Blog Image

Fôrshaga Kôrv å motor

Tommybloggen

Av Tommy Svensson

Tankar i Advent.

Kuriosa Posted on Fri, November 30, 2018 12:46:55

TJENARE
FOLKET

Tankar
i Advent.

Fredag
förmiddag. Julduken har hamnat på köksbordet. Fyra adventsljus dekorerade med vitmossa
och små instuckna flugsvampar markerar att julen är i antågande, jora, och i
övermorgon, söndag, är det första ljuset tänt. Jag vill gärna hålla lite på
traditionerna sedan mina barndomsjular.

Jag
sitter vid köksfönstret och kikar på talgoxar, blåmesar, pilfinkar och en och
annan rödhake som låter sej väl smakas av det Svenssonska ”julbordet” bestående
av solrosfrön, nötter och talgbollar. Lyssnar på ”Gläns över sjö och strand”,
en som jag tycker, är en riktig stämningshöjare. Två femarmade stakar i
fönstret. För säkerhets skull klämmer jag några stilla pilsner ikväll, signerat
det tyska bryggeriet DAB. Då har Adventsstämningen infunnit sej

Det
var annorlunda för fyrtio år sedan då det bara var en stake i skyltfönstret, då fanns man på dom ”Gula sidorna” under rubriken ”Jourhavande
Hingst”.
Jorasatt. ”Ring så kommer jag.” Nä nu bar det iväg lite grand…

För
femtio år sedan så minns jag hur vi tände ett ljus varje fredag i skolan vid
advent och sjöng ”Bered en väg för Herran” och Hos Anna Davidsson eller nåt i
den stilen. Nä ”Hosianna Davids Son” ska det ju vara. Nu när nya tider verkar
ta över så funderar man på om dessa psalmer sjungs fortfarande. Fan Svensson,
har du gått och blivit religiös på gamla dar? Nä, jag är fortfarande en inbiten
ateist. Men trots det så värnar jag mer och mer om att våra kristna traditioner
ska finnas kvar. Lightvarianten i alla fall.

Som
sagt, för att citera Björn Afzelius i hans suveräna ”Två Ljus”, ”Du vet att jag
aldrig har trott på nån Gud men ibland går jag in i Hans hus. Så när skymningen
faller i morgon så går jag i kyrkan och tänder Två Ljus”. Det kan jag, mycket
väl, också göra. Inga problem alls med det.

Och
som alltid ska det tjafsas om och kring Lucia, stjärngossar som för tanken till
KKK, pepparkaksgubbar som är nedvärderande. Varför inte låta Lucia gå i en
heltäckande burka så slipper hon få stearin i håret eller det kan ju vara en
han under särken eller en hen eller va fan som helst så får genusputtarna sitt
lystmäte. Fan vad jag stör mej på allt fjanteri, sånt här är inte bra för
blodtrycket…

Å
andra sidan, jag tror aldrig jag hört eller sett en enda invandrare gnälla om
Lucia.

”Låt
våra kyrkklockor ringa även om de stör”, skriver en präst och som även påstår
att det är ”De sekulära vill tysta ringningarna”. Jag tror inte det. Det är den
utbredda PK-ismen, som vill tysta kyrkklockorna. Nej, egentligen så vill dom
nog inte ha böneutrop från minareter heller, men för att inte argumentera för
mycket mot det, så tassar man på tå och så vill dom tysta kyrkklockorna, det är
lättare att hantera.

Jag
som ateist störs absolut inte av våra kyrkklockor, låt dom ringa. Jag störs
inte av böneutrop heller i och med att vi inte har sånt i Forshaga (ännu). Jag
bodde, i nästan tio år, ett stenkast från kyrkan i Forshaga och hade inga
problem med klockringningen. Inte ens när man sov söndag förmiddag efter
nattskiftet…

Folk
som flyttar till en plats med störande ljud ska väl inte klaga, oavsett om det
är kyrkklockor, en motorbana, skjutfält, motorväg, förskola, flygfält m.m. som
låter. Däremot kan man väl förstå dom som klagar på, om dom har bott där i fem,
tio år och sen smäller någon upp nåt med störande oväsen.

Jag
hörde om störande julmusik i affärer. Jag menar att en del, särskilt
klädbutiker riktade till ungdomar, fläskar på så man jämt kan höra vad man
tänker, då förstår man att expediterna regerar om man hör ”Jingel Bells”, ”Mer
Jul” eller ”Feliz Navidad” för femtioelfte gången i hög volym. Men troligen
finns det väl en volymkontroll på ljudanläggningen. Eller är det den politiska
korrektheten som kommer in där också?

Jag
hörde om en Taxi som blivit beskjuten utanför en förskola ”Flera våldsdåd har
skett mot taxibolag i Malmö under hösten. Alla händelserna ser ut att vara
riktade mot företaget Ringduvetaxi, som i huvudsak kör skol- och sjukresor. –
Vi ser allvarligt på det här och förstår att det kan finnas föräldrar som är
oroliga”, säger Carina Tempel, servicedirektör på Malmö stad, rapporterar P4
Malmöhus.

Jag
minns när barnen var små och gick i förskolan. Dom satt där och målade med
fingerfärg, gjorde pärlhalsband och la pussel. Så var det alltid nån jävel som
skulle komma förbi och skjuta utanför. En fin svensk tradition. Trolldeg, färgkritor,
ritblock, Browning, Glock och automatkarbiner har ju alltid gått hand i hand på
svenska förskolor. Svenskare än sill på midsommar. Jag brukar citera Kristian
Luuk i ”På Spåret”. Vart (fan) är vi på väg???

Peter
Kadhammar skrev en artikel i Aftonbladet här om dan. ”Släpp in den vite mannen
och er värld är snart utplånad. Invånarna som dödade missionären gjorde rätt”. Detta
angående den missionär som skulle frälsa infödingarna på den isolerade ön Norra
Sentinel i Indiska Oceanen. Den unge missionären vars sista ord tycks ha varit -Jesus
älskar er…

En fråga
till Peter: Gäller detta, att det är rätt att döda missionärer bara för att dom
skriker ”Jesus älskar dig” eller gäller det även dom som skriker ”Gud är
störst” på arabiska.

Nu
under helgen så möts dom ekonomiska stormakterna i Buenos Aries i Argentina i
ett s.k. G 20-möte och nu på söndag är FN:s klimatpanel i Katowice i Polen för
att komma överens om att det har blivit nån grad varmare. Jag hoppas att alla
mötesdeltagare tar cykel, rodd och segelbåt till dessa möten så kanske
utsläppen stannar vid några fjärtar i stället för utsläppen från ett par hundra
flygplan. Har man tur får man se Löfven på en cykel från taxin in till
möteslokalen. ”Ser ni, nu tar jag ansvar för klimathotet…

I
TV4 nyheterna för någon vecka sen- Tre afghanska “ensamkommande” som ska
utvisats till Afghanistan. En av dessa var det särskilt synd om då “han var
förtvivlad då han skulle skickats till ett land han aldrig varit i.” Två
frågor – Hade han då varit i Sverige, innan han tog sig hit, han var ju förtvivlad
då han skulle skickats till ett land han aldrig varit i, och varför sa han att
han var från Afghanistan om han aldrig har varit där förut? Nej här citerar jag
Martin Beck ” Det är nåt som inte stämmer, vad är det vi missar.”

Margot
Wallström skrev personligen under, att FN:s migrationsavtal inte ska översättas
till svenska. Nej dom verkar ha tagit beslutet för att dölja så mycket dom kan.
Man behöver inte vara Sherlock för att fatta att det är något man smusslar med.
Noll respekt för det svenska folket. Från och med den 10 december verkar det
innebära att fattigdom blir ett asylskäl. Afrika har flera hundra miljoner
fattiga som står i kö. Vad kommer detta att få för följder?

Löfven
kan väl säga till Björklund och Annie – Ni kan komma med vilka krav ni vill,
det blir ändå som jag säger, annars går det väl bra att bryta löftet och
samarbeta med SD eller riskera nyval och kanske åka ur riksdagen, det är bara att välja. Ha, ha, ha…

Men
man behöver inte följa TV-serier längre. Sverige är ju underhållning på högsta
nivå. Komik, skojeri, fars, parodi… Nej, det är skrämmande i kubik.
Bilderbergarna ser till att Annie kan bete sej och styra den så kallade
regeringsbildningen. Nej jag tror att Globalisterna har satt klorna i Sverige.
Jag är rädd för det. Reinfeldt gnuggar sina händer…

Ikväll
är det trehundra år sedan Stormaktstiden föll med Karl XII ”Thän första
Adventus” men nu är ju den Humana Stormakten här med allt vad det innebär med ansvarstagande
politiker…

Kyrkklockor
och julmusik är störande. Böneutrop och könsstympning ses som demokratiska och
humanistiska framsteg. Som sagt, Vart fan är vi på väg???

Tommy
Svensson den 30 november 2018. 41 år sedan Tuveraset. Klockan går…



Minnen från fornstora dar.

Kuriosa Posted on Thu, November 22, 2018 22:15:58

TJENARE
FOLKET

Minnen
från fornstora dar.

Karl
den tôlfte fick ett varningsskott rakt igenom skallen den 30 november 1718. Han
förstod nog piken, för han sa upp sej på direkten. Karl XII:s svåger Fredrik,
som var gift men Kalles syster Ulrika, tror jag var den som avlossade det
dödande skottet.

Enligt
uppgift var han med i löpgraven vid Fredrikstens fästning den där höstkvällen
för trehundra år sedan. Han tyckte väl att Karl XII hade utarmat landet med
alla sina krig. Nä nu jävlar får det vara nog. Han blev sedermera Kung Fredrik
I av Sverige i 31 år (1720-1751) och Sveriges stormaktstid och det kungliga
enväldet var slut. ”Hattar och Mössor” tog så småningom över styret.

Den
Svenssonska utredningen om skottet vid Fredrikstens fästning…

Fredriks
faster Charlotta, var mor till den danske kungen Fredrik IV som även var kung
över Norge vid den här tiden. Fredrik IV var även kusin till Karl den tôlfte
och även till Fredriks fru, Ulrika Eleonora som ju var syster till Kalle
Dussin. Jorasatt. Fredrik IV sa till sin kusin Fredrik – ”Ta död på den där
djefelen så vi får lugn och ro nån gång”.

Fredrik
laddade sin flintlåsrevolver med en kulknapp från Karl XII:s egen uniform och i
skydd av mörkret och den övriga artillerielden, sköt han Kungen. Fredriks
ställning inom armén gjorde att inte en jävel tordes skvallra. Detta är min
teori om skottet vid Fredriksstens fästning för ganska exakt trehundra år
sedan. Jora, så gick det till…

Karl
XII upphöjd till hjältekonung… Nej jag vet inte det jag. Visserligen var det
lite mera tag i Kungarna förr, när dom var med och stred längst fram i fronten
för sitt land. Under
fälttåget mot Ryssland var Närke-Värmlands regemente ett av dom som
kapitulerade mot ryssen och Peter den store vid Poltava 1709.

År
1711 sattes Närke-Värmlands regemente upp på nytt, för att kriga på kontinenten
där dom ännu en gång fick bita i gräset när Magnus Stenbocks styrkor kapitulerade
sommaren 1713 vid Tönning i nuvarande Tyskland. Fem månader tidigare snubblade Karl
XII i Bender.

1716
hade regementet morskat upp sej ännu en gång och var med och invaderade Norge.
Men som sagt i november 1718, satte en kula stopp för stormaktstiden. Sverige
var utarmat. Svenskarna var krigströtta och slöt fred och fick lämna ifrån sej
de erövrade områdena i Baltikum och gamla Pommern.

Lite
släkten är värst. Karl XII var som sagt kusin till Fredrik IV. Karl XII:s morsa
var syster till Fredriks IV farsa, Kristian V. Kristian V som tidigare var kung
av Danmark och var med och slogs i Slaget vid Lund, 1676 mot Karl XII:s farsa,
Karl XI. Detta är ett av de blodigaste slag på nordisk mark då runt 9 000
fick sätta livet till denna kyliga decemberdag. Karl XI var ju gift med syster
till Kristian V.

Farsa
till Karl XI var den numera stendöde Karl X Gustav, det var ju han som tog
Tåget över Bält i februari 1658 då Närke-Värmlands regemente var med och fick
danskarna på fall vid freden i Roskilde. “Nu du, Broder Fredrik, ska vi
talas vid på god svenska” ska Karl den tionde ha sagt. Broder Fredrik var ju
den dåvarande danske kungen Fredrik III som var far både till Kristian V och
Karl XI:s fru. Hänger ni med.

Ytterligare
en kusin till Karl XII var den polske kungen August den Starke. Jorasatt, hans
morsa var syster till Karl den tôlftes morsa. Ja nu ä dä bra da Svensson. Ja
men lite till… Jo, August blev ju avsatt av sin kusin 1706, men efter att Karl
XII torskade i Poltava tog August tillbaka kronan i Polen. August förövrigt,
var en potent jävel, det ryktas om att han hade över 350 ungar. Jäklar vilket
månadsunderhåll…

Nej
nån fredlig lösning på det Stora Nordiska kriget 1700-21, fanns inte för denna
dåre. Runt 200 000 svenska soldater fick offra sej under dessa år. Nej det
gjorde du bra Fredrik som satte en kula i hans tinning och sen att några
grupper hyllar Karl XII på hans dödsdag, ja det förstår jag inte alls. Det är en stormakt han får ärva och tjugo år senare är Sverige ett slaget land. Nej en sån ledare hyllar man väl inte…

Apropå skjuta skallen av statsmän så är det
idag 55 år sedan John F Kennedy dog av akut blyförgiftning på order av CIA
(tror jag). R.W. är initialerna på han som avlossade det dödande skottet. (tror
jag). Fan vad du tror Svensson… Ja jag var ju inte med i Dallas eller Fredrikshald
när det begav sej så man får gå på egna funderingar, vem eller vilka som
tjänade mest på att få dom ur världen…

1718
levde Segol Jonsson och hans fru Maria på andra sidan Klarälven vid Östra Dejebron. Han slapp att bli värvad av Närke-Värmlands regemente och delta i Karl
den tôlftes krig och det är jag tacksam för, för han blev sedermera m
ormors, farmors, farmors, farfar till
skribenten av denna kuriosa. Skribenten heter …

…Tommy Svensson, det är den 22 november
2018.



Ronald, Ulf och jag.

Kuriosa Posted on Tue, October 30, 2018 22:24:25

TJENARE
FOLKET

Ronald,
Ulf och jag.

Det
hela började sensommaren 1974, på hemväg från Eldfesten i Lindfors, strax
utanför Molkom. Turen gick via Karlstad till Forshaga. I polare Gullbrands Opel
Kapitän, ”Gröna Faran”, trängs tolv personer där ibland skribenten själv. I
bandspelaren sitter en kassett med dansbandet Jigs, där dom river av sin
rökarversion av Owe Thörnqvists ”Hjalmar Bergström”. Fan vilket tryck det var
när ”alla” skrek med i refrängen.

I
november samma år så spelar Jigs på Munkfors klassiska dansställe ”V-Nalen”.
Jora vi åkte dit, vi blev så småningom en ”kärntrupp” på fem, sex personer.
Några grabbar i orkestern frågade, efter spelningen, om vi hade några öl dom
kunde få köpa av oss. Ja vi har fulle skuffen i öl men det bjur vi på, sa
Gullbrand. Bertil ”Berra” Gullbrand. En saknad polare.

Någon
månad senare var Jigs på anrika ”Hyttan” i Karlstad. Hyttan låg i andra änden
på komplexet där CCC ligger idag, Carlstad Conference Center. – Ja men va fan
det är ju ni, sa grabbarna i Jigs. På den vägen var det och vi blev polare med
bandet. Många turer till olika dansställen blev det, Trollhättan, Flen,
Allingsås, Örebro, Hällefors, Flisa i Norge, Ambjörby, Årjäng, Bäckefors och
säkert ett trettiotal ställen till.

Midsommar
1976 var vi och Jigs på Sollerön i Dalarna. Dom spelade på Midsommarafton och
Midsommardagen, fast på kvällen naturligtvis. Efter spelningen på
Midsommarafton kom dom ner till campingen där vi tältade, och klämde någon bira
med oss. Jorasatt.

Trumpetaren
i bandet Ulf och jag satt i ”djupa samtal” med en varsin öl i näven. Jag kommer
ihåg att vi diskuterade bland annat gruppen, Emerson, Lake & Palmer, polare
Gullbrands pjuck, blå-flakade (flejk) med silver-flakade stjärnor på och låten
”Sweet Soul Music” från deras LP ”Tio i toppar”. Nja jag är nog lite partisk
kanske, men jag tycker dom gör en riktigt bra version på den låten. Ulf
berättade att han hade lagt på tre trumpetstämmor på spåret så det skulle låta
som ett riktigt storband. – Tre trumpetstämmor vet du Tommy, och med Björns
trombon, det blir tryck det serru…

Tre
veckor senare den 16 juli 1976 och tolv dagar efter Entebberaiden, spelade Jigs
i Cortina, Vinberg utanför Falkenberg. Tyvärr var det lite för långt för oss
att åka så vi stod över den spelningen. Men då skapades det historia. Ett annat
band skulle spela när Jigs skulle ta sin obligatoriska paus. Sångaren i det
bandet hette egentligen Ronald, jora han hette faktiskt så, han undrade vad
trumpetare Ulf stoppade in under överläppen. Ronald ville prova. Och enligt
rykte så står Ronald bakom scenen och spyr när gruppen kör sin första låt. Han pallade
inte för snuset men sen vid andra låten var han med i matchen.

Tryggve,
gitarristen i Jigs, berättade att gitarristen i pausbandet drog ner sina byxor
och visade röven åt publiken, jodå fullmoonen lyste över Cortina. En riktig
klassiker. Vad hette pausbandet då? Jo dom var ett utbyte, i och med att ABBA
lanserades i Australien så fick australiensarna åka till Sverige och spela och
så blev det så att hårdrockarna AC/DC fick sin första spelning i Sverige när
våra gamla polare i Jigs skulle ta igen sej efter att ha dragit ”Min jojo”,
”Mulliga gulliga Ann-Catrin”, ”Robot Romeo” och allt vad dom nu hette. Den
dansanta publiken fick uppleva klassiker som ”High Voltage”, ”T.N.T.”,
“Rock ‘n’ Roll Singer” och ”The Jack”.

Jorasatt,
där står Angus Young och visar röven åt den svenska 70-tals kvällen, där
utsvängda, tajta gabardinbyxor avslöjade PTV, PTH eller en Cameltoe. Jo men,
bara för damerna att välja… Platåboots skulle det ju vara, långt hår med
polisonger som hette duga var standard, axelvaddskavaj utanpå en skjorta med en
rejäl krage. Det doftade Brut, deodoranten som fanns i den gröna sprayburken
och som grädde på moset, en elegant porrmustasch där muschen går rakt ner en
bit på var sida om munnen, en riktig John Holmsare, den ”store” idolen…

AC/DC:s
klassiker ”Highway to hell” kom tre år senare och det var sångaren, Ronald
”Bon” Scotts sista album innan han dog i London den 19 februari 1980. Minsann
var det inte en riktig rockstjärnedöd, kvävd av sina egna spyor efter en
festhelg som hette duga. Jag tror inte att det var snus han spydde av. Han
kanske firade Thomas Wassbergs guld, som tre dagar tidigare hade vunnit med en
hundradel före Juha Mieto på 15 km i OS i Lake Placid.


dagen, 35 år efter Cortinaspelningen, närmare bestämt den 16 juli 2011 och sex
dagar innan Utøya blev känt för resten av världen, var det en Tribute till den
historiska spelningen med AC/DC och Jigs, i just Cortina-parken. Jigs ställde
upp med fem av dom sju medlemmarna som var med, då för 35 år sedan. AC/DC:s
repertoar från samma kväll sköttes av ett coverband, Slowrider, som absolut
inte gjorde bort sej. Jo visst, undertecknad med sambo och tre av grabbarna var
där.

Vi
satt vid serveringen i parken och skummade några bärs när det dök upp några
bekanta ansikten, Jojje Jönsson och Krister Klasson var där som sej själva. Och
så dök Jigs upp, jag går fram till gänget med några fotografier från tiden det
begav sej. Trumpetare Ulf får syn på mej och sträcker fram näven och utbrister
TOMMY!!! Efter nästan trettio år så var man igenkänd av gänget, det var roligt.
Joda, samma näve som höll i en snusdosa, 35 år tidigare och som bjöd Bon Scott
på en pris. Jo men, detta är jag lite stolt över faktiskt.

Ulf
satte sej ner vid bordet där vi satt. Jag frågade om jag fick bjuda på en öl
men han tackade nej. – Vi har precis käkat och då tog jag mej en öl, så det får
räcka med den, man måste ju hålla sej nykter när vi ska lira sen, sa han. Helt
klart. Vi diskuterade gamla minnen från tiden det begav sej bl.a. om polaren
Gullbrand. – Jag kommer ihåg, sa jag, första gången vi var på Jigs, då du rev
av ”Vad har du under blusen Rut”. Då trodde jag att du var ”leadsinger” i
bandet -Ja den fick jag sjunga, sa Ulf, Jota vägrade… (Jota, John-Olov Thorén,
ordinarie sångaren i Jigs).

AC/DC
var och är, nog det mest speciella pausband som Jigs hade. Jag kommer ihåg
några andra pausband som en annan beskådade under turerna med Jigs. Svenne o
Lotta, Jerry Williams, Fred Åkerström med Trio CMB, Janne Önnerud och Kisa
Magnusson, Janne Lucas Persson, Mats Rådberg & Rankarna, jag tror jag minns
en tjejgrupp från Filippinerna som kallade sej för Tripletts. Som sagt minnet
är lite diffust, jag vet inte ens om jag såg dom, trots att jag var uppe på
scen, sa polarna. Ja det var i vår ungdoms fagraste vår…

Och
tack vare att vi spontant, en eftermiddag i mars 1975, undrade ”Vart har vi
Jigs ikväll, ja män dä lugnt, dä ä bara tie mil dit, då åker vi” så finns det
idag en värmländsk 40-plussare, som kom till världen drygt nio månader senare.
(Nej det är inte min)

I
somras så snubblar jag över en dansbandssida på nätet och läser att Ulf hade
gått bort två år tidigare. Han avled i april 2016, 64 år gammal. Men va fan…

Och
du Ulf, jag misstänker att ryggen framför dej i kön till Sankte Per och
musikernas himmel, tillhörde Prince, han gick över floden fyra dagar före dej.
Jag misstänker även att Bon Scott kommer ihåg dej och att du har lärt honom hur
han ska hantera snusen. Jag tror även att du känner igen polaren Berra som kan
dra lite dråpliga händelser så t.o.m. Sankte Per får sej ett gott skratt. Och
personligen hoppas jag för egen del att det dröjer många år till innan du
sträcker fram näven till mej och säger TOMMY!!!

Vila
i frid Ulf.

Tommy
Svensson den 30 oktober 2018.



Två 150-åringar och tre pensionärer.

Kuriosa Posted on Tue, October 16, 2018 12:33:20

TJENARE
FOLKET

Två
150-åringar och tre pensionärer.

Grattis
på 150-årsdagen säger undertecknad till…….. DAB, Dortmunder Actien Brauerei.
Grundat i Dortmund 1868. Den ölen har varit en personlig favorit för mej i 41 år.
Bryggd enligt dom Tyska renhetslagarna, nja det låter lite suspekt, men det
innebär att endast Korn, Humle, Jäst och Vatten är tillåtet. Och just i år är
Burkarna specialgjorda för födelsedagsbarnet. Man kan bli tårögd för mindre.

Grattis
på 65-årsdagen säger undertecknad till…….. Bullens Pilsnerkorv. Grundad i
Alvesta i Småland 1953, efter ett salmonellautbrott, då ungefär 9 000 sket ner
sej och 90 personer dog p.g.a. smittat kött. ”Den här korven i konserven är
garanterad salmonellafri” sa man. Jag har haft den som favorit sedan mitten på
70-talet och nån salmonella har jag inte haft. Kan inte påminna mej att jag har
skitit ner mej heller sen jag började med Bullens. Receptet liksom utseendet på
burken har varit den samma sedan 1953. Och sedan Alvesta Slakteri har skurit
ner personalen (!) är det SCAN som har hand om kôrven.

Lite
kuriosa om Bullens, den gamle rallyföraren Björn Waldegård hade en specialbyggd
hållare vid turboaggregatet på sin rallybil. Hållaren var perfekt dimensionerad
för en korvburk innehållande Bullens Pilsnerkorv. Efter en specialsträcka hade
burken å kôrven perfekt temperatur vid målgången… Korven innehåller ingen
pilsner. Det kommer sej av att den gamle skådisen Erik ”Bullen” Berglund
(1887-1963) fick ge namn år en massa produkter signerade Alvesta Slakteri och
han var med i de så kallade pilsnerfilmerna som producerades på 30-40 talen. Idag
är det bara Pilsnerkorven som har tilltalsnamnet ”Bullens”. Joda han fick väl några
kôrvöre i royaltys…

Grattis
på 65-årsdagen säger undertecknad till…….. Ahlgrens Skumbilar Grundad i Gävle
1953. Dom har varit en favorit sedan tidigt 60-tal då man fick springa upp till,
den för oss Grossbols-bor legendariska, Irmakiosken och köpa dessa i lösvikt
för ett öre styck. Efter att Skumbilarna blev ”finska” på 90-talet tillverkas
de nu, sedan 2011 av Cloetta.

Dom
finns i flera olika konstellationer, sura, lakritsdäck, frukt… Men för min
del är det originalet som gäller. Jag har även sett grillbilar, är dom avsedda
för förorter eller… I ett samarbete med bröstcancerfonden för snart tio år sen så lanserade Ahlgrens bilar, ”Rosa Rattar” . Vad
tyckte feministerna om det??

Grattis
på 65-årsdagen säger undertecknad till…….. Coca Cola. Grundat i Atlanta, USA
1886, men lanserad i Sverige 1953 därav 65 åringen. En kall Cola, en favorit
sedan mitten av 60-talet. Det finns femtioelva olika sorter av Coca Cola men
för mej är det ”The real” som gäller. Den kan även, för min del, vara blandad
med en sexa Bacardi Lemon och tre isbitar därtill, mums fillibabba, dregel,
dregel.

Det
sägs att: Vart än en amerikansk soldat sätter sin fot ska vi ha varit där före
och ställt dit en back. Därför fick Coca Cola en stor spridning under det Andra
Världskriget. Man ska även känna igen en
Colaflaska när det är stupmörkt, därav den välbekanta formen på flaskorna.

Coca
Colan har försökt sej på att manövrera ut vår Svenska must under jul och
påsken. Men under jul och påsk föredrar jag faktiskt, jul resp. påskmust. För
mej är musten oslagbar till jul/påskbordet. Inte ens en DAB, Svensson?? Nä,
inte ens en DAB… Men gärna efter maten…

Grattis
på 150-årsdagen säger undertecknad till…….. Pater Noster
(Fader vår, på latin) Fyren på Hamneskär utanför
Tjörn. Byggd 1868, som varit en favorit sedan 1971-72 då jag hörde ”Fyrvaktarens
dotter” med Contact för första gången. En låt som jag tycker, är ett jävligt bra,
modernt skillingtryck. Pater Noster en 32 meter hög Heidenstammare
som jag bara har sett på håll. Med en lysvidd på 20 nautiska mil. (ca 37 km)

Och
för undertecknad som är medlem i Svenska Fyrsällskapet så är det viktigt att
värna om våra Svenska fyrar och även se till att dom får göra det dom är till
för. Att lysa, och att varna sjöfart, söndags och snedseglare att, kom inte för
nära, här kan ni gå på grund, samtidigt som fyrarna visar vägen och är som en
vän i natten.

Idag
för 50 år sedan så ”höjs två svarta nävar mot skyn. Skandalen slår ner i
olympiska byn. Societeten sväljer häpet sin whisky sour. Dom har skändat
stjärnbaneret med Black Power”. Tommie Smith och John Carlos demonstrerar på
prispallen efter 200 metersloppet i Mexico OS 1968.

Och idag om 108 år, 2126, inträffar en total solförmörkelse i
Sverige. Den första sedan 1954 så ställ klockradion om ni inte vill missa den.
Tyvärr säger SMHI:s långtidsrapport att just då kommer den Baltiska rotblötan
att komma in över Götaland och Svealand så det verkar skita sej. Fan åxå…

Tommy
Svensson den 16 oktober 2018.



Working Class Hero.

Kuriosa Posted on Sun, October 14, 2018 17:45:32

TJENARE FOLKET

Working Class Hero.

Där satt dom på en
provisorisk träbänk, Broström, Berggren, ”Manne”, Molander, ”Peckern”, Thorén,
Johan Karlsson, Axel Sandström, Ragnar Stööd, ”Tôpp-Oskar”, Vester och Åslund
och några till. Och Torsten Läckström…

För snart hundra år sen
satt dom där, utanför Snickeriverkstaden för ett gruppfoto. Snickeriverkstaden,
byggnaden är borta sedan 30-35 år. Den stod alldeles till höger när man kommer
ner till parkeringen på jobbet, Stora Enso, Fôrshaga.

Jag åker/går förbi där
varje gång jag passerat grindarna. Ibland kan jag höra några av dom säga,
särskilt när jag ska jobba nattskift –”Jasså, ä dä natta i Kôlgårn,
Svenssôn”.-” Ja fy fan”, brukar jag svara.

Kan det vara den Åslund
som bodde i min gamla lägenhet, 14 år innan jag flyttade in, eller kan det vara
”Tôpp Oskar” som var gift med ”Tôpp-Selma” en väninna till min Farmor, eller
kan det vara gamle Vester, farsa till truckförare John som jag jobbade ihop med
i två år på Tetra Pak, innan han gick i pension, eller kan det vara han Torsten
Läckström som morsar på mej när jag ska till jobbet…

Torsten Läckström som dog
1926, endast 21 år gammal, sjukdom eller olycka, eller??? Född i Göteborg och
hamnade här i Värmland. Han bodde vid sitt frånfälle i Klarafors, den gamla
brukslängan som låg strax söder om Östra Allen, mellan Slottet och det gamla
kommunförrådet, det som nu används av Forshaga-akademin. Brukslängan Klarafors,
som var en, två och en halvplans brukslänga som troligen innehöll tolv
lägenheter, revs nångång i början på 60-talet om jag inte har helt fel. Enligt
en uppgift så föddes min Morfar i Klarafors när 1900-talet var i sin linda.

Torsten Läckström, föddes
1905 samma år som min Mormor och samma år som Unionsupplösningen med Norge. Han
jobbade på Snickeriverkstaden som ingick i Sulfitfabriken som ägdes av
Mölnbacka-Trysil. Kanske var det han som var far till den lilla flicka som dog
två dagar efter födelsen i september 1924. En liten ängel kom, log och vände
om, som det heter. Flickan som hette Gertrud Elvira, kan ha varit uppkallad
efter en syster eller en kärlek som dog 1918, och som Torsten har vid sin sida
på Grava Kyrkogård.

Torsten fick aldrig
riktigt skörda framgångarna som Arbetarrörelsen kämpade till sej, men han var
med i vaggan när Arbetarna började vinna lite mark. För mej var han en riktig Working
Class Hero. Han har varit helt anonym för mej om jag inte hade snubblat över
ett gammalt foto. Han jobbade på Snickeriverkstaden i början på 1920-talet, ett
halvt stenkast från där jag jobbar nu men jag känner att han kommer att hälsa
på nu när höstdimmornas tid är här.

En tidig fotnot.
Snickeriverkstaden användes efter Sulfitens tid som verkstadslokal åt bl.a.
”Holmbergs mekaniska verkstad”. Den revs, vill jag minnas, i mitten på
80-talet.

En vårkväll 1957 går
Farsan på vägen vid Klaraforsbyggnaden. Vi bodde då på Slottsvägen vid Södra Ed
på andra sidan Slottet. Fabriksgrindarna skulle passeras med en säck ”ärligt”
stulen ved från bolaget, jora Farsan agerade en simpel vedtjuv. En vakt hinner
i fatt Farsan när han precis ska passera grinden –Jaha vart ska du gå med
vedsäcken da, Svensson… Farsan drar en vit… -Jo den ska förman Andersson ha. –
Jaha oj da, svarar vakten, jag öppnar åt dej här… Jo da, då var det inga
problem. Men detta är väl preskriberat nu…

För 120 år sedan,
den 22 mars 1898, inträffade Forshagastrejken då Sulfitens arbetare hade fått
nog. 84 timmars arbetsvecka, arbetsmiljö under all kritik och dålig lön… ”Nä nu jävlar räcker det, nu
strejkar vi”. Drygt 100 man lämnade arbetet medan kokeriet och torkmaskinen var
igång. Förmän och ingenjörer kunde inte hålla igång produktionen utan dom fick bråttom att stänga ner kokare, torkmaskinen,
ventiler, pumpar, m.m. Några dagar senare var militären på plats, 33 år före
Ådalen. Bolaget ägde ju för det mesta arbetarnas bostäder så vräkningar blev
följden. I slutet av april kom strejkbrytare till fabriken men kunde inte klara
av arbetet. Det så kallade humankapitalet verkade inte vara värt nånting, när
man trodde att vem som helst kunde sköta jobbet. Man höll ut i nästan två
månader innan man gick tillbaka till arbetet, några hade fått sparken och blev
svartlistade.

Sundsvallsstrejken 1879,
Forshagastrejken 1898, Storstrejken 1909, och Ådalsarbetarna 1931, är för mej
Svenska Arbetarklassens hjältar, Working Class Heroes. Med i stort sett
fredliga medel tog dom tag i det hela och visade att ett drägligt liv för att
bygga en välfärd värd namnet var att föredra. John Lennons låt med samma namn
är jag lite skeptisk till.
Strofen “But first you must
learn how to smile as you kill. If you want to be like the folks on the hill.
A working class hero is something to
be”.

Skotten i Ådalen visade
hur långt arbetsgivarna och staten var beredda att gå för att påtvinga
arbetarna sin lönesänkningspolitik. Nu sympatiserar jag med vreden som
Ådalsarbetarna kände efter skotten, men jag har också sympatierna hos dom, när
dom trots allt behöll lugnet när ”arbetarna hade makten” i någon månad innan hjulen
började snurra igen.

På ett foto som visar
översvämningen i Klarälven den 21 maj 1931 syns Klaraforsbyggnaden. Utanför
längan hänger en flagga på halv stång. Samma dag som vårfloden eskalerade
begravdes de fem som sköts till döds i Lunde.

Och bredvid där Klarafors
en gång stod, står den gamla Almen ännu kvar. Den var med när det begav sej.

Fotona på översvämningen
och gänget utanför Snickeriverkstaden finns hos Forshaga Hembygdsförening.

Sverige är ett rikt land,
säger en del. Tror dom att den rikedomen kom som en gåva ovanifrån? Det är bara
två-tre generationer sen, som Sverige var ett land med statare och barnarbete.
Efter sju år i folkskolan var det många som startade yrkeskarriären på bruken,
14-15 år gamla…

De tidigare
generationernas umbäranden och slit har långsamt byggt det här landet till
dagens nivå. Torsten har en del i detta, mina Föräldrar, mina Mor och
Farföräldrar och miljoner andra som varit med att bygga Sverige. Working Class
Heroes… Tyvärr så känns det som om vi är den generation som lämnar över ett
sämre läge än vad vi fick ärva.

Allt var inte bättre förr
men mycket har blivit sämre.

Tommy Svensson den 14
oktober 2018.



Valfläsk som luktar fejkon…

Kuriosa Posted on Fri, September 07, 2018 16:08:46

TJENARE
FOLKET

Valfläsk
som luktar fejkon…

Vilken
skandaldom. När fyra eritreaner gruppvåldtar en utvecklingsstörd kvinna får dom
ingen påföljd, inget straff, ingen utvisning för dom anses inte ha förstått att
hon var utvecklingsstörd. Slutsatsen måste bli att det är helt okej att
gruppvåldta kvinnor som är utvecklingsstörda. Spar er ilska tills skadeståndet
till dom fyra ska betalas ut…

I
valrörelsen har dom flesta politiker agerat som småbarn i en sandlåda, parodin
blir ett faktum. Jag tror inte folk är trötta på politik utan att dom är trötta
på tjafsande, pajkastande och fifflande politiker. Jora några, kanske ännu fler,
fifflar med våra skattepengar…

Det
är bara när dom ertappas, som dom visar “ånger”. Det är just vid
sådana tillfällen när politiker, som ska föreställa goda exempel, stjäl och
bedrar, som man undrar… Stäng av dom för fan. Dra in riksdagsarvodet direkt.
Ge dom sparken på grått papper. Låt fallskärmen trassla in sej. Ge dom en månad
på sej att betala tillbaka . Koppla in kronofogden sen. Hur svårt kan det vara?
Dom har fått folks förtroende och missköter det i stället. Fy Fan. Den gamle
socialministerns Gustav Möllers ord bör vara en ed som varje politiker ska
svära – ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Att
Socialdemokraterna nu vill satsa 5,4 miljarder per år av våra skattepengar på
att ge alla barnfamiljer ytterligare en veckas ledighet visar att partiet är på
desperat jakt efter röster – och inte tänker på de allra svagaste barnen.

Barn
som har blivit av med sin statliga assistans från Försäkringskassan, på grund
av, till exempel, att de inte kan andas själv, för andning ses väl inte som
grundläggande behov. Matilda behöver en assistent dygnet runt, just för att få
hjälp med andningen men det divideras om att hon ska få assistansen indragen.
Ekonomiska aspekter… Här saknar jag ord…

Den
libanesiska stjärnan Nancy Ajram sjöng på Götaplatsen på Göteborgs kulturkalas,
samtidigt som Europride ägde rum i stan. Alla regnbågssmyckningar på scenen tog
ned, rapporterade GP. – Vi kan inte tvinga Nancy Ajram att göra ett politiskt statement
genom att uppträda på en regnbågsscen, sa Tasso Stafilidis, verksamhetsansvarig
på Kulturkalaset.

Europride
i Göteborg hade inga problem med att, snabbt plocka ner regnbågsdekoren kring
den scen där hon, Nancy Ajram, skulle uppträda. Nancy själv hade inga större
problem med detta. Hon sa att hon var kristen. Hon begärde inte att regnbågen
skulle tas bort, men för att inte stöta sej med hennes hemland togs regnbågarna
ner vid scenen. För när religionen islam, ställs mot allas rätt att älska vem
de vill – då vinner religionen. Varför är du så tyst, Schyman…

Undrar
om dom hade gjort detsamma om en svensk artist hade gått ut och begärt att
regnbågsdekoren skulle tas ner. Antagligen hade den artisten fått sitta i en
studio och fått smaka på skämskudden och blivit brunsmetad.

Studio
ett från Borlänge: Kommunpolitiker är oroliga för att våldtäkter och misshandel
kan gynna SD. I min värld hade det varit bättre om dom var oroliga och bekymrade
över själva våldtäkterna och misshandelsfallen istället.

”Trots
att, allt fler av de lagar som stiftas i riksdagen egentligen har EU som
avsändare, så hörs nästan ingenting om innehållet i EU-politiken i valrörelsen”,
skriver SVT.

”Alldeles
rätt. Vi behöver en regering som står stark i Europa för att ge oss inflytande
över vår egen framtid. Ett viktigt skäl varför SD är så farligt. Ja, gemensamma
beslut fattas gemensamt, och är man inte där har man ingenting att säga till om,
svårare än så är det inte” svarar Bilderbergaren Carl Bildt.

Nej
detta med EU där dom stiftar svenska lagar som sen vår regering och riksdag ”bara
klubbar igenom”, gynnar det Sverige eller gynnar det EU? Det såg vi väl bevis
på för någon månad sen när Jordbruksministern frågade EU om vi fick använda våra
skattepengar att hjälpa våra bönder med bidrag och stöd. Fråga EU om vi får
hjälpa våra bönder… Här saknar jag ord igen…

Att
SD ens har uppkommit beror på övriga partiers förmåga att blunda för problemen
och hoppas att de försvinner av sig själva. När sen ”vanligt folk” blir trötta
på vårdkrisen, skolkrisen, poliskrisen, dagliga bilbränder, våldtäkter och
skottlossning o.s.v. m.m. etc… söker dom sej en annan lösning. Svårare än så är
det inte. Nu säger jag inte att SD är lösningen på det hela.

Lustigt
med denna SD-fokusering förresten. Jag antar att SD är jätteglada för allt
gratisarbete. Om verkligheten spelar Åkesson i händerna så kanske han har en
poäng, och om han gynnas av sanningen, vem gynnas då av lögnen? Över 200 mer
eller mindre kända svenskar går ihop och säger “Rösta på vad som helst,
men inte på SD”. Det är tydligen inga problem för dessa kändisar, att folk
röstar på Nordiska Motståndsrörelsen eller Alternativ för Sverige…
Kan
någon förklara varför vi ska ta kändisars uttalanden om politik på större
allvar än vanliga medborgare?

Jag
återkommer till Tage Danielsson och hans ”Vart blev ni av ljuva drömmar”. Han
kritiserade, redan 1976, regeringen Palme och Socialdemokratin. Strofen ”Var är
dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek alla oss och valde
makten. Dom är kvar”. Det påminner om Vilhelm Mobergs citat.
”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att
behålla den”. Jag tycker att både Tage och Vilhelm har träffat rakt på spiken. Jag
tror att pionjärerna inom arbetarrörelsen roterar snabbare än högtrycksturbon i
sina gravar om dom skådar dagens Socialdemokrati.

Jag
gjorde en Valkompass i förra veckan, fick 72 % på ett parti som jag aldrig hört
talas om. Gjorde om samma Valkompass i onsdags, fick 76 % på samma parti . Jag
la min riksdagsröst på detta parti (förtidsröstade här på Lärcenter i Fôrshaga
på onsdagskvällen) fast jag vet att detta parti inte kommer in i riksdagen men
ändå kändes det hur rätt som helst. Ja men Tommy, då röstar du ju inte på nån förändring.
Nä för jag hittar inget alternativ i de nuvarande partierna i riksdagen.

Nej
jag tror att valet till söndan blir en komisk parodi på farsen Sverige. Socialdemokraterna
har varit Sveriges största parti i nästan hundra år. På söndag gör dom troligen
sitt sämsta val någonsin. Kanske ett annat parti blir störst i Sverige.
Kommer
SD att få flest röster, vilket mycket väl kan hända, så blir dom överkörda av
de andra partierna.

Jag
tror inte Löfven köper att Kristersson blir Statsminister och vice versa. Jag
tror faktiskt att Annie Lööf avgår med ”segern” och blir Sveriges nästa
Statsminister. Sossarna, Moderaterna och de övriga mittenpartierna kompromissar
fram det hela. Vänstern och SD röstar emot. En ny Decemberöverenskommelse.
Parodin Sverige fortsätter…

Om
Löfven får fyra år till vid makten så skulle nog Tage Erlander citera sej själv,
”Göbber å kärringer, huk er i bänkera för nu ladder han ôm”. Vad skulle du säga
da Tommy? Trots att jag innerst inne har ett vänsterhjärta så skulle jag citera
Ramses den andre. ”Bevare mej väl”. Det sa han innan dom balsamerade honom…

Vem
vill du se som statsminister da Tommy? Ja jag skulle gärna vilja ha tillbaka,
typ Tage Erlander. Ja men han är ju död. Ja det vet jag väl, men trots att han
är död så tror jag ändå att han skulle göra jobbet bättre…

Det
smärtar lite grand. Som sagt, innerst inne är jag vänster men Jonas och Stefan,
jag lever i verkligheten också, i Sverige idag…

Bildt
och Reinfeldt, dom båda Bilderbergarna, tror jag också finns i kulisserna för
att se till att Annie Lööf, den Bilderbergs-vänligaste av alla partiledare,
blir Sveriges nya Statsminister. Jag tror stenhårt på detta men jag hoppas att
jag har fel i kubik…

Ingenting
kan stoppa det mångkulturella samhällsexperimentet Sverige. Integrationen
fungerar inte och ska heller inte fungera, enligt NWO. Globalisterna håller på
att förgöra det gamla Sverige. Nu på söndag har dom ett gyllene tillfälle, medans
vi står vid sidan och tittar på, oavsett valresultatet. Vad fan är det som
händer…

”Den som röstar bestämmer inget. De som
räknar rösterna bestämmer allt”. (Josef Stalin)

Skriver
den konspiratoriske…

…Tommy
Svensson, det är den 7 september, året är 2018.



Är det inte det ena så är det de andra.

Kuriosa Posted on Wed, August 08, 2018 13:53:29

TJENARE FOLKET

Är det inte det ena så är det de andra…

Jora i pridetågens tidevarv kan man få höra lite saker som får
en att fundera lite grand. Lite swinger och queervarning eller…

– Tur
att vädret är bra så vi kan vara ute. – Vi är väl ute i trägårn va, så
grannarna blir lite avundsjuka. – Skall vi inte ta ett par snapsar innan vi
börjar? – Vad kul att så många kunde komma! – Som jag har längtat, ett helt år
sedan sist. – Det här tycker dom är äckligt utomlands. – Ska du verkligen filma
det här? – Älskling, kan du hjälpa mig med baguetten? – Jag kommer på en gång.
– Så, då har alla kommit. Skål !!!

– Den
största brukar vi dra lott om. – Så här lärde min morbror mig att man ska göra.
– Det är första gången för mig. Ska det vara så här söligt? *slurp* *slafs*. – Jag
verkligen älskar dom lite större & köttigare. – Jag tycker det är fel att
köpa, de bästa jag haft har jag ordnat själv. – Men den här är ju bara 7 centimeter,
är det ens lagligt. – Ska den vara så här mjuk i konsistensen? – Dom från
Turkiet är inte så hårda. – Vrid av den. – Hur ser man vilket kön det är? – Nej,
man ska suga, inte bita. *slurp* *slafs*.

– Smakar
litet sumpigt men den är ändå hård, röd och grann. – Fan vad det sprutade, jag
fick det nästan i ögat. – Ska stjärten vara invikt eller rak? – Vad är det där
för ost. – Älskling, har du doppat stjärten i mjukost? – Doppa den i lite smör så blir det godare. –
Kan man spara stjärten till sist? *slurp* *slafs*. – Vilken fin röd färg den
har. – Det var mycket jobb för en kort stund av njutning. – Det här var
kladdigt. – Det här vita smakar inte alls aioli. *slurp* *slafs*.

– Som
barn fick jag sitta bredvid och titta på och äta korv i stället. – Det är
tillbehören som skapar stämningen. – Fy faan, lukta på mina fingrar. – Min
mormor älskade det här slafsandet. *slurp* *slafs*. – Orkar inte pilla så jag
tar bara stjärten numera. – Jasså, du tar bara stjärtarna du Åke?– Joda, är de
små får man ta två. – Det är ändå bara stjärtarna man vill åt. *slurp* *slafs*.–
Det här var riktigt kul, det skulle vi kunna göra oftare än bara en gång om
året. Nästa år bjuder vi in grannarna…

Nja,
troligen var det bara en vanlig kräftskiva…

Tommy
Svensson den 8 augusti 2018.



För 45 år sedan.

Kuriosa Posted on Fri, June 08, 2018 11:22:28

TJENARE
FOLKET

För
45 år sedan.

Lite
minnen från en svunnen tid.

Fredagen
den 8 juni 1973 stämplade jag in på Tetra Pak i Forshaga för första gången. Dan
före, den sjunde, så sa dåvarande platschefen Kaj, till Farsan. – Var är Tommy,
skulle inte han börja idag? Farsan som jobbat på Tetra sedan starten, 1969,
nämnde detta för mej. Jag hade missförstått det hela och trodde jag skulle
börja tisdagen den 12, direkt efter Annandag Pingst men Kaj ville att jag
skulle börja redan före Pingsthelgen.


den åttonde drog jag på mej en grön overall, anmälde mej till El-basen
Rickenbacker, nää, Eriksson hette han och heter även så som pensionär. Jag fick
ut en liten verktygslåda med dom ordinarie skruvmejslarna, en polpenna, två
skiftnycklar en ”haj” och en lite mindre modell, en hammare, en morakniv, en kombinationstång
och en avbitartång. Jora den 17-årige elektrikerpraktikanten Tommy Svensson var
redo att ta itu med arbetslivet. Timpengen, praktikantlönen, var 8.90:- Fan,
jag jobbade och fick lön.

Regissören
Bo Widerberg och hans fru verkade också fira min första arbetsdag. Nio månader
och några dagar senare, föddes deras son Johan, jomenvisstfanserru…

Jag
firade i alla fall när första lönen kom, drygt 700 kronor. Efter att ha haft en
gammal hederlig skivspelare med högtalare i locket så investerades en Garrard
skivspelare, en Rank Arena R1020 en 2×20 Watts förstärkare med inbyggd radio
och tillhörande 30 watts högtalare, 4 ohm skulle det ju vara också. Jäklar
vilket tryck det blev…

Tre
LP-skivor investerades också, Deep Purple ”Made in Japan”, Fridens Kilowatt och
Rivaler, LP:n hette likadant och Contact ”Hon kom över mon”. Contacts LP finns
kvar i min drickback, dom två andra har man nog supit bort eller lånat ut… Ja
ja…

Vesst
i fesk. Nånstans runt 10 500 instämplingar på samma ställe, har det blivit
sedan den 8 juni 1973, med två arbetsgivare, Tetra Pak, 1973-2001 och Stora
Enso, 2001 till dags dato. Är det en merit eller misslyckande?
Nja, jag har trivts med själva jobbet.
Närheten hem från jobbet, var en trygghet när ungarna var små, så det ser jag
som ett privilegium. Hände det något så var man hemma på fem minuter. Sen så
har det bara blitt så att man blivit kvar av gammal vana. Man vet vad man har…

Om
två och ett halvt år inträffar 65-årsdagen, då drar man sej tillbaka oavsett om
nån minister säjer att jag ska jobba tills jag blir 75. I helvete heller. Har
man gått treskift i dryga 44 år när almanackan visar den 18 januari 2021, så jobbar
jag inte en dag till. Sömnen tar stryk och jag anser att det inte är värt att
krångla med den biologiska klockan allt för länge till. Slutar gärna tidigare
om det skulle komma nån avtalspension eller nåt annat bra erbjudande. En
Lottovinst kanske…

Eller
hur var den berömda slogan som Sossarna körde med 1958: ”Gärna medalj men först
en rejäl pension”. Det var på den tiden när Socialdemokraterna fortfarande var
ett arbetarparti. Folkpartiet, det då ledande oppositionspartiet, tillverkade
en ”motaffisch” med en karikatyrteckning på Tage Erlander “Gärna medalj
men pensionera honom först”. Sossarna kontrade med en ny affisch med
texten: “Tage Erlander meddelar: Tack för välviljan. Men jag törs nog inte
räkna med att kunna regera till år 2008 då Folkpartiets pensionsförslag är
genomfört.”

Nu
dröjde det ”bara” till 1999 då Göran Persson beslöt, med hjälp av en majoritet
i riksdagen, däribland Folkpartiet, att det nya pensionssystemet skulle införas.
ATP:n skrotades. Det nya systemet omfattade inkomstpension och tilläggspension.
Staten övertog då ansvaret för garantipensionen, förtidspensionen och
efterlevandepension. Riksdagen beslutade att kompensera statsbudgeten genom att
258 miljarder överfördes från AP-fonderna till statskassan. Beslutet
bidrog till att utarma ekonomin i pensionssystemet. Och detta var en s.k.
arbetarregering… När kommer dessa pengar tillbaka till AP-fonderna?

Nu
mera är vi ju utlämnade till olika fondbolag åt höger å vänster, banker,
aktier, fastigheter, räntebärande papper och börser och mer eller mindre
nogräknade pensionsbolag som verkar skita i kunderna, d.v.s. pensionärerna, och
bara planerar för sin egen vinnings skull. LO och Svenskt Näringsliv äger ju
Pensionsbolaget AMF, jag hoppas inte det betyder som Adolfs gamla slogan:
Arbeit Macht Frei…

Nej
tillbaka till 8 juni 1973. Jag är ägare till en Honda CB 125 K3 med dubbla
Keihin-förgasare, färgen är Candy Blue Green. Vietnamkriget rasar. Peter
”Foppa” Forsbergs mamma är i åttonde månaden. Idi Amin håller låda i Uganda. Ego
Boy vann Solvallas elitlopp för knappt två veckor sen. Oj oj oj, Ego Boy…
Ingemar Olofsson höll i tömmarna. Ego Boy som dog en mystisk död, ganska precis
ett år senare, ligger begravd i vinnarcirkeln på Rättvikstravet.

Två
och en halv månad senare, den 23 augusti, går Janne Olsson in på Kreditbanken
vid Norrmalmstorg och tar fyra anställda som gisslan. Efter fem dagar ger han
upp. USA:s president vid den här tiden heter Richard Nixon. Han hade nog en
väldigt stor del i att Chiles folkvalde president Salvador Allende störtades i
en blodig militärkupp den 11 september.

Apropå
dagens skogsbränder så drabbades, i början av juli 73, det militära
övningsfältet Örnäs på östra sidan om Nedre Fryken av en rejäl skogsbrand. Jag
minns när vi stod på taket på Tetra och såg både rök och flammor, en mil bort.
Några av mina jobbarkompisar bl.a. Skoog, Sveder och Boström var med i
borgarbrandkåren och bekämpade elden som pågick nästan en vecka.

Orsaken
var, så vitt jag kommer ihåg, att det hade kastats skarpa handgranater, där
sprängningarna orsakade gnistbildning som startade det hela. Skogsbolaget,
Uddeholm hade avrått från övningen. Brandmän från fyra stationer plus ett par
hundra militärer var med vid släckningen. Tre kvadratkilometer skog gick upp i
rök.

Det
är den 15 september, radion, Rank Arenan, står på och spelar musik. Vad som
spelas var inte så viktigt, inte just då i alla fall… Plötsligt bryts
programmet och en röst meddelar att ”Konung Gustav den sjätte Adolf är död”. Det
minnet etsade sej fast. Och precis som vid speciella händelser så vet man vad
man gjorde och vart man var. Jag glömmer aldrig vad jag och tre andra sysslade
med… Gamle kungen dör för övrigt samma dag som Vickans ”gube” prins Daniel
föds.

Dagen
efter så hade vi riksdagsval i Sverige. Det blir oavgjort mellan blocken. 175
mandat mot 175. Lotteririksdagen blev ett faktum. Runt 150 ärenden avgjordes
genom att tombolan bestämde hur det skulle bli med Sverige. Ja ja, ibland blev
det väl vinst ibland blev det nit… Men Palme skötte fortfarande om rodret på
Svea Rike. Han har redan tidigare gått på några grynnor så skutan började ta in
lite vatten och kompassen fick lite missvisning.

1973,
dom utsvängda gabardinbyxornas gyllene år. Visst serru, man skulle väl inte
vara sämre, jag hade ett par gröna, men jag kommer även ihåg ett par grå som, mer
än ibland, låg bredvid dom gröna… ”Tie a yellow ribbon round the old oak tree”
med Tony Orlando och Dawn, är en hit denna sommar. ABBA är fortfarande mest
känd som ett företag inom fisk och skaldjurskonserver. ”Blåsningen” och ”Sista
natten med gänget” var storfilmer detta år.

Mera
brôtterhitt denna sommar är “Hooked on a feeling” med Björn Skifs och Blåblus.
“Can’t
keep it in” med Cat Stevens. “Clap your hands and stamp your feet” med Bonnie
St. Claire & Unit Gloria. “The Free Electric Band” med Albert Hammond. “Mama
Loo” med Les Humphries Singers.
“Eres
Tu” med den spanska gruppen Mocedades. Lite svenska slaktarhitt åxå, ”Aj aj aj”
med Schytts, ”Dagny” med Lalla Hansson och ”Så gick det till när farfar var ung”
med Yngve Forssells. Jora för tusan, hesheten efter allsången dök upp på en
gång.

Annars
räcker det med att bara säga ”Ted”. Ted Gärdestads andra LP från våren 1973. Jo
det hette så då, LP… Sol vind och vatten, Come give me love, Kaliforniens guld,
Jag ska fånga en ängel, Ramanagaram, Oh vilken härlig dag… Nostalgi och tidlöst
på en och samma gång. Ted Gärdestad en av de berömda 56:orna. En stor idol
faktiskt som jag har haft nöjet att ha sett lajv två gånger.

Sen
har jag en speciell låt som jag alltid förknippar med den 8 juni 1973, första
dagen på jobbet. Jag har åkt upp i hissen till första våningen. Elverkstan hade
sitt förråd på denna våning. Jag kliver ur hissen. Alldeles bredvid hissen
finns ett schakt som går från bottenplanet och tre våningar upp. På
bottenplanet stannar en lastbil, som ska in och lossa pappersrullar. Från
radion i lastbilen hör jag ”I Am An Astronaut” med Ricky Wilde. Och allt sedan
den dagen så måste jag sjunga just den strofen när jag kliver ur hissen på
våning ett. Gör jag inte det får jag troligen ett krampanfall…

Runt
hundra personer som jag började jobba med just denna dag, finns inte längre
kvar i livet. Jobbarkompisar som, Steffensen, Nisse ”blixten”, Gösta
”smörjern”, Johnny ”Mulle”, Kalle Redig, Sven-Johan, Evert ”masen”, Håkan i
Änga, Erik ”mysko”, ”Bagarn”, ”Sickan”, Bertil ”killan”, Kalle ”kula”, Helmer i
Haget, Kalle ”pôtt”, Ivar ”löcka”, Henry ”pampen”, Stig ”jeppe”, Porr-Henning, Lysén,
Gillblad, Måård, Filip, Flora, Fredén, Djupfeldt, Jonte, Sippo, Hellgren, Fax, Öster,
Landin, Granlund och två stycken ”Nillan” och många andra som man träffade och
lärde känna då, passerar revy.

Och
naturligtvis Farsan… som jobbade på Tetra från 1969-1995. Gemensamt för dom ovan
nämnda är att dom idag är borta och gömda av jorden men inte glömda. Anekdoter
och situationer som dyker upp som man kan le åt än idag eller som har lämnat
ett bestående minne.

Tetra
Pak hade funnits i Forshaga i fyra år när jag började, så många av dom som
jobbade där 1973, var gamla sulfit och pappersbruksarbetare från
Mölnbacka-Trysils tid. Personer som var allt från glada skitar, riktiga
färgklickar till gôbbgrinige typer, snudd på folkilskna.

Många
personer har passerat genom dörrarna på Tetra Pak/Stora Enso sen jag började
där. Dom flesta minns man klart, några mer diffusa, en del inte alls. Och personer
som jag jobbar med idag, där jag kan säga: – Vet du att jag har jobbat ihop med
din farfar eller morfar. Det sa 1973 års gubbar till mej när jag började, fan
vad gamla dom va, tyckte man. Jo jo, that’s life.

Eller
som i vintras då jag nämnde för en grabb, – Vet du att jag har jobbat med din
morfars far. Jo men, börjar man bli gammal, eller…

45
år framåt i tiden. 107 år gammal om man får hänga med, Ha ha ha, vadå… vem… Fy
fan. Nej det är bättre att leva i nuet och försöka ta vara på tiden och livet
så gott det går. Och framtiden? Två och ett halvt år kvar till pension. Gå
tillbaka två och ett halvt år, vart är vi då på tidsaxeln? Vintern 2015-16…
David Bowie tar ner skylten, likaså ”Lemmy”, basisten i Motörhead. Va, var det
inte i går eller förrgår det? Fan vad klockan går…

Men
Enso (!) länge jobbar man kvar inom samma väggar. Av 1973 års inventarier finns
inte så mycket kvar. Jora, det finns faktiskt några vägguttag som man borrade
upp och kopplade in, då det begav sej, och som ännu efter dryga fyrtio år
fungerar som dom ska. Och en del märkningar på elcentraler, skyltar som man
limmade upp. Minsann, några sitter kvar än. Och apropå väggar, det enda som
finns kvar, fysiskt, av gamla elverkstaden där jag började för 45 år sedan är
en tegelvägg vid den stora hissen upp till centralförrådet.

Idag
stämplar jag in cirka 13:30. För 45 år sedan stämplade jag in 06:44. Och om 45
år, ja då har man nog stämplat ut…

Tre
av dom som jobbade på Tetra Pak i Fôrshaga 1973, jobbar kvar. En av dessa är…

…Tommy
Svensson, det är den 8 juni 2018.



Har just skördat…

Kuriosa Posted on Wed, April 04, 2018 16:12:38

TJENARE
BJÖRNE

Har
just skördat…

Bra
Björne, bra… Hämnden är ljuv. Ett övergrepp gör man inte ostraffat. För tankarna lite till Åke Eriksson och hans
bajonett i Mannen på taket-Den vedervärdige mannen från Säffle. Även om det
brutala sker med dynggrep och tåget, så växte sympatierna med Håkan. Sållade
bland poliserna allt eftersom boken lästes, vem det kunde vara och när det kom
fram, vem det var, så sa jag ett högt ”Jess…”. Och sedan tystnaden om hur det
gick till med Leffe… Och Lenny då, som vet hur det egentligen gick till och som
ska skriva om detta, han blir väl ”Fake-newsad”. Nej, Bra Björne, bra… Detta
smakade mer… Ha det gött hälsar…

…Tommy
Svensson, det är den 4 april 2018.



Sirius, myten och legenden.

Kuriosa Posted on Sat, March 31, 2018 01:23:40

TJENARE
FOLKET

Sirius,
myten och legenden.

Sirius,
nu menar jag inte den anrika Uppsalaklubben som spelar sina hemmamatcher, på
lika anrika Studenternas IP, utan jag menar Sirius, den starkast lysande
stjärnan på natthimlen

Stora
Hunden, nu menar jag inte min älskade Bosse, en Bouvier des Flandres, en stor, svart,
lurvig Belgisk vallhund som var min kompis och friskvård i drygt tio år från
1998-2008, utan jag menar stjärnbilden Stora Hunden som just, stjärnan Sirius
befinner sej i.

Vad
är det för speciellt med Sirius da?

Sirius som är synlig från oktober till mars,
står rakt i söder på nyårsnatten. Ta sikte på Orion, den mäktiga stjärnbilden
på vintern. Följ Orions bälte, även kallad ”De tre vise männen”, i en rak linje
nedåt. Den stora stjärnan i den förlängningen är Sirius. Den står inte särskilt
högt över horisonten mot söder/sydost och ljusets långa väg genom atmosfären
gör att stjärnan ofta verka blinka eller skifta färg. Blinka lilla stjärna där…

Ett
säkert vårtecken är att Sirius inte längre syns på natthimlen. Man inser att
Sirius blir osynlig på senvåren, då den redan har hunnit gått ner innan det har
blivit tillräckligt mörkt. Jordens färd runt Solen gör att stjärnorna intar
samma position på himlen ungefär 4 minuter tidigare, för varje dag som går. Lägger
man ihop det blir det två timmar per månad. Om Sirius står i söder på
nyårsnatten, så passerar den söder ungefär vid 22-tiden i början på februari, och
redan runt kl 20 i början på mars och kl 16 i början på april, men då har ju solen
inte gått ner än med tanke på att vi då har gått över till Sommartid.

Lite
snillen spekulerar. Om du står vänd rakt mot söder på nyårsnatten så har du
Sirius i blickfånget. Om Du ser Sirius och det är Nyårsnatt så vet du att du
står vänd mot Söder. Om du ser Sirius och du vet att du står vänd rakt mot
söder så är det faktiskt Nyårsnatt. Å fan. Happy new year…

Ja
det där var väl inte så märkvärdigt. Vad är det som är så speciellt med Sirius
da?

Sirius
är ungefär dubbelt så stor som vår egen Sol. Åldern uppskattas till ungefär 250
miljoner år, och det beräknas ta ungefär 750 miljoner år innan den har använt
all sitt bränsle. Den blir alltså ungefär en miljard år gammal innan den lägger
av. Vi kan ju ställa väckarklockan för att se om det stämmer. Solen har ju en
livslängd på ca 10 miljarder år.

Sirius
befinner sej ”bara” 8,6 ljusår från oss. Det ljuset vi såg i början på mars,
lämnade Sirius ungefär när Michael Jackson trillade av pinn. Och i och med Sirius
är vit, vår sol är gul, så lyser Sirius 26 gånger starkare än Solen. Ja ja
Svännsôn, vart ä dä markvardige da…

Nu
kommer det…

Det
finns i sydvästra Mali, i västra Afrika, ett folk, kallat Dogoner, som har
järnkoll på Sirius. Det har dom haft med sig i legender och nedtecknade
historier. En månghundraårig kultur som kunnat ange exakta astronomiska
förhållanden om Sirius. Först nu kan detta bekräftas som korrekta uppgifter.

Sirius
A, ”Alfa Canis Majoris, som är huvudstjärnan i detta system, har med sej en
polare kallad Sirius B. Sirius B, som är en mycket tät dvärgstjärna, något som Dogonfolket
känt till, till och med att Sirius B kretsar kring Sirius A och att ett omlopp
tar 50 år. Sirius B som inte är synlig med blotta ögat, upptäcktes av
astronomer 1862. Man talar också om en Sirius C, något som Dogonfolket också
känt till. 1995 konstaterades av astronomer att Sirius C verkligen existerar. En
röd dvärgstjärna som ingår i ”Sirius-systemet”. Det finns också en planet som
kretsar kring en av solarna!!

Har
Dogonerna, som en del förståsigpåare tror, besökts av utomjordingar från Sirius
för länge sen eller har dom, som en del andra forskare tror, en teleskopsyn ut
över det vanliga, eller var ifrån har dom fått dessa uppgifter som dom har haft
i århundraden och som bevisligen är helt korrekta? Frågetecknen är många???????

För
mej är mysteriet, hur eventuella utomjordingar från Sirius har kommit på att färdas
i 81 400 miljarder kilometer för att pricka lilla Jorden, och sedan ”hem”
igen. Nej… Men man vet inte… Slumpen, nja… Har Dogonerna hittat på den här tron
på Sirius, och det har slumpat sej så att det är sant eller… Eller som Churchill
sa – Det är en gissning insvept i ett mysterium inuti en gåta…

Det
sägs att om Sirius skulle explodera som en Supernova skulle även Jorden stryka
med, men ni kan vara lugna. Jag tror/vet, att Sirius är för liten för att bli
en supernova, så den slutar som sin polare Sirius B, som en kompakt liten vit
dvärgstjärna. Och skulle den sluta som supernova och Jorden skulle förintas så
vet ni vem ni kan skylla på…

Det
är Sirius det, himlens ljusstarkaste stjärna. Den är inte bara Dogonernas
stjärna, den dyrkades sägs det, även av Vikingarna, inte dansbandet, utan nu
menar jag Hagbard och gänget. Där trodde man att Sirius var självaste Oden som höll
koll på Ragnar, Ulf, Gard, Freja, Siv och Tyra och vad dom nu kunde heta. Dessutom
är Sirius även Värmlands landskapsstjärna. Jorasatt. Infödingarna i Värmland har
tagit Sirius till sej.

Det
får plats ungefär 1 miljon Jordklot inuti Solen, och då ska man ha i åtanke att
en av de största stjärnorna man känner till i Vintergatan kallas VY Canis
Majoris, en röd superjätte och en polare till Sirius i Stora Hunden, den är ungefär EN MILJARD GÅNGER
STÖRRE än Solen, nästan 4 900 ljusår bort. Ändå är den inte synlig för blotta
ögat, ett litet teleskop behövs. För att få en någorlunda uppfattning om
stjärnans storlek så, om man skulle ta ett enda varv runt denna stjärna med en
Boeing 747, en jumbojet, skulle det ta cirka 1100 år…


känns det rätt bra att här i Fôrshaga, är det fem minuter till Systembolaget
och fem minuter till ICA/COOP där det finns kôrv…

Tommy
Svensson, Långfredagen, nä nu har det blivit Påskafton den 31 mars 2018. Får
väl passa på att önska en Glad Påsk då…



Big Bang och Svarta Hål.

Kuriosa Posted on Thu, March 15, 2018 22:47:19

TJENARE
FOLKET

Big
Bang och Svarta Hål.

För
lite drygt 13 miljarder år sedan stack Gud Fader ner höger långfinger igenom
molnen och sade. ”Någon där nere, dra i mitt finger”. Någon där nere under
molnen drog i Guds finger. Big Bang var ett faktum. Jora så gick det till… Med
detta vill jag säga att, jag tror inte på Big Bang.

Georges
Lemaître, en belgisk präst som samtidigt var astronom, fick inte riktigt ihop
skapelsen med vetenskapen så 1927, lanserade han sin teori om Big Bang. Att så
måste ju det ha gått till. Hela Universum skapades av och ur, en enda smäll, av
en ”ur-atom”, full med energi och därefter utvidgar sej Universum hela tiden.

Två
frågor: Vad utvidgar sej då universum i ??? Nånting måste ju då finnas
”utanför”… Och tiden måste väl ha funnits innan Big Bang…

Nej
för mej är Universum oändligt, det finns ingen yttre gräns, ingen vägg eller
mur… Universum har enligt mej, alltid funnits och kommer alltid att finnas. Att
solsystem bildas, utvecklas och så småningom går under, det köper jag. Stjärnor
finns idag, som levat i drygt 10 miljarder år. Solen å sin sida har existerat i
cirka fem miljarder år och befinner sej mitt i livet.

600
miljoner ton väte omvandlas varje sekund till helium inne i Solens inre. Detta generar
stora mängder energi, ett resultat av att varje heliumatom har en något lägre
massa än den sammanlagda massan av dom två väteatomer som smälter samman för
att bilda den. Denna mellanskillnad vid en fusion omvandlas till energi, allt
enligt­ Einsteins berömda formel: E=mc2. Jora för fan. Imponerande eller hur?? Solen,
en snäll vätebomb som exploderar 150 miljoner kilometer från oss.

Solen
kommer inte att brinna för evigt. Om sisådär 6 miljarder år har den kört slut
på sitt bränsle, och slocknar och slutar som en vit dvärg. Också det är en
långsam process, men det kommer att betyda slutet för vårt solsystem.
Judgment Day. Fan, det är inte undra på
att folk stressar…

Stephen
Hawking, som gick bort härom dan, (14 mars,
3.14 !!! ) forskade om ”Svarta Hål”. Han var född i
Oxford och dog i Cambridge… Bara en sån sak.

Såg
för övrigt en notis i en årsbok för ett trettiotal år sedan: ”Svart Hål hittat
i Jungfrun” Jo jo… Ju större massa, ju större gravitation, dragningskraft. Tänk
på det, alla mulliga damer som vill gå ner i vikt. Och när herrarna blivit
gamla så är ju oftast tyngdlagen, jordens dragningskraft starkare än kvinnans
dragningskraft… Försök vara lite seriös nu Tommy…

Nej
tillbaka till Svarta Hål. Som sagt, Ju större massa ju större gravitation. För
att lämna t.ex. Månens gravitation så behövs en hastighet på 2,4 km/sek
ungefär, knappt 9 000 km/tim. Att lämna Jorden, runt 11 km/sek eller 40 000
km/tim. Solen, drygt 2 miljoner km/tim, runt 600 km/sek.

En
större stjärna som kollapsar blir en Neutronstjärna. Den har klämts ihop så mycket
att elektroner och protoner har ”tagit ut varandra ” så att bara neutroner
återstår. Att ”fly” från en sådan himlakropp kräver en tredjedel av
ljushastigheten. 100 000 km/sek.

Men
en stjärna kan även explodera som en Supernova. Ifall massan är tillräckligt
stor kollapsar stjärnan till ett Svart Hål. En massiv koncentration av
någonting med ett enormt gravitationsfält. För att fly därifrån behöver man
överträffa ljushastigheten, därför heter det: Svart Hål. Inte ens ljuset tar
sej därifrån.

Svarta
Hål fungerar även som galaxernas motorer. Att hålla rotationen i gång. I
centrum av galaxerna finns supermassiva Svarta Hål som väger miljoner, miljarder
gånger mer än Solen. ”Vårt eget” Svarta hål heter ”Sagittarius A”. Det är ett
kompakt massivt Svart Hål i Vintergatans centrum i stjärnbilden Skytten, cirka
26 000 ljusår från jorden. Galaxens mittpunkt har nog glufsat i sej några
närliggande himlakroppar. Schlurrrpp. Skulle man hamna i närheten av ett Svart Hål
så är det kört. Offret spaghettifieras, jo det heter så, man tänjs ut som en
gummisnodd eller spaghetti i en bottenlös kvicksand. Det kan inte va roligt…

Om
Solen skulle bli ett Svart Hål skulle den ha en diameter på drygt en halvmil.
Om Moder Jord skulle bli ett Svart Hål skulle det ha storleken av en jordnöt
ungefär.

Forskarna
uppskattar att det finns runt 2 000 miljarder galaxer i Universum. Vår Sol
är bara en av flera hundra miljarder stjärnor som bildar vår egen galax,
Vintergatan. Tanken svindlar lite grand tycker jag, eller ganska mycket, nej in
i helvete mycket egentligen, om vår plats på planeten Jorden i detta ofantliga Universum.

”Jag
har upptäckt att även de som menar att allting är förutbestämt och att vi inte
kan påverka det som sker, ser sig om innan de går över gatan.”
(Stephen Hawking)

”Det
är bra att tiden går, annars hade allting hänt samtidigt”
(Albert Einstein)

Till
sist har jag en fundering på kvasarerna. Förståsigpåarna säger att kvasarerna är
överaktiva galaxer, med en enorm elektromagnetisk strålning som rör sej otroligt
snabbt, bort från oss, långt ut mot Universums yttre gräns. Ljuset drar iväg
mot en rödförskjutning. Dopplereffekten säger ju att ljud och ljus ändrar
frekvens när man närmar sej ljud eller ljuskällan, eller åker bort från den.

Åker
man mot t.ex. en järnvägsövergång med ett tåg så hör man klockorna, ding,
ding, ding, ding, åker man förbi dom, bort från dom, så ändras ljudet diing…
diing… diing. Ni är med va… Det samma sker med ljuset. Åker man ruggigt
snabbt mot ljuskällan blir ljuset blåförskjutet åker man lika snabbt ifrån,
blir det rödaktigt, rödförskjutning.

Vad
vill du säga med detta da, Tommy? Jo jag tror att kvasarerna är ”vanliga” galaxer
som ligger betydligt närmare oss men som håller på att slukas av ett enormt Svart
Hål som glufsar i sej stjärnor, nebulosor och himlakroppar som sugs in mot
mitten med en sådan fart att ljuset tänjs ut mot rött… Vaj Nått. Nobelpris
eller gallimatias…

Svaret
på gåtan, Universum, är inlåst i ett kassaskåp med kodlås, men koden är också inlåst
i kassaskåpet. Har vi tur är det ett Franz-Jäger… ”Lysande” sa Vanheden om
Supernovan. ”Vilken jädra smäll” sa Harry om Big Bang. ”Självklart” sa Sickan
om min teori…

Men
jag menar, Albert fick visserligen Nobelpris men inte för relativitetsteorin
eller formeln E=mc2 och Stephen fick det inte alls och jag har heller inte fått
det så man är väl i gott sällskap.

Fotnot:
Albert fick Nobelpriset i Fysik 1921, för lagen om den fotoelektriska effekten.
En Solcell fungerar enligt den principen.

Vila
i frid Albert och Stephen, jag sköter firman här nere på Jorden så länge…

Och
allra sist. Leif GW kritiserade de islamistiska nämndemännen. Nu läggs Veckans
brott ner av SVT. Händelse eller tanke?

Ja
ja, lite sånt måste du ju få med också, Svensson…

Tommy
Svensson den 15 mars 2018.



Tankar vid min Faders grav.

Kuriosa Posted on Tue, March 13, 2018 11:27:48

TJENARE
FOLKET

Tankar
vid min Faders grav.

Idag
är det tio år sedan Du gick bort. Tio år sen… När man går till graven blir det
en konstig känsla av allt möjligt, än i dag. Farsan, Farfar och Farmor och två
av Farsans bröder har sin sista vila tillsammans. På nåt vis känns det ändå
rogivande att gå dit en försommardag, plantera blommor och ”växla några ord”
med dom. ”Jo du Farmor, di här blommera köfte vi på Kåppera vi”.” Va säjer du
Faschan, ôm di här begoniera å silverekera da, blir dä bra?” Och man hör
farsans röst då han svarar – ”Dä blir alla tiders dä pöjker”

(Farmor
sa ”köfte”, när det var ”köpte” hon menade)

Strax
efter begravningen när allt det praktiska var avklarat, kläder, möbler,
lägenhet, m.m. kom det egentliga sorgearbetet. Ibland trodde man att ”allt var
bra” tills någon frågade – Tjenare Tommy, läget?? Man förlorade kontrollen,
allt bara brast och tårarna kom.

Vid
urnnedsättningen fick du med dej några rosor och en liten ask med
reparationsdelar till en punktering. En ventil, lite ventilgummin, några
lagningslappar, som behövs för att laga ett cykeldäck med. (Lagningslappar heter
bötter, på värmländska). Saker som du alltid hade med dej, ifall att. Cykling,
dä va ju ditt liv dä se…

Som
sommaren 1960 när du och jag, fick punktering på mopeden vid Norsbron strax
väster om Vålberg. Vi gick ner till älven och du pumpade upp innerslangen och
doppade ner den i vattnet för att se vart det bubblade. ”Här ska ru se, där har
vi hôle i schlangen, vet du”. Vilken smart pappa. Jag kommer i håg hur stolt
jag var. Pappa han kan han. Detta är ett av mina tidigaste minnen av en älskad
Far. Man var ju fyra och ett halvt… Då var det jättebra att du hade med dej
en reparationsask med ”bötter å selluschon”.

Din
”gubbkeps” ligger kvar på hatthyllan här hemma. Ett suveränt foto, när du ser
så där finurlig ut som du kunde göra, finns på fönsterbrädan bakom ”din stol”
här i köket. Katten Elsa, borta sen ett och ett halvt år, är även med på det
fotot där hon sitter bakom dej, på ”sin plats”, på just fönsterbrädan.

”Si,
efter natten kommer alltid dag och såret läks och sorgen har en ände” skaldade
Fröding. Det stämmer inte riktigt för mej. Tiden läker visserligen sår men som
jag skrev på ”treårsdagen” efter Ditt frånfälle. ”Sorgen är som ett hav, till
att börja med går vågorna höga sen kommer dyningarna. Nån gång blir det helt
stilla men dyningarna och vågorna kommer alltid tillbaka”. Så är det allt än
idag.

Tommy
Svensson den 13 mars 2018.



Mitt förhållande till Zarah.

Kuriosa Posted on Wed, February 28, 2018 23:31:27

TJENARE
FOLKET

Mitt
förhållande till Zarah.

Vi
skriver sommaren 1988. Ännu skär Järnridån genom Europa från Lübeck till
Trieste och ännu omgärdar Berlinmuren den västra delen av den forna huvudstaden.
Ända sedan Potsdamer Platz har jag haft Berlinmuren bredvid mej på höger sida.
Jag går på den forna Hermann Göring Stra
ße, den som nu heter
Ebertstra
ße, mot den norra
änden av gatan där det gamla riksdagshuset ligger.

Bakom
muren, på den östra sidan, tornar Brandenburger Tor upp sej. Muren gör en
halvcirkel runt den mäktiga porten. Den tar sej också här en lite annorlunda
form. Den minskar i höjd från 3,6 meter till ungefär 2,5 meter, samtidigt som
den blir lika bred. På den biten av muren händer det att östtyska gränssoldater
står och ser väldigt myndiga ut.

Jag
fortsätter förbi den oåtkomliga Brandenburger Tor. Här återgår muren till sin
”normala” höjd. Någon meter bakom muren anar jag några silhuetter uppe i ett
gränstorn som troligen följer mej med blicken. På andra sidan gatan, väl
synligt för de östtyska gränsvakterna, finns femton vita kors uppsatta. Namn,
datum, år och bild på människor som försökt fly över muren och som skjutits
till döds… Jag förstår inte riktigt…

Det
mäktiga gamla riksdagshuset rakt framför mej imponerar rejält. Uppe på taket tycker
jag mej se den ryske soldaten från Röda Armén som den 2 maj 1945 hissar den
sovjetiska flaggan. Plötsligt hör jag Zarah Leander sjunga live, men vad tusan,
är inte hon borta, död sedan sju år tillbaka. Zarahs röst plus historiens
vingslag ger mej lite rysningar. Och muren som går bara några meter bakom det
gamla riksdagshuset.

Men
som alla kriminalare på TV:n brukar säja: ”Det är nånting som inte stämmer”.
Kravallstaket vid den södra fasaden på riksdagshuset, typ, hit men inte längre.
Zarahs melodi, ”Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn”, får plötsligt ett
upptempo. Ett par tusen ungdomar (oj da) börjar skrika. Jodå, där står den
tyska punkdrottningen Nina Hagen på en scen framför den stora byggnaden. Ingen favorit
alls i mina ögon eller öron. Trots att hon just då lät som Zarah Leander.

Jag
går tillbaka mot muren och Brandenburger Tor. Viker av på den stora esplanaden,
”Straße des 17 juni” som går från Brandenburger Tor mot Siegessäule. Hundra
meter väster om Brandenburger Tor, på den norra sidan om gatan och granne med
platsen framför riksdagshuset, finns ett Sovjetiskt minnesmonument från kriget
med en hedersvakt av två soldater från Röda Armén. Kontrasten blir ganska så
påtaglig när jag hör Nina Hagen skrika ut i högtalarna ”Tjernobyyyyyyyl”.

Zarah
Leander, född i Karlstad 1907, uppväxt på Kungsgatan vid Domkyrkan. Knappt 70
år senare kommer polare Gullbrand och jag upp till en tjej som bor i dessa
kvarter. Jag lånar en skiva av henne, ”Jag kommer upp med den till veckan”.
Jora, jag dök upp med skivan, så hände det sej vid den tiden att det ena gav
det andra som gav det tredje… Jomenvisstfanserru…

Sen
när jag ska gå så frågar hon – Du vill inte låna en skiva till… Ja men det är
klart jag vill, sa jag och följer med henne in i vardagsrummet och bara hugger
en skiva i backen. ”Svenska sångfavoriter” med… Zarah Leander. – Den blir
görbra den… -Ja det är morsans skiva, säjer hon, men den kan du låna, det gör
ingenting. Ja ja, tänkte jag, man behöver inte be om ursäkt för att man gillar
Zarah Leander. Jodå, jag var upp med skivan veckan efter…

Zarah
som var född Hedberg, gifte sej med en Nils Leander. Hennes man i andra giftet
hette Vidar Forsell. Han var son till den gamle operasångaren John Forsell som
i sin tur var broder till Anna som blev gift med den gamle
ärkebiskopen, akademiledamoten och fredspristagaren Nathan Söderblom. En av
Nathans och Annas tolv ungar hette Luice, hon gifte sej med värmlänningen Arvid
Runestam. Han var biskop i Kallsta stift, där Domkyrkan ligger vid Kungsgatan.
Han hade även den rollen när undertecknad kom till världen, bara en sån sak.

Zarah
umgicks med dåtidens storfräsare som Ernst Rolf, Karl Gerhard, Gösta Ekman d.ä.
1934 skrev Karl Gerhard en sång för Zarah som retade tyskarna: “Jag står i
skuggan av en stövel”. Men enligt Zarah Leander själv så brydde hon sig inte om
politik. 1936 flyttade hon till Tyskland och året efter skrev hon kontrakt med
UFA, den tyska filmjätten som var helt i nazisternas händer. I Tyskland hette
hennes chef i underhållningsbranschen, Joseph Goebbels. Jorasatt.

Många
anser nog att Zarah Leander sålde sin själ för berömmelse och pengar. Var hon
politiskt naiv och ville sjunga om kärlek och bli rik, eller dagtingade hon med
samvetet, visste hon vad som försiggick? Hon sjöng för Nazitysklands höjdare
och soldater och spelade i propagandafilmer. Zarah blev Tredje rikets mest
firade diva och högst betalda skådespelerska. Men hon vägrade att bli tysk
medborgare. Men hur många av dåtidens underhållare, utanför Tyskland, sjöng och
smörade inte för ledarna i Tredje riket.

Men
jag menar för Sveriges del, halva kungahuset, halva officerskåren, adeln och
höjdare inom näringslivet som mer eller mindre öppet stödde Hitlertyskland,
innan kriget för Adolf började gå åt helvete. Att hon efter kriget, ensam i stort
sett, fick bära hundhuvudet, det är riktigt orättvist tycker jag.

I
förbifarten kan nämnas att det dröjde ända till år 2000 innan någon kom på att
Clarence von Rosen som var Svenska fotbollsförbundets förste ordförande, var
öppet nazist under kriget. Han dog 1955. von Rosens pokal, var ju SM-bucklan
till det segrande laget i Fotbollsallsvenskan. Clarences bror, Eric, var ju
gift med syster till Hermann Görings första fru, Carin. Jo jo. Plötsligt blev ledamöterna
i fotbollsförbundet riktigt skitnödiga. Sen år 2001 heter ju SM-bucklan “Lennart
Johanssons pokal”.

I
över 30 år, från 1939 och till början av 1970-talet bevakades Zarah Leander av
Säpo. I april 1943 flyttade hon hem till Sverige och Lönö herrgård på
Vikbolandet. Bomberna hade börjat falla över Berlin. Två år senare låg Berlin i
ruiner. Hermann Göring Straße var från 1945 namnlös i två år, och sedan 1947
heter gatan Ebertstraße.

En
minnesplakett sitter på huset vid Kungsgatan där Zarah växte upp, en sal på
Karlstads CCC bär hennes namn och en av båtbussarna är döpt efter henne och
kommunfullmäktige ska älta lite till om hon ska få en gata uppkallad sej. Ja ja,
det verkar känsligt…

Zarah
gick ur tiden sommaren 1981, fast jag tycker att hon lever ännu. Lyssna gärna på “Minnenas
fönster”, finns på Youtube.

Det
är i kväll 32 år sedan Olof Palme blev skjuten till döds. Fast här tycker jag
att det är tiden som går, nej det gör den inte, tiden rusar. Fan, 32 år sedan…

Tommy
Svensson den 28 februari 2018.



Som man sår får man skörda.

Kuriosa Posted on Wed, January 31, 2018 21:33:05

TJENARE
FOLKET Å BJÖRNE

Som
man sår får man skörda.

Tjenare
Björne. Jag har just fått hem ett ex av din debutbok, ”Som man sår får man
skörda”, köpt genom Bokus på nätet. Gillar Deckargenren ganska skarpt, gillar
även böcker som ligger så nära verkligheten, att man får fundera själv om det
är sant eller inte, typ Anders Jallais böcker om Anton Modin. Lite konspiratoriska…
Palmemordet ligger mej varmt om hjärtat även om det har svalnat lite. Har ett
blogginlägg som heter ”En tanke som ser ut som en händelse”.

Nej,
jag ser fram emot att sätta ”tänderna” i ”Som man sår får man skörda”. Den är
placerad i kön av olästa böcker men den kommer att gå före, den ligger i
vinnarhålet så att säja. På nattygsbordet finns just nu en intrigdeckare av
Karin Klinga, ”Spionen från Ed”, en story runt Bohuslän och Dalsland som väver
ihop både nutid och en mörk dåtid med nazistsympatisörer under Andra
Världskriget.

Jag
har fattat att du är i travbranschen. Den 14 januari i år var jag med på en
andel, gjord på ICA här i Forshaga av han, Harry du vet. En Grand Slam V75, på
banan i Östersund gick in. En sjua, fjorton sexor och en hoper femmor. 9 714
kr, per andel. Det satt som en smäck. Vi
skickar även en hyllning till din namne med efternamnet Goop som vann Prix
d’Amérique nu i helgen. Goop som har sitt stall bara nån mil här i från
Forshaga.

Som
lite extra kuriosa har jag en händelse strax söder om Sundsvall som jag och min
dåvarande flickvän, Ann-Britt, var med om för snart fyrtio år sedan. Vi var på
hemväg efter en tur upp till Ådalen. Jag har alltid haft ett intresse för massa
och pappersbruk. Mölnbacka-Trysils anläggning här i Forshaga där mina förfäder,
i minst tre generationer före mej, jobbade lade grunden till detta. Där skulle
jag också jobba när jag blev stor tyckte jag, men bruket lades ner 1969.

Samma
år startade Tetra Pak upp sin anläggning i den gamla torkmaskinens lokaler där
även blekeriet och sileriet var, när det begav sej. Där började jag 1973 på
elverkstaden. Efter lumpen på I 2 i Karlstad började jag på en skärmaskin (en
liten rullmaskin ungefär) fram till 1980, då blev jag allt i allo tills mitten
på 80-talet då jag blev Quality Control-are ända till 2001. Då kom Stora Enso
in i bilden i samma lokaler. Då började jag med truckkörandet på allvar. Körde
även truck på Tetra-tiden när jag var ”allt i allo”. På Stora Enso i Forshaga
plastar vi kartong som ska bli till mjölk och juicepaket, kartongomslag till
miljarders olika maträtter m.m. Fan vad det bar i väg från händelsen söder om Sundsvall.

Jo,
vi befinner oss i en Opel Rekord, kan ha varit en 70:a, på E4:an någon
kilometer söder om Sundsvall. Det är maj månad, 1978. Normalt så kör jag inte
fort med bilen. Samma var det då för fyrtio år sen. Jag ”smög” i 50-60
knyck i höger körfält för jag ville inte missa vägen till Svartviks gamla
nedlagda sulfitfabrik. Ann-Britt satt bredvid, hon log och skakade på huvudet (sitt
eget nu menar jag).

Jag
lägger märke till en röd SAAB 99:a som åker förbi oss och passageraren i den
bilen sticker ut en spade genom sidorutan. STOPP POLIS, stod det på den. Jora
jag stannade. En civil polis kommer fram till mej. Jag vevar ner rutan, han
visar sin polislegitimation och presenterar sej som – Ja det var trafikpolisen
i Sundsvall. – Det går ovanligt sakta här, sa han. Ann-Britt sjönk ned i framsätet
så långt ner hon kunde, typ, titta inte på mej, det är han som kör. – Ja sa jag,
jag ska ner te Svartvik å ja vill inte misse vägen. Polisen hörde min
Värmländska och han förstod väl att, det var nog så som jag sa.

– Men
för säkerhets skull, sa han, vill jag ta en titt på körkortet också. – Ja det
har jag inte med mej, Dä ha ja tvätte sönder när det låg i bröstfecka på e skjorte.
– Men jag har ett ID-kort du kan få titte på sa jag. Ann-Britt försvann helt
och hållet ned i sätet -Ja ha du, sa polisen. Jag gav honom ID-kortet, han och
kollegan gick tillbaka till Saaben. Efter många turer med komradion, fram och tillbaka
till olika myndigheter så fick dom det klart för sej, jora han har körkort, han tog
det i mars 1974.


Ja du får allt se till att skaffa dej ett nytt kort så det blir smidigare för
både dej och oss, sa han. –Jora, sa jag, dä ska jag göre. – Nej, sa polisen, vi
misstänkte rattonykterhet, antingen så kör dom vårdslöst eller också är det
överdrivet försiktigt. – Nej, sa jag, ja ä spik nykter. Konstigt nog behövde
jag inte blåsa.– Fortsätt femhundra meter så har du vägen till Svartvik till
vänster, var det sista polisen sa. Jag tackade för upplysningen – Du å dinne
massafabriker, sa Ann-Britt. Träffade faktiskt Ann-Britt i somras på en konstutställning
i Deje och givetvis kom detta ämne upp igen. Ja det var lite kuriosa från Sundsvall.
OK lite till da…

En
kokande Volvo 242:a på Alnöbron, 1998, när jag och mina grabbar var uppe och
spanade på HögaKusten bron samtidigt som jag visade dom runt i Lunde, Ådalen. Skvadern
spanade man in 1979. En hallspegel inköpt på IKEA Sundsvall 1987, den verkar fungera
klanderfritt än idag. Så länge man tycker att man känner igen sej så är det ju
bra. Naturligtvis har jag tänt en cigarr med en sedel i trappan i gamla Hotell
Knaust samtidigt som jag red upp för trappan med farfars far till Net Hammering.
Net Hammering, Lasse Lindbergs gamle kuse, den han vann Kungapokalen med 1986. Lasse
Lindberg, Bergsåkerslegenden…

Nja,
det där med sedeln och cigarren är väl inte riktigt sant… inte det med farfars
far till Net Hammering heller kanske…

Men
det söndertvättade körkortet finns kvar i min ägo och har faktiskt en
hedersplats här hemma.

Allt
var inte bättre förr men mycket är sämre nu.

Ha
det gött Björne och Tack så mycket för alla kommentarer jag har fått. Jora, ”Som
man sår får man skörda” är placerad som tvåa i kön efter ”Spionen från Ed”, hälsar…

…Tommy
Svensson, det är den siste januari i nådens år 2018.



Sjuk vård.

Kuriosa Posted on Mon, January 08, 2018 12:25:23

TJENARE
FOLKET

Sjuk
vård.

BÖLDPEST
PÅ GÅNG, TIO PERSONER DRABBADE AV MÄSSLINGEN…

Det
här med mässlingen… är det en generationsfråga? Jag och ”alla” i min ålder
(född -56) har ju haft mässlingen som barn. Föräldrarna sa åt oss att gå hem
till den/dom som hade mässlingen, bara för att få den. Mässlingen var förr,
något alla skulle ha. Men det var som sagt på 60-talet det.


är det, och jag tror att jag haft alla ”barnsjukdomar från förr”. Mässlingen,
Röda hund, Påssjuka, Kikhosta, Vattenkoppor. Jag vet inte, men jag tycker att
det är lite hysteri omkring det hela nu. Nån läkemedelsindustri bakom detta??
VACCINERA ER !!! Pengar att tjäna eller… Eller är sjukdomen mycket aggressivare
nu? Nu mera verkar mässlingen vara något i stil med Ebola, om man får tro
rubrikerna.

MPR-Vaccination,
mot mässling, röda hund och påssjuka infördes 1982. Naturligtvis, inget fel i
det.

Men
jag tycker att media skräms, typ ”Vargen kommer”. Tänk om det skulle bli riktigt
skarpt läge nån gång. En riktig pandemi. Detta att media ständigt gör en höna
av en liten, liten fjäder, precis varenda gång någon baskelusk kan vara farlig
för ett fåtal, gör att jag knappast går igång, men jag hoppas att jag kommer
att vara tillräckligt lyhörd om det skulle inträffa något verkligt
katastrofartat nån gång.

Men
ta exempelvis svininfluensan, vilken mediecirkus. Det blev en masshysteri av
sällan skådat slag. Själv tog jag aldrig vaccinet. Sedan var ju inte vaccinationen
obligatorisk. Det var frivilligt att vaccinera sig. Det talar väl sitt tydliga
språk att, då var det inte så allvarligt som media ville göra det till. Och jag
lever och jag slapp att få Narkolepsi som en följd av detta illa testade
vaccin. Skulden till Narkolepsin kan kanske hittas i medias manipulerande och
skrämseltaktik för att få sälja sina tidningar.

Diskussionen
efteråt när det gäller svininfluensan och dess vaccination liknade den
diskussionen som fördes 1999-2000 när det gällde den så kallade millenniebuggen.
Efter millennieskiftet så sades det också att det var ju onödigt om hysterin om
millenniebuggen inför sekelskiftet, för det hände ju inget. Men faktum är, att
det var skriverierna som fick företagen att satsa väldigt mycket pengar på att
gå igenom sina datorprogram. IT-snubbarna täljde guld tack vare skrämda och
kissnödiga företagare.

Varje
år avlider mellan 300 och 700 personer, direkt eller indirekt, av ”vanlig
influensa”. Jag menar att, vet man att man är i risksonen, äldre människor,
sämre immunförsvar o.s.v. så naturligtvis ska man väl vaccinera sej. Det är
bara den här skrämselpropagandan som medierna har för sej nu för tiden som gör
att folk skiter ner sej och blir hypokondriker så fort nån, så kallad,
larmrapport dyker upp.

Handgranat
vid Vårby Gård. Polisen om avlidne 60-åringen: ”Var på fel plats vid fel
tillfälle”. Jasså var det bara det, ja men då så, inget att oroa sig för. Akta
er för fel plats vid fel tillfälle så går det nog bra. Jag funderar på om inte
handgranaten var på fel plats vid fel tillfälle…

Rasismen
inom ishockeyn. – Han gjorde två mål och en nazist…

Patienten
dog, men febern gick ner i alla fall och ormtjusaren mådde pyton…

Idag
skulle Elvis Presley ha fyllt 83 år och idag fyller vetenskapsförståsigpåaren,
Stephen Hawkins 76 år. Han skiter i ”sin” sjukdom, ALS, så han lever (nå ja)
ändå.

Tommy
Svensson den 8 januari 2018. Ja, än så länge är det inga större krämpor, och för att
vara sjuk idag så måste man ju vara frisk och rik…



Visst finns det Tomtar.

Kuriosa Posted on Tue, December 26, 2017 22:43:58

TJENARE
FOLKET

Visst
finns det Tomtar.

”Midvinternattens
köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.” Jorasatt, å en och annan skiftarbetare…

Men
just nu Annandagskvällen, här i Fôrshaga, är inte kölden hård (+4) och ingen
snö på taken finns det heller…

Tomten
tror jag är nordisk mytologisk gestalt från början, som sen har spritt sig över
världen. Sen kidnappade Kristendomen ”vårt” firande, men kunde inte radera det
helt, så istället anammade religionen vårt sätt att fira och gjorde om det till
sitt, så att dom fick till både Midvinterblotet och Jesu födelse på samma gång.
Till Norden kom den kristna julen omkring år 900, och apropå Norden, så var
rusdryckerna självklart med från första början. Man talade om att ”dricka Jol”.
På både gott och ont.

Att
fira ”Jol” handlade om att fira vintersolståndet och att vi skulle gå emot
ljusare tider. – ”Och det hände sig vid den tiden” att solen passerade sin
lägsta middagshöjd och mörkret var som djupast. Man tittade även i ladugården
vilka djur som inte skulle överleva vintern, så man slaktade dem och ställde till med
fest. Man tände även ljus så att folk skulle veta att här firades det Jol och
alla var välkomna.

Oden,
kallades för “Julfader” eller “Julner”, han kallades även
för ”vandraren” och rörde sig, liksom Fantomen, ofta bland vanligt folk och gick
från gård till gård med slitna kläder och en slokhatt. Sedan så var det även så
att gårdstomten, som skötte om gården och djuren, honom skulle man ge gröt vid
julfirandet så han inte trilskades. Han kunde bli riktigt arg och vred om man
inte höll sej väl med honom.

Kanske
var det ”Tomten”, Viktor Rydbergs dikt, som börjar just med ”Midvinternattens
köld är hård” och även Jenny Nyströms målningar av tomtar som kopplade ihop
Gårdstomten med Jultomten.


Medeltiden i Sverige så inföll Vintersolståndet vid Lucia. (Vi gick över till
den Gregorianska kalendern 1753, då vintersolståndet inföll 21-22 dec.) Då trodde
man att övernaturliga makter var ute och härjade, därför skulle man hålla sig
inne och vaka vid Lucianatten. Vid Lucia skulle man dessutom vara klar med alla
förberedelser inför julen annars kunde man drabbas av olycka. Egentligen så
handlade det väl om att efter Lucia så kom den kallaste delen av vintern och
hade man inte fixat mat och ved o.s.v. så kunde det bli väldigt jobbigt att
göra det i meterdjup snö och 15 graders kyla, så som vintrarna var förr…

Jo
visst finns det Tomtar. Jag vet att han finns, Ungefär en halvmil bort från
mej, bor han. Han har t.o.m. bjudit mej på gröt så att inte jag ska trilskas…

(wermlandstomten.com)

Tommy
Svensson den 26 december 2017.



Från mej alla…

Kuriosa Posted on Fri, December 22, 2017 17:03:22

TJENARE
FOLKET

Från
mej alla…

”Integrationen
fungerar inte som den ska. Det gjorde den inte före hösten 2015 heller, men för
mig är det uppenbart att vi inte kan ha ett större asylmottagande än vi klarar
av att integrera. Sök er till andra länder”, säger finansminister Magdalena
Andersson.

Vad
menar hon? Åk hem, vi har inte råd med er eller sök asyl i andra länder. Fungerar
inte integrationen, har hon blivit rasist eller har bubblan spruckit. Har verkligheten
hunnit i kapp henne, verkligheten som inte bryr sej ett dugg om vad politikerna
har beslutat. Eller har valfläsket börjat, ett planerat yttrande inför valåret
2018. ”Hyckleri med extra allt”… Eller är det storgrodan som hoppat ur munnen,
en förklaring kommer kanske efter att hon har fått sej en uppsträckning av
Löfven.

Eller
är det ”röstimport”, som regeringarna Reinfeldt och Löfven har sysslat med. Den
här importen har i så fall pågått en lång tid och många har vetat om att det är
människor som inte efterfrågas på arbetsmarknaden, utan att det är bidraget, och
som tack, en röst på partiet som gäller. ”Om vi är snälla och tar emot er kan
väl ni rösta på oss”.

Hur
vet man att en minister ljuger? Jo, läpparna rör sig. Det hela verkar vara en
upprepning av Ulf Kristerssons medicin för att locka tillbaka väljare från SD.

Nej
nu ska vi vara snälla, det är snart jul. Nu har jag gnällt hela hösten på
invandringen och integrationen och lite metoo och lite Löfven. Ja en måste ju
hölle blodtrycket igång och likaså göbbgrinigheten, för som sagt, är man över
sextio är det ju ingen rättighet och vare göbbgrinig, det är en skyldighet.

Nej,
nu går vi över till Julsånger. Fyra personliga favoriter finns. Alla med
religiösa inslag. Nej inte alla, en faller ur ramen. Va fan Tommy, har ”Han”
blivit så gammal att han blivit religiös? Nej, dessa har hängt med ända sedan
mina barndomsjular. ”Nu tändas tusen juleljus” den sjöng vi i lågstadiet varje
lördag i Advent med ett tänt ljus på skolbänken.
Det är något visst med den. Jo men då var det skola på lördagarna… “Gläns
över sjö och strand” också en mycket fin julsång. Stämningsfull. Och efter
några supar är den en perfekt allsångsrökare…

Och
för mej, den ultimata Julsången, ”O Helga Natt” men det ska vara Jussi
Björlings version och den ska avnjutas vid tolvslaget natt till Julafton med en
sexa Bacardi Lemon med Coca cola och tre isbitar inom räckhåll och så måste man ha ett tänt
stearinljus bredvid sej. Tradition för mej sedan 1979. Julefriden är total…

Vem
var det som föll ur ramen då? Jo ”Jultomten är faktiskt död” av Medborgare
Vreeswijk. Den har jag skrattat åt sedan början av 70-talet. Den kom redan 1965,
med direktören som ordnar en fest, ät och drick och förtär, så länge er benen
bär. Sen flörtar han med Lucian och söker tröst mot hennes runda bröst, barnen
dansar små grodorna och räven är kry och rask och far dricker kaffekask. Och
tomten är full som ett as, se det var ett riktigt kalas. Där har nog
verkligheten överträffat dikten många gånger.

Ett
nattskift för cirka tio, tolv år sen. Transportbanan krånglade, den som
förflyttar plastade pappersrullar från produktionen ut till färdiglagret. Jag
fick kliva ur trucken gång på gång för att köra fram rullarna manuellt, en och
en, normalt så går detta automatiskt. Transportbanan går då under namnet,
Talibanan. Murphys lag, kan det jävlas så gör det, de. Joda, några ramsor
hasplade man väl ur sej och temperaturen
steg inne i trucken. Efter att ha
klivit ur och i trucken, ett tiotal gånger för att köra fram rullen manuellt, för
att sedan lyfta av den från bandet, ställa rullen i rätt rad, kliva
ur igen för att göra om proceduren så hör jag en låt på radion som jag sen blev
allergisk mot. ”Tänd ett ljus”.

Strofen
kom : ”Jag såg en stjärna falla, Det var i natt när alla sov”. Då brann det. –JAG SÔVER
FAAN I MEJ INTE, JAG JOBBAR NATTEN FÖR SATAN OCH DEN HÄR FÖRBANNADE BANAN KRÅNGLAR
OCH JÄVLAS. OCH FÖR DET ANDRA ÄR DET INTE STJÄRNOR SOM FALLER, DET ÄR METEORER
FÖR HÄLLVETTE…

Ja men
Tommy, dom försöker ju bara skapa lite julefrid med sången.

Ursäkta
mej Janne Bark, Niklas Strömstedt och Lasse Lindbom (Triad) men sen dess har
jag svårt för den låten. Det är till att va långsint dä…

Nej
jag hoppas att mina läsare får en Jul av det fridsamma slaget.
Så därför, Från mej alla till Er alla, En riktigt God Jul.

(Det
är synd om Tomten och Lucia, dom kommer bara en gång om året…)

Tommy
Svensson, dan före dan före dopparedan, 2017.



Onneksi olkoon Suomi.

Kuriosa Posted on Wed, December 06, 2017 15:24:49

TJENARE FOLKET

Onneksi olkoon Suomi.

Idag fyller vårt östra
grannland 100 år och undertecknad sällar sej till Gratulanterna. Onneksi olkoon
Suomi. (Grattis Finland). Två tända ljus på fönsterblecket är en tradition när
landet firar sin nationaldag den 6 december. Finland som började våldsamt med
inbördeskriget 1918, mellan de ”Vita” och de ”Röda”.

De röda utgjordes av den
röda vänstern inspirerade av ryska revolutionen och den vita sidan av den
finländska borgerligheten som innan den ryska revolutionen ville frigöra sej
från Ryssland genom krig. Men när revolutionen kom den 7 november så hade ryssarna fullt upp med sitt eget land så finnarna fick klara sej själva.

Slaget vid Tammerfors i mars-april 1918, blev
vändpunkten i det Finska inbördeskriget till de vitas fördel, där Gustav
Mannerheim var självaste segerherren. Kriget som stundtals var en slakt, med
massavrättningar på dom röda som följd. Jora, även de röda kunde avrätta folk.
Totalt dödades runt 35 000 i detta krig varav cirka 30 000 tillhörde den röda
sidan, ett grymt krig…

Extra kuriosa, är att en
av de vita som stupade i slaget vid Tampere, Tammerfors, hette Olof Palme. Han,
Olof Palme, var han släkt med Olof Palme? Jodå, Olof Palme var farbror till Olof
Palme…

Många av de röda ledarna
flydde till det nya ”förlovade” landet Sovjetunionen där många, ironiskt nog,
blev utsatta för Stalins utrensningar. Jo jo…

I samband med andra
världskriget, utkämpades två krig mot Sovjetunionen. 1939–1940, i det som jag
tycker, det heroiska Vinterkriget då Mannerheim kom tillbaka som
Överbefälhavare. Sen 1941–1944, det så kallade fortsättningskriget med
Nazityskland som bundsförvant då Mannerheim smickrades av självaste Adolf, samt
ett krig mot Nazityskland, ”Lapplandskriget”, vintern 1944–1945 då
presidenten i Finland hette Gustav Mannerheim.

I och med freden i Moskva
1944, lyckades Finland undvika en ockupation av ryssarna som satte in
huvudstöten mot Nazityskland istället. Bland fredsvillkoren fanns ett krav på
att tyskarna skulle fördrivas ut ur Finland. I norra Finland fanns vid den här
tiden 210 000 tyska soldater. Att vända vapnen mot sina före detta kompanjoner
var nog lite knepigt, där den gamle Hjalmar Siilasvuo, hjälten från Suomisalmi
under Vinterkriget, ställde upp 60 000 finnar mot tyskarnas tredubbla styrka.
Några större sammandrabbningar blev det aldrig mellan de forna
bundsförvanterna, däremot körde tyskarna med den brända jordens taktik vid
reträtten mot Nordnorge som ju fortfarande var ockuperat av Adolfs grabbar.

Extra kuriosa är att
ryssarna erövrade staden Viborg på Karelska näset under Vinterkriget. Hela
befolkningen på dryga 80 000 innevånare evakuerades till Finland. Då ryssarna
blev anfallna av tyskarna sommaren 1941 passade finnarna på att återta staden.
Ryssarna hade då placerat ut radiominor i staden som kunde frekvensutlösas från
Leningrad. Under två månader, dygnet runt, spelade den finska radion den
tonrika rökaren, Säkkijärven Polkka som en tonskärm för att störa ut och skydda
de finska minröjarna. Det lyckades.

En tidig fotnot: Byn
Säkkijärvi heter idag Kondratjevo och ligger i Karelen som innan andra
världskriget tillhörde Finland.

Sommaren 1987 åkte
undertecknad och dåvarande sambon på en liten utflykt till Suomi. Som extra
kuriosa åkte vi över mellan Stockholm till Åbo, med båten Viking Sally. Som
extra, extra kuriosa så döptes Viking Sally om till Estonia då året var 1993.
Som extra, extra, extra kuriosa så har Estonia (Estland) samma melodi på
Nationalsången som Suomi, Finland. Bara texten är annorlunda. Jorasatt… Men
tillbaka till sommaren 1987…

Nånstans vid en
vägkorsning, i mörkaste Savolax i det Egentliga Finland, dog Volvon, en 245:a,
sent på kvällen. Kolen i generatorn hade slitits ut och genererade ingen ström
till batteriet. Turligt nog la bilen av vid den enda bebyggelsen som fanns på
två mils avstånd, en bondgård vid korsningen. En morfar och hans femårige
barnbarn, en grabb, kom ut. – Probleeem ??? sa han… Ja sa jag. Jag tror det är
kôla i generatorn sôm ha lagt av, sa jag. Gubben tittade frågande på mej… Aha
tänkte jag, – Ruotsi (Sverige) sa jag och pekade på mej. No, sa gubben, Suomi
oder Deutsch. Jaha tänkte jag, han pratar bara finska och tyska.

Eftersom min finska
sträcker sej till, Ei saa peitää (bör ej övertäckas), kesivoide (handkräm),
keskusta (centrum) och Kippis (skål), så började vi konversera på tyska. Jag
lyckades få honom att förstå att det var just generatorproblem, kolen som hade
slitits ut. Han berättade att han hade varit med i fortsättningskriget och
kämpat mot ryssarna tillsammans med tyskar, där hade han lärt sej, som jag
tyckte, den hyfsade tyska som han behärskade. Och med min skoltyska och
Oktoberfesttyska som jag bättrat på i München året dessförinnan, så kunde vi
konversera riktigt bra.

Han ringde en bärgare
från Pieksämäki, två mil bort, som kom och lyfte upp bilen och drog med den
till en verkstad i samma stad. Jag ville att gubben skulle ta emot 20 mark som
tack för hjälpen men han ville inte ha något. Ja men ge tjugan till grabben då
så han kan köpa en glass eller nåt, försökte jag förklara, men inte ens det
gick.

Bärgaren kunde bara två
ord svenska: Joo alltså… men han var av den yngre stammen så han kunde
lite engelska. Han placerade Volvon utanför en verkstad som låg nästan vid
järnvägstationen så det blev till att sova i bilen. Pieksämäki, en järnvägsknut ala
Hallsberg där tågen rullade hela natten men man var väldigt tacksam ändå.

Dom två inne på verkstan
kunde ingen svenska alls. Några ”perkele” hörde jag men det är ju finska det.
Men dom visste vad de skulle göra. Det hade ju bonden meddelat bärgaren som i
sin tur förmedlade verkstan. En snubbe, som var ett sånt där häng som förr var
en regel ”att en sån finns på varje verkstad och bensinmack”. Den snubben kunde
lite svenska så han var lite av en presstalesman så man fick allting klart för
sej och lite till.

Extra kuriosa igen. I dag
för 100 år sedan föddes den gamle ärkebiskopen, Olof Sundby. Han som vigde
Kungen och Silvia och döpte Vickan. I dag för 21 år sedan dog den gamle
ärkebiskopen, Olof Sundby. Han som vigde Kungen och Silvia och döpte Vickan.

Den finska folksjälen,
toner i moll, Sauna, Väinö Linna, Kalevala, Humppa, Kärringkånka, M A Numminen, Fänrik Stål,
Spjutkastning, Lapin kulta, Paavo Nurmi,
Sibelius… Eller sök
”Finsk förfest” på Youtube… Hyvää…

Så till dej, bonden
Paavo, barnbarnet Jussi, bärgaren Markku, verkstadskillarna Erkki och Pekka,
som dessutom bjöd på frukost och tolken och presstalesmannen Uhro eller vad ni
nu kunde heta, så vill jag instämma i en gratulation till er. Onneksi olkoon
Suomi. Grattis Finland 100 år.

Tommy Svensson den 6
december 2017.



Give Peace a Chance.

Kuriosa Posted on Tue, October 10, 2017 19:54:11

TJENARE
FOLKET

Give
Peace A Chance.

Ett
hotell, ett rum, en säng, det är den 25 mars 1969. Den 20 mars gifte dom sej.
Det var faktiskt presidentsviten på Amsterdam Hilton Hotel som var reserverad
för deras smekmånad. Första upplagan av ”Bed-in for peace”. “Kom till John
och Yokos smekmånad. En säng, Amsterdam Hilton Hotel. Reportrarna dök upp,
deras tankar var fulla av vad de trodde skulle hända. Där ligger vi visserligen
i en säng, men påklädda, med blommor och fred och kärlek runt omkring oss”,
enligt Lennon själv.

”Drove
from Paris to the Amsterdam Hilton
Talking in our beds for a week
The newspapers said, say what you doing in bed?
I said, were only trying to get us some peace”.

Ur
”The Ballad of John and Yoko”.

Ett
hotell, ett rum, en säng, det är den 1 juni 1969. Andra upplagan av ”Bed-in for
peace”. I en säng, i rum 1742 på Hotel Queen Elizabeth i Montreal sitter en
28-årig man med långt hår, skägg och runda glasögon. Bredvid honom i sängen
finns hans 36-åriga hustru. Båda har vita nattskjortor på sej. Den här gången
hade man riggat upp fyra mikrofoner och en fyrkanalig bandspelare.

John
Lennon sitter i sängen och lirar gitarr, Yoko Ono sitter bredvid. Tom Smothers
hanterar den andra gitarren. En tamburin, ett dussintal som taktfast klappar
händer och i kören finns bland andra, LSD-kungen Timothy Leary och minsann,
Englands svar på Siw Malmkvist, Petula Clark.

Petula
Clark med ett gäng brottarslagers ala 60-talet i bagaget. Downtown, I know a
place, I couldn’t live without your love, My Love och den som jag fick en
aha-upplevelse till, Don’t sleep in the subway. Ja den ja…

Men
tillbaka till rum 1742 den 1 juni 1969. John Lennon drar igång.

”Two,
One, two, three, four. Everybody’s talking about
Bagism, Shagism, Dragism, Madism, Ragism, Tagism
This-ism, that-ism, is-m, is-m, is-m, sen kommer kören,
All we are saying is give peace a chance
All we are saying is give peace a chance”

Sen
tycker han att alla pratar om Ministrar, Biskopar, Bob Dylan, Revolutioner,
Gratulationer, Onani, Förenta Nationerna, Syndare, Tommy Cooper, Integrationer,
Meditationer, Hare Krishna med mera, men John kommer alltid tillbaka till ”All
we are saying is give peace a chance”.

Förresten,
onani, är det de man menar med ensamkommande… Skärpning nu Svensson, nu var det
Give Peace a Chance vi talade om.

Den
4 juli 1969 kom skivsläppet i Storbritannien och den 7 juli i USA.

Vietnamkriget
pågick, Hörrö du Nixon, Ge freden en chans, tyckte John. Tet-offensiven. Hårda
strider i Quang Tri provinsen. Massakern i Song My. Slagen vid Dak To och
Hamburger Hill. Hue-massakern, jodå FNL:arna kunde dom också. Ho Chi Minh-
leden… Namn och platser man hörde talas om under slutet på 60-talet. Ofta
rapporterade i Aktuellt av Henry Christensson och Tor Åhman.

Neil
Armstrong och Edwin Aldrin landade ju på månen, två veckor efter skivsläppet i
USA. Båda dessa astronauter hade flugit stridsplan i Koreakriget i början på
50-talet. Båda dessa herrar plus Richard Nixon hade signerat en platta fäst på
månlandarens ben där det stod. ”Här satte människor från planeten Jorden för
första gången sin fot på månen. Juli 1969. VI KOM MED FRED FÖR HELA
MÄNSKLIGHETEN”. Dubbelmoral och hyckel på absolut högsta nivå (!) tycker jag.
Michael Collins hade också signerat plattan men han hycklade inte i alla fall…

Men
tillbaka till John Lennon och hans Give Peace a Chance. Detta var hans första
hit sedan Beatles splittrades. Två år senare skrev han ytterligare två
Anti-krigs låtar, Imagine och Happy Xmas (War Is Over). Ytterligare
några Anti-War hits från 60-talet som jag tycker är riktigt bra är Eve of Destruction i Barry McGuires
tappning, I-Feel-Like-I’m-Fixin’-to-Die
Rag
med Country Joe McDonald, Universal
Soldier
, Glen Campbells version på Buffy Sainte-Maries kanon(oj) låt… och
en av de bästa, alla kategorier är John Fogertys suveräna Fortunate Son.

Tre
svenska låtar, ja svensk text i alla fall, som är ”Anti War” som är från
60-talet och Vietnamkrigets dagar, Balladen
om den blå baskern
med Anita Lindblom, text Lasse Berghagen. Det är något
visst med den låten tycker jag. I natt
jag drömde
, Hep Stars version på Cornelis allsångsrökare, och Neger Joe, Johnny Bodes mästerverk. Ett
bidrag till ”Make Love Not War-rörelsen”. Nja, försök att vara lite seriös nu Tommy…

En
låt som egentligen handlar om det tidiga 80-talets kalla krig är Jan
Hammarlunds Jag vill leva i Europa,
riktigt bra tycker jag. Pete Seegers klassiker Where have all the flowers gone, att allt går igen, historien
upprepar sej, människan har inte lärt sej ett dugg, riktigt bra den med, tycker
jag.

Till
sist en riktigt mäktig låt om krigets vansinne är Aldrig mera Krig med Tältprojektet, låten skriven av Ulf Dageby och
Peter Wahlkvist med Totta Näslunds lika mäktiga röst. En tung låt med Christer
Boustedts osynkade saxofonsolo, ibland riktigt häftigt, ibland så där, ibland
riktigt opassande, det beror på dagsformen.

Give
Peace a Chance.

Flyktingar
ska utvisas till Afghanistan idag. Om det är farligt i landet så bör man ju
hämta hit alla 34 miljoner som finns i landet, till Sverige. Varför gör man
inte det? Humana Stormakten Sverige med socialdemokrater och miljöpartister vid
rodret…

Jag
läste just i Svenska Dagbladet: ”Dödstalen på Medelhavet sjunker, efter att
Italien infört en stramare migrationspolitik”, är det bra eller dåligt?

Jag
läste även på SVT Nyheter om ett typiskt svenskt beteende, att ”Vid
begravningar i Malmö bär ibland besökarna vapen och skottsäkra västar. Samtliga
230 anställda vid kyrkogårdsförvaltningen i Malmö ska nu lära sig hantera
begravningar med beväpnade gäster”. – Det är förskräckligt, kyrkogårdar borde
vara fredade områden, säger Sven-Erik Aspeklev, kyrkogårdschef i Malmö.

Jag
menar att vid varje begravning är det ju regel att det står ett par, tre tanter
med varsin avsågad hagelspruta. Har det inte alltid varit så i Sverige, eller…
Å andra sidan har ju varje kyrka har ju ett så kallat vapenhus, varför inte
damma av det istället för att tjafsa.

Give
Peace a Chance.

Apropå
kärlek och en säng, ett litet knepigt dilemma.

En
naken heterosexuell man ligger i mitten av en säng. Till höger om honom ligger
en naken, ursnygg, villig, heterosexuell kvinna. Till vänster om honom ligger
en naken homosexuell man. Vem vänder han ryggen åt…

Nej,
jag säger som John Lennon. Ge freden en chans. Fast å andra sidan… Sverige
verkar vara ett av få länder som mår bra av krig eller som någon sa ”Det är en
jävla tur att det är krig ute i världen så vi får hit lite kompetent folk som
kan driva Sverige vidare, annars hade ju troligen Sverige gått under”. Så ”Give
Peace a Chance” kanske är väldigt överdrivet.

Tommy
Svensson den 10 oktober 2017.



Revolutionsåret 1917

Kuriosa Posted on Sun, October 08, 2017 23:16:10

TJENARE
FOLKET

Revolutionsåret
1917.

Etthundra
år sedan. Vi skriver 1917. Året började
som sej bör den 1 januari. Det var en måndag.


den smala idylliska Hospitalsgatan i Västervik springer den femårige Sture
Larsson omkring, lyckligt ovetande om händelsen, fjorton år senare som ändar
hans liv. I Warszawa föds detta år Franceska Mann, lyckligt ovetande om
händelsen, tjugosex år senare som ändar hennes liv.

Slakten
på Västfronten fortsätter. Det meningslösa slaget, sensommaren och hösten 1917
vid Passchendaele i Belgien, där britter och tyskar tillsammans förlorar en halv
miljon soldater i lervällingen. I juli 1917 blev det sista stora slaget för
ryssarna i Första Världskriget, Kerenski-offensiven i västra Ukraina. Den
påbörjades, men detta blev för mycket för det ryska folket och knäckte både
soldaternas stridsvilja och lojaliteten till tsaren Nikolai II.

– Nä
nu jävlar skiter vi i det här och åker hem och gör revolution i stället. Och då
kunde man ju helt enkelt inte slåss med andra länder. Oktoberrevolutionen blev
ett faktum, Lenin tog över styret av Ryssland, Tsaren avrättades och man
började förhandla om en fred med både Tyskland och Österrike-Ungern. Någon
månad senare bildades Tjekan, den hemliga polisen, en föregångare till KGB
eller FSB som dom kallas idag. Jorasatt. Det kanske fanns några som inte
gillade det nya styret och som skulle jagas med blåslampa…

Lenin
som ett halvår tidigare passerade Stockholm på väg till S:t Petersburg. Där
träffade han bland annat den svenske politikern och diktaren Ture Nerman, han
som skrev om att, ”Den vackraste visan om kärleken kom aldrig på pränt. Den begrovs
i en massgrav i Flandern med en fattig Parisstudent.”
Kanske denna Parisstudent ligger begravd på krigskyrkogården,
”Tyne Cot Cemetery”, där nästan 12 000 soldater, främst britter, ligger
begravda. Drygt 8 000 av dessa är helt oidentifierade. Kyrkogården ligger
strax söder om den lilla byn Passchendaele i Flandern, byn som i princip blev
jämnad med marken när året var 1917.

1917,
började den 11-årige Olov Johansson i femte klass och hans 9-åriga kusin
Margareta Olsson började i trean. Dom som sedermera blev Pecker-Olle och
Greta-Olle med hela Fôrshagas befolkning. Deras 17-årige kusin Henning jobbade
redan då på Hôlmen, Klarafors legendariska pappersbruk här i Fôrshaga. Henning
var, 1917, ovetande att han, 39 år senare skulle bli Morfar åt skribenten… Jo minsann.

Vi
befinner oss i Vincennes strax utanför Paris. Det är den 15 oktober 1917,
alltså i dagarna ganska exakt 100 år sedan. En 41 årig kvinna blir skjuten av
en exekutionspatrull anklagad för spioneri. Det sägs att hon mötte döden utan
ögonbindel och kastade slängkyssar åt sina avrättare. Holländska dansösen
Margaretha Zelle showade in i det sista. Hennes artistnamn, Mata Hari.

En
annan dansös mötte sitt öde i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau 26 år
senare. Den polsk-judiska Franceska Mann, hon som föddes i Warszawa 1917, hade
börjat klä av sej. Gaskammaren väntade. Två tyska officerare, SS-majoren Josef
Schillinger och sergeant Emmerich stannade i steget. Deras ögon hade fastnat på
henne. Hon visste att enda vägen ut därifrån var genom skorstenarna på
krematorierna.

Hennes
sista show blev när hon förföriskt tog av sej det ena plagget efter det andra. I
bara underkläderna tar hon av sej den ena skon och slår in den höga klacken i
pannan på sergeanten, grep hans pistol och sköt två skott och dödade major Schillinger.
Ett tredje skott träffade Emmerich. Men snart hade dock kommendanten Rudolf
Höss återställt ordningen och alla i avklädningsrummet, inklusive dansösen Franceska
Mann, sköts ner. Rudolf Höss själv mötte sitt öde med ett rep om
halsen den 16 april 1947 alldeles framför krematoriet i Auschwitz-Birkenau.

Lorentz
Kaijser var en apotekare i Karlstad. Han öppnade Apoteket Örnen den 1 juli
1865. Dagen efter brann staden och även Apoteket blev lågornas rov. 1889
finansierade han, i egenskap av styrelseledamot i Forshaga Fabriks Aktiebolag,
Klarafors pappersbruk i Forshaga, Holmen. 1890 var bruket igång där min Morfar
Henning jobbade när almanackan visade 1917, han som var kusin med Pecker-Olle
och Greta-Olle. Ett av Lorentz Kaijsers barnbarn hette Östen.

Sollefteå
och Katrineholm får stadsrättigheter den 1 januari och kan därefter kalla sej
städer. 15 dagar senare börjar det som skall känneteckna året 1917 i Sverige.
Bröd och mjölransonering. Statminister Hammarskjöld blir omdöpt till
”Hungerskjöld. Hungerdemonstrationer utbröt lite här och var i Sverige. Den
första stora demonstrationen utbröt i april i Västervik där den femårige Sture Larsson
och hans föräldrar Alfred och Lina bodde. Kanske var det då som Sture blev
medveten om läget i Sverige och Världen.

Hungerdemonstrationerna
blev ”vardagsmat”(om uttrycket tillåts) detta år. Inspirerade av den ryska
februarirevolutionen. På närmare ett 70-tal orter förekom dom. Seskarö plus
Stockholm den 5 juni. blev väl de mest kända. I röda Ådalen demonstrerades det
friskt, fjorton år innan skotten föll. ”Ingen
besinningslöshet, inga oordnade uppträden, inga våldsamheter! Då ger ni
motståndarna vapen i händerna, då vänder ni bort allmänhetens sympati för eder
rättfärdiga sak. Låt det inte bli någon ny Sandöhistoria. Sådant är överilning
och kan endast skada i stället för att gagna”,
skrev Nya Norrland den 28
april 1917.

Här
i Värmland demonstrerades det också, bland annat Arvika, Hagfors, Munkfors,
Filipstad och även i Karlstad där Östen föddes 31 år tidigare, han som var
barnbarn till Lorentz.

Liberalen
Nils Eden tog i oktober, över stadsministerposten efter Carl Swartz som i sin
tur tog över efter Hjalmar Hammarskjöld i mars detta år. Hjalmar Hammarskjöld var
far till Dag som blev FN:s generalsekreterare 1953. Östen blev efter valet 1917
historisk, som en av de första socialdemokratiska ledamöterna som blev med i en
regering. Gamle Hjalle, Hjalmar Branting var med på ett hörn åxå.

Läget
var kritiskt i Sverige under våren och sommaren 1917.

Han
Ture Nerman ni vet, han med ”Den vackraste visan om kärleken”, bildade 1917
tillsammans med Zeth Höglund ett kommunistiskt parti. Säkert inspirerad av
Lenin. Dom kallade sej för Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som efter
olika namnbyten 1921, 1967 och 1990, blev bara Vänsterpartiet. Den 14 december
1917 föds den gamle kommunistledaren C H Hermansson. (naturligtvis var han inte
gammal när han föddes, troligen var han väldigt ung…)

Karl
XII kista öppnades den 18 juli för undersökningar, han var fortfarande död.

Finland
kunde efter den ryska revolutionen utropa sej självständigt den 5 december 1917. Finland hade ju tillhört Ryssland ända från Sven Dufvas dagar 1809.
Även Estland, Lettland och Litauen blev självständiga året därpå. I
november 1939 försökte ju ryssarna ta tillbaka Finland men finnarna ville
bevara sin frihet. En eloge från undertecknad till den finska sisun. Att sen
finnarna från 1941-1944 krigade på nazitysklands sida är en annan historia. Däremot
baltländerna lyckades ryssarna ockupera 1940.

Med
livsmedelsbrist i spåren av Första Världskriget, växan­de klassklyftor, högerns
motstånd mot allmän och lika rösträtt och den svenska arbetarrörelsens framväxt
inspirerade av den ryska februarirevolutionen så tror jag nog att Sverige
aldrig varit så nära en revolution som år 1917. 1931 inträffade
Ådalskravallerna, en händelse som berört mej väldigt mycket. Personligen tror
jag inte att en revolution var nära förestående då, även om det var tuffa tider
efter den stora börskraschen 1929.

Ja
visst ja. 1917 var ju Sture fem år, han som bodde i Västervik. 1931 var han
nitton när han sköts till döds av kommenderad militär i Lunde. Östen, han som var
barnbarn till den ännu äldre Lorentz Kaijser, hette Undén i efternamn. Han
ingick i Ådalskommissionen som utredde hela händelsen. Han blev sedan svensk
utrikesminister från 1945-1962. Östen Undén var till och med tillförordnad
statsminister i fem dagar, mellan Per-Albins död den 6 oktober 1946 till den 11
oktober då Tage tog över.

Gamle
C H Hermansson träffade jag i Kramfors 1981, på 50-år minnet efter kravallerna.
Han och den något yngre, men nu mera stendöde, Lars Werner skrev sina namn i en
bok om Ådalshändelserna som jag hade köpt i Lunde. Ett handslag till tack. Är
du stolt över det Svensson? Som sagt, jag delade inte deras uppfattning om vad
som var socialistiska stater, jag delade inte deras hyllningar av diktatorerna
i forna öststater och Nordkorea, jag delade inte deras tal om klasskamp och vad
som var kapitalism, dessutom har jag aldrig och kommer aldrig att identifiera
mej som kommunist, vilket dom gjorde. Men dom stod för en arbetarvärdering och
för en social rättvisa som jag sympatiserade med. Den värderingen, tyckte jag,
kom bort från socialdemokratin i början på 70-talet, så därför kan jag nog
känna lite stolthet över att ha deras autografer.

Men
i mitten, slutet av 80-talet försvann även förtroendet mer och mer för 1917 års
parti. En bidragande orsak var även mordet på Olof Palme som tog död även på Sverige som föregångslandet framför alla andra. Mitt förtroende för makthavare och myndigheter fick sej en rejäl knäck. Och när sen Schyman tog över så hade man andra frågor på agendan som inte
stämde riktigt med mina intressen.

1969
sa den gamle C H Hermansson -” Kamrater (host). Någon jävla ordning ska det va
i ett parti”. Precis så tycker jag också, och inte bara i ett parti, utan alla
partier som befinner sej i Riksdagen. Jag tror att den kommande valrörelsen
blir väldigt smutsig och skitig. Brist på respekt, en omogenhet, en sandlåda
och en pajkastning som gör att man saknar förtroende för väldigt många
ledamöter och ministrar.

Sverige
behöver vuxna människor som styr landet. Ni har ett gemensamt ansvar för att
hantera konsekvenserna. Inse och framförallt, våga erkänna och åtgärda istället
för att svamla och käbbla…

Ett
mer och mer splittrat Sverige som mår allt sämre och sämre. Skottlossning,
våldtäkter, bilbränder, knivskärningar och integration av nyanlända löser man
inte med handhjärtan. Landet lagom har försvunnit.

Jag
läser om, ”Personal separeras från patienter i ombyggda vårdcentraler – Blir
situationen hotfull ska personalen enkelt kunna fly”…

…precis
som på min Morfars tid…

En
revolution ála 1917, Svensson?? Nej, men etablissemanget hyllade ju Pragvåren
1968 och den så kallade, Arabiska våren, varför inte en Svensk vår…
Oj då, det var känsligt, vi bryter här…

Tommy
Svensson den 8 oktober 2017.



Nobelpris på grund av skiftarbete…

Kuriosa Posted on Tue, October 03, 2017 20:31:22

TJENARE
FOLKET

Nobelpris
på grund av skiftarbete…

Ja
jippie. Stoppa pressarna, nu har dom kommit på varför man kan vara trött när
man jobbar nattskift. Nu har tre forskare fått Nobelpriset i medicin på grund
av ”upptäckten om människans biologiska klocka”. -Det var på tiden, säger
stress- och sömnprofessorn Torbjörn Åkerstedt. -Dessutom vet vi att skiftarbete
är det vanligaste sättet för människan att ställa till trassel för den
biologiska klockan. Den biologiska klockan är gjord för att leverera hög
ämnesomsättning dagtid och låg ämnesomsättning nattetid. Därför ska man inte
arbeta på natten och sova på dagen för det går precis emot biologins idéer,
säger Torbjörn. Å fan…

Undertecknad
som brottats med den biologiska klockan i dryga 41 år funderar ibland varför
tröttheten infinner sej ibland, när den inte ska och varför man ligger vaken
ibland när man borde sova. Men nu vet jag, det är bra att dom talar om för mej
att egentligen ska man sova på natten och vara vaken på dagen. Ja jäklar i det…

Affärsmännen skyller ibland, och ojar sej,
över Jetlag, att dom drabbas av störningar i dygnsrytmen då dom har rest fram
och tillbaka över Pölen. Va fan, det drabbas jag av var tionde dygn då mina två
nattskift infinner sej, sen ska man vända rätt och bli folk igen.

Enligt
Wikipedia är dom typiska symptomen för Jetlag, trötthet, förvirring och yrsel, illamående
och orolig mage, huvudvärk, sömnlöshet, heshet, muntorrhet, irritabilitet och irrationalitet.
Inte undra på att man är lite göbbgrinig och folkilsken ibland. Förvirringen innebär
att man ibland tar man med sig fjärrkontrollen till bion, om filmen är dålig så
kan man ju alltid byta, man tar med sej sillen till hemmet för att lägga in den,
man ställer sig på en stol för att höja sin IQ, man går in i ett provrum för
att byta åsikt, man tror att Fleetwood Mac är en ny hamburgare på McDonalds… Nä
ra, så ille är det väl inte, inte ännu i alla fall…

Hur
ärra mä magen da Svensson. Jora, pilsner å körv å bröd höller en jäkla ordning
på tarmarna. Fjollorna kör med ”tarmsköjning” men när en riktig skiftarbetare
ska göra en invärtes höststädning, piffar man upp tre, fyra snickarkörver i
gommen och tar några salta brödkringlor och sköljer ner det hela med fem,
sex litersejdlar av en utsökt tysköl, hela kostcirkeln med andra ord. Sedan är
det bara att vänta cirka tio timmar, då kommer själva renset. Man sätter sej på
toa och avlossar ett Riktigt Rejält Svenskt Dyngskôtt. BOOOFFFF… man blir ren ända(!) upp
till magsäcken. Jorasatt… En sådan blästring av porslinet håller även doktorn borta.

Nattskiften
kan även innebära att humorn blir en trivselfaktor. Skrattanfallen brukar
infinna sej runt 03.12 då man skrattar åt nästan vad som helst, t.ex.

-Varför
är brandkåren ute på repövning??
-Bra att kunna, när det brinner i knutarna…

Alla
barnen läser om styckmordet
utom Assar för han ligger i kassar


Vet du hur man ser att någon har fått en spark där bak?
– Medarna sticker ut.

-Vad
sa Ellen när du friade till henne?
– Att hon skulle fråga sin man först.

Hellre
en flaska i handen än en dunk i ryggen.
Var den klockren eller urdålig?


Vad är det för likhet mellan Liseberg och Viagra?
– Du får vänta en timme för en åktur på 2 minuter!

-Vad
får man om man kör upp en ficklampa i röven?
-En analys.

Motsatsen
till trädkramare- Lönnmördare.


Titta vilket litet flygplan!
– Ja, det är nog kapat.

Nja,
dom var dåliga, men dom håller när klockan är 03.12 på nattskiftet, jag lovar.

Expertisen
säger ju att skiftarbete förkortar livet med ett par år, så jag då som är 61
skulle bara vara 51 om jag gått dagtid istället, eller… Fan då är det ju
fjorton år till pensionen. Personligen skulle jag vilja sluta på direkten. Jag har
lixom inte tid att jobba. Men varför gör du inte det da?? Tyvärr har man gjort
sej beroende av lönen så man får väl hänga i, i drygt tre år till. Nej man har
ju vetat om detta, att man har jävlats med den biologiska klockan i drygt 41 år,
så därför grämer det mej, varför inte jag lade fram tesen som gav Nobelpriset,
innan dessa tre herrar gjorde det, så hade jag fått hela prissumman själv och
kunnat sluta på en gång.

Det
gäller att få tummen ur åxå Svensson.

Fast
Enso lÄNge hAAr jaGG inNte mäRrkkt nåGOt kÅnstIGGt meEd aTt jOBbaa nÄttTer…

Tommy
Svensson den 3 oktober 2017. I dag avslutas Oktoberfesten i München
(snyft,snyft)



Nobelprisveckan har börjat.

Kuriosa Posted on Tue, October 03, 2017 12:41:26

TJENARE
FOLKET

Nobelprisveckan
har börjat.

Jora
visst finns det snillen eller…

Typ,
hissen har inte gått ända upp…

Bommarna
är nere, men tåget kommer inte.
Takluckan läcker lite.
Parabolen är inte uppackad.

Antennen
får inte in alla kanaler.
Skorstenen är inte sotad.
Den där har ingen film i kameran.

Där
fattas det ett huvud på spiken.
Där saknas det ett helt stall.
Skjuter storkar för att hindra överbefolkningen.

Har
en linjal för att se hur länge han sov.
Den där äter soppa med kinesiska pinnar.
Försöker väcka en sovsäck.

Det
är bara en flaska i backen.
Stor skithög men ingen häst.
Nånstans saknas det en byfåne.

Det
är ingen stjärna i toppen på den granen.
Där har det brunnit i proppskåpet.
Inga ärtor i den ärtsoppan.

Har
inte fällt ut landningsstället.
Inga knappar på fjärrkontrollen.
Det är tomt i silon.

Inte
den rakaste spiken.

Han bränner sig på en
CD-brännare.
Där är hela fårhagen borta

Inga
ägg i den omeletten.
Där slirar alla hjulen.
Sålde bilen för att få pengar till bensin.

Inte
många ryssar i den U-båten.
Bara en banan i klasen.
Inga större studieskulder.

För
stort avstånd mellan målstolparna.
Han har jobbat för mycket med lim.
Tråden är slut i symaskinen.

Jorasatt,
där är paraplyet nerfällt.

Tur
att du är så smart da Tommy…

Ja
en får inte vara dum, då kan en bli truckförare på Stora Enso…

Tommy
Svensson den 3 oktober 2017.



Veckans recension.

Kuriosa Posted on Wed, September 13, 2017 16:27:31

TJENARE
FOLKET

Veckans
recension.

Nobelpriset
i litteratur ska ju meddelas av Den Svenska Akademiens ständiga sekreterare,
Sara Danius, om knappt en månad och jag har nyligen läst den relativt okände salvadoranske
författaren Caesar de la Rochas senaste roman, “Rosen och spegeln”.

Jag
kände att jag var tvungen att göra en recension så att Akademien kan göra en
utvärdering.

Läs
den gärna med en halvskånsk accent för att få den rätta kulturella kritikerkänslan.

”Den
föräldralösa flickan i 20-talets latinamerikanska politiska instabilitet, där
den gamla samhällsordningen sakta luckras upp, utgör ramen i handlingen. Romanen
drivs fram med en existentiell absurditet som innebär dynamiska rörelser i
samhällets tidshorisont. En betydelse som läggs vid framtiden i jämförelse med
nutiden. Det hela blir en lång tidsorientering där uthållighet värderas till att
ordna relationer efter status, driftighet och sparsamhet. Det ger boken en nyanserad
bild.

Den
jordnära, nästan prosaiska, intrigen i romanen fungerar som en allegori över
litteraturhistorien. Exakt så, så speglar den sej i drömmen av olika litterära
världar i den realistiska handlingen. Den är ett slags invertering av den
tidigare strukturen, en omkastning som fungerar som påvisandet av
dubbelperspektivet. Människorna i romanen skapar både subjektiva och objektiva
element vilka har ökat sannolikheten för överlevnad som resulterar i en tillfredsställelse,
en ekologisk nisch helt enkelt.

De
la Rocha jobbar traditionellt med mycket breda definitioner som orienterats mot
förståelse, såsom ett system av symboler som skapar ordning och mening. Han för
tankarna till dom stora ryska mästarna Pobeda, Tovaritch och Melnik.

En
roman med ett starkt patos och med en avskalad känsla som står i bjärt kontrast
mot en liten flickas absurda längtan efter en utopisk nystart.

Nobelpriset
i litteratur bör gå till den salvadoranske författaren, Caesar de la Rocha för
hans roman, Rosen och spegeln, för att han med en poetisk kraft skapar en
imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans
belägenhet i nutiden.”

Nu
är det slut på recensionen.

Är
det inte så här kulturförståsigpåarna låter???

Fotnot:
Kanske finns
det någon salvadoransk författare som heter Caesar de
la Rocha, kanske t.o.m. en bok som heter, “Rosen och spegeln”, vad vet jag?? Motiveringen
”med en poetisk kraft…” har jag stulit från Svenska Akademiens förklaring,
varför den japanske författaren Kesamburo Oe fick 1994 års Nobelpris i
litteratur. Med all respekt för Kesamburo Oe. Pobeda, är ett ryskt bilmärke,
Tovaritch, betyder ”kamrat” och Melnik är en rysk pilsner som smakar ”Nja, så
där”.

Veckans
Ordbajseri signerat…

…Tommy
Svensson, det är den 13 september 2017.



Från en Värmlänning till en annan.

Kuriosa Posted on Tue, August 01, 2017 00:12:30

TJENARE
FOLKET

Från
en Värmlänning till en annan.

En
kväll i slutet av november 2003. En fyrbarnsmamma dödades då bilen hon färdades
i frontalkrockade med en annan personbil på E18 vid Sörmon väster om Karlstad.
I samma bil som kvinnan körde fanns även två av hennes barn, men de klarade sig
utan allvarligare skador. I den andre bilen färdades en man. Enligt vakthavande
vid Värmlandspolisen misstänktes mannen för rattfylleri. Redan innan olyckan
observerade vittnen att fordonet framfördes på ett olämpligt sätt. Han var
flera gånger var över på fel sida av vägen och var nära att krocka.
Fyrbarnsmannan han inte väja undan, utan kollisionen var ett faktum. Honom
tyckte jag fruktansvärt illa om. Jävla idiot…

Men…

Två
och ett halvt år senare.

En
försommarkväll 2006. En annan bil kör samma väg som fyrbarnsmamman körde. Din
livsfarliga färd pågick i några mil. En bilist såg hur du svängde ut från en
rastplats och började vingla fram och tillbaka över vägen. Vittnen berättade
hur du flera gånger var över på fel sida av vägen och var nära att krocka.
Andra bilister som mötte dej var skräckslagna och slog larm till polisen och
den sista milen körde du med poliser efter dej. Dom fick stopp på dej bara
några kilometer från den plats där fyrbarnsmamman dödades. – Jag har kört från
Göteborg, säger du när du klivit ur bilen. Du fick följa med till
polisstationen i Karlstad, där det konstaterades att du hade 1,74 promille
alkohol i blodet.


kom det fram att du hade alkoholproblem. Alkoholism är en ”sjukdom” men att
därifrån, sätta sig full i en bil och köra, det är fan ingen sjukdom. Det är
ett val man gör. Jävla idiot…

Nångång,
strax efter domen, kan ha varit våren 2007, åker jag uppför rulltrappan till
Clas Ohlson på Mitt i City i Karlstad. Just när jag kommit upp och rulltrappan
planar ut så möter jag dej när du kliver på rulltrappan, på väg ner. Jag känner
ju igen dej direkt men du visste ju inte vem jag var, ändå hälsar du på mej med
ett lågmält, artigt och ett vardagligt – Hej, hej. Kanske anade jag en skam i
dina ögon. Jag besvarar det med ett likadant – Hej, hej. Du åker ner och jag
kliver in på Clas Ohlson och känner mej riktigt kluven. Där var han ju, och han
sa -Hej hej, till mej. Först! Innan jag hejade. Samtidigt som jag kände en liten
avsmak mot dej just då så kände jag mej faktiskt hedrad också. Sven-Erik
Magnusson, min store idol från 60-talet hade hälsat på mej…

Nog
talat om din rattfylla… Nu hade bilisterna på E18, den där försommarkvällen för
elva år sedan, en riktig tur. Olyckan drabbade bara dej och dina nära och kära.

Jag
tror det var i mitten på augusti 2006, som den årliga Sandgrundskonserten ägde
rum. Dessutom fyllde Sven Ingvars 50 år. Jora, lika gammal (ung) som
undertecknad (Berömda 56-or). Du sjöng ”Så många mil, så många år” med sån
inlevelse att ögonen blev fuktiga på både dej och mej och säkert tusentals
andra som var på udden den kvällen. Jag tror att det var även då på
50-årsjubileet, som gamle trummisen Robin Bailey och gamle basisten Hasse
Svensson gjorde ett inhopp.

En
suverän version på ”Så många mil” finns på Youtube. Fan, när Micke ”Nord”
plockar fram solot ur gitarren i slutet på låten, mer ståpäls går knappast att
få. Lyssna även på ”Anita” inspelad vid samma tillfälle på Sliperiet i Borgvik,
också helt suverän.

Sven-Erik
och Sven Ingvars betydde väldigt mycket för mej. Man är uppväxt med låtarna som
”alla” kunde och kan. Att han sjöng ibland på Värmländska gjorde inte saken
sämre. Man blev en stolt Värmlänning. 1995 fyllde min mormor 90 år och min
yngste son fyra och båda kunde nynna med i låtarna. – Hör, Ingvars, sa han
fyraåringen, när dom spelade ”Vid din sida” på radion.

Det
var det som var en styrka med Sven Ingvars, särskilt på Udden, alla åldrar var
där. En fin gest från Karlstads kommun att bjuda folket på en gratiskonsert som
tack för dom ambassadörer för Karlstad och Värmland som dom trots allt var.
Själv besökte jag Sandgrundsudden sju-åtta gånger.

Runt
1964-65 spelade dom i Forshaga Folkets Park. Farsan, brorsan och jag var där.
En låt som fastnade då, var ”Jag älskar dej ännu”(Streets of Laredo) Upplysta
av röda strålkastare med Ingvar på dragspel och Sven-Erik som sjöng om en
kärlek som inte längre är besvarad gick rakt in i hjärtat på en åtta- nioårig
Tommy.

Lysvik
i mitten på 70-talet, troligen 1976. En raggarkaravan var på väg till
Fröken-Fräkenfesten. Karavanen var säkert flera kilometer lång, nä nu tog jag
nog i lite grand, men det kändes så. Själv var jag nykter chaufför i en röd
Ford Fairline 65:a. Klassiska ölringsdraperier i bakrutan på bilarna, den gröna
TT-burken, jo då, mellanölen flödade, dunkar med hembränt gick runt,
Värmlänningar som gjorde mera Värmlänningar ute i buskarna, det intelligenta
ordförrådet bland folket inskränkte sej till ett- Ôôôôôhhhh… En jobbarkompis
hade släktingar från Stockholm med sej till Lysvik. Efteråt sa dom – Berättar
vi detta för polarna där hemma är det ingen som tror oss…

Jag
vill minnas att festplatsen hette Öjenäs där både Sven Ingvars med en skäggig
Sven-Erik och Sten & Stanley uppträdde. Sven-Erik sa att dom skulle damma
av en gammal ”stenkaka”, så rev dom av ”Min Gitarr”. Självaste Thore Skogman
var med på ett hörn också om jag inte minns allt för galet. Och det var nog då
som jag för första gången hörde ”Jag vill vara din Margareta”. Sten &
Stanleys flaggskepp. Det är en ”låt” som jag nästan klassar som
”Hör-jag-den-nästa-gång-så-spyr-jag-låt”.

Det
var nån gång i början på 70-talet. Jag såg Sven Ingvars på Tempo i Karlstad då
dom hade släppt en skiva och signerade den. Det kan ha varit Frödingskivan, men
jag är osäker, i så fall var det 1971. Det jag kommer ihåg i alla fall var att
dom rev av ”Blue Suede Shoes”. Orsaken var inte att Fröding skrev den utan att
det var för att Sven-Erik, 1959, hade blivit korad till Värmlands Rockkung så
han var ju tvungen att visa varför. Jäklar vilket ös dom fick till där inne på
Tempo. Sen dess har jag själv tyckt att Blue Suede Shoes är en av de bästa
klassiska rocklåtarna över huvudtaget. Mycket tack vare Sven-Erik och Sven
Ingvars (och naturligtvis Carl Perkins).

Även
om det är mera tryck i ”nyinspelningarna” av Sven Ingvars gamla 60-talsrökare
så föredrar jag nog originalen. Charmen som finns i dom är svår att återskapa i
nyinspelningarna även om det känns att Sven-Erik och Sven Ingvars bjuder på en,
som jag tycker, äkta spelglädje trots att han och dom har rivit av t.ex. ”Börja
om från början” hundratals gånger. – Det är inte så jäkla lätt att göra Covers
på sej själv, som Sven-Erik sa när de fick en grammis 1991 för albumet ”På
begäran” som kom 1990. Gamla rökare i ny tappning.

Trots
att man hört dom gamla brottarhitten ett par hundra gånger så tröttnar man inte
på dem. Dom dyker alltid upp där allsången finns (särskilt här i Värmland).
”Vid din sida”, ”Säj inte nej”, ”Kristina från Vilhelmina”, ”Prästkragen”,
”Önskebrunnen”, ”Jag ringer på fredag” och Gundes rockrökare ”Tôrperrock” går
alltid hem och naturligtvis ”Börja om från början”, ”Fröken Fräken” och ”Min
gitarr”, låtar man kan utantill vare sej man vill det eller inte.

Nej,
jag blev lite tagen när jag fick höra på radion, tidigt på morronen, den 22
mars, att du hade gått bort. Vi har tur här nere på Jorden att låtarna med din
röst finns bevarade för en lång framtid. Många favoriter finns men ”Anita”,
”Juninatten” och ”Livet är nu, inte sen” sticker ut lite grann. ”Gå på Dompen”
från Frödingskivan och ”Någon att hålla i hand” med SOP:s bröliga saxofonsolo
från 1964 är det lite speciellt med också.


från en Värmlänning till en annan. Tack Sven-Erik och Sven Ingvars för en
imponerande låtskatt. Nostalgi och tidlöst på samma gång…

Tommy
Svensson den 31 juli 2017.



Melodier som har fastnat.

Kuriosa Posted on Wed, July 12, 2017 18:43:04

TJENARE FOLKET

Melodier som har fastnat.

Forshaga, Slättvägen,
53-54 år sedan.

Fotbollsmatchen hade
pågått i några minuter. Vi var två fotbollslag, tre i varje lag men bara en
målvakt. Han skulle freda sitt mål mot båda lagen. Nångång i första halvan på
60-talet, det kan ha varit 1963-64, så säjer polare Hasse. – Vänta, den här måste
vi höre. Matchen stannar av… Ur en radio, ur ett öppet fönster strömmar ”Befälhavaren
på Ångermanälven
” Leppe Sundevalls rökare om en rektig kähr. Kapten
Wikström. ”Mellan timmerbröten lotsa han, alla vädergudar trotsa han”. Minsann
”Sån baddare till befälhavare blir det aldrig mer på Ångermanälven”.

Fotbollsmatchen började
igen när ”beten” var slut. Ett minne för livet blev det. När jag hör denna
”beten” så befinner jag mej på granntomten på Slättvägen en sommardag för cirka
53-54 år sedan. Gamle Leppe Sundevall som även lånade ut sin röst till Kung
Louie i Djungelboken några år senare. ”Jag kungen är över alla här…”

Engelska Parken,
München hösten 1987.

Skummade en litersejdel i
Biergarten am Chinesischer Turm i Englischer Garten, en grön oas i München. Den
satt som en smäck. Genom parken rinner en liten bäck. På väg tillbaka mot
stadskärnan stannar jag till. Vid en stor lind vid bäcken sitter en snubbe. Han
hanterar ”Adagio”, Thomas Albinonis mästerverk på sin tvärflöjt.
Det lät så fel, den ska ju spelas på Violin, men trots det lät det så jäkla bra
med bara en tvärflöjt och linden och en liten porlade bäck. Snubben spelade så
att säja för sej själv. Jag ville inte störa genom att ställa mej framför och
titta när han spelade. Några gick bara förbi men, likt en fluktare så satte jag
mej i gräset en bit bort och bara njöt.

En glasklar höstdag i
München, en tvärflöjt, en snubbe med en sliten billig kopia av en
Indiana-Joneshatt, en lind, en bäck och Albinonis ”Adagio”,
det blev ett minne för livet det…

Folkets Hus Forshaga
1975.

Dansbandet Eldorados från
Eskilstuna var på besök. Dom skulle riva av brottarhitten, ”Ra-ta-ta”.
Keyboardisten, Gunnar ”Spike” Karlsson instruerar den dansanta publiken i hur
man skulle bete sej under låten. Man skulle sätta sej på golvet, handflatorna i
golvet bakom sej, lyfta på rumpan och sparka med benen likt en kosack ungefär.
Jora för fan, dom drog igång låten. Alla tittade mot Spike. Det hela såg rätt
komiskt ut. Jag kastade en blick åt vänster och kollade rakt upp i livmodern på
en kvinna som hade en knäkort kjol som hade glidigt upp en bit.
Jomenvisstfansörru.

Det fanns tre alternativ,
antingen svarta trosor, en rejäl buske eller en svärm med flugor, personligen
tror jag nog på det första alternativet. Det hela blev ett minne för livet.
Låten fastnade i skallen. Så varje gång den dyker upp så befinner jag mej på
golvet i (gamla) Folkets Hus i Forshaga, 19 år gammal. Kvinnan som jag inte vet
vem det var, var nog dubbelt så gammal som jag. Hon frestade ynglingen långt
mer än vad som var tillåtet, för samtidigt som det var lite pinsamt var det
även lite nyfiket… För ännu mer nyfikna så finns låten på Youtube, dock inte
med Eldorados. Kopiera
Antoine – Ra-ta-ta (1970)” Jora, där är den…

Tetra Pak i Forshaga 8
juni 1973.

Åker för första gången
hissen upp till första våningen. Elverkstaden där jag började jobba denna dag
hade sitt förråd på denna våning. När jag kliver ur hissen på våningsplan ett,
så hör jag en låt som sen blev en ”måstelåt”. Jag måste sjunga en stump varje
gång jag kliver ur hissen på ”ettan” än idag. ”I am an Astronaut”
med Ricky Wilde. Låten har förföljt mej ända sen dess och har blivit ett minne
för livet. Jag kan inte få ur denna låt ur huvudet när jag ska upp till
centralförrådet t.ex. Men egentligen så gör det ju inte så mycket…

Vet inte var, vet inte
när…

…men det måste ha varit
runt 1972-73. En liten snutt från ett TV-program där en grupp amerikanska
Vietnamveteraner sjunger a cappella, He ain’t Heavy, He’s my Brother. Dom
tog i rejält när dom sjöng och tårarna rann. Den lilla snutten på nån halvminut
blev ett minne för livet. Letade upp låten, jora, mina gamla favoriter, The
Hollies hade gjort en riktig höjdarversion på låten. Men hade dessa soldater
sett Nordvietnameserna som sina bröder så hade kriget inte blivit som det blev.

Lite kuriosa är att
Hollies var färdiga med inspelningen den 7 augusti 1969 i Abbey Road Studio.
Dagen efter går John, Ringo, Paul och George över övergångstället strax utanför
Abbey Road Studio som förevigats på deras album som heter just Abbey Road. En
mycket bra version på ”He ain’t heavy” finns på Youtube där brittiska artister
framför låten. Typ, USA for Africa, ”We are the World”. Kopiera ”He Ain’t
Heavy He’s My Brother Hillsborough charity single Christmas No1 2012”.

Men Hollies version skäms sannerligen inte för sej. Se bara till att gamle
Allan Clarke är sångaren. Det ryktas om att låttiteln kom till, då en snubbe
såg en liten tjej när hon bar sin lillebror på ryggen och snubben frågade om
han inte var tung? –No, He ain’t Heavy, He’s my Brother…

Frösön, Sommarhagen
1985.

Jag tågluffade
Inlandsbanan 1985 och besökte Wilhelm Peterson-Bergers hem ”Sommarhagen” på
Frösön. Minnet för livet kommer när jag går ut ur hans hem. En äng, några träd
och Storsjöns vatten framför mej. En klassiskt stycke hörs inifrån. ”Intåg
i Sommarhagen”
. Den satt så perfekt så att, hade inte Peterson-Berger
skrivit den 1914 så hade jag gjort det denna sommardag. Jag förstod precis vad
han menade med tonerna.

Kil, sommaren 1975.

En låt som verkligen
fastnade, både bildligt och bokstavligt är The Boxer, i Simon and
Garfunkels mäktiga version. Vi hade ”börjat”. Joda, hm, host host. Låten i
bakgrunden är just The Boxer. 1.25 in i låten sjunger dom ”Just a come on from
the whores on Seventh Avenue… I do declare” sen börjar skivan at hacka, den har
fastnat .”do declare, do declare, do declare, do declare, do declare, do
declare… Men va fan, sa jag, äh skit i de, sa hon, så vi fotsatte. Jora. Takten
var perfekt.

Nästa gång så satte vi på
(!) skivan igen men då hackade inte skivan. Men va fan, sa jag, äh skit i de,
sa hon. Hur som helst gick det ju bra ändå… Jo men. Man har hört låten, kanske
hundra gånger senare och ”I do declare” passerar ganska ofta ”obemärkt”. Men
skulle Spotify eller USB-minnet få tuppjuck och fastna och hacka på, I do
declare, do declare, do declare… så naturligtvis kommer detta minne tillbaka,
vart man var och vad man gjorde… Jassåru Tommy, Jorasatt…

Deje försommaren 1974.

En mycket tät morrondimma
blandas med röken från Sulfatfabriken och pappersbruket. Klockan är runt halv
tre. Jag är på väg hem till Forshaga. På grund av sikten vågar jag inte köra
min gamla SAAB V4 i mer än 30 kilometer i timman. I kassettbandspelaren river
Rockfolket av Cadillac med Åke Larséns röst som låter som
”femmans sandpapper”. Det hela känns som om, nu kommer något att hända. Vid
norra infarten till Tjusbol, mitt i vägen, står en råbock alldeles stilla. Det
tar nån sekund för mej att fatta vad jag ser, dels genom tröttheten och dels
den täta dimman. Jag får stopp på bilen cirka fyra meter från rådjuret som
fortfarande står helt stilla.

Råbocken får ögonkontakt
med mej, förövrigt rör det sej inte ur fläcken. I säkert tjugo sekunder händer
ingenting, vi tittar på varann. Åke Larsén kommer in på refrängen ”yeah, yeah,
yeah, yeah, Cadillac, woaw, woaw, woaw, woaw Cadillac…” Pianoklinket mellan
Åkes sång gör det hela nästan overkligt. Ett helt stilla rådjur, ett svagt
morronljus och täta dimslöjor. En Tavla helt enkelt, en akvarell i svart, grått
och vitt som verkligheten bjöd på och en “rå och brutal” Åke Larsén i
öronen, en konstig kombo som gick hem. När rådjuret efter nån halvminut
långsamt gick av vägen och ”Cadillac” tog slut så fick jag åter ett minne för
livet. Cadillac med Rockfolket, ett rådjur och morrondimma låter inte riktigt
som poesi men man blev nästan religiös på kuppen.

Frånö-Lunde 10 maj
1981.

En mäktig manifestation.
50-årsminnet efter Ådalen 31. Svensson och cirka 2 000 till, går med i det
första av fem, sex tåg från Frånö till Lunde denna strålande majdag. Vid den
berömda Strömnäsbacken (se bilden på min logga) så river musikkåren, längst
fram i ledet, av Internationalen. Ståpälsen var total just i det
ögonblicket. Bredvid mej i tåget går Edvin. Han var 17 år 1931, då han gick med
i tåget som blev beskjutet för att dom protesterade mot lägre löner och
strejkbryteri. 50 år senare berättade han i princip hela storyn för mej och de två
andra som gick bredvid honom på hans vänstra sida. Naturligtvis avslutades hela
manifestationen i Lunde med Internationalen. Total ståpäls ännu en gång. Det
blev ett minne för livet det.

Internationalen har man
ju hört både efter och innan denna manifestation, men just på väg till, och
framme i Lunde var den självklar. Internationalen idag, har den spelat ut sin
roll i Sverige? Partipampar med nån miljon i årsinkomst som står och sjunger
”Upp trälar ut i alla stater som HUNGERN bojor lagt uppå”, det är nästan
osmakligt. Men den passar verkligen åt våra glömda välfärdsbyggare, dom 230 000
fattigpensionärer som hungern bojor lagt uppå. Som någon gammal affisch från
fornstora dar (1957): ”Gärna medalj men först en rejäl pension”. Vad heter det
idag? Ta från de fattiga och ge åt de rika… Folkhems-tanken har blivit
Folkhem-stanken…

Solidaritet används mest
när man ska ge sin egen maktlystnad ett tillfälligt sken av gemenskap. (Jens
Hage)

Nä nu blev det lite
politik i alla fall av ”Melodier som har fastnat” . ”Det är lika bra att sluta
drömma det går åt helvete i alla fall”.

Blandar man Fanta med
Hembränt, så smakar det Fan ta me Hembränt…

Tommy Svensson den 12
juli 2017.



67, 67, var har du tagit vägen nu?

Kuriosa Posted on Tue, July 04, 2017 12:09:32

TJENARE
FOLKET

67,
67, var har du tagit vägen nu?

1967,
fan vad tiden går, 50 år sedan. 11 bast fyllde jag i januari i detta nådens år.
Vad hände då? Högertrafikomläggning, Biafrakriget, Sexdagarskriget, Bror Rexed
chef för Socialstyrelsen börjar med Du-reformen, Militärkupp i Grekland,
Papadopulus tar makten, Första hjärttransplantationen sker i Sydafrika, Den
första flygturen med stridsplanet Viggen äger rum, Beatles ger ut ”Sgt.
Pepper’s Lonely Hearts Club Band” , ”Teskedsgumman”, är årets adventskalender.

Brottarhit
från detta år var (som jag tycker då) The
Lion Sleeps Tonight
med Hounds, All
You Need Is Love
, Beatles åff kåååårs, San
Francisco
med Scott McKenzie, Mot
okänt land
med Hep Stars, Den lagom
halvbluesiga Ode to Billy Joe, i
Bobbie Gentries tappning, The Letter med The Box Tops, Den mäktiga A wither shade of pale med Procul Harum,
Den lika mäktiga Excerpt from A Teenage
Opera
med Keith West, och den helt suveräna, både textmässigt och
melodiskt, Båtlåt med Robban Broberg.

Svälten
i Biafra kommer man ihåg. Biafra var en provins i sydöstra Nigeria och
förklarade sej självständigt den 30 maj (vi är fortfarande på året 1967)
Nigerianerna blev arga och kriget var ett faktum. Kriget höll på i tre år innan
Biafra gav upp. Följderna blev prototypen för svältkatastrofer. ”Läkare utan
gränser” bildades tack vare eller på grund av Biafrakriget. ”Biafrabarnen”.
Skämten om dessa haglade.

Ni
som är känsliga bör hoppa över detta stycke.

Vilken
låt låg etta på ”Biafratoppen”? ”No milk today” med Herman’s Hermits. Vad är
det för skillnad på en pingpong boll och en Biafran? Tolv gram. Vad står det på
en hiss i Biafra? Max tio kilo eller femtio personer. Vad kallar man en EAN-kod
i Biafra? Ett klassfoto. Hur får man in femtio Biafraner i en folkvagn? Man
kastar in en smörgås. Hur får man ut dom då? Man sätter på fläkten. Nä nu får
det vara bra med skämten. Man får väl hålla med om att dom inte hade passerat
censuren idag, inte på långa vägar. Men man får skämta om blondiner och
norrmän, men inte om biafraner, judar, araber, somalier…

Ni
som är känsliga kan börja läsa igen.

Vietnamkriget
höll på. En annan brottarhit detta år var “Country Joe” McDonalds
version på I-Feel-Like-I’m-Fixin’-To-Die Rag, en riktig proteströkare mot detta
krig. Protester i Sverige med FNL:are som rök ihop med polis började på allvar
detta år. Cornelis Vreeswijks inslag i Anti-War-rörelsen är allsångernas
allsång, ”Inatt jag drömde”. Versionen med Hep Stars kom i januari detta år.
Inspelningen med Cornelis och Ann-Louise Hanson är dock från 1964.

Sexdagarskriget
mellan Israel, å ena sidan och Egypten, Jordanien och Syrien på den andra.
Israelerna visade prov på en fruktansvärd effektiv taktik då dom ockuperade
Västbanken, Gaza-remsan, Golanhöjderna och Sinai-halvön på sex dagar. Detta gav
ju det ostabila området som kallas för Mellanöstern ett ännu mer ostabilare
läge. Israel som jag ser det, en ockupationsmakt som hela tiden provocerar med
sina bosättningar. Det är, som jag anser, det största hindret till fred mellan
Israel och Palestinierna.

I Filmens
värld da?? Brottarrullen ”Under ditt Parasoll” med Sven Ingvars spelades in
detta år och hade premiär i januari året där på. Joda jag har allt sett den. En
kultrulle som man helst bör se ensam med en skämskudde inom räckhåll. Men ändå,
den innehåller för mej, några riktiga nostalgilåtar med grabbarna. Årets
Åsa-Nisse var ju ”Åsa-Nisse i agentform”, lite skämskuddevarning här också, men
på nåt vis, ändå lite idyll så som landet var en gång och den sista filmen med
alla de tre skådespelarna, John Elfström som Åsa-Nisse, Arthur Rolén som
Klabbarparn och Gustav Lövås som handlaren och sillstryparen, Sjökvesten. Och
jag skäms faktiskt inte (värst mycket) när jag ser en gammal svartvit svensk
komedi med typ Thor Modeen, Julia Caesar, John Botvid, Nils Poppe och det gamla
gardet…

”Got
a fire in the cockpit” Roger Chaffees ord inifrån Apollo 1, den 27 januari. Den
andre astronauten Edward White försöker att nödöppna luckan inifrån men
misslyckas. På någon minut hade kapseln rökfyllts. Det var troligen en
kortslutning som startade branden under en simulerad start-test medan raketen
stod kvar på plattan LC 34 vid Cape Kennedy. Branden och röken tog livet av de
tre astronauterna Roger Chaffee, Edward White och Virgil Grissom. Tre månader
senare omkom den ryske kosmonauten
Vladimir­ Komarov på Sojus 1. Han omkom
under nedfärden i april 1967, då fallskärmslinorna på hans farkost trasslade in
sig i varandra. Ja lite svinn fick man nog räkna med i kapplöpningen, först
till månen.

Sportåret
1967. Friidrott låg mej varmt om hjärtat på hela 60-70-och 80-talet. Och visst minns
man ju våra svenska hjältar. Bo ”Skackan” Forsander, 110 m häcklöparen som även
ibland löpte 100 meter slätt. Tio SM-guld på specialdistansen. Bosse Althoff
”Mellerudsexpressen”, vilken löpare, behärskade dom tre sprintgrenarna, åtta
SM-guld. Bengt Persson, 3 000 meter hinder, sju raka SM-guld. Vid sista
vattengraven kom rycket, fan man blir tårögd än idag. Gamle Birger Asplund som
detta år vann SM i slägga för fjortonde gången i rad. Han vann även året därpå
åxå. Lars Olof Höök i längd med sju raka SM-guld. Det var han som hoppade
direkt efter Bob Beamon när han satte världsrekord med 8,90 i sitt första hopp
i OS i Mexico City året efter. Höök drämde till med 7,66. Ja det är faan inte
så lätt. Han kom på fjortonde plats.

Sven–Olof
”Esso”Larsson och Bengt Nåjde långskubbarna, kulstötaren Erik ”Myggan” Uddebom,
höjdhöppern, Kenneth Lundmark, Karin Wallgren med 24 guld på sprintsidan,
Forshagas egen Margareta Bergqvist med fem raka SM-guld i höjd
. Medeldistansarna Ulf Högberg och Ove
som hette bara Berg i efternamn. Det är ju namn man kommer ihåg från tiden det
begav sej. Själv satte jag mina personbästa i friidrott tre år senare. 1,45 i
höjd, 3,15 i längd och 11,4 på 60 meter, dä ni. Odopad och utan att tjäna en
endaste krona på det hela. Jag kommer inte en i närheten av dessa rekord idag, fyrtiosju
år äldre och fyrtiosju kilo tyngre…

Personligen
så levde man enligt principen, bara ställa ut skorna så ordnar det sej.
Sommarlovet mellan femman och sexan tillbringade vi (Farsan, Morsan, Brorsan
och jag) någon vecka på Hagöns camping i Halmstad och någon vecka på Råå
camping strax söder om Helsingborg. Värmlänningarna hade ju ”S-märkta” bilar,
Örebroarna ”T”, Hallänningar hade ju ”N” och Helsingborgarna ”M” o.s.v. Det var
lite kul det, tyckte man då, att spana nummerplåtar. Det hela ändrades
årsskiftet 72-73 då vi fick dom nuvarande typ BFX 415, som var regnumret på min
första bil, en grå SAAB V4, årsmodell 68.

Klassikern
förr, när folk skulle på semestern, var ju packningen på taket på bilarna. En
presenning som skyddade tält och annat mot väder och vind och en ”bläckfisk”
som höll fast det hela. Ibland fladdrade presenningen ganska så friskt, då hade
man roligt. Ett grönt fotogenkök att laga maten på. Hade man ett gasoldrivet
Primus campingkök, då var det status. En burk med sjömansbiff och ett paket med
flingmos, det ger en härlig Deja vu det. En luftmadrass att både sova och flyta
på skulle det vara. – Jag trodde du tog
med pumpen, var åxå en klassiker. En badboll var ju åxå standard. Liksom badmintonracket,
nät och fjäderbollar.

Helgröna
ryggåstält och dom lite mer lyxiga, dom gula ryggåstälten med blått tak. Det
var dom som blev klassiska, så kallade suptält i mitten på 70-talet. Eller för
att lyxa till det ännu mer, dom blågula tälten med innertält och en liten
förgård där man kunde ställa upp det hopfällbara campingbordet med dom fyra
stolarna som bestod av ett krysstag och en tygbit att sitta på. Det var grejer
det. Träningsoveraller att sova i var ju obligatoriskt likaså en
transistorradio.

I transistorn
fanns ju ”Det ska vi fira”, ”Sveriges Bilradio” med CG Hammarlund som alltid
hälsade lyssnarna välkomna med sitt ”Hejsan hejsan” och Svensktoppen med
artister som Östen Warnerbring, Gunnar Wiklund, Anna-Lena Löfgren, Lill-Babs, Siw
Malmkvist, Hootenanny Singers, Sven-Ingvars, Towa Carson, Gitte Henning, Mona
Wessman, Nina Lizell och Claes Göran Hederström… blev man mossig nu eller
bara nostalgisk?

Detta
var ett Sverige som jag saknar lite idag. Som sagt, var har du tagit vägen nu? Somliga tycker att Sverige är
temperamentslöst, fegt och tråkigt. Andra föredrar lugnet, att man inte brusar
upp. Själv föredrar jag lugnet. Att brusa upp tar så mycket energi men ibland
måste man reagera. Hos mej märks det på mina ”Tyckt och tänkt”- inlägg som
blivit fler dom senaste åren. Men gör du något konkret da Tommy för att få
tillbaka tryggheten och lugnet i Sverige? Att sitta bakom en skärm och gnälla
är väl inget konkret. Dina Barn och Barnbarn ska ju leva med det nya Sverige.
Och själv blir du, en s.k. Folkpensionär om drygt tre år.

Ja
vad har jag för lösning på det hela? Personligen så finns det inte något parti
som imponerar på mej, säger en gammal Vänsterpartist. Ett parti som jag knappt känner igen alls. Sjöstedt pratar ju ibland om välfärdsfrågor men, nej…
Åkesson och jag har ju det gemensamt att vi båda är kritiska till islam men,
nej… Löfven saknar jag förtroende för helt och hållet. Fridolin, ha ha ha ha… Björklund,
NATO-anhängare, nej… Lööf, nej, Kinberg Batra, nej… Busch Thor, nej. Och Schyman med genusdebatterna. Idag vill jag
identifiera mej som en morot, imorron vill jag identifiera mej som en höna (Hen
på engelska) till helgen vill jag vara en… Ja ja…

Nej
man har väl nästan gett upp, det är väl det politikerna och myndigheter vill,
att man ska vara apatisk, alla väntar på att skithuset ska explodera, orka bry
sej… Nej man uttrycker åsikter bara, så länge vi har yttrandefrihet i Sverige
så går det ju an. Jag tror valet 2018 blir en katastrof för Sverige oavsett vem
som vinner. Vinner Löfven eller AKB eller Lööf för den delen, så fortsätter parodin. Åkesson blir överkörd
av dom andra om SD får flest röster i valet. Kaos… Jag är rädd för att allt är
försent. Men samtidigt har jag en förmåga att se komiken och showen i det hela.
Farsen och komedin, Löfven & Co… Skrattanfallen duggar tätt samtidigt som
det är skrämmande, riktigt skrämmande…

Tommy
Svensson the Fourth of July 2017.



Från en Fôrshaging till en annan…

Kuriosa Posted on Mon, June 26, 2017 14:58:33

TJENARE
FOLKET

Från
en Fôrshaging till en annan…

Nu
får Gud Fader bädda pinnsoffan för nu får han finfrämmat. Om Du mot all
förmodan, inte skulle komma in så gör ett par snabba dragningar och vips, så är
Sankte Per långt upp på läktaren. Pärleporten står öppen.

Nisse
Nilsson, Dubbel-Nisse är död.


här skrev jag i ett blogginlägg för drygt åtta år sedan, kallat ”Vad man har
gemensamt med kändisar”.

”Det
började 1965-66 någon gång när jag var nere på gamla Ängevi (idrottsplatsen i
Forshaga) då jag, på allmänhetens åkning åkte skridskor på samma is som bland
andra storheterna, Sven Tumba, Uffe Sterner, Rolle Stoltz och Nisse Nilsson,
hade spelat ishockey på. Det var stort. Nisse Nilsson, min störste idrottsidol
alla kategorier. Han kombinerade sportslighet, elegans med glimten i ögat, på
ett sätt som jag tycker och tror att så är grundtanken med all idrott. Och att
man har sett honom ”live in action” också, det är man tacksam för. Och tänk när
Nisse kom fram till mej på Ängevi under en skolidrottstävling någon gång i
slutet på 60-talet. Han prata med mej och han kände mej och visste vilka mina
föräldrar var. Det var riktig stort, jag växte flera meter.”

Jag
minns en gång i början på 70-talet, en s.k. veteranmatch på Ängevi mellan
Forshaga och Grums. Vid första nedsläpp skulle Nisse teka, tittar upp på
tekaren från Grums och utbrister – Men tjenare, det är ju du, och rätar på
ryggen och klappar om honom. Publiken och domaren började skratta. Speaker var
ingen mindre än Jan Pära Jonte Persson.

En
stund senare kommer Nisse loss i en av sina berömda soloraider. Har bara målvakten
kvar och lurar bort honom, öppet mål och i tolv fall av tio (jora) så sitter
pucken i nätmaskorna. Men i detta fall så gliiiider pucken nån centimeter
utanför målvaktens högra stolpe. Och medan Grumsarna tar pucken och förbereder
ett anfall så går Nisse ner på knä vid Grumskassen och gör korstecknet mot
målburen. Grumsmålisen åker fram till Nisse och klappar honom på axeln med
plockhandsken och menar, typ. Såja såja. Det blir allt bra ska du se… Publiken
skrattade och applåderade.

Några
minuter återstår av matchen. Nisse ska ut på isen vid ett byte, då han säger
till sina medspelare och delar av publiken – Nä nu går jag ut och avgör detta.
Och det gjorde han…

En
annan gång så hade du kommit fri med en målvakt tre gånger och gjort mål på
samtliga tre tillfällen med samma fint. Du åker fram till målvakten och klappar
om honom och säjer – Dä ä bäst vi skärper ôss nu ifall det är nôn söm titter på…

För
några år sedan träffade jag dej vid Cåpa-kiosken, f.d. spelbutiken här i
Fôrshaga. Jag och några polare står strax utanför när du kommer och går in på
Cåpa. Du hejar på dom andra och när du passerar mej, klappar du mej på magen och
säjer – Å här har vi Globen. – Hörrö du ru… svarar jag. Väl inne på Cåpa så
står jag och fyller i tipskupongen när jag känner en klapp på axeln och jag
vänder mej om och du säjer – Lycka till da, Tommy. Fan, trots att jag hade
träffat och talat med dej flera gånger och trots att man snart skulle fylla
sextio så kände jag mej som den gången i slutet på 60-talet när jag växte flera
meter, nu när du gav mej en klapp på axeln och önska mej lycka till med tipset.
(Tipset gav, trots Nisses lyckönskning det vanliga, sju rätt)

Det
var din storhet Nisse, ödmjuk ut i fingerspetsarna, bjuda på dej själv utan att
vara för mer än nån annan. Som sagt, du kombinera sportslighet, elegans med
glimten i ögat.

Du
får hälsa din bror Eskil som jag hade äran att jobba ihop med på Tetra Pak från
slutet av 70-talet till mitten av 90-talet. Han var lika mycket Människa som du…

Vila i frid Nisse.

Tommy
Svensson den 26 juni 2017.



Också hjältar blir gamla…

Kuriosa Posted on Mon, June 12, 2017 18:23:33

TJENARE
FOLKET

Också
hjältar blir gamla…

Jag
minns nångång i slutet av mars 1965. 9-årige Tommy och min 4-årige lillebror
hade sett på TV, en raketuppskjutning från Cape Kennedy med Arne Thoréns
smattrande röst. Gemini III skulle upp i rymden med astronauterna John Young
och Virgil Grissom. Naturligtvis skulle man ju leka att man var dessa två
astronauter instängda i en kapsel.

Två
rättvända och två uppochnedvända köksstolar, och vips så hade man byggt Gemini
III. Köksspisen hemma hade ju knappar och vreden, jo men, där hade man ju även
instrumentpanelen klar. Brorsan och jag hade väl kommit ut en bit ovanför
atmosfären och skulle påbörja det första varvet runt jorden när det plötsligt
osade bränt. Ett vitt blommigt spislock hade skiftat färg till brunt.
Rökutvecklingen var rätt så kraftig. Morsan kom in i köket och plockade ner oss
på jorden igen men brorsan och jag hade fått nya hjältar.

John
Young blev efter detta min rymdhjälte nummer ett. Det kunde ju vara John Glenn,
Alan Shepard eller Juri Gagarin men jag tyckte John Young såg hårdast och
coolast ut. Jorasatt, tre varv runt jorden på knappt fem timmar, gjorde han och
Virgil Grissom med Gemini III.

Nästa
gång som John Young skulle upp i rymden var i juli 1966, tillsammans med
Michael Collins som gjorde sin första rymdfärd. En Titanraket sköt upp dom båda
astronauterna i Gemini X (Tio). 90 minuter tidigare hade en s.k. Agenaraket
skjutits upp. Den skulle Young och Collins fånga in. Jora, 80 mil över Jorden
kopplade dom ihop Geminikapseln med Agenaraketen. Dom fick även tag på en ”död”
Agenaraket som hade använts tillsammans med Gemini VIII (8).

Det
jag inte riktigt kunde smälta var att det var Collins som fick göra
sammankopplingen mellan de båda farkosterna. Han fick ”gå ut” och fixa det
hela. Fan, det skulle ju vara hårdingen Young som skulle greja detta, tyckte
jag då…

Både
Young och Collins fick ju dra i väg till månen. Collins var ju den som fick
sitta ensam kvar i Apollo 11 medans Neil Armstrong och Edwin Aldrin landade på
månen. Young var ju med på resan före, i maj 1969 med Apollo 10, då han blev
lämnad ensam i moderskeppet medan Thomas Stafford och Eugene Cernan testade
månlandaren. Stafford och Cernan flög med månlandaren och spanade in en
eventuell landningsplats åt efterföljaren Apollo 11.

15 000
meter över månytan kopplar Stafford och Cernan bort landningsmodulen. Då börjar
plötsligt månlandarmodulen (Snoopy) att rotera runt sin egen axel och Cernan
konstaterade att det här går åt helvete. En spak i fel läge gör att
kommunikationen mellan datorena i månlandaren och Houston inte fungerar men
Stafford och Cernan får till slut hejd på det hela och återvänder upp till
moderskeppet(Charlie Brown) och Young som suttit ensam i åtta timmar, 60 mil
över månens yta.

Med
39 897 km/h drar Apollo 10 tillbaka mot Jorden. Apollo 10-besättningen är
också de människor som har rest längst hemifrån, 408 950 kilometer från sina
familjer. En av dom var hårdingen John
Young.

Neil
Armstrong, Edwin Aldrin från Apollo 11. Charles Conrad, Alan Bean från Apollo
12. Alan Shephard, Edgar Mitchell från Apollo 14, David Scott och James Irvin
från Apollo 15 hade gått på månen innan min idol från rymdfärderna, den coole
John Young skulle landa på månen tillsammans med Charles Duke. Detta skedde i
april 1972 med Apollo 16.

I
lite drygt tre dygn satt Thomas ”Ken” Mattingly ensam i moderskeppet ”Casper”
medan Young och Duke vandrade omkring och t.o.m. åkte bil på månen. Jorasatt en
hopfällbar sak som drevs fram med hjälp av batterier. Nån hederlig ”Gasstation”
typ Caltex fanns ju inte on the Moon. Drygt 93 kilo månsten tog dom med sej
tillbaka till Jorden och som lite tröst för Thomas Mattingly fick han göra en
rymdpromenad på tillbakaresan.

Nästa
uppdrag för den stenhårde John Young var när han och Robert Crippen gjorde
premiärturen med den första rymdfärjan ”Columbia” den 12 april 1981, på dagen
20 år efter Gagarins rymdfärd. Naturligtvis var Young befälhavare ombord. Efter
drygt 54 timmar från starten vid Kennedy Space Center och 36 varv runt Jorden
landade ”Columbia” på Edwards Air Force Base i Kalifornien.

Drygt
två år senare gör den 53-årige John Young sin sjätte och sista rymdfärd,
återigen med rymdfärjan ”Columbia”. Han kritiserade NASA under utredningen av
Challengerkatastrofen den 28 januari 1986 och blev därefter placerad på inre
tjänst. Han pensionerade sej 2004. Trots sitt efternamn Young, blir även
hjältar gamla. Han är idag 86 år.

Men…

Månlandningarna,
är dom en bluff ???

Sedan
Apollo 11 landade på månen 1969 har ytterligare fem besättningar följt efter.
Sammanlagt har tolv människor gått på månen. Apollo-programmet blev en
historisk milstolpe och ett av 1900-talets största tekniska och mänskliga
framsteg. Månprogrammet blev en enorm framgång för USA, både tekniskt och
PR-mässigt.

Det
amerikanska månprogrammet har varit omdiskuterat och ifrågasatt. Många menar
att president Kennedys löfte om att landa en människa på månen inom tio år var
orimligt och ouppnåeligt. Det fanns helt enkelt inga tekniska möjligheter att
klara ett så avancerat företag på så kort tid. Och varför återvände USA aldrig
till månen? Sakta men säkert började frågorna komma. Om hela grunden för
Apollo-programmet var orimlig och de tekniska resurserna att genomföra det inte
fanns, hur kom det sig då att man ändå hade lyckats landa på månen?

Det finns dom som menar att allt bara har varit en stor bluff. Att vi alla
lurats att tro att människan landat på månen medan allt vi sett på TV:n i
själva verket varit inspelat i en studio i Nevadaöknen, kanske Area 51. Ingen
Apollo-farkost eller astronaut landade någonsin på månen utan cirkulerade runt
jorden under en dryg vecka för att sedan inför TV-kameror och tidningar landa i
Stilla havet. Teorierna om den stora månbluffen har fått ett stort genomslag
runt om i världen.

Vad tycker dom 750 000 personer som var inblandade i Apollo-programmet och dom
tolv astronauter som landat på månen om det påståendet? Är dom belagda med munkavle, är det någon
av dessa som skulle kunna hålla käften, eller kanske pladdra lite extra…

Vad
tror du själv da Tommy?? Personligen så tror jag till 99 procent att min
rymdidol från 60 och 70-talet, John Young, och elva andra har gått på månen.
Trots att USA har kommit med så många otroliga bluffhistorier så t.o.m. Gamla
Sovjet, Nazityskland och Nordkorea skulle varit mäkta imponerade och trots, att
jag kan vara lite konspiratorisk lagd så tror jag faktiskt att månlandningarna
ägt rum.

Fotnot: Eugene Cernan och Harrison “Jack” Schmitt var dom sista/senaste som landade på månen. Apollo 17 förde dom dit tillsammans med Ronald Ewans.

Tommy
Svensson den 12 juni 2017.



Göra som dom brukar.

Kuriosa Posted on Mon, February 06, 2017 17:55:56

TJENARE
FOLKET

Göra
som dom brukar.

Trump
får råd av sin föregångare:

Trump
: – But it’s only a temporary ban.

Obama
:– You can’t ban muslims.

Trump
:– Well what should i do??

Obama
: – Just do what US-president usually does.

Trump
: – What’s that??

Obama
: – Bomb them…

Som
sagt, samma kålsupare. Obama övertog fyra krig av sin föregångare George W Bush
och som den fredspristagare han är och var lämnar han över sju krig till
Trumpen. Som sagt, någon bör hålla käften…

Idag
är det Samernas Nationaldag. Ett uppriktigt Grattis från undertecknad. Ingen som
säjer att dom är rasister när dom vill värna om sitt folk och sin kultur…

Tommy
Svensson den 6 februari 2017.



Dansbandsdags.

Kuriosa Posted on Tue, January 24, 2017 15:40:47

TJENARE
FOLKET

Dansbandsdags.

Välkomna
till Dansbandsdags. Löfvenz heter det nya dansbandet som suttit på
dansbandstronen i snart två och ett halvt år. Deras nya album ”Finns det någon som förstår” har nyligen
släppts och innehåller några covers som vi känner igen. Men först lite om
sättningen i bandet. Man har inte någon direkt leadsinger, för alla vill göra
sina röster hörda. Men vi börjar med Han Eliasson, klavertrampare. Han Ygeman,
halar positiv, men allt eftersom tiden gått har det blivit mera negativ.
Kapellmästaren själv, Han Löfven, heavy metall-bas,(den var nästan bra den).
Gustav Frigolit slår på stora trumman ibland och Organ Johansson, luta, det är
med andra ord inte riktigt rakt. Han måste stödja sej på nån. (Nja, lite
krystat kanske)

Låterna
på albumet då? ”Finns det någon som
förstår”
. Det verkar som om Löfvenz inte anammat själva låtarna, utan bara
gått på låtens titel

”Du
gav bara löften”

”Gråt
inga tårar”.

”Ingenting
är längre som förut”

”Alla
har glömt”

”Det
finns ingenting att hämta”

”Luring”

”Kallat
vad du vill”

”Vänta
dej ingenting”

”Tomma
löften, tomma ord”

”Aj
aj aj”

”Vem
kan man lita på”

”Trubbel”

”Guldet
blev till sand”

”Saker
jag borde gjort”

”Säj
inte nej säj kanske”

”Högt
i det blå”

”Det
tror jag inte på”

Ӏr
det konstigt att man längtar bort nån gång”

”Pessimistkonsulten”
(Det är lika bra att sluta drömma det går åt helvete i alla fall)

”Hva
gør vi nu lille du”

”Highway
to hell”

Jo
men, här kommer en liten story om varje melodi.

Första
spåret ”Du gav bara löften” En dansbandsrökare från 1975 signerad Curt-Görans,
Vikingarna och Jigs, en given hit med Löfvenz

”Gråt
inga tårar”. Thorleifs klassiker från 1974, spelades in allra först av
dansbandet Pippis… jora, en given hit med Löfvenz

”Ingenting är längre som förut”. Anders
Fugelstads inlägg i miljödebatten från 1970, en given hit med Löfvenz

”Alla
har glömt” Towa Carsons melodifestivalare från 1967, en given hit med Löfvenz

”Det
finns ingenting att hämta” Anna-Lena Löfgrens brottarhit från samma år, en
given hit med Löfvenz

”Luring”
Stefan Demerts visa som påstår att ingen är trovärdig. Den är från 1970, en
given hit med Löfvenz

”Kallat vad du vill” Family Fours gamla dänga från
1973, en given hit med Löfvenz

”Vänta
dej ingenting” Lasse Stefanz hästjazzinfluerade sak från förra året, en given
hit med Löfvenz

”Tomma
löften, tomma ord” återigen en Lasse Stefanzrökare, denna gång från 2008, en
given hit med Löfvenz

”Aj
aj aj” Dansbandsrökarnas dansbandsrökare i Schytts tappning från 1973, en given
hit med Löfvenz

”Vem
kan man lita på” Hoola Bandoolas gamla progghit från 1972, en given hit med
Löfvenz

”Trubbel”
Olle Adolphson suveräna visa från 1961, en given hit med Löfvenz

”Guldet
blev till sand” Björn å Bennys klassiker från ”Kristina från Duvemåla anno
1995, en given hit med Löfvenz

”Saker
jag borde gjort”, ”Säj inte nej säj kanske”, ”Högt i det blå”, ”Det tror jag
inte på”. Fyra Sven-Ingvarslåtar som blir givna hits med Löfvenz

”Är det konstigt att man längtar bort nån
gång” Lena Anderssons genombrottslåt från 1971, en given hit med Löfvenz

”Pessimistkonsulten”
(Det är lika bra att sluta drömma det går åt helvete i alla fall) Ronny
Eriksson tolkning om tron på framtiden från 1986, Palmemordets år, en given hit
med Löfvenz

”Hva
gør vi nu lille du” Kim Larsens och Gasolins
mästerverk tillverkad i nådens år 1975, en given hit med Löfvenz

”Highway
to hell” Jo men sista låten på albumet, då brakar det loss. AC/DC:s
hårdrocksklassiker från 1979, en avlutning som heter duga men samtidigt är det lite
skrämmande vart vi är på väg men den blir en given hit med Löfvenz.

Sammanfattningsvis
så tycker jag nog att Löfvenz har lyckats rätt bra med sitt låtval. Det är väl ungefär
vad man hade kunnat vänta sej. Jo men, dessa låtar finns, som sagt med på det
nya albumet ”Finns det någon som förstår”.

Som
sagt. Det verkar som om Löfvenz inte anammat själva låtarna, utan bara gått på
låtens titel.

Som
en kontrast till Löfvenz så huserade Tage(s) på 60-talet. (Den tyckte jag själv
var ganska bra, eller…)

Tommy
Svensson den 24 januari 2017.



Min Gitarr.

Kuriosa Posted on Thu, January 12, 2017 17:25:46

TJENARE
FOLKET

Min
Gitarr.

Jora,
det är allt Min Gitarr på loggan till min blogg.

Det
hela började 1961 med att jag hörde Sven Ingvars brôtterhit, ”Te dans mä
Karlstadstösera”. Två minuter in i låten sjunger Sven-Erik Magnussôn ”Dä ropar
bort i skogen, dä svarar med ett skratt- O ho ho ho ho ho ho ho. Sen kommer
Ingvar Kallsôns brutala gitarriff då han härmar skrattet på sin gitarr. 5-årige
Tommy var hur imponerad som helst.

Två
år senare ”slogs” Ingvars gitarriff av ett 40 sekunders gitarrsolo. Trio me Bumbas
gitarrist Bertil Lindblom, när han river av solot i ”Spel-Olles gånglåt”. Ett
riktigt grymt gitarrsolo för en 7-åring. Trots att Bosse Winberg, The Spotnicks
och Hank Marvin, The Shadows rev av gitarriff, gitarrsolon och gitarrlåtar på
löpande band i början/mitten på 60-talet var det inte något som gick upp mot
Bertil Lindbloms solo. Och med en badmintonracket framför spegeln, så var man ju
Bertil Lindblom, jo men…

Nån
gång i mitten på 60-talet fick jag min första gitarr. Brorsan och jag fick
varsin ”Beatles-gitarr”, en plastgitarr med porträtt av fyra grabbar på. Ett
snöre från gitarren till en papplåda fick ju den akustiska gitarren att bli
elektrisk. Ett hopprep tejpad på en sopborste och vips, så hade man en
mikrofon. ”She lavvs jo, jä jä jä…” Det enda som saknades var frillan.

Det
dröjde till början av 70-talet innan man fick klart för sej att det fanns
ackord som man kunde ta för att få nån form av melodi i gitarren. Gunnar i
Körka hade en gitarrkurs nån gång 1971 där lärde jag mej några gångbara ackord.
G, C, D7, Em och Am. Jag minns att jag bland annat kunde lira, just Min Gitarr,
ja ganska så hyfsat i alla fall. Det var ungefär då som man upptäckte att det
fanns andra riff och solon än Bertil Lindbloms.

Layla
i Derek and the Dominos tappning, ett riff som heter duga. Satisfaction, Up
around the bend, Purple Haze, Daytripper, Paranoid, till och med introt på Min
Gitarr och Jag vill resa bort, med Sven Ingvars traggla man sej igenom och naturligtvis
gitarriffernas gitarriff, Smoke on the Water. Alltihop på en, max två strängar.

Men
du Bertil… För mej är det nostalgi på högsta nivå när jag hör solot på
Spel-Olles gånglåt. Sommaren 1963 var jag på Skutberget, badplatsen utanför
Karlstad. I en svartvit Opel hördes låten. När du töjer strängen Bertil, och
river av solot, skruvas volymen upp ytterligare. Solot hörs över hela
parkeringen. Raggarna i Opeln kom i extas och nästan ”rockin their ass off”.
Det var Rock’n Roll det. Sjuårige Tommy var jätteimpad.

1975-76
gjorde jag lumpen på I 2 i Karlstad. Våra logement bestod av ett tjugotal rum
med två enkelsängar i varje, ett bord, två stolar och två garderober. Två
lumparkompisar, vi kan kalla dom för Bengt och Kjell för det heter dom, och 118
Svensson satt i ett av rummen och lira gitarr, nu snackar vi typ Fender och
Gibson, elgitarrer. Kjell hade hängt av sej sin gitarr för att gå på toa. Jag
lånade den och briljerade med klassikern, Smoke on the Water, jodå den kunde
man, fast på en sträng. Pling pling pling, pling pling plingpling…

Bengt
smålog lite åt mej, tog sin gitarr och vilade den på sitt högra knä. Skruvade
upp volymen, tryckte in knappen på Fuzzboxen och drog av det ruggigaste riffet
på Smoke on the Water som jag dittills hade hört. WHOAH WHOAH WHOAH, WHOAH
WHOAH WHOAHWHOAH, WHOAH WHOAH WHOAH, WHOAHWHOAH!!!!!!! Han lägger ifrån sej gitarren. Några sekunder
senare så blir dörröppningen fylld av bassar och där sitter jag med Kjells
gitarr. – Men va faan Svänssôn, inte vesste jag att du va en sån jävel på gitarr,
säger Nilsson från Sunne. Jo men, sa jag och log lite med ena mungipan. I några
sekunder lät jag dom tro det i alla fall.- Nej, sa jag, det var allt Bengt som
lirade.

Kjell
kom tillbaka och hängde på sej guran. Han och Bengt, minns jag, gjorde en
suverän version på ”Sylvia”, Focus gamla gitarrökare från 1973. Jan Akkerman,
gitarristen i den holländska gruppen hade varit riktigt stolt över hur Bengt
och Kjell hanterade deras låt, det är jag övertygad om.

Sommaren
1978 kom så det stora genombrottet. Jag och polare Ulf hamnade på Waterloo,
pubben i Fôrshaga. Där sitter Janne Karlsson ”Kônstnärn” och lirar lite
Cornelis på sin gitarr. Några pilsner och en gitarr, en jättetrevlig kombo.
Fan, tänkte jag, om jag skulle börja lira lite gitarr jag också, jag kan ju fem
ackord, det hade ju Gunnar i Körka lärt mej.

Brorsan
och hans polare, Togge och Johan, hade ett litet garageband i källaren hemma.
Där lånade jag en gitarr och den första låten som jag spelade sedan 1971 var
”Birmingham”, Björn Afzelius och Hoola Bandoolas treackordare, en lämplig start
för Svensson.

Men
jag måste ju ha en egen gitarr också så jag stegade iväg till Gustavssons
Musikhandel i Karlstad. En nylonsträngad Landola drog till sej uppmärksamheten.
Nja, här skulle det granskas noga och kritiskt. Jag plockade ner den, upp med högerbenet
på en stol. Man skulle ju se ut som att man har varit med ett tag. Tog ett ”G”,
drinng, ett ”C”, drinnng och ett ”D7”, drinnnng, joda, det lät ju inte så
tokigt.

Jag
hängde tillbaka Landolan och plockade ner en stålsträngad Bjärton. Medan jag
stod där och ”drinnngade” på gitarren kommer en snubbe in och tar ner Landolan
som jag just hade testat. Ur den gitarren plockar han fram Beatlesklassikern
”Let it be” på ett sånt sätt att till och med George Harrison själv hade varit
grymt imponerad. Bredvid stod amatören. Det är ju för fan så du ska lira
Svensson…

Gitarren
är skapad av Fan. Den lockar till spel men jävlas när man försöker spela”
Citatet är myntat av Olle Adolphson. Det citatet stämde på mej i det
ögonblicket. Snubben hängde tillbaka Landolan. Jag väntade lite tills han var
utom synhåll. Tog ner Landolan, Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Den
ska jag ha! Minsann, 465 kronor kostade den, två gröna plektrum fick jag på
köpet.

Min Landola fick vara
med på några äventyr. Den var med på nyårsnatten 1978-79 då vi hade gårdsmusik
på ”gettot” i Forshaga i den 32-gradiga kylan. Den var med på ovan nämnda
Waterloo ett otal gånger. Den var med på en nattlig spelning på torget i
Forshaga inför en allsångssugen publik. Den var med vid 4-tiden en tidig
sommarmorgon i Ransäter 1981, då jag och en norsk kvinna i 70-årsåldern stämde
upp i Gyllne Morgon, Halleluja ära vare Gud i höjd…

Den har varit med på
ett bröllop där undertecknad sjöng ”Igelkottaskinnet” där ”Gubben och Gumman”
byttes ut till Sören och Kerstin till bröllopsgästernas förtjusning. Den var
med en glasklar afton, hösten 1980, vid sjön Rämmen mellan Ludvika och Borlänge
när bara jag och gitarren hanterade ”Tiggarn från Luossa” så bra (jora) att vi,
gitarren och jag, fick applåder från folket i en stuga på andra sidan viken.

Landolan fick sin sista
spelning den 9 augusti 1995 då den underhöll skiftlaget på jobbet vid en
utflykt till Götlins Brygga i inre hamnen i Karlstad. Det hela blev lite
pinsamt när två trubadurer underhöll på bryggan bredvid. Jag frågade om jag
skulle ge mej för att inte störa dom. Nej, sa föreståndaren, vi är konkurrenter
så spela på du. En stor stark fick jag som gage. Tydligen hade jag en
trallvänligare repertoar än vad dom hade för det samlades mer folk hos oss. Nu
lät du allt lite skrytig Svensson. Ja men det var sant. En sträng brast så med
fem strängar upplevde Landolan sin sista låt . ”Brevet från kolonin” avslutade
karriären för Landolan på McDonalds i Åhlénshuset då ytterligare en sträng
gick.

Repertoaren har varit
allt från Trettifyran, kaxiga myror, slagsmål på Tegelbacken, några
Gärdestadare, lite Taube, lite Cornelis, lite Dan Andersson, Bengt Sändhs och
Finn Zetterholms något ekivoka visor till Sven-Ingvarsrökare, dom som folk kan,
vare sej dom vill eller inte. Gaget, vid så kallade bokade spelningar, har
varit några öl och en ring Falukorv. Det blir mer Tjosan Hejsan då tycker jag.
Man behöver inte skämmas så om man kommer av sej eller spelar fel, och det
händer ju.

Numera är det hela
historia. Landolan som betedde sej så suveränt i en snubbes händer när jag
upptäckte den vid Gustavssons Musikhandel för snart 39 år sedan har en hedersplats
här hemma. Liksom en hockeylegendars tröja finns den numera upphängd i taket.

En liten spricka i
lådan gjorde att gitarren hade mist sin forna klang.

1996 köpte jag en ny
gitarr, en HG, men den är inge trevlig att spela på så intresset har avtagit
betydligt på ”äldre dar”. Det är faktiskt ”HG:n” som är på loggan.

Musik bör finnas i
varje hem utom i grannlägenheten. Tur att man bor i villa…

Tommy Svensson den 12 januari
2017.



Schwoooooschhh…

Kuriosa Posted on Sat, December 31, 2016 16:41:57

TJENARE
FOLKET

Schwoooooschhh…

Tiden
går inte tiden rusar, men ändå ska man hinna med att fira Nyår också innan 2017
är slut. Snart är det ju 2026, 2032, 2048, fan vad klockan går…

Men
alla ni där ute i Cybern: Ha ett Gott Nytt År på Er.

Tommy
Svensson Nyårsafton 2016.



Nu är glada hjulen slut…

Kuriosa Posted on Tue, December 27, 2016 11:35:41

TJENARE
FOLKET

Nu
är glada hjulen slut…

Jorasatt.
Vi börjar med en liten hjulvisa.

”Nu
ha vi hjul här i vårt hus,
hjulen är bytta, hopp tra-la-la-la!
Sommardäck ”å”, vinterdäck på, Helan den gå.
Granen står så grön och grann i stugan,
grannen nedanför drar över frugan.
Tra-la-la, tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, tra-la-la-la!”

Jora,
det hjäller å ha rätt hjulinställning annars så kan det hända att barnen sitter
å hjulmuttrar så att säja. Många som inte är nöjda brukar hjöra ett hjulbyte.
Man åker till Coop i Hjulsta eller till Jula i Skara och hör om man inte har
ett hjullager som är fyllt med hjulbyten. Man bör ju ha två framhjul och två
hjulbak. En så kallad hjulgrupp. Man kan ju palla upp bilen på en hjulbock så
den kommer upp lite. Går inte det så kan man ringa Hjulparet, Håkan Hjulholt
eller HjuLotta Engberg. Hjälper inte det får man kanske ta till en hjulbön.
Sommardäcken förvarar man sedan i en hjulsäck.

Se
till att hjulen har rätt tryck, inte det som kallas hjuldekor, utan att hjulen
pallar även när det svänger på raksträckorna, så kallade svänghjul.

Man
får hoppas att det inte slår över. Man får ett så kallat hjulspel, typ Kalle
Ankas, Arapapaparapapaparia… Kallas även hjulknäck. Hjulupphängningen gör far
då han dekorerar granen med kulor och glitter.

Hjulen
kan vara en dyr historia också men vem har koll på Tomtens ekonomi? Jo det har
BissNissen.

Tomtarna
kan leva farligt åxå. På en jaktlicens som var utfärdad på poliskontoret i
Skövde, stod det: ”Härmed erhåller Per-Erik Arvidsson jakträtt på tomten”.

En
drink att fresta munhålan med är ”Hjulångaren”. En hjulsnaps som består av
hemkört, så kallad hjulbult, som man toppar med hjulmust. Det blir ett härligt
hjulspinn på gomseglet. Då kan det bli dags för årets hjulnummer då mor frestar
med årets hjulbak och självaste far, utklädd till hjulbocken, tar fram
hjulkorven och ber mor, som på tyska kallas hjulmutter, att sära på
hjulskinkorna då det är dags för själva hjulruschen, innan hjulfriden lägrar
sej, över far i alla fall… För swingerklubbar som har hjulöppet finns hju den
bekanta ”FyrHjulsDriften”. Där kan det vara bra om damerna är hjulbenta. För
att inte sprida diverse åkommor bör man använda gummihjul.


Hade du en stressig jul? – Ja, den tog musten ur mig.

En
biverkning kan vara att mor får sej en lite kraftigare hjulklapp, en hjuling,
så hon börjar se hjulstjärnor. Hjulänglarna är långt borta. Hjulspåren går inte
att dölja. Hon önskar kanske att det fanns en reservhjul eller åtminstone
hjälp, typ en stödhjul. Tyvärr hamnar nog många kvinnor och barn i ett
ekorrhjul. Tusentals barn ringer BRIS på grund av föräldrarnas hjulinställning.
Ja detta med hjulen har sina sidor, hjulsidor…

Nej
jag hoppas att alla som läser detta har fått en lugn och fridfull jul. Ofta
minns man tillbaka på jularna från förr då ”alla” var samlade kring julbordet,
en lyckohjul så att säja, men varje år så är det så, att det är någon som fattas
vid ett julbord nånstans, någon som var med förra året. Tidens tand kan vara
grym ibland.

Apropå tragedier och mirakler vid juletider så var det, idag för 25 år sedan, som Gottröra hamnade på kartan.

Tommy
Svensson den 27 december 2016.



För tio år sedan.

Kuriosa Posted on Wed, December 07, 2016 10:23:23

TJENARE
FOLKET

För
tio år sedan.

För
tio år sedan skrev jag mitt första blogginlägg. Denna text sitter även
upptejpad vid den aktuella platsen. Joda, den sitter kvar än, tio år senare. Här kommer den texten i repris. Håll till
godo.

TJENARE
FOLKET

Här
kommer lite kuriosa.

Prolog.

Platsen
är i en kulvert som finns under Tetra Paks gamla råpapperslager i Forshaga.

Det
är strax efter frukost en kulen dag i slutet på november. Året är 1973.
Norrmalmstorgsdramat fick sin upplösning i augusti samma år. Gamle Kungen,
Gustav VI Adolf hade varit död i två månader. Olof Palme har tolv år och tre
månader kvar att leva.

Tre
män i gröna overaller står just då nere i kulverten. Alla tre är anställda på
Tetra Pak och jobbar på elverkstaden. Den äldste av dom, den då 44-årige Nisse
Carlsson mera känd under sitt smeknamn ”Nisse blixten”, vars bror Rune var en
av maskinförarna på beläggare 21, som senare på StoraEnso-tiden döptes om till
beläggare 923, berättar för dom båda andra om tiden på gamla Mölnbacka-Trysil.


Här ä pompera sôm pompe ôpp massan te silerie….”

Den
av ålder näst yngsta (eller näst äldsta) den då 26-årige skiftelektikern
Per-Erik ”Peo” Olsson, vars svärfar var en framstående allsvensk
ishockeyspelare i Forshaga IF på 1940-talet, ser då något som glimmar i ett
avkapat rör i ett hål i väggen intill. Han sträcker in handen i röret, karvar
bort gammal pappersmassa och får tag i:

ETT
MUNSTYCKE TILL EN SKÄRBRÄNNARE.

Där
kunde historien varit slut om inte ”Peo” tillade:

”TÄNK
OM VI HADE FÅTT MED EN HAND OCKSÅ”

Just
i det ögonblicket skrattade vi alla tre åt det men den yngste av dom tre, den
då 17-årige praktikanten, Tommy Svensson, vars mormors far var med i den stora
strejken på Forshaga sulfitfabrik den 22 mars 1898 då t.o.m. militär var
utkommenderad, 33 år före Ådalen, gick och tänkte på det där: Tänk om det hade
varit en hand som höll i munstycket, som satt på en arm, som satt på en kropp,
som var en reparatör, som hade trillat i och drunknat i ett massakar eller
nånting ditåt. Detta stannade kvar i det undermedvetna men poppade upp då och
då.

Vad
blev kontentan av det hela då?

Jo
gott folk. Jag vet inte hur många
lik jag har dragit fram ur detta hål i alla mina drömmar och mardrömmar.

Tommy
Svensson Forshaga i december 2006.

Här
slutade den texten.

Epilog.

Pumparna
finns kvar än idag, även hålet i väggen. Pumparna stannade för gott
långfredagsmorgon den 4 april 1969. Nisse ”blixten” Carlsson avled 2001, Per-Erik
”Peo” Olsson är numera pensionär och jag, Tommy Svensson jobbar kvar som
truckförare.

Hålet
i väggen har en diameter på cirka 30 centimeter. I detta hål finns ett rör avkapat
jäms med väggen. Röret är anpassat till hålet i väggen, men så bra då att inte
röret var större… Troligen gick det mäld, flytande pappersmassa i detta rör. Än
idag 43 år senare, ger detta hål i väggen lite obehagliga rysningar p.g.a.
några riktigt ruskiga mardrömmar som jag har haft om döda personer man har
hittat i detta hål. Ibland har drömmarna varit riktigt komiska också. Nu var
det något år sedan detta hål i väggen dök upp i en dröm… Jag har faktiskt
sparat lite pappersmassa som jag hittade där, men skärbrännarmunstycket vet jag
inte alls vart det tog vägen.

Tommy
Svensson, det är den 7 december 2016. 75 år sedan Pearl Harbor-attacken.



Ein Warsteiner über Berlin.

Kuriosa Posted on Mon, November 21, 2016 19:49:22

TJENARE
FOLKET

Ein
Warsteiner über Berlin.

Klockan
var strax efter nitton. Lufthansas plan, ”Flajt” LH 2432, en Airbus A 319
taxade ut från Franz-Josef Strauss Flughafen i den regniga septemberkvällen.
Året är 2016. Airbusen, accelererade på startbanan. Molnen utanför
kabinfönstret blev till grädde. Den tyske piloten litade helt och fullt på sin
radar. Sikten var noll. Efter tio minuter befann vi oss ovan molnen. Bayern låg
gömt under molntäcket. Trots att jag har hört talats om en stad ovan molnen,
såg jag ingen. Den, en och en halv timme långa färden mellan München och
Göteborg skulle bli en av de mest märkliga upplevelser jag varit med om.

En
häftig solnedgång kunde man skåda genom dom vänstra fönstren, men det var på
den högra sidan, där jag satt, som det hände. En halvtimme senare öppnar sej
molntäcket. Snett framför mej, nere till höger breder en riktigt stor stad ut
sej. Berlin. Mycket mäktigt. Miljoner ljuspunkter lyser upp den mörka
septemberkvällen. En Stewardess, flygvärdinna, frågar mej – Etwas zu trinken,
något att dricka. – Ja, säjer jag –Haben sie Bier? – Ja natürlich, svarar hon
och serverar mej en 33:a Warsteiner. Jag häller upp hälften av ölen i ett plastglas.

Berlin
ligger där nere, 11 500 meter under mej. Jag tar en klunk av ölen, jäddrar
va gött dä va så jag svepte den i ett drag. Jag hällde upp resten av flaskan i glaset
och såg ut och ner över Berlin. Men något hade ändrats, det är något som inte
stämmer. Ljusen har ändrat läge. Vad var det i denna ölen?? Jag lutar mej
närmare fönstret. Långt där nere ser jag silhuetten av ett flygplan som flyger
in mot Berlin, därefter ytterligare två plan, nej fem, nej nio, nej dom är ännu
fler. Vad fan är detta??

Det
hela såg ut som en hel flotta med brittiska Lancaster på väg att bomba Berlin.
Jag skrattade lite för mej själv tills jag insåg att, visst tusan är det de.
Det hela bekräftades av krevaderna på marken. Jag blev alldeles iskall.

Berlin
bombas mitt framför mina ögon. Ett femtiotals Lancaster släpper sina bomber. Stackars
jäklar, tänkte jag, som är instängda i bostäderna som läggs i ruiner utan chans
att ta sej ut. Är det Berlin 1943, som jag ser från 11 500 meters höjd?? Vad
är det som händer?? Är det verklighet? Jag släpper blicken för ett tag. Fäster
blicken på Warsteinern i glaset, sveper hälften och blinkar hårt några gånger,
vakna nu Tommy, du drömmer.

Jag,
tittar ut igen. Jo da, Berlin brinner norr om de centrala delarna. Jag
urskiljer ett av planen, det verkar ha blivit träffat av tyskt luftvärn. Jag
följer planet ända tills det kraschar någonstans i sydöstra Berlin. Stackars
jäklar, tänkte jag, som är instängda i ett störtande flygplan utan chans att ta
sej ut.

Men
va fan är detta. Planet jag sitter i är ju nutid men en dryg mil rakt ner är
det kanske 1943 och brinnande krig. Och där sitter jag tryggt i Lufthansas
Airbus med en öl inom räckhåll. Jag tar det sista ur glaset och ställer ner det
på den fällbara brickan framför mej. Tittar ut igen genom fönstret och hajar
till. Där nere, snett bakom mej, ligger Berlin Anno 2016. Bombplanen,
krevaderna, bränderna är borta.

Vad
var detta för något jag hade upplevt. Fel på ölen? En hallucination? Eller en
tidsresa på dom sju, åtta minuter som jag spanade på Berlin från ovan. Kanske septemberraiden
1943. En tidsresa 73 år tillbaka i tiden…

En
septemberkväll 1993 satt jag på en bänk vid S-Bahnhof Adlershof i Berlin. Jag
skulle med nästa pendeltåg till Ostkreutz för att där byta pendeltåg till
Bahnhof Zoo för vidare färd med nattåget till München. Vid en ”Imbiss”, ett
gatukök, i anslutning till stationen hade jag köpt ein Bier und ein Bockwurst.
Jorasatt. Det var trettio minuter innan tåget skulle gå. Ölen och korven hade
landat mjukt och lyckligt i magen på mej. Jag kände att jag var på väg in i drömmarnas
värld.


bänken bakom mej, dom stod med ryggarna mot varandra, hörde jag lite avlägset
att två herrar slog sej ner och började prata lite lågmält. Det lät som engelsmän.
En av dom, hörde jag, hette Richard den andre verkade heta Frank. Dom talade om
någon Ralph Lawson som var försvunnen, ”was missing”. Jaha, han ja, tänkte jag
och nickade till.

Jag
vaknade med ett ryck när jag kände en klapp på axeln och någon sa -Are you
going with this train??– Jess, sa jag rent reflexmässigt och såg att
pendeltåget redan stod på stationen. – Oh Thank you, sa jag och vände mej om.
Men där satt ingen. Inte ens i närheten fanns det någon. Vem hade klappat mej
på axeln och undrat om jag skulle med tåget. Någon hade i alla fall gjort det.
Tack vare det hann jag med nattåget till München.

Denna
händelse kom tillbaka i minnet då jag såg den sista skymten av Berlin i
septemberkvällen från 11 500 meters höjd. Men Ralph Lawson, det ringde en
klocka faktiskt, namnet hade flimrat förbi tidigare någonstans, var det inte
någon historisk person eller nåt… Varför skulle dom prata om honom??

Det
var nu det började klarna lite grand. Sensommaren 2010 sitter jag och tittar på
Viasat History på ett minnesprogram om Royal Air Force Bomber från Runnymede
Memorial någon mil sydväst om Heathrow, den stora flygplatsen i London. Över
20 000 namn finns förevigade för eftervärlden. 20 000 stupade män och
kvinnor, alla med anknytning till Air Force of the British Empire under det Andra
Världskriget. Namnen var och är inristade på dom otaliga stenplattor som finns
vid detta minnesmonument. Kameramannen fokuserade bland annat på detta namn, Ralph
Lawson.

Det
var där
jag hade sett namnet. En stupad med anknytning till Royal Air Force.
Hade han kompisar som hette Richard och Frank, namnen på herrarna vid bänken i
Adlershof?? Nu började pulsen och nyfikenheten öka rejält. Med en timme kvar
till Landvetter och ytterligare fyra timmar hem till Forshaga och datorn och
nätet kände jag ivern ta överhand.

Väl
hemma, halv tre på natten kopplar jag upp datorn och söker på Ralph Lawson,
RAF. Efter en stunds letande hittar jag vad jag söker. En rysning for genom
kroppen när jag läser i en av dom högra kolumnerna ”Crashed at Adlershof,
Berlin, Germany”. Rysningen ökar när jag läser namnen, Richard och Frank som
var med på samma plan. Adlershof ligger i sydöstra Berlin ! Det var ju där
planet som jag såg, kraschade !! Ölen jag drack vid stationen var ein
Warsteiner !!! Ståpälsen var total !!!!

Tänk
om… Kunde det ha varit… dom som var med i kraschen och någon av dom som väckte
mej vid bänken på S-Banhof Adlershof i sydöstra Berlin i september 1993, femtio
år efter kraschen. Mystiken tätnar ytterligare när jag läser att sex av
besättningsmännen är ”Missing-belivied killed”. Men ändå kan jag ha märkt deras
närvaro, femtio år senare…

September
1943, då 316 bombplan av modellen Avro Lancaster for mot Berlin i den mörka
höstnatten. 22 av dessa plan kom inte tillbaka till England. 133 bombflygare
omkom i den raiden. Däribland den tjugoårige skytten Ralph Lawson, piloten
Richard French och navigatören Frank Lewis. Även andrepiloten Selby, bombfällaren
Fraser och skytten Lindsay was ”Missing-belivied killed”. Dom var med på detta
plan, JA 854 från Skvadron 7, RAF Oakington, Cambridgeshire som kraschade i
sydöstra Berlin. Det såg jag ju själv med egna ögon. Ännu fler strök med i
Berlin den kvällen och natten.

Uppgiften
för besättningen i planet var att fälla sina 14 stycken 450-kilosbomber över
fabriker och bostäder i Charlottenburg och Moabit, områden som ligger strax
norr om de centrala delarna i Berlin. Det hade dom gjort, när dom troligen blev
träffade av tyskt luftvärn strax efter midnatt den 4 september 1943.

En
tidig Fotnot: En sjunde man, skytten Thighe var med på planet. Troligen räddade
han sej genom att hoppa fallskärm, eller om han överlevde krashen.
Tillfångatagen av tyskarna, men han överlevde kriget.

Vi
går tillbaka lite… Hur vet du att det var just sensommaren 2010 som du kikade
på detta program om ”RAF Bomber”? Jo jag hade börjat lasta bilar vid
utlastningen på jobbet den sommaren. Utav en tysk chaufför som hette Manfred
hade jag fått två öl som ”tack för hjälpen med lastningen”. En av dessa båda
pilsner sitter jag och skummar, medan jag ser programmet.

Någon
vecka senare omkommer Manfred, klämd mellan sin egen lastbil och en framförvarande
trailer någonstans i Västergötland. Några veckor senare kommer Manfreds lastbil
tillbaka till Stora Enso Forshaga för att lasta rullar, ny chaufför och
lastbilshytten lite inklämd i den vänstra fronten. Fan vad konstigt det kändes.
Men det är ju så, The show must go on…

En
av tomburkarna har en hedersplats här hos mej. Den andra hamnade i
återvinningen.

Vad
var det för ölsort du fick av Manfred då?? Det var två Warsteiner…

Jodå,
man har väl klämt några Warsteiner i sina dagar, men dessa tre Warsteiner, en
på en bänk i Adlershof i sydöstra Berlin, 1993, en här i huset på Lingonstigen
i Fôrshaga, 2010 och ein Warsteiner über Berlin, 2016, det blev minnen för
livet det.

Tommy
Svensson, det är den 21 november 2016.



Berättelser från de sju haven.

Kuriosa Posted on Wed, November 09, 2016 18:30:14

TJENARE
FOLKET

Berättelser
från de sju haven.

”Vi
slörade för fyra famnars hals. Var morron slog vi knäck på slöbords vals. När
vakten hyvat tott, signalera han: Tvi blås!
Då kapade vi slusken och lät pajsarn gå i krås. Passaden pina tvärs när
vi slog kos, slöfocken sprang så vi fick kajka nos. Stora bramsingen låg slak,
vi drog späck och prygla bak. Det var kärva bud för gossarna som slogs och tog
ett glas. Det var ännu kärvare för dom som inte fick nåt glas”

Texten
är ur den helt suveräna ”Balladen om Eugen Cork” av mästaren Povel Ramel. Bara
för att komma i fas med sjömanslivet.

En
gång när förra seklet var gammalt träffade jag på en gammal sailor vid bryggan
i Fjällbacka. Han som är porträtterad på den berömda tavlan ”Fiskargubben” såg
ut som en lite skolpojke i jämförelse med denne sjöbjörn. Jora, den där, han kunde
nog ha varit Jungman på Noaks Ark han, tänkte jag och han tände sin pipa drog
igång. – Aj våss bårn baj de sajd åvv de sii…


Du skulle vart mä när vi gick mellan Belgien och England under kriget. Utkiken
på lastfartyget skrek till kapten. – En fientlig U-båt siktad. Kapten sa till
mej. – Hämta en kagge rom och den röda skjortan. Utkiken skrek igen. – Nej, fel
av mej. Det är två fientliga U-båtar. Kapten sa till mej. – Nej ta två kaggar
rom och den röda skjortan. Kaggarna med rom förstod jag ju, det ger ju mod i
barm, men jag frågade varför jag skulle hämta den röda skjortan. – Det är bara
för att fienden inte ska se om jag är skadad, om jag blöder. – Aha, sa jag.
Utkiken skrek igen. – Det är tre slagskepp också. – Jaha, sa kapten. – Då är
det lika bra att du tar med dom bruna byxorna…

Har
man slagit yxan i båten får man ro som fan.

– En
annan gång så var vi i Karibiska havet. Syd om Key-West gick vi in i en cyklon
så båten kantrade och började ta in vatten så vi var tvungna att hoppa i
vattnet, men så var det ju fullt med hajar i vattnet så jag var tvungen att
klättra upp i ett träd. – Men det finns väl inga träd i Karibiska havet heller,
sa jag.- Nej det vet väl jag också, sa sjöbjörnen, men vad fan skulle jag göra.

– Sen
var vi i Röda Havet också, vi skulle till Antwerpen med smör och fågelskrämmor.
– Jaha, sa jag, mellan vilka hamnar gick ni då? – Jo vi gick mellan Hull och
Antwerpen. – Men, sa jag, va hade ni i Röda Havet å göra då? Eeh… jo… jag sa
det till kapten också, va fan har vi här i Röda Havet å göra…

Ja
som en riktig sailor så borde man ha koll på alla bord som finns ombord. Babord
till exempel är vänster på skeppet och en röd lanterna bör finnas där. Och
Styrbord da? Ja enligt uteslutningsmetoden är styrbord höger och grön
lanterna. Uppe på bryggan på de moderna fartygen finns ju ett manöverbord.
Ramlar nån snubbe ner i vattnet från bryggan heter det ju man över bord. Står
ett bord på däck så borde det vara ett hjulbord, och utan mitt tangentbord hade
ni inte kunnat läsa om detta.

Sjömanslivet
består ju av knopar också. Den berömda Pålsteken, först en ögla sen in med
tampen i öglan, ut igen med tampen, under repet, in med tampen i del lilla
öglan. Klart. Har man en bräda att surra fast båten i så fungerar ju
Planksteken ypperligt och för alla Söndagsseglare finns ju den välkända
Söndagssteken men den kan ta nån timma att få till. Favoritknopen i Mexico är
den välkända Azteken.

En
sextant är inte uppblåsbar…

Dubbelt
Halvslag, i princip två spegelvända öglor att lägga runt pollaren. Durkslag, den
knopen behövs för att binda fast durken på båten. För den ovane skepparen som
vill förtöja sin lilla eka rekommenderas ett Enkelt Folkslag som ofta brukar utmynna
i en rejäl hårdknut när man ska lossa den. Stannar man i 24 timmar är ett
Dubbelt Tolvslag att föredra.

Om
barometern faller är den troligen dåligt uppsatt.

Mistluren
ekade över havet. Fyren högt där uppe på udden varnade oss för klipporna
samtidigt som den visade vägen. Strax till vänster om fyren anade vi
Albatrossmonumentet, rest 1992 till minne av de sjömän som aldrig kom hem igen.
Vi gick upp i vind mot Falklandsöarna och med hjälp av havsströmmen Falkland
Current satte vi kurs mot Buenos Aries. Vi hade just rundat Kap Horn nere vid
den femtiosjätte parallellen. Över hundra fartyg har förlist i dessa vatten där
Atlanten och Stilla Havet möts.

Vi
kom till Buenos Aries på kvällen och sökte upp den legendariska krogen. I
gallerfönstret såg jag hur Södra Korset brann och tillsammans med Fritiof
Andersson drack vi en skål för Ernst Georg Johansson från Uddevalla. Krogen
hette Ultra Mar. Joda. Jag satt bredvid Jungman Jansson i Yokohama när han tog
sin sup och glömde sin Stina för ett ögonblick. Jag har seglat med Brandelius
över Gamla Nordsjön. Jag var med när vi räddade Charlie Barr när han hade
blivit instängd i en ångpanna på lastfartyget ”Bermudas” i hamnen i Bordeaux,
you see.

Jag
hälsade på Frederick Fleet, utkiken. Några timmar senare såg han isberget,
isberget som rev upp sidan på Titanic då eldarna såg Atlantens kalla vatten
forsa in. Frederick Fleet överlevde katastrofen. Jag var en av de nio som
räddades av Gubben Stranne, kvällen då hans son gick under tillsamman med briggen
Blue Bird av Hull. Jag var med då dottern till en fyrvaktare drunknade.
Fyrvaktaren på Hamneskärs fyr, och visst hörde jag kyrkklockorna i Dyrö, hur
dom ringde för Fyrvaktarens dotter. Jag var med på ångaren som mötte den finska
fullriggaren ”Taifun” i en monsun på den Indiska Oceanen, you know.

Det
var jag som stod på däck, utan pengar efter en sväng i Havanna, med Karibiens
passadvind kring pannan. Jag kände även matrosen som var med på
“Clara”, briggen från Mönsterås, som på Atlanten fick en snöstorm
ifrån nord då både kaptenen, styrman och däcklasten försvann i havet. Jag gjorde
honnör för Amiralen och Lorden, Horatio Nelson när han med sina flaggor förkunnade
att ”England förväntar sig att var man gör sin plikt” vid Kap Trafalgar på
Spaniens sydvästkust den 21 oktober 1805. Sex svenskar var med i besättningen på
Lord Nelsons flaggskepp, HMS Victory.

Höststormen
rasade i den stjärnklara natten. Fullmånen var ovanligt stor. Godahoppsudden
låg inbäddad i nån konstig dimma. Ett svårt sargat skepp i Regalskeppet Vasas
kaliber lösgjorde sej ur dimman och kränger kraftigt i den höga sjön. Vad tusan
bara en man ombord. Det tog ytterligare några sekunder innan jag fattade vad
jag såg. Jag hade mött Kapten Willem van der Decken när han gjorde ett av sina
otaliga försök att komma runt udden med sitt skepp ”Den Flygande Holländaren”.

I
mitt tidigare liv så mötte jag både Henrik Sjöfararen, Vasco da Gama, Ferdinand
Magellan, samtliga portugiser, italienarna Amerigo Vespucci och Christoffer
Columbus och engelsmannen James Cook. Grabbar som ville utforska. Vad finns det
bortom horisonten?? Dom såg till att Jorden blev rund, men det hade Jordklotet vetat om i miljarder år. Till och med vikingen och islänningen Leif Eriksson har man
fått en skymt av.
Med
en graderad träskiva och en vanlig träpinne så kunde vikingarna hitta
riktningen även när solen hade sjunkit långt under horisonten, det var fan i
mej grabbar det.

(Avståndet
till horisonten över öppet vatten, när man står vid en strandkant, är cirka 5
km)

En
flicka i varje hamn, det ingick i sjömanslivet. Mary Strand på cigarrsjappet
Tigerbrand minsann, där har man levt i sus och dus. Juanita på Ancora Bar i
Barcelona. Amsterdam-Marie, det var en natt det… Jungfrun på Jungfrusund, jodå,
sen var hon inte jungfru längre. Flickan i Havanna, där man fick hennes röda
ros.
Maria Maruschka från
Petrograd på Reval American Bar, jora, din bild sätter cirkulation i mitt kött.
Hycklaren Evert Taube, när han förtäljer att ”mången flicka har jag
närmare beskådat ” för att lite senare hoppas att Linnea, hans flicka, varit
trogen. Jo jo.

Jag
har en förkärlek för dikt och verklighet som utspelat sej på de sju haven,
särskilt fullriggarnas och de stora ångfartygens tid då matroserna fick hålla
reda på alla segel, allt från Flying jib till Röjlar och Mesan. Då var det inte
till att stå och klia sej i hôvet. Och eldarna som fick mata dom ständigt
hungriga ångpannorna med kol som lämparen, trimmern inne i kolboxen hade fixat
fram. Gamla kämpar som höll igång dåtidens handel. Rolling home, rolling home
across the see…

Till
sist så mötte jag Karl Oskar och Kristina på briggen ”Charlotta af Karlshamn”
på väg över Atlanten till Amerika. På flykt från missväxt och religiöst
förtryck… Det hade visserligen varit fred i Sverige i 40 år när dom gav sej
iväg för att söka lyckan västerut. Hjältarna, som jag ser det, stannade kvar,
kämpade och sådde dom frön som sedan blev välfärdslandet Sverige.

Idag
flyr människor över Medelhavet i överfyllda gummibåtar. Varför ordnas det inte
med sjösäkra fartyg? Färjor, typ Viking och Silja Lines flotta, istället för
räddningsfartyg. Lägg till i hamnen i Tripoli, hämta flyktingarna, blås
smugglarna på dom dyra biljettpriserna, fördela flyktingarna över EU, låt dom
fattigaste länderna i EU ta hand om de flesta emigranterna och som sagt, skicka
med Löfven och Reinfeldt, dom kan tala om och visa dessa länder att det är ren
vinst att ta emot dessa flyktingar. Vad är problemet???

Ja
men visa lite humanitet också Svensson, inte bara fjanta runt med ”vinst med
flyktingarna”. Då undrar jag, när visar världens ledare humanitet?? Tydligen så
accepterar ”vi” att flyktingarna får betala skjortan och lite till för en
spännande tur över Medelhavet. Dom dör som flugor, förra veckan var det ett par
hundra som strök med, ja lite svinn får man räkna med, det är helt okej…
Smugglarna täljer guld, också helt okej…

Det
ska tydligen vara så här. Vad är det som pågår egentligen?? Man ska nog inte
förstå allt. Fast man kan ju inte låta bli att undra…

Nej,
tillbaka när sjöfarten var handel med varor och inte handel med människor. Fast
visst var det väl handel med människor då åxå. Styrman Jansson hade väl en
flicka i varje hamn…

Och
skulle du vara på sjön, till exempel Ålandsfärjan, så är det inte bra att spy i
lovart då vågorna går höga. Ålrajt, jo nåå, jo sii…

Tommy
Svensson den 9 november 2016. För 27 år sedan föll Berlinmuren, var det inte i
förrgår det???



September 1972, September 2016.

Kuriosa Posted on Tue, October 25, 2016 13:18:47

TJENARE
FOLKET

September
1972, September 2016.

Det
är måndagen den 25 september, klockan var strax före halv sju på kvällen. Året
är 1972. Jag och Olov, på varsin Honda 125:a, hade varit hos Peter i Deje och
lånat en batteriladdare. Olov har laddaren på bensintanken på sin Honda. Peter
hänger med oss en bit med sin Honda. Vi åker över gamla Dejebron vid ”Gråten”,
Dejefabriken, in på vägen som går genom området. Gamla 62:an.


raksträckan förbi sodapannan öser jag på med Hondan och kör om Peter som saktar
ner. Jag har fortfarande bra fart när jag svänger upp mot bron över järnvägen.
I kurvan uppfattar jag några grabbar med en lådbil. Uppe på bron där ser jag,
alldeles försent, ett par fabriksgrindar, vägen är avstängd strax efter bron.
Kraschen är ett faktum. Jag brakar rätt in i grindarna med cirka 50 km i
timman.

Det
är söndagen den 18 september klockan är strax före halv sex på kvällen. Året är
2016. Jag och Cicci, sambon, är ute med hunden Doris. Vi hade varit ute vid
Lustnäs. Förr ett timmerskilje i storleksordningen, jättestort, numera en
övergiven plats. Byggnaderna är borta, vegetationen har tagit överhanden. Där
har verk gått i vila. Vi går tillbaka över älven till den västra sidan, till
Risäter, en av Dejes södra förstäder. Vi följer en grusväg och går norrut ett
par hundra meter.

Vägen,
som verkar vara en, typ skogsbilväg, ämnad för en sån yrkestrafik, viker av åt
vänster. Vi följer den och kommer ut på en lite större väg. Den verkar även ha
fortsatt söderut men där har naturen tagit tillbaka makten ganska så rejält
också. Kantad av träd, marken är täckt av mossa och flera års lager av höstlöv.
Vi går in en bit på den mossbeväxta marken för att sen gena över järnvägen som
går strax bredvid. Jag tittar ner på mossan och sparkar till lite. Det är något
under den som ger mej en riktig rysning. Asfalt!! Det är gamla 62:an!!

Visst
var det gamla 62:an. För ganska precis 44 år sedan blåste jag förbi här med
Hondan i kanske 80 knyck. Jag kikade längs den gamla vägen in bland träden,
längre bort anade jag kurvan där grabbarna stod med lådbilen, den svaga
högerkurvan upp mot bron över järnvägen. Järnvägsbron är borta sedan ett
trettiotal år. Små betongstolpar som en gång i tiden bar vägräcken kantade den
numera mossbelagda vägen. Träd som hade fallit ner och låg tvärsöver. Uppe vid
det norra brofästet finns ett räcke, rakt över vägen. Ungefär där räcket är nu
upptäckte jag, alldeles försent, grindarna för 44 år sedan.

Upplevelsen
med asfalten under mossan blev en riktig ståpälsare. Förra gången jag befann
mej på denna vägen var just då, för 44 år sedan.

Grabbarna
med lådbilen bör väl vara ”gubbar”, runt 55 idag. Tidens tand fungerar ju på
det sättet.

Fotnot
: Gamla 62an gick förr genom fabriksområdet. Runt 1970 så byggde man den ”nya”
62:an som gick på den andra sidan fabriken. Den ”nya” 62:an blev sedan den
gamla 62:an när man byggde den nya och nuvarande 62:an i början på 90-talet.

Ibland
gråter jag bara för att tiden går (Marit Bergman)

Tommy
Svensson den 25 oktober 2016.



Inte Mount Everest, men nästan.

Kuriosa Posted on Thu, October 20, 2016 11:43:57

TJENARE
FOLKET

Inte
Mount Everest, men nästan.

Jag
har alltid varit fascinerad av mäktiga bergstoppar som är i ensamt majestät. Googla
på Matterhorn, K2, Uranostind så fattar ni vad jag begriper.

1985,
29 år gammal, var jag iväg på en expedition till en imponerande bergstopp som
jag hade fått nys om sex år tidigare, då jag såg den I.R.L, d.v.s. live för
första gången. Då tänkte jag, dit upp ska jag.

Efter
några vandringar vid Trolltindane i Norge och Blåhammarfjället i Sverige så
hade man skaffat sej lite vana. En Camp Trails, en 110 liters ryggsäck, tältet
ett klassiskt Haglöfs Tarfala, en Caravan Carry Combi sovsäck, ett liggunderlag
och ett Trangia stormkök, lite lagomt buckligt så det syns att man varit med
ett tag, utgjorde grundstommen i utrustningen då. Men nu skulle jag bestiga en
bergstopp så då behövde man tänka i lite andra banor. Jag satt hemma och
planerade expeditionen. Jag funderade på sherpas, rep och syrgastuber,
stegjärn, clips och selar.

Vilken
utrustning, framför allt skor, skulle jag ta med mej. Jag visste ju att
vandringen dit och framför allt klättringen uppför kunde bli strapatsrik. Jag
hade mina Lundhags Luffarkängor med stålgelänk och rejäl gummisula för bästa
grepp. Skulle dom duga? Eller krävdes det ett par Nepal Cube GTX. Vad behövde
jag ta med? Mat, hur lång tid skulle det ta? Frystorkat för fem dagar eller…
Väderprognosen… Hårt väder nere vid basläget eller lugnt.

Äsch,
tänkte jag, det är bara amatörer som använder sej av sherpas, rep och syrgastuber,
stegjärn, clips och selar. Fjolla med sånt där, nej en ”riktig kähr” klarar väl
av sånt själv…


var jag då på väg. En övernattning krävdes innan jag kom fram till Basläger 1.
Vid baslägret fanns tyskar, holländare och belgare. Personligen tyckte jag att
dom såg väldigt malplacerade ut ”Vad gör dom här”. Dom såg ut som vilka ”bladdy
tourists” som helst. Nej här gällde det att se ut som en professionell
bergsbestigare för att imponera.

En
Haglöfs trapperhatt med en ormvråksfjäder i, markerade erfarenheten. Vidare en
Bliab, en tioliters ryggsäck, Jora, mina Lundhags Luffarkängor skulle med på
ytterligare en expedition. Väderprognosen lovade vackert väder både vid
Basläger 2 och uppe vid toppen. Utan sherpas, rep och syrgastuber, stegjärn,
clips och selar tänkte jag att jag gör en första attack vid elva tiden på
förmiddan.

Lämnade
Basläger 1 och träffade direkt på fyra svenskar, två herrar och två damer runt
65-70 år. Dom såg nog min Haglöfshatt, vildmarkskjortan i flanell och mina
Luffarkängor. Dom var klädda i kläder som om dom skulle med på en PRO-resa till
Ullared eller nåt i den stilen .– Tjenare, nu ska jag göra en attack mot toppen
utan sherpas, rep och syrgastuber, stegjärn, clips och selar, sa jag och lät
lite ”kährig”. Jaha sa en av damerna, vi kommer precis därifrå vi…

Men
va fan, tänkte jag och fortsatte attacken mot toppen. South East Ridge, Sydostkammen,
den leden har några före mej tagit så den är beprövad. Håller vädret i sej ska
det nog gå bra, jag hade ju en vecka semester så jag kände ingen stress heller.
Ett skrattande läte bakom några stenar fick mej att stanna upp. Var det
utländska bärplockare eller… Nej det var ripor, troligen var det mej dom såg
och var imponerade av eller också ville dom göra narr av mej.

Jag
kom fram till Basläger 2. Perfekt att slå läger vid och fylla på depåerna. Jag
såg den berömda siluetten av toppen. Från läger 2 har man också en fin blick
över hur leden går. Basläger 2 utgjordes av ett träbord med tillhörande träbänkar.
Inga höghöjdssherpas eller syrgastuber fanns. Nej dom är nog vid Basläger 3
dom. En Coca Cola och ett korvpaket behövdes för att forssera fram till nästa
Basläger. Vädret var fortfarande stabilt.


vägen upp mot basläger 3 mötte jag fyra bergsbestigare på väg ned utan sherpas,
rep och syrgastuber, stegjärn, clips och selar. Dessutom hade en av
bergsklättrarna Fjällrävenbyxor på sej.- Hej hej, sa jag mitt i steget. –Hello,
svarade han med Fjällrävenbyxorna. Dom verkade vara britter. Jodå, en brittisk
expedition och dessutom hade dom varit uppe på toppen, det tar sej tänkte jag.
Det sista Baslägret dök upp. Basläger 3. Det lägret bestod av en enkel träbänk.
Va fan, inga sherpas och syrgastuber här heller.

Ett
par i 60-års åldern satt på bänken. Kläderna på den expeditionen var även där
”PRO-resa till Ullared”. Och inga rep, stegjärn, clips eller selar såg jag till
– Jo vi har varit uppe på toppen, sa damen. Aha svenskar, – Det är en fin
utsikt därifrån. – Jodå, fortsatte hon, där uppe på toppen förlovade vi oss
1958. Båda fick något saligt i blicken. Jag besvarade deras blickar med ett
leende. – Ja men vad härligt med en liten nostalgitur, sa jag. Jag sa hej då
till paret.–Nej nu ska jag ta mej upp jag också.

Med
energin från korvarna jag smockade i mej vid Basläger 2 så började slutforsseringen
mot toppen. Kroppen kändes fortfarande fräsch och det enda jag var orolig för
var att jag hade klätt mig för varmt när jag lämnade Base Camp Three. Solen
värmer. En fluga surrar förbi, en älgfluga. Jag, försökte så gott jag kunde att
inte se ut som en älg eller ett rådjur. Tydligen gick den på min fint, min kamouflering,
för den fastnade inte på mej.

Väderomslagen
är snabba, ibland skiner solen ibland går den i moln. En fransk expedition, en
göbbe och hans käring, är på väg mot toppen i samma stund. I bakhuvudet finns tanken
på K2 i Pakistan, det 8 611 meter höga berget, det mest fruktade berget i
världen, men man får känslan av att detta kan vara något lättare trots avsaknad
av sherpas. Men det kan gå snett, det saknas rep och clips, laviner kommer och
går, visserligen är det sommar och barmark nu, men bara tanken på laviner gör
att man får intrycket av att man även kämpar mot klockan. Sen så ska man ju ner
åxå…


äntligen… Vid 13.30 tiden nån gång i mitten på juli 1985 hade jag nått mina
drömmars mål. Jag stod på toppen av Städjan, i nordvästra Dalarna, 1131 meter
över havet. Jag hade nått toppen utan sherpas, rep och syrgastuber, stegjärn,
clips eller selar.

Uppe
på toppen, som är väldigt stenig efter århundraden av frostsprängningar, fanns
ytterligare bergsbestigare, allt från ”PRO-folk från Ullared”, fjällvandrare
med Fjällrävenkläder och barnfamiljer till en riktig trapper med en Haglöfshatt
med ormvråksfjäder, vildmarkskjorta i flanell och Lundhags Luffarkängor. Några
höghöjdsherpas såg jag inte till men jag har sett några på TV:n i alla fall…

Fotnot.
Basläger 1 var och är ett café ”Vid foten av fjället” som det heter i visan.

Jag
har alltid varit fascinerad av mäktiga bergstoppar som är i ensamt majestät.
Googla på Städjan så fattar ni vad jag begriper.

Tommy
Svensson den 20 oktober 2016.



Själarnas boning.

Kuriosa Posted on Mon, October 17, 2016 20:43:20

TJENARE
FOLKET

Själarnas
boning.


en vägg, nere i en mörklagd kulvert under Stora Ensos fabrik i Forshaga står
det skrivet: Bli inte rädd om du skulle
känna en hand på din axel. Här kan man ibland känna vibrationer, energier, från
Själarnas Boning.

Den
aktuella kulverten är byggd runt första halvan på 50-talet. När texten skrevs
har jag inte en aning om. Några meter från väggen med texten, just där den
aktuella kulverten viker av åt höger, passerar ett rör förbi. Röret, som sen
försvinner in i en kulvertvägg verkar vara kopplat till avloppsnätet. Sen
verkar det som om hela härligheten gick rakt ut i älven. Ett klistrat A4-ark
som påtalar att röret även innehöll ”bakvatten” från den stora torkmaskinen som
var i drift mellan 1958-1969. A4-arket är signerat ”MT”, Mölnbacka-Trysil.

Den
8 juni 1973 började jag jobba som praktikant på elverkstaden på dåvarande Tetra
Pak. Ett av de roligaste jobben på verkstaden var när jag fick märka upp vart pumpar,
vägguttag, fläktar m.m. var säkrade, vart proppskåp, strömbrytare och elcentraler
fanns. Många timmar gick åt till sökning i olika utrymmen, i trånga passager, i
mörka mellanrum mellan innertak och yttertak där en ficklampa var enda
ljuskällan och naturligtvis otaliga kulvertar som finns kvar från
Mölnbacka-Trysils tid. Tetra Pak övertog ju fabrikslokalerna 1969 och Stora
Enso tog över 2001.

Kulvertarna
byggdes för att gömma rören som transporterade lut, vatten, tryckluft, avlopp,
mäld som är flytande pappersmassa, m.m. och även 240-kvadrats matarkablar som
dessförinnan gick ovan jord.

Vad
menas då med texten på väggen: Bli inte
rädd om du skulle känna en hand på din axel. Här kan man ibland känna
vibrationer, energier, från Själarnas Boning
. Kanske är det vilsna själar
som går igen. Kanske gengångare från gamla Sulfitens tid. Tydligen är det ändå
vänliga själar. Troligen är att den som skrivit texten har känt av att han inte
var ensam nere i kulverten. Att någon, någonting annat fanns bredvid.

Det
var nästan nollgradigt ute och helt vindstilla. Det är en månfri natt i början
på oktober. Året är 2016. Mellan klämplattorna i gripklon på trucken sitter en
inställningsrulle på dryga ett och ett halvt ton. Jag ska köra upp den från
lagret till en av beläggningsmaskinerna, 23:an. För att komma till 23:an med
rullen måste man köra på utsidan av fabriken.

Första
tecknet på att någonting var annorlunda var kondensröken från kvävetanken som
står till vänster om porten ut från lagret. Att det blir kondensrök när
temperaturen kryper ner mot nollan är inget konstigt alls, det är fullt normalt.
Röken ligger som ett tunt täcke över marken, som kolsyreis på en rockkonsert.
Det som är konstigt är att röken bildar en tratt, en virvel som verkar sugas
ned i marken. Jag hajar till när jag ser virveln snett uppifrån då jag
passerade med trucken. Vad fan var detta???

Jag
kör upp och lämnar rullen vid avrullet vid 23:an. Åker tillbaka ner mot lagret,
passerar tre containrar för löspappersskräp och får syn på virveln som nu vuxit
till sej till en mindre tromb, cirka en och femtio hög och med en skarp spets
mot marken. Jag fick ett infall att köra rakt mot virveln med trucken för att
se om den klarar en påkörning och sen återuppstår. Sagt och gjort. Precis när
jag kommer fram till virveln och nuddar den med gripklon så rör sej båda dom
högra klämplattorna på klon, ungefär som om jag skulle ha kört på något. Men
vad tusan, det var ju bara rök, eller…

Jag
kör fram ett par meter och kliver ur trucken och kollar. Nej, ingenting stod i
vägen, inget synbart. Virveln med kondensröken från kvävetanken är borta. Röken
ligger som vanligt lågt över backen… En lite olustig känsla kommer över mej.
Vad var det som fick klämplattorna på gripklon att röra sej??? Jag står kvar
nån minut strax bakom trucken. Virveln kommer inte tillbaka. Är allt som
normalt?? Det känns så, fast ändå inte.

Jag
sätter mej i trucken, lossar handbromsen och ska precis köra iväg. Jag kastar
en blick i backkameran. Expresståget rusar genom kroppen. Håren på armarna
ställer sej rakt upp. En människa står alldeles bakom trucken. Backspegeln
visar ingenting. Jag vänder mej om men ser heller ingenting. Backkameran
registrerar en man som stirrar rakt emot trucken. Jag vänder mej om igen. Nej,
ingenting. En blick i backkameran … Han är borta!!! Jag kör fram ytterligare
några meter, kliver ur trucken. Vad var det som backkameran såg, som inte jag
såg??

Vart
tog han vägen?? Gick han upp i rök, eller ner i marken… Plötsligt är jag 43 år
tillbaka i tanken. Blodet frös till is när jag får det klart för mej. Jag står
rakt över kulverten, kulverten med texten. Här
kan man ibland känna vibrationer, energier, från Själarnas Boning.

Skulle
jag våga utforska detta? Törs jag gå ner i kulverten mitt i natten, en
höstnatt, gengångarnas och de vilsna själarnas tid. För kulverten existerar inte
dag eller natt, sommar eller höst, den är lika mörklagd ändå. Äh va fan, mej
skrämmer ingen tänkte jag. Jodå, men med blandade känslor går jag ner i
kulverten.

Den
är upplyst, jag viker av åt höger, jag fortsätter ett trettiotal meter. Nu
kommer jag till den mörka delen, ficklampan slås på. Ett tjugotal meter med
bara en ficklampa som ljuskälla. Det är här som ensamheten känns påtaglig. Det
piper till i telefonen, den är utanför räckvidden. Kliver över det gamla röret,
viker av åt höger igen, fem meter längre in är väggen, väggen med texten, och
minsann, texten är kvar men den blir lite skrämmande i skenet från ficklampan. Bli inte rädd om du skulle känna en hand på
din axel. Här kan man ibland känna vibrationer, energier, från Själarnas
Boning.

Plötsligt
slocknar ficklampan, jag befinner mej i ett totalt mörker samtidigt som jag
känner en hand på min axel och en andedräkt som inte är av denna värld. Någon,
någonting fanns alldeles bredvid mej i mörkret.

Jag
ville skrika rakt ut av skräcken och rädslan men samtidigt tänkte jag på texten
. Bli inte rädd om du skulle känna en
hand på din axel
. Behåll lugnet Tommy… Det var inte lätt det med en puls
på 300. Handen tvingar mej tillbaka några meter. Här nånstans måste ju röret
vara tänker jag då handen på axeln trycker ner mej tills jag hamnar på knä. Vad
är det frågan om??? Handen tar tag i min skalle och trycker den varsamt men bestämt
mot något kallt. Huvudet vrids så att högra örat kommer mot det kalla godset.
Det måste vara röret…

Jag
anar ljuset från den upplysta delen av kulverten tjugo meter längre bort. Anade
jag inte en skugga också alldeles bredvid mej eller var det inbillning??
Samtidigt som jag har väggens budskap i minnet ”Bli inte rädd…” Handen
släpper taget. Jag har örat mot ett gammalt 220-millimeters gjutjärnsrör. Vad
hade jag gett mej in på? Varför skulle jag ner hit? Jävla virvel. Jävla
kulvert.

Sen
övergår saker och ting mitt förstånd. En bekant signal hörs, allas vår
tidmätare från förr. Ångvisslan på ångcentralen. Håller jag på att bli galen. Vad
är det som händer? Röster börjar höras, vart kommer dom ifrån?? Röret?? Men va
i… Tyska?? Dampfpfeife…Dampfheizungsanlage…Hallo Schwede es ist ja früstuck… Män
va har du på smörrgåsa… jaharu, dä ä kavvijar… Å vart faan ä Kallsônn da… Han
skulle iväg å drite… Har du kaffe kvar i tärrmosa, kan en få en kôpp… Sven, tar
du märrä Birger å Boström sen ätter frukôst så vi kan kôpple ihop di där jävvla
röra inna meddan… Men va tusan, pratas det värmländska också??

Dampfpfeife
und Dampfheizungsanlage… Javisst så heter det på tyska. Ångvisslan och
ångcentralen

En manlig
Krösamaja drog igång.

-I
går va småpåven ôpp te sal igen. Han ställde sej ve det där bordet som han
bruker och sökte ögonkontakt mä Britta. Ho vet direkt va dä ä frågan öm. Han
vill ha sej ett… Han går iväg, ett par minuter senare så går ho efter. Jag tror
di går ôpp te ett litet rum ôpp på vinn. Jorasatt där smörjer han kråset. En
kvart senare kommer ho ner. Ragnar, han skratte litte å så sa han te’ ha. – Jasså
du, ha du fått knullt nô nyss da, ha ha ha… Britta, titte bare rakt fram när ho
geck förbi, sträcke på nacken å sa – Sånt säjer en inte, sånt gör en…

Krösamajan
fortsatte…

…Kommer
ni ihôg Kalle da, när han skulle vise inschenjörn te salsmästern. Han drog iväg
mä inschenjörn förbi pappersmaskinera å rullmaskinera, öppför trappa in på sal och så geck han fram te
Ester å klappe henne på axla å sa te inschenjörn – Den här, ho har e stor e ho.
Kalle springer i väg å inschenjörn å Ester titter på varann. Ester går iväg mä
bestämde steg, nerför trappa, leter öpp och får syn på Kalle å går fram å
flätter ten så dä sjonger ömmet… Ja henne tordes en inte säje nôe te för då
small dä direkt… Jo dä ä ett rejällt fruntimmer dä…

Vad
är det som jag lyssnar på egentligen?? Lite mustigt skvaller?? Då slår det mej.
Låg inte järnarbetarnas matsal rakt ovanför här på femtio och sextiotalet och
var det inte tyskar här som var med och byggde den nya ångcentralen i början på
50-talet, Jovisst var det så.

Minsann:
Här kan man ibland känna vibrationer,
energier, från Själarnas Boning.
Är det de jag upplever nu genom att lyssna
i ett rör…?

Det
blir helt tyst. Nä inte riktigt… Ett ansträngt, ehh…ehh… hörs, sen en rejäl
plums. Javisst ja, Kallsônn skulle ju lägga en kabel, sjösätta brungäddan, göra
en äkta touchdown, strypa en neger, flå en ekorre… Schwooooooschhhh, en
vattenkaskad passerade genom röret. Jorasatt, han spolade efter sej också. Det
sista jag hör är Kallsônn när han säjer- Ja där går det faan inte å gå in på
ett ta, hö hö hö…

Jag
hoppar till rejält när en ljuskägla träffar väggen rakt framför mej innan jag
fattar att det är ljuset från ficklampan som går ingång av sej själv. Tydligen
är det slut på föreställningen för denna gång.

Nästa
gång som jag ser något onormalt med kondensröken vid kvävetanken så springer jag
ner till den mörklagda kulverten, lägger örat mot det gamla röret. Då behöver
jag ingen hand som vägvisare… Släck ficklampan bara. Bli inte rädd om du skulle känna en hand på din axel. Här kan man
ibland känna vibrationer, energier, från Själarnas Boning
. Nej, nästa gång
blir jag inte rädd.

Nu
väntar jag bara tills nästa föreställning. Det kanske kommer fler storys från
tiden det begav sej. Det beror alldeles på när ”Ibland” inträffar…

Fotnot
1. Sven, Birger och Boström som nämndes,
jobbade jag ihop med på Tetratiden. Numera gömda av jorden men inte glömda. Även
om jag inte jobbade ihop med honom så jag vet nog vem Kallsônn var också… Dom
var med när ångcentralen byggdes i början på 50-talet.

Fotnot
2 . Episoderna med Ester och Kalle, småpåven, Britta och Ragnar ska ha hänt på
Hôlmen, gamla pappersbruket, någon gång i slutet på 40-talet, tidigt 50-tal. Britta,
Ragnar, Ester och Kalle hette däremot något helt annat. Småpåven hette inte
Ernst.

Tommy
Svensson den 17 oktober 2016.



Jag mötte Lassie.

Kuriosa Posted on Fri, April 01, 2016 17:31:12

TJENARE
FOLKET

Jag
mötte Lassie.

Jora
för tusan. Att köra en “Lassie” betyder att en kompis brorsas fästmös
morsa har sett en kändis, gärna en B-kändis. Ju mer B-kändis desto bättre men
även storfräsare i kändisvärlden duger gott.

Here
we go…

Min
farbrors yngste sons äldste kusins far, satt en gång bredvid Thore Skogman på flyget
mellan Arlanda och Karlstad. Thore och min farbrors yngste sons äldste kusins
far, blev därefter lite utav polare, resten av livet.

En
gammal klasskamrats brorsa, har klämt en pilsner ihop med sonen till Egon
Kjerrman.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, har hälsat på en snubbe som är tremänning
till Tage Erlanders barnbarn.

En
gammal jobbarkompis har klivit in på en bajamaja direkt efter Sune Mangs. Det
luktade ”riktigt hemtrevligt” därinne sa han. Det tror jag inte…

Min
farbrors yngste sons äldste kusin och brorsan till en klasskamrat, har stått
utanför en dörr till en lägenhet i Majorna som tillhörde Sonya Hedenbratt. Dom
tänkte busringa och sedan dra iväg, men det gjorde dom inte.

Två
meter bredvid min farbrors yngste sons äldste kusin, står en gubbe som får en
snorgegga på skon, då gamle Gunde gör en ”bonnfräs” då han åker förbi under en
rullskidstävling på Sandgrundsudden för drygt trettio år sedan. En bonnfräs är
när man håller för ena näsborren med ett finger och blåser ut snoret ur den
andra näsborren. Undrar om gubben tvättade av skon efteråt eller om han såg det
som en trofé…

En
kompis till en gammal jobbarkompis hade sett filmaren Jan Lindblad på stan. När han sen
på nästa kalas skulle ”leka” Jan Lindblad så fick en konservöppnare agera
filmkamera. När han vevade på veven, ”Kameran går” så fastnade öppnaren i hans
kind. Några stygn blev resultatet.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, har stått framför Anna-Lotta Larsson i kön
på posten i Forshaga

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, hjälpte upp mormor till Lill-Babs barnbarn,
då hon satt på ett trappsteg i kyrkan i Ransäter.

En
gammal jobbarkompis äldste son, har stått vid en pissoar, bredvid Aftonbladets
Jan-Olov Andersson och pinkat naturligtvis.

Min
farbrors yngste sons äldste kusins sambo, har sjungit på samma scen där The
Beatles uppträdde fyrtiofem år tidigare.

Mina
ungars farbrors storebror, satt i en bar på ett hotell i London. I stolen till
höger om honom satt Rod Stewart, kvällen innan. Det berättade bartendern för han som satt på den stolen då
mina ungars farbrors storebror satt bredvid.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, köpte en korv i bröd. När han står bredvid
korvkiosken och käkar så kommer LO-s gamle ordförande, Gunnar Nilsson och köper
en kokt med mos i samma kôrvbur.

Min
äldste kusins son, var i badhuset och hade sett HAJK-generalen i bara mässingen.
När min äldste kusins son kom hem sa han – Mamma, mamma, jag har sett snoppen
på Bengt Alster.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, får hejda sej vid en dörr till en affär för
att inte krocka med Birgitta som kommer ut från affären. Jaha. Birgitta är
storasyster till han som är morfar till ätteläggarna Estelle, Oscar, Leonore
och Nicolas.

En
gammal jobbarkompis gjorde lumpen ihop med Berndt Friberg, han som var
programledare för ”Vi i femman” i många år.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin och hans dåvarande flickvän har suttit barnvakt
åt sönerna till Sture och Britta-Kajsa, den äldste av dom blev sedermera, försvarsministern
Sten Tolgfors.

Min
farbrors yngste sons äldste kusins lillebror, har lirat elbas på samma scen där
Jimi Hendrix lirade elgitarr, tretton år tidigare.

Min
farsas äldste son har stått i kö för att köpa glass. Längst fram, två personer framför honom
stod den gamle VPK-ledaren Lars Werner och köpte en mjukglass.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, har skummat en pilsner. Två bord längre bort sitter sonen till Franz-Josefs
Strauss pappa och, jodå, han skummade en pilsner han också.

Vi
avslutar med några tyngre Lassie.

Min
farbrors yngste sons äldste kusins mors före detta svärmor, hade en sjal som
tillhört Jules Sylvans mormor.

En
klasskamrats brorsas klasskamrat, har varit på samma kalas som moster till
Eva-Britt Strandbergs son.

Min
jobbarkompis yngre bror, har samma efternamn som Göran Persson.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, har åkt i en bil som legat alldeles bakom en
Ford Mustang som en gång i tiden ägdes av Anna-Lena Löfgren.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, har knackat Olof Palme på axeln och bett
honom att flytta på sej med orden ”Ursäkta mej”. ”Javisst” svarade Palme. Palme
stod i vägen för att min farbrors yngste sons äldste kusin skulle ta ett fotografi.
När min farbrors yngste sons äldste kusin tar bilden står Olof Palme alldeles
bakom. Palme var således inte motivet.

Och
vem fan är ”Min farbrors yngste sons äldste kusin” da???

Jo
det är allt…

…Tommy
Svensson dä. Idag är det den 1 april 2016 och allt är sant.



Från 1956 till 2086.

Kuriosa Posted on Tue, February 23, 2016 14:22:02

TJENARE
FOLKET

Från
1956 till 2086.

1956. 0 Bast. Det var då det började, mitt liv. För
60 år sedan. Som lite onödigt vetande fyllde FN:s förste Generalsekreterare,
den norske norrmannen fra Norge, Tryggve Lie 60, detta år. Men då året var 1956
så hette Generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, minsann den svenske svensken
från Jönköping. Själv minns jag inte ett smack av detta år trots att jag var
med i 348 dagar av detta år. Trots att jag och en massa andra berömda 56:or
föddes detta år så var det ju lite elände under året. Lite oroligt i
Mellanöstern, nähää… Jorasatt. Suezkrisen, gamle Nasser i Egypten. Han
förstatliga Suezkanalen han. Britterna, fransoserna och israelerna blev
griniga. Ungernrevolten, då blev ryssarna griniga.

På 50-talet
hette Sveriges värste brottsling Tumba-Tarzan. Han gjorde inbrott i
sommarstugor och vid ett tillfälle när han mötte en polis som skulle gripa
honom så sköt han med en pistol, rakt upp i luften. Nuförtiden tycker Jerzy
Sarnecki, att det är ”pojkstreck” att skjuta med automatvapen rakt mot
polisstationer. Ja ja, det är nya tider nu, som dom sa i ”Hedebyborna”.

1966. 10 Bast. Rekordvinter. Eller som dom säjer i Finland: Paljon
lunta, eikä taskulamppua. (Mycket snö och ingen ficklampa). Kallt som bara den,
till och med snögubbarna som man hade byggt, frös och ville in i stugvärmen.
Årets krig, Vietnamkriget åffkååårs. Kôrs i krösamoset, höll dom fred på sej i Mellanöstern…
Årets skandal, Per Oscarsson klär av sej i Hylands Hörna på annandag jul. En
tittarstorm bryter ut, moralkärringar av båda könen sätter glöggen i
vrångstupen. En brottarhit från detta år var ”Very Last Day” med Hollies och i
fall det är nån som undrar så vann Gjermund Eggen femmilen i Holmenkollen.

Som
sagt, rekordvinter. ”Köpingens snösväng” allas vår Carl Erik Andersson plogade
upp rejäla snöhögar på den klassiska ”Rundel” på Slättvägen. Snöhögen täckte
hela långsidan, runt tjugofem meter och den var runt tre meter hög och lika
bred. Perfekt att göra fort och snögrottor i. Jag minns att vi grävde en gång
som gick nästan efter hela långsidan och sen gångar rakt upp och stora kojor
lite här och var i snöhögen. Det var på den tiden som SMHI kunde göra vintrar.
Nu är det mest häfta eller dreta. 20 grader kallt eller snöblask…

1976.
20
bast
. Bassarna
Nilsson och Svensson gick en solig vårdag i april, över Stora Torget i Karlstad
på väg till EPA för att intaga en lunch bestående av Falukorv och Mos. Två
tjejer hejdar oss på torget och ville ställa några frågor om homosexuallitet.
Hur två svenska militärer ställde sej till detta. – Hur är er syn på
homosexuallitet, hur ser ni till exempel på lesbiska tjejer? – På bio, och det såg ju lite trevligt ut,
svara 118 Svensson. Tydligen var det fel svar. Nilsson skrattade i varje fall. Jag
ljög ju inte för dom. Ett och ett halvt år tidigare hade den danska storfilmen,
”I Tyrens tegn” gått upp på bion Royal som då låg på Drottninggatan. En ”romantisk komedi”, med Ole Søltoft i
huvudrollen, Den såg jag ihop med Fröken Jansson. Jassåru Tommy. Jorasatt, sånt
hade man spanat in på vita duken.

Thorbjörn
Fälldin tog över rodret till Moder Svea detta år. Svensson, Nilsson, 429
Johansson och runt 40 andra slafsbassar muckade. Vi tillhörde den fruktade specialstyrkan:
Assistentplutonen, I jämförelse med den elittruppen är ju Spetsnaz och Delta
Force rena söndagsskolan. Det var vi som lärde upp det israeliska
specialkommandot som gjorde raiden i Entebbe detta år. Nja, nu tog jag nog i
lite grand.

Årets
krig var inbördeskriget i Libanon, druser, shia, sunni, kristna miliser, Hizbollah,
PLO… Israel, Syrien och Irak var väl med på ett hörn åxå. Är det inte bekant på
nåt vis… Transportarbetarbasen, Hans ”Hoffa” Ericson gav ”Fackpampen” ett
ansikte eller ska vi säga mage, där han stoltserar vid en poolkant på
Kanarieöarna samtidigt som LO bojkottade resor till Spanien. Jo minsann, dom
kunde redan då.

Det
hände några gånger att jag satt vid Klarälven under några ljumna kvällar,
klämde en stilla pilsner, lyssnade på fågelsången och porlet från älven, där
bara vattnet flöt fram. Livskvallite.

1986. 30 bast. Palme stämplade ut från jordelivet.
Akut blyförgiftning lyder den inofficiella termen. Utredningen under de första
åren med Holmer vid rodret, var bara ett spel för gallerierna, tror jag. Varför
finns det hemligstämplade protokoll angående Palmemordet? Eller anser
myndigheterna att det är tjänstefel att jaga rätt på mördare med hänsyn till rikets
säkerhet. Personligen tror jag att partiet och familjen döljer något som inte
tål dagens ljus.

Är
det någorlunda tag i en regering så häver den alla hemliga papper och låter
Martin Beck, Gunvald Larsson, Irene Huss, Kurt Wallander och andra storfräsare
inom polisen ta hand om det hela. Men jag tror inte Sverige är moget att ta
reda på vad som egentligen hände den där kalla februarikvällen för 30 år sedan.
Troligen skulle nog folk bli förvånade i en kvart, sen återgår allt till det
”normala” igen.

Men
du, Martin Beck, Gunvald Larsson, Irene Huss, Kurt Wallander är ju fiktiva,
påhittade figurer. Ja men det gör väl ingen skillnad. Holmer var väl lika konstgjord
han.

Mera
elände.
Tjernobyl 950 Becerell,
Challanger-katastrofen, Refaat El-Sayed även kallad Piller-Raffe, Årets krig
var Sovjet som härjade i Afghanistan och Iran som slogs mot Irak.

Trevligare
saker var att jag besökte Oktoberfesten i München för första gången detta år. ”Ein
Prosit der Gemütlichkeit”. Trinken, hinken, pinken. Och det hände några gånger
att jag satt vid Klarälven under några ljumna kvällar, klämde en stilla
pilsner, lyssnade på fågelsången och porlet från älven där vattnet flyter fram.
Livskvallite.

1996. 40 Bast. Göran
Kropp blir den förste svensken att bestiga Mount Everest och den första att
göra det utan syrgas. Han kom till Himalaya efter att ha cyklat från Stockholm.
Svensson besteg Venusberget utan syrgas efter att ha cyklat hem från jobbet.
Jora för tusan… Göran Persson tog över efter Ingvar och Herr Svartenbrandt haffade
man på Teneriffa efter ett bankrån i Linköping. Ja, jag säjer då det.

Det
första klonade djuret, fåret Dolly ser dagens ljus. Kungen fyllde 50. Inget
årets krig?? Joda det är klart som korvspad att det pågår ett sånt. Jeltsin en
av de större clownerna som världen har skådat gjorde livet surt för Tjetjenerna,
men det kriget tog slut detta år. Andra halvleken av detta krig började 1999.
Småtjafs som vanligt i Gazaremsan och Västbanken och Talibanerna intog Kabul.

Det
hände några gånger att jag satt vid Klarälven under några ljumna kvällar,
klämde en stilla pilsner, lyssnade på fågelsången och porlet från älven där
vattnet flyter fram. Livskvallite.

2006. 50 Bast. Årets krig. USA: s krig mot terrorismen
i Afghanistan och i Irak. Saddam dinglade i galgen dan före nyårsafton detta
år. Kriget mellan Israel och Hizbollah. Darfurkonflikten…

Reinfeldten
tog över efter Persson. Ja ja, pest eller kolera… Fuglesang for upp i rymden.
Svensson åkte till Deje. Ostindiefararen Götheborg anlände till Kina. Själv
åkte jag med färjan från Helsingborg till Helsingör. En Annan avgår som FN:s
Generalsekreterare och en annan tar över samtidigt som en annan fortsätter med
truckkörandet. Schumacher avslutar sin Formel 1 karriär, själv kör jag Volvo
detta år. I december detta år skriver jag mitt första blogginlägg. Fan vad
klockan går…

Ändå
måste man relaxa nån gång och sitta vid Klarälven nån ljummen kväll, klämma en stilla
pilsner, lyssna på fågelsång och porlet från älven där vattnet flyter fram. Det
är livskvallite det.

2016. 60 Bast. Normal avföring. Liberalernas ungdomsförbund i
Stockholm vill göra det lagligt med incest och nekrofili om personen själv gett
sitt tillstånd. Miljöpartister i Mörbylånga ordnade en regndans som skulle ge
Öland mera regn. Sverige 2016… Å nej då, jag inte det minsta förvånad. För
mycket hojtarolja och jazztobak kanske.

Årets krig… Kaoset i Mellanöstern fortsätter att
driva miljoner människor på flykt. De flesta är internflyktingar eller lever
under svåra förhållanden i grannländerna. Men i takt med att krigen inte tar
slut och de internationella hjälporganisationerna går på knäna så kommer
flyktingströmmarna till Europa att fortsätta. För 15 år sedan ansågs
talibanerna vara de värsta terroristerna som världen skådat. För 10 år sedan
var det Al-Qaidas filial i Irak, som gjorde livet surt för alla otrogna. Idag
är det IS och Boko Haram och Al-Shabab som tolkar koranen rätt. Dom har lyckats
rätt bra, USA och FN i kriget mot terrorismen…

”Krig
är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”( George Orwell ”1984”) Det
låter som Mellanösterns valspråk eller…

Det
är vid sådana tillfällen som det inte känns helt fel att sitta vid Klarälven en
ljummen kväll, klämma en stilla pilsner, lyssna på fågelsång och höra porlet
från älven där vattnet flyter fram och att kunna känna friheten av att slippa
få en bomb i skallen.

Som
Kenneth Gärdestad diktade ”Det finns tid till Försoning innan dagen är förbi.
För jag tror, jag tror på friheten jag lever i”. Men tyvärr Kenneth, nån
Försoning tror jag inte på.
Hela Mellanöstern och Nordafrika är i
praktiken kaos och våra politiker och journalister sprudlade av glädje åt den Arabiska
våren och hur araberna äntligen skulle få demokrati och frihet m.m. Men inte
fan blev det bättre. Kaoset verkar sprida sej över hela Europa, konflikterna
stoppar inte för att miljoner människor är på flykt.

2026.
70 Bast
. Efter fem år som pensionär. Nästan
en kvarts miljon svenska pensionärer lever under EU:s fattigdomsgräns. Många
gamla har bara några tusenlappar kvar när hyran är betald. Jorasatt, man måste
väl även betala för en stressad hemtjänst som ändå inte har tid. Man får köa
till en äldrevård där det aldrig finns plats. Man måste flytta för att nästa
generation och flyktingarna ­behöver våra bostäder.

Spelar väl ingen roll
heller, man har väl ändå inte råd att bo kvar. Det finns inte pengar så det
räcker till alla och innerst inne vet vi väl det. Det är väl därför som vi
skrattar åt det orangea kuvertet. Så länge dagens pensionssystem finns kvar ­kommer
pensionsfattigdomen att bestå. Det låter ju väldigt upplyftande. Foten i kläm??
Jajamensan…

Jag hoppas att jag kan
sitta vid Klarälven under någon ljummen kväll, klämma en stilla pilsner, lyssna
på fågelsång och höra porlet från älven när inte blod, utan bara vatten flyter
fram.

2036.
80 Bast
. Hört på dagis. – Va, har du en
mamma och en pappa?? – Det har inte vi. Vi har en pappa och en pappa vi. Det
finns fem perioder i livet, Barndomen, Ungdomen, Medelåldern, ”Vad pigg du ser
ut” och ”Ja, nu ä dä inte möe tess mään”. Man hoppas väl att man hör till
kategorin ”Vad pigg du ser ut” i alla fall.

2046.
90 Bast
. Hört på Lintjärn. – Tar du det?
Svensson på trean har skitit ner sej. – Okej. In på rummet kommer Ngogo, en två
meters inkvoterad, HBTQ-flykting från Uganda. – Aha Svensson baja blöja, Ngogo
fixa, vet du. Efter bytet och en ”behandling” behöver man inte ta i när man ska
fylla blöjan nästa gång. Skärpning nu Svensson, det där var väl för fan inte
roligt. Nej det tycker inte jag heller men jag är rädd för att
”kvoteringsutvecklingen” går åt det hållet.

Att anmäla till Lex
Sarah och Lex Maria fungerar väl inte alls. Lex Sarah och Lex Maria är väl egentligen
bara två papperskorgar. Standardsvar på anmälningarna är: Jo, vi ska se över
våra rutiner – Jo, vi ska tillsätta en utredning – Jo,
vi ska informera/har informerat, berörd personal… Jodå, det har vi
hört förut.

Det
är då man kan sitta vid älven och fundera på vad den heter och har man tur
finns det nån bofink inspelad på nåt USB-minne att lyssna på och nån gammal
ölkapsyl att lukta på

2056. 100 Bast. Ja må han leva uti hundrade år. Nu
har klimatförändringarna flyttat Klarälven så den går strax utanför fönstren
vid Lintjärn samtidigt som man lyssnar på nån personlig assistent som bjuder på
hallonsaft. Har man en jäkla tur så slipper man att få en bomb i skallen
.
Hört vid Konsum – Allah
Akbar.

2066
110 Bast.
Man
kan ju alltid lyssna på porlet från avloppsstammarna, dårfinkar, knäppgökar och
hönshjärnor finns väl kvar som kvittrar. Skallen är väl bombad, full av morfin
så man inte ska kunna känna hur dåligt man mår.

”Jag råder dig att leva så länge som möjligt,
bara för att reta dom som betalar din pension. Det är det enda nöje du har kvar”
(Voltaire)

2086.
130
Bast
.
Fan. Hänger du med då Svensson? Det är klart att jag gör. Finns det nåt tyskt
bryggeri som går för fullt så är det väl ingen vits med att lämna in.

Tommy
Svensson 60 år. Enligt svensk statistik ”peakade” jag för 21 år sedan, det
känns gött å veta. Idag är det den 23 februari, året är 2016.



Hunkar och Milfer, Göbber å Kärringer.

Kuriosa Posted on Wed, January 13, 2016 15:00:31

TJENARE
FOLKET

Hunkar
och Milfer, Göbber å Kärringer.

I
nedanstående inlägg förekommer lite smått ekivoka berättelser, så vi varnar
känsliga personer att blunda medan dom läser.

Vart
ska vi börja? Jo en förklaring för dom oinvigda. ”Milf”, Inglish for Maddher aj
lajk to Fakk. Även ”Gilf” förekommer, Inglish for Granny (mormor/farmor) aj
like to Fakk. Och med all respekt för dom kvinnor som frivilligt eller
ofrivilligt inte blivit mammor, så räknas väl även en del av dom ändå som
Milfer när dom passerat de 40.

Jo
men. Snart passerar man en gräns till. 60 bast. 56:orna blir 60 i år. Vi lärde
oss livets mysterier genom att studera James Fjongs romantiska förehavanden och
genom att lyssna på Johnny Bodes mästerverk, ”Neger Joe” fick
man detaljerna klart för sej. Vi 56:or som tog bilkörkortet 74-75 fick ju MC-kortet
på köpet. Behörigheten togs bort 1 januari 1976. 56:orna var åxå den sista
årskullen som blev tonåringar på 60-talet, popens gyllene decennium, bara det
levde/lever man länge på. 56:orna fick även uppleva den klassiska mellanölen i
två, tre år.

Tyvärr
så har några lämnat tåget i förtid. Må dom vila i frid och så länge minnena
finns så lever dom
kvar inom oss.

Och
vi som är kvar, Hunkarna och Milferna blir vi Göbber å Kärringer, eller… Är
det fortfarande krut i bössan eller har blåröken tagit över? Som snubben som
gick till doktorn och frågade: – Jo, doktorn, när jag var ung så var den
stenhård. Men sen när jag blev lite äldre kunde jag böja den en smula. Och nu
kan jag faktiskt böja den en hel del, betyder det att jag blivit starkare?

Jorasatt,
så kan det kanske vara, man blir nog starkare med åren…

Kanske
Jordens dragningskraft blir starkare än kvinnans. Eller som han som gick till
doktorn och sa, – Jag vill att du sänker min sexualdrift, den är alldeles för
hög. – Jaha, sa doktorn, hur gammal är du?. – Jag är 93, sa gubben. – Jaha du,
sa doktorn, det här med sexualdriften, är det inte något som har stigit dej åt
huvudet? – Jo, sade gubben, det är därför jag vill att du sänker den…

Förr
var det vin, kvinnor och sång nu mer får man vara glad om man har normal
avföring, var det någon filosof som yttrade. Apropå det: Alla barnen lägger
pussel utom Abel, han lägger en kabel. Ja ja, kiss å bajs-åldern går aldrig ur.
Eller för att citera Tage, en gammal jobbarkompis, han sa inte ”Vin kvinnor och
sång”. – På värmländska hetter dä ”Bult, luder å skrôl”

Ålandsbåtarna
brukar ju vara träffpunkten mellan Hunkar, Milfar, Gubbar och Gilfar och, jo da,
även kärringar av båda könen brukar också vara med på båtarna. – Har du sett
hur di bär sej åt. Va, å nä titt på di där da. Å titt va di vräker i sej maten.
Å hör va utäcke di ä i mun. Men ha du sett va di super. Oj oj oj va di fjanter
sej för varann, uschiannemej…

Och
apropå bär sej åt, följande episod utspelade sej en gång när seklet var ungt.

En
nyskild 45-åring var på resa med Birkabåten och jobbarkompisarna. Han kom i
konversation med ett par. Bystiga Bettan, en Milf i 50-årsåldern och hennes gubbe
som nog var 20 år äldre. Konversationen halkade in på det erotiska planet efter
dom obligatoriska drinkarna som släpper både spänning och hämning. Jorasatt.
Gubben frågade 45-åringen om han inte kunde följa med till hytten, jag måste ha
en handduksviftare sa han. Jodå sagt och gjort, dom tre gick in i hytten.
Gubben och bystiga Bettan tog av sej och hoppade i säng. 45-åringen hade fått i
uppdrag att svalka av gubben genom att vifta med handduken så att gubben kunde
klara av att ge Bettan ett besök i den sjunde himlen.

Efter
en kvart var gubben frustrerad. Bettan låg och tittade sej runt om kring, typ, är
han inte färdig snart. Hon föreslog att gubben och 45-åringen skulle byta
plats. Det dröjde inte länge förrän andningen blev häftigare hos donnan. Hon
och 45-åringen hade fått in en rytm som stämde till 100 procent. Gubben viftade
med handduken. Bystiga Bettan öppnade munnen, ögonen vände sej ut och in, ett utdraget
Aaaaaahhhhhh… hördes över hela våningsplan tre på Ålandsfärjan. Efter några
minuter hade båda landat. Han tittade upp mot gubben där gubben stod lite myndigt,
bredbent med handduken i handen. Gubben log lite hånfullt med ena mungipan och
sa – Jo men grabben nu fattar du va. Hoppas att du har lärt dej nu. Det är ju
för fan så du ska vifta med handduken…

Året
efter hade 45-åringen blivit 46 (å fan). En ny Ålandstur med Birka och
jobbarkompisarna.

Han
hamnade bredvid en lite äldre kvinna i baren. Gilfen, mulliga Majsan. Hon såg
riktigt skaplig ut, trots att hon sa att hon firade sin 65-årsdag. Pension
minsann. Hon såg bättre och bättre ut allt eftersom drinkarna verkade. Jo men,
den där donnan har passerat krematoriet, nej klimakteriet heter det, och är
naturligtvis ”skottsäker”, tänkte han. De började småmysa lite med pussar och kel.
Plötsligt frågade hon om han hade testat en Sportmans-dubbel? – Vad är det för
något i den drinken? frågade han. – Nej, svarade hon lite förföriskt, det är
ingen drink, det är en Mor och Dotter-trekant. Oj oj oj, tänkte han. Jävelberg,
här var det Ynf å Häsch å Isch. Detta verkade vara hans turnatt, nu skulle
drömmen bli verklig.

Eftersom
mulliga Majsan såg ärtig ut för sin ålder så tänkte han att dottern, som bör
vara i hans egen ålder, det är nog Milfernas Milf det. Dom svepte det sista av
drinken och gick ner två våningar till hennes hytt. Hon stack in kortet i
låset, det kvittrade till, jorå dörren låstes upp. Han kände att han darrade
svagt i kroppen. Majsan klev sakta över tröskeln och sa lite lågmält – Hallå, är
du vaken mamma…

Från
0 till 118 på en och en halv sekund. Jo minsann, en sån är man ägare till. Vad
är det då?? En Audi Quattro Concept, eller en Lamborghini, kanske en Lotus
Esprite, en Kawasaki 1100?? Ja inte är det en Volvo Amazon 56:a med B-16 motor.
Nej det är Badrumsvågen och dyr var den inte heller. Grundträningen började redan
på 70-talet med mellanölet fram till 1 juli 1977. Sen tog starkölet över. På 80-talet
stoltserade man med T-shirten ”Öl byggde denna vackra kropp”. 90-talet flöt på
bara (!) liksom 2000-talet. Nja, Hunken har kanske plufsat till sej lite grand.
Det kan vara lite svårt att jobba mot naturlagarna.

Jag
delar faktiskt födelsedag och år med Sharon Mitchell, apropå Milfer och Gilfer.
Och vem är det då? Ja det kan ni väl googla på. Känsliga läsare bör blunda
medan dom läser. Eller kikar…

Jo, ännu en berömd 56:a som är född i januari är Lejonet Elsa från romanen Born Free av Joy Adamson. Katten här hemma heter just Elsa efter lejonet. Jorasatt…

Som
en kommentar till ovanstående inlägg:

Jag
drar mej till minnes en händelse på perrongen vid Kils Hauptbahnhof för cirka
10 år sen. Jag hade skjutsat sambons pojkar till tåget, dom skulle vidare till
Göteborg. Jag sa hej då och vinkade av dom. Jag började gå medans tåget stod
kvar på spåret. En kvinna drog till sej blickar. Hennes blonda hår var utslaget
över hennes storblommiga klänning. Hon gick cirka tio meter framför mej. Jag
såg inte hennes ansikte men bakifrån(!) var det ögongodis. Två herrar fastnade
i steget upp till vagnen. Jag såg vart deras blickar hamnade. Jag kunde inte
hålla mej utan kommenterade –Jora, dä ä väl fullt tillåtet å titte. –Ehh j-jo
vesst ärrä dä, sa han som hade ena foten på trappsteget och båda händerna på
handtagen upp till dörren.

Visst
är det fullt tillåtet att titta. Tyvärr finns det, jag vill inte kalla dom
grisar eller svin med respekt för våra fyrbenta husdjur, men det finns ju varelser
som inte respekterar detta med att, se men inte röra. Som tror att flickor,
tjejer, kvinnor, milfar och gilfar är var mans egendom, det är bara att ta för
sej. Personligen vill jag likställa en våldtäkt med mord. Livet är i behåll men det kan
ändå vara förstört för all framtid.

Tommy
Svensson den 13 januari 2016.



Knackelibang på dörren.

Kuriosa Posted on Thu, December 31, 2015 13:13:29

TJENARE
FOLKET

Knackelibang
på dörren.

-Vem där?
-2016.
-Kommer du redan?
-Ja-a. Det är dags nu.

Schwoooooschhh…
-Vad var det??
-Det var dom första femton åren på det nya millenniet.

Fan
vad tiden går. Alldeles för fort. Hinner man med eller bara finner man sej i
detta att tiden har bråttom.

Även
om bloggandet varit på lågfart under hösten så kommer jag igen nästa år. Ja men
det låter ju länge till det. Ja men 2016 är bara några timmar bort.

Jag
vill i alla fall hinna med att önska mina läsare : Ett Riktigt Gott Nytt År!

Tommy
Svensson den 31 december 2015.



Sommarlov.

Kuriosa Posted on Tue, June 23, 2015 10:42:57

TJENARE
FOLKET

Sommarlov.

Joråsatt.
Bloggen tar lite ledigt i Sommar men jag säjer som Terminatorn – I’ll Be Back.
Ha er så gött och så får vi hoppas att det Svenska Sommarvädret visar sej från
sin bästa sida. Nån grillkväll ska det väl kunna bli. Tänk på att år 2011 var
Midsommarafton den 24:e juni, 2010 var Midsommarafton den 25:e, så än är det
inte försent med en sup å e sillrômpe. Och håll ut, om sex månader vänder det
igen och går mot ljusare tider.

Tommy
Svensson den 23 juni 2015.



För Kung och Fosterland.

Kuriosa Posted on Mon, May 04, 2015 17:55:42

TJENARE
FOLKET

För
Kung och Fosterland.

”När
man dansa med sin vän, sjöng man sången om Duvan, Den Vita Duvan. Det var den
låten som gick hem, vi skriver sommarn 75. Då Brezjnev träffa Gerald Ford och
värmen slog rekord, då var det mitt i sommarn.” Minsann. Texten är från en
gammal dansbandsrökare med Schytts och heter just ”Sommarn 75”, skriven av
Torgny Söderberg.

Snart
fyrtio år sen man ryckte in i lumpen, fan fyrtio år sen… Det låter nästan som
man var med i Beredskapen, Någonstans i Sverige under Andra Världskriget. Eller
också, jora, det var på den tiden di sköt mä pilbåger och kasta spjut på varann.

Den
14 juli 1975 ryckte 118 Svensson in på Kungliga Värmlands Regemente,
Infanteriregemente Två i Karlstad, med andra ord, I2. Det tolfte kompaniet
krävde sina mannar. Det var inte bara jag, och 429 Johansson som ryckte in den
dagen utan vi var väl en hundra man som skulle lära oss att försvara Kung och
Fosterland, fördelade på Hdr.plut och Ass.plut d.v.s. Handräckningspluton och
Assistentpluton. Eller hur Bosse…

Första
dagen skulle vi få kläder, persedlar. En av oss som ryckte in sa till
förrådspersonalen angående storleken på kalsongerna: – Jag har storlek 5, kan
även ha storlek 6. Var på snubben som lämnade ut kläderna sa riktigt
modemedvetet: – Tre par kalsonger, passar dvärg till häst. Jo jo.

118
Svensson tillhörde Assistentplutonen. Det var Bassar som hade hand om ungdomar
som skulle in och mönstra. Samtliga män som var svenska medborgare, några
undantag fanns, skulle in på mönstring för att sen göra värnplikten. Cirka
12 000, sjutton och artonåringar passerade dörrarna vid
Inskrivningscentralen Bergslagen, ICB, som då låg på Östra Torgatan 15. Det var
allt från narkomaner och alkoholister till Lundsbergs-elever och Jehovas
Vittnen, (som om dom skulle vara nåt bättre).

Vi
bodde, eller rättare sagt, logementet var i en av de tre barackerna som fanns
vid södra änden av Norra Fältet, inte så långt från där Polisen har sina
lokaler idag. Mönstringen pågick i två dagar, och varje dag utom fredagar var
det två grupper med cirka 35-40 grabbar i varje. Första dagen innehöll teori
och medicinska tester, andra dagen utvärderingar och eventuella omprov. Så det
var lite fôlk å hölle reda på. Övernattningen av dom som mönstrade skedde i de
övriga två barackerna. Dom som mönstrade kallades officiellt av oss för ”DP”, ”Dom
Prövande”. Inofficiellt da? Nja, där har jag väl tystnadsplikt…

Jag
drar mej till minnes ett utryck som blev en klassiker bland oss på
Inskrivningen 1975-76. ”Frukostbussen” åkte från barackerna 07:15 till ICB med
en kantin med varm choklad och Kronans Släta Pansarbullar, en stadig frukost
till dom som mönstrade. Med bussen åkte alltid några Ass-plutare som skulle
börja 07:30 men Nilsson från Takene låg och sov i Barackerna när någon
kvarvarande väckte honom vid Åtta tiden :- Fan Nisse, klockan är Åtta, du
skulle ju börja Halvåtta!! :- Det är lugnt, svara Nilsson, Jag har cykel… Det
blev som ett bevingat ord för oss om vi var sena nån gång. ”Det är lugnt Jag
har cykel”.

”Då
Brezjnev träffa Gerald Ford och värmen slog rekord, då var det mitt i sommarn”,
hette det i låten. Den 8 augusti detta år, 1975, var den varmaste dagen på 200
år på vissa håll. Just den dagen hade Ass.plut en nätt liten utflykt med
Kronans Terränggående Pansarcykel med full packning. En sträcka på cirka 3 mil
från I2 till Örnäs, det militära övningsfältet mellan Fryksta och Nilsby vid
Nedre Fryken. Temperaturen uppmättes inofficiellt till 38 grader i Bofasterud
utanför Hynboholm, officiellt låg den på 36 grader i skuggan. 55 grader i
solväggen. Jora, varmare än kôrv. Det var så varmt att när vi kom fram till
Örnäs fick vi göra upp eld för att få lite svalka.

Kontrasten
kom en vecka senare när vi stod i ett absolut hällregn på Norra Fältet och
Furir Blomqvist ”körde” med oss. ”Lägg Gevär. I remmen Gevär. Skyldra Gevär. Ta
inte så allvarligt på detta pöjker, låtsas som det regnar. Lägg Gevär…” Blötare
än disktrasor sken vi upp i leenden och jag vet att jag tänkte, Det är nog inte
så illa ändå med detta. Det finns alltid dom som har det värre. Fyra månader
tidigare började inbördeskriget i Libanon och Västtyska ambassaden i Stockholm
ockuperades och tre och en halv månad tidigare slutade Vietnamkriget.

Svensk
mark som varit förskonat från strider sedan augusti 1809, då slagen vid Sävar
och Ratan ägde rum. Sävar och Ratan, mellan Umeå och Skellefteå. Av Kronans Käcka
Gossar låg drygt 400 kvar på slagfälten, ryssarnas förluster uppgick till 750
man.
Freden med Ryssland
slöts i september, då Sverige visserligen förlorade Finland. Men slaget vid
Sävar och Ratan, som vinns Af De Svenske, betydde att den ryske Tsaren
Alexander I, inte kunde göra anspråk på territoriet norr om Kalix älv. Gränsen
mellan Sverige och Finland hamnar mitt i Torne älv. På så sätt räddades Kiruna
och malmfälten kvar i Svea Rike i detta som var det senaste slaget på
svensk mark. Förhoppningsvis även det sista.

”Då
Brezjnev träffa Gerald Ford”.
Europeiska samarbets- och
säkerhetskonferensen samlade höjdare från Europas alla länder, samt Kanada och
USA. Minsann Öst och Väst möttes i Helsingfors i juli 1975. Ett samarbets- och
säkerhetsavtal som undertecknades av samtliga ledare. Politiska storfräsare som
Olof Palme, Josip Bros Tito, Helmut Schmidt, Erich Honecker, Uhro Kekkonen,
Valery Giscard-d’Estaing. Harold Wilson, Bruno Kreisky, Ärkebiskop Makarios,
Aldo Moro, Gustav Husak, Edward Gierek och några till och som sagt, Leonid
Brezjnev och Gerald Ford. Namn som man kommer ihåg när det begav sej. Gubbar
som skulle hålla ordning på Freden och säkerheten i Europa.

Men
var inte läget i Europa stabilare då 1975, då Öst var Öst och Väst var Väst. Nu
menar jag inte att jag tyckte det var Okej att folk levde i diktaturer på andra
sidan Järnridån. Men läget var stabilare med Supermakterna Sovjet och USA som
höll i trådarna. En Terrorbalans som kunde liknas vid två skorpioner: Dom är
kapabla att döda varann men med risk för eget liv. Eller också var
säkerhetsläget stabilt, då sommarn 75, bara för att dom visste att JAG skulle
in i det militära… Nja, det kanske var lite övertro på sej själv dä.

Allmänna
värnplikten är ju avskaffad sedan fem år tillbaka. Och som jag skrivit tidigare.
Idag finns det ju f.d.
syrier, eritreaner, serber, somalier, irakier, libaneser m.m. som har blivit
svenska medborgare och som säkerligen har stridsvana. Skulle inte det funka då,
att försvara den ”nya” Kungen och det nya Fosterlandet. Vilka stöder ”dom” om
det skulle hetta till. Eller hamnar ”dom” i fängelset några månader för
värnpliktsvägran, det gjorde ”svenskarna” när dom vägrade militärtjänstgöring. Hur
kan vi begära att vi ska ha allmän värnplikt med alla desertörer som blivit
svenska medborgare. Nej det är nog tur att den Allmänna värnplikten är skrotad
i mångkulturens tidevarv.

Men
behöver vi nåt Svenskt försvar idag? Svängdörren är öppen, vem som helst kan
kamouflera ett militärt angrepp medan vi står och tittar på. Har vi inte bättre
koll på in och utpassagen över Sveriges gränser så vad spelar då ett försvar av
Sverige för roll. Förresten, Sveriges försvar är så nedbantat så skulle det
hetta till så får vi nog söka på Blocket efter kanoner, ärtsoppa och AK 5:or.

Det
konstiga är att alla länder kallar sin krigsmakt, försvar. Om alla bara ville
försvara, då behövs det väl ingen militär. Nu är det väl så också att som det
så fint heter: De krigar aldrig, utan dom försvarar sina intressen. Och
dom som inte försvarar sina intressen utan krigar ändå, dom kommer att få fred när
dom älskar sina barn mer än vad dom hatar varandra.

Än
så länge flyger Den Vita Duvan över Sverige. I några länder flyger den lågt, i
en del länder är den vingklippt och i vissa länder har den saknat
häckningsplatser i många år.

I
dagarna är det 70 år sedan Andra Världskriget slutade i Europa. Än har delar av
mänskligheten inte lärt sej nånting. Kommer vi att få fortsätta leva i fred i
Sverige som vi gjort i 200 år. Det vill jag och troligen de allra flesta som
bor här.

Fotnot:
”Den Vita Duvan”, en Svensktoppsrökare från våren och sommaren 1975, musik av
Lasse Holm med text av Alf Robertson, sjöngs av Mats Rådberg. Leonid Brezjnev
och Gerald Ford tror jag inte sjöng om några Vita Duvor. Nä dom var Sovjets
resp. USA:s ledare vid den tiden då 118 Svensson ryckte in på I2, sommaren 75,
den sommaren då värmen slog rekord.

Tommy
Svensson den 4 maj 2015.



Sanning eller saga eller både och.

Kuriosa Posted on Fri, May 01, 2015 17:24:41

TJENARE
FOLKET.

Sanning
eller saga eller både och.

Några
platser som figurerar i Storyn.

Djupe
Hôle
:
Är beläget strax nedströms Forshaga kanal och som namnet antyder, en djup håla
på botten av Klarälven.
Udden: Forshaga, Platsen mot forsen där kokeriet och pannhuset stod en
gång när Sulfiten gick
Ätterösera: Bronsåldersgravar på Skottaberget, snitslad väg från
Sisugården.
Hallstamossen: Bakom bostället Lövåsen. En kilometer sydväst om Forshaga
Hembygdsgård.
Brötera: Torpet finns i Hallstamossen på tjugofem meters djup. Det har
min gamle polare, Holger i Hôle, berättat. Sanning eller saga???

För
att göra en kort historia lång…

Solen
hade ännu inte gått upp men gryningsljuset hade vaknat så smått. Jag stod och
tankade trucken. Knappt två timmar kvar av nattskiftet. Dieselpumpen surrade. Jag
hade vänt mej om och tittade mot Hôlmen, Klarafors och Mölnbacka-Trysils gamla
pappersbruk där Mor och Far, Morfar, Morfars far, Mormors far och Tusen andra
har haft sin arbetsplats. Jag kände ett vemod och även historiens vingslag där nu,
det gamla bruket låg tyst och mörkt. Endast några utelampor lyste.

Tjugofem
meter snett framför mej, på ”min” sida älven, finns ingången till ett gammalt
skyddsrum och tillika en kulvert. Jag drar mej till minnes att vid ingången, där
satt legenden Sigge Skoog ibland och njöt av solen. Rakt nedanför ingången
kommer en tunnel fram som transporterar vatten, Klarälvsvatten. Jag hajar till
lite grand när jag ser att det sitter någon vid mynningen på tunneln, men det var
inte Sigge Skoog.

– Hallå
där, säjer jag, vad gör du här? – Ja-a du, säger en riktigt väderbiten gubbe i
en sliten storväst, regnbyxor, storstövlar och en sydväst på huvudet. – Jag har
hand öm tunneln här, ser till att den fungerar och att vattnet rinner som det
ska. – Säjer du det, svarar jag. Har du varit här länge da för jag har inte
sett dej här förut, sa jag. – Du, sa han, här har jag vart sen 1890 då tunnel
blev te. – Nä nu sköjjer du att, sa jag. Visserligen såg han ut som han skulle
ha kunnat vara med på den tiden men, nja, det var väl ändå att ta i. – Joru, sa
han. Har du stönner (en stund över) så ska jag berätte för dej. – Egentligen
inte, sa jag, men det här får jag ju ta mej tid te. Trucken var fulltankad, jag
slog av pumpen. Ett sånt tillfälle kan och vill man ju inte missa.

”- Jo
du förstår. Min Urfader, Melker på Brötera, blev Tempelriddere på gammeldagera.
Di säjer att Tempelridderna vaktar Förbundsarken och den Heliga Graal och andra
helige reliker men jag och bror min blev degraderade när vi var små så vi fick vakte
tunnlera här under gamle fabriken istället, när Sulfiten drog igång. En
Tempelriddere bör ju vare bortöt en 200 år innan han får i uppdrag å vakte
något speciellt. Joda, det var sex stycken vattentunnler här, när det begav
sej. Vi hade tre var. I dag är det bare tre tunnler kvar och sen bror min,
Oskar på Brötera, dog så har jag ensam hand öm tunnlera och vakter dom och ser
te så att vattnet rinner söm dä ska”.

– Varför
blev ni degraderade da? frågade jag. Jo när vi va små så sa min bror, Oskar: – Ska
vi gå bakom utedasset å smyge på mormor när ho driter. Dä gjorde vi, men faschan
kom på öss. – Och ni ska bli Tempelriddare, sa han. Mormor hette Maja på Môsen.
Föresten Bajamajan är öppkallad efter mormor. Hon var gift med Dyng-Johan. De
bodde i Svängen te höger öm Kasabäcken vid Hallstamôsen. Jora, så därför fick
vi vakte tunnlera här istället. Det va lite bättre det tyckte jag, för hur det
är, så är alle ättlinger te Melker på Brötera experter på vatten å
översvämninger. – Men du ska vete, sa han, när jag feck reda på vad söm
egentligen finns här på Udden så kommer jag aldrig att lämne denna plassen”.

”-Jo
i våra släkt har vi inge efternamn utan vi feck smeknamn allihop. Den äldste
ongen i varje generation hette alltid namnet och ”på Brötera”, vi kom ju där
ifrå. Själv heter jag Holger, förr hette jag Skavgalts-Holger för jag stal en gris
en gång men sen 1890, när jag börje å vakte tunnel här, så kaller di mej Holger
i Hôle “.

”-Våran
lellebror, han hette Erland han. Han dog utav Blåsoten. Först blev han blå i
ansiktet, sen dog han. Dä va 1872 dä. Han ligger begravd på Kolerakörrgårn på
Lustnäs. Du förstår, han va kvinnfôlkstokig också, en riktig häradsbetäckere så di kalle honom för
Sädes-Erland”.

”-Vesst
sörrö, den förste rejäle prövninga var översvämninga i maj 1916, mitt under dä
förste världskrige. Då hade älva stege med 10 meter över dä normale. Då feck ja
in allt möjligt i tunnlera, timmer av alle de slag, sågtimmer, massatimmer å
fruntimmer. Dä tog mej fjorton dar å få bort all bröte. Då va dä rejält mä
vatten i älva. Utav misstag kom dä in en tysk U-båt i Klarälva, ända öpp te
Djupe Hôle. Där bärje di U-båten, å gjorde en Sulfitkokere utav den, jo men. Å
i Hjortmyra trodde di att dä hade komme in en massa mini U-båter men dä va Môllsôrkera
(Mullvader) söm hade gjort sej snörkler i form av vanlige sugrör söm sôrkera
hade hette i källern hos Hilmer Bryggern ”.

”-I
Maj 1931 var det nästan like dant. Vattne gick in på Hôlmen så di fick ringe
efter läns-man, å i Hjortmyra feck di gädder i rôttfällera. 1957 va dä en
höstflod söm hette duga. En och en halv miljon stocker låg buntade i älva nôrr
öm Fôrshaga och höll på å slite sej. Om inte jag hade stängt dammluckera vid
tunnlera och lagt på 30 kilometer stålvajer på buntera, jora dä va 16
millimeters stålvajer, å bundit fast döm i tallera efter älva så hade det gått
käpprätt öt skogen. Jomen dä va 75 man på länsa å fyra Lusten-båter söm slet
dygnet runt”.

”-
En annan gång va när vi skulle få bukt mä Storbröten i Brattfallet nörr öm
Ekshärad. Dä va i maj 1930. Då hade vi Storsläppet i Halgån. Flere tusen
timmerstocker gav sej i väg men di fastne i Brattfallet. Storbröten va 300
meter lang. Di hade glömt å släppe på vattnet. Vilka knôvveldôtter, vecka
amatörer. Joda, då va jag där och släppte på vattnet i Halgåa och med hjälp av femti
vanlige göbber å femti dynamitgöbber feck vi loss Storbröten, dä var hur mycket
stocker söm helst, å litte te. Dä blev mitt siste utomlandsjobb dä”.

”-
Men 1947, va dä så törrt i älva så en kunde gå över te Hôlmen utta å bli blöt
öm föttera. Men jag minns sömmern 1714 ja, då va älva så smal att ho bare hade
en enda strand, så litte vatten va dä. Dä enda livsteckne va en dö abbörre.
Jorasatt. Året före, 1713, skulle vi ner till Älvsann ve Hjortmyra o grille
kôrv. Jo men, Falukôrven hade gått te. Då va dä ännu värre törka i älva, dä va
då söm älva va så törr att när vi hade fått fyr på brasa så spred det sej te
bötten på älva å där börje det å brinne i all bröte söm fanns där. Dä va 300 år
sen dä.
Jo minsann, dä va då sôm Älva Brann”. Holger i Hôle, han var med han när det
begav sej.

– Ska
du höre öm hur allt börje med Melker på Brötera? – Ja gärne, sa jag.

Han
började ”- Min urfader, Melker på Brötera förstår du, hade gått å lagt sej och
sömne ungefär där Djupe Hôle är nu. Melker på Brötera hade byggt sej en kôje,
han sov ganska tungt för när han vakne hade det frusit på. Rejält med is hade
det blivit. Men va i all världen. Jo du, Inlandsisen hade kommit. Isen täckte inte
bara kôja utan hele nôrre Europa och han visste att den här isen är nog väldigt
tjock, så han började karva i backen med sin hemmagjorda flintakniv men han
stötte på urberget efter ett tag. Han kom ner ungefär sju meter innan han gav
upp. Jorasatt, dä va så Djupe Hôle kom te”.

”-Han
börje å karve sej uppåt istället, ja det tog väl några dar och några veckor
innan han såg dagens ljus. Jodå, 2 500 meter Inlandsis täckte honom. Så han
kröp ner igen och tog en rejäl stock från kôja och öpp tebaka på Inlandsisen
med stocken och tog och karve ur den så han skulle få till nån fôrm av båt, men
träet var hårt, det var av ek. Men båten blev sina modiga Tio Alnar lång och En
Aln och en Tvärhand bred, ungefär”.

”-Melker
satte sej tillrätta i den urhôlkade trästammen. Bark och kåda från träet i kôja
och en gammel självdöd mammut fick agera föda. Melker på Brötera hade varit med
om några istider så han visste att, förr eller senare kommer den att smälte. Så
ungefär för 10 000 år sen började isen att röre på sej. Smältvattnet bar iväg
med Melker på Brötera och hans båt. Han var stjärntydere också, så han hade
tagit sikte på stjärnbilden Orion och speciellt Orions bälte. Det blev bra driv
på båten söderöver”.

”-När
han hade åkt i några veckor såg han land för förste gången. En kulle, en ö,
stack upp och på den stod det ett rekorderligt fruntimmer och vinkade. – Hallå
skrek han, ska du åka med. Hon förstod inte språket men hon fattade ändå. Han
tog henne ombord i den urhôlkade trädstammen. –Tjenare, Melker på Brötera, sa
han. – Olga från Volga, svara hon. Men Melker hade aldrig hört tales om Volga
så han hade noll koll på vart han var”.

”-Ytterligare
några veckor gick. Barkbitarna, mammuten och kådan började ta slut. Vattnet
blev med ens mörkare men den urhôlkade trädstammen med Melker på Brötera och
Olga från Volga drevs framôt av smältvattnet från Inlandsisen. Vattnet blev
helt kôlsvart, natten gjorde väl sitt till också. Vi döper det här till Svarta
Havet sa Melker. Det tyckte Olga var en bra idé”.

”En
bit söder om Svarta Havet fick dom landkänning, en rejäl grundstötning. Bredvid
dom hade en annan båt strandat, en göbbe, hans käring och sex yngre förmågor
med litte höns och några getter. – Men tjenare, vass ärrä med dej da, sa
Melker. Göbben fattade ingenting. Jaha tänkte Melker, en kanske ska presentera
sej. Han sträckte fram näven. –Tjenare , Melker på Brötera. Göbben besvarade
handslaget och sa :- Noak”.

– Jaha
du, sa jag till Holger i Hôle, Du tror att det var Inlandsisen som täckte nôrre
Europa som orsakade Syndafloden. – Helt klart, sa han. Så mycket vatten som var
fast i den Isen och som ville iväg nånstans när klimate blev varmere. Klart att
Syndafloden berodde på Inlandsisen. – Ja kanske det, svarade jag. – Vad hände
med Melker, Olga och båten sen da, sa jag. –Jodu, sa han, ”Melker och Olga stanne
kvar ett bra tag och blev polare med Noak och hans käring. Melker blev en
riktig expert på översvämningar ska jag säje dej. Dä gick i arv dä, det här med
expert på vatten och översvämninger”.

”-Jo
men, ongera te Melker på Brötera och Olga från Volga, August på Brôtera, Stor-Märta
och Elof i Gropa drog sej tebaka te Fôrshaga för 2 500 år sen då Stor-Vänern
geck upp ända te Grôssbolsberget. De hade med sej båten som Melker hade haft,
plus att de hade gjort två båter te, så de fick en varsin. De bosätte sej vid
Brötera, där Melker hade bott vid nôrre änden på Hallstamôsen. Tôrpet överlevde
både Inlandsisen och Stor-Vänern. Dä va rejält byggt serru, jora, han kunne att
han, Melker. Det tôrpet har gått i arv i många generationer”.

”-Brötera, där alle generationer bott i flere
tusen år är borte sen 280 år tebaka, så Willy Nordström, Tryggve Larssôn, Arne
Boström och Allan Johanssôn visste inte öm Tôrpet när de gjorde Tôrpinventeringa
på 1980-talet. När Fimbulvintern kom i metten på 1600-talet, så blev det
kallare i dag än ute. Nolavär (nordanvind) å kallt å surt i tjuge år, dä ä inte
roligt. Dä var så kallt så att det enda som var kvar utomhus var vädret. Di va
tvungen å ha vantera på sej när di skulle tvätte händerna, så kallt va dä. Jora.
I nästan hundra år stod tôrpet på tjälen. Men 1734 blev dä en riktigt varm sömmer,
då tinade det rejält och tôrpet sjönk ner i Hallstamôsen. På tjugefem meters
djup finns tôrpet idag, precis söm dä såg ut när dä begav sej. Då feck släckta
flötte te Gamla Mor på Môsen. Ho söm var min mormors mor, Britta på Môsen, ho
va gift mä Konrad i Rôgen”.

-Men
jag menar, sa jag, du bör väl vara ett par hundra år.”- Joda, sa han, jag är
väl en 330 år. Jag va jämngammel mä Karl den tôlfte, men den sköt di ju innan
han hade levt färdigt. Moschan hette Hilma på Môsen och faschan hette Rudölf på
Brötera. Han va kusin te laxfeskern Peter. Det finns ju en sten ve Hembygdsgårn
där det står ” Här levde i slutet av 1500-talet, bonden och laxfiskaren Peter.
Stamfader för Lagerlöfska släkten.” Men Melker på Brötera är ju själva Urfadern
för döm. Di kaller ju Hembygdsgårn för Bråtarne, dä ä ju en försvenskning utav
dä Värmländske, Brötera”.

”-Jora,
orsaken te att vi blir så gamle i mi släkt var att Urfadern Melker, träffe ju
Noak. Noaks farfar va ju den gamle göbben Methusalem, han ble ju 969 år han.
Men Melker på Brötera va ju hur gammel söm helst, han hade ju överlevt flere
Istider han. Melker kände på sej när Istiden börje så han geck i dvala då. Vesst
serru. Men Melker och Noak, di drack vin en kväll, vin söm Noak hade gjort själv.
Noak blev full och pladdre öm ett recept söm Methusalem hade på en dryck söm
gjorde att han blev så gammel. Melker hette recepte i Arken. Han greje i ordning
en brygd söm alle vi ättlinger feck en klonk av när vi föddes, så varenda en
utav öss ha blivit sådär en 350-400 år öm inga sjukdomer och olycker drabbe
öss”.

Holger
frågade -Känner du Otto Stålhandske? – Nej, men jag har hört tales ömmen, sa
jag.” – Jo han va en jävel på å gräve dike. En sömmerdag, jag kommer inte ihåg
om dä va 1929 eller 1930 så skulle han dike ur litte utav Hallstamôsen.
Hallstamôsen var ju en del av Stor-Vänern när det begav sej. På 80 centimeters
djup stötte han på, di där båtera söm August på Brôtera, Stor-Märta och
Elof i Gropa hade med sej för 2 500 år sen. Och en utav di båtera var ju
Melkers båt, den som han gick på grund mä öppe på Ararat tesammans mä Noaks
Ark. Men Tôrpet, Brötera, ligger betydligt djupare, langt ner i môsen”.

”-Föresten,
sa Holger i Hôle, vesste du att Melker var en utav di Tre Vise Männen som var
med när Jesus föddes. – Säjer du dä, sa jag och tyckte att, nu bär det iväg
riktigt ordentligt. – Jora, sa han, dom andra två hette ju Kasper och Baltsar.
Caspar, Melchior och Balthasar heter di ju egentligen enligt den kristne läran. Melker va ju stjärntydere
också, så han sa te Kasper och Baltsar när di såg e stor stjärne, att där ha dä nog
hänt nånting, så dit går vi. Dä va så di hette fram te Jesus. Men sen i början på
1000-talet, kom Melker tebaka till Fôrshaga med Tempelriddera å Pilgrimmera.
Pilgrimsleden går ju förbi Löved å Ätterösera. Melker börje då å kalle Orions
bälte för ” Di Tre Vise Männen” Dä uttrycket, dä setter ju kvar än”.

– Ja men käre nön, sa jag, han måste ju ha
vart görgammel.” – Jodå han blev så gammel att di va tvungen å skjuten te slut.
Dä gjorde di förresten på berget där som Ätterösera finns, det är därför berget
heter Skottaberget”.

– Va,
sa jag, ligger Melker på Brötera begravd i en utav högera ve Ätterösera? Och var
han en av de Tre Vise Männen? Nja det har jag väl svårt att tro. Men man vet ju
aldrig, inga vittnen finns ju kvar, eller… För som det står skrivet om
Ätterösera. ”Tyst står högen vid
sjöastrand som männen reste över honom, en bragdrik kämpe. Men borta äro männen
som kunna tälja om hans färder över haven och hans mandomsrön i fjärran land
.”
Det skulle mycket väl vara Melker på
Brötera som det handlar om.

”-Men
söm sagt, sa Holger i Hôle, dä inte faschan vesste när han sa te öss att vi
skulle vakte tunnlera, va att den här Udden, den ruver på en riktig hemlighet,
en riktig relik från forna dar”.

Nu
blev jag bli riktigt nyfiken.

”-Nä
du, sa Holger, Melker på Brötera ligger inte ve Ätterösera. Di skjöten där
bare. Jag trodde själv att han låg öppe ve Ätterösera ända fram te 1890”. – Men
vet du vart han är begravd da, sa jag, för högera vid Ätterösera är ju från bronsåldern,
så där en 1000 år före Kristi födelse, å då levde ju Melker på Brötera säjer du.

”-Jo
du, sa Holger i Hôle. Melker ligger allt begraven här på Udden. – Va, sa jag. –
Jorasatt, tänk dej det. En utav de Tre Vise Männen ligger här på Udden mot
fôrsen. De andre två, Kasper och Baltsar ligger ju i Domkörka i Köln. – Men, sa
jag, jag ha ju sett sarkofagen i Domkörka i Köln och det står skrivet att det är
de Tre Vise Männen som ligger i den. – Jo, sa Holger, Melker hade inte levt
färdigt när Kasper o Baltsar dog, så di hette en annan döing iställe, bare för
att dä skulle bli tre. Först frakte di kvarlevera te Konstantinopel å sen te Milano.
Sen röve di bort kvarlevera te Köln, men fôlket i Milano säjer att kvarlevera fortfarande
finns kvar i Milano. Dä blev liksöm inga ordning på’t. Dä blev så rotigt tyckte
Melker så han drog tebaka te Fôrshaga istället”.

”-Jo
men. Här på Udden fanns det en ättehög, ”Vester om elfven vid Skifveds laxfors”,
innan di börje planere fabriken. Stenbumlingera plocke di bort när di skulle
bygge fabriken och mure in döm i tunnlera men själve krypta ä kvar. Att dä va
här söm Melker på Brötera ligger begravd kände jag direkt så fort ja kom in i
tunnlera. Kryptan där Melker ligger, är 18 fot under backen, så från den
metterste tunnel finns en hemlig gång söm bare en Tempelriddere kan ta sej in i
och i grund och bötten ä jag ju en”.

”-Jo
du. För tusen år sen så begravde di Melker på Brötera på nästan samme plats som
han vakne efter den senaste istiden. Jag vakter inte bara tunnlera utan även Urfadern
min, Melker på Brötera, tillika Pilgrim och Tempelriddere och dessutom, var han
en av de Tre Vise Männen”.

Jag
frågade Holger i Hôle -Är det nån mer som känner till dej? ”-Ja förr var det
de, fram te 1940-talet. Då hörde jag att di på Sulfiten sa: – Men va faan,
lever han än den där gamle göbben. Då börje jag å dra mej tebaka för gött te
tunnlera. Dä va väl översvämninga 1959, söm va mitt siste store
scenframträdande. Då feck ja ta å rense undan verke söm hade flöte iväg från
såga på Dejefôrs. Numera är jag bare ute ungefär var tjugonde år och koller
läget. Jo dä stämmer dä, 1995 va ja ute en sväng å då va dä högt vatten söm jag
feck styre öpp så inte dä skulle bli en rejäl översvämning”.

”-Men
det finns några till som jag har prate med. En göbbe som hette Erik Fernow, den
träffe jag runt 1775 öppe ve Ätterösera faktiskt. Det var han söm berätte för
mej öm gravröset här på Udden. Sen har jag träffe en söm heter Sigge, han
brukade sitta här ovanför tunneln, goe sömmerdagar, men det är nog en 40 år
sen. Dä va förrförre gangen jag va ute dä”. – Aha, sa jag, du måste mene Sigge
Skoog. – Ja just han. – Jo honom kände jag väl, sa jag, men han är borta sen
fem år tillbaka.

– Men
du Holger, sa jag, jag skriver lite Blogg, kan jag skriva om detta du har
berättat för mej? Dä ä nog ingen som tror mej, men ändå. – Jora det går väl för
sej, sa han, men jag vill inte ha nåt rännande här vid tunnlarna, det viler
trots allt en förbannelse över dessa. – Jasså du, sa jag.- Du förstår, alla di som
byggde dessa tunnler i slutet på 1800-talet, di är döe nu… Jo dä ä att så dä”.

Och
Melker på Brötera vill nog också ha lugn och ro i sin gravkammare…

”-Nej,
1983, när di börje mä lösflôttninga ble dä bedrövligt. Timmerstocker kom in i
tunnlera rätt va det var å dä var inte roligt, men sen 1991 ä dä betydligt
lugnare när di gav sej helt mä flôttninga. En fordrer inte så mycket arbete nu
för tiden, Du vet, te å mä gamle Tempelriddere börjer å känne utav krämpera. Dä
är litte underminerat här på Udden också, så jag hôppes att di inte bygger
nånting där. Å egentligen är ju detta en gravplats. Nej nu måste jag tebaka in
i tunnel igen. Kanske vi ses öm tjuge år”. – Dä vet man aldrig, sa jag. Holger
i Hôle försvann in i tunneln. Jag tänkte till… Tjugo år framåt. Jag är 79 år
då när 2035 års vårflod forsar förbi Udden där Melker på Brötera har sin sista
vila och där hans ättling Holger i Hôle håller till. Han som kollar till både
kryptan, tunnlarna och vattnet.

Numer
är Udden utan bebyggelse sedan dom rev pannhuset och det gamla kokeriet.
Ättehögen är borta. Stenbumlingarna kanske finns i tunnelväggarna, kanske några
användes till kanalbygget. Klarälvens vatten har inte tid att stanna till vid
Udden. Kretsloppet måste fungera. Hade det inte regnat hade Jorden torkat ut
och om inte vattnet hade dunstat hade det blivit översvämning. Minsann, en form
av en evighetsmaskin. Nu vet jag ju att vädergudarna kan jävlas riktigt
ordentligt med människan ibland. Torka och översvämningar förekommer ofta. Är
det en obalans i det ekologiska systemet? ”Häfta eller Dreta” som det heter på
värmländska.

Troligen
är det Melker på Bröteras båt som finns att beskåda på Värmlands Museum. Tack
vare att Otto Stålhandske grävde ett krondike på Hallstamossen den där
sommardagen för 85 år sen så fick Melkers båt se dagens ljus efter 2 500
år i Hallstamossens torv. Ätterösera är värt ett besök. Ta med lite ved, litte
kôrv, kanske en stilla pilsner. Där Stor-Vänerns vågor slog in mot
Skottabergets västsida för 3 000 år sedan. Gå ytterligare 7 000 år
tillbaka i tanken. Istäcket över dej är 2 500 meter tjockt. Vilka som har
legat begravda vid de två rösena, ja kanske det är några ättlingar till Melker
på Brötera…

Det
blev en lång historia detta. Är ni kvar kära läsare, kan jag tala om att allt detta,
det är inte riktigt sant men mycket av detta är faktiskt sanning också. Viket
som är vilket överlåter jag till läsaren, själv att avgöra.

Fotnot:
Tre tunnlar finns kvar av dom sex ursprungliga. Dom har haft olika
vattenförsörjningar till industrierna på Udden, från drift av en kvarn och
drift av turbiner till kylvatten, vatten till Ångcentralen och vattenverk.

Ett
postumt TACK till legendaren och Forshagakännaren Albert Jansson, vars bok
”Sanning och Saga” blev en idéspruta till denna berättelse.

Tommy
Svensson den 1 maj 2015.



En 110-årig vålnad.

Kuriosa Posted on Wed, April 01, 2015 22:57:55

TJENARE
FOLKET

En
110-årig vålnad.

Nattskift.
Klockan är runt halv fyra. Det är det senaste utav dom cirka 2 200
nattskiften jag har jobbat vid Tetra Pak/ Stora Enso. Jag är ute med trucken
och ska slänga några skrotrullar i containern som står vid stängslet mot den
öppna ytan där kokeriet och panncentralen låg en gång ”När Sulfiten geck”. Lite
längre bort finns ju Forsen, Kanalen och Kraftstationen. Mot björkarna vid
älven syns det brandgula ljuset av något som fladdrar. Först såg det ut som en
sån där ”saftblandare” som vägverket har på sina bilar. Vad gör en sån ute mitt
i natten, tänkte jag. När jag rundar det södra hörnet vid skärsalen ser jag att
det är eldsflammor. Vad fan, brinner det? Jag kliver ur trucken.

Jo
da, nog är det eldsflammor men jag fattar inte vad det är som brinner. Dessutom
fem meter upp i luften. Har det blivit en kortslutning i kraftledningen som går
parallellt med kanalen? Nej. Eller är det en koronaurladdning i ledningen? Men
det brukar inte bli flammor av det, utan det lyser mer som ett blåaktigt ljus. Och
inte kommer flammorna från Kraftstationen heller. Nej detta är närmare mej men
det finns ju inget där som kan brinna, ingen byggnad eller träd. Flammorna ökar
i styrka. Jag anar svagt en fabriksvissla. Larmet går. Men va tusan, visslan
har inte ljudigt på fyrtiosex år och dessutom är den ju fysiskt borta sen tjugo
år.

Ska
jag ringa 112 och meddela att det brinner fem meter upp i luften i ingenting
synbart. Då ifrågasätter dom nog min nykterhet och dessutom, halv fyra på
natten. Men jag ser ju vad jag ser. Röster börjar höras i mörkret. Nu går mina
sinnen på högvarv. Branden tilltar. Slamret av hinkar hörs utan att jag ser
nånting. Vad är det som händer? Ett gällt skrik skär igenom natten : SIMON !!!!

Skriket ger mej verkligen obehagskänslor. Jag fattar inte nånting. Jag ser ingen som ropar. Jag bara hör det. Jag ser bara elden och synen blir riktigt skrämmande.
Det är någon som springer fram och tillbaka, i något som ser ut som en brinnande
lokal men han verkar vara fångad utan möjlighet att komma därifrån. Till slut
är han borta, uppslukad av lågorna. Liemannen har skördat ännu ett offer. Elden
slocknar, rösterna tystnar, slamret från hinkarna upphör, allt blir som
vanligt. Endast Forsen och det monotona ljudet av maskiner och fläktar hörs.

Nog
för det händer underliga saker ibland på nattskiften. Jag har mött själar som
var med när Glasbruket, Såga, Mattfabriken, Sulfiten och Hôlmen, Pappersbruket geck.
Själar som inte fått sinnesro utan går igen. Jo då, det händer titt som tätt.
Men en eldsvåda tyckte jag nog tog priset. En eldsvåda, ungefär där
panncentralen låg en gång. Jag rullade tillbaka tiden i minnet. …och före
panncentralen låg den gamla panncentralen på samma plats och före det så låg ju
flishuset där nånstans, flishuset till Klarafors sulfitfabrik. Ja visst tusan,
var det inte någon eldsvåda där och nån som brann inne. Jo men det har jag läst
nånstans. Simon Nilsson hette han som omkom i lågorna när flishuset brann 1905,
för 110 år sedan.

Jag
står kvar en bra stund vid stängslet vid containern och funderar på vad det var
jag hade upplevt.
En
eldsvåda för 110 år sedan… Var det detta jag hade sett? Tanken svindlade. 1905,
då jobbade Mormors far och Morfars far på Klarafors. Fan, dom var ju med då när
flishuset brann. Kanske var dom med och langade hinkar med vatten till
brandsprutan? Kanske såg dom samma hemska syn som jag gjorde.

Forsen i Klara älv. Trots att älven är reglerad brusar Forsen
fortfarande som den gjorde 1905. Det var det året som dom båda sulfitfabrikerna
Klarafors och Forshaga, tillsammans,
producerade drygt 20 500 ton pappersmassa och Klarafors pappersbruk, Holmen, levererade 6 000 ton papper. Det var det året som Albert
Einstein presenterade sin Relativitetsteori, det var det året som
Unionsupplösningen med Norge skedde och det var det året som min Mormor föddes.

Nej
plikten kallar, tänkte jag. Jag vänder mej om. Något får mej att spärra upp
ögonen. En mörk gestalt står två meter framför mej. Jag uppfattar ett insjunket
ansikte och en tom glasartad blick. Han höjer armen och pekar på något bakom
mej. Några sekunder senare är han borta. Men va i … Vad var detta?? Rakt bakom
mej låg Klarafors gamla flishus en gång i tiden. Blodet frös till is, ögonen
tårades av rysningen när jag förstod vem det var. Jag hade mött Simon Nilsson…

Fotnot:
Eldsvådan 1905, när Simon Nilsson brann inne i flishuset står nämnt i Albert
Janssons bok ”Lära-Leka”, men jag såg det lajv 110 år senare. Joda det var den 25 september 1905 som Johan Simon Nilsson brann inne i gamla flishuset på Klarafors sulfitfabrik. En månad och tre dagar innan han skulle fylla 17 år…

Tommy
Svensson den 1 april 2015. Jo da, trots dagens datum är storyn sann. Nja, lite
saltat och pepprat kanske det är…



Molnförmörkelse.

Kuriosa Posted on Sat, March 21, 2015 15:25:32

TJENARE
FOLKET

Molnförmörkelse.

Såg
ni Solförmörkelsen igår? Det gjorde jag. Den började vid 18:19. Elva timmar och
fyrtiotvå minuter senare var den slut, närmare bestämt 06:03 i môrse. Den var total
i åtta timmar. Kôlsvart. Då var det inte Månen som förmörkade Solen utan hela
Jordklotet. Komma här och fjolla med en liten sketen Måne. Jorasatt. Det var
som mörkast vid 23:45. Då tog jag mej en HyllningsPilsner för just då
inträffade även Vårdagjämningen. Det är att göra två flugor på smällen eller
vad det heter.

Det
som var lite dretnödigt igår var ju vädret. Just nu, sol från klarblå himmel,
igår va dä môle (molnigt). Och tyvärr, tisdagen den 21 juni 2039, nästa gång
det blir en lika häftig Solförmörkelse ska det regna enligt SMHI:s extra långtidsprognos.
Då kommer den Baltiska rotblötan. Ett sånt elände. Och vems fel är detta då? Jo
det är bögarnas fel. Nej, man kan inte skylla allt på dom. Är det Löfvens fel
da? Nej det har inte han tid med, han har fullt sjå med araber och
skottlossningar. Eller är det miljöminister Romsons fel? Hon är väl ändå chef
över klimatet och väderleken. Nja, hon har väl fullt upp med vikande opinionssiffror
och illamåendet över att kärnkraften är med och levererar el till de svenska
industrierna och hushållen. Nej, jag tror det är EU som ligger bakom
molnförmörkelsen, dom kan man alltid skylla på när det är något som jävlas.

En riktig
Solförmörkelse inträffar när Månen passerar framför Solen. Är det tvärtom så
att Jordklotet passerar mellan Solen och Månen har vi en Månförmörkelse. Skulle
Solen passera mellan Månen och Jorden så ligger vi lite risigt till, då har det
troligen blivit nåt vajsing med solsystemet. Dä ä en jäkla tur att Jorden, Månen
och Solen vill rotera, som dom gör med oss runt Vintergatan, annars hade varken
bögarna, Löfven, Romson eller EU behövt bry sej över huvudtaget. Kanske det
hade varit bättre? Nej jag tror inte det.
Det ska väl va nåt att gnälla på ibland, man måste ju hålla blodtrycket igång. Nej
det är bra att Solsystemet fungerar som det ska så man kan klämma nån pilsner ibland
och på köpet, om vädret tillåter, får vi se en och annan Sol och Månförmörkelse
när Jorden, Månen och Solen är på det humöret.

Tommy
Svensson den 21 mars 2015.



The Spring is on the Road.

Kuriosa Posted on Sun, March 15, 2015 16:17:26

TJENARE FOLKET

The Spring is on the Road.

The
Spring is on the Road eller, Våren är på väg.

Det är hemskt vad allt är dyrt nu för tiden. – Ja-a, nu har solen gått upp
också. Jo men, ljuset är på väg tillbaka. Några dagar kvar till
Vårdagjämningen. Dä känns gött. Och minsann, vårtecknen strömmar in. Lite kända
och okända djur börjar röra på sej.

Nu
är det färdigsovat för Igelkottar och Grävlingar. Saven stiger hos Snusk-hummern
som också vaknar till liv när våren är i antågande. Mans-grisen,
Fyll-hunden och Fylle-svinet är väl vakna året runt, ja det finns väl några
Året-runt-snusk-humrar åxå.

Bar-lejonen flyttar ut från sitt vinteride. Rests-katten kommer
som ett brev på posten så här i vårtider. Damm-råttorna syns när vårsolen
tittar in genom fönsterrutan.
Sol-katten
dyker upp lite här och var.
Träpl-ankan tittar fram nu
vid snösmältningen, likaså Cement-suggorna. En och annan Jubel-åsna finns det alltid,
oavsett årstid.

Den otrevliga Task-mörten, Näbb-gäddan, Soppa-torsken, Lip-sillen
och den nästan helt utrotade Fem-öringen börjar leka nu i mars i våra
vattendrag. Det gör dom strax innan Slommen å Snôrgärsen går till. Fisk-bullen som
redan lekt färdigt, nappar gärna på deg. Fisk-pinnen nappar inte alls, den har
sin största fiende i Såg-fisken. En Sjö-tång kan även nypa av en Fisk-pinne på
mitten, rätt av så där bara om det vill sej illa. Tv-ålen är hal, den är
verkligen svårfångad. Ny-valen skulle ju leka nu i vår, den 22 mars närmare
bestämt, men han blev kon-fisk-erad. Ja Gäddrar i de. Däremot Hack-körven, den leker
året runt, liksom de mera ljusskygga Narkotika-hajarna och Svartabörs-hajen.

Står man vid en skogstjärn strax efter islossningen en vårkväll
kan man höra Ålefeskarns vals. Nej det är inte Nikolai Gedda som sjunger. Det
är Ton-fisken som stämmer upp. Han Håvar in massor av Stimpengar på detta.

Även Spindlarna kommer fram med vårvärmen. Jodå, det är bara att
leta på nätet. Rider man barbacka på en älg så är man ju en Älg-studsare.
Och det mest perfekta djuret måste ju
vara Klock-ren.

BUUÄÄÄÄPP,
BUUÄÄÄÄPP, BUUÄÄÄÄPP. Vid myren hör man den vårpilske Storgrodan (grodus bollus
biggus) som förföriskt håller på att locka till sej lite brudar. En riktig
”hunk” med andra ord. Jo men, nu jävlar ska det bli grodyngel. Den lockar inte
bara till sej grodbrudar utan även andra kärlekskranka grodhanar. Nej, det är
inte fråga om HBT-grodor, utan mindre grodgrabbar, som åker snålskjuts på
Storgrodans kväkande. I och med grodbrudarna är fler än Storgrodan så blir det alltid
några brudar över till grod-bratsen. Jo men, det har dom lärt sej, BUUÄÄÄÄPP, BUUÄÄÄÄPP,
BUUÄÄÄÄPP betyder att romantiken flödar i vårkvällen.

Myrorna
vaknar till i stacken när vårsolen värmer. Där har myrdrottningen övervintrat
och börjar lägga sina ägg. Samhället indelas i arbetare, hanar och drottningen,
det finns även någon impotent myrhane, den så kallade myrsloken.

Bonden börjar nu vårbruket med att så utsädet. Får han ut det får
han EU-bidrag, får han in det får han barnbidrag. Annars är ju vårbruket i full
gång med att plantera ett nytt genmodifierat hel-vete. Det är nya direktiv från
EU. Det ger nya möjligheter för att få klöver i plånboken, råg i ryggen, säd i
brallan och kli i röva. Nya trender är den proteinrika baljväxten, Linser, Den
hämmas lite av den påflugna Lins-lusen som gärna dyker upp och vill vara med. Att
borra hål i ärtor och sen titta rakt igenom dom, Kikärtor, är ju åxå lite
trendigt.

Beach-15 är ett säkert vårtecken. – Oh, nu måste jag träna så jag
kommer i baddräkten/bikinin/badbyxorna. Va fan det finns väl alltid en storlek
större att köpa. För jag menar, en riktig flôtpôse drar också blickarna till
sej på stranden. Nja, en riktig ”kär” han bantar inte, han sätter sej å driter
när han känner sej lite däst.

Den första, som är ett riktigt vårtecken, är alltid glädjande att
se, sen kvetter dä. Jag talar om Husflugan (irriteus flögus), Spyflugan, (flögus
kräkus. Pukefly ån inglisch) och Bromsarna (tvärnitum bitus). En husfluga är
könsmogen efter 36 timmar, det känner dom vårbrunstiga flughanarna. Snacka om
pedofiler. Vad ska man göra, fängsla dom eller, jag har hört att man kan binda flugor
men jag tror att det inte riktigt är detsamma. Det kanske har med flugfiske att
göra. Jo då, där tar man ett flugspö, en lina, och små krokar och agnar med små
härliga bajspluppar. Dom brukar dra till sej flugor så det tror jag dom nappar
på. Eller har jag missförstått detta med flugfiske…

-Hovmästarn.
Jag kan inte äta min soppa.
-Jaså, är det en fluga i den?
-Nej, jag har ingen sked.

-Hovmästarn.
Det är en surfingbräda i min soppa.
-Ja, det är den nya flugan.

Ett riktigt Vårtecken är ju Vårfloden. En del säjer att det beror
på snösmältningen. Jag funderar på om det inte beror på att skidsäsongen går
mot sitt slut. Jag talar om ”After Ski”. Ölen flödar i Trysil, Branäs, Sälen,
Åre och andra skidmetropoler. Ölen gör sej påmind och vill ut. Trycket på
avloppen och reningsverken ökar lavinartat (!). Klarälven stiger med en
halvmeter efter en lyckad After Ski. Fortum vädrar morgonluft då
kraftverksdammarna fylls på. ”Gul el” blir ett begrepp.

Ta vara på Våren, om lite drygt tre månader vänder det igen.

Tommy Svensson den 15 mars 2015.



Mina möten med Världens ledare.

Kuriosa Posted on Sun, March 08, 2015 16:33:19

TJENARE
FOLKET

Mina
möten med Världens ledare.

Tio
minuter tidigare hade Statsminister Olof Palme och hans företrädare Tage Erlander
lämnat Kanslihuset vid Mynttorget. Det är en solig sommardag i Stockholm, året
är 1970. Det är året innan striden om Almarna i Kungsträdgården och två år
efter att Sveriges Riksdag infört mervärdesskatt på varor, den så kallade
momsen. Olof och Tage har gått över Riksbron och kommit in på Drottninggatan och
ska just vika av in på Jakobsgatan. Plötsligt hejdar dom sej i steget, något
får dem att rygga tillbaka.

Nu
kommer ett gäng demonstranter, FNL:are, och skanderar: ”Palme och Geijer,
Nixons lakejer”. Är det därför dom hejdar sej i steget, och ryggar tillbaka?
Nej det är det inte. Nu kommer den då, 23-årige Christer Pettersson och vevar
med en bajonett. Är det därför dom hejdar sej i steget, och ryggar tillbaka? Nej,
inte det heller. Nu kommer Stockholms Tårtbrigad med två riktigt kladdiga gräddtårtor
för att gegga in i fejset på de båda statsmännen. Är det därför dom hejdar sej
i steget, och ryggar tillbaka? Nej det är det heller inte. Detta är någonting
helt annat.

Tio
minuter tidigare hade en Far och hans två söner lämnat T-centralen och uppgången
vid Åhléns. Det är en solig sommardag i Stockholm, året är 1970. Det är året
innan Riksdagen flyttar till Sergels Torg och två år efter Kårhusockupationen. Dom
är på väg på Jakobsgatan och ska just svänga in på Drottninggatan. Den äldste
av sönerna har en Jojo, en sån där hederlig Kalmartrissa och har just fått in
en härlig looping med spinn. Plötsligt dyker två herrar upp och rundar hörnet
Drottninggatan, Jakobsgatan, dom hejdar sej i steget, och ryggar tillbaka. Två
decimeter från Olofs haka befinner sej Jojon i en härlig looping med spinn.

Oj
jäklar, det var nära, men det gick ju bra. Några sekunder senare frågar Farsan
sina båda söner: – Såg ni vecka dä där va? – Jo det såg vi, säger dom båda
sönerna i kör :- Dä va ju Palme å Erlander. Jojo (!), det var mitt första möte
med Olof Palme och mitt enda möte med Tage Erlander.

Ännu
en sommar i Stockholm. Åtta år senare. Vi skriver juli 1978. Det är två månader
innan Ronnie Peterson kraschar på Monza-banan och två månader efter det att den
tidigare premiärministern i Italien, Aldo Moro, hittas skjuten i Rom, i skuffen
på en bil. Jag befinner mej på den östra trottoaren på ovan nämnda Riksbro, på
väg från Helgeandsholmen och Gamla Stan.

Rakt
emot mej springer en snubbe baklänges. Jag flyttar på mej för att lämna fri väg
åt honom. Han får syn på mej samtidigt som han snubblar till. Två, tre vacklande
steg senare ramlar han omkull och blir liggandes på rygg med en proffsig kamera
på magen. Jag hejdar mej i steget, joda, det gjorde ju Palme och Erlander åtta
år tidigare. Biter ihop lite grand för att inte skratta och är på väg att ge
honom en hjälpande hand men han tar sej upp för egen maskin. Tre herrar som
fotografen skulle få bra bilder på kommer ifatt honom :- Hur gick det här då?
säger en bekant röst till fotografen. :-Jo tack, det är okej, svarar han.
Dåvarande Statsminister Thorbjörn Fälldin och två för mej obekanta snubbar var
tydligen fotografens mål. Undrar om han brände av några kort i fallet?? Kanske
blev jag med på någon bild.

Jora
för tusan, jag har allt stött på några av våra ledare.

Och
nu mina möten med några historiska ledare. Dom var där, jag var där.

En
glasklar höstdag i slutet på september. Den mäktiga Freiheitsglocke,
Frihetsklockan, i

Rathaus Schöneberg i
Västberlin ringde in tolvslaget mitt på dan. Året är 1987. Det är ett år och
sju månader sedan skotten föll på Sveavägen och om två år och sex veckor öppnas
Berlinmuren. Jag står på John F Kennedy-platz alldeles framför Rådhuset. Trots
att det är så gott som folktomt ser jag honom inte, men jag hör hans slutord.

“All free men, wherever they may live, are citizens of
Berlin, and, therefore, as a free man, I take pride in the words: ICH BIN EIN
BERLINER!”

Jorasatt.
John F Kennedys berömda tal vid Rådhuset den 26 juni 1963, fem
månader innan skotten på Dealey Plaza i Dallas. Observerade ni på vad han sa,
jo ”All free MEN”. Skulle han inte ha sagt ”All free PEOPLE”. Vad
säger Schyman, Kakan och alla feminister, regnbågar och henare? Illa det John,
att glömma hälften av mänskligheten. Och om man beställer ”Ein Berliner” på ett
café i Tyskland får man en sorts syltmunk. Kanske var det en sån som John F
Kennedy, identifierade sej med… John F Kennedy, med dom kända initialerna “JFK”.

John
F Kennedy, vad gjorde han som var så bra så han var värd en gravplats med en
evig låga på en hedersplats på Arlingtonkyrkogården i Washington. Var det bara
ordbajseriet? Misslyckandet vid Grisbukten april 1961, han förde världen på
randen till ett kärnvapenkrig vid Kubakrisen oktober 1962, han utökade antalet
soldater i Vietnam 1963. Otrohetsaffärer… Är det värt ett sånt hedersbetyg?? Om
CIA eller nån annan federation låg bakom mordet kan jag förstå att det är en
falsk hyllning från myndigheterna för att ”lura” folket. Här vilar vår hjälte.

Det
är en riktigt mild eftermiddag. Vi skriver den fredagen den 30 januari. Jag står
framför ett bekant nummer. Nej det är inte Fäbodjäntan jag pratar om utan Number
10, Downing Street i London. Året är 1981. Samma helg har såpan Dallas premiär
i Sverige, apropå John F Kennedy. Och apropå mord och John så har det gått knappt
två månader efter mordet på John Lennon.

Två
myndiga vakter står utanför dörren. Det är nu det märkliga händer. Dörren till
”Number Ten” öppnas. Vakterna reagerar med att nicka diskret åt varandra. Några
sekunder senare anar jag en skugga på väggen bakom dörren men skuggan kommer
inte från nån av vakterna. Det ser ut som en hatt och något som ser ut som horn
från en råbock eller nått. Expresståget rusar genom kroppen när jag ser vad det
är. Skuggan av en hand som gör V-tecknet.

Jag
ryser ännu mer när jag förstår att det är Winston Churchills skugga som blir
synlig på väggen vid dörren till Number Ten, Downing Street. Men Sir Winston
själv är inte synlig. Är det bara jag som ser skuggan?
En
engelsk turist börjar prata högljutt. – Hello. Does anybody see the Shadows on
the wall by the door. Alla utom jag tittar förvånande på honom. – It is the
Victory sign, it must be Sir Winston. Hello Mr. Churchill, skriker
engelsmannen.
Han
haffas direkt av vakterna och förs bort av polis. Rysningen blir total, jag ser
ju också skuggan.

Det
hela lugnar ner sej men skuggan är kvar. Jag tar mod till mej och går fram till
en av vakterna och säjer lågmält – Excuse me, but I also see the Shadow of the
Victory sign by the door. –
I know, säger vakten lite förtroligt – I think Sir
Winstons Spirit visit us today. Today is it 16 years
since he buried. And you know, Today
is it exactly 48 years since Adolf Hitler became the Leader, Der Führer, of
Germany.
Jag
kände en doft av cigarr som spred sej över området samtidigt som håren på
armarna stod rakt upp.

Sir
Winston Churchill, kanske känd under sina initialer ” WC” (Nja), håller
altjämnt ett vakande öga över Old England. Det har jag sett med egna ögon…

Kön
ringlade sej långsamt fram. Det är en varm julidag. Året är 1990. Om ett år
kommer Sovjetunionen att falla sönder. Två år tidigare började KU sina förhör
och sitt ältande i Ebbe Carlsson-affären. I trettiofem minuter har jag tagit
myrsteg men nu har kön svängt och går rakt mot ingången. Platsen är Röda Torget
i Moskva. Jag går upp för de första trapporna och höjer blicken strax ovanför
dörrarna. Där står det skrivet med ryska bokstäver LENIN. Precis när jag är på
väg in i mausoleet höjer jag blicken ytterligare. Va i… Där uppe på mausoleet
stod han. Josef Stalin. Jag blev alldeles iskall. Jovisst var det han, jag
vände mej om. Där paraderade vinterklädda soldater. Vad var detta? Jag ville
backa tillbaka men vakten vid dörren till mausoleet vinka mej ” Vperjod”, Framåt.

Inne
i mausoleet viker kön av till vänster. Den 16-gradiga luften plus den döde
Lenin i sin glaskista plus en konstig vision av Josef Stalin gav mej lite kalla
kårar. Förbi den balsamerade kroppen passerar tysta människor. Endast fotstegen
hörs men jag tycker mej höra svagt ett tal som kommer utifrån. Alldeles när jag
lämnar Leninmausoleet hör jag starkt, nånting om Lenin och ”Pobeda”, Seger. Och
sen en jublande folkmassa. Jublet som kommer från Röda Torget tystnar när jag kommer
ut i solljuset. Jovisst var det Stalins röst och hans tal den 7 november 1941
som satt kvar i väggarna. På Stalins grav bakom mausoleet låg det faktiskt en ensam
röd ros.

7
november 1941. Tyskarna och fronten var tre mil från Moskva. Tyska förtrupper
hade siktat Kremls tinnar och torn. Ryska regeringen hade flyttat till
Kubysjev. Den stora paraddagen, 7 november, revolutionens årsdag. ”Jodå den
genomför vi”. Stalin hade inte lämnat Moskva. Miljoner ryssar stärktes av detta.
Stridsvagnar och soldater som paraderade på Röda Torget begav sej sedan direkt
till fronten, tre mil bort.

Kriget
tar en vändnig en månad senare. Kanske var det för att Stalin ingöt mod och
styrka hos Röda Armén den där novemberdagen 1941 genom att stanna kvar i
Moskva.

Tyskarna
slås tillbaka från Moskva, samtidigt som Japan anfaller Pearl Harbor. Sovjet
får då en mäktig bundsförvant mot axelmakterna, USA. I februari 1943 vinner ryssarna vid Stalingrad.
6 april 1943 låg ett utkast i Berlin om hur Adolfs grabbar skulle invadera
Sverige. Pansarslaget vid Kursk i juli 1943 som ryssarna vinner, gör att Hitler
behöver mer soldater till östfronten. Anfallet mot Sverige blir inte aktuellt.
Miljoner ryssar tvålar till dom tyska trupperna på vägen mot Berlin. Miljoner
ryska soldater stupar på vägen dit. Ryska soldater som indirekt, utan att veta
om det, räddade Sverige från att, troligen, invaderas av Hitlertyskland. Vi
fick bevara vår frihet tack vare dessa ryska soldater. Så ser jag det i alla
fall. Därför la undertecknad ned en Röd Nejlika på Den Okände Soldatens Grav
vid Kremlmuren i juli 1990.

Vinterkriget 1939-40, där finnarna lämnades ensamma för att slåss mot Stalins Sovjet. Jag hoppas
och tror att den ryske okände soldaten inte hämtades från dessa slagfält, då är
jag helt fel ute. Att sen Gustav Mannerheim, Finlands ÖB under Vinterkriget,
var smickrad av Hitler är en annan historia.

Tro
nu inte att jag har Stalin som idol. Värre tyrann har väl sällan skådats.
Stalins filosofi var ju: Är du av annan
sort, har du en annan tro eller en annan politisk uppfattning skall du bort, förtryckas
eller likvideras. Detta körde ju även Adolf med. Tyvärr är det alldeles för
många ledare och länder på vår Jord som kör med samma filosofi än idag. 51
miljoner människor på flykt är väl bevis nog.

Det var
mina möten med några historiska ledare. Dom var där, jag var där. Kanske inte
riktigt samtidigt…

Idag går det 91:a Vasaloppet. Ett tips till dom
som ställer upp. Det gäller att ha bra före, annars kommer man efter. Och
apropå Vasaloppet, Gustav Vasa styrde väl det som då var Sverige med nästan
samma filosofi som Stalin styrde Sovjet…

”Politikens värsta fiende är Verkligheten”.
(Olof Palme)

”Göbber å Kärringer, huk er i bänkera för nu
ladder han ôm. (Tage Erlander)

”Kvigorna
hemma på gårn behöver ingen föräldrautbildning”
. (Thorbjörn Fälldin)

”Min
bror Bob vill inte vara med i regeringen. Han lovade pappa att leva hederligt”.
(John F Kennedy)

”En
del människor byter parti för sin övertygelses skull. Andra byter övertygelse
för sitt partis skull”. (Winston Churchill)

”Den som röstar bestämmer inget. De som
räknar rösterna bestämmer allt”. (Josef Stalin)

”Alla vill att yxan ska gå men ingen vill
hålla i skaftet”. (Gustav Vasa).

Tommy Svensson den Internationella Kvinnodagen
den 8 mars 2015.



Släktforskningens A och O.

Kuriosa Posted on Sun, January 04, 2015 18:59:53

TJENARE
FOLKET

Släktforskningens
A och O.

Idag
är det många som söker sina rötter. Finns det något kungligt eller adligt bland
mina förfäder eller är det bara torpare, pigor och drängar, kanske någon gammal
tjuv som stal en gris för 200 år sen eller till och med någon mördare. I
Kyrkböcker som sträcker sej till slutet på 1600-talet kan man få reda på sånt.

Sen
så ska man ju hålla reda på olika släktskap, mostrar, kusiner, vekling,
brylling, ättling, tuting, tvilling, tremänning o.s.v. Här kommer en
förteckning över vad som menas med olika släktskap.

Kusin:
Syskonbarn.
Syssling : Kusinbarn även kallad Tremänning.
Brylling : Är tremänningars barn kallas även Fyrmänning.
Snyting : En förkyld treåring vars mor
är syster till en kusins farbror.
Skärning : En bryllings yngre bror som flyttat till Finland.
Tvilling : Två kopior av samma person vars mor är dotter till sin far.

Grävling
: En farbrors syster, vars son kör en
Abelco xc135D. En grävmaskin med den turboladdade Cumminsmotorn på 4,5 liter.
Jora för fan.

Pudding : En kusins dotter som uppnått 25-års-åldern, som man inte sett på 15
år.
Dregling : En farbror till en kusin som
spanat in ovan nämnda Pudding.
Töling : (Värmländska) En moster vars systers yngre brors fru gärna pratar om
och kring sej själv. Att jämföra med ”Tjatmoster” ,”Töl-lägg”.
Lyssning : Har man TVÅ öron och EN mun
så betyder det väl att man ska lyssna mer än man pratar.

Odling
: En yngre kusins farfar vars brorson har ett jordbruk på Västgötaslätten.
Gödsling : Fader till ovan nämnda Odling.
Joddling : En äldre kusins yngre son vars svärfar är Österrikare eller är det
tuffare tider är han Österfattigare.
Avföring : En kusins morbrors faster som pratar skit om övriga släkten
Hyvling : En morbrors bror som jobbar på sågen.
Vinkling : En äldre syssling till en
morbror som har fått ryggskott.

Veling
: En mosters äldre brors farbrors farfar
som sitter på hemmet.
Förädling : En yngre farbrors kusins
brylling som blivit greve eller grevinna.
Grumling : En suddig figur i periferin som man är osäker på släktskapet.
Krympling : En HALV-bror till farfars sons kusin.
Smuggling : En kusin som olagligt tas in i landet.
Mygling : Ett kusinbarn till en farbror som sen hamnar i bil, fastighets eller
hästhandlar branschen eller på ett statligt verk.
Trassling : Lite komplicerade eller avlägsna släktrelationer rent generellt.

Kuling
: En morbror till farmors yngste son som hamnat i blåsväder.
Abdikering : En släkting som säger upp bekantskapen.
Idissling : En fasters äldsta kusin som ältar en sak om och om igen. Kör samma
tugg alltså.
Trilling : Kusinbarn som ofta står på öronen och ramlar och slår sej. Plåster
på armbåge och knän.
Enäggstrilling : Tre kopior på samma människa. Oftast samma fader och samma
moder.
Oäkting : En kusin som har olika far men inte samma mor.
Krigföring : Svärmor.

Förveckling
: Min Farmors äldste sons lillebrors äldsta syster vars yngste sons äldste
kusin har skrivit detta.

Goding
: Tommy Svensson den 4 januari 2015.

God
fortsättning på Er.



Vintips med Gert Ove.

Kuriosa Posted on Mon, November 17, 2014 22:02:57

TJENARE
FOLKET

Vintips
med Gert Ove.

Efter
många år av öldrickande har jag återfått ett intresse för vin. Inte för att
dricka det utan för att dela med mej av mina erfarenheter av de viner som man
har läppjat på. Detta hände två år innan jag ryckte in och gjorde militärtjänsten
på Kungliga Värmlands Regemente. Med andra ord, I 2, i Karlstad. Det kom sig av
de utsökta viner man hade råd med i ungdomens dar. Vad var det dom hette då? Jo,
Villafranca och Beyaz. Dom känns obehagligt bekanta på något vis. Ungefär lika ångestfullt som en Lars Norén-pjäs.

Doften
på Villafrancan. Minsann, anade man inte en rik nyans av terpentin blandat med andra
kryddiga kemikalier och en härlig jästarom med en genant karaktär av avlopp som
får fart på hissen som går mellan magsäcken och munhålan. Hade vinet varit israeliskt
har man förstått varför det är så trångt vid Klagomuren.

Förväntningarna
innan, medan vinet dekanterades, blev det nästan en erotisk ”toush” på. Kan ha
varit Bengt Sändh som sjöng en visa som gav förfesten en speciell prägel. ”Ingen
fuktad torva med en flaska Koskenkorva, om tjejer skall grejas skall dom mejas
med Beyaz”, “Rida rida ranka med en flaska Villafranca”.

Som
sagt, förväntningarna var stora efter att ha avnjutit en rumstempererad, det
vill säga en fesjummen, 37:a Villafranca. Priset på Systembolaget var drygt en
femma. Vinet passade bäst till en burk Ravioli eller nåt annat lättspytt. En
toppning av Villafrancan skedde med en klunk av det Turkiska vinet Beyaz. Beyaz
med en bouquet (bokèe) av en tydlig symaskinsoljig karaktär uppbackat med känslan
av sur disktrasa med en nyanserad knorr av ett rejält rävgift. Jodå, när
70-talet var ungt så minns jag också hur förväntningarna uteblev. En så kallad ”feedback”
dök upp när man fixade till en ”Le Grande Vomage” av ovanstående drycker.

Mitt
vindrickande upphörde tvärt efter att erhållit detta rus eller om man så vill, varit
lite på örat, lite mosig, lite på lyset, lite bladig, rund under fötterna, lite
i hatten, på pickalurven, lite blaskig, tankad, slirig, klapp kanon, dyngrak, kort
sagt, bra i röva. Jodå, man spydde som en högtryckstvätt och fick det i näsan,
bakvägen, med en saftig baksmälla som grädde på moset. Munhåleupplevelsen dagen
efter, gav en pikant smak av överjästa vinbär, skatbo och blöt tidning. Som en
knaprig finish anade man en överdimensionerat framtoning av sura jordgubbar med
en strävhet som hade en prägel av ”femmans” sandpapper. En krispig eftersmak
med mycken beska. Kort sagt,
en
nära-döden-upplevelse.

Joda.
Le Cardinal, Tirnave, Vino tinto, Green Pearl och Aurora är gamla bekanta ”throw-ups”.
Aurora är väl det man minns bäst trots att jag aldrig har upplevt en
munhåleupplevelse med detta vin. Doften är en genomträngande spänstig arom av gammal
fuktig skosula med en syrlig tillsats av tåbira och en fin balans av gamla blöta
trasmattor. Ett perfekt vin att grunda med för att lägga upp en Capricciosa vid
dikeskanten. Det blev ofta effektfulla fläckar av Aurora. Det syntes ett halvår
efteråt vart folk hade spytt, även om det var utomhus. Kir får man heller inte
glömma. Jag har många minnen av polare som gjort små söta vomeringar i en
härlig violett nyans.

Diamant.
Där kom en goding till. Och Marinella, mycket procent för pengarna. Ett starkvin som
även det var en ”throw-upare”. Smaklökarna får sej en riktig körare så att
kräkreflexerna aktiveras. En liten finess är att tungspetsen gör en halv
Mollbergare. Mateus Rose, en klassiker i den mousserande genren. Många tyckte
nog att det gick fortare att komma fram till själva ruset med en Mateus Rose, bubblorna
hjälpte nog till en del.
Käkarna
gick liksom på tomgång, vilket låter mer som intagande av amfetamin snarare än
rosévin. Sådana fyllor är nog lättsamma, men man får betala kopparslagaren dyrt
dagen efter.

Csardas,
Traminer, Parador, Dessertvin och Algerie. Har du lagt en pizza efter att ha inmundiga
dessa drycker, då är de godkända. Jorasatt.

Mmmm… Sug på minnet. Den lite
torrsöta bubblande smaken. En munhåleupplevelse som är stor och komplex med en ton
av gammalt fiskrens och suddgummin, en fruktsyra som får gomseglet att önska
sej nån annanstans och med ett litet kryddigt avslut av katrinplommon som får toastolen
att inta högsta beredskap. Och som Grand Finale, själva Spyan. Den bekanta känslan
av hur det vänder sig i magen, sedan det söta vinet blandat sej med magsaftens
bitterhet. Aaaahh…

Usch,
man mår illa bara av (s)tanken. En 37:a Villafranca och en klunk av en byxvarm
Beyaz som undertecknad fick i sej (och ur sej) i Deje nån gång i februari 1973. Efter det så
har jag avstått helt, från allt vad viner heter. Allt från Argentinskt
Mendozavin till äkta Fransk Bordeaux, för att citera Evert Taube.

Att
det ska vara sånt verbalt akrobatiskt ordbajseri när man ska beskriva ett vin
när det ändå bare är yrsla folk vill åt.

Fotnot.
Vem är Gert Ove da?? Jo, jag heter inte bara Tommy…

Tommy
Svensson den 17 november 2014.
Det
återstår 44 dagar av året.



Tio fakta.

Kuriosa Posted on Sat, September 27, 2014 15:20:07

TJENARE
FOLKET

Tio
fakta.

1. Du
kan inte tvätta dina ögon med tvål

2. Du
kan inte räkna dina hårstrån.

3. Du
kan inte andas genom näsan när du sträcker ut tungan

4. Du
testade nummer tre just nu.

6. Medan
du gjorde det, insåg du att det var fullt möjligt, men att du såg ut som en
hund.

7.
Du ler just nu eftersom du gick på det.

8.
Du hoppade över nummer 5.

9.
Nu tittade du efter om det fanns nån nummer 5.

Ja
ja…

Sitter du fortfarande med tungan ute???

10. I natt
är det tjugo år sen Estonia gick under. Om tjugo år är skribenten 78 år.

Det är inte klokt vad klockan går…

Tommy
Svensson den 27 september 2014.



24 timmar.

Kuriosa Posted on Tue, September 23, 2014 16:05:38

TJENARE
FOLKET

24
timmar.

Utanför
sovrumsfönstret finns den mörka och lite kyliga septembernatten. Jag ligger
vaken. Kan inte sova trots att jag känner mej ganska så trött. Klockan visar
02:44. Om drygt två timmar går mobilens väckning igång. Den önskar mej ”God Morgon”
med att spela ”Don’t worry be happy”. Nattens ljud är folk och fä som snusar
och småsnarkar i huset. Det blandas med radion i köket som står på svagt.
Nattradion
spelar: You’re The First, The Last, My Everything med Barry White.
Enda tanken som finns i huvudet är att
”Försök att sova nu Tommy. Du ska upp om två timmar”. Plötsligt kommer en annan
tanke. Indien befinner sej fyra och en halv timme före oss. Där bör klockan
vara 07:14. ”Just nu sitter tio miljoner indier och skiter, med andra ord,
driter môran”. Skrattanfallet var ett faktum och gick inte att stoppa.

Jora,
det är ju så att vid vilken tidpunkt som helst i Sverige så är det alltid några
på vår Jord som ”driter môran”. Vi har ju inrättat ett system på att dygnet ska
vara 24 timmar. Vilken tur att inte Jordklotet jäklas med oss, att vilja snurra
fortare ibland eller ”Nä nu tar jag och saktar ner lite” Nej, Moder Jord
roterar stabilt, lugnt och fint.

Från
det att Solen står i zenit en dag, till zenit dagen efter, så tar det 24 timmar
och 0.002 sekunder för Jorden att rotera ett varv. Ganska så stabilt alltså. I
förhållande till stjärnorna roterar jorden runt sin axel på 23 timmar 56
minuter och 4,09054 sekunder. Det beror på att jorden hinner röra sig en liten
bit runt solen medan den snurrar ett varv runt sin axel. Det är därför som
höstens, vinterns och våren stjärnbilder inte är dom samma. Fatter ni ??. Men hur
vet Jordklotet att det ska snurra ett varv på 24 timmar då? Det är ju ingen som
har talat om det för Jorden.

Nej,
här fick människan anpassa sin biologiska klocka efter Jordens rotation. Att
dygnet ska indelas i 24 timmar härstammar från dom gamla babylonierna. Tolv var ett viktigt tal i det gamla Babylonien. Man
delade in dygnet i tolv ljusa och tolv mörka timmar. Men det innebar ju att
timmarna var olika långa beroende på årstid. Men år 150 f.Kr.
tänkte, den numera stendöde grekiske
astronomen Hipparchos, till om tideräkningen så att varje
timme skulle vara lika lång. Det är således dom gamla Babylonierna som vi ska
skylla på om inte dygnets timmar räcker till.

Men
hur kom tidszonerna till da?? Året är 1876.
Kanadensaren
Sandford Fleming kom försent till tåget en gång. Då fick han idén till tids­zonerna.
Regionerna i Kanada hade själva bestämt tiden i sina områden, det orsakade stor
förvirring. Sandford Flemings lösning på problemet var att dela in jorden i 24
tidszoner. Han presenterade idén för Kanadas general­guvernör, som sände
förslaget vidare till världens regeringar. (Kanada har idag 5 tidszoner).

Starkast
stöd fick Fleming av den ryske Tsaren, som hade väldiga problem med olika tider
i sitt stora rike.(Ryssland har idag 10 tidszoner) Fleming kallade till en
internationell konferens i Venedig 1881, men deltagarna lyckades inte komma
överens, dom kanske inte kom i tid heller. Tre år senare, vid ett möte i
Washington, godkändes Flemings förslag av 25 nationer. Sam­tidigt beslöt man
att tidszonerna inte skulle vara ”fasta” utan kunde an­­passas för olika
länder. Alla regeringar införde inte tids­zonerna på en gång. Noll-meri­dianen,
som tiden beräknas ifrån, gick och går ju genom Greenwich strax öster om London.
Naturligtvis skulle det tjafsas lite grand och några länder accepterade inte
detta. Men till slut segrade förnuftet över känslorna, och samtliga länder
anslöt sej sen till avtalet.

Sverige
var tidigt med i leken om en gemensam tidszon för gamla Svedala. Före 1879 hade
vi olika tider eller tidszoner i Sverige. Solen fick ju styra klockan genom
soluren. Det skiljer i soltid, så mycket som 45 minuter mellan östra och västra
Sverige, Strömstad – Haparanda. Skillnaden mellan Stockholm och Göteborg var
och är 24 min. Västra Stambanan, Järnvägen mellan Stockholm och Göteborg, stod
färdig hösten 1862.
Första
tåget avgick från Stockholm klockan 8:54 på morgonen den 3 november med en
massa höjdare och naturligtvis med Kung Karl XV i spetsen. Sent på kvällen
dagen efter kom man fram till Göteborg. Då var det väl inte så noga att
Göteborg låg 24 minuter efter Stockholmstid. Men sen ställde det till problem
med tågtidtabellerna.

Nu
för tiden så verkar det inte vara några problem alls med dom här 24 minuterna.
24 minuter försent hit och dit är ju vardagsmat idag med tåg och tågtider…

Den
1 januari 1879, infördes gemensam tid i hela Sverige. Naturligtvis var det
tjafs även där om vilken tid som skulle användas som normaltid i Sverige. Både
Stockholm och Göteborg hävdade att deras lokala tid skulle bli den gemensamma
tiden. Slutligen enades man om att Svensk normaltid skulle följa meridianen
ungefär mitt emellan Stockholm och Göteborg. Svensk normaltid räknas från vår meridian
15º ost. Tranås, Motala, Nora och Leksand bl.a. ligger väldigt nära 15:de
longituden så där är klockan ”exakt svensk tid”. Fôrshaga är sex minuter senare
enligt den exakta soltiden. Något att skylla på om man skulle komma försent
till något möte eller nåt.

Om man
är ute på en liten nätt Nordpolsexpedition, behöver man inte bry sej om allt
detta med tidszoner. På Nordpolen är alla riktningar söderut, där sammanstrålar
meridianerna. Samtidigt går ju den internationella datumgränsen till Nordpolen.
I teorin innebär ju det att det alltid bör vara midnatt där. Det stämmer inte
riktigt i praktiken. Från vårdagjämningen till höstdagjämningen som, som en
händelse inträffar i dag, är det ju sex månader dagsljus.
Efter en 32 timmar lång romantisk solnedgång
som börjar just idag, kommer en skymning som varar i sex veckor, därefter
följer tre månaders totalt mörker, Polarnatten, sen kommer en sex veckor lång
gryning innan solen åter går upp. Även den romantiska soluppgången tar 32
timmar.

Nordpolen
befinner sig ju på ett ständigt istäckt hav men bland annat den svenske
isbrytaren ”Oden” har knäckt istäcket vid Nordpolen och besökt 90 grader nord
ett antal gånger. Men bara 4 079 meter från själva nordpolen finns fast
mark. Om man vill stå på botten rakt under vill säga. Ryssarna, åffkåååårs, har
placerat en flagga på bôtten rakt under nordpolen…

Motsvarande
gäller för Sydpolen men där är det ju som alla vet fast mark under fötterna. Där strålar
ju också meridianerna samman tillsammans med datumgränsen. Där finns även
Amundsen-Scott Basen men denna forskningsstation tillämpar nyzeeländsk tid. Där
”driter di môran” när klocka ä runt 20:00 i Fôrshaga. Sånt kan va bra å vete…

Tommy
Svensson Höstdagjämningen den 23 september anno 2014.



Fôrshagaklassikern.

Kuriosa Posted on Wed, September 17, 2014 22:00:50

TJENARE FOLKET

Fôrshagaklassikern.

Lidingöloppet,
Vätternrundan, Vansbrosimmet och Vasaloppet ingår ju i den ”Svenska
klassikern”. Vad ingår i ”Forshagaklassikern” da??? Sprungit 60 meter på Ängevi
på skolidrottstävlingen. Cyklat runt Östra Deje och tillbaka på ”drajven” dom
hade början på 70-talet. Tagit ett dôpp i älva ve Lisasann. Åkt elljusbana på
skidor ve Slätta. I så fall har jag gjort Fôrshagaklassikern. Ja i alla fall under förra årtusendet

Eller
är det att man ska ha varit i gasen i Forshaga-parken och dansat till Trio me
Bumba en myggrik kväll i nån gång i mitten på 70-talet när sångaren Tommy Wener
höll på att gå upp i atomer innan han fick tag på myggspray. Jodå man har badat
i den klassiska fontänen ”Far och Sôn” på torget i Forshaga. Man vet att någon
har skjutit en hagelsvärm högt uppe på väggen där Foto-Göran nu har sin affär. Minsann,
märkena är kvar. Man minns även att ”Stockhôlms-Lisa” jobbade på Fribergs
konditori i samma byggnad när almanackan visade 60-tal. På 70-talet huserade
Ullas Mode Shop i samma lokaler. Jo men, det ingår lite grand i Forshagaklassikern.

Harrys
med Sune Skogh, Nils Erlands med Caroline, Stigs-Värmlandspôjkera är
brottarband från första hälften av 70-talet som man t.o.m. har dansat till i Forshaga
Folkets Hus. Man kommer ihåg att vaktmästaren på just Folkets Hus hette
Wellermo (reservation för stavningen). Man har sett och morsat på skådespelaren
Nisse Hallberg vid Fôrsbergskiosken. Det ingår i klassikern när 60-tal blev
70-tal. Det var stort när han var i byn. Nils Hallberg besökte ofta sin syster
som bodde i kvarteret ”Korea” om jag inte minns fel.

Eller
när en immig PV 62:a gungade fram och tillbaka vid parkeringen som fanns mellan
gamla Apotekshuset och nuvarande COOP. Att veta vem som var ägaren till PV:n
ingår i den högre divisionen av Forshagaklassikern. Tilläggas ska, att ägaren
lämnade jordelivet för lite drygt trettio år sen. Vid denna parkering stod även
en telefonkiosk som fick påhälsning av åskan nån gång sommaren 1973. Kiosken
skiftade från rödmålad till kolsvart på nån sekund. Vid marken där ledningen
hade gått ”two feet under” in i kiosken, var det som om någon hade kört med
jordfräs. Vilken jädra smäll…

Att
ha klämt nåra bärs i slutet på 70-talet uppe på berget där Betels gamla sommarhem
stod en gång, ingår i klassikern. Trappan till stället är ju kvar än idag. I
närheten finns ju sen snart 30 år tillbaka, vattentornet. Vi som var med kommer
väl ihåg ljusslingan som fanns på vattentornet när dom byggde det. Att vattentornet
numera ser ut som ett UFO om kvällen tycker jag är riktigt effektfullt. Liksom
att känna doften av 60 och 70-talet, i form av hönseriet som fanns strax söder
om Forshagas Folkets park, det ingår också i klassikern.

Man
har även gått över den östra bågen på Skivedsbron men det rekommenderas absolut
inte säger undertecknad som var dumdristig nån gång sommaren 1974, på hemväg
från Logdansen vid Hembygdsgården. Det äventyret ingår inte i
Forshagaklassikern tycker jag då, även om några ser det som
Forshagaklassikernas klassiker. Apropå Logdanserna så har man gjort en
baklängesvolt över räcket på baksidan om logen och ramlat rakt ner i onödigt
många brännässlor. Det rekommenderas heller inte och det ingår heller inte i
klassikern. Ja, kanske lite grand da.

En
gång var det inbrott i den klassiska Skivedskiosken. Snubben som gjorde det
blev ertappad av en legendar med nypor som inte var av denna värld. Och apropå
brännässlor blev snubben dragen i brännässlorna vid kiosken av legendaren med
nyporna. Ett straff som heter duga. Att veta vad denna legendar hette, som gick
ur tiden för drygt tio år sen, ingår också i den högre divisionen av
klassikern. I alla fall hade han samma förnamn som herrarna Oscarsson, Myrberg
och Morberg. Hans smeknamn da? En ledtråd. Ek, inte han Anders (1943-1986) utan
mer Tjuren Ferdinand. Vin kan åxå va en ledtråd. Snubben da. Noll Koll.

Och
när man ändå är inne på logdanser och Skived. Sensommaren 1974, på hemväg från
dansen, lite rund under fötterna, regnet börjar tillta, så har man övernattat i
en sandlåda. Sådana sandlådor ni vet som finns i branta backar. Sandlådan var
av trä med ett lock som skydd för nederbörden och den stod vid Solgatan på
Enåsen. Tipset om att på detta sätt skydda sej mot regnet fick jag av ingen
mindre än Seriefiguren 91:an Karlsson. Joda. Nja tveksamt om det ingår i
klassikern. Det fungerade i alla fall, jag var mest blöt inombords. Brottarband
från Logdanserna var Leif Norbergs, Hermanz, John Eltons och Country Family. Det är några
av dom som man kommer ihåg från tiden när det begav sej.

Joda,
man har stått och pinkat i pissoaren bakom bortre läktaren på gamla Ängevi bredvid
legender som Kalle å Gunnar, Per-Fingal, Folke Rudkvist, Stig i Boa, Petrus
Larsson för att nämna några. Det var väl en riktig klassiker. En egen ölsejdel
på gamla puben Waterloo drack man ihop till i början på 80-talet. En klassiker
som cirka ett trettiotal gjorde. Tyvärr försvann sejdeln spårlöst nån gång
något år senare. Puts väck. En annan klassiker som man upplevt är ”Börjes
finger”. Dom som upplevt detta vet vad jag talar om. Samma finger satt på en
hand som har tryckt Hans Majestät Konungens hand. Jodå bara en sån sak. Det är
ju nästan hedrande.

Svarta
Damen hördes man talas om, bara det är en klassiker. Hon befann sej på kyrkogården
höstkvällar och höstnätter men man såg henne aldrig. Kanske mest beroende på
att man inte besökte ”körrgårn” vid den tidpunkten. Vid Åsmyra, där ”alla” har
åkt cykelcross, en riktig Forshagaklassiker, låg ju SMU:s sommarhem som tyvärr
förföll mer och mer ju längre tiden gick. Ovanför ingången kommer jag ihåg att
någon hade målat med vit färg ”LEVE ÖDET”. Det var lite läskigt det för en
tolvåring. Golfbanor i betong fanns vid sommarhemmet och än i dag finns det
några kvar i vegetationen bortom den öppna platsen där sommarhemmet stod en
gång.

Upphovsmannen,
han som gav namnet till Petruskorset och Petruskiosken hette Petrus Eriksson.
Att känna till det ingår nästan i klassikern. Han hade en affär i samma hus som
Petruskiosken finns. 1972 köpte jag ett fårskinn till dynan på min Honda 125:a
i Bäcklunds skinnaffär som fanns där Petrus Eriksson hade affären på 30 och
40-talet. Lite extra kuriosa är att min älskade vovve, Bosse, en Bouvier des
Flandres, slog sitt eget personliga rekord med att gluffsa i sej en glasstrut,
en Magnum Cone. Från första tuggan, tills han slickade sej om nosen för att
visa att glassen var uppäten, tog det elva sekunder. Rekordet sattes en varm
dag i augusti år 2000 vid just Petruskiosken.

Att
ha suttit på matinén på Stenbion och visslat i biobiljetten när filmen började.
Att ha sett en snubbe som cykla på en enhjuling utanför Hotel Fröding. Minsann
var inte akrobaterna i Malmstenstruppen i Forshaga. Malmstenstruppen ett
begrepp i Forshaga Folkets Park under många år och att ha sett Pecker-Olle
halsa en pilsner på ett par sekunder ingick i 60-talets Forshagaklassiker.

Man
kommer ihåg snubben som körde 33 mil en eftermiddag, kväll och natt nån gång i
slutet på 70-talet. Bara i Forshaga. Rutten gick från Gulf, nuvarande OKQ8, upp
för Storgatan, in på Esplanaden som då hade en refug i mitten, rundade refugen
vid gamla station, nuvarande Systembolaget, ut på Storgatan igen, upp till
Shell, där han vände, ner för Storgatan igen rakt ner mot Gulf, vände där och
gjorde om turen. Men varför köra så och varför 33 mil. Det gällde en
vadslagning. 33 mil var ju sträckan Forshaga – Stockholm. – Det ska jag köre bare
i Fôrshaga, sa han och det gjorde han. Om detta är en Fôrshagaklassiker, därom
tvista de lärde…

Jorasatt.
Troligen är man ”Made in Fôrshaga”. Mina barn är det i alla fall. Närproducerat
ligger ju i tiden. Grundskolan, ettan till nian, gick man i Forshaga. Första
kyssen, jorasatt, och första ”gången”, jaha ja där ser man, också i Fôrshaga.
Jobbet har man haft i Fôrshaga i 41 år. Merit eller misslyckande? Nja, jag har
trivts med själva jobbet. Närheten hem från jobbet var en trygghet när ungarna
var små, så det ser jag som ett privilegium. Där min Mors och Mormors och
Morfars vagga stått, där Far och Farmor och Farfar gått, där t.o.m. min
Mormors Farmors Mormors Morfars
Far, Nils Larssons vagga stod 1681,

där stod även min vagga. För mej är det verkligen klassisk mark. Så varje steg
jag tar i Fôrshaga, blir för mej Strövtåg i Hembygden.

Att
ha trampat sönder en drivbänk då man skulle palla äpplen hos Leif Madsen på
Slättvägen. Leif Madsen blev jättearg och jag blev jätteliten. Att ha försökt
stjäla en färgad lampa i Forshaga Folkets Park när almanackan visade 1975. En
enda lampa syns ju inte om man tar, tänkte jag och skruvade ur, men alla lampor
i Rhododendronbusken slocknade. Hoppsan. Jora, nån vakt observerade det hela. Man
kunde hålla sej för skratt. Att ha legat ”bra i rava”, skapligt full, bakom
Forshaga Folkets Hus i ett cementrör hösten 1974 och vänt ut och in på sej
medan folket tittade på. ”Kolla Svenssôn. Jävlar va dålig han ä. Kommer dä mera
tror ni? Ja kolla, där kom dä en pizza te, ha ha ha…” Så roligt tyckte inte jag
att det var. Att ha tittat efter tjejer och brakat med cykel, rätt i en vägbom
som varnade för vägarbeten på Grossbolsgatan. Tjejerna skrattade. Jag förstod
inte alls deras humor. Troligen kom jag med en dålig bortförklaring också. Jora
det ingick i Svenssons klassiker som jag gjorde under det förra århundradet.

Detta
är mina personliga Fôrshagaklassiker som jag har gjort. Dä finns fôll nôa te.
Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att
den finns inte, fast bara lite. Folk i allmänhet dom tänker förstås att det som
hände i Fôrshaga verkligen har hänt. Så att dom inser att det som hände i
Fôrshaga inte kan hända i Råde. Och eftersom det inte hände där, det hade varit
mycket mindre sannolikt, med tanke på att det var här det hände. För att
plagiera Tage Danielssons suveräna ”Om sannolikhet”.

Fôrshagaklassikern
i dag da Tommy, 2014. Ja det skulle väl va att klara av att belasta Forshaga
kommuns avloppsnät ett par gånger om dan. Jora det får man vara glad för.

Fotnot:
Råde, mellan Moss och Sarpsborg är Forshagas norska vänort.

Tommy
Svensson Fôrshaga den 17 september 2014.



Matematikens magiska tal.

Kuriosa Posted on Wed, July 23, 2014 23:46:03

TJENARE
FOLKET

Matematikens
magiska tal.

Nu
jäklar gott folk ska ni få en Svenssonsk lektion om hur det här med
matematikens magiska tal hänger ihop. Självaste Dan Brown med sina symboler och
da Vinci-koder är rena söndagsskolan. Redan dom gamla grekerna och babylonierna
kände till vetenskapen om magiska tal. ”-Pappa, vad är det som har klibbat igen
i matteboken mellan sidan 15 och 16. –Nä, där har du fel min gosse, sidan 15
sitter alltid till höger och vänder man på det bladet så följs det av sidan 16,
så dom kan inte klibba hop. Men sidan 16 och 17 kan klibba ihop. -Ja det är dom
jag menar. -Ja, troligen är det väl Pythagoras Sats…

Mysterierna
tätnar. Hur har Pythagoras Sats hamnat i matteboka da, han har ju varit stendöd
i 2 500 år.

En
delning av en sträcka (AB = p + q), är att kvadraten på den
större delen (AC = q) är lika med rektangeln av den mindre delen
(CB = p) och hela sträckan (AB = p + q), med andra ord, hela sträckan (p + q) förhåller sig till den
större delen (q) som den större delen (q) till den mindre delen (p). Detta
kallas det Gyllene Snittet och följer man den enkla beskrivningen här ovan så
har man den perfekta Korvskivan.

I
verkligheten är alkoholen ganska ofta ett problem men inom kemin och fysiken är
ju alkohol en lösning.

En gubbe
bor på den 20 våningen. Varje dag tar han hissen ner men när han ska hem igen så
tar han hissen till den 10 våningen och får gå de resterande 10 våningarna.
Varför? Hur löser vi den ekvationen? Jo man ställer upp följande formel. (20-10) – 19^x(p + z) = (x + a) +90 (2a+2b)
(x^l )= xy – (xz)+l. I och med att hissen är rektangulär får man ta hänsyn till
att alla fyra hörnen har 90 gradiga vinklar där omkretsen, O = 2a+2b. Svaret på
formeln blir, som ni redan räknat ut, 116. Dold i integralen finns även
algebra-lösningen, ”pall”. Vad kommer vi fram till da. Jo att gubben är en
dvärg på 116 cm och når bara upp till den 10:de knappen i hissen. Han behöver
således en pall för att stå på, för att nå upp till den 20:de knappen

Ekvationen
som bevisar att Ett plus Ett är lika med Ett. I teorin fungerar det inte men
väl i praktiken. För att lösa det hela så tar man liknelsen om Åsnan mellan två
hötappar. Man tar en hötapp och ytterligare en hötapp, flyttar den ena hötappen
till den andra hötappen och vips har man En hötapp. Visserligen lite större men
lik förbannat endast En hötapp. En plus En är lika med En.

I
nedanstående taluppsättning finns det magiska talet 34 dolt. Lägger man
ihop varje vågrät rad blir det 34, varje lodrät rad, åxå 34, dom
båda diagonalerna, jodå det blir 34, de fyra talen i mitten 10, 11, 6, 7
är lika med 34, talen i varje hörn 16, 13, 4, 1 och även de fyra talen i varje
hörn ex. 9, 6, 4, 15 blir åxå 34. Dessutom de fyra talen som finns i
mitten på kanternas motstående sidor 5, 9, 8, 12 resp, 3, 2, 14, 15 blir även
dom 34. Däremot dom fyra talen till vänster i mitten 5, 10, 9, 6, blir
bara 30. Medan de fyra talen till höger i mitten 11, 8, 7, 12, blir 38. Hur
förklarar du de då Svensson?

16……3……2…..13
5……10….11……8
9……. 6……7….. 12
4……15…..14…..1

Jodå.
Här får den djävulusiska gåtan sin lösning. 11, 8, 7, 12, blir ju 38. För att
få talet 34 måste man ta bort 4 från 38. Dom fyra evangelisterna,
nej det är att göra det enkelt för sej. Dessutom kan man inte ta bort dom. Om
man minskar talet 11 med 7 och talet 12 med 8 så får man ju fyra. Nja så
enkelt är det heller inte, dessutom blir det ju sammanlagt åtta. Nej den
magiska taluppsättningen som återfinns i tysken Albrecht Dürers kopparstick
Melancholia från 1514, året som dessutom finns i dom två mittersta kolumnerna
längst ner, innehåller ett dolt budskap.

Minskar
man de båda större talen med varandra får man ju ett och likaså, minska de två
mindre talen med varandra så får man åxå ett. Ett och ett är ju som bekant två.
Siffran tolv ingår ju i de fyra talen. Det går ju tolv månader på året.
Vi fick ju fram siffran två och apropå månader och månar. Vilken planet har två
månar
. Jo Mars. Mars innehåller fyra bokstäver, även på Latin. Mars
är dessutom den fjärde planeten från Solen. Nu kommer ju siffran fyra
fram. Jorasatt.

Men
vi har ju siffrorna 11, 7,och 8 kvar. Mars roterar, ett varv runt Solen på ungefär
23 månader. 11 plus talet 12 som är med i kvadraten blir ju 23. Juli som ju är
en hyllning till Julius Caesar är ju den sjunde månaden och när detta
skrivs befinner vi oss i juli. Och idag är det ju den 23 juli… Åttan da. Jo
åtta delat med två (Mars månar) är ju fyra, Ja lite halvkrystat får det
väl lov att vara. Men det var ju talet fyra som det skulle minskas med, fyra som
skulle bort. Mars ligger ju bortom Jorden. Jo men sörru.
(38 – 4 = 34). Har Dan Brown mött sin överman i tolkningar av
symboler och tal, eller….

Nu
till den ännu mer djävulusiska lösningen på dom fyra talen, 5, 10, 9, 6, som
bara blir 30. Om vi tar namnet Samuelsson som innehåller 10 bokstäver
och tar och multiplicerar det med 3 så får vi 30. Jaha men var kom ”trean”
ifrån? Jo namnet Åke innehåller tre bokstäver. Under min grundskoletid på Centralskolan
i Forshaga i slutet på 60-talet och början på 70-talet var Åke Samuelsson
bossen för den legendariska OBS-klassen. Och vart höll dom till? Jo, Sal 34.
Känns talet igen?? Dan Brown, släng dej i väggen. Sal 34, välbekant för alla
50-talister i Fôrshaga.

Dessutom
en extra lösning på gåtan. Olle Adolphson var 30 år när låten som han
skrev den svenska texten till, gick in på Svensktoppen. Vad heter låten da?? Håll
i er nu. Den heter TRETTIFYRAN. Känner ni rysningen.

Idag är det den 23 juli 2014. Det är den 204:de dagen på året under
ett normalår. Adderar man talen i den magiska taluppsättningen får man talet
136. 204 minus 136 är lika med 68. 30 plus 38 blir även det 68. 68 dividerat med 2 (Mars månar), det
magiska talet 34 dyker upp. STÅPÄLSEN ÄR TOTAL.

Tommy Svensson, som sagt. Idag är det den 23 juli 2014.



Grattis goe onger!

Kuriosa Posted on Mon, July 21, 2014 14:15:03

TJENARE
FOLKET

Grattis
goe onger!

Min
yngste grabb Robbin gifte sej i lördags med sin älskade Emeli. Vad passar
bättre än Viktor Sunds och Oskar Merikantos fina visa om kärlek och giftermål.

Där
björkarna susa sin milda sommarsång,
och ängen av rosor blommar.
Skall vårt strålande brudefölje en gång
draga fram i den ljuvliga sommar.

Där
barndomstidens minnen sväva ljust omkring,
och drömmarna på barndomsstigar vandra.
Där skola vi i sommar växla tro och ring
och lova att älska varandra.

Där
björkarna susa, där skola vi bland dem
svära trohet och kärlek åt varandra.
Där skola vi sen bygga vår unga lyckas hem
och göra livet ljuvligt för varandra.

Grattis
goe onger säger

En
stolt far och svärfar, den 21 juli 2014.



Utan Anna hade livet inte existerat.

Kuriosa Posted on Sat, July 05, 2014 11:39:14

TJENARE FOLKET

Utan Anna hade
livet inte existerat.

– Ska du bli mä
ut å mjölke koa? Pigan Anna frågade den 13-årige Lars. Lars var äldste sonen
till Anders Antonsson och hans hustru Kajsa Larsdotter på gården Baggebråten i
norra Segerstad, någon mil väster om Karlstad. – Ja det kan jag väl göre, svarade
han. – Dä ä bra dä, sa Anna, du kan ta mjölkespannen där. Lars och Anna gick ut
till det lilla
fähuset
som var hopbyggt med stallet, ladan och logen.
Gårdens enda ko skulle mjölkas i den kalla
februarikvällen. Året är 1828.

Den 41-åriga Anna
hade passerat bäst-före-datum många år tidigare, tandlös, stripigt hår under
det solkiga hucklet. Inte så mycket till hull. Ingen karl hade tittat åt henne,
än mindre rört vid henne. Hon skötte sina sysslor på gården där djuren i fähuset
var hennes enda riktiga vänner. Hon hade gått från gård till gård de sista tio
åren. Mellan pigjobben hade fattighuset i Segerstad varit hennes hem. Men tack
vare hennes infall denna februarikväll för 186 år sen så betydde det att
generationer fick uppleva det som kallas livet.

Mjölkningen hade
avslutats. En skvätt av den spenvarma mjölken hade hällts upp i en liten skål.
Jo visst, laggårdskatten skulle ha sin belöning för alla sorkar och möss som han
hade som huvuduppgift att hålla efter. – Jo du Lars, du har vuxit lite grand på
sista tiden, rösten har förändrats på dej. Jag vet nog vad sånt betyder ja, sa
Anna och fick något speciellt i blicken. Lars kände en darrig känsla i kroppen
trots att inte Anna såg ut som hans dröm. Dessutom var hon ju 28 år äldre, och
föga upphetsande.

– Kom med här så
ska du få en upplevelse, den första i ditt liv. Hon lade sej tillrätta på
höloftet knäppte upp både sej och Lars och instruerade honom i livets
mysterier. Enligt Magnus Uggla tar det fyra sekunder. Det kanske det gjorde
även för Lars i denna kalla februarikväll då året var 1828. Ett halvår senare
gick Anna med en mage som inte kunde döljas längre. Ett foster, en pojke hade
börjat sparka. Det hela uppdagades av hussbonn på Baggebråten. Anna fick sparken
direkt med sin ofödde son. Fattighuset tog emot henne på nytt. På hösten 1828
födde hon sonen. Hans namn blev Sven. Efternamnet blev Larsson efter sin far,
Lars son.

Något år senare började
hon som piga på en annan gård. Sven fick följa med. Hussbonn på den gården
visste att Anna mjölkade både kor och 13-åriga pojkar, så hon hölls ganska så
kort. Tre år förflöt på gården. Annas krafter tröt allt mer och mer. Hon gick
ur tiden 1834 och ägde knappt kläderna på kroppen. Hela hennes 47-åriga liv var
kantat av fattigdom. Sven som då var fem och ett halvt, fick flytta tillbaka
till fattighuset där han bodde som fattighjon i elva år. Vi skriver nu 1844.
Sven har fyllt femton år. Redo att lämna fattighuset och känna på vuxenlivet.

Han började sin
yrkeskarriär som dräng på olika gårdar runt omkring Segerstad. Han tar därefter
värvning som fältjägare vid Trossnäs och får sitt knektnamn Sven Seger, han var
ju från Segerstad. Kanske att Sven var stationerad vid Trossnäs den 2 juni 1865
då byråkratins kvarnar malde väldigt långsamt och prestigen gick före sunda
förnuftet. En brand hade utbrutit hos bagare Eriksson på Skepparegatan i
Karlstad och branden hade spridit sej till andra byggnader. Landshövding Carl
Ekström bad Borgmästare Waldenström att rekvirera hjälp från fältjägarna vid
Trossnäs. Borgmästaren skickade en kurir till tjänstgörande chefen på
förläggningen. Den militära chefen godtog inte rekvisitionen. – Den ska vara
undertecknad av Landshövdingen.

Kuriren återvände
de 19 kilometrarna till Karlstad. Letade upp Landshövdingen och fick en
underskrift och återvände till Trossnäs. Under tiden brann Karlstad. Kanske var
det detta som fick Landshövding Ekström att falla i gråt och be högre makter om
hjälp, medan Biskopen i stiftet, Anton Niklas Sundberg, kanske utbrast :-” Förbannade
knektaslasar. Här djeflar anamma hjälper inga böner. Vi får ta saken i egna
händer och hjälpa till med brandsprutan”. Det hette ju enligt Gustaf Fröding
angående Stadsbranden i Karlstad att ”
Landshövdingen grät och bad, medan Biskopen svor
och släckte
.”

Vid ett-tiden på
natten kommer så ” Di gröne” fältjägarna fram till den, i stort sett
totalförstörda staden. Av 248 hus hade endast sju stycken klarat sej från
lågornas rov. Runt 5 000 innevånare blev hemlösa.

Vår Sven bodde nu
vid Åsundatorp i södra Segerstad. Han hade gift sej med Stina Persdotter. Tre
barn föddes i torpet, Anna, troligen en hyllning till hans mor, Karl och Johan.
Karl som föddes två år innan Stadsbranden i Karlstad blev i sin tur far till
Axel, året är då 1902. Axel blev sedermera min Farfar. Jorasatt. I dagens snack
om pedofiler så är jag trots allt otroligt tacksam för att Anna gjorde som hon
gjorde den där februarikvällen för 186 år sen. Kanske gick det till så som jag
skrivit, kanske skedde det på ett annat sätt. Inga vittnen finns kvar. Till 99
% säkerhet blev den då 13-årige Lars, min farfars farfars far. Och till 100 % säkerhet
blev den trasiga pigan, den då 41-åriga Anna Svensdotter, min farfars farfars mor

Fotnot 1:
Baggebråten finns inte kvar, endast en öppen plats vittnar om bostället där mina
förfäder, på en skör tråd, såg till att liv fördes vidare till kommande
generationer.

Fotnot 2: I
korsningen Östra Torggatan-Drottninggatan vid ”SmartEyes” finns en minnesplatta
på väggen. ”Här började branden den 2 juni 1865”.

Utan Anna hade
livet inte existerat för mej. I och med att Anna bestämde sig för att hennes
enda son skulle heta Sven, troligen efter hennes far, hon hette ju Svensdotter,
så fick ju Svens två söner, däribland Karl heta Svensson. Undrar om Anna hade
en tanke på att fem, sex, sju och även åtta generationer senare så finns det kanske
ett hundratal som för, just hennes sons namn vidare genom efternamnet. En av
dom sitter och plitar ner dessa rader, han heter

Tommy Svensson,
idag är det den 5 juli, året är 2014.



Morfar har berättat.

Kuriosa Posted on Sun, June 01, 2014 21:31:23

TJENARE
FOLKET

Morfar
har berättat.

Morfar
fyllde på vatten i tråget inunder, som jag har för mej att det var ett halvt
gammalt bildäck. – Vev på du Tommy, sa Morfar till mej, och jag drog runt
slipstenen. – Den ska rotere jämnt å fint, fortsatte han. Morfar tog upp sin
Morakniv, spottade på knivbladet och satte det mot den blöta roterande stenen.
Efter nån minut vände han på knivbadet så den andra sidan fick sej en duvning
också. – Jämnt å fint vet du. Han vände på knivbladet några gånger till. – Nu
ska vi täste ôm den ä nô vass, sa han och han satte kniven mot översidan av sin
underarm och rakade bort några hårstrån. – Jora, dä dôger, sa han. Och jag
tyckte, den där kniven är ju vassare än ett rakblad. Morfar han kunde slipe
kniver han. – Dä där gjorde du bra Tommy, du vet hur en slipsten ska dras du.
Och där stod jag och var två och en halv meter lång.

När
förra seklet var 180 dagar gammalt så föddes min Morfar, Henning, någonstans på
”Bruket” i Forshaga. Och som ”alla” på den tiden började han jobba på fabriken
i unga år. Troligen började Morfar jobba då han var tretton år gammal när han
slutade den då obligatoriska sexåriga skolan, för ungefär hundra år sedan. Han
finns med på ett foto från 1920, av jobbarna på Mölnbacka-Trysils pappersbruk i
Forshaga, ”Hôlmen”. Där jobbade han skift i cirka femtio år. På det fotot finns även Morfars far och
Mormors far med. Strax efter det Andra Världskriget blev han dessutom
månskensbonde då han och Mormor med sex ungar flyttade till Sundstad. Tvärs
över älven från mej sett.

-Så
här ska en inte göre egentligen, sa Morfar och högg ”huvudet” av en huggorm med
en spade, alldeles bakom boningshuset i Sundstad. – Di gör nötta di. Di hôller
ätter môllsôrken, men dä springer så möe onger här, sa han, så dä like bra. Han
la dom två delarna av huggormen på en myrstack och jag tror att aktiviteten i
myrstacken gick från noll till hundra på nån sekund bara. ”Ongera” var min bror
och mina kusiner. Ja, okej da, jag räknades väl dit jag också.

En
gång var Morfar ute i en eka på Blysjön för att dra några abborrar. Han var
ensam i båten. Mörka moln närmade sej. Minsann, åskan mullrade på. Det är bäst att
ro i land, tänkte han, men han hinner inte så långt. Blixten går ner i en
ledningsstolpe på en bergsknalle ett femtiotal meter från honom. På andra sidan
ekan, ett tiotal meter från Morfar sköt en vattenpelare på ett par meter, upp i
samma stund. Blixten hade i princip omringat honom – Då va ja litten, sa
Morfar. Apropå åska så berättade min Mormor, Lisa, om en
klotblixt som kommit ut från eluttaget vid fönstret och for rakt över rummet.
Sekunden innan hade hon flyttat sej från stolen framför eluttaget. Någon hade
sagt till henne, – Sett inte ve ett uttag när åska går, en vet aldrig va sôm
händer. Ja lite flyt ska man väl ha ibland.

Morfars
traktor var (troligen) en Bolinder-Munktell T 24/25 utan hytt. Att åka med på
ett hölass efter traktorn, eller att sitta framför Morfar på traktorn och vara
med och styra, blev ju barndomsminnen som heter duga. Sen skulle ju höet upp på
höskullen. Man stod med en högaffel i nävarna, 8-9 år gammal, och tog några
stygga tag, då man var en av dom som tog emot höet uppe på lon. Jäklar vad
”kärig” man va. Som belöning skulle man ju hoppa i höet sen. Lite sticksit och
dant men det ingick ju det åxå.

Morfar
berättade om en höstkväll då något märkligt hände. Han är ute med häst och
kärra. Vägen är smal, det får bara plats ett ”fordon” på vägen. Plötsligt går
hästen åt sidan, ut på väggrenen så långt åt sidan som möjligt. Morfar försöker
att få tillbaka hästen på vägen igen men hästen rör sej inte en meter. I
mörkret hör Morfar att ett annat ekipage, en häst med kärra närmar sej. Men det
som är konstigt, han ser varken häst eller kärra, än mindre någon kusk.
Ekipaget passerar hörbart men helt osynligt nån meter från Morfar. Ännu
konstigare var att när dom hade passerat så går Morfars häst ut på vägen igen
och fortsätter sin lunk. Morfar begriper ingenting. Hade hästen reagerat på
någonting övernaturligt, eller… Frågan fick aldrig något svar.

Sundstad
sommaren 1970. Morfars sista sommar. Man var fjorton år gammal. Min Morbrors
gamla moppe, en tvåväxlad Monark med ILO-motor. Av någon anledning var man
tvungen att packa på förgasaren innan man kunde starta den med kicken. Jodå
ännu en klassiker, att smygåka moppe innan man fyllt femton hos Mormor och Morfar.
Hur många har inte gjort det? Moppen gick nog fort ändå trots att den inte var
preparerad med ett hack i kanna, polerad förgasare och ställbart munstycke.

Morfar
och Mormors hund, en gråhund, som lystrade till namnet Jojo kommer jag ihåg
lite grand som en jättesnäll, ganska rultig kakhund som gick omkring på gården.
Nån gång i mitten på 60-talet så hade en annan gråhund tagit över reviret,
Ping. Han bodde i en hundkoja och hade en löplina som han sprang i. I och med
att Ping inte sprang lös på gården så trodde man att, den hunden är ju
folkilsken men när han nån gång fick gå lös var han också hur go som helst.
Lite komiskt blev det när han ylade ikapp med tåget när det tutade på andra
sidan älven. Min hund Bosse, hade samma idéer när ”Glassbilen” kom, världens
ylande men ”Hemglassbilens” signal reagerade han inte på.

Tre
kor, en häst, en kalvkätte, några grisar och en hoper höns fanns i ”laggårn”
hos Mormor och Morfar. Jag har inga direkta minnen av hästen och kossorna, där
en av kossorna hade en hatt enligt Mormor. Dyngstan bakom utedasset, kommer jag
ihåg när man jobbade med dynggrepen och leta mask när vi skulle till älven och
meta. Däremot hönsen, ”tippera”, kommer jag mycket väl ihåg. Mormor och jag var
ute i hönshuset och hämtade ägg och tippera var verkligen frigående. Ibland kom
dom in i boningshuset då fick Mormor schasa ut dom.

Ett
riktigt sommarminne från mina barndomssomrar hos Mormor och Morfar är när jag, Mormor,
Morsan och Brorsan, Mostrar och Kusiner, går ner mot en liten dunge, halvvägs mellan
Sundstad och älven, som ju för oss Forshagabor är den bekanta Klarälven. Juli
månad 1968. Sommarlov. Solen skiner. Blå himmel. Vita lätta sommarmoln. Vi går
över en sommaräng med blåklint, tjärblomster och käringtand. Timotej, prästkragar,
smörblommor och rödklöver. Klassiska höhässjor på åkern bredvid. Humlorna
surrar. Lars Magnussons kossor råmar. Vi stannar till vid dungen, lätt skugga
och en svag vind som fläktar. En Moster till mej hittar några smultron och trär
upp dom på ett strå och min äldsta Moster stämmer upp i ”Ute blåser
sommarvind”. Mer sommar kan det fan i mej inte bli. Inte ens regissören Olle
Hellbom kunde få till en sån sommarkänsla som jag kände just då.
En sommaräng, en dröm, en verklighet,
en bit av vårt svenska arv. Man kan bli tårögd för mindre.

Det
kan vara vinter också. Morfar med en sparkstötting gick igenom isen på
Klarälven. Morfar klarade sej men sparken försvann. Idag är Morfar borta, gömd
av jorden. Rester av sparken kanske finns kvar på botten eller kanske den är
helt konserverad av bottenslammet.

Den
9 april 1940 gick tyskarna in i Norge. Produktionen stoppades tillfälligt vid
Sulfiten och pappersbruket där Morfar jobbade. Han blev inkallad. Ett tag var
han stationerad vid Krigsflygfält 16 vid Brattforsheden, beredd att försvara
Sverige och sin familj. Samtidigt var det säkert en tuff tid för alla Mormödrar,
och Farmödrar också för den delen, att få hemmet att gå runt.

Nej,
en rejäl Hommage till Mormor och Morfar som var två av miljoner svenskar, som
fick slita hårt för att kommande generationer skulle få det bättre.

Tommy
Svensson den 1 juni 2014.



En guidad tur med andra ögon

Kuriosa Posted on Fri, May 23, 2014 20:11:15

TJENARE FOLKET

En guidad
tur med andra ögon.

Tjugo meter
över tältet dundrade långtradarna förbi. Det dånade till lite extra när dom
passerade skarven till själva bron, Sandöbron. Jag hade slagit upp tältet på
Lundevarvs lilla camping vid Sandöbrons södra brofäste. Första natten i tältet
stördes jag lite av den tunga trafiken högt över Ångermanälven. Andra natten
kändes det mer hemtamt.

Vi skriver
sommaren 1978. Ett drygt halvår tidigare hade jag läst och blivit helt fast i
boken ”Skotten i Ådalen”, skriven av Bertil Dahlgren (tror jag). Nu var jag i Lunde
och skulle med egna ögon se platsen och ta reda på så mycket som möjligt om
denna händelse då svensk militär skjuter rakt in i ett demonstrationståg och
dödar fem personer och skadar lika många. Demonstrationen var mot
lönesänkningar och strejkbryteri.

Första
dagen går jag runt i det backiga samhället och försökte föreställa mej hur det
såg ut då Tullgatan i Lunde blev dödens väg den 14 maj 1931. Tullgatan går från
Westerlunds Konditori vid Sandöbrons södra fäste, ner till ett färjeläge.
Sandöbron fanns inte då, 1931. Från Westerlunds Konditori går även
Stuvarevägen, men den vägen går rakt ner mot ”Stuvarevillan”. Stuvarevillan,
det var där strejkbrytarna var huserade. Det var ju strejkbrytarna som
militären skulle skydda. Det var den vägen som de flesta militärer trodde att,
”Här kommer dom”.

Tullgatan
är cirka fyrahundra meter lång. Folkets Hus och några bostadshus ligger på den
norra sidan. På södra sidan finns ett öppet fält ner mot det gamla
varvsområdet. Vid en dubbelbjörk börjar Tullgatan kröka av mot höger. Efter
björken finns det bostadshus på båda sidor om den trånga vägen ner mot
färjeläget. Där slutar Tullgatan. Framme vid färjeläget går en mindre väg förbi
”Ingenjörsvillan” och en tillhörande jordkällare med ett plåttak, samtidigt som
vägen smalnar av ytterligare. Sen går vägen vidare utefter ett plank. Planket
var nog runt sjuttiofem meter långt. Innanför, vid bortre änden av planket
fanns ju Stuvarevillan. Vid Stuvarevillan kommer vägen ut på Stuvarevägen. Det
var den rutten som demonstationståget troligen skulle ta.

Planket som
omgärdade det gamla varvsområdet, finns inte längre kvar. Där låg nu en stor
byggnad, en varvsindustri där man reparerade båtar. Färjeläget strax norr
varvsbyggnaden var inte riktigt sej likt från tiden då det begav sej. Mellan
färjeläget och varvsområdet fanns ju Ingenjörsvillan. Ingenjörsvillan och
källartaket fanns kvar.

Andra dagen
blev en upplevelse av stora mått. Jag gick ner till Tullgatan och stannade vid
dubbelbjörken. Några meter från dubbelbjörken, på andra sidan Tullgatan finns
en meterhög stenmur. Där ser jag en lite äldre herre med gråsprängt hår. Han
verkar vara i 70-årsåldern. Det verkade som han funderade på något. Han stod
länge och tittade på vägen alldeles vid stenmuren. Jag visste att precis där,
sköts en av demonstranterna till döds.

Han tittar
upp och får syn på mej. – Hej, säjer jag – Hej hej, svarar han. – Det är fint
väder idag, säjer han. Jag kan väl inte annat än att hålla med. – Joda, dä ä
varnnt å gôtt, säjer jag. – Är du värmlänning, frågar han. Jag kan väl inte
annat än att hålla med igen. – Jora dä hörsch vôll kanske, svarar jag. – Själv
är jag från Hälsingland sa han . – Jaha. – Det är första gången jag är här sen
skotten föll. – Va, var du med då? sa jag och blev riktigt förvånad. – Jo, det
kan man väl säja. Vill du ha en guidad tur?

Det vart ju
Bingo direkt. En guidad tur. Från en som var med. Det var ju bara så perfekt
som det kunde bli. ”-Jo förstår du, här vid dubbelbjörken stod en
ryttarpatrull”. Det visste jag ju redan, men det kunde jag ju inte säja. ”-Här
gjorde ryttarna en chock, en framryckning mot demonstranterna. Musikkåren som
var med i tåget strax bakom fanborgen hade gått av vägen lite längre upp i
backen, cirka trettio meter från patrullen. Där stannade dom. Vad jag kommer
ihåg så fortsatte dom att spela. Mellanrummet som blir mellan fanborgen och
resten av tåget, fylls snabbt av demonstranter. Några går eller småspringer
förbi fanborgen. Sen är jag lite skymd men jag förstår att en av ryttarna
faller av sin häst, troligen för att hästen stegrar sig i mötet med fanborgen”.

Han
fortsatte. ”-Ryttarpatrullen lyckas ju inte stoppa demonstranterna så ryttarna
backade ner till färjeläget med sina skrämda hästar. Det är ungefär här som det
börjas med stenkastning från några demonstranter. Där och då upphörde
demonstrationen från att vara fredlig och övergick till att vara ett upplopp.
Det är även då jag hör några pistolskott. Två av demonstranterna såras.

Vi gick ner
mot färjeläget. ”-Här nere vid färjeläget fanns en eldpostering, tio
infanterister med Mausergevär. Vid en utbuktning i planket cirka sjuttiofem
meter härifrån fanns en kulspruta och i andra änden av planket, vid
Stuvarevillan, ytterligare en. På vägen utanför Stuvarevillan stod också en
ryttarpatrull. På källartaket som du ser där bortom Ingenjörsvillan, där hade
vi ett kulsprutegevär”. Vi ?? tänkte jag. Han fortsatte. ”-Strax bortom
källartaket där verkstadsbyggnaden är nu, var ett rutstaket, sen började ju
planket där ett tjugotal militärer var grupperade. Precis där planket började,
där låg jag på post med min Mauser”.

Jag blev
alldeles iskall.

”-Blev du
förvånad nu” frågade han. Jag bara stammade, nu minns jag inte vad, för att
citera Olle Adolphson. Detta var ju inte vad jag hade väntat mej. ”-Vill du att
jag ska fortsätta berätta så får du en bild av förloppet med andra ögon” sa
han. Jag försökte samla mej. Här stod jag tydligen bredvid en av de soldater
som kanske avlossade dödande skott mot svenska arbetare.

”-Vi trodde
att demonstranterna skulle gå rakt mot strejkbrytarförläggningen men när dom
valde Tullgatan istället för Stuvarevägen blev det jävligt nervöst hos oss. Vi
hade ju mest resurser vid Stuvarevillan. Valet av väg som tåget gjorde visade
på att dom inte valde direktkontakt med strejkbrytarna. Där jag befann mej så såg
jag tåget, från det dom kommit in på Tullgatan ända fram till dubbelbjörken.
Från björken till mej är det ungefär hundra meter, fågelvägen. Sen skymmer två
hus sikten för mej. Efter husen så ser jag de sista tjugo metrarna av Tullgatan
innan den mynnar ut på plan vid färjeläget. Soldaterna vid kulsprutan på
källartaket skymmer även sikten mot färjeläget lite grand”.

”-Jo
förstår du, när vi hör pistolskotten och ser ryttarna kommit tillbaka ner på
färjeläget, då förstod vi att ryttarpatrullen inte hade kunnat stoppa
demonstranterna. Kapten Mesterton springer förbi där jag satt. Han stannar vid
ett staket vid Ingenjörsvillan, där han möter ryttarpatrullens befäl,
löjtnant Beckman. Beckman ropar till Mesterton – Här finns ingen återvändo… Mesterton vänder sej mot dom demonstranter som han ser och
ropar ”Halt, i lagens namn stanna annars skjutes här skarpt”. Samtidigt ser jag
att dom första demonstranterna har kommit fram bakom ett hus. Dom har nu cirka
tjugo meter kvar till planen vid färjeläget. Jag hör Mesterton ropa en gång
till”.

”-Mer
demonstranter kommer fram. Några hukar sej ner. Du ska veta att jag var ruskigt
nervös, ändå befann jag mej kanske trettio meter från färjeläget. Där låg ju
tio infanterister med mausergevär. Alla gevären var laddade med två lösa skott
och tre skarpa så förhoppningen var att kunna skrämma tåget till att stanna.
Kulsprutorna kunde bara laddas med skarpa skott och fick bara avfyras på ett
speciellt kommando.”.

”-Kapten
Mesterton inser att tiden krymper väldigt fort. Vi hade fått order att sikta
framför demonstranterna och om några sekunder är det alldeles försent att
skjuta framför dom. Mesterton tar några kliv från staketet vid Ingenjörsvillan
och vänder sej om och tittar på soldaterna vid färjeläget. ELD”.

”-Då brakar
det loss. Här ifrån färjeläget skjuts det upp mot Tullgatan. Det är ju tio som
skjuter härifrån men dom första tjugo skotten är ju lösplugg, sen avlossas de
skarpa skotten. Soldaterna sköt helt vilt omkring sig. Det är ju här som tre av
demonstranterna dör och två skadas av gevärselden. Tre-fyra tusen personer tränger
på uppifrån Tullgatan. Vägen sluttar hela tiden. Folk fattar inte vad som
händer längst fram.”

Jag är
fortfarande lite omtumlad av den oväntade vändningen. Han fortsätter berätta.
”-Under tiden springer kapten Mesterton förbi mej igen, åt andra hållet, och
ber om förstärkning. En furir tar kulsprutan, den som står vid utbuktningen vid
planket. Tre skarpa skott går av. Kanske är det något av de skotten som dödar
flickan uppe på gräsplan, granne med Folkets Hus. Precis när furiren springer
förbi mej med kulsprutan hör vi en ”Eldupphörsignal”. Det är en trumpetare i
musikkåren som får vapnen att tystna. På en kort stund, kanske nån minut bara,
hade allting gått åt helvete. Jag har pratat med några av dessa som sköt från
färjeläget, dom sa att detta var fruktansvärt dels att vänta så länge på
eldordern, stenarna haglade över oss. Sen att se folk som stupade… Hur många
skarpa skott som avlossades här ifrån färjeläget vet jag inte. Det fanns ju
trettio totalt.”

Jag tog mod
till mej och frågade – Avlossade du några skott? – Vad vill du jag ska svara på
det, sa han. – Du ska veta, sa han, ”Vi var mellan 20-21 år, befälselever,
stamanställda korpraler, furirer, vi tillhörde ett skolkompani. Vi hade ingen
utbildning på att hantera en uppjagad folkmassa. Det var nog många av oss som
var blöta i byxorna när tre-fyra tusen marscherade mot oss. Befälen var heller
inte skolade att ta upprorsmakarna på rätt sätt. Och så som varvsområdet i
Lunde såg ut kunde det bara bli en tragedi. Skarpa skott mellan husen. Rena
vansinnet att ta dit militär överhuvudtaget. Skyttevärnet som jag låg i var en
del av vägen vid planket som demonstranterna troligen skulle gå på. Så, så sett
är jag glad att tåget stoppades innan dom kommit till mej”.

”-Sen fanns
det säkert befäl och andra som tyckte att vi skötte det hela perfekt. Du vet
det var många som avskydde kommunister eller ”sågverksindianer”, som många
befäl sa. Några som sköt trodde säkert att magasinet bara innehöll lösa skott.
Så hade det sagts av en del befäl när gevären delats ut bara nån timme innan
demonstrationståget dök upp. Men alla Mausergevär, som jag fattade det, var
laddade med två lösa och tre skarpa skott”.

”-Före
Lunde var jag helt ointresserad av politik. Jag tog värvning för att få en
sysselsättning, ett jobb, dom växte ju inte på trän på trettiotalet. Under
beredskapen var jag stationerad i Tornedalen, där träffade jag på kapten
Mesterton. Jag tror att han då hade blivit befordrad till major. Vi nickade
bara åt varandra. Vi hade båda varit med om något som ändrade våra liv. Sen
finns det säkert soldater som var med i Lunde som skulle kunna skjuta skarpt
igen om order gavs. Min politiska syn idag, är att samhället inte ska förändras
genom våldsaktioner. Jag tror det kallas demokrati, det där med att påverka
vårt samhälle genom val. Har du en annan syn på det hela?” sa han – Nej, sa
jag.

”- Har du
gjort rekryten, frågade han – Ja, sa jag, jag var på I 2 i Karlstad. – Då vet
du att lyda order. – Ja, sa jag. – Aha, sa han sen, Värmlands regemente. Visste
du att regementschefen från 1935 till 1939 hette Thord Evers. – Jaha, nej det
hade jag inte en aning om, sa jag. – Han var vår regementschef på I 21 den 14
maj 1931. Innan vi åkte till Lunde hade Thord Evers sagt till Mesterton, ”
Inget nytt Seskarö.”

Trots allt
tackade jag honom för den guidade turen. Vi stod på den plats där kapten Mesterton
kommenderade eld för lite drygt 47 år sen. Där stod jag med mina sympatier för
dom döda och sårade och fick en uppfattning om hur en ung svensk soldat kände
sej då han vände sitt vapen mot sina egna landsmän. En milstolpe i Sveriges
historia.

“- Vi
sköt för att vi fick order. Samtidigt var många rädda för hela situationen.
Folkmassan som kommer emot oss. Nervösa till tusen. Innan Tullgatan svänger ner
mot färjeläget gick den nästan parallellt med planket där jag var. Jo,
avslutade han, jag tömde magasinet, två lösa och tre skarpa skott. Jag sköt mot
demonstranterna. Troligen träffade jag. Två personer föll, en dog, en sårades.
Det var alldeles vid stenmuren några meter från dubbelbjörken”.

Jaha du
Tommy. Är det en ny ”hittepå-historia” det här eller är det sant. Visst är det
sant alltihop. Ådalen 31. Fem arbetare skjuts till döds, fem såras. Militären
kom från I 21 och T 3 i Sollefteå. Befäl för den 60 man starka truppen var
kapten Nils Mesterton. Demonstrationen var en protest mot lönesänkningar och
strejkbryteri samt höjda vedpriser. Man sympatiserade med Marmaverkens arbetare
där lönesänkningen ledde till en långvarig strejk.

Fotnot: ”
Inget nytt Seskarö”. 1917 ägde hungerkravaller rum på Seskarö utanför
Haparanda. Där övermannades några av soldaterna och blev av med sina vapen. Det
skulle ju inte få upprepas igen.

Nej, det är
inte sant att jag har talat med en av soldaterna som sköt i Lunde. Men med
denna berättelse ville jag försöka få en bild av hur ett sådant möte kunde bli.
Hur en av dom som avlossade skotten i Ådalen resonerade…

Att jag tältade på Lundevarvs camping och gick runt i Lunde några dagar, sommaren 1978 är däremot sant.

Rent
faktamässigt stämmer berättelsen ganska väl med verkligheten.

Idag finns
det troligen inte någon kvar i livet, som var med i 1931 års demonstrationståg.
Detsamma gäller nog för soldaterna. Tidens tand fungerar på det sättet. Dom
skapade som sagt en milstolpe i Sveriges historia.

Ådalen 31. Ett skotthål
som blöder och det skotthålet kommer aldrig att läka hos mej. Men va fan Tommy,
folk dör som flugor varje dag i sammandrabbningar. Strejkande, demonstranter
som protesterar skjuts ner av poliser eller militärer runt omkring på denna
Jord och konstigt nog reagerar jag nästan med en axelryckning, ett ”Jaha”.
Varför Ådalen har berört mej så mycket, har jag svårt att förklara. Det krävs
nog 500 A-fyra ark…

Tommy Svensson den 22 maj
2014. Igår för 83 år sedan begravdes dom fem som stupade denna Kristi
Himmelsfärdsdag den 14 maj 1931. Ja, ja nu är det bra da…



OS mä Putin.

Kuriosa Posted on Tue, February 04, 2014 20:33:57

TJENARE
FOLKET

OS mä
Putin.

Heja
Sverige friskt humör, susen hänger utanför.

Till
fredan invigs de XXII (22:a) olympiska vinterspelen i Sotji vid Svarta Havet.
Sverige marscherar in med regnbågsmönstrade dräkter. I stället för den svenska
flaggan har man regnbågsflaggan. Vi måste visa Ryssland att vi stöder
HBTQ-folket. Babsan bär fanan vid invigningen. Hela truppen har naturligtvis
målat naglarna och för säkerhets skull har dom de officiella OS-Vantarna på sej,
där varje ”finger” är i OS-ringarnas färger. Blått, rött, grönt, gult och
svart. Och skulle Sverige vinna nån guldmedalj så spela inte ”Du gamla du fria”,
och inte heller ”Det är bögarnas fel”. Riv istället av gaylåtarnas gaylåt, ”Go
West”, Village Peoples brôtterhitt från 1978, allt för att reta Putin och hans antigayvänner.

Men ska man inte protestera mot deras
antigaylagar mot minderåriga då? Sverige gör affärer och skänker bistånd till
länder som har grova fängelsestraff och t.o.m. dödsstraff för HBTQ-folk. Men hörs
det protester från Gardell, Levengood och gänget, mot Sverige som är med och ”föder”
dessa länder. Nej det gör det inte. Ska man inte vara konsekvent?

Sex mil från själva Sotji ligger Krasnaja Poljana där längdskidåkarna, backhopparna,
bob och rodelåkarna och det alpina gänget ska hålla till. För 150 år sedan
slogs ryssarna mot det tjerkessiska folket just på denna plats. Joda,
det ligger nog tusentals lik under fötterna på skidåkarna. Att det tjerkessiska
folket offrade sitt blod, sina svettdroppar och sina tårar just här, där
Northug, Hellner, Charlotte Kalla med flera ska hasa lagg på nederbörden, ja det
stör väl lite grand. Nu ville tjerkesserna hedra sina döda förfäder, 150 år
senare. Då arrangerar Ryssland tidernas mest påkostade idrottsfest, ovanpå
deras gravar. Ä dä ingen höffs på Putin?

Som vanligt i
OS-sammanhang så förekommer nog pengar under bordet till IOK-medlemmarna. Putin
är nog inte sämre än andra makthavare. Samma kålsupare och mutkolvar finns
överallt. Joda, pengar styr detta som kallas OS. Om åtta år är det Fotbolls VM
i Qatar. Jo jo, dom kan åxå betala. 300 miljarder svenska kronor beräknas OS i
Sotji kosta, varav en stor del försvunnit i ”svarta hål”. Ja man måste väl
smöra byggherrarna som ska ha privata kåkar och mutor åt höger och vänster för
att få anordna spektaklet. Synd bara på alla byggjobbare som verkar bli lurade
på sin lön. Kanske att terrorister har mutat några obetalda byggjobbare och murat
in lite bomber i OS-arenorna. Terroristerna har väl åxå kulor. (oj)

Personligen tycker jag inte
idrotten är så intressant längre. Det är för mycket pengar och för lite sport
och hjärta inom idrotten nu för tia. T.o.m. gamla hederliga fem-milen har dom
förstört med masstart. Det var bättre förr tyckte jag, med individuell start
där åkarna fick göra ”sina egna lopp” och få rapporter om tider hur dom låg
till. Apropå hederlig, vem minns inte Johann Mühgel, nej Mühlegg hette han ju,
han som vann fem-milen i Salt Lake City 2002. Dopad uppöver öronen. Som sagt
pengarna styr även där.

Pengarna styr även
rättigheterna för att se det hela. SVT hade inte medel att sätta emot Viasats
bud. Vi får väl skylla på nån minister som skolkat från TV-licensen.
Trettioåtta personer ska bevaka tävlingarna åt Viasat. Nej det var bättre under
SVT:s glansdagar. Då räckte det med fem pers, Lennart Hyland som refererade
hockeyn så snabbt att inte lirarna riktigt hängde med. Bosse Hansson hade hand
om skridskotävlingarna, ”Han är nu uppe på 38-rundor”. Sven Plex Pettersson skötte
om skidorna, backhoppningen och alpint. Plex tvetydiga kommentar

när Stenmark var på ”G” i slalombacken: ”Hans form i grenen pekar uppåt”. Jo men, han
kunde analysera han. Bengt Grive som skötte
konståkningen med uttryck som blåbärsrisgrönt, mörkvitt och sängkammarrosa och
slutligen Bengt Bedrup som satt i studion.

Nu ska det sitta en fem,
sex så kallade experter i studion som ska älta en massa klyschor. Jag minns en
gång en reporter som jag nu inte kommer ihåg namnet på (ha ha). Bredvid sej hade
han den gamle målisen Rolf Riddervall som expertkommentator. Reportern ville ha
ett utlåtande från Rolf angående ett mål som ryssarna hade gjort på Sverige. I
mål stod den gamle legendaren, 56:an, Pekka Lindmark. ”Om vi skulle ta och
analysera målet här. Vad gör Pekka för fel här?” säger reportern. Ja, säger
Rolf, ”Han tar inte
pucken”. En knivskarp analys.


tillbaka till Sotji. Till fredan kommer den Olympiska elden till OS-byn. Den 29
september ifjol, tändes den med hjälp av solens strålar på berget Olympia i
Grekland. Sen går elden i ett fackeltåg (!) till Sotji. Detta med att elden ska
tändas av solen på berget Olympia är en idé som började i Nazityskland till OS
i Berlin 1936. Idésprutan var chefen för den tyska OS-truppen, Carl Diem. Han
fick godkänt av självaste propagandaministern Joseph Goebbels som tyckte att: Så
kan man göra, bra idé. Där har vi ju länken till antikens Grekland och antikens
Olympiader. Traditionen har allt sedan dess anammats. Jo jo, vad säger
etablissemanget om det?

Vem
tänder elden i Sotji da? Ja dä driter väl ja i. Men är det inget intressant med
OS? Nja, jag bryr väl mej inte så mycket egentligen, visst kan man väl glädjas
över ett Svenskt guld men jag tror inte att jag kommer att följa det så mycket.
Intresset har nästan försvunnit helt. Det var bättre förr.

Tommy
Svensson den 4 februari 2014. Apropå HBTQ och idrott. Idag för åtta år sedan satte
Kajsa Bergqvist nytt världsrekord i höjdhopp för damer inomhus, genom att hoppa
2,08 under en idrottsgala i Arnstadt i Tyskland, ett rekord som står sej än.



Brödrafolkens krig, fred och väl.

Kuriosa Posted on Mon, January 13, 2014 21:44:55

TJENARE
FOLKET

Brödrafolkens
krig, fred och väl.

I
Europa rasade det Andra Napoleonkriget. Sverige gick med i kriget 1813. Ryssarna,
i kombination med deras vinter, hade ju året innan kört skiten ur stora delar
av Napoleons trupper så nu skulle väl fransoserna vara lite urlakade och möra. Sveriges
nye kronprins Jean Baptiste Bernadotte, han som sedermera fick artistnamnet
Karl XIV Johan, hade tröttnat på sin gamle polare Napoleon och nu var Sverige i
krig mot fransmännen. Napoleon var ju tidigare till och med förlovad med Karl
Johans blivande fru Desideria. Kanske låg det lite agg däri åxå. Sverige gick
in i en allians med England, Ryssland, Österrike och några tyska stater.
Eftersom Danmark var i allians med Napoleon så blev ju Sverige även i krig med
danskarna och då tyckte Karl Johan. – Är vi med å dänger danskarna så kan vi göra
anspråk på Norge som tillhörde Danmark vid den här tiden. Sverige hade ju en
riktig surläpp då man, tre och ett halvt år tidigare, förlorat Finland till
ryssen.

Karl
Johan var med, med sina trupper vid olika slag mot fransmännen men höll sej medvetet
i bakgrunden medans britterna, ryssarna och tyskarna fick göra dretjobbet på
slagfälten mot Napoleons gossar. De svenska officerarna, kände skammen för att
de inte fick delta rejält i striderna. Man kan dra lite paralleller till
matadoren som ska tampas med tjuren Ferdinand. Dom nästan grät för dom inte
fick visa hur tappra dom var med sina bössor och bajonetter. Men de svenske
fick i alla fall vara med lite grand och fajtas, bland annat i slutklämmen om
slaget vid Leipzig. Jodå, man skickade in det lätta infanteriet. 121 tappra
blågula gossar fick känna av att även Napoleons trupper kunde slåss och stupade
under anfallet den 18 oktober. Slaget vanns av de allierade där ju Sverige
ingick. Napoleon var slagen, återuppstod knappt ett år senare men krossades
slutligen vid Waterloo den 18 juni 1815.

Men
även några andra av våra blågula krigare ville visa vad tappra dom kunde vara.
Dom trotsade en order och anföll danskarna vid Bornhöft, i nuvarande
nordtyskland, den 7 december, på dagen 128 år före japanernas attack mot Pearl
Harbor. Minsann drog sej inte danskarna tillbaka. Tretton av Kronans käcka
gossar från det Mörnerska Husarregementet låg kvar på slagfältet. Ungefär lika
många danskar strök med. Det var förhoppningsvis den sista gången som svenskar
och danskar drabbade samman i krig.


kom freden i Kiel. Vi skriver den 14 januari 1814. Alltså i môra ä dä 200 år
sen. Freden i Kiel slöts mellan Sverige och Danmark/Norge. Överenskommelsen
innebar att den danske kungen förlorade Norge till Sverige. Norrmännen ville
emellertid inte gå med på att deras land skulle styras från Sverige utan krävde
att: – Vi vill själva bestämma över vårt land. Rikets höjdare samlades i
Eidsvold den 16 maj där de förklarade sig självständiga och antog en ny Norsk
grundlag. Den skrevs under den Syttende mai 1814, dessutom så valde dom
den danske prinsen Kristian Frederik till Norsk kung.

Men
stormakterna godkände inte Norges självständighet och därför beslutade den
svenska kronprinsen, Karl Johan, att han skulle försöka få norrmännen att mjukna
lite grand. Därför tågade han in i Norge den 26 juli 1814. Jo men nu ska man
göra upp med Ole och hans gutter. Nu skulle Sverige, med så lite våld som
möjligt sades det, få norrmännen att acceptera unionen med Sverige. Sverige
hade ju ”fått” Norge av danskarna.

Svenska
trupper försökte ta delar av den norska flottan vid Hvalöarna söder om
Fredrikstad. Norrmännen lyckades komma undan men svenskarna intog öarna. Den 30
juli tågade en annan svensk här in över gränsen med siktet inställt på
Fredrikshald och Fredrikstens fästning. Det var ju där som Karl den tôlfte bet
i gräset 96 år tidigare. Den 1 augusti landsteg 6 000 svenskar, väl
rustade och erfarna krigare, på Kråkerøj strax söder om Fredrikstad. Svenskarna
pepprade rätt så friskt och någon dag senare gav norrmännen upp staden.

Den
2 augusti, vällde svenska trupper in över gränsen vid Svinesund. Samma dag stod
slaget vid Lier några kilometer söder om Kongsvinger. Där stred bland annat
fältjägare från Värmlands regemente. Svenskarna förlorade slaget och flyttade sina
krigare nån mil söderut till Matrand. En minnessten som vittnar om slaget vid
Lier, där tre norska och trettio svenska soldater stupade, står alldeles bredvid
Riksvej 2.

Karl
Johan hade begärt förhandlingar om eldupphör, initiativet kom från honom själv.
Den 3 augusti inleddes nya förhandlingar, under tiden som svenskarna fortsatte
sin frammarsch. Den 4 augusti kapitulerade Fredrikstens fästning. Vid Matrand någon
mil söder om Kongsvinger stod det blodigaste slaget under det norska fälttåget,
där vann norrmännen den 5 augusti. Ett femtiotal på båda sidor stupade.
Svenskarna pep iväg tillbaka över gränsen. Den 9 augusti, på dagen 91 år innan
min mormor föddes, så försökte svenskarna erövra Langnes Skans utanför Askim.
Det gick inget vidare för de svenske. Norrmännen försvarade sej bra. Så man
gjorde en kringgående rörelse runt skansen som låg och ligger alldeles vid
Glomma, Norges längsta älv. När min mormor var 91 år krigades det bland annat i
Tjetjenien. Extra kuriosa.

Sen
skulle man ju över Glomma åxå. Generalmajor Mörner gav då order till överste
Skjöldebrand att, nu så djefvel och innerli stup anfäkta mej får du styre ôpp
dä här å ta tag iit. Det innebar att Livgrenadjärsregementets trupper skulle ta
sig över älven med båtar och driva bort de norska trupperna. Detta går helt
enligt planerna.

Vi
befinner oss cirka 5 km norr om Fredrikstad i södra Norge. En tidsmaskin zoomar
in Kjølberg bro, eller rättare sagt resterna av den. Den går över en liten
biälv till Glomma. Där hade det pågått munhuggningar och skärmytslingar i några
dagar, ”Kom igjen da din drittseck”. Norrmännen hade varit lite taskiga mot
våra käcka blågula gossar, därför hade Petter Northugs förfäder förstört bron
för de svenske, typ släpp ingen djävul över bron. De svenska trupperna började med
att reparera den förstörda bron. Norrmännen sköt några salvor mot brobyggarna. Men
man kommer över. I anfallet stupar tre svenskar, femton såras och trettio
norrmän tas till fånga. Nu hade våra svenska krigare en autostrada fram till
huvudstaden Kristiania som Oslo hette när detta begav sej.

Det
var nu som normännen gav upp. Det är den 14 augusti 1814. Samma dag
undertecknades konventionen i Moss, som var ett fredsavtal mellan Sverige och
Norge. Och Norges kung, den f.d. danske prinsen Kristian Frederik abdikerar.
Sveriges kung vid denna tid, Karl XIII tog över.

Norge
accepterade villkoren från Moss som innebar en union med Sverige. Norge fick
behålla sin grundlag, en egen armé och sköta om sin egen ekonomi, det var i
stort sett bara kungen och utrikes och försvarspolitiken som Sverige hade hand
om. Men till och från var det tjafs mellan de båda länderna. Unionen varade som
”alla vet” till 1905.

Striderna
mot Norge 1814, pågick i drygt to uker, två veckor. 45 000 svenskar mot
30 000 norrmän. Båda sidor förlorade tillsammans 800 soldater. Broderligt
nog så delade man på förlusterna, ungefär hälften var.

Striden
vid Kjølberg bro blev förhoppningsvis den sista gången norrmän och svenskar var
i väpnad kamp mot varandra. En kanonkula från striderna finns inmurad i
stenmuren vid Kjølberg gård alldeles intill den nuvarande bron. Detta blev även
sista/senaste gången som Sverige som stat befann sej i krig. Som sagt. fred i
snart 200 år. Att sen svenska trupper, med regeringars goda minne, är ute på
uppdrag för FN räknas nog inte.

Den
svenske kungen Oskar II (Blixtrar den ene så Åskar den andre) regerade över de
båda länderna från 1872, året han blev kung, tills 1905 då Unionen med Norge
upplöstes, valspråket han hade var ”Brödrafolkens väl”. Efter 1905 tyckte han
att det räckte med ”Sveriges väl”. Oscar II tog ner skylten 1907 då hans son V-Gurra
(Gustav V) tog över. 1905, när Norge blev självständigt, så valde man en dansk
prins som kung. Det var ju det man prövade 1814. Nu gick det bättre. Den näst
äldste sonen till Danmarks kung Frederik VII blev bra. Den äldste var ju redan
inbokad som Danmarks kronprins. Andre sonen ändrade namn från Carl och fick det
norska namnet Håkon. Hans morsa, Louise, var dessutom dotter till Oscar II:s
bror, den gamle Karl XV som var sonson till Karl XIV Johan. Jora, nu kopplade
man ihop brödrafolken ännu en gång.

En
syrra till Håkon, Ingeborg, var gift med Carl, en yngre bror till V-Gurra.
Deras dotter, Märtha gifte sej sen med sonen till Håkon, Jo men, lite inavel i
den högre skolan. Den sonen blev sedan den norske kungen Olav som vi kommer
ihåg som härskare över Hardangervidda å Holmenkollen å pølser med lomper. Det
var lite extra kuriosa.

Sveriges
Konung Carl XVI Gustav är ju kusin med den danska Drottningen Margrethe II och
så är han ju tremänning med Norges Kung Harald V. Ja ja, släktskapet hôller i
säj. Ännu mer extra kuriosa.

Avslutningen
blir det legendariska slaget vid Svolder år 1000, där den danske kungen Sven
Tveskägg och den svenske kungen Olof Skötkonung slogs mot Norges kung Olav
Tryggvason och bågskyttarnas bågskytt
Einar Tambarskjelve som det sket sej för. Hans pilbåge gick sönder och slaget
förlorades och Olav hoppa i vattnet från sin legendariska båt ”Ormen Långe”,
kanske drunknade han, kanske klarade han sej, buden går isär. Tveskägg,
Einar och Olof Skötkonung överlevde slaget. Och var det inte Norge som dom slogs om redan för tusen år sen. Jo visst
var det de… Segrarna vid Svolder, Tveskägg och Skötkonung delade upp
lite Norge mellan sej.

Och
visst var det släktskap även där. Sven Tveskägg hade ihop det ett tag med Sigrid Storråda, morsa
till Olof Skötkonung, samtidigt som hans syster Tyra, var gift med Olav
Tryggvason. Trots det, var det alltså inte Brödrafolkens väl utan Brödrafolkens
krig. Farfars far till Norges Olav var legendaren Harald Hårfager. Farsa till
Olof Skötkonung var ju gamle Erik Segersäll. Tveskäggs farsa var den danske
kungen Harald Blåtand. Jo men, danskarna var nästan tusen år före med
Bluetooth. Einar Tambarskjelve var inte
släkt med någon av de nordiska kungarna.

Vad
långt detta stycke blev men historien har ju pågått betydligt längre.

Några
Fotnötter: Vart Svolder låg tvista de lärde om. Öarna Rügen eller Ven är några
förslag. Tydligen visste Tveskägg och grabbarna vart det låg i alla fall.

Karl
Johans Gate i Oslo fick sitt namn några år efter unionskungens Karl XIV Johans
död 1844. I Norge hette han Karl III Johan.

”Så
djefvel och innerli stup anfäkta mej” Citatet är ur ”Värmlänningarna”. Löpar
Nisse skroderar om sitt möte med ”Dundrapart” egentligen är det nog Bonaparte
han menar, Napoleon Bonaparte.

Jag
skickar med ett GRATTIS till Norge vars grundlag fyller 200 år den Syttende
Mai
i detta nådens år 2014. Och att Sverige som stat har haft fred i snart 200
år. Det är ganska unikt bland Jordens länder. Det är fan i mej värt en pilsner
dä, äller två. En för Nôrje å en för Svärje.

Tommy
Svensson den 13 januari 2014.



Saker jag måste göra.

Kuriosa Posted on Thu, December 19, 2013 11:44:15

TJENARE
FOLKET

Saker
jag måste göra.

Gör
jag inte detta känns det fel, man får tvångstankar, Ågren, mindre psykbryt,
nervkollaps, panikångest, neurologisk storm o.s.v. En liten släng av OCD
,
Obsessive-Compulsive
Disorder.

Varje
gång jag åker förbi en huslänga på Tôrptjärnsvagen, Risäter, Deje så måste jag
sjunga ”Käre John”. Det räcker med dom två orden. Charlie Normans och Alice
Babs gamla dänga. En sommarkväll Anno Domini, 1974 var vi ett gäng som skummade
några pilsner å en å annan grogg tillsammans med hussbonn i lägenheten. Minsann,
var det inte mellanöl på den tiden, Tuborg ”Hvergang-bôrken”.

Babblet
å tölinga avbröts av hussbonn när han förkunnade :- Nää nu sjonger vi litte
allsång, vi tar den här. Så började han. ”Käre John” sen blev det inge mer. Det
blev bara dom två orden. Babblet å tölinga kom igång igen. Efter en kvart så sa
han :- Nää nu sjonger vi litte allsång igen, vi tar den här.”Käre John” sen
blev det inge mer. Babblet å tölinga kom igång igen. En kvart senare började
han, vann måår tajm. ”Käre John” sen blev det inge mer. Sen, varje gång vi
höjde glasen så sjöng vi ”Käre John” Så höll det på fram till småtimmarna. Sen
den dagen för snart 40 år sen, så har jag alltid sjungit ”Käre John” varje gång
jag passerar denna länga. Två gånger (på snart 40 år) har jag missat och det
kändes inte alls bra. Jag trodde att jordens undergång var väldigt nära.

Varje
gång jag får stanna bilen vid en järnvägskorsning där bommarna gått ner för att
ett tåg ska passera så måste jag räkna antalet vagnar, får absolut inte bli
störd. Är jag ensam i bilen kan jag komma på mej själv med att säja :- Nää, vad
dåligt, var det inte mer än åtta vagnar. Rekordet hittills är ett godståg som
passerade vid korsningen strax söder om Lödöse, tåget hade 41 vagnar. Jo men.
Nu mer är den järnvägskorsningen ombyggd till en viadukt. Rekordet som jag sett
lajv, är ett malmtåg på Malmbanan. Tåget hade 52 vagnar men det rekordet gills
inte riktigt, för den korsningen passerade jag gående till fots. Naturligtvis
var det efter att tåget hade passerat. Ja men så bra då… Det har hänt
nån gång att jag missat att räkna vagnarna, då har psykbrytet varit nära.

Varje
midsommar sen början på 90-talet har midsommartraditionen varit en rund Leksands-knäcke-macka,
cirka 30 cm i diameter med smör, hôl i metten, och som pålägg, klippt gräslök i
ett ganska så tjockt lager. Det hela sköljs ner med ett par immiga pilsner. En
del kör ju med sill å nubbe. I 20 år har traditionen hängt med och den har jag
inte missat en enda gång. Om jag skulle missa Leksands-knäcke-mackan en
midsommarafton, ja då är man färdig för hemmet. Arapapaparapapaparia… Då är det
bara att ringa efter folk i vita rockar.

Varje
gång jag kört över gräsmattan med gräsklipparen så sätter jag mej på
ljugarbänken på verandan och öppnar en Vichyvatten och klappar mej på axeln och
tar mej fem minuter, ibland kan de fem minuterna vara i en halvtimme. Fan det
där gjorde du bra Tommy. Gräsklipparn står i hörnet mot vägen så att alla som
går förbi på vägen ska se vad ”dutti” man har varit. Jora för hundra gubbar.
Skulle man missa att halsa en Vichy är det inte fullt så allvarligt. Men det
har hänt nån gång och det känns faktiskt fel överallt i hela kroppen men man
behöver inte läggas in på psyket i alla fall.

Varje
gång man ställer sej i duschen och fått in rätt temperatur på vattnet så börjar
jag med tvål på en tvättsvamp, blöta den lite grand och så börjar jag med att
tvåla in vänster underarm, samtidigt börjar skönsången. Till 70% är det en
Evert Taubare, ”Balladen om Ernst Georg Johansson” eller ”Serenaden i
Prästgatan” eller ”Briggen Blue Bird av Hull”. När låten är färdigsjungen så är
man färdigduschad. Jora, två saker samtidigt. 70% Taube, dom andra 30% då? Nej
då sjunger jag inte. Då är det en snabbdusch, då hinner man inte sjunga färdigt
förrän man är klar. Men att skippa Taube när man tar en långdusch är lika med
ett migränanfall. Det vill man inte riskera.

Varje
lördag mellan 10.00 och 11.00 är det en helig stund. Lyssna på radion och lösa
melodikrysset. Russ Conway hamrar på sitt piano “The more we are together” ,”Ju mer vi är tillsammans”. Programledaren
Anders Eldeman drar igång det hela. Jo da, det är inte ofta man missar det. Det
var då man jobbade natten till lördag som man sov skönhetssömnen när programmet
gick. Men då tyckte jag att det var giltigt förfall. Jag misstänker, att missa
melodikrysset, då kommer nog eksem och utslag som ett brev på posten.

Varje
gång man åker E 18 mot Örebro så måste jag, strax före avfarten mot SannaKroa,
kolla mot Kilsbergen. Två mil norr om E18 står den, den 323 meter höga
Lockhyttanmasten. Den var det en sport att hitta när man var liten och skulle
till moster i Örebro. Den som såg den först av brorsan och mej, den var ju
bäst. Så än idag måste jag se om masten står kvar. Och det gör den. Att åka
från Örebro mot Kallsta, då kan man missa den, det är till Örebro som det
gäller. Att missa masten kostar nog ett nervsammanbrott skulle jag tro.

Varje
gång jag öppnar en kartong eller paket där det finns transsportskydd i form av
små luftkuddar så måste jag knäppa minst ett tiotal annars kommer panikångesten.
En höjdare, var på jobbet en gång. Då var luftkuddarna modell störst. Jag tejpade
ihop fyra lager av luftkuddarna och sen körde jag över dom med trucken. Pulsen
gick säkert ner till tjugotvå.

Varje natt till Julafton
sedan 1979, i år blir det således den trettiofemte gången
.
Nyheterna vid midnatt har just avannonserats, därefter lite babbel och
trafikinformation. Ett stearinljus har tänts.
En
sexa Bacardi lemon och Coca
Cola
med tre isbitar finns i ett glas inom bekvämt räckhåll.

Och
då…

Jullåtarnas
Jullåt. ”O Helga Natt”. Johan Jonatan ”Jussi” Björling. Adolphe Adams julsång,
den svenska texten lagade (!) Augustin Kock (!) till. Jorasatt.


blir det tillåtet att smutta på groggen.
Dom senaste åren har t.o.m. en tår smugit sej
fram i ögonvrån. Jussi, ljuset och groggen. Jag tror att det var Julafton år
2000 som dom inte spelade ”O Helga natt”. Då blev det panik på Lingonstigen,
groggen var ju upphälld, ljuset var tänt men ingen Jussi. Då fick man ragga tag
i en julskiva där Tommy Körberg fick sjunga in julen åt mej. Då stod Sveriges
Radio inte högt i kurs ska jag säja. Det blev ramaskri, folk protesterade, så
året efter spelades den igen, natt till Julafton. Och skulle jag missa denna
tradition då är det lika bra att grävas ner.

Varje
nyårsdag kl 12.15 är det den traditionella nyårskonserten med
Wienerfilharmonikerna. Joda. Den har jag lyssnat på sen tidigt 80-tal. Förr var
det även Backhoppning med Plex Petterson man skulle kika på, sänt från den gamla
olympiabacken i Garmisch-Partenkirchen. Den Tysk-Österrikiska backhopparveckan
höll på. Man brydde sej inte ett dugg vem som vann, det räckte med att ha sett
en backhoppare så hade man fyllt kvoten och traditionen var räddad. Men att
missa nyårskonserten med Wienerfilharmonikerna. Nej nyårskonserten har jag inte
missat. Jo en gång missade jag det hela, då mådde jag dåligt ett halvår efteråt,
nja i alla fall halva januari, nja halva nyårsdagen då, men det berodde nog på
nyårsaftonens bravader…

Jaha
du Tommy, dä va allt ena väldiga I-Landsbekymmer dä. Jo men. Dä kôster å vare
på tôpp å hôlle årning på alle traditioner å ritualer.

Och
apropå Jul och Nyår så är det ju nära förestående.

Varje
Jul och nyår så måste man önska alla sina läsare, EN GOD JUL och ETT GOTT NYTT
ÅR. Hälften av gångerna så säjer man det av ren artighet men denna gång så
menar jag det verkligen. Och skulle man missa det så är det väl ittnô att få en
nervkollaps för. Det kommer väl en jul och en nyårsafton nästa år igen.

Tommy
Svensson den 19 december 2013.



En hälsning från förr.

Kuriosa Posted on Wed, December 11, 2013 09:39:56

TJENARE
FOLKET

En hälsning
från förr.

Stora
Enso i Forshaga. Nattskiftet har pågått i ganska exakt fem timmar. Det har
blivit den 6 december, året är 2013, klockan är 02.46. Jag har gått ut för att checka
kupévärmaren i bilen. Snön yr. En liten släng av stormen ”Sven”. Vid
cykelstället ser jag något märkligt. Fotspår i snön efter två personer. Av
skostorleken verkar det vara två män, 44:or eller 45:or. Vad är det som är så
märkligt med det då? Spåren bara finns där, dom har kommit från ingenstans.
Ännu märkligare är att spåren går upp för en stentrapp som inte används idag.
Trappan som kommer ner vid cykelstället är kantad av ett järnräcke som har sett
bättre dagar. I övre änden stoppas trappan av ett Gunnebostängsel.

Jag
följer spåren med blicken. Spåren går bara halvvägs upp. Till vänster om trappan
står en björk. Rasslet i grenarna, spåren i snön och vindens tjut ger nästan ett
lite kusligt intryck. Jag beslutar mej för att undersöka spåren. Då är det som
en osynlig hand griper tag i mej. ”Dit går du inte, dom tillhör en annan tid”. Men
vad är detta? Vad är det frågan om? Samtidigt
hör jag röster. Rösterna kommer från mitten av trappan. Två män som talar med
varandra, men dom finns ju inte där, för mej är dom helt osynliga. Jag
uppfattar en norsk brytning men inte riktigt vad som sägs, men ett ord blir
väldigt tydligt. ”Syratornet”.

Syratornet?
Nu hängde jag inte riktigt med. Jag vänder mej om ett halvt varv för att kolla
platsen där syratornet stod en gång i tiden. Syratornet var ju en del av den
gamla sulfitfabriken. Men ingenting onormalt, bara ventilerna till
värmeväxlarna som avtecknar sej mot snöyran. Femton meter ovanför, i tomma
luften, gnistrar det plötsligt till. Ett ljussken. Ett antal bokstäver blir
synliga. Två av dom lyckas jag urskilja, ”G” och ”L”, kanske var det ett ”D”
också. Det hela varar nån sekund. Sen blir det som vanligt. Och snön som bara
yr.

Vad
var detta? Var det snöflingorna i den hårda vinden i kombination med nån
strålkastare som drev med mej. Där stod jag och fattade ingenting. Var det en
uppenbarelse. Det heter ju att ”När fan blir gammal blir han religiös”. Jag
vände mej tillbaka och stirrade på trappan. Snön yrde, rösterna hade tystnat,
spåren var borta. En rysning for genom kroppen då jag kom på vad Farsan hade
sagt om trappan cirka femton år tidigare. Trappan, sa han, var Cappelens trapp.

Fredrik
Cappelen, Mölnbacka-Trysils legendariske direktör. Var det han som hade gått
igen i snöstormen, tillsammans med Thoralf Olsen eller Björn Gregertsen eller John
Spangenberg eller Carl Johan Björnstad. Samtliga med norskt påbrå och samtliga
på höga poster när ”Sulfiten geck”. Och vad var ”G” och ”L” för nånting från
det märkliga ljusskenet jag såg där syratornet hade stått för 45 år sedan?

1921
hände följande i Forshaga. Fredrik Cappelen började som ingenjör på Sulfiten,
åtta år senare blev han VD för hela fabriken i Forshaga. Den 20 mars, palmsöndagen,
invigdes Forshaga kyrka. Axel Berg hette han, Forshagas förste kyrkoherde. Kamrer Alarik
Ahlstrand blev samma år Kommunalfullmäktiges förste ordförande. Den 15 februari
avlider doktor Emil Thorelius. Han kom till Forshaga 1903, samma år som Ludvig
Larsson startade sin berömda mattaffär. Doktor Emil Thorelius var således en av
dom första att begravas i Forshaga. Hans gravsten som restes 1926 är nog bland
den högsta på kyrkogården. Thorelius byggde ju det för ”oss äldre” Forshagabor,
det bekanta ”Läkebo”. Naturligtvis är Thoreliusgatan uppkallad efter honom

Doktor
Wessmark, Karl Wessmark, kom till Forshaga och Villa Läkebo samma år som
Thorelius gravsten restes. Det gamla Läkebo brann ner under Wessmarks tid men
byggdes upp igen till det Läkebo som en annan kommer ihåg. Karl Wessmark gick
ur tiden 1964, då var redan näste doktor, Börje Karlsson etablerad. Han hade
sin mottagning i en tillbyggnad i huset Bruksgatan 15. I samma hus startade Ludvig
Larsson sin mattaffär när året var 1903. Ludvig Larsson sålde ju mattor från
Forshaga Linoleum. Mattfabriken flyttade till Göteborg 1909 och byggnaden blev
blekeriet när Sulfiten tog över. 1928 byggde Ludvig det stora huset vid järnvägsstationen
och flyttade sin verksamhet dit. Idag finns ju bland annat barnavårdcentralen i
detta hus.

Lite
extra kuriosa är att både Läkebo och Ludvig Larssons gamla hus på Bruksgatan 15
fungerade som ungdomsgårdar i mitten på 70-talet.

Det
hände sej vid den tiden när Ludvig Larsson startade sin verksamhet på
Bruksgatan 15 att elektriciteten kom till byn. I backen där Bergsstigen går upp,
byggdes då ett transformatortorn. Ett tjugotal man var involverade i bygget.
Och nu ska vi koppla ihop det hela, som även gubbarna gjorde för 110 år sedan.

Men
först en liten anekdot.

Apropå
Sulfiten. Nångång runt 1964. Nya Sileriet, byggnaden som ligger där den gamla
mattfabriken låg. En TV-kamera var uppsatt vid massakaren för övervakningen.
Massakaren fanns där nuvarande centralförrådet på Stora Enso finns idag. Uppe i
kontrollrummet för sileriet, nuvarande omklädningsrummet på ”fyran”, sitter en
som vi kan kalla för Arne och övervakar det hela. En av arbetarna vid massakaren ställer sej
framför kameran, skjuter fram höfterna och gör ”obscena gester fram och
tillbaka med högerhanden”. Samtidigt kommer högste chefen, Carl Johan Björnstad
in i kontrollrummet med en massa andra höjdare och mäkta stolt vill han visa
upp anläggningen. Arne ser ju mannen på TV:n men kan inte göra något åt
situationen. Björnstad och dom andra höjdarna får också syn på mannen i TV:n.
Björnstad skriker med norsk brytning – VEM ÄR DENNE MANNEN??? HONOM VILL JAG SNAKKE
MED!!! Arne som mycket väl känner igen ”denne mannen” ursäktar sig med att han
inte hann se vem det kunde vara. Hur det hela avlöpte förtäljer inte historien.

Kanske
var det den händelsen som fick kunderna att backa. ”Nja, är det verkligen så seriöst
det här företaget”. Fem år senare stängdes ju fabriken. Sileriet gick ju i femton
år, nya blekeriet i fem år, den stora torkmaskinen i tio år, och panncentralen
i nästan tjugo. Tillsammans bör ju enheterna fungerat i minst 30 år. I 30 år
gick ju kokeriet och syratornet. Javisst ja, det var ju nånting med syratornet…

1937-38
byggdes ett nytt syratorn där det gamla hade stått. På det gamla syratornet fanns
ett budskap som Forshagaborna på den tiden gladdes åt. När det nya syratornet
byggdes hade budskapet försvunnit. Protesterna haglade. De ovan nämnde, kamrer
Alarik Ahlstrand och den legendariske mattförsäljaren Ludvig Larsson, satt båda
i styrelsen för elbolaget och dom beslöt att budskapet skulle flyttas till
transformatortornet i backen vid Bergstigen. Skylten tändes troligen nångång
runt 1939-40 och folket blev nöjda. Budskapet är ju bekant för alla Forshagabor,
GOD HELG. Så se detta som en hälsning från förr. Men hälsningen fungerar ju
alldeles utmärkt i dag också.

Farsan
berättade för mej om Cappelens trapp. Den bör vara anlagd i slutet på 30-talet. När Mölnbacka-Trysils VD, Fredrik Cappelen skulle ner
till fabriken från sin bostad på Forshaga herrgård tog han denna trappa. Trappan
skulle hållas ren från löv och annat bôs och nu när första snön kom så skulle han
nog inspektera om den var skottad. Och så kommer jag mitt i natten och stör
honom och hans polare när dom verkar diskutera ”Syratorn och GOD HELG”. Kanske
var det Thoralf Olsen som var med vid trappan. Han var överingenjör på Sulfiten
när syratornet byggdes om.

Jaha
du Tommy, du tror det var GOD HELG-skylten på det gamla syratornet du såg i
snöyran den där natten i förra veckan. Hur mycket pilsner hade du bôbble i dej
då? Nej gott folk, jag var spik nykter. Det gäller att ha alla sinnen öppna.
Dock inte vansinnet. Ibland när man jobbar nätter, särskilt stormnätter och
dimmiga höstnätter, händer det att man ser oförklarliga saker och träffar på
personer från gångna tider. Själar som var med när det begav sej. När Sulfiten
geck. Är det verkligen sant? Ja, men lite kryddat kanske det är…

Fotnot:
Enligt en overifierad uppgift kan det ha stått GLAD HELG på det gamla
syratornet.

Ett
postumt tack till legendaren och Forshagakännaren Helge Forseryd. Han gav mej
indirekt idén till detta inlägg.

Tommy
Svensson den 11 december 2013. I förrgår var det Anna-dagen. Enligt alla
bondepraktikor och husmorstips så ska lutfisken läggas i blöt den dagen, apropå
lut och syratorn. I syratornet gjorde man luten till kokeriet där man kokade
flis till massa, en massa flis gick det åt och det finns ju dom som gör en
massa flis på massan åxå. Ja ja, ge dä nu…



Strövtåg i hembygden.

Kuriosa Posted on Fri, November 15, 2013 19:47:09

TJENARE
FOLKET

Strövtåg
i hembygden.

Gustaf
Frödings ”Strövtåg i hembygden” skriven för snart 120 år sedan. Genialiskt
tonsatt av Gustav Norén och Björn Dixgård i Mando Diaos version. En annan
Fröding-dikt som fick en suverän tonsättning är ”Anita” från Sven-Ingvars
Frödingskiva. Melodin gjordes av ingen mindre än Sven-Erik Magnusson. Vicka
lite fram och tillbaka på huvudet, nu menar jag det huvudet som båda könen har…
fixa till en cool avspänd blick, väs lite grand i ena mungipan med värmländsk
accent :- ”Sven-Erik Magnussôn”. Känns det inte lite fränt?

Två
Dan Andersson-dikter som åxå fått enkla melodiösa och genialiskt hopsatta noter
är ”Omkring Tiggarn från Luossa” och ”Gunnar Vägman”. Gamle Gunde Johansson är
upphovsmannen till de båda finstämda visorna. Sen vill jag flagga för Torgny
Björks tonsättning av Nils Ferlins ”I Folkviseton”, den som börjar ”Kärleken
kommer, kärleken går, ingen kan tyda dess lagar”. Och angående Fröding och
Torgny Björk så gillar jag även dikten och tonsättningen ”Ett liv efter detta”.
Dessa dikter, tycker jag då i alla fall, är exempel på ord som fick en annan
dimension i och med dessa toner. Det finns några favoriter till.

Apropå
dikter och med all respekt för Tomas Tranströmer, så förstår jag mej inte riktigt
på hans storhet, vad som är så magiskt och märkvärdigt. Fast att säga så, är
väl som att svära i kyrkan. Nån dikt kanske man fattar vad han menar men i
följande citat ur dikten ”Storm” är metaforen med spiltorna så långsökt, att
det inte kan bli något annat än ordbajseri i mina öron. Han beskriver en
nordlig storm, ett nolavär. ”Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i
sina spiltor högt över trädet”. En metafor ska väl ha någon rimlighet i sin
bildliga jämförelse. Men för mig tar det stopp där. Jej skjønner ikke et dritt.
Dånt anderständ. Fatter ittnô. Det är ingen dålig storm i så fall. Tyfonen Haiyan,
som nyligen drabbade Filippinerna är ju en stilla västanfläkt en sommardag om
man jämför.

Okej
en Tranströmer till.” Midvinter”. ”Ett blått sken strömmar ut från mina kläder.
Midvinter. Klirrande tamburiner av is. Jag sluter ögonen. Det finns en ljudlös
värld, det finns en spricka där döda smugglas över gränsen.” Glasklart, eller… Går det att få till nån
melodi till en sån dikt?? Jag ser inga direkta harmonier i den, men den kanske
lyfter med ett klassiskt stycke som bakgrund medan dikten läses upp. Pärhäps, Mäjbi…

Nej
jag återgår nog till Fröding, där fattar jag vart enda ord som han ville ha
sagt med sin ”Strövtåg i Hembygden” men egentligen var det inte ”Strövtåg i
Hembygden” som detta inlägg skulle handla om, utan om lite strövtåg i hembygden.

I snart
58 år har Fôrshaga varit min hembygd. Som sagt, där Far och Farfar gått, där
har min vagga stått. Till och med min mormors, farmors, mormors, morfar, Petter
Nilsson var född i Fôrshaga 1725. Jodå någonstans i Grôssbol, en av dom mer
exklusiva förorterna. Kanske anade han att han skulle bli omnämnd i ett
blogginlägg 288 år senare. Grôssbol förövrigt, det är där jag bor och befinner
mej i denna skrivande stund.

Jo
då, här har man väl klämt några pilsner på sin vandring genom livet och en och
annan kôrv.

Vi
befinner oss hos min Farmor i Bengtsbol en förort till Skived, i mitten på
60-talet. För dom oinvigda ligger Skived på andre sia älva sett från Fôrshaga.
Två broar förenar dom två metropolerna. Min Farmors kafferep med Ebba, Doris,
och Tôpp-Selma, fyra legendariska Skiveds-tanter från tiden det begav sej.
Personligen så tror jag det var väldigt snälla kafferep där ”avrättningar” av
andra kärringar av bägge könen sällan förekom. Granne med Farmor bodde Ellen
och hennes bror Anders. Ellen var en sån där lite lagomt nyfiken karamelltant. Sådana
tanter tillverkas inte längre, kanske dom görs i några exemplar, i alla fall är
dom sällsynta. Fast å andra sidan är det väl inte så där väldigt ofta nu för
tiden att man ränner in till gamla tanter för att få lite godis.

Höjdpunkter
var när man följde med Farmor när hon skulle handla på Kåppera. Det var en
konsumbutik först men när Nisse Kindberg tog över, tror jag det blev en ICA
butik men Farmor sa Kåppera ändå, det satt väl i ryggmärgen. För en del är det
nog en hädelse utan dess like att kalla ICA för Kåppera och vice versa. Backen
som affären låg vid kallas ju än idag för Kindbergsbacken. Sen så skulle vi gå
till ”Erik i Mjôlkaffärn”. Erik i Mjôlkaffärn hade affären där senare Janne
Sköld hade sin billackering. Farmors hund ”Boy” skulle åxå med.


vägen dit skulle man ju gå under linbanan som gick ut från vinden, översta
våningen på, Hôlmen, Mölnbacka-Trysils pappersbruk. Linbanan gick in i Skiveds
stora papper och massamagasin som låg mitt emot Skiveds Haupbahnhof. Linbanan
fraktade mestadels rullar och massabalar. Pappersrullar som min Morfar och
Farsan hade varit med och tillverkat, Morsan hade nog nåt finger med i spelet
åxå. Nu kom rullarna på linbanan, det var häftigt det för en liten grabb.

I
andra änden på Hjortmyra låg bryggeriet men det har inte jag direkt något minne
av. Farsan berättade att ibland så ordnade Hilmer Magnusson, Hilmer ”Bryggern”,
utflykter. En gång så hade han anordnat en utflykt med bryggeribilen till
slussarna i Trollhättan. Alla som skulle med fick sitta på lastbilsflaket där
uppochnedvända drickbackar fick utgöra stolar. En presenning skyddade mot
eventuella regnskurar. Jodå Farfar, Farmor och Farsan och ett tjugotal till,
skumpade i väg dom nitton milen till Trollhättan. Naturligtvis åkte dom hem på
samma sätt.

En
gång när 60-talet var ungt så åkte vi med vår nya bil, en Ford Anglia, till
Farmor. Uppför nämnda Kindbergsbacke, åskan gick kraftigt, passerade under
linbanan, Kôlgårn till höger, en blixt och ett rejält dunder i samma sekund,
samtidigt passerade vi infarten till Nora, ett ställe som ligger på vänster
hand. Där höll sopgubbarna på att tömma soptunnor, klassiska soptunnor av plåt
som gjorde skäl för namnet. Jag blev riktigt impad av sopgubbarna: Vad tuffa
dom är, jobba när åskan dundrade rakt över. Det var riktigt hårigt det. Nu mer
går vägen närmare Nora än vad den gjorde på den tiden men det minnet med åskan
och sopgubbarna etsade sej fast. I närheten av Nora låg ett av Forshagas två
tegelbruk en gang i vâla. Där gjorde di teggelstener sôm di byggde pappersbruke
mä. Jorasatt.

Från
Skiveds station vill jag minnas ett stickspår som byggdes på 60-talet och det
gick åt Fôrshaga kanal, Djupe Hôle, Kraftstation till. Vad som fraktades på
det, har jag noll koll på. Jag har för mej att spåret gick parallellt med
linbanan. I böjen på Högbrogatan som då hette Långgatan går ju vägen upp till
”Kullera” en klassisk fotbollsplan där man har lirat fotboll med di store Bengtsbolspôjkera.
Nu verkar det vara crossbanor där fotbollsplan låg. En klassiker till i
Bengtsbol var och är ju påskbrasan vid Noransbäcken, joda för tusan, den har
jag varit med och samlat brännbart till när almanackan visade 60-talet. När
brasan hade brunnit ner till glöd, kommer jag ihåg att det var en sport att
springa genom den.

Farmor,
Ebba, Doris, Tôpp-Selma. Lite trygga minnen från 60-talet. Dom skulle ju finnas
där när man kom hem till Farmor, för mej var dom kaffetanter med hatt på huvudet.
Sådana tanter gör dom heller inte nu för tiden. Bilder man har inne i skallen när
dom sitter vid köksbordet, kaffe och kakor, Ebbas lite kraxiga röst, Doris som
pratade och svara sej själv. Eller när det spelades poker bland mina släktingar, där uttryck som “Tjufem öre mört (mörkt) Ja ä mä å trôr (trampar)” förekom. En gång kom min Mormor dit och hälsa på, vad fel
det blev, hon skulle ju inte vara där, hon skulle ju vara i Sundstad hon.
Likaså om Farmor skulle hälsa på hos Morfar och Mormor. Då hade det också
blivit error, syntax och systemfel 32 hos en tioåring.

Men
ingenting varar beständigt. Inte ens gamla kaffetanter, trots att dom säkert skulle
kunna fortsätta och prata ett par år till. ”Å smâla, geck satt på alle tre” för
att citera Fröding. Schwoooooschhh tiden rusar, det är snart 2014. Idag finns deras
namn ristade eller uthuggna på gravstenar och endast minnen och fotoalbum finns
kvar. Liv och rörelse har gått till vila. Liv som blomstrade, åldrades och gick
bort. Men släktet går vidare

Gener
som kanske startade nån gång i tidernas begynnelse när livet uppstod på
Jordklotet för cirka 3,5 miljarder år sen. Gener som överlevde Digerdödens
härjningar i mitten på 1300-talet. Gamla gubben Jon Nilsson från Edeby förde in
delar av mina gener in i 1700-talet, Olof Andersson från Rud, strax norr om
Olsäter, tog in dom i 1800-talet och Maria Petersdotter från Karlshov, strax
öster om Deje, såg till att några av mina gener tog sej in på 1900-talet.
Maria, mor till min Farmor som via Farsan, och naturligtvis Morsan, fixade till
mina gener som jag, via mina barn förde vidare över millennieskiftet. Gener som
sedan via mina barnbarn går vidare genom 2000-talet och i förlängningen, vidare
genom framtida sekler. Fan vad det bar iväg…


nu får det vara bra för denna gång.

Ps.
Apropå gener från 1800-talet så finns det idag fem personer på Jordklotet som
ännu är i livet som är födda på just 1800-talet. Ds

Det
som är vardag idag är historia i morgon.

Tommy
Svensson den 15 november 2013.



För femtio år sedan.

Kuriosa Posted on Wed, August 14, 2013 19:52:19

TJENARE
FOLKET

För
femtio år sen.

Vi
skriver 1963. Året började med en tisdag. Det var som sej bör, den första
januari, å fan… Vi flyttar fram till söndagen den 24 februari, platsen är
Karuizawa i Japan. Den 20-årige värmlänningen och ”Filipstassern”, Jonny
Nilsson vinner det avslutande 10 000 meter i skridsko-VM på nya
världsrekordet 15.33,0. Fyr og tyve sekunder bedre en ”Kuppern” som han
dessutom gick i par med. Knut ”Kuppern” Johannesen, den norske skøyteløperen
fra Norge. Totalt vinner även Jonny hela VM. Jo men, då fick man ännu en idol
som hette Nilsson, den förste var ju naturligtvis värmlänningen och
Fôrshagingen Nisse Nilsson.

Detta
betydde att Farsan fick spola upp en isbana på cirka sex gånger tre meter på
tomten där hemma, snösträngar fixade han åxå med ”växling” på bortre långsidan.
10 varv fick symbolisera 10 000 meter. Man har ju inte direkt varit någon
skridskovirituos så när sjuårige Tommy skulle vara Jonny Nilsson så var det väl
lädret på insidan skridskon som fick den mesta iskontakten. Naturligtvis så
skulle man ju ha händerna på ryggen, en teknik som inte alltid fungerade. Men
på nån vänster var man alltid tjugofyra sekunder bättre än ”Kuppern” när man
passerade mållinjen.

Vi ändrar
datum till fredagen den 25 oktober. En tillställning äger rum i Sundsta-aulan i
Karlstad. Telstars, Ken Levy and the Phantoms och tre orkestrar till skulle
lira. Det sista gänget som uppträdde, uppträdde för första gången utanför
Storbritanniens gränser. Dom kallade sej för The Beatles. Förövrigt spelade dom
in sitt första album ”Please, please me” ett halvår tidigare i den klassiska
Abbey Road studion. Tjår Bäjbi. Naturligtvis valde dom Värmeland du sköna för
sin första spelning utomlands.
Låtarna de rev av var “Please, Please Me”, “I Saw Her
Standing There”, “From Me To You”, “A Taste Of Honey”, “Boys”, “She Loves You”
och “Twist And Shout”.
Och
minsann, såg inte skribenten fyra grabbar på scenen första gången han befann sej
i Sundsta-aulan. Jo visst gjorde jag det… Vaa….

Joråsatt,
fyra grabbar stod på Sundsta-aulans scen och underhöll och jag satt bland
publiken. Fast jag måste erkänna att, inte hette dom Paul, John, George och
Ringo. Va… Nja dom hette Ivan, Svend, Putte och Ernst-Hugo. Va… Efternamnen
på herrarna var Renliden, Asmundsen, Wikman och Järegård. Ja inte var det väl 1963
heller utan nio år senare, 1972. Älvkullegymnasiet där jag gick, hade ordnat en
kulturdag med dessa fyra. Men håll med om att det var ganska nära att jag hade
sett Beatles i Kallsta på Sundsta-aulan. Nja jag vet inte det ja. Det var ju
nio år försent, t.o.m. SJ är snabbare…

Två
månader före Beatles spelning i Karlstad, började jag i första klass.
Grossbolsskolan, där vi skulle gå, var inte färdigbyggd så höstterminen
tillbringade vi i en bilskola i källaren, tillhörande hyreshuset på
Grossbolsgatan 17. Klassföreståndare var den legendariska Anna-Lisa Kuhlman.
Hennes högljudda skånska/småländska/blekingska/halländska eller vad det nu var,
fick väl många att rynka på näsan, men med lite distans och med facit i hand så
var hon, tyckte jag, en riktigt bra fröken.

Jag
minns vår första läsebok och hur jag läste om bokstaven ”O” inför klassen. ”Runt
omkring kan Ormen sno så han blir ett finfint O”. Någon annan läste om
bokstaven ”S”. ”Svart av sot är Sotarn nu, men han kan bli ren som du”. Jodå
för tusan, då fick man ihop två gångbara ord ”Os” och ”So”. D.v.s. stekos och
en sugga. Så småningom blev det mer bokstäver och meningar som ”Tor ror och Mor
är rar” växte fram. Bokstaven ”N” hade inte passerat censuren i dagens läge. En
tecknad bild på en svart pojke som satt i en badbalja, texten nedanför var:
”Negern blir så ren och fin, titta på hans glada min”. Uj Uj Uj… och när
höstterminen var slut hade man avancerat till meningar som ”Mor och Lena ser
far och Tor. Tor ror. Far lär Tor ro. – När lär far Lena ro? sa Lena. – Far lär
Lena ro sen, sa mor. Mor är rar mot Lena”. Nostalgin flödar… När man sen nådde
tonåren så kom man fortfarande ihåg texten (trodde man). Tor ror. Lena är rar.
Mor åt gröt. Far åt helvete …

Några
veckor före skolstarten blev ett tåg stoppat i Buckinghamshire någon mil väster
om Luton i England. Klockan är strax efter tre på natten. Vi skriver torsdagen
den 8 augusti. Lokföraren John Mills passerade en gul signal och saktade ner
och stoppade där signalen visade rött. Rånarna hade manipulerat signalerna. John
Mills och hans kompanjon blev misshandlade. En av rånarna, kanske den mest
kände av dom, Ronald Biggs hade anlitat en polare som skulle köra tåget de
sista 800 meterna från stoppsignalen till Bridego Bridge där omlastningen av
postsäckarna skulle ske. Men loket var av en annan sort så polaren, Stan Agate
kunde inte med reglagen så man tvingade den misshandlade Mills att köra tåget
till bron.

Tjugofem
minuter senare hade gänget med ledaren Bruce Reynolds i spetsen lastat över 121
postsäckar med pengar till ett värde av 2 600 000 pund. I dagens
penning värde motsvarar det cirka 380 miljoner kronor. 22 män var insyltade i
Det Stora Tågrånet. Ronald Biggs firade sin 34-års dag just denna dag, den 8
augusti 1963. Han har således nyss fyllt 84 år. En annan kändis från det stora
tågrånet var ju den gamle boxaren Ronald ”Buster” Edwards. Gamle ”Buster” tog
sej själv av daga 1994, två månader efter Estoniakatastrofen.

Den 20 juni i detta nådens år 1963 greps en av
Sveriges mest kända spioner, överste Stig Wennerström på Riksbron i Stockholm
av två civilklädda poliser tillhörande Säpo. Hela han var ett mysterium. Var
han bara ryssarnas hantlangare eller var han dubbelagent, visste han något om
den nedskjutna DC 3:an. Var han Nazitysklands dräng i Sverige under Andra
Världskriget. Var han en garanti för världsfreden under efterkrigstiden.
Wennerström kanske höll koll på Terrorbalansen under det kalla kriget när USA
och Sovjet visade musklerna. De flesta svaren tog han med sej till den Andra
Sidan när han avled så sent som 22 mars 2006 vid 99 års ålder .

Apropå hemlig agent så hade den första James Bond
filmen ”Agent 007 med rätt att döda” svensk biopremiär den 29 april
Najntiinsixtitrii. Och apropå film så hette årets rulle med Åsa-Nisse
”Åsa-Nisse och tjocka släkten” om det är nån som funderar. Lite extra
filmkuriosa är att skådisarna Persbrandt, Brad Pitt och regissören Quentin
Tarantino är 63:or. Detta år avled en annan skådis, Erik ”Bullen” Berglund som
gav sitt smeknamn till en riktig favorit ”Bullens Pilsnerkorv”. Pilsnerkorven
fick sitt namn genom de så kallade ”pilsnerfilmerna”. ”Pensionat Paradiset” var
väl den mest kända där John Botvid körde med sitt klassiska uttryck, ”Har han
kommit bått, bått i bått bått”. John Botvid överlevde 1963 men avled året
därpå.

En
av de stora händelserna detta år blev ju mordet på John F Kennedy. Är det någon
som sett Oliver Stones film ”JFK”??? Den tror jag faktiskt ligger väldigt nära
sanningen. Lee Harvey Oswald var ju han som fick ta smällen. Nej jag tror det
är som i Palmemordet, att sanningen inte tål dagens ljus. Mörka krafter agerar
om någon kommer för nära. Apropå mordet på John F Kennedy så kommer man ihåg
Sveriges Radios korrespondent i New York vid den här tiden, Arne Thorén. Jo da,
så här kunde det låta när han drog igång. – “FN:s generalsekreterare, U Thant,
meddelade på onsdagen att bla-bla-bla, Sexdagarskriget, bla-bla-bla, Israel,
bla-bla-bla, Golan-höjderna, bla-bla-bla, Moshe Dayan, bla-bla-bla, med
president Lyndon Johnson” och så den klassiska avslutningen. ”Arne Thorén…..New
York”.

Han
hade en smattrande röst som man kopplade ihop med ”nu jävlar har det hänt något
stort”. Varje gång han hördes i nyheterna på radion, trodde man att nu hade
tredje världskriget börjat. Det kvittade egentligen vad han sa, han fick
allting att låta väldigt dramatiskt. Annars var det som sagt mordet på
president Kennedy, raketuppskjutningarna och månlandningen som jag främst
förknippar med honom.

En
annan reporter var och är ju, allas vår Konrad på Radio Värmland. Jag minns en
gång när han hade fått tag på nån inföding som bodde ensam, langt båli oävvla,
djupt inne i den Värmländska skogen tillsammans med sin hund och gubben prata
nån riktig rotvälska Typ: ”Ja de minne ste de tjåkan drau de hit o sorumn söjn
va te glocke ratisäjn va tennant ve räjra, men brännvin åsså, ha ha ha…” Och
Konrad svarade: Ehh…ja…ehh…det förstår ja… Det var väl bara den där gubben och
hans hund som begrep det där språket. Ja men vad har Konrad för anknytning till
1963? Jo han skötte ljudinspelningen när Beatles spelade på Sundsta-aulan.

Den 14 november fick Island en polare, ön Surtsey
växte fram ur havet.

Den 28 augusti höll Martin Luther King sitt berömda
tal vid Lincolnmonumentet i Washington ”I Have a Dream”. Ett citat i detta tal
är ju den berömda frasen -”
Jag
har en dröm, att en vacker dag skall nationen resa sig och förstå att alla
människor är skapade lika”. Tanken är ju god men det har väl inte funkat
speciellt bra. Så drömmen får väl leva vidare. Apropå berömda tal detta år så
sa ju John F Kennedy, ”Ich bin ein Berliner” i ett tal i Västberlin den 26
juni. Han avslutade sitt tal vid Rådhuset i Schöneberg med dessa ord för att
visa sitt stöd för Västberlinarna som ju levde i en muromgärdad enklav i
Östtyskland. När Ronald Reagan var i Frankfurt nämnde han att ”Ich bin ein Frankfurter”
och när George W Bush var i Hamburg sa han ”I am a Hamburger”. Nä, dom två
sista citaten är väl inte riktigt sanna.

Kanske
något för våra ledare att ta efter när dom besöker Arslet som ligger i
Tingsryds kommun. Tyvärr, så sett, är Arslet en obebodd plats. Ja vem skulle
vilja bo i Arslet men så vitt jag vet är ju de allra flesta födda i närheten,
om man säger så…

Forshaga
1963. NKlJ-banan fanns. Persontrafiken var visserligen inne på sista spåret
förlåt, året. I Fôrshaga geck Sulfiten, de fyra pappersmaskinerna på Hôlmen
producerade tillsammans runt 20 000 ton papper detta år. Drygt 800
personer jobbade på Mölnbacka-Trysils fabriker i Fôrshaga, och så infördes fyra
veckors betald semester detta år. Det verkade som om det trots allt fanns en
framtidstro. Där kan man kanske tala om ”den gamla goda tiden”.

I
Fôrshaga fanns även vid den här tiden, Lars Birkefall i sin sportaffär, (Huset
rivet, låg mitt emot ICA på andra sidan Storgatan). Gunnar Forsén som hade
bosättningsaffären (Huset rivet, låg där vägen går in till Folkets Hus från
Bruksgatan). Anna-Lisa Eriksson på biblioteket (Huset rivet, låg där
parkeringen är mitt emot nuvarande Altans Pizzeria). Otto Sundell i sin
klädaffär (Nuvarande Salong Rubb och Stubb). Arvid i boa, åxå en klädaffär mitt
emot Sundell (Huset kvar). Ragnar, Alf och Bengt på järnhandeln (Nuvarande
Altans Pizzeria). Sven Björn sålde möbler (Samma hus som Birkefall fast i
”nolere äen” norra änden). Irma Jakobsson hon som hade Irmakiosken, kiosken som
var världsberömd i hele Grôssbol. (Kiosken borta från sin dåvarande plats).

Okej
lite till da… Gunnar Larsson i Arnfeldts bokhandel (del av nuvarande Cosmos på Storgatan). Bror Trells pappershandel i Hjortmyra, Skived (Huset
kvar, privatbostad). Helge Forseryd, Forshagas egen Martin Beck. Fred Lindgren
fotografen. Sven Larssons charkuteri (Huset rivet, numera platsen för de
nybyggda lägenheterna vid Storgatan). Stenqvist i fiskaffärn (Lokalen finns
kvar, det är utbygget på nuvarande Sound Connection). Tore ”kleppern” på
Storgatan (Hade lokalen bredvid nuvarande Ingelas Salong). Listan kan göras betydligt
längre…

Till
sist några legendariska kusiner till min Morfar. Wilhem Eriksson som gav namn
åt Villekiosken. Post-Thure, brevbärarn och legendarernas legendarer, Pecker
Olle och Greta-Olle, minsann… Samtliga dessa nämnda Forshagabor var still
going strong när almanackan visade 1963. I dag är dom gömda av jorden men inte
glömda. Så länge folk pratar om dom och minns, så lever dom.

Att
glömma det förflutna är att vara vilse i nuet och tappa riktningen in i
framtiden. Kommer man upp i åldrarna är nog framtiden inte riktigt vad den har
varit, men lite intressant är den väl för det är ju där man ska hålla till. För
hur det är så är idag, igår, i morron.

Tommy
Svensson den 14 augusti 2013. Och apropå ”Ich bin ein Berliner” så började
Berlinmuren byggas igår för 52 år sedan.



Semässter.

Kuriosa Posted on Mon, July 01, 2013 11:24:19

TJENARE
FOLKET

Semässter.

Bloggen
tar lite semesterstängt under sommaren.
I’ll be back in the Autumn.

Tommy Svensson den 1 juli 2013.



Hommage till Rallar-Anton. Originalet.

Kuriosa Posted on Tue, May 21, 2013 21:01:31

TJENARE
FOLKET

Hommage
till Rallar-Anton. Originalet.

Vi
befinner oss i det förra århundradet, i januari 1986. Olof Palme har en dryg
månad kvar i livet, Challenger-katastrofen sker om ett par dagar, Tjernobyl är
tre månader bort, Fermentas VD, Refaat-El-Sayed, ”Piller-Raffe”, figurerar i
tidningarna. (Hur e re fatt, Refaat?)

Ett
drygt halvår tidigare hade jag åkt tåg på den imponerande Malmbanan från
Gällivare ut till Narvik. På tillbakaresan stannade jag till, bland annat vid Rallarkyrkogården
i Tornehamn där de vita korsen vittnade om en del av dom som en gång byggde denna
mäktiga järnvägssträcka och som mötte sitt öde där uppe i Nord. En av dom hette
kanske Anton. Jag tyckte att jag blev skyldig honom en hyllning, en hommage.

Under
ett av de otaliga nattskiften på Tetra Pak i Fôrshaga, i maskinernas monotona
ljud, så tyckte jag mej höra, en för mej bekant melodi samtidigt som det växte
fram en helt ny text. Detta skedde natten till torsdagen den 23 januari 1986.
Drygt 84 år tidigare gick det första malmtåget från Kiruna till Narvik.

Första
gången jag framförde visan offentligt var på en inomhuskonsert under våren 1989
och Succén blev enorm. Och alla kom fram efter konseren och ville ha texten som
ju undertecknad plitat ner under ett nattskift. Jo da för hundra gubbar… Nja,
egentligen så var det väl bara ett vanligt kalas med några polare, lite pilsner
och en gitarr och egentligen så var det väl bara en som frågade efter texten.


håll tillgodo Peter (och även ni andra där ute i cybern). 24 år senare, här
kommer den, texten till ”Hommage till Rallar-Anton” i originalversionen, i den
ocensurerade, kvinnoförnedrande, religionsförnekande, brännvinsromantiserade
och våldsfixerade versionen. Förresten tilldrar sej handlingen i visan ett år
innan Malmbanan började byggas. Aj aj aj, Svensson, illa det att komma med
vilsefarna fakta. Dessutom så inbjuder den till lite dryckjom efter varje vers
och så talas det om det ursvenska vid ett tillfälle. Detta är väl inte politiskt
korrekt i dagens läge???

Hommage
till Rallar-Anton. Originalet.

Det
var Anton den storvuxne rallarn i Nord.

Han vilar nu mer fyra fot under jord.

Han mötte sitt slut i ett vattenfyllt hål.
Vi
höjer pokalen och dricker hans skål.

Det
var Malmbanan som skulle här dragas fram.

Man kämpade tappert i rök, svett och damm.
Och Narvik var
Anton och Malmbanans mål.
Vi
höjer pokalen och dricker hans skål.

Den
tolfte november år nittiosju.
Gick Anton då
tidigt i gryningen ut.

Att spränga i berget ett jättelikt hål.
Vi
höjer pokalen och dricker hans skål.

Han
stod på en ställning och hacka i sten.

Men hackan den slant och han träffa sitt ben.
Han
föll trettio meter rakt ner med ett vrål.

Vi höjer pokalen och dricker hans skål.

Ja
Anton han låg där i gropen och dog.

Med hackan i benet han sa och han log.
Det
känns att det biter vårt ursvenska stål.

Vi höjer pokalen och dricker hans skål.

Vid
graven där fanns varken Gud eller präst.

För rallarna dom hade ordnat en fest.

Ty Anton har sagt: När jag fått
vad jag tål.

Så höj då pokalen och drick då
min skål.

Fast
innan han dog blev det rätt mycket gjort.
Med
knytnävar, slagsmål och brännvin och kort.
Och
jäntor, han har också fyllt deras hål.
Vi
höjer pokalen och dricker hans skål.

Och
kroppen hans ligger väl trygg i sin mull.

Fast själen får lida för gärningens skull.
Den brinner
väl än på det eviga bål.

Vi höjer pokalen och dricker hans skål.

Det
var Anton den storvuxne rallarn i Nord.
Han vilar nu mer fyra
fot under jord.

Han mötte sitt slut i ett vattenfyllt hål.

Vi höjer pokalen och dricker hans skål.
Vi
höjer pokalen och dricker hans skål.

Texten
är således en fiktiv berättelse.

Ett
tack till Finn Zetterholm. Det är ur hans repertoar som jag lånat melodin. Då heter
den ”Sång till Fars dag”. Den visan handlar om några frånskilda fäder som firar
Fars dag på ett ungkarlshotell. (Leta och Finn Zetterholm och vinn en cykel).
Tyvärr finns den varken på Spotify eller Youtube.

Hur
går låten da???

För
er som har absolut gehör är det ju ingen match…

(Em).

Da
di raj da di daj da di raj daj di da.

Da raj daj di daj daj di raj daj da da.

Da raj daj di daj da di daj daj
da da.

Da raj da di raj da di raj daj di daa.

Där
satt den. Tjår bäjbi.

Malmbanan,
110 år gammal minsann…

Från
det ena till det andra.

Sommaren
2013. Var den bara nu under Pingsthelgen eller… Förhoppningsvis är det väl inte
så. Våren var i alla fall förra torsdagen mellan 13.42-14.05

Men
kommer ni ihåg… Fôrshagas säkraste, nu-har-sommarn-kommit-tecken. När man såg
honom i vit skjorta, ljusbruna kortbyxor, strumpor, bruna sandaler, glasögon, en
slät keps modell äldre på huvudet där han strosa omkring med händerna på
ryggen. Då va Sômmern här… Visst minns vi honom, ”Näcken”, ”Hanseman”,
”Fôggelskådern”. Hans Norberg (1941-2005).

Från
det andra till det tredje.

I
dag för 82 år sedan begravdes de fem personer som sköts till döds i Lunde. Dom,
liksom min polare Rallar-Anton, hade sin del i uppbyggnaden av Sverige. En
Hommage till alla dom som har avslutat sin livsgärning och som tänkte på
utveckling istället för avveckling. Och som jag skrivit tidigare…

”Sverige är även de dödas land, de som byggt
upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra.
De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss”. (Vilhelm Moberg)

Nu mera verkar det vara ett steg fram och
tre steg tillbaka

Jaha du, hur är det nu med det häringa. När
en politiker eller företagsledare säger att : Vi sitter alla i samma båt, så är
det ju alltid någon jävel som måste ro…

Tommy
Svensson den 21 maj 2013.



Ä dä mej ni skratter ôt?

Kuriosa Posted on Sat, April 20, 2013 19:42:52

TJENARE
FOLKET

Ä
dä mej ni skratter ôt ?

Det
var en vinter i början på 70-talet då Kôrvburn stod på Tôrge i Fôrshaga. En medelålders
snubbe skulle gå från Kôrvburn över Esplanaden, som gatan heter, mot Favör som
låg på andra sidan. Vid tiden när detta hände hade Esplanaden en refug i mitten
och järnvägsstationen låg där Systembolaget är nu. Vi stod vid kôrvburn. Jag
hade just köpt en grillad med bröd utav Märta Mos. Men tillbaka till snubben
som går ut på gatan. Snubben halkar till, en tiondels sekund senare är fötterna
två meter upp i luften. Med andra ord, en gammal hederlig Mollbergare med tre
och en halv volt i gruppering. Legendaren Erik Flood kläcker en replik som man
kommer ihåg. – Ha ha ha, Såg ni pöjker, jävlar va han drog säj i, ha ha ha ha…
Jodå, vi såg och vi skrattade.

En
sommardag på Drottninggatan i Karlstad, året kan vara 1976. Vid Filmstaden där
McDonalds nu finns, fanns då en parkering. Där hade jag och polare Gullbrand
parkerat bilen. Vi var på väg in till systembolaget som låg och fortfarande
ligger på andra sidan gatan. På den tiden fick man åka bil där
busshållplatserna är nu. Man kunde även parkera bilen vid trottoaren. Det hade
en äldre dam gjort. Hon hade slagit av motorn och precis öppnat bildörren. En
sekund senare kommer en cyklist och brakar rätt in i dörren. Ett ”Huäähhh”
hörs. Troligen tappade han luften. En gubbe som kommit ut från bolaget kläcker en
replik som man kommer ihåg. – Ha ha ha, Såg ni pöjker, jävlar va han drog säj
i, ha ha ha ha… Jodå, vi såg och vi skrattade.

Ängevi
isstadion nån gång runt 1967-68. Forshaga IF spelar en match mot ett lag som
jag nu inte minns. Vad jag däremot minns var att vid en avblåsning och i väntan
på att lagen bytte spelare så står domaren och liksom, kanar fram och tillbaka
med fötterna. Plötsligt får han svårare att hålla balansen, fötterna får jobba
hårdare, han börjar veva med armarna. Till slut drattar han omkull, landar på
ändan och slår i ryggen. Jag tror att det kan ha varit Per-Fingal som kläcker
en replik som man kommer ihåg. – Ha ha ha, Såg ni pöjker, jävlar va han drog
säj i, ha ha ha ha… Jodå, vi såg och vi skrattade.

Tilläggas
ska, att både snubben som gjorde Mollbergaren, cyklisten och domaren klarade
sej utan större blessyrer, men skammen att folk hade tittat på och skrattat åt
dem, den fick dom stå ut med. Man behöver ju bara gå till sej själv, att skulle
man snubbla eller köra omkull med cykeln eller nåt i den stilen, först så
känner man efter att alla benen är hela i kroppen, sen kikar man runt. Var det
nån som såg mej???

Smårissjön,
sensommaren 1971. Enligt huggtabellen i ”Napp och Nytt” skulle det vara ”Bra
fiske” denna dag som vi var ute. Det blåste en lätt pålandsvind på tre
sekundmeter. Då vet man att Gammelgäddan lurar i vassen. Men flera aspekter
stämde också in. Ett luftryck på 1 004,25 hektopascal, d.v.s. ett svagt
lågtryck. Vattenståndet i Smårissjön denna dag var 8 cm över referensytan på
sjökortet. 6.7 låg P H Värdet på. Solen
stod i väst sydväst. Luftfuktigheten var 73 %. Jupiter befann sej i Väduren. Såga
på Dejefôrs geck. Snôrgärsen hade gått te. Jodå för tusan.

Mera
tillfälligheter som skulle göra fiskafänget lyckat. Saturnus befann sej i
konjunktion med Neptunus.”De’ kan svänga till” med Trio me Bumba låg femma på
Svensktoppen. Den magnetiska Nordpolen befann sej för tillfället på 75,44 N och 99,06 W. Stellan
Bengtsson hade vunnit Bordtennis VM i Nagoya. Slommen hade lekt färdigt. 326 år
sedan freden i Brömsebro och nymånen var i tredje kvadranten. Med andra ord,
perfekta förutsättningar för ett riktigt storfiske.

Men
först några ord om Gammelgäddan (Esox lucius Anticus). 1971 hette den Hilbert,
den tog över reviret i Smårissjön efter Gammelgäddan Krydolf som var en
legendar under hela 50 och 60-talet. Krydolf var i sin tur, släkt i rakt
nedstigande led med Gammelgäddornas Gammelgädda, Napoleon. Den var så stor att
när den av misstag kom in i Kvarntôrpsåna så kunde den inte vända utan den fick
backa sej tillbaka. De ä grejsaker dä.

Det
sägs att det var den gamle stofiskaren August på Brôtera, även kallad ”Dyng-Johan”
(värmländska för Don Juan), som blev utsedd att fånga Napoleon. En gång hade August tappat löständerna i sjön och för att
få upp dom igen så agnade han med korv, och minsann, högg inte löständerna på
kôrvbiten? Jovisst gjorde dom det. Detta skulle visst ha varit året
innan älva brann.

Men
tillbaka till Napoleon. Hussbonn på Brôtera visste att den här gäddan tar man
inte med en vanlig krok och mask. Inte ens om man agnar med de värmländska
daggmaskarna, dom som gör fula grimaser när dom ska locka till sej fisken för att
sen ta ett riktigt nacksving på firren. En 20 kilos gädda har inte en chans, den
sitter som i ett skruvstäd. Nej här krävdes det lite rejälare grejor.

Jo då, han böjde till ett järnspett som han använde som krok. Band
fast kroken i en rejäl stålvajer. I andra änden var vajern fastsatt i en lada, betet
var en ring falukorv. Napoleon skulle tas på natten. Dan därpå så var ladan
borta. Tänka sej, gäddan hade dragit ner ladan i sjön. Nu snackar vi Gammelgädda.
Då förstod han att den här Gammelgäddan
minsann
inte var att leka med.

Nästa gång så tog
han en ankarkätting istället för vajer och som krok hade man själva ankaret,
lånat från Bylgia, en av de gamla bogserbåtarna på Klarälva, jodå. Kättingen
hade han sprängt in och fäst i berget strax norr om Sjöänga. Han hade agnat med
en gammal Skavgalt från Risäterstôrp. Jo men, 200-kilo gris, nu var det väl
själva fan om den inte skulle nappa. Jo då den högg. Kampen stod väl i ett par månader
men den här gången hade Napoleon mött sin överman, August på Brôtera alias
Dyng-Johan.

När
man sen fick upp Gammelgäddornas Gammelgädda på land så sjönk vattennivån i
Smårissjön med en halvmeter. (Arkimedes princip, jo nåu). Ja det är väl lika
bra att ta i rejält när det gäller fiskehistorier. Det är väl ändå ingen som
tror på en, även om man säger att, joråsatt, en gång fick jag en Öring på 1,2 kilo.

Men
tillbaka till Smårissjön anno 1971. Polare Tommy och jag hade lånat en roddbåt
för att ro ut till vassruggen för att fånga Hilbert, d.v.s. 23 kilo Gammelgädda.
Draget var den legendariska Mörrumspinnaren. Vi provade även dom andra
klassiska fiskedragen, Atom, ABU-Reflex, Droppen, Toby, Lillöringen och
wobblern, Hi-Lo. Vi trodde stenhårt på ABU:s slogan
“Dom största och längsta med
grejor från Svängsta”.

Men
Hilbert var klok denna dag och var inte alls på hugget(!). Dä ä väl därför di
blir Gammelgäddor. Inte en Abôrre, inte en Mört, inte heller e Panke eller e
Dyngrude ville nappe. Inte ens Huäbbera eller de mytomspunna Hjolbänningera
ville fastna på kroken. Denna dagen inte ett liv, för att citera Melker på
Saltkråkan. Efter någon timme på sjön så tyckte vi att – Nä, nu driter vi i dä
här.

Vi
rodde tillbaka mot bryggan. Provade några kast och, jodå, NAPP. Nu satt Hilbert
på kroken. Å nej då, inte alls. Ett riktigt bottennapp i kollosalformat som jag
t.o.m. fick Stora Bronsmärket för. En stock hade huggit på wobblern. Stocken
var i hundrakilosklassen. En riktig bjässe som kämpade rejält. Den kunde man minsann
inte ta med håv. Rullen trasslade sej i samma ögonblick. Femtio meter rev som såg
ut som ett skatbo. Dret och dubbeldret. I ett försök att rädda wobblern tänkte jag
att jag grejar bottennappet bättre från land än från en ranglig båt. En fot på
bryggan och en fot i båten. Det är så man fixar till en riktig klassiker.

Sakta
glider båten ut från bryggan. Spagaten är ett faktum. Det kallas för Tyska
hoppet när man faller med ryggen före. Stilpoängen tror jag hamnade på 5,2.
Kände Smårissjöns kalla vatten forsa ner i mina lungor. En rejäl kallsup. Vattnet
nådde upp till bröstet då jag stod på botten och försökte se hård ut i min jeansjacka.
Polaren Tommy skrattade så han kiknade. Man såg ut som en dränkt katt och jag försökte
få fram att båten var ju alldeles för kort och bryggan var ju för dåligt
fastsatt… Några dåliga bortförklaringar, man ville ju inte erkänna att man
burit sej klumpigt åt. Samtidigt så förstod jag inte Tommy, så roligt var det
väl inte, jag var ju sjöblöt.

Jag
tror heller inte att han som gjorde Mollbergaren, cyklisten eller domaren
tyckte att det var särskilt roligt. Men blir man inte själv drabbad så är det
som sagt svårt att hålla tillbaka ett Gapskratt vid dråpliga situationer. Ha ha
ha, Såg ni pöjker, jävlar va han drog säj i, ha ha ha ha…

Och
apropå dra sej i…

Vet
ni varför grodmän som sitter på relingen, dyker i bakåt med ryggen före? Dyker
dom framlänges så drar dom ju huvudet i båten. Todäää.

Vad
Gammelgäddan i Smårissjön heter idag har jag inte en aning om. Mitt fiskeintresse
tog slut denna augustidag för snart 42 år sedan…

Håll
ut gott folk, om två månader så vänder det igen.

Tommy
Svensson den 20 april 2013.



Flöttfôgglera. (Flyttfåglar).

Kuriosa Posted on Mon, April 08, 2013 10:16:34

TJENARE
FOLKET

Flöttfôgglera.
(Flyttfåglar).

Hur
mås det? Äh håll truten.

Våren
verkar vara lite sen men en del Flöttfôggler har varit synliga. Dårfinken, Knäppgöken och
Hönshjärnan, häckar allmänt i hela landet, tillhör alla familjen (pappus skallus). Personligen
så tycker jag att dom har ökat oroväckande mycket i antal på senare tid.
Egentligen är det ju inte några flyttfåglar heller men några av dem flyttar
till Bryssel under veckorna, många av dom övervintrar i dubbel bemärkelse.

Den
Brunfläckiga Fladderdretan dyker upp ibland när man minst anar det. Dassholken
är den optimala boplatsen men har man otur så bosätter den sej i Trosa eller i
Fillingen. Och apropå Fillingen så är ju Kallsongaren en Häckande vinterfågel,
flyger oftast i en Y-front formation. Allsångaren däremot tycker jag är en
trevlig art. Dom uppträder ofta i flock och är ganska så oförargliga. Sjunger
dom på natten, som händer ibland, kan dom vara lite störande. Allsångaren är
dessutom artfrände med den elegante Smörsångaren

Ruggugglan
är en typisk nattfågel, lite bedagad, har varit med förr, oftast allt för
bedagad och allt för mycket förr.

Ruggugglan
är nära besläktad med Panelhönan,
en ensamfågel som är lite grå och intetsägande. Bredkäftad Sprätthök, vill gärna vara lite för mer än
andra fåglar, självgod och dryg
. En trevlig bekantskap
är den morgonpigga Frukos-trasten.
Äter allt från bröd, ägg och bacon till flingor och fil. Kaffegöken,

jag tror den har minskat i antal på senare år, den var nog vanligare förr.

En riktigt trevlig vårfågel är ju Glass-truten
som gärna slår sej ned vid Petruskiosken. Den Mindre Kolhydraten finns lite här
och var, alltför vanlig tycker en del därför jagas den hårt av många. En lättroad art är ju Gapf-Labben (nä
den var dålig). Muntergöken
kan vara trevlig att känna men kan bli lite väl tjatig i längden.

Smilfinken, oförarglig men ofta lite väl inställsam. Fattarduva, liksom den
nära släktingen Muckarduva, häckar ofta i förorter. Grillspetten brukar komma
fram vid uteplatser under sköna sommarkvällar, också en trevlig bekantskap.
Sen har vi ju Råkan, ja det bara blev så…

Den Mindre Coopsnattaren norpar gärna
smågodis, den är närbesläktad med den något större, Vitryggiga Kåkfararen, som ofta
återvänder till samma plats. Bofinkan tillhör också samma familj. Svart
Coopsnattare får man inte ens nämna överhuvudtaget. I Fôrshaga har vi sedan
länge haft en trogen fågel, Brukskatan, den har häckat här i många år.
Mittbenan, kan ibland växa sej ganska
stor. Den Större
Hållhaken, skaffa er gärna några
sådana exemplar, dyker oftast upp på firmafester.

Olyckskorpen (corpus pessimistus) ett
kraxande läte som för ett mänskligt öra uppfattas som ”va vad det ja sa”. Umgås,
en trevlig art av släktet flockfåglar, dit tillhör även Smörgåsen som ofta
lägger ägg på pålar, så kallade pål-ägg.
Gaphalsen och
Gallskrikan, högljudda, påflugna och irriterande.
Fyllkajan
(supus jämtus) syns
ofta fredagar och lördagar men kan även uppträda andra dagar.

Kännetecknas
av den röda näbben, samt den vingliga gången. Den har två läten, det lite
finstämda, lite sökande: ”pripp, pripp, pripp” Sedan det lite mer karakteristiska: ”klunk-rap,
klunk-rap”, som är förvillande lik Raphönans.

I busken, eller kalhyggen, hittar man
ofta den trevliga Sittgöken, närbesläktad med den Vitfläckiga Bakrykaren som är
en typisk Häckfågel. Enkelmockasinen, lever ensam hela livet utom vid parningen
då det hela kan utmynna i en Dubbelmackasin.
Annars är Sängknarren en fågel som man inte vill ha så mycket med att
göra, p.g.a. sitt irriterande läte.
Rödstjärten, häckar alltför ofta på
bastuklubbar. Däremot Knipan häckar aldrig på bastuklubbar. Lergöken, lite
halvpervers. Buskskvättan och Sädesskvättan omger sej gärna med flera partners,
dom håller ofta till i grenen. I Sädeskvättans släptåg kan den mindre trevliga
Gon-orren uppträda. Gon-orrens välkända läte är ju ”Svide-pitt, svide-pitt”.

Fönsterhaken
liksom Fönstersmygen, dyker ofta upp vid
fönsterkarmen, väldigt
nyfikna. Den Rostbruna Järnspetten tror jag börjar bli en sällsynt art, häckar annars
i gamla förråd och lador. Däremot Rullskarven gör sej påmind var tionde minut
på StoraEnso. Några av våra fåglar har fått sitt namn från engelskan. Den
mäktiga Påfågeln (onbird), Gladan (happy), Regnfågeln (neder-bird), Morkn*llan
(motherfucker), Burfåglar (inne-bird) och Strandskatan (beachbitch).

Oxjärpen, den Mindre Blåröken,
Gubbsulan och Snorkråkan har varit synliga vid Fågeltornet vid Norra Hyn. Den
Tvåbenta Strandraggaren är inte så bevandrad med fågelsjöar, typ Norra Hyn, Tåkern
eller Hornborgasjön. Den föredrar sandständer i stil med Tylösand, locklätet är
ett visslande ”huiittt huuiiiiii”, uppträder ofta i flock. Murkryparen ses
ibland sommarkvällar vid Folkets Park. Det bekanta lätet:
Bbllluuurrrräääääähhh. Murkryparen tillhör familjen Gamnackar.

Fredsduvan,
en ganska sällsynt art, häckar i alla fall i några länder på Jorden.

Tommy Svensson den 8
april 2013.



Musik för mej, kanske för dej.

Kuriosa Posted on Tue, February 19, 2013 20:05:04

TJENARE
FOLKET

Musik
för mej, kanske för dej.

Det
började den 19, 20 eller 21 januari 1956 med att jag hörde ”Lilla vackra Anna”
för första gången i mitt liv. Min farmor stämde upp i den visan. Det var mitt
första möte med musiken. Tyvärr är detta minne inte tillgängligt. Jag har
jobbat stenhårt för att minnas just detta men, nej… jag hôger inte. Så jag får
lita på dom som var med, att dom har rätt och kommer ihåg att min farmor sjöng.
Mitt första musikaliska minne är när jag, nästan, fyra år gammal sjunger
”Brevet från lillan”. ”Pappa kom hem för vi längtar efter dej”. Farsan var på
repmöte hösten 1959. Insjunget på en magnefon, en föregångare till rullbandspelaren.
Magnefonen hade en ståltråd istället för den vanliga magnetremsan.

Ibland
dyker det upp lite tips från coachen.
And if you want to hear the
songs…
Det
som är understruket markera det, kopiera, googla, klistra in och
förhoppningsvis dyker det upp nåt klipp på Youtube. (Det går fortfarande inte
att direktlänka från Wordprogrammet)

En
norsk, lite vemodig visa som jag hörde under första halvan av 60-talet var ”Dar
kjem Dampen”, insjungen av den norske norrmannen från Norge, Ivar Medås. Den
handlar om Dampeskipet (ångbåten) DS/ Oster. I nästan 50 år var visan ”borta”
men i och med spotifys intåg dök den upp igen. Visan är meget kjennt i Norge
och för mej blev igenkänningsfaktorn mycket stor. Visan finns i en lite skum
men häftig version med Herborg Kråkevik. Och apropå Norge, ”Dritafull før
Drøbaksundet”
med Trøste & Bære, lite norsk hästjazz
som svänger rätt bra. Annars är ”Seterjentens søndag” med Sissel Kyrkjebøs
glasklara stämma en riktig finstämd favorit.

Ett
litet tips. Apropå en tjej med en otrolig pipa. ”Le Matin Sur La
Riviere. Eve Brenner”,
Jag vet inte hur många skruvstäd det skulle behövas
för att man skulle komma upp till dom tonerna, sega hö eller höga C, eller vad
det heter…

En fredagskväll
i slutet på 70-talet. En lokal pub i det danske Ålborg. Halsade några Tuborg Grøn med polaren Tommy och några lokala
förmågor. Jag hörde att herrarna, som var i 60-årsåldern, talade om ”BOPA”. BOPA
var en av två danska motståndsrörelser under det Andra världskriget, den andra
hette ”Holger Danske”. Efter ytterligare nån Tuborg gick jag fram till disken
där dom stod. Jag frågade om jag fick sjunga en låt för dom. ”Jä värsgo” sa
dom.

Entertainern
Svensson stämde upp i ”Det var en lördagsafton”, texten skriven av gamle
Östen, han Warnerbring ni vet. Den handlar om då Danmark blev fritt från den
tyska ockupationen. Den sista strofen i visan, ”Men det jag minns var ljuset
just när jag cykla hem, som tändes denna femte maj på våren fyrtiofem”. Dom
båda ölfryntliga herrarna var påtagligt
berörda. Den ena hade dessutom blivit morfar helt nyligen. Dom hade varit med
och stött BOPA under kriget. Dom handtackade mej båda två, t.o.m. bartendern var
lite rörd. Och jag kände att jag hade gjort en god gärning för herrarna, att
”Vi får inte glömma”. Apropå Danmark så är min personliga musikaliska favorit
från detta land, ”This is my life”, Gasolins suveräna ballad.

Raj-raj”
med Sigge Fürst
heter egentligen ”Salta biten” och är skriven av Hasse å
Tage.

Tänk
att höra ”Sommaren är kort”, Tomas Ledins sommarrökare när man glider in i den
trånga passagen en ljummen försommarkväll. Lyssna på ”Sol Vind och Vatten”
Gärdestadsklassikern medan man är mitt inne i härligheten. Och när man glider
ut, ”Before you accuse me” i Eric Claptons tappning, det är åxå en härlig
upplevelse. Och sen när det är helt öppet, så hör man Peter Lundblads ”Ta mej
till havet”. Dä ä grejsaker dä.

Även
om man har hört låtarna hundra gånger så händer det att en sån låt vid rätt
tillfälle, det kan bli ett ögonblick som blir till evighet. Det etsar sej fast.
Man minns. Låten och den stunden har blivit ett fotografi.

Förresten,
vadå glider in och ut och trånga passagen och helt öppet??? Vad menar Svensson???
Hmm… Ja ja, genera sej inte. Jag menar faktiskt en tur med någon av Östersjöfärjorna
som glider in och ut ur Stockholms underbara skärgård. Den trånga passagen är det
180 meter breda sundet vid Oscars Fredriksborg som kallas Oxdjupet. Och Ålands
hav är ju helt öppet från Tjärvens fyr i riktning mot Mariehamn. Att sitta på
akter eller fördäck samtidigt som man läppjar på en immig pilsner, glida genom
skärgårn när den svenska sommaren är som bäst och ha en härlig sommarlåt i
högtalarna, det är en riktig tiopoängare.

Några fler glidarlåtar, ”Love Hurts” med Nazareth. ”Let
it Be” The Beatles åff kååårs. ”Summerwine”, Lee Hazlewoods skapelse. John
Lennons ”Imagine”. ”My oh My” Slades tunga ballad. Hollies sköna stämsång i ”The
air that i breath” och ”He ain’t heavy, he’s my brother”. The Marbels “Only one
Woman”.“Alpha Ralpha Boulevard”, av och med Ralph Lundsten. ”A wider shade of
pale”, Procol Harums bidrag och naturligtvis klassikerna, Eagles med ”Hotel
California” och Led Zeppelins ”Stairway to Heaven”.
Är det fortfarande att glida ut och in
i skärgården som du pratar om nu, eller…

Apropå
skärgården och Östersjön så kom ju i början på förra veckan ”Det baltiska
snöovädret”, SMHI varnade för snökaos. Ett lågtryck som låg över Estland pumpade
in snö över Östersjölandskapen, hette det. Personligen är jag övertygad om att
det är ryssarna som ligger bakom detta. Dom använder helt enkelt baltstaterna som
kamouflage. Sedan skickar dom hit lättklädda ryska damer för att distrahera den
redan hårt prövade ledningen för snösvängen. Trust me…

Och
apropå Ryssland. Deras nationalsång är i mitt tycke den mäktigaste
nationalhymnen i världen. Michalkov/Alexandrov was the composers. Och apropå
Rysslands nationalsång, från 1918 till 1944 hade dom Internationalen som sin
nationalsång. Också, i mitt tycke, mycket mäktig. 1990-2000 hade ryssarna nån
hymn som var intetsägande. Jag tror den glömdes bort ganska snart.

Ännu
ett apropå angående Sovjets/Rysslands nationalsång. :” Nu gäller det att hålla
tätt här i inledningen. Nedsläpp. Fetisov tar pucken… fintar och passar
Kasatonov… Krutov… han skjuter… och där har vi 1-0. Det tog fjorton sekunder.
(Arne Hegerfors refererar Sovjet -Tre Kronor nångång på 1980-talet).

Barbi Benton 1975 Ain’t That
Just the Way.
Do jo remämber???

Visor,
alltifrån frodigt burleska till rent lyriska och gamla hederliga 60-talare.
Visst finns det undantag men inom dessa genrer finns de flesta av mina
favoriter. Men att räkna upp dom, nä så mycket utrymme finns inte. Har även en
förkärlek till gamla stenkakor. Storbandsstuk alá Frank Sinatra går heller inte
av för hackor.

Svensk
folkmusik ligger mej åxå varmt om hjärtat, gamla skänklåtar, brudmarscher och
gånglåtar, gärna på ”beat” med trummor och bas. Den vemodiga ”Torn Eriks visa”
är en riktig favorit. Jan Johanssons album ”Jazz på svenska” återvänder jag
alltid till. Men visst kan det även vara lite folkligt att sitta i baksätet i
en gammal häckig amerikanare, iklädd jeans, t-shirt, en raggarväst, solglasögon,
en påkopplad röjarmin, en pilsner i näven, rutan är ner vevad, naturligtvis ska
man bonka plåt, ordförrådet är begränsat till ett: ôôôôhhhh, samtidigt som man
lyssnar på en riktig raggarrökare, signerad Eddie Meduza. Jo men pöjka, nu
snackar vi folkmusik här…

Ryktet
säger att den kom till ute på södra Hallands slätter efter väg 117 i trakterna
av Genevad/Veinge. Olle Nyberg klinkar fram ett tjugotvå sekunder långt intro
på pianot. Sen börjar det : -Jag trivs bäst i Öppna Landskap, nära havet vill
jag bo… Jo då, Ulf Lundells mäktiga ballad från albumet ” Kär och galen” från
1982. Detta är nog min personliga favorit, alla kategorier, Namber wann. Annars
har jag lite svårt för Uffe. Det gick så långt att folk ville ha den som
nationalsång. ”Där bränner jag mitt
brännvin själv och kryddar med johannesört”.” Då binder jag en krans av löv, och lägger den vid närmsta sten,
där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen”. Jo då, visst är det
svensk kultur vi snackar om. Men ordet ”Sverige” nämns inte, det gör det
förresten inte i ”Du gamla du fria” heller.

Hör-jag-den-nästa-gång-så-spyr-jag-låt.
Jodå för tusan, det finns såna åxå. Hip hop och Rap. Techno och Eurodisco. Låtar som spelas femtioelva gånger om
dagen, i typ Radio Rix och P 3, ingår i detta koncept. Låter sôm tjater hôl i
hôvve på en. Modern jazz ska va mä där åxå. Men visst får folk gilla hip-hop, techno
och eurodisco m.m. Dä va bra dä Tommy att di får tycke ôm sån musik sôm inte du
tycker ôm…

Vad
har legenderna Carl Perkins, Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Tommy Svensson, John
Lennon. Dave Edmunds, Jimi Hendrix, Buddy Holly, Eddie Cochran, Jerry Williams,
Eilert Pilarm, Rock Ragge, Johnny Cash, och säkert hundratusentals till
gemensamt? Jo dom har rivit av en riktig tolvtakts rock and rollare. Den 1
januari i det gyllene året 1956, släpptes en singel som blev en riktig
storfräsare inom den klassiska rocken. Blue Suede Shoes. Skriven av Carl
Perkins 1955.

Jo
då för fan, Blue Suede Shoes har man dragit några gånger tillsammans med
storheter som Jalle Laines trio, zweimal, på Birka Princess, Bröderna
Bengtssons Kusiner en gång på Viking Cinderella, karaoke -versioner här och där
och inte minst med Bruno Ballénz orkester, det var den bästa versionen, ävver. Nja,
nu var jag nog lite partisk kanske… En annan version är Svenssons sväng-gäng.
Tyvärr är ljudet inte det bästa.(Kanske inte framförandet heller. Jo da Tommy,
dä ble så bra så…) Annars finns en riktig höjdarversion. Carl Perkins w/ Eric Clapton, George Harrison – Blue Suede Shoes 9/9/1985 Capitol Theatre (Official). Kolla Claptons min
vid 1.55. Jo men, så där river man av ett solo pöjker…

”Ack
Värmeland du sköna” är ytterligare en av mina absoluta favoriter, fan man blir
nästan tårögd. En sensommarkväll 1974. Ett evenemang som hette ”Solakväll” i
Mariebergskogen med en massa olika artister. Fullsatt. Jag vet inte om det
ingick i uppträdandet eller om det bara blev en spontan avslutning på en av
Solakvällarna. Håkan Hagegård som var en av de medverkande stämmer upp i
”Värmlandsvisan”. Versionen som han sjöng A cappella tillsammans med den
tusenhövdade publiken, där bland andra skribenten själv ingick, var en riktig ståpälsare.
Som sagt, rätt melodi vid rätt tillfälle. Ett ögonblick som blir till evighet.

Ett
litet bluestips. Danska gruppen Delta Cross Band, deras album ”Tough times”, en
riktig höjdare. (men det är ju mitt tycke det)

Apropå
musik, igår var det den 18 februari. För 57 år sedan föddes en av mina
favoritartister, Ted Gärdestad. Mycket svårt att välja en Tedfavorit men ”Come
give me Love” ligger bra till. Måste nog även nämna ”Blue Virgin Isles”. Fick
ett riktigt lyft när låten fick en svensk text. ”Himlen är oskyldigt blå”.
Apropå Ted, han var gift i några år med Lotta Ramel som i sin tur var dotter
till den store Povel. En i mitt tycke en av de större underhållarna som Sverige
har skapat. Povel vars svärfar var Ragnar Östberg, arkitekten bakom Stockholms
Stadshus. Mycket svårt att välja en Povelfavorit, men ”Balladen om Eugen
Cork” ligger bra till. Måste nog även nämna ”The birth of the gammeldans”.

Ted
var några år senare även sambo med Ann Zacharias. De fick två barn tillsammans.
Hon var ju i sin tur, lite tidigare, gift med Sven-Bertil Taube, son till
Nationalskalden Evert. Evert som i mitt tycke, var och är den störste av
trubadurerna som Sverige har skapat, inte den bäste, men som sagt den störste. Mycket svårt att välja en Evertfavorit,
men ”Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla” ligger bra till. Måste
nog även nämna ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull”, och så skrev han ju
låten ”Brevet från Lillan”. Låten som blev min första inspelning. Fan vad allt
hänger ihop.

Till
sist en liten anekdot. Min käre broder besökte en gång en knuttefest. Musiken
var metal, det bara malde ur högtalarna, många ”satt och dog”. Men va fan, sa
brorsan, släng på detta istället. Ett gammalt hederligt kassettband med gamla
svenska 60-talsrökare typ, ”Lyckliga gatan”,” Sånt är livet”, ”Trettifyran”.
Höjdpunkten, sa brorsan, var när han såg en biffig knutte, skinnväst över den
bara överkroppen, e rekti ölvamm (en riktig ölmage), knutteskägg, ölburk i
näven, snusnäsduk runt pannan, solbrillor, tatuerade armar. Jo men visst, där
satt han i en soffa och sjöng: – Teddybjörnen Fredriksson ja så hette han, en
gång var han bara min och vi älskade varann… Minsann, en riktigt härlig
kontrast.

Som
avslutning, ännu ett tips. Janne Schaffer Norrland (vinter) Som nån har
skrivit: En majestätisk rockhymn. Jag håller med om det.

Det
finns många melodier i gitarren om man bara kan hitta dem. Ja dä ä dä åxå…

Utan
musik vore livet ett misstag. (Åsa-Nietzsche, nää Friedrich Wilhelm Nietzsche
hette han. Rätt ska vara rätt.)

Tommy
Svensson den 19 februari 2013.



Du vet att du är från Fôrshaga när…

Kuriosa Posted on Mon, January 28, 2013 22:38:25

TJENARE
FOLKET

Du
vet att du är ifrån Fôrshaga när…

börjar
en grupp på Facebook, men i och med att jag inte finns på Facebook så kommer
här några mer exempel.

…du
har köpt Kina-puff, Ettöres, Häxpipor och Tigerskott hos Birkefall.

…du
har köpt en kôrv i papper av systrarna Hammarström i kôrvburn på gamla Ängevi.
I samma hus fanns ju även ammoniaktankarna till kylanläggningen, det blev ju
konstfruset 1960. Jo jo, det var hårda hälso och miljökrav redan då.

…du
har sett Nisse Nilsson göra sina berömda ”soloraider” på just Ängevi. Han stod
med pucken bakom egen kasse, börjar ruschen, han dribblar bort motståndarnas
forwards, dom två backarna har han lurat bort till ovan nämnda kôrvbur. Gör en avslutande
dragning som är minst fjorton meter lång, målvakten befinner sej hos Kalle å
Gunnar mitt uppe bland publiken, helt vidöppet men Nisse väljer att inte göra
mål. Åker tillbaka med pucken ner bakom egen kasse och gör om proceduren,
snurrar än en gång upp motståndarnas forwards, dom två backarna har han denna
gång lurat upp på pressläktaren. Två snabba finter och målvakten hamnar bredvid
Arne ”Sacko” som var ordningsvakt, vidöppet mål, då rasslar det till i nätet
och lampan på måldommarburen lyser röd.

…du
har lyssnat på ”Hello Mary Lou” med Ricky Nelson när du vandrat runt hockeyrinken
i pauserna. Apropå gamla Ängevi

…du
har blivit skrubbad av badtanterna i ”badhuset” i källaren i ”Gula villan”.
Badtanterna som var klädda i vita rockar och vita träskor skrubbade ungar med
stålborste, kändes det som, nä troligen var det väl en hederlig tvättsvamp.
Sådana badtanter gör dom inte nu för tiden.

…du
köpte öl å kôrv mitt i natten hos Flodin på vägen till Öster Deje.

…du
handlade i affären hos Enok Strandberg i det gula HSB Huset, även kallat
brustna hjärtan eller trapphuset.

…du
minns den gröna tavlan i den gamla brandstationen där någon skrev upp var det
brann när signalhornen tutade över Forshaga. Det var för att brandmän som inte
hann med när bilen ryckte ut skulle följa efter i sina privata bilar. Jag minns
en gång när brandsignalen ljöd, man kastade sej på cykeln, från Slättvägen och
ner till brandstationen, som låg där dagiset vid lärcentret är nu, kikade på
tavlan, ”Uthus Grossbolstorp” stod det, cyklade upp igen tillbaka mot Grôssbol,
uppför Tullibacken och där backen planar ut, där brann det i ett uthus. På så
vis fick man ju kondis när brandsignalerna hördes förr i tia. Att slänga sej på
cykeln, ner till stationen, kika på tavlan och iväg till brandplatsen.

…du
kommer ihåg den lilla gröna fontänen som fanns i fönstret vid Johns konditori.

…du
har hört Greta Olles något ekivoka ordförråd. T.ex. när hon frågade expediten
om hur mycket två badmintonracket med tre fjäderbollar kostade. :- Öhh, va tar
du för di här blâfettera dô. (Greta
Olle, eg. Anna Margareta Olsson, 1908-2000, ligger begravd på Forshaga
kyrkogård vid muren mot församlingshemmet)

…du
kommer ihåg ”åskdundret” som hördes när dom släppte ner timmerstockar vid
vedgårn från dom stora kranarna på Näset. Kranarna lyfte upp stockarna vid
timmerspelet. Det var när Sulfiten geck.

…du
kommer ihåg ”Lång-Ivar”.

…du
minns Barnensdagståget som kom över Skivedsbron. Vi satt på en liten gräskulle
som låg där nu Industrileden går in. På andra sidan vägen står en gubbe med
kikare och kikar bort mot Skived. Alla tittade på gubben med kikaren. Ser han
något? Spänningen ökade. På Skivedsidan kom så tåget med lastbilar med en massa
ungar på. När första bilen var halvvägs över bron hör man gubben med kikaren :-
Nu kommer dom. Det hade ju alla andra redan sett. Jo jo, han var med i matchen
han.

…du
har kört cykelcross vid Åsmyra. Riktigt håriga du-vet-att-du-är-ifrån-Fôrshaga-bor
har även åkt cykel på länsorna i älven, åxå nere vid Åsmyra. Joråsatt.

…du
har blivit döpt, konfirmerad eller vigd av legendaren Per Roos. Har du dessutom
blivit begravd av samme legendar har du i alla fall varit från Forshaga.

…du
har hört en annan legend, Carl Erik i Färja säga :- Dä kommer te vecka.

…du
har hört ringsignaler vid järnvägsstation, Forshaga Centralstation, Forshaga
Hauptbanhof. En signal, jodå tåget kommer snart. Två signaler, gör er beredda
och tre signaler, nu kan ni gå ut, ”Uddeholmaren” är på ingång. Uddeholmaren,
NKlJ:s klassiska rälsbuss. Stinsen Carl-Gustav Åshag vinkade av tåget.

…du
kommer ihåg att Tore ”Bôllen” Andersson körde packmoped åt Favör.

…du minns fabriksvisslan som lät vid halv
tiotiden på förmiddan, då var det frukost för dagarbetarna. Den lät även på
andra tider. Ångvisslan satt på taket till pannhuset.

…du
har åkt taxi med en nyvaken Uno Skoog från logdansen på hembygdsgården.

…du
har suttit och svettats i eterlukten i väntrummet till den gamla Folktandvården
i ”Apotekshuset”. Att gå in till den lagom folkilskne tandläkare Larsson var en
rejäl kaloriförbränning. Redan på den tiden hette man Svensson i efternamn och
när vi var där från lågstadiet gick man in i bokstavsordning så man var riktigt
sveddrad när det var min (o)tur. För dom som inte vet att dom är från Forshaga,
är det huset som ligger på östra sidan Storgatan där Grossbolsgatan börjar.
Rakt under väntrummet var gamla apoteket. Där i det nedre av det mittersta
burspråket som finns på detta hus, där innanför var väntrummet. :- Tommy
Svensson, muuääähahahahaha varsågod. Huga…

…du
kommer ihåg Muffin och Frejvid som bodde i det gula tegelhuset nästgårds med
Irmakiosken.

…du
har blivit sydd i pannan med två stygn av ännu en legendar, doktor Wessmark,
Karl Wessmark. Han sydde mej sedan jag ramlat på ett cementrör. När han skulle
ge mej stelkrampsprutan sa han :- Känn här i min ficka. Jag sticker ner näven
och får tag i en leksaksbil :- En bi… hinner jag säga innan det sticker till i
skinkan. En läkare av den gamla stammen. Alltid tid för alla. Prototypen för en
farbror Doktor.


du har handlat dricka av ”Dreckbil” från Kils bryggeri med Alf i sin myndiga skärmmössa
och visst minns du hans medhjälpare, ”Lisa” alias Lars Johansson även kallad ”Charlie”
med sitt långa hår.

…du
har blivit snaggad av Tore, barberaren på Storgatan. Trots att det var cirka 45
år sedan kommer jag fortfarande ihåg hur vasst det kändes bak i nacken. (en
gång i min barndom var jag åxå korthårig)

Jodå,
allt detta (och lite till) har man väl gjort, hört och sett, så då vet jag att,
nog är jag från Fôrshaga.

Tommy
Svensson den 28 januari 2013.



Springsteen på Ullevi.

Kuriosa Posted on Fri, August 03, 2012 15:21:47

TJENARE FOLKET

Springsteen på Ullevi.

Ett rykte hade spritt sej. Det sägs att han har varit synlig på stan, på uteserveringen på ”Glenn”, Blåvitts pub på Friggagatan i Göteborg. Folk passerade, och jo då där satt han, med solglasögon och en stor stark inom bekvämt räckhåll. Ett gäng på 5-6 personer stannade upp ett ögonblick och tittade på mannen med solglasögon och en stor stark. Var det inte nåt bekant med honom, jo visst var det de, eller… Då kunde jag inte hålla mej, utan säger till gänget som stannat upp :- ”Hallo fans, i’m back again from Chicago”. Polaren Peter som sitter bredvid mej skrattar högt och gänget som spanat in mej där jag satt med en stor stark och med solglasögon funderade nog ännu mer. Vem??? Det sägs ibland att han liknar en gammal raggarikon… Det är sånt man får bjuda på.

Jo gott folk, man måste ju komma med en recension. I fredagskväll den 27 juli, under en klarblå himmel och 24 grader varmt och efter två stora stark på ”Glenn”, äntrade jag scenen… nä nu blev det fel, innerplan på Ullevi ska det vara. Bruce Springsteen och hans E Street Band skulle riva av några låtar för mej och 66 017 andra. Bruce har aldrig varit någon riktig favvo för mej och jag kan nog bara namnge fem, sex låtar som jag kan nynna med i. Men jag tänkte att Springsteen på Ullevi ska man ju se nån gång. Hur var konseren då?? Jodå den var mäktig. Inramningen med 66 000 pers gör naturligtvis sitt till och när de flesta av dom sjunger med i allsången blir det allt några ståpälsare.

Jag måste säga att jag är grymt imponerad av trummisen Max Wienberg, han fullkomligt bankar skiten ur det minimala trumsetet han har, samtidigt som han spelar på trummorna. En del spelar trummor, en del slår på trummor. Liksom en del sparkar fotboll och några spelar fotboll. Det är skillnad det. Garry Tallent, basisten, imponerar åxå. Nils Lofgrens gitarrsolon går inte av för hackor. Nils som var på dragspelsstämman i Ransäter samtidigt som undertecknad, nån gång på 80-talet.

The Boss himself då? Jo då han duger gott. Jag hade lite svårt när han skrek: – Can you feel the spirit, Can you feel the spirit, Can you feel the spirit, Can you feel the spirit… och publiken skrek “Yes” varje gång. Lite Maranata varning tyckte jag nog. ”Bruce den Allsmäktige”. Och när tidningarna skriver ”Galet Bruce”,” Helt sjukt”. Nja, man bör nog vara lite mera ”Bruce fan” för att ryckas med helt av tidningarnas rubriker. Men visst imponerar han. Tre timmar och tre kvart höll han på, i ett sträck och så ger han ju minst 200 % i varje låt, snart 63 år. Ja vad säger man. Förresten ”Helt Galet” och ”Helt Sjukt” verkar vara riktiga modeord nu för tiden. Jag har för mej att något som är galet betyder att det är fel och något som är sjukt betyder att det inte är bra, rätta mej om jag har fel.

Låtarna då? “Born in the USA”,”Badlands”,”Dancing in the Dark”,”Born to run”,”Waitin on a sunny day” och ”Twist and Shout” som grande finale. Dessa låtar och ett tjugotal till i all ära, men det var två låtar som fastnade på näthinnan och en låt som fastnade totalt i öronen. Balladen ”Drive all night” som förvandlade Ullevis innerplan och läktare till en stjärnhimmel. Mycket mäktigt. Förr satt folk med sina cigarettändare, nu var det mobilernas ficklampor.”Tenth avenue freeze-out”, mitt i låten tystnar musiken och storbildskärmarna visar en hyllning till den bortgångne bandmedlemmen Clarence Clemons. Mycket stort och effektfullt.

Låten som fastnade i öronen da? Jo men, en Riktigt Rivig RaggarRockRökare: Tre-ackordaren ”Seven Nights To Rock” som inte skribenten har hört sen ”Gröna Farans” dagar då discjockeyn hette Bertil Gullbrand. Moon Mullican hette han som framförde låten då det begav sej. Nu med Bruce och E Street Band blev det, i mitt tycke, kvällens absoluta höjdpunkt. Vilket ös, vilket röj, vilket sväng. Bland annat river pianisten, Roy Bittan, av ett solo. Bruce lutade sitt huvud på tangenterna, tittade in i kameran och Roy klinkar på Bossens skalle och det hela låter som ett riktigt Jerry Lee-solo… Jo då för fan.

“Seven nights to rock”. Written by: Buck Trail, Louis Innis och Henry Glover i det gyllene året 1956. En riktigt bra version med Bruce finns på Youtube. Markera ”Bruce Springsteen – Seven Nights To Rock live 10/09/09 Giants Stadium, NJ dvd 16×9 complete HQ RARE!”. Kopiera, Googla, klistra in och förhoppningsvis dyker den upp. Ta den versionen där man ser trummisen på bilden. Skruva upp ljudet och försök att sitta still. Annars finns versionen i ”Den äkta varan”. Bruce Springsteen – Seven nights to rock – Live in Göteborg 2012. Tyvärr är inte ljudet det allra bästa men öset går inte att ta miste på.

Nej, trots allt får jag tacka Bruce och hans E Street Band för en oförglömlig konsert på Ullevi fredagen den 27 juli 2012. Betyget blir Fem ölsejdlar av Fem möjliga. Münchens berömda Oktoberfest får Åtta ölsejdlar av Fem möjliga, enligt mitt betyg. Å andra sidan dräller ju det av ölsejdlar där ändå…

Fotnot ”Gröna Faran”. Berras gamla gröna Opel Kapitän 62:a.

Livet går så fort att man måste stanna upp ibland, annars hinner man inte med.

Tommy Svensson den 3 augusti 2012.



Noch Einmal.

Kuriosa Posted on Sat, April 21, 2012 20:46:41

TJENARE FOLKET

Noch Einmal.

Jodå, Noch Einmal, än en gång så fixade mina grabbar, Borussia Dortmund, segern i Tyska Bundesliga. Trots att två omgångar återstår så leder dom med ointagliga åtta poäng, Häja pôjka. Nu blir dä ett par DAB för å fire segern. Vesst i fesk, Dortmund dängde ju Bayern München för nån vecka sen. Och München slog ju Real Madrid för några dagar sen. Och Real som vinner ikväll med 2-1 över Barcelona,och Barca som i sin tur slog ut Milan för ett par veckor sedan. Vad säger det gott folk??? Kommentarer överflödiga. GRATTIS pôjker, ni ska vete att jag har sponsrat er hårt under säsongen. Ja många lådor blir det…

Tommy Svensson den 21 april i nådens år 2012.

Ps. Och som grädde på moset vann pôjkera Tyska Cupen igår, på Berlins Olympiastadion inför fullsatta läktare. Resultatet blev 5-2. Jo men det är grejer dä. Ja visst ja, motståndarna var visst Bayern München.

Tommy Svensson den 13 maj 2012.



Vann Måår Tajm.

Kuriosa Posted on Sat, March 24, 2012 12:23:20

TJENARE FOLKET

Vann Måår Tajm.

Jodå. Då har man blivit Farfar igen. Vann Måår Tajm. För snart två år sen föddes en grabb och nu blev det en tjej, född den 14 mars. Så visst kan man säja att hon kom med våren. Minsann är det inte samma födelsedag som Albert Einstein, jovisst. Så nu är det storebror och lillasyster, det känns igen.

Ja du Tommy. Känns det inte gammalt att bli farfar igen? Nej det gör det inte, man gör sej inte äldre när man är äldre. Nej nu blev det fel. När man är äldre gör man ner sej. Nej nu blev det fel igen. Äsch jag citerar Evert Taube istället: Jag är som en pojke fast farfar jag är. Det blev bättre.

Och till Robert och Elin, en stolt och rörd Farfar GRATULERAR och dessutom har FBK gått till semifinal men det kanske ni visste…

Tommy Svensson den 24 mars 2012.



Bridge over troubled water.

Kuriosa Posted on Sun, March 18, 2012 23:24:17

TJENARE FOLKET

Bridge over troubled water.

38 år blev den, nästan 128 meter lång och byggd av ingenjörstrupper 1925. Den skulle ersätta färjan mellan Fôrshaga och Skived. Ett tiotal meter över Klarälven gick den, Hängbron, som var en förlängning av Skivstagatan till Lövgatan. Den monterades ned 1963. Jag minns den, men om jag och farsan har åkt över den med moped, där jag satt bakpå, kanske, kanske inte. Vad jag däremot är säker på är att jag har åkt med rälsbussen, ”Uddeholmaren”, över järnvägsbron, 150 meter uppströms. Bron stod klar 1903, två spann om 46 respektive 63 meter. För dom oinvigda så går ju Klarälvsbanan numera på den gamla järnvägsbron.

Knappt femtio år senare byggdes ju Skivebroa, ytterligare 50 meter uppströms, och den har man väl passerat en bappiljon gånger ungefär, så där, bålimot. I drygt tio år fanns det således tre broar över älven. Hängbron blev degraderad till gång och cykelbana när Skivebroa blev invigd den 20 april 1952. Skivedsbron 60 år gammal och järnvägsbron 110 år, jodå. Än tror jag inte de går i pension.

”Änd iff jo wånt”. De broar och lite annat som är understruket, markera detta, kopiera och Googla, klistra in, och sen ”bilder” och vips dyker dom upp. Jag har ett sånt där Wordprogram som inte går att direktlänka till bilderna. Det går ju naturligtvis att se dom andra broarna åxå. Men det jag strukit under är värt en flukt.

Apropå tre mäktiga broar över älven så kan jag rekommendera Tallbergsbroarna i norra Ångermanland där Stambanan genom övre Norrland passerar drygt 40 meter över Öreälven. Det är tre järnvägsbroar från olika epoker. Den första bron, byggd 1891, är numera en landsvägsbro. Den andra var färdig 1919 och, jodå, bron åkte man över sommaren 1980 med ”Lapplandspilen”, den som råmar som ett vilddjur genom natten (Ted Ströms, Vintersaga). Det är från denna bro som en tjej gör ett bungyjump rakt ner på en liten båt i en reklam för Gevalia från 1996 Den tredje bron är betydligt modernare (men lite fulare). 1994 är den byggd för att ersätta den ”andra” bron som numera är klassad som byggnadsminne. Men de tre broarna tycker jag är riktigt imponerande. De finns cirka fem mil väster om Umeå. Förresten hållbarheten på ”första” bron över Öreälven testade man med att köra ut fyra ånglok på bron innan byggnadsställningarna togs bort och, jodå den höll.

På samma stambana finns en annan imponerande järnvägsbro, som man åxå passerat, Forsmobron, strax norr om Sollefteå. 50 meter över Ångermanälven och 277 meter lång, byggd 1912 för att ersätta den gamla Forsmobron från 1880 talet. Vid Storstupet i Dalarna, strax norr om Orsa, finns en annan imponerande bro, där Inlandsbanan passerar 37 meter över Ämån. Där åkte man över, sommaren 1985. Bron är byggd 1903, som sagt lika gammal som järnvägsbron i Fôrshaga. Förresten järnvägsbron mellan Dejefors och Deje är precis lika gammal och ett imponerande spann på 80 meter.

Gamla Årstabron, född 1929, 26 meter över Årstaviken i södra Stockholm duger gott. Åkt över?? Jepp…

Jag måste nämna fyra andra imponerade järnvägsbroar. Nordalsbron som man åxå passerade sommaren 1985. Byggd 1902, i direkt anslutning till en tunnel. I 85 år stod den pall för malmtågens påfrestningar. 1988 drogs en ny sträckning av Malmbanan förbi Nordalsbron, men den står kvar som ett monument på den norska sidan gränsen, mellan Björnfjell och Katterat. Den byggdes egentligen för strategins skull, att kunna förstöras vid en kris och krigssituation. Detta var ju tre år innan Unionsupplösningen med Sverige.

I april 1940 när tyskarna anföll Norge skulle norrmännen spränga bron för att jäklas lite med Adolfs grabbar men bron pallade för sprängladdningarna. Den skadades något men bara tio dagar senare kunde tyskarna rulla godsfinkor över bron. Sedan krigshandlingarna hade upphört i början av juni kom trafiken igång och sedan bron ytterligare reparerats var Nordalsbron, den 26 september, redo att bära de tunga malmtågen igen. Svensk malm som matade de tyska masugnarna. Jo jo…

Gamle Nordalsbrua kommer kanske till nytta igen efter 23 år som pensionär, eftersom trafiken på Malmbanan har ökat rejält. Så Nordalsbron står nog i 100 år till, utan Viagra. En vital 110 åring med andra ord.

En liten parantes. Gamla Svinesundsbron, 58 meter över Idefjorden, stod färdig 1942, för precis 70 år sedan, men p.g.a. den tyska ockupationen av Norge öppnades den inte för trafik förrän 1946. Pst, jag har åkt över den åxå.

Det var Nordalsbrua dä, nu kommer de tre andra broarna.

Rendsburger Hochbrücke, 100 år gammal, en totallängd på 2,5 kilometer och 42 meter över Kielkanalen. För att komma upp på bron tar tågen liksom sats i en ”uppförsbackeslinga” på nordsidan om kanalen. 147 meter är huvudspannet över kanalen. Nächste Brücke ist die Göltzschtalbrücke i östra Tyskland, på järnvägslinjen Leipzig-Hof. Byggd för 160 år sedan, ser ut som en Romersk akvedukt med drygt 26 miljoner tegelstenar. 574 meter lång och där tågen passerar 78 meter över en dal och en liten älv. Sehr beeindruckend, Värri imprässd, Mycket imponerande. Och till sist Müngstener Brücke. Die höchste Eisenbahnbbrücke Deutschlands. 107 meter över ”Tal den Wupper” har den burit tåg i 115 år. Har inte sett den ”lajv” underifrån men utsikten uppifrån, från tågkupén var ämäjsing. Den finns södra Ruhrområdet på sträckan mellan Remscheid och Solingen. Som sagt, dessa broar har man åkt över. Eller egentligen, man har inte åkt över, man har åkt broarna. Ja lite skrytmåns kan en väl få va.

Broarna har dessutom passerat Reinfeldts pensionsålder och ändå är de fullt verksamma. Sträck på dej Fredde.

Jag ska nämna lite andra broar när man ändå är igång och som man dessutom närmare beskådat. Vi börjar i Kallsta, Borgmästarbron, en 258 meter lång och 24 meter bred bro, där E18 går över Klarälven. Den stod färdig 1967. Samtidigt som den går över älven gör den en svag kurva och det östra landfästet ligger lägre, så man kan ju säga att den går tredimensionellt över älven. Egentligen ett ingenjörstekniskt mästerverk. Sedan har ju Kallsta även Sveriges längsta stenbro, ”Östra Bron”. Jodå, 168 meter lång och tolv stycken valv, den fyllde 200 år i fjol. Bara en sån sak.

Två svenska broar som krävt liv och en som nästan gjort det, är Sandöbron över Ångermanälven, gamla Tjörnbron samt Västerbron i Stockholm. Det finns fler broar som krävt sina offer men jag nämner två av dem. Sandöbron, eller rättare sagt den 264 meter långa och 40 meter höga bågen, rasade den 31 augusti 1939 när den höll på att gjutas. 18 man följde med i djupet. Bron byggdes upp igen och stod klar 1943. Tjörnbron påseglades natten till den 18 januari 1980 av det norskägda men Liberiaregistrerade lastfartyget ”Star Clipper”. Sju bilar, åtta människor såg allt för sent att bron hade rasat i den mörka januarinatten och körde rakt ut i tomma intet från brofästena. En ny bro byggdes, färdig på rekordtid året efter. Dessa båda broar får symbolisera rubriken ”En bro över mörka vatten”. Så sant så.

Sen har vi ju Västerbron som genom ett under klarade sej den 8 augusti 1993. Ett tusentals människor uppe på bron var en hårsmån från katastrofen då ett herrelöst JAS Gripen kraschade på den enda plats på ön Långholmen där det inte stod folk, bara ett hundratal meter från det södra brofästet. Tänk om inte ”om” hade funnits…

Och över dessa broar har man färdats.

Apropå Tjörn, Gayklubben på ön heter visst ”Tjörn i röva”.

Ponte Vecchio i Florens och Ponte Rialto i Venedig, jo då. Den mäktiga Karlsbron i Prag, drygt 500 meter och 650 år gammal. Den är mäktig på så sätt att den är kantad med statyer. 1648, under det Trettioåriga kriget var svenskarna och slogs med stadens innevånare på denna bro. Prag intogs och plundrades. Det var då som ”Codex argenteus”, Silverbibeln togs som krigsbyte till Sverige. Aja baja, får man göra så? Tower Bridge i London, det sägs att tyska piloter under blitzen, bombningen av London 1940, hade fått order om att skona denna bro. Glienicker Brucke, 128 meter lång, mellan Potsdam i forna Östtyskland och Västberlin. Bron förenade, samtidigt som den var en del av järnridån under det kalla kriget. Det var på denna bro som utväxlingar skedde av spioner mellan öst och väst. Har du gått över dessa broar åxå? Joda. Dä börjer å bli litte väl skrytigt dä här nu, Svensson. Aj nou, batt itts trou…

I Oslo finns en liten hängbro över Akerselva. Gångbron heter Åmodt bro. Den byggdes för 160 år sedan men flyttades till sin nuvarande plats 1962. Vid de högra brofästena kan man läsa ”100 MAND KAN IEG BÆRE, MEN SVIGTER UNDER TAKTFAST MARSCH” 1975 gick jag över denna bro för första gången och funderade på om den var allergisk mot militärer. Naturligtvis kommer den i egensvängning. Jag hörde talas om att Hängbron i Deje kom i svängning nån gång på 80-talet när Första Maj tåget marscherade i takt över bron då Dejefors musikkår rev av Internationalen, och då kommer vi som avslutning in på några broar med militär anknytning.

Bron vid Remagen, Ludendorfbrücke, var en järnvägsbro ett par mil söder om Västtysklands forna huvudstad Bonn. Det var den enda oförstörda bron över Rehn under de allierades framryckning. Tyskarna bombarderade bron från Nederländerna med V2-bomber. Ingen av bomberna fick på nån fullträff men till slut kollapsade den i alla fall i mars 1945. 28 amerikanska soldater försvann tillsammans med bron. Men man fick över ganska mycket manskap och material innan den förstördes. Men den bron har jag av förståeliga skäl inte gått över. Va!!! Men vid det västra brofästet vid resterna av mäktiga pylonerna finns ett museum. Där har jag vart…

Bron över floden Kwai. Men är inte det en film? Jo visst, men det är även en fullt fungerande bro i Kanchana Buri i västra Thailand. Det är byggandet av denna bro som ligger till grund för filmen. Och som i filmen är den byggd av krigsfångar. Den är en del av den så kallade, 40 mil långa “Dödens järnväg”. Det sägs att drygt 100 000 krigsfångar, thailändare och burmeser fick sätta livet till vid färdigställande av järnvägen inklusive bron. Jag tror inte att fångarna visslade ”Mitch Miller Colonel Bogey March” när de japanska soldaterna drev dem i döden vid bygget. Floden heter egentligen Mae Klong.

Men i och med att bron blev berömd och allt fler turister ville se den fick thailändarna döpa om floden. Därför kallas en sträcka av Mae Klong för Kwai eller Khwae, just där bron finns. Filmens handling inte har så mycket med verkligheten att göra och den spelades dessutom in på Sri Lanka. Jag har inte gått över denna bro men ja känner fôlk som ha varit i både Thailand och Sri Lanka. Nja, det gills inte riktig dä Tommy.

Virta bro i mellersta Finland vid Idensalmi. Vi börjar med den inledande strofen i Runebergs dikt ”Sven Duva”.”Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå, Var med år åttioåtta ren och var ren gammal då.” Vid Virta bro skulle slaget mot ryssen stå. Ryssarna anföll med ett par kolonner som spred ut sej. Runeberg skaldar: ”Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small. Dess allra första salva ren blev åtta finnars fall”. Ryssarna närmar sej bron och Sandels, fältmarskalken, ger order till Sven Duva: “Bra bra, han ropte, bra håll ut min käcka gosse du, Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu”.

Trots att han kämpade tappert så lyckas han inte hålla bron, en rysk kula ändade hans liv. ”Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött, Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött. Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli, Så talte generalen blott, Den visste mer än vi. Den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm, och höll sig till vad bättre var, hans ädla tappra barm”. Men verkligheten överträffade dikten.

27 oktober 1808 stod slaget vid Virta bro under det Finska kriget. Slaget vanns av de svenske men hela kriget vanns av ryssen som därmed la beslag på hela Finland. Det fanns en tjomme som hette Bång som ska ha stått som förebild för den diktade figuren Sven Duva men Bång överlevde slaget. Och Virta bro, i en uppgraderad version, åkte man över i en röd 245:a, sômmern 1987…

Och apropå ”Släpp ingen djävul över bron” så finns det i de flesta strategiskt placerade broar färdiga hål och sprängkamrar. Tanken är att man ska fylla hålen med dynamit och aptera i händelse av en invasion. Om ”ryssen” kommer för nära så ska man ju blåsa bort brofästena. Jo men. T.o.m. Skivebroa har sprängkammare…

En bro är både en kraftfull symbol och en byggnadsteknisk utmaning. Få byggnadsverk är lika betydelsefulla för vårt samhälle och så känslomässigt laddade på samma gång.

Nils Helge Viberg från Klockestrand får symbolisera alla omkomna brobyggare som kämpat mot naturen och dess lagar. Han var 30 år då han följde med Sandöbron ned i Ångermanälven den 31 augusti 1939. Nästa dag började Andra Världskriget. Då brändes broar, både symboliskt och bokstavligt.

Det blev ett långt inlägg det här Tommy, jo men det finns lite drygt 4 000 järnvägsbroar, bara i Sverige och ingen av dom är kortare än storyn. Jag måste säga att jag är grymt imponerad av gamla stora broar, fackverksbroar framför allt. Den 120 år gamla Firth of Forth i Skottland är nog den ”ruggigaste” men den har jag inte åkt över. Inte??? Nää…

Jag tror att våren har kommit. I torsdags såg jag ett trettiotal svanar i V-formation som trumpetande flög över Lingonstigen. Fan vad mäktigt detta skådespel är. Man blir nästan tårögd. Förresten dom klarar sej helt utan broar.

Tommy Svensson den 18 mars 2012. Ett grattis till Ingemar Stenmark. En 56:a som fyller 56 år idag.



Året innan Kôlgårn brann.

Kuriosa Posted on Fri, February 24, 2012 00:56:16

TJENARE
FOLKET

Året
innan Kôlgårn brann.


hetter ”KÔLGÅRN” på värmländska och betyder ”Kolgården” på rikssvenska. Ett
område där stenkol förvarades under bar himmel.

All
you need is Love, Give Peace a Chance, I natt jag drömde, Varför skola
människor strida. Några exempel på låtar vars budskap är att vapnen ska tystna,
men det finns ett direkt exempel på att några toner fick tyst på gevären, på en
gång.

Det
är en solig torsdagseftermiddag i mitten av maj. Den 21-årige jazztrumpetaren
Tore Andersson går med i en musikkår. En fanborg längst fram och därefter musikkåren,
de följs av ett demonstrationståg med 7-8 000 deltagare. Internationalen
har dammats av några gånger. Efter en halvmil stöter dom på patrull. Ridande
militär. Musikkåren går åt sidan. Ett par pistolskott blir upptakten innan
gevären och kulsprutan börjar smattra. De lösa och skarpa skotten hinner på
kort tid ställa till kaos, död, ilska och sorg. Tore Andersson får en
reflexmässig inlevelse. Han sätter trumpeten till munnen och blåser de tolv
tonerna i arméns Eldupphör-signal. Gevären och kulsprutan tystnar. Med största
sannolikhet förhindrar hans ingripande ytterligare dödsfall. Eira, Evert,
Sture, Erik och Viktor dog av kulorna. August, Georg, Ture, Ragnar och Oskar skottskadades.
Detta hände året innan Kôlgårn brann.

Kôlgårn,
som åsyftas, är Mölnbacka-Trysils legendariska Kôlgård i Skived. Rester av den
finns kvar mellan Klarälvsbanan, Enåsgatan och Högbrogatan. En natt i nådens år, 1932, stod hela Kôlgårn
i lågor. Lôgera syntes ända ôpp te Grôssbol, säger di sôm va mä när dä begav
sej. Stenkolslagret fick brinna upp, det var ingen ide att försöka släcka.
Skiveds stora pappers och massamagasin fick brandkåren inrikta sej på att
rädda, och det lyckades man med. Tolv år senare var det dags för ännu en eldsvåda
som det talas om ibland. När Sveanäs brann. Jo men, en torsdagskväll, hösten
1944, dä va di sôm va mä då åxå. Sveanäs var ett trevåningshus som stod där
Roths kläder och Restaurang Bamboo återfinns idag. (i Fôrshaga åffkååårs). Affärer
fanns i bottenplanet och i våningsplanen ovanför var det bostäder. Året innan
Kôlgårn brann föddes en, sedermera, älskad Farsa och Farfar, i just Sveanäs. Jo
då.

Apropå
födda året innan Kôlgårn brann, så återfinns bl.a. Stikkan Andersson, textförfattaren
bakom brôtterhit som, ”Är du kär i mej ännu Klas Göran”,” Du borde köpa dej en
Tyrolerhatt”,” Nacka Skoglunds, Vi hänger med”, ” Monica Zätas, Gröna små
äpplen”, Ljuva Sextiotal, Brita Borgs slagdänga (musik Björn å Benny) och
storfräsaren Sånt är livet, odödlig i Anita Lindbloms tappning och inte minst några
ABBA-rökare som ”Waterloo”, ”Dancing Queen”, ”Fernando”, ”Mamma Mia”, fåår
exampel. Extra kuriosa är att Stikkans dotter Marie är gift med Tomas Ledin
vars farfar gick med i demonstrationståget som blev beskjutet när Tore
Andersson blåste Eldupphör. Tjår Bäjbi.

Vidare
är Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste president och pajasen, Boris Jeltsin,
Rysslands förste president, födda året innan Kôlgårn brann. Mera kändisar födda
samma år, James Dean, den gamle ”Unge Rebellen och Öster om Edaren”, Sonya
Hedenbratt, Thore Skogman, (Mitt personbästa på refrängen på ”Plättlaggen” är
8,5 sekunder, puh, så nu får en väl sjonge dän i ti å oti), Tomas Tranströmer, ursäkta
mej Tomas, men det var inte många av dina dikter som jag begrep, Sven Delblanc,
han som skrev om Hedebyborna och sen kan vi väl dra till med Ola Ullsten,
statsminister i ett år och som tillsatte en utredning för att utreda vad en
annan utredning hade utrett. Och vad kom dom fram till da ??? Ja det får man nog
sätta några utredare på, till att utreda. Men först får vi nog tillsätta en
utredning för att utreda om det är nödvändigt att utreda vad utredarna har
utrett, äller ôm vi driter it…

“Varje
förslösad skattekrona är en stöld från folket”. (Gustav Möller)

Glödlampans
uppfinnare, Thomas Alva Edison däremot, släckte lyset detta år, om uttrycket
tillåts. Nej tillbaka till ordningen.

Mera
storfräsare födda detta nådens år, året innan Kôlgårn brann. Den tyske ryssen
Ivan Rebroff, han som hade ett röstomfång på femtioelva oktaver allt från en
riktig ÖL-BAS till en ball-squeeze-falsett, Han hette egentligen Hans-Rolf
Rippert. Larry Hagman ”JR” i såpan ”Dallas”. Roffe Bengtsson som varje jul
sjunger ”Var nöjd med allt som livet ger” i björnen Baloos skepnad. Kjell Olof
Feldt, den gamle finansministern och Staffan Lurenstam-Blinder, förlåt,
Burenstam-Linder ska det vara, handelsminister i slutet på 70-talet.
Telefonluraren Kalle Sändare, skyskrapan Empire State Building föds, nja invigs
da.

Året
innan Kôlgårn brann föddes även Anita Ekberg, hon som klev runt i Fontana di
Trevi i Rom, i filmen ”La Dolce vita” (Det ljuva Livet). 48 år senare, vet jag
två som förlovade sej i Rom, just vid Fontana di Trevi. Jo da… Mera filmare,
Jan Troell, han som regisserade Utvandrarna med bland annat Kal-Åskar, han som
inte tyar längre. En som var med i Utvandrarna där han hade rollen som ”Jonas
Petter” är ännu en bland de som är födda året innan Kôlgårn brann. Hasse
Alfredson. En av dom verkligt stora, som tillsammans med polaren Tage spelar i
en division för sej. Ständigt aktuella, trots att Tage gick bort för 27 år sen.
Tage var fyra år när Kôlgårn brann.

”31:orna”
har ju nästan samma kändisstatus som ”56:orna”. 81 år blir dom i år, dom som är
med oss än. Många av dom som fanns i livet när skotten föll i Lunde, när
Kôlgårn brann och när Sveanäs brann har avslutat sin resa, bytt planhalva och
gått över floden. Men ändå är vi skyldiga dom något.

”Sverige
är även de dödas land, de som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss
sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilligt flera än vi. De
har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar
till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras
strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss”. (Vilhelm
Moberg)

Nu
finns det väl en och annan dretsäck som vandrat vidare, som inte behöver ta åt
sej.

Tore
Andersson sedermera Tore Alespong (1909-1995) vill jag verkligen utnämna postumt,
till en svensk hjälte. Han lurade militären, genom att blåsa arméns Eldupphör-signal.
En Eldupphör-signal. Varför hörs inte flera sådana???????

En
liten Fotnot: Jag uppfattar tolv ”trumpetstötar” i armens Eldupphör-signal men jag
kan ha fel.

Tommy
Svensson den 24 februari 2012. Som sagt, för 81 år sedan, precis i dag, föddes det
en grabb i huset, Sveanäs. Det var året innan Kôlgårn brann…



Shave and a Haircut, Two bits.

Kuriosa Posted on Sun, January 22, 2012 18:37:10

TJENARE FOLKET

Shave and a Haircut, Two bits.

You’ve knocked it, you’ve hummed it, you’ve beeped it on your car horn. And in this story, we call it “Trudelutten”

Ett litet intro är på sin plats fast normalt brukar trudelutten vara ett outro.

Say after me. Raj dadi daj daj, bam, bam. M.a.o. ”Kvart över elva, halv tolv”.

Sju bekanta noter som består av fyra toner C G A H. För att få den rätta stunsen så ska följden vara ”C GG A G H C”. 1899 dök trudelutten upp för första gången. Det var en snubbe vid namn Charles Hale som skrev ”At a Downtown Cakewalk”, där den numera bekanta trudelutten ingick. I låten ”Hot Scotch Rag” från 1911 utgör samma toner, i just den följden, grundstommen. Låten skrevs av H.A. Fichler, om det är någon som undrar.

1915 sker ett litet genombrott för trudelutten, då används den för första gången som avslutning i en låt, det sker i Bill Murrays ”On the 5:15”. 1939 sätts en text till trudelutten i samband med reklam för ett hårschampo, ”Shave and a Haircut, Schampo”. Det blir lite senare ”Shave and a Haircut Two bits”. Ungefär ”Rakning och klippning, Två bits” där Två bits är ett gammalt uttryck för en quarter, en kvarts dollar, 25 cent.

Tolv minuter och tio sekunder in i ”Symphony no:7 Leningrad” av Dmitri Shostakovish hör man dom bekanta ”fem första” i en och en halv minut. Detta klassiska verk skrev han 1941, som han tillägnade den belägrade staden. Dom sju noterna var ju bekanta ”overthere”, kanske att Dmitri hade fått nys om trudelutten på nåt vänster. Leningrad var ju belägrad i 900 dagar av tyskar och finländare. Som extra kuriosa så uppfördes ”Leningradsymfonin” i den belägrade staden den 9 augusti 1942. Man hade skrapat ihop en ny symfoniorkester av ett fyrtiotal överlevare från de gamla orkestrarna.

Trudelutten har använts i otaliga avslutningar på låtar med lite fart i och är ofta förekommande i äldre tecknade filmer. I Lasse Dahlqvists låt om ”Jolly Bob från Aberdeen” används trudelutten som slutkläm. Låten är från 1938. Det kanske är den första svenska inspelningen där ”Raj dadi daj daj, bam, bam” förekommer. Även en sån föredetting till gitarrknäppare som skribenten själv, har vid flera tillfällen avslutat låtar med de sju bekanta noterna. Kanske är det den mest kända melodisnutten i populärmusiken.

I Italien så är den vanligaste textversionen ”Ammazza la mosca col flit” . “Döda en fluga, med gas” (typ radar, jag tror att det menas så). I Mexico är trudelutten direkt kränkande, ”Chinga tu madre, cabron”. Itt miins in Inglisch ,”Fakking jår madder, ässhåul”. I Sverige brukar som sagt, texten vara den mera rumsrena ”Kvart över elva, halv tolv” eller ” Hälsan för halsen, Bronzol”. Den kan åxå vara ”Biff ala Lindström, med lök”.

Det sägs att en del amerikanska krigsfångar använde sej av trudelutten under Vietnamkriget för att kolla om det satt en annan amerikansk soldat på andra sidan väggen. Man knackade i väggen de fem första, ”knackeli knack knack” och fick dom till svar, ”knack knack”, då var fången på andra sidan väggen med största säkerhet åxå en jänkare.

När Les Paul och Mary Ford spelade in låten “Magic Melody” avslutades den med de fem första tonerna, man utelämnade de två sista. Folk och discjockeys klagade, men vart är dom två sista? Som svar släppte skivbolaget Capitol en uppföljare, “Magic Melody del 2” bestående enbart av de två saknade tonerna. Jo men.

I filmen ”Vem satte dit Roger Rabbit” lockar ju skurken, Jugde Doom, fram Kaninen med att knacka dom ”fem första” på bardisken och ett par gånger på väggen, samtidigt som han säger ”Shave and a haircut”. Roger Rabbit håller på att gå upp i limningen, han får inte avslöja sej men samtidigt vill han skrika ”Two bits”. Till slut blir det ohållbart, han hoppar rakt igenom väggen och ner på knä, ut med armarna i bästa Hollywoodstil och skriker ”Two bits” och blir haffad av skurken. Ja prova själv. Kacka de ”fem första”, man måste även knacka de ”två sista” för att det ska kännas rätt.

Tommy Svensson den 22 januari 2012. Raj dadi daj daj, bam bam.



Idel Ädel Adel.

Kuriosa Posted on Sun, January 15, 2012 21:00:41

TJENARE FOLKET

Idel Ädel Adel.

Anne-Lie Rydé, Peter Rangmar å Knut Angred å Anders ”farbror Frej” Eriksson i Galenskaparna, Maria Johansson mera känd som ”Tjorven”, Jörgen Mörnbäck, Ted Gärdestad, Stefan ”Lill-Lövis” Johansson, Lennart Jähkel, Babben Larsson, Harald Treutiger, Steffo Thörnqvist och Peter Dalle. Vi kan fylla på med Mel Gibson, Tom Hanks, fotomodellen Bo Derek och den gamle Sex Pistolaren Johnny Rotten. Men nu kommer dom som man brukar räkna upp, Ingemar Stenmark, Björn Borg, Tommy Svensson, Thomas Wassberg, Frank Andersson och Linda Haglund. Jodå alla är 56:or, hela bunten. D.v.s. födda 1956.

Mera 56:or. Dom nuvarande Wallenbergarna Jacob och Marcus, Uffe Larsson programledaren. Stenmarks kompis, Stig Strand, Beyron Gregebo ytterligare en legendar, Anita Tetzlaff, men man ska väl inte tala om ålder på en dam, förlåt, tjej. Thomas Nordström, han som är Olle i ”Pistvakt”, som är lillebror till Sven-E som spelas av Lennart Jähkel som är fyra månader yngre än Thomas. Hängde ni mä?? Den omutbare Andy Garcia, Trombonisten Nisse Landgren, Lasse Gustavsson från Göteborg, ni vet brandmannen som blev svårt brännskadad vid en gasexplosion. Den gamle rockaren Staffan Hellstrand, en sån där långhårig typ, sångaren Danne Stråhed, en sån där skallig typ. Hockeylirarna Kenta Nilsson, som gjorde ett ”Foppa-mål” fem år innan Foppa gjorde det, Peter ”Pekka” Lindmark, Göte Wälitalo, Thomas Gradin, Lars Molin, ”Lill-Kenta” Johansson, 56:or och gamla kämpar i Tre Kronor

Jovisst finns det väl några idrottare till bland 56:orna, Willie Banks den gamle trestegshopparen. Det var han som introducerade fenomenet att få igång en klappande publik strax före ett hopp. Martina Navratilova, flest singeltitlar i tennisen av alla. Tommy Svensson, va dyker han upp igen!!! 1970 satte han tre oslagbara rekord på Ängevi. 1,45 i höjd, 3,15 i längd och 11,4 på 60 meter. Jo visst serru, det är mina personbästa och dom gäller än och är oslagbara. Jag vet att jag inte ens kommer i närheten av dessa rekord idag. Ove Aunli en norsk norrman fra Norge. Han hasade lagg på nederbörden på Wassbergs tid (!). Sebastian Coe en gammal brittisk engelsman från Storbritannien, två OS guld på 1 500 meter. Ulrike Meyfart, en västtysk, västtyska från Västtyskland, tog dubbla OS guld i höjdhopp. Den yngsta OS-guldmedaljören i friidrott, jo då. Det ska väl vara en 56:a till det. Det första guldet, 1972 i München, 16 år gammal på det nya världsrekordet 1,92. Tolv år senare vann hon även i Los Angeles på 2,02.

Sen kan man väl dra till med nåra halvkändisar, Beatrice Ask justitieministern. David Copperfield, en Joe Labero upphöjt till två. Unni Drougge en sån där yrkesältare, typ Alexander Bard (född 61), en sån där som bare snavvler å smâler å babblar å tycker, kort sagt prater en massa dret. Doppingarna Staffan och Annika. Regissören Lars von Trier, den danske dansken från det danske København i det danske Danmark. Jä do gamle, de va dejligt do. Jo men, di ä åxå 56:or.

Kenneth Backman, Benny som jag tror hette Albertsson, Uwe Braatz, Henrik Ahlén, Mona Lindberg, Eva Benjaminsson, Ingela Nilsson, en ljushårig tjej som gick nån termin med oss i femman, Carl Magnus Lindén, ”Kie”, Jan Åhlin, Rose-Marie Svensson… 56:or som har haft anknytning till Forshaga. En till 56:a som har lite anknytning till den stora metropolen vid Klarälven är Mona Gustavsson, mer känd som ”Mona G”. Dansbandet som hade en förkärlek till Forshaga Folkets hus. Nja nu börjar det bli lite krystat.

Vi får väl skramla fram några godingar bland 56:orna åxå. Dragan Joksovic som dog av akut blyförgiftning på Solvallas restaurang den 4 februari 1998. Mahmoud Ahmadinejad, jaha du. Eine förklaring bitte. Han är Irans nuvarande president och USA har utsett honom till näste världsbuse, i klass med bin Laden och Gaddafi.

56:an Paolo Rossi, italiensk italienare från Italien, Fotbolls VM:s skyttekung 1982. Mera fotboll och ytterligare en 56:a och en tragisk kuriosa. Zbigniew Boniek, den polske polacken från Polen. I 58 minuten fälls han innanför straffområdet. Domaren dömer straff och Michel Platini (född 55) sätter bollen i nät. Det är den 29 maj 1985. (Snart 27 år sedan, fan vad klockan går). Juventus vinner med 1-0 över Liverpool på Heyselstadion i Bryssel i Europacupfinalen. Två timmar tidigare hade 39 människor satt livet till, då bråk och panik utbrutit på läktaren mellan så kallade supportrar till dom båda lagen. Glädjen över segern, fanns den??? Drygt två veckor tidigare brann läktaren på ena långsidan i Bradford och apropå 56, så var det så många som omkom i den explosionsartade eldsvådan.

1956 i Fôrshaga. Då gick Sulfiten, då gick Hôlmen, pappersbruket, då gick Spritfabriken, då gick ”Gråten”, fabriken i Deje, då gick såga i Deje. Året efter gick 56:orna. Jo men då hade vi lärt oss att gå. Då fanns Irmakiosken, Grôssbolsboa, Birkefall, Bosättningsaffärn, Arvid i Boa, Pelle Strandbergs livs, Forshaga befann sej i allsvenskan i ishockey…

Sven, Berit, Göran, Ann, Verner, Inger, Olov, Peter, Ulf, Ann-Katrin, Ulla, Solveig, Conny, Liselott, Leif, Pia, Håkan, Ingalill, Ann-Mari, Kajsa, Eero, Per-Inge, Dag, Anna, Christer, Tommy, Lotta, Roddy, Lena, Roger, Sten, Birgitta, Lennart, Mia-Maja, Robert, Marita, Jan, Stefan, Sara, Steinar, Ann-Kristin, Bengt, Barbro, Gerhard, Agneta, Sune, Mats, Eva, Kenneth, Britt-Louise, Tony, Elisabeth, Gert, Åsa, Ove, Kjell, Monica, Annika, Anette, Gerd, Benny, Ronald, Christina, Bosse, Gunilla, Björn, Elsa, Ingemar, Dan, Kerstin, Tomas, Lars med flera… Jodå vi är väl några miljoner i den gyllene årgången. Okej da ”Linken”, du får väl åxå vare mä da. Livets resa har fortsatt. I år fyller vi, 56:orna 56. Tyvärr har några mött slutstationen alldeles för tidigt. Den gamla klyschan säger att själva resan är målet, slutstationen kommer vi ju till vare sej vi vill det eller inte. Så jag säger: Hoppas vi får en bra resa. Naturligtvis får alla ”årgångar” ta åt sej detta.

När livet i såren strör salt. Peppar man upp sej trots allt. (Robert Broberg)

Tommy Svensson den 15 januari 2012. I går fyllde Sonja år. Ett Grattis från en 56:a till en annan 56:a.



Två brevpressar från Forshaga.

Kuriosa Posted on Thu, December 29, 2011 22:31:23

TJENARE FOLKET

Två brevpressar från Forshaga.

Året är 1862. Nordstaternas och Värmlänningen John Ericssons fartyg, USS Monitor ryker ihop med Sydstaternas, CSS Virginia i sjöslaget vid Hampton Road den 9 mars. Ja men du, hette inte sydstaternas fartyg Merrimack? Merrimack var från början en fregatt men den båten förstördes av en eldsvåda 1861 då den låg i en docka. När CSS Virginia byggdes så var själva grunden Merrimacks gamla skrov så därför lever namnet Merrimack kvar i historieböckerna.

Men detta år, 1862, invigdes även den Västra Stambanan mellan Stockholm och Göteborg, där brorsan till John Ericsson, den ett år äldre Nils, var involverad. Jo da, Värmland har allt fött ôpp nôa snillen… Järnvägen invigdes för övrigt av Karl XV som då var inne på sitt tredje år som konung af Sverige. I Segerstad, strax söder om Vålberg mellan Grums å Karlstad, föddes en annan Karl detta år, Karl Svensson, farfars far till en viss Tommy Svensson, joråsatt. Samma år byggdes Forshaga Glasbruk och året efter låg den första fönsterrutan på avsynarbänken.

1863, igångkörningsåret, tillverkade man 84 ”kistor” fönsterrutor. En kista kunde innehålla allt från 20 till 250 rutor beroende på storleken. 30 år senare var produktionen 11 500 kistor per år. Det var inte dåligt må jag säja. Att man har spanat in Lenin där han ligger i en glaskista i mausoleet vid Röda Torget, är inte riktigt det jag menar med dessa kistor. Men inte bara fönsterglas tillverkades, utan även speglar, prydnadskulor och brevpressar. Två gröna brevpressar finns i min samling, där speciellt en bär Forshaga Glasbruks signum. Den är av massivt glas, åtta cm i diameter, inuti finns ett mönster som liknar en blomma samt, nu kommer det, en tunn invändig vägg som gör att glaskulan ser delad ut. Hur dom har fått till det, ja det vete fan.

Jag tror jag vet vart ugnarna vid glasbruket i Forshaga har varit. Ibland kan man känna en stark värmestrålning inne i svarvboa där ”Môsis” hôller te, även vid laddstationen för dom förarlösa truckarna samt inne i gamle ôpplägginga ôt vägga mot drethuset te, d.v.s. inne i nuvarande StoraEnsos lokaler, i det nordöstra hörnet av byggnaden, den med loggan på. Där har jag lokaliserat tre av ugnarna. Ibland när man jobbar nätter kan man även få ett snack med Gustav Jonssôn. Han jobbade som degelmakardräng vid glasbruket. Jag har sagt åt honom flera gånger att :- Gustav, du är på rätt plats men vid helt fel tid. Nja, det är väl inte riktigt sant, det där med vart ugnarna låg. Men att glasbruket låg på denna plats med fyra olika ugnar det är sant och minsann jobbade inte Gustav Jonssôn där som degelmakardräng då året var 1872. Jo visst gjorde han det.

Den 9 april 1865 brann glasbruket, taket och övervåningen förstördes men skorstenarna, murarna och ugnarna pallade för lågorna. Detta var knappt tre månader innan den stora stadsbranden i Karlstad den 2 juli, då det sades att ”landshövdingen grät och bad medan biskopen svor och släckte”. Apropå brann, bränsle till ugnarna till glasbruket fick man av spån och spillvirke från den närliggande sågen. Sågen låg ungefär där StoraEnsos matsal finns i dag.

I augusti 1877 var elden lös igen, bredvid sågen mot forsen till, så brann Klarafors trämassefabrik ner på ett par timmar. Di sôm va mä säjer att eldskenet syntes ända till Karlstad. 28 januari 1886 var det dags igen. Denna gång var det Klarafors sulfatfabrik som blev lågornas rov. Fabriken låg mitt emellan sågen och glasbruket, det var tydligen trångt om saligheten. Tack vare att en massa frivilligt fôlk deltog i släckningsarbetet kunde branden begränsas till sulfaten som totalförstördes, medan glasbruket klarade sej. Ja en får reda på möe ôm en träffer på Gustav Jonssôn, han var med när det begav sej.

1886 kom en kreativ social dretstövvel till Forshaga, Karl Adolf Johan Patrik af Ekström. Samma år blev han boss över sågen. 1890 blir han även chef över glasbruket, 1893 smäller man upp en sulfitfabrik på hans initiativ, Forshaga sulfitfabrik. Året efter är den igång. Den var belägen alldeles framför glasbruket. Det var den fabriken som senare blev ”Sulfiten” med Forshagaborna. Klarafors hade också en sulfitfabrik. Den låg på udden mot forsen till. 1890 drar Klarafors igång pappersbruket, det legendariska ”Hôlmen”. Jag hängde med farsan dit ett par gånger runt 1963-64,”Här ska jag jobbe när jag blir stor, bland alle pappersruller och gôbbera sôm skôje mä en”. Nu blev det ju inte riktigt så, men bra nära.

1896 läggs glasbruket ner i Forshaga. Arbetarna vid sulfiten gnällde på att glasbrukets arbetare hade bättre lön, af Ekström löste det hela med att flytta glasbruket till Herrhagen i Kallsta. 1898 körde glasbruket i gång på Herrhagen. Det heter ju Glasberget än i dag där hyreshusen på Karlagatan ligger. Glasbruket låg alldeles nedanför, mot Pråmkanalen till. Midsommarafton den 23 juni 1904 ödelades glasbruket i Karlstad av en eldsvåda men glasbruket byggdes upp igen och stod klart drygt ett år senare. Men 1929 är glasbruket saga slut. Runt 1970 revs dom gamla byggnaderna.

1898, startade Karl af Ekström upp Forshaga Linoleum i glasbrukets gamla lokaler. Mattfabriken fanns kvar i Forshaga till 1909, då den flyttade till Almedal i Göteborg. Ekström sjappade han också detta år och då tog Mölnbacka-Trysil hand om de båda sulfitfabrikerna, Forshaga och Klarafors, och samordnade dem. Förresten, Ekströms första fru, Beda, döpte ett antal bostäder som fanns på ”bruket”, dom fick namnen Rom, Köpenhamn, London, Paris, Libanon, Tokyo och Port-Arthur. Alla utom de två sistnämnda finns ju kvar än idag. Ett förresten till, Beda ligger begravd på Nedre Ulleruds kyrkogård, inte så långt från klockstapeln. Ekström själv ”käkar blålera” någon annanstans.

Men som sagt, det finns brevpressar, prydnadskulor, kanske t.o.m. fönsterglas och speglar från Forshaga Glasbruk, kvar ännu i folks ägo.

Under min lumpartid jobbade tre sjuksystrar på mönstringsenheten i Karlstad där jag var stationerad, Astrid, Britta och Ingrid. Britta var gift med Ingvar, Ingvar var son till Paul, Paul var i sin tur son till Reinhold som i sin tur var son till Markus som var en av glasblåsarna på Forshaga Glasbruk. Kanske var det Markus som gjorde brevpressarna som har en hedersplats här på Lingonstigen. Vi säger det, så slipper jag fundera.

Gustav Jonssôn sa till mej en natt att :-” Du Tommy, vet du att dä ä ja sôm ha gjort fôrmen, degeln, te di bägge brevprässera sôm du har hem när däj.”. Minsann, var det inte det jag misstänkte.

Gustav Jonssôn, ett livsöde från en annan tid. 140 år tillbaka. Även om byggnaderna har förändrats så kommer platsen alltid att vara densamma. Det var här han arbetade och det var här som sand, kalk och soda smältes samman och det var här som Markus Kästel blåste fram mina två brevpressar.

Att Gustav Jonssôn visar sej ibland på nätterna, det är nästan sant…

Tommy Svensson 29 december 2011. Med önskan till alla mina läsare, ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR.



Att koordinera logistiken.

Kuriosa Posted on Wed, December 14, 2011 21:45:35

TJENARE FOLKET

Att koordinera logistiken.

”Det primära för oss inom koncernen innebär att rent konkret, optimera och koordinera logistiken. Vi sätter fokus på spetskompetens för att möta marknadens behov av effektiva, optimala lösningar i en dynamisk miljö. Vi måste också profilera oss, att gå i land med spännande utmaningar och att ligga steget före med smarta integrerade lösningar inom vårt nätverk, men även globalt. Vi inriktar oss även på samverkan och fokuserar på flexibilitet, analyser parallellt med kalkyler för att finna nya målgrupper”

Bla bla bla… Kvalificerat ordbajseri som de flesta Nissar kör med när ”Veckans Affärer” gör reportage.

Men pilsner å kôrv kräver också logistik och koordinering.

Tänk er Beethovens ”Femma” som slås på en stor puka. ”Bom Bom Bom Boooom. Bom Bom Bom Boooom… (bra va). Under kriget, nu menar jag det Andra Världskriget, då började brittiska BBC sina nyhetssändningar med just Beethovens femma. Varför det? Jo fem, med romerska siffror är just bokstaven ”V”, men inte bara det, tre korta, en lång är även ”V” i morsealfabetet. ”V” som i Victory, Seger.

På en vägg vid kyrkan Pieterskerk i staden Leiden i västra Nederländerna finns en dikt av den franske poeten Paul Verlaine. Dikten heter ”Chanson d’automne”, (”Höstens sång”). Paul Verlaine föddes i Metz i Frankrike 1844. Föga anade han att just den dikten skulle bli ett betydande kodmeddelande exakt 100 år senare. Leiden är för övrigt den gamle kladdaren Rembrandts födelsestad.

För att koordinera den franska motståndsrörelsen skulle BBC i sina sändningar citera två rader ur denna dikt. Den 1:a och 2:a juni sände BBC, den första raden, ”Les sanglots des violins de l’automne ”, (”Det långa snyftandet från höstens fioler”). Även tyskarna lyssnade. Detta var koden, att datumet preliminärt var fastställd. Klockan 21.15 den 5:e juni, mitt i sändningen, hörde de den andra raden ”Blessent mon coeur d’une langeur monotone” , (”Plåga mitt hjärta med entonigt vemod”). Detta innebar att offensiven skulle börja inom 48 timmar och att kodade instruktioner om sabotage skulle följa. Den franska motståndsrörelsen skulle med andra ord sabotera den tyska logistiken. Landstigningen skulle inledas på morgonen dagen därpå, klockan 6.30 tisdagen den 6 juni 1944. Tyska spioner som hade infiltrerat motståndsrörelsen, visste vad strofen betydde och slog larm till det tyska överkommandot. Men den tyska 7:de armén sattes aldrig i beredskap. ”Anfallet kommer inte mot Normandie utan det kommer mot Calais där den Engelska kanalen är som smalast”.

Stalin hade ju krävt ett tvåfrontskrig mot tyskarna sedan 1942. Britterna höll ju tyskarna stången i Nordafrika och motståndsrörelser försökte ju att göra livet surt för de tyska ockupanterna, men det var främst ryssarna som slogs mot tyskarna från juni 1941 fram till juni 1944.

Landstigningen i Normandie krävde cirka två års förberedelse. Från 1942 till 1944 skeppade USA över, 17 miljoner ton material, mat, kläder, vapen, ammunition, cigaretter m.m. Det sägs också att ”där en amerikansk soldat sätter sin fot så skall han ha tillgång till Coca Cola”. Cirka 125 miljoner kartor skulle visa vägen för soldaterna. 400 000 liter blodplasma skulle åxå finnas tillgängligt. 10 500 flygplan stod till förfogande, 5 000 båtar av olika slag ingick i det hela. Runt 200 000 personer varav 170 000 soldater var involverade i Operation Overlord, som Landstigningen i Normandie kallades . T.o.m. metrologer var anlitade som höll koll på väderprognosen och tidvattnet. Man hade i stort sett bara några få dagar på sej, när det gällde dessa båda aspekter. Allt måste ju klaffa.

Den 30 augusti var hela Operation Overlord genomförd. Operation Overlord är troligen det största logistikprojektet i världshistorien. Trots allt fungerade koordineringen och logistiken, som det så fint heter, rätt bra på Dagen D. Samtidigt som man funderar på hur de första soldaterna i den första anfallsvågen tänkte den där gryningen, sekunderna innan rampen fälldes ner på landstigningsbåten, när tyskarnas kulor började smattra i plåten…

Jag kan heller inte låta bli att beundra ryssarna under det Andra Världskriget, där tusentals fabriker flyttades österut till andra sidan Uralbergen för att inte hamna i tyskarnas händer. Där kan man också snacka om logistik och dessutom under stora uppoffringar och stress. Likaså deras heroiska kamp under omänskligt lidande i det ”Stora fosterländska kriget ” som ryssarna själva kallar sitt krig mot tyskarna. Dessutom hade ju ryssarna även Stalins gossar, NKVD, sin egen säkerhetstjänst, att vara skraja för. Dom såg ju till att hålla spänningen vid liv så att säga. NKVD, en föregångare till KGB. Samtidigt måste jag även beundra finnarna i deras kamp mot just ryssen under finska vinterkriget, där också logistiken och koordineringen fungerade, när finnarna utförde sina mottiattacker mot den numerärt överlägsna fienden.

Själv så jobbar man inom StoraEnso-koncernen med spetskompetens inom konceptet logistik, koordinering och flexibilitet. Vad var det du sa i början… Kvalificerat ordbajseri som de flesta Nissar kör med. Ja men det låter ju bra i alla fall, men med andra ord: Att man jobbar på StoraEnso, är truckförare med truckförarkort, det är väl det som är beviset på spetskompetensen, flexibiliteten innebär väl att man klarar av att både köra klämtruck och gaffeltruck, dock inte samtidigt.

Tommy Svensson den 14 december 2011. För exakt 100 år sedan nådde Roald Amundsen och hans fyra polare fram till Sydpolen. Där fungerade åxå logistiken och koordineringen. Där var det nog kallare i dag än ute.

Organisationsförmåga är att bestämma sej kvickt och få någon annan att göra jobbet.



December 2006.

Kuriosa Posted on Sun, December 04, 2011 14:51:51

TJENARE FOLKET

December 2006.

Den 5 december detta år lämnade den 100 000 000:e flaskan, Absolut Vodka, bandet vid ”läskedrycksfabriken” i Åhus. Ja, många flaskor blir det… Apropå det så bjuder redaktören på en liten snapsvisa.

Melodi: Jag fångade en räv…

Jag skulle ta en sup en dag
men glaset gled ur näven.
Men lika glad för det är jag
men gladast är nog levern.

Men tillbaka till december 2006. Den 10:e lämnade Christer Fuglesang Jorden med rymdfärjan Discovery, sent på kvällen den 22:e var han tillbaka. Samma dag som Fuglesang drog iväg mot rymdstationen ISS, stämplade den gamle fäbäljen och diktatorn Augusto Pinochet ut från jordelivet. Två dagar senare spelades en spektakulär ishockeymatch på Röda Torget i Moskva. Det ena laget var ett ryskt/sovjetiskt Dream team och inkluderade den berömda ryssfemman Fetisov, Kasatonov, Krutov, Larionov och Makarov, jo men det var grejsaker det. De mötte ett hop-plockat världslag där de svenske iskrigarna Mats Näslund och Tomas Sandström ingick. Matchen slutade med siffrorna 10-10. Apropå ishockey så avled den f.d. coachen Tommy Sandlin den 28:e denna månad i detta nådens år.

På Juldagen dog USA:s 38:e president Gerald Ford. Dagen efter tog den gamle soulsångare James Brown sin sista ton och tidigt i gryningen, dagen före nyårsafton, dinglade Saddam Hussein i ett rep i Bagdad.

På nyårsafton avgår en Annan som FN:s generalsekreterare. Han heter ju som bekant Kofi i förnamn, han var för övrigt gift med en svenska, hon hette ju Nane, jo visst, och deras barn måste väl då vara Binke, Bane, Ole, Dole, Doff, eller…(För att det ska vara riktigt rätt skulle hon ju heta Lane, men litte kan en väll få skruve te’t) Nane förresten, var systerdotter till den gamle legendaren Raoul Wallenberg som fängslades av ryssarna i Budapest i januari 1945. Mitt inne i det centrala Moskva finns KGB:s forna högkvarter Lubljanka. I källaren, där det ökända fängelset fanns, slutade Raoul Wallenberg sina dagar 1947, tror jag. Fängelset kanske fortfarande finns kvar, det vet man ju aldrig… Nej nu kom vi ifrån ämnet lite grand. Ja men Lubljanka ligger bara ett par stenkast från Röda Torget där Fetisov och Larionov lirade den 12 december 2006. Ja okej da, då var vi väl med i matchen (!) igen…

2006. Det var ju detta år som Vasaloppet avgjordes i början på mars, Vårdagjämningen ägde rum, DN-Galan hölls på Stockholms stadion, Självmordsbombarna gjorde livet surt i Bagdad, Roskildefestivalen gick av stapeln i Roskilde (å fan) och icke att förglömma, Nobelpriset delades ut i konserthuset i Stockholm. Ja men du, det är ju sånt som sker varje år. Todäää, ja det har du ju rätt i. Men den 3 december detta år inträffade något som inte skett tidigare. En riktig milstolpe.

Vad är det för märkvärdigt med det datumet då? Jo gott folk, då skrev jag mitt första blogginlägg, ”Många drömmar blir det”. Ja jäklar du… Det var ju den största händelsen detta år. Sju svenska OS-guld i Turin. Regeringsskifte, Reinfeldt tog ju över efter Persson och stackars Pluto som blev degraderad till en dvärgplanet, allt detta kommer ju lite i skymundan.

56:orna fyllde femtio detta år. En tanke går till Peter Bertil, Lennart Magnusson, Lennart Bielecki, Yvonne Alenstig, Sune Pettersson, Margareta Sjögren, Ingalill Berg, Ted Gärdestad, jag kanske har glömt någon… 56:or som inte fick uppleva 50-årsdagen.

Fem år har gått sen den 3 december 2006. Tiden går. 139 inlägg, kuriosa, tankar och funderingar har det blivit, ôm allt å ittnô. Jag vill än en gång ta tillfället i akt att TACKA SÅ MYCKET för alla positiva kommentarer jag fått från kända och okända. Det har naturligtvis varit en sporre även om jag, så att säga, skriver för mej själv. Men i och med funderingarna finns ute på nätet kan ju även min gamle polare Cal Donnolley i Seattle läsa dom och Putin och Angela Merkel, Berlusconi, Barrac Obama, Juholt och nåra till…

Tommy Svensson den 4 december 2011.



Snillen spekulerar.

Kuriosa Posted on Wed, November 16, 2011 12:06:00

TJENARE FOLKET

Snillen spekulerar.

1674 km/tim eller 465 m/s, så snabbt roterar Jordklotet vid Ekvatorn i östlig riktning. Antag att en snubbe ska göra ett jämfotahopp rakt upp. Han bor i Mbandaka Equateur Ville en liten ort i västra Kongo som ligger mitt på Ekvatorn. Hoppet pågår i precis en sekund innan han landar på marken igen. Rent teoretisk skulle han ju befinna sej 465 meter längre västerut än vad han var, innan han hoppade, för som sagt Jorden har ju flyttat sej den sträckan på den sekunden som snubben var i luften. I verkligheten landar han ju naturligtvis på samma plats där han hoppade upp

Antag att en annan tjomme ska flyga från Quito, huvudstaden i Ecuador, till Entebbe, Kampalas flygplats i Uganda. Båda städerna ligger så gott som vid ekvatorn. Resan går österut över Atlanten, en sträcka på cirka 13 000 kilometer. Han åker med en Boeing 747, en jumbojet med en marschfart på cirka 900 km/tim. Resan till Entebbe bör ta ungefär 14 och en halv timme. MEN, Jorden under honom roterar med, som sagt, 1674 km/tim. Rent teoretiskt ”kör” ju Jorden ifrån 747:an med 774 kilometer på en timme. Men ändå kommer han ju fram dit han ska. Rent teoretiskt (tjöta) så skulle det ju vara bättre att flyga väster ut och ”möta” Entebbe från andra hållet så att säja. Trots att den sträckan är cirka 27 000 kilometer.

Jorden roterar sträckan Quito-Entebbe på cirka 16 timmar om man säger så. Lägg där till en vrålande jumbojet som kommer från andra hållet och ”möter upp” Entebbe när staden ”kommer farande” väster ifrån. Och enligt alla Pythagoras satser och pluttifikationstabeller och roten ur Pi, gånger kvadraten på hypotenusan upphöjt till två, genom logaritmen för cosinus, så skulle det för denna snubbe bara ta lite drygt 10 och en halv timme att åka den långa vägen mellan Quito och Kampala om man utnyttjade jordens rotation. Skjønner dere vad jej mener. Verstehen Sie. Do jo anderständ. Fatter ni? Han skulle alltså tjäna fyra timmar om det fungerade i teorin.

Nä nu är det väl inte riktigt så det fungerar i praktiken. I så fall skulle en helikopter inte stå över samma plats som den gör när den hovrar. Nu har ju naturen konstruerat det så genialt att luftmassorna hänger ju med i jordens rotation, ja det begrep jag nog du, annars skulle det vara vindar på 465 sekundmeter, då skulle det ju inte finnas en enda hel pinal här på Jordklotet. Ja det är tur att du är med och förklarar, Tommy, så vi fattar varför fôlk till exempelvis kommer till Thailand, trots att de flyger öster ut.

Men rent praktiskt så skjuts rymdraketerna upp i östlig riktning för att få lite gratisskjuts av Moder Jord.

Fotnot: Sverige roterar inte lika fort i och med det ligger längre norrut, ca: 800 km/h, lika med 222 m/s. Femtio jämfotahopp och man har hamnat i Kil…

Tommy Svensson den 16 november 2011.



Världsrymden anfaller.

Kuriosa Posted on Tue, November 08, 2011 05:57:04

TJENARE FOLKET

Världsrymden anfaller.

Håll i hatten. 2005 YU 55, heter den, asteroiden som till domedagsprofeternas förtret missar Moder Jord med en hårsmån, med universums mått mätt. Strax efter midnatt, natten mellan tisdag och onsdag, om ett och ett halvt dygn, så blåser den förbi i 50 000 km i tim. Den passerar närmare Jorden än vad månen befinner sej. Jo då. Men det är ingen fara, vi klarar oss denna gången åxå. Om vi tänker oss att månen och Jorden ligger på samma plan i sin bana runt Solen (den så kallade ekliptikan) så kommer asteroiden att passera innanför månens bana fast tio våningar över oss. Ôm ni fatter va jag begriper. Men det krävs ett större teleskop att få se polaren då den passerar genom stjärnbilderna Delfinen och Fiskarna. Vi andra får lita på att det är så. Vår vän asteroiden, är runt 400 meter i diameter, så den skulle ställa till det rejält om den damp ner på Jorden. Därför kan den väl få vara vår vän tycker jag, den rotar ju inte till det allt för mycket för de redan hårt prövade människorna här på planeten Tellus. För några veckor sedan var det kometen Elenin som skulle ställa till det för vårt klot.

Apropå Världsrymden, så måste ju beviset på intelligent liv därute vara att dom inte har kontaktat oss. Dom skakar nog på sina huvuden och skrattar åt oss. Nä du Tommy, nu var du allt lite elak mot Homo Sapiens.

I dag för precis 11 år sedan så valdes George ”Dabbeljou” Bush till USA:s 43:e president. Apropå intelligent…

Tommy Svensson den 7 november 2011.



Sånt sôm ä bra å vete.

Kuriosa Posted on Sun, October 30, 2011 21:16:43

TJENARE FOLKET

Sånt sôm ä bra å vete.

Typewriter är det längsta ord som kan skrivas med tangenterna på samma rad (den översta) på tangentbordet, åfkåårs is it in inglisch.

Grodor hoppar, paddor går. När grodor sväljer sin föda så blinkar de eftersom deras ögon sitter ihop med gommen. Det hjälper till att trycka mer maten i maggen. Visst serru.

Planeten Venus är så varm att om man skulle sätta ner en nybakad Pizza Pepperoni på planetens yta så är den färdiggräddad efter nio sekunder. Snabbmat. I och för sig men då tillkommer ju resan dit som tar ett par månader. Det går nog snabbare vid Lusten, Bamboo, Dallas eller Värmlandspizza. Å andra sidan är Venus atmosfär alltför giftig för att det skulle vara värt och åka dit för en pizza å en öl.

Grammatiska övningar. Alla ord som du kan sätta “jävel” efter, är Substantiv : Klockjävel, gubbjävel, skruvjävel, datorjävel, biljävel o.s.v. Kan du sätta ”som fan” efter ett ord så är det ett Adjektiv: Varmt som fan, dyrt som fan, skitigt som fan, snabbt som fan. o.s.v.

Under en genomsnittlig dag har du indirekt kommit i kontakt med femton penisar, genom att till exempel ta i dörrhandtag. Usch och fy då. Det du Gardell…

En Jumbojet 747 har en snitthastighet på 290 km/h när den ska lyfta från startplattan och apropå det så är inte den svarta lådan i ett flygplan svart, den är orange för att den ska synas bättre. Mera kommunikationsmedel, en Finlandsfärja kallas i Finland för Ruotsinlaiva som betyder ”Sverigebåt”.

I Afrika så dödar flodhästen mer människor än vad alla andra djur på den kontinenten, gör tillsammans. Apropå död, så klarar sej en kackerlacka i cirka tio dagar utan huvud, innan den svälter ihjäl. Munnen på den saknas ju då, så den kan ju inte äta, ju. Ännu mera död. Antalet jakthundar som dör varje år av vildsvin har ihjäl dom, är mer än antalet hundar som har dödats av vargen. Åkäj då, ännu lite mera död. Döda havet är Jordytans lägst belägna punkt, 422 meter under havsytan.

Parmesan och spyor delar den egenskapen att de båda innehåller butylsyra. Gusch.

Procentuellt innehåller vatten mer syre än vad luft gör. En gurka innehåller procentuellt mer vatten än vad Atlanten gör. Apropå procenten. Om man fyller ett vanligt koniskt snapsglas till halva höjden, så är glaset bara fyllt till 15 procent. Och apropå snaps, en liten snapsvisa när man bara fått 15 procent av det 40 procentiga.

Melodi: Räven raskar över isen.

”Den jag har är ganska liten. Den jag har är ganska liten. Men får jag lov, får jag lov att äntligen sätta dit den. Skål.”

Apropå rusdrycker så ramlar myror alltid på höger sida när de är berusade. Jodå några myrstackare har man väl klämt en bira ihop med. Vid Ätterösera 1979, där var det två myror som försökte nalla min pilsner och trillade ner i glaset. Balladen om den kaxiga myran känner man till, men då var de två stycken, så dom var riktigt stöddiga. Två myror var fler än en Tommy.

Sitt ner på en stol, lyft din högra fot från golvet och gör cirklar medurs. Medan du gör detta, rita siffran 6 (sex) i luften med din högra hand. Din fot kommer att ändra riktning.

En del eremitkräftor har ett speciellt sätt att klara sig från att bli uppätna av bläckfiskar. De sätter fast giftiga havsanemoner på skalet så att bläckfiskarna sticker sej på taggarna om de skulle få för sej att fixa ett litet skrovmål. Havsanemonerna drar även nytta av kräftorna, dom tar reda på dom matrester som kräftan lämnat efter sej. Sickna smartingar.

Joseph Goebbels var 165 cm lång, Josef Stalin var 168 cm, Mussolini 169 cm, samma längd som Napoleon, Hitler 173 cm och Karl XII var 174 cm lång. Dom där hade man väl kunnat pissa omkull med ”groven”. Undertecknad är tolv cm längre än vad Adolf var, men jag är sex centimeter kortare än Clintan, som i sin tur är decimetern kortare än norskättlingen James Arness, han som haltade omkring som Zeb Macahan. Zeb (202 cm) var för övrigt 16 centimeter kortare än Richard Kiel, ni vet han som tuggade kätting i James Bond-filmen ”Älskade spion”. Men Richard (218 cm) är ändå en liten krympling. Robert Pershing Wadlow var 54 cm längre och med sina 272 centimeter är han den längsta människa som man vet, levat på detta klot. Som extra onödig kuriosa så var han precis en meter längre än vad “Babben” Larsson är. Babben är nästan en ”halv ribblängd” kortare än självaste herr Pitt som är fyra centimeter kortare än kollegan Kevin Costner som är en centimeter kortare, och på dagen, ett år äldre än undertecknad. Ja ja, gi dä nu…

Apropå längd.

En piga och en dräng skulle till att göra ”det”. Bonden satt i fönstret då han plötsligt såg drängen jaga hans get…
– STOPP där. Vad gör du? ropade bonden.
– Joo… det är väl… lite… genant, svarade drängen.
– Det är så att jag och pigan skulle göra “det” och jag skulle betala 1kr/cm, men jag hade inte så mycket pengar så jag skulle bara prova tre cm, men då kommer getafan och stångar mej i röven, så nu e jag skyldig pigan 37 å 50…

Jo men. Dä va grejer det. Fast blåvalens är drygt 5 meter, dä du dränga-slase. Och när vi ändå berör detta ämne så varar en grisorgasm i cirka 30 minuter. Jag säger då det.

Men även små gullegrisar växer upp och kan bli stora svin.

Av veckans sju dagar stavas torsdag med sju bokstäver medan dom övriga sex dagarna stavas med sex bokstäver. Och den lilla plastbiten längst ut på ett skosnöre heter Flugelbinder. Vad har det med veckodagarna att göra? Inte ett dugg, men Flugelbinder har tolv bokstäver och det är ju tolv månader på året. Nej, det var långsökt. Hör här då, sommarmånaderna maj, juni, juli, augusti, innehåller inte bokstaven ”R”. Det gör resten av månaderna. Nej nu blir det allt sämre och sämre.

Meningen “The quick brown fox, jumps over the lazy dog” använder alla bokstäver i det engelska alfabetet.

Estonia ligger nästan upp och ner i ”framstupa sidoläge” med fören nedåt på cirka 80 meters djup. Det innebär att om man skulle ställa Estonia rakt upp med fören mot botten, skulle halva fartyget hamna ovanför vattenytan. (Estonia är 157 meter långt).

Det mest gångbara ordet världen över är ”Okej”. Sedan kommer ”Coca Cola”

Elvis Aron Presley hade en tvillingbror som hette Jesse Garon. Han dog vid födseln. Lisa Marie, dotter till Elvis och hans fru Priscilla är född den 1 februari 1968. Pricksäkert minsann. Varför det?? Exakt på dagen, NIO månader efter bröllopet, som hölls den 1 maj 1967.

Varje dag skickas det fler sms än det finns människor på jorden.

Antalet räfflor på en kork till en Kalles Kaviartub är 72. Hur hade man klarat sej om man inte visste det.

En 70-årig människa har i genomsnitt stoppat i sig cirka 30 ton mat, levt i ungefär 25 500 dagar och producerat ungefär 3 600 kilo skit, bajs, avföring, exkrementer, dret, fekalier, dynga eller vad man nu vill kalla det. Runt 12 % av allt som hon/han stoppat i sej har blivit till restprodukter, resten har gått åt till energi och livsuppehållande nödvändigheter. Till det kommer 19 275 liter som dom har dränerat bort då dom har pinkat under de 70 åren. Jo men, det är runt 130 fyllda badkar det, uj uj uj. Fekalierna, skiten, bajset färgas brunt av bilirubin, ett färgämne i gallan, fungerar inte detta så är skiten grå. Så är det.

Bristol Stool Scale är en sjugradig skala som klassificerar konsistensen på själva skiten, där skalan 1-2 räknas som förstoppning, 4:an är det optimala, den idealiska avföringen, den som man är glad över att åstadkomma när man kommit upp i åldrarna. ”Som en korv eller orm, jämn och mjuk”, som den officiella benämningen lyder. 6:an är ”Fluffiga bitar med trasade kanter, en mosig konsistens”, med andra ord en lätt blästring av porslinet, medan 7:an är en gammal hederlig ränndreta som heter duga. Vesst i fesk. Nu snackar du allt en massa dynga. Nej det är sant vart enda ord.

En människas nervtrådar sägs sammanlagt räcka cirka 15 varv runt ekvatorn, ungefär lika många varv som hela Sveriges vägnät, med skogsbilvägar inräknade. Min gamla Volvo 940 har bara rullat sju och ett halvt varv runt jorden, d.v.s. halvvägs mot alla nervtrådar. Det är ju inte så konstigt att man kan vara lite känslig ibland.

Det man inte vet har man inte en aning om.

I dag är det den 30 oktober 2011. För 101 år sedan föddes Gerty Börjesson. Hon avled den 17 november 2004. Samma dag avled även Mikael Ljungberg, brottaren som tog OS guld i Sydney år 2000. Samma dag, den 17 november 2004, avled även den ryske backjätten Alexander Ragulin. Han och målvaktslegenden Vladislav Tretjak är dom enda som kan ståta med tio VM guld i ishockey. Tretjak som idag är 59 år gammal och 183 cm lång. Men den här Gerty Börjesson då, vem var det. Jo hon var gift med Oscar Bernadotte som var en äldre bror till Folke Bernadotte. Jaha du.

Tommy Svensson, som sagt, i dag är det den 30 oktober 2011. I morron för 133 år sen brann Eldkvarn. På den platsen står i dag Stockholms Stadshus. Nä nu ger vi ôss…



The Summer of 69.

Kuriosa Posted on Thu, October 20, 2011 14:47:50

TJENARE FOLKET

The Summer of 69.

En story från slutet av mars till början av oktober, det året jag var 13 år.

På långfredagsmorgonen den 4 april stoppade sulfitfabriken för alltid i Forshaga. Ångvisslan som satt högst uppe på pannhuset, och som även fungerade som tidräknare för en del, ljöd för sista gången och tonade ut i tomma intet. En nära nog 75-årig epok gick i graven. Knappt en vecka tidigare, kom Tommy Körberg på 10:e plats i Eurovision Song Contest med ”Judy min vän”. Vann gjorde fyra låtar, alla fick samma poäng. Samma helg som Körberg kom tia, tog Tre Kronor silver i Ishockey VM som gick av stapeln i Sverige, där legender som ”Honken”, ”Lillstrimma”, ”Stisse” Johansson, Ulf Sterner, gamle Bert-Ola Nordlander och Tord Lundström var med.

Jag minns speciellt ett mål på Hovet. Björn Palmqvist slår ett smörpass till en helt fri Lars-Göran Nilsson, som sprätter upp pucken i den tjeckiske målvakten Dzurilas högra kryss. Lars-Göran hamnar på rygg och kanar in sakta mot sarghörnet där Aftonbladet har sin reklamplats. På den yttre sargen stod det en gång ”Forshaga”. Det måste ju betyda en hälsning/hyllning till Nisse Nilsson tänkte jag. Nisse som inte var med i detta VM. Men ”Forshaga” stod för Forshaga Golv som startade sin verksamhet just i Forshaga 1898, fyra år efter sulfiten hade dragit igång.

Som ett extra kuriosatillägg har jag faktiskt en klump med pappersmassa från det sista koket från sulfitfabriken i Forshaga. Ja man kan spara på allt möjligt.

Den 24:e april kom ett glädjebud till Forshaga: Tetra Pak skulle ta över delar av den nedlagda sulfitfabrikens lokaler. Pappsalen där den stora torkmaskinen hade stått, skulle fyllas av tryckpressar, en beläggningsmaskin, en vaxmaskin och en skärmaskin, den legendariska ”Rasantan”. Farsan var med i ett gäng som fick åka till Lund för att utbilda sej.

Nisse ”Blixten” en legendarisk elektriker på Tetra-tiden berättade för mej, hösten 1973 då jag jobbade som praktikant på elverkstan, att när dom skulle förbereda för Tetras maskiner, sommaren 1969, så var det en av de stora 6 000-volts strömbrytarna i ett ställverk som råkade ut för ett missöde. En kortslutning inträffade när man skulle slå till brytaren. Strömbrytaren som var cirka metern hög och som stod på en räls, for ut genom det skåp där den skulle vara och rakt in i tegelväggen på andra sidan rummet. Nisse klarade livhanken med någon meter tillgodo. Den 15 november 1969 var Tetras produktion igång i Forshaga.

Insprängt i berget vid Ågesta utanför Huddinge låg Sveriges första kärnkraftverk, i drift 1963-74. En reaktor på ”bara” 80 MW. Den 1 maj, just i detta nådens år, inträffade en mycket allvarlig incident som kunde fått katastrofala följder. Ett stort läckage som blev till en översvämning som kortslöt och slog ut delar av säkerhetssystemet. Det hela tystades ner av myndigheterna. Hur många händelser har inte mörklagts genom åren så gemene man inte ska få reda på verkligheten, Ubåtskränkningarna, Palmemordet, DC 3:an, kanske Estonia m.m. ”Det är vi förhindrade att yttra oss om, med hänsyn till rikets säkerhet”

Den 18 maj skickades Apollo 10 iväg från Cape Kennedy, ett genrep för den riktiga månlandningen två månader senare. Ungefär vid detta datum avled en av mina klasskamrater efter sviterna av en trafikolycka någon vecka tidigare. Yvonne Alenstig, påkörd av en bil då hon cyklade på gamla sträckningen av 62:an, utanför Värmlandsslöjds affär i Dyvelsten. 13 år och livet framför sej. Det kändes mycket konstigt att inte Yvonne var med oss längre. Jag vet att vi samlade till blommor till hennes begravning. Graven är inte så långt ifrån där Farsan har sin sista vila.

Den 5 juni bar det iväg på skolresa till Göteborg. Jag kommer ihåg att jag spydde i bussen ner till Göteborg på grund av åksjuka och att jag hade bara ett par byxor med mej, och det var ju dom jag hade på mej. Vita Wranglerjeans som jag var riktigt stolt över. Men jag kommer även ihåg att polare Gregebo lånade mej sina extrabrallor, som kom väl till pass. Vi bodde vid Skatås i någon förläggning av nåt slag.

En speciell händelse etsade sej fast. Under den gamla berg och dalbanan på Liseberg fanns det en åkattraktion. Det var båtar i form av svanar som man kunde åka med, liksom i ett sagoland. Inne i detta sagoland sitter det tre, vi kan kalla dom, A-lagare och dricker brännvin. Kontrasten var total. Vi skrattade åt A-lagarna när vi gled förbi, en av dom sinnar till sej och vränger iväg en tomflaska som träffar en pelare några meter från oss. Glasflisorna yrde men vi klarade oss. Vi blev skraja att dom skulle jaga ifatt oss men det gjorde dom inte. Det var lite läbbigt i alla fall.

En annan grej var att det stod en snubbe vid bron, vid Paddan-båtarna, och försökte sälja hasch till oss 13-åringar. Ja ja… Dom kan väl börja sälja till sina egna ungar i stället. Då kanske det går upp ett Liljeholmens för dom vad dom egentligen håller på med. Fast å andra sidan, det finns folk till allt i dagens läge och som inte bryr sej ett dugg om dom till och med gör sina egna ungar illa. Man saknar ord…

Sommarlovet stod för dörren. Mellanstadiet var avverkat. Elvis Presleys ”In the Ghetto” låg etta på listorna.”The Boxer”, Simon & Garfunkels kanonrökare slog igenom. ”Aquarius/Let the Sunshine In” och ”Hair” från musicalen med samma namn blev åxå brôtterhitt denna sommar. På Svensktoppen huserade hela sommaren Trio me Bumbas ”Man ska leva för varandra”. ”Speleman” med Hep Stars och ”Jag önskar att det alltid vore sommar” med Eleanor Bodel är två låtar från denna sommar som jag ännu tycker det är något visst med. ”Hönan Agda” höll också till på svensktoppen sommaren 69. Man köpte tuggummi, Bobby och salta Riff i Fôrsbergskiosken.

I närheten av Fôrsbergskiosken låg ju Axels bio, eller Stenbiografen, byggd av gamle Bio-Bäckman 1906. Där såg man ganska många matinéfilmer. Till vänster om ingången, som var i hörnet, fanns en glaskur-monter eller vad man ska säja, där kunde man se vilka filmer som skulle visas. Det man åxå minns var att Axel själv stod och spärrade av korridoren in till själva salongen med armen utsträckt. Det var inte bara att gå in och sätta sej utan, det skulle vara så. På nåt vänster trissade det upp spänningen. Och när han tog ner armen blev det rusning till platserna. JAAAAAAAAAA!!!!! Bion var rustad med en vanlig salong. Dessutom fanns det loger, två stycken vill jag minnas, och dessutom en läktare. Filmen ”kom ut” under läktaren och ibland regnade det popcorn från läktaren så det syntes på bioduken. Sveriges, kanske första fasta landsortsbiograf revs nångång våren 1975 (har jag för mej). Ett helgerån utan dess like tycker nog dom allra flesta, däribland skribenten själv.

Apropå bio så hade kultfilmen Easy Rider svensk premiär den 26 juni. Kanske att den gick på Stenbion. Jag såg den inte där i alla fall, man hade ju inte riktigt åldern inne. Men man hade i alla fall en cykel med Stockholmstyre och en TT-dyna. Bara en sån sak…

Den 21 juli satte Neil Armstrong ner sin vänstra fot på månen och Farsan, som då hade semester, och jag satt uppe på natten och såg det hela i direktsändning, det tror jag inte herr Armstrong visste om. Den längsta resan jag gjorde den sommaren gick till Lund. Farsan var ju där för Tetras räkning. Morsan, jag å brorsan åkte ner till Skåne.

En utflykt till Kullens fyr hann vi med. Brorsan och jag hade fått nya scoutknivar som vi högg med i slyn uppe vid fyren. Och för att citera Evert Taube i hans visa ”Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla”. ”Strax fick jag nu en rispa upp på min högra hand, som ännu när jag festar syns rodna lätt ibland”. Rispan föranledde två stygn på utsidan handleden och syddes ihop på sjukstugan i Höganäs. Läkaren som sydde kände personligen, Forshagas egen farbror doktor, legenden Börje Karlsson. En stelkrampsputa i skinkan, man försökte verka oberörd när syster stack in nålen. Man var ju tonåring. Jag menar, tålde man ett knivhugg i handen utan att gråta så var ju stelkrampssprutan rena barnleken. Men sprutan kändes, man hoppade till lite grand och syster sa till mej :- Tjejer är bättre.

15-17 augusti gick Woodstockfestivalen i USA av stapeln, medans vi satt i gräset på Susannes och Berits gård och spisa plattor på en gammal hederlig grammofon med högtalare i locket, och det var saft och falukorvbitar som spisades åxå. Falukorvsbitarna stekte vi på en spis som drevs av metatabletter. Jag minns särskilt en LP som gick runt väldigt ofta, Djungelboken, man kunde alla repliker utantill i många år efteråt.

Den varma sommaren 1969 gick mot sitt slut. Mangenbaden mellan Molkom och Filipstad besöktes ofta denna sommar. En päronsoda och en igloo isglass med colasmak på serveringen, där just ”Speleman” och ” Jag önskar att det alltid vore sommar” snurrade friskt i jukeboxen. Och som Marcel Proust berättar i sin bok ”På spaning efter den tid som flytt” då han i vuxen ålder äter en madeleinekaka doppad i lindblomste, plötsligt så framkallar det starka minnen från hans barndom, så får jag nog säga detsamma om en päronsoda, en igloo isglass med colasmak, Mangenbaden och ”Speleman”. Mer behövs inte för att man ska känna smaken och känslan av The Summer of 69.

Den 1 september najntiin-sixtinajn tog Muammar Gadaffi makten i Libyen genom en militärkupp och den 20 oktober år 2011 tror jag att han grips och t.o.m. avlider av dom skador han tillfogas. Men det får väl framtiden utvisa.

Den 21 september fällde den gamle VPK-ledaren C H Hermansson ett citat som blev berömt. ”Kamrater (host) Någon jävla ordning ska de va i ett parti”. Dagen efter blåste det upp till storm men det var inte, trots C H:s uttalande, politiska vindar utan den berömda höststormen 1969. Tio personer omkommer till följd av orkanvindarna som uppmäts till 35 sekundmeter. Göteborg såg delvis ut som en krigszon för att använda en sliten nyhetsklyscha. Och i oktober i detta nådens år 1969, lämnar Tage över rodret till Olof…

Tommy Svensson den 20 oktober, 42 år senare.

Underskatta inte värdet av att göra ingenting och bara ha det bra. (Nalle Puh)

Till sist ett litet experiment. Läs detta ganska snabbt.

Mänisnaks hjnräa kan lsäa bkotsvärena i vlkien odnrig som hlset, det edna vkitgia är att den fsötra och stsia btkosaevn stiter på rtät palts. Rsteen kan vraa hluler om bluler och du kan ädnå lsäa det untan ngåra ströre porlbem. Dteta är gasnka hätfgit. Hjränan spealr oss ett spartt.



Elenin är på gång.

Kuriosa Posted on Mon, October 03, 2011 00:22:43

TJENARE FOLKET

Elenin är på gång.

Nu brinner det i knutarna hos domedagsprofeter och konspiratörer. Elenin är på gång. Och vem är det då? Jo det är en komet av stora mått som kan få Jorden att tippa runt så sydpolen och nordpolen byter plats. Hujedamej! Bland annat sprids ryktet att Elenin är ruggigt stor och att den kommer att skapa tre dagar av mörker då den passerar Solen. NASA lugnar alla oroliga och förklarar att så icke kommer att ske. Den kommer inte att krocka med Jorden och den kommer inte att rubba Jordens bana eller skymma Solen.

Den 3 augusti passerade kometen Jordbanan, in mot Solen. Jorden låg då före med ett fjärdedels varv runt solen. Den fulingen försöker attackera oss i ett bakhåll. Den 11 september var den närmast Solen, då var den strax utanför Merkurius bana. Just då befann sej Merkurius på andra sidan Solen. Den 26 september passerade Elenin precis mellan Jorden och Solen, men inte tusan blev det mörkt då inte. Den 16 oktober är den som närmast Jorden. En dag senare passerar Elenin Jordbanan, då på väg bort från Solen. Hastigheten på kometen är då runt 100 000 km i timmen. 14 dagar senare, den 31 oktober, passerar Jorden Elenins bana med 107 000 km i timmen d.v.s. Kallsta- Deje på en sekund. Dä ä tur att vi hänger mä i svängera.

Kometsvansen är ju alltid riktad bort från solen så när kometen åker ifrån Solen kommer svansen först och ju närmare Solen kometen är, desto större är svansen. Det beror på Solvinden säger expertisen. Solvinden består av elektroner och protoner och annat gojsa-mojsa som skickas iväg från solen. Jorden kommer aldrig i kontakt med kometsvansen, för som sagt, kometen kommer före Jorden när Jordbanan passeras men svansen kommer ju före kometen. Solvinden ger ju även upphov till norrsken när den kommer i kontakt med Jordens magnetfält. Ja dä ä möe mä dä Jordiske. Men är det stjärnklart bör man ändå se ett litet meteorregn i månadsskiftet oktober-november, på grund av allt bôs å grus och annat jox som kommer i kometens släptåg.

Elenin beräknas som sagt, vara som allra närmast Moder Jord, den 16 oktober 2011, då är den 35 miljoner kilometer bort. Vilket är ungefär 90 gånger längre bort än vår käre gamle Måne. Så det finns alltså ingen anledning till oro säger expertisen.

Men jag, Tommy Svensson, lovar och svär att om 115 år, just den 16 oktober, kommer minsann Solen att förmörkas i Sverige men då är det vår käre vän, Månen som täcker solen helt. Vi befinner oss för tillfället i en riktig dösäsong vad beträffar totala solförmörkelser i gamla Sverige och framför allt i Fôrshaga. Så vi får väl beställa väckning den 16 oktober 2126 så vi får se den storslagna naturupplevelsen.

Domedagsprofeterna kommer troligen att bli väldigt besvikna på Elenin så dom får nog vänta tills den 21 december nästa år då krigsguden Bolon Yokte ska förgöra Jorden enligt Maya-folket. Överlever vi den 21 december 2012, så har vi en ny komet på ingående. I juni i år så upptäcktes det som kan bli nästa stora steniga och isiga besökare, kometen Pan-Starrs som kan bli synlig för blotta ögat i början av 2013. Kanske domedagen kommer då istället?

Som lite extra nödigt vetande så omvandlar Solen, varje sekund, 5 miljoner ton väte till helium i en ofantlig kärnexplosion, perfekt placerad från oss.

En Fotnot är på sin plats : Kometen Elenin är uppkallad efter sin upptäckare Leonid Elenin, en rysk amatörastronom som upptäckte kometen den 10 december i fjol. Och för att se kometen så bör det vara en helt stjärnklar kväll och man bör ha en bra fältkikare. Så det är nog inte bara domedagsprofeterna som blir besvikna.

Tommy Svensson den 3 oktober 2011. I dag avslutas Münchens berömda höstpartaj, Oktoberfest, för detta år. (snyft)



De Aderton eller, Äntligen!

Kuriosa Posted on Wed, September 28, 2011 14:17:06

TJENARE FOLKET

De Aderton eller, Äntligen!

Motivationen löd : ”För ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik”. Minuten före hade Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl presenterat millenniets första nobelpristagare i litteratur, den fransk kinesiske författaren Gao Xingjian. Va, vem??? Inga applåder, litteraturkritikerna, kulturnissar och övriga förståsigpåare stod som fågelholkar. Det enda som hördes var, ”Äntligen”, Gert Fylkings numera klassiska replik. Två år senare så hördes repliken igen, då från en lätt maskerad herr Fylking som därefter blev portad från börshuset. Imre Kertész hette pristagaren denna gång. Jasså han???

Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Elsa Beskow, Fritiof Nilsson-Piraten, Evert Taube, Per-Anders Fogelström, Ivar Lo-Johansson, finnmarksskalden Dan Andersson och inte minst dom verkliga storfräsarna bland de svenska författarna Vilhelm Moberg, Astrid Lindgren och August Strindberg kom aldrig in i den Svenska Akademien och än mindre fick dom inget Nobelpris. Dom var nog för folkliga. Snille och Smak är ju Akademiens valspråk.

Kerstin Ekman, Peter Englund, Kristina Lugn och som sagt Horace Engdahl är några av dagens De Aderton. Bo Ralph, Göran Malmqvist, Jesper Svenbro, Ulf Linde, Kjell Espmark, Knut Ahnlund, Lotta Lotass. Vilka är detta då? Jodå, dom är svenska författare. Känns dom igen? Med all respekt för dessa herrar och denna dam så ingår dom också bland dagens, De Aderton. Ulf Linde är för övrigt den av de nuvarande ledamöterna som suttit längst, 34 år. Resten av gänget är Sture Allén, Anders Olsson, Torgny Lindgren, Pär Wästberg, Gunnel Vallquist och Katarina Frostensson. Idel bekanta, eller… Men det där var ju sjutton ledamöter det, jag återkommer till vem den Adertonde var. Lite sträckbänk får det lov att vara.

Några kändisar har i alla fall suttit bland De Aderton. Jo men, vår kära Selma Lagerlöf, dessutom första kvinnan i Akademien, gamle skämtaren Albert Engström, Verner von Heidenstam, Per Lagerqvist, Hjalmar Gullberg, Harry Martinsson, han som skrev om luffaren Bolle i ”Vägen till Klockrike”. En sån tjomme som FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld satt i Akademien på stol nummer 17. Den stolen ”ärvde” han av sin far Hjalmar som satt där i 35 år. Vad gjorde dom där? Dom var väl inga författare, eller… Stol nummer 17 har i dag förresten Horace Engdahl. Dag Hammarskjöld satt i Akademien från 1954 tills han dog den 18 september 1961 i en minst sagt skum flygolycka utanför Ndola i dåvarande Nordrhodesia, nuvarande Zambia. För övrigt kommer Dag att finnas på de nya 1000-lapparna som börjar tryckas 2014.

Sven Hedin som före, under och efter Andra Världskriget var en stor beundrare av Hitler, satt med i Akademien från 1913 till sin död 1952. Jag funderar på hur dom övriga ledamöterna tänkte. Men jag menar, halva kungahuset, dom flesta officerarna, många höjdare inom näringslivet och andra storfräsare var stora beundrare av nazityskland under kriget. Men efter kriget föll ingen skugga över dem, nej det var sångerskan Zarah Leander som fick ta smällen och bära hela hundhuvudet. Väldigt orättvist tycker jag.

Trots allt finns det kändisar som fått Nobelpriset i litteratur, sådana som man i alla fall hört talas om. Rudyard Kipling (1907), han med Djungelboken, Ernest Hemingway (1954), Selma Lagerlöf, första svensk och första kvinnan (1909). Övriga Svenskar är ju Verner von Heidenstam (1916), Erik Axel Karlfeldt (1931), han dog samma år och fick det postumt, enda gången för övrigt att priset delas ut till en som redan hade kilat runt hörnet, Per Lagerkvist (1951). Eyvind Jonsson och Harry Martinsson delade det 1974. Då blev det tjafs, lite klubben för inbördes beundran kanske, båda satt ju i Akademien när dom fick priset. Lagerlöf blev invald senare, men Heidenstam, Karlfeldt och Lagerkvist var ledamöter när dom fick priset, fast hur var det nu, Karlfeldt han hann ju kola vippen innan han fick det. Till och med gamle Winston Churchill den brittiske premiärministern fick priset (1953) p.g.a. sitt bokverk ”The Second World War” en skildring av det Andra Världskriget.

Men jag måste erkänna att jag tittar gärna på TV:n när Nobelpristagaren ska presenteras. Det brukar ske någon torsdag i oktober. Kl 13.00 då plingar det till i en liten klocka, fäst vid en dörr i börshuset, Svenska Akademiens högkvarter vid Stortorget i Gamla Stan. Ut kommer Akademiens ständige sekreterare. Utanför står litteraturförståsigpåare från hela världen, alla är nog lite blöta i byxorna. Vem ska få priset???

Fast egentligen så bryr jag mej inte alls. Driter fullständigt it. Ja men varför skriver du ômmet da? Jo men lite kul är det, när alla säger sej tro och veta vem det är, bokhandlarna gräver i sina gömmor, men dom flesta får nog ”Googla” på namnet. Så detta med ”Äntligen” tycker jag är riktigt träffande egentligen. JAA JIPPIE, den författaren har jag kanske hört talas om eller… nja det har jag nog inte alls, nej… Men nån gång kan väl ”Äntligen” få komma direkt från hjärtat.

Det måste finnas lite nödvändigt vetande om De Aderton åxå. Anders Österling satt i Akademien i 62 år från 1919-1981 ett rekord i sig. Per Hallström, i 52 år, från 1908-1960. Per och Anders såg nog ganska många ledamöter passera revy. Men både Per och Anders tror jag de flesta har noll koll på vilka det var och även jag sällar mej till den skaran. Ledamöterna sitter på livstid så att säja, även om de skulle ligga som ett kolli på långvården de sista ljuva tio åren så får ingen ta deras plats. Och skulle de lämna stolen i protest, som har hänt, Salman Rushdie-affären t.ex. så är stolen inte till förfogande förrän vederbörande har kolat av. Akademien bildades 1786 av den gamle, men numera stendöde Gustaf III men det var knappast några författare som var dom första ledamöterna. Det var mest grevar och friherrar. Inte ens en sådan snubbe som Carl Mikael Bellman kom med, trots att han redan då var berömd och skulle kunna ha platsat från starten 1786 tills han trillade av pinn den 11 februari 1795.

Anders Fryxell författare till Värmlands nationalsång ”Ack Värmeland du sköna” satt i Akademien 1841-1881. Åtta kvinnor har suttit i Akademien varav fem återfinns där idag. Svenska Akademien har sin årliga högtidssammankomst den 20 december då även eventuella nya ledamöter får sitt absoluta inträde. Nu kan jag inte hålla er på sträckbänken längre. Numera är stol nr 6 ledig, i och med att Birgitta Trotzig avled under året. Vem som efterträder henne är just nu föremål för spekulationer. Spännande, nja det är väl inte så där direkt upphetsande precis, eller…

Varje torsdag träffas Akademien i Bellmanvåningen på restaurang ”Den Gyldene Freden” i Gamla Stan för att äta ärtsoppa med punsch. Det är Akademien som äger Den Gyldene Freden. Restaurangen fick dom i gåva av den gamle konstnären Anders Zorn. Minsann. Det berättas i en anekdot att Evert Taube, som hade sitt stamställe just på denna krog, och Vilhelm Moberg satt och spisade där en torsdag när ledamöterna passerade. Vilhelm och Evert var med i en inofficiell förening där det gick ut på att man hade somnat Tre gånger i en rännsten, klapp kanon. Båda var ju som sagt inte med i Svenska Akademien och just denna gång när ledamöterna passerar säger Vilhelm högljutt till Evert : Varför är inte du med i Akademien? : Nej det vet du väl, svarar Evert, det krävs ju Tre hjärnblödningar för att komma in där.

Som lite extra onödig kuriosa har jag två ölglas från Den Gyldene Freden i mina ägor. Jo men, där har man spisat och druckit ur. Och minsann var inte Evert Taube, Bellman, Jussi Björling, Anders Zorn och andra konstnärer och kulturpersonligheter där samtidigt. Nja det där sista är väl inte riktigt sant, att dom var där samtidigt med mej alltså.

Till sist den världsberömda dikten ”Duvans flykt” av den lika världsberömde spanske diktaren Juan Ramón Jiménez, 1956 års nobelpristagare i litteratur.

Elden, rosen, blodet, spegeln, döden. Den excentriska lidelsen i det tomma kosmos och som griper efter tiden, går som en löpeld genom år av förväntan. Avundets skam flyger mot oändlighetens ekorrhjul där duvans flykt blir andlig. Sinnet fylls med ro.”

Jag har aldrig läst en starkare dikt. Vilket djup, vilket patos. Nej jag skoja bara, det är bara jag som har ordbajsat lite grand. Det har inget med Juan Ramón Jiménez att göra. Men Horace Engdahl kanske kommer med en lysande motivering, ” För en lidelsefull diktning med vida horisonter, präglad av sinnlig intelligens och humanistisk integritet”. Jo men Horace, det köper jag direkt.

Och själv da Tommy, vad har vår käre Horace Engdahl för motivering för dina inlägg i din blogg. Jo jag tycker mej höra honom säja: Ett författarskap av lyrisk skönhet och etiskt djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna”. Jo man tackar, det är bara att hacka i sej och fortsätta med skrivandet ett tag till… Nej, ajm jast jouking ögän. Den motiveringen fick 1995 år pristagare Seamus Heaney från Irland. Jasså han???

Med all respekt för dej Seamus Heaney, så är du helt okänd för mej. Men man kan ju inte hålla reda på alla som skriver heller.

Akademiens ständige sekreterare sedan 2009 heter Peter Englund. Ursäkta mej Peter, men det var roligare när Horace presenterade vinnaren och han förväntade sej att alla skulle känna till pristagaren och så stod hela kulturexpertisen där och fattade nada. Jo men, då kan man få sej ett gott skratt och utropa – Äntligen…

Nu är det ju så att jag absolut inte missunnar Gao Xingjian, Seamus Heaney, Juan Ramón Jiménez, Imre Kertész och allt vad dom nu kan heta, ett Nobelpris i litteratur. Det har dom säkert gjort sej förtjänta av. Så det är bara att gratulera.

Tommy Svensson i slutet av september 2011.



Arvet efter dom som vandrat vidare.

Kuriosa Posted on Mon, September 12, 2011 10:53:21

TJENARE FOLKET

Arvet efter dom som vandrat vidare.

Nu menar jag inte pengaarvet, där det brukar heta att: När Gud kommer med döden så kommer fan med arvingarna, utan spåren, som dom som har lämnat jordelivet, lämnat efter sej.

Farsan naturligtvis, det finns ett antal plaster som man förknippar med honom, saker och ting, och framför allt minnen som han har lämnat till oss. Min mormor, där jag, varje gång jag åker förbi, tittar upp mot det fönster och det rum där hon tog sitt sista andetag och avslutade ett 104-årigt liv. Farmor, morfar, farfar och övrig släkt som har vandrat vidare och som på ett eller annat sätt gjort avtryck. Karin som föddes 1680, för 331 år sen, på Enåsen i Skived har lämnat ett arv. Det är alla generationer som hon är upphov till. Karin var min mormors, farmors, mormors, farmors, mormor. Varför hon just kom med är att hon är den tidigast födda som jag (hittills) hittat i min släkt. Enåsen, Skived, det har inte rört på sej värst mycket…

Gamle Bosse, min älskade vovve, bortsett från alla minnen har jag sparat en hårtuss av honom som hänger i ett foto. Och hans koppel hänger kvar på sin krok uti hallen. Allis, min första hund. En lite lätt tuggad ”mörksugga” finns kvar, ett sargat 24-årigt minne så att säga. En mörksugga är en svart träfigur som nästan ser ut som en uggla med öron, den har en svans av järntråd med en tyngd längst ut på svanstippen och den ska balansera på en hyllkant där den gungar fram och tillbaka med svansen som motvikt. Rune, min första katt, har lämnat några klösmärken på en svarvad stolpe. Stolpen är kvar men Rune är borta.

Om man vidgar sej lite från de nära, har man en del gamla jobbarkompisar som har lämnat sina spår. Paul Janssons djupa filosofiska uttryck som han ofta körde med, ”Det är vägen till vinn dä dô”, ”Håll dej på häl”, ”Det är allt k*ken på de små lamm ongera dä”, ”Väldig kär”,” Det är tung bana och dåligt sladdat”, ” Nu komma de, sa Per-Ors om vargarna”. Uttryck som han tyckte var väldigt gångbara när och hur och var som helst. Bertil ”Killan” Anderssons hälsningsfras, ”Hallå Ja, Hej Hej”, som man kör med ibland. Folke Bernhard som alltid skulle vara värst. Hade man 15 minusgrader på morron så hade han bergis under 30. Jag hade sett 9 älgar en gång på ett och samma ställe vid Hacka på vägen mot 63:an, men han hade sett 22 älgar vid Blysjön o.s.v. men det var absolut inget ont i Folke. Men visst har man gjort en ”Folke Bernhard” när man har bräckt av dom andra.” Jorå jag hade 64 minusgrader i morse”. Det är saker som de flesta som var med på den tiden kommer ihåg. Naturligtvis finns det mer jobbarpolare som lämnat oss som satt sina spår och på så sätt nästan blivit odödliga.

Den anonyme muraren som murade den tredje tegelstenen, från vänster, i den tjugotredje raden alldeles vid den stora ingången till det gamla pappersbruket på Holmen, ön i älven nere vid fiskecampen. Stenen har suttit där sedan 1889. Ett spår av en avliden. Den tegelstenen har sett många som passerat revy genom porten. Jo men. Tänk på det gôtt fôlk. Vad är det för märkvärdigt med den tredje tegelstenen da? Inget speciellt, det var bara ett exempel Hege. Kalle å Gunnar, Greta-Olle, Kalle Schelin, Anna mä tanna, Rune i Nolänga, Pecker-Olle, Per Fingal, Speck-Harald, Pelle Tarzan, Lydia på tippen m. fl. Personer som var världsberömda i hele Fôrshaga på sin tid, som är gömda av jorden men inte glömda. Som på ett eller annat sätt gjort intryck i historien så att folk som minns dom, håller dom levande.

Och gamla mor Anna som bodde i sitt lilla torp i hela sitt 97-åriga liv. Där tror jag till och med torpet saknade henne när hon lämnade in.

Filmer, stenkakor, vinylskivor, CD, allt som finns nedladdat på datorer, USB-minnen o.s.v. där dom döda blivit odödliga Ta t.ex. Monica Zetterlunds version på ”Sakta vi gå genom stan”. Svensk text av Beppe Wolgers. Nej Monica är ju inte död, hon lever, hon sjunger ju. Olle Adolphsons autograf har en hedersplats här hemma. Den skrev han till mej efter en konsert han hade i Karlstad, en höstkväll 1983. Jag tackade honom med ett handslag och då sa han -: Det var roligt att just DU kunde komma. Det var som om vi hade känt varann i 100 år, trots att han inte visste ett dugg vem han talade med. Det mötet satte sina spår, bildligt och bokstavligt. Och så hör man honom sjunga å spela ibland också. Han är ju inte död, eller… Det finns ju ett oändligt antal artister och skådespelare som på så sätt har blivit odödliga och satt sina spår för lång tid framåt. Tage Danielsson är för mej ett mycket stort exempel. Cornelis, John Lennon, Ted Gärdestad…

Blås liv i gamle Mozart, Strauss, Bach eller någon av de andra klassiska storfräsarna. – Va fan, håller ni på med våra verk ännu, har inte tiden gått framåt alls. Eller tänkte han den dära Ludwig van Beethoven. – Jag visste väl att min ”Femma” skulle överleva i ett par hundra år, minst. Vetenskapsmännen och astronomerna Newton, Galilei, Copernicus med flera. Purra lite på dom. Dom skulle säkert ha varit intresserade av den nutida vetenskapen, hur rätt dom hade, trots att en del av dom fick bannor av påven, typ: ”Så där är det inte. Jorden är världsalltets centrum”.

Sen har vi ju stygge Adolf och andra 1900-tals diktatorer. Det arvet sitter ännu kvar i miljoner människor…

Columbus som var helt ovetande om vad han egentligen upptäckte. Ja hur är det nu med det häringa, var det inte indianer på plats när han kom till Samana Cay, Bahamas den 12 november 1492. Jo dä va dä väl. Var inte indianerna där före Columbus då? Jo dä va dom väl… Nå, vem var det som upptäckte Amerika da. Jo det har du rätt i. Men nästan all historia är till största delen skrivna av européer, det är väl därför som Europa alltid återfinns i mitten på en världskarta. I Columbus spår så föddes ju kolonisatörerna. Ge honom lite konstgjord andning så får han se hur utvecklingen har gått ”over there”.

Dom stora konstnärerna som blev berömda, först efter sin bortgång, som kämpade och ville bli ett namn. – Men jag sa ju det, den målningen är ett mästerverk. Alla dom döda mästarna med sina alster. Konstverk som lever kvar i århundraden. Leonardo da Vincis ”Mona Lisa”, undrar om han visste att hans tavla skulle vara en av dom mest berömda målningarna i världen, 500 år senare. Att måla tavlor är ingen konst. Att sälja dom medans man är i livet, det är konst.

Lutande tornet i Pisa. 1173 började man med klocktornet eller kampanilen som det kallas. När man fick dit den tredje stenen från vänster i den tjugotredje raden så började lutningen (min teori) men man fortsatte ändå byggandet. Det tog hela 187 år innan klocktornet var färdigt. Det var ju här som Galileo Galilei gjorde sitt berömda experiment, vilket kom först, hönan eller ägget. Han gick upp i tornet och släppte ner, samtidigt, ett ägg och en höna. Ägget slog i backen efter 3,5 sekunder medan hönan flaxade vilt och tog längre tid på sej innan den tog mark. Ägget kom alltså först. Nja, det var väl inte riktigt det experimentet som han gjorde. Men man kan kanske väcka upp arbetarna som byggde tornet så får dom se att tornet står kvar och lutar gör det åxå

I somras, va hörde ni, är det redan höst? Jo i somras var jag vid Tryggves grav. Strax norr om Smögen. Jaha… Han var en norsk vikingakung som mördades nångång i mitten på 900-talet. Troligen fick han sin sista vila i detta gravröse. Ett då, 1 500-årigt annat gravröse på samma plats fick stryka på foten och det plockades sten därifrån åt gamle Tryggve. Platsen är magnifik och jag förstår varför detta ställe valdes. En kväll då solen sjunker ned i Skagerack är nog bland det mäktigaste i den genren, (ja ordet ”schangern” stavas så). Vägen dit är inte handikappsvänlig. Det är ett 1000-årigt arv från en död hövding och dom som la dit stenbumlingarna. Runstenar är också en hälsning från de hädangångna från den tiden.

1000 år tidigare föddes Jesus. Hans arv har betytt mycket för många miljoner. På 600-talet e.kr. fick profeten Muhammed sin uppenbarelse. Allahs siste profet. Ett arv som åxå fick betydelse för miljoner. Siddharta Gautama, född cirka 500 år f.kr. i norra Indien. Vad är det för en tjomme då? Har han lämnat efter sej något som folk kommer ihåg än i dag. Jodå Siddharta Gautama blev så småningom Buddha, grundaren av buddhismen. Jaha där ser man. Ett arv som drygt 300 miljoner har anammat.

Cheops, Chefrens och Mykerinos, dom tre största pyramiderna i Giza, strax utanför Kairo, är byggda 2 500 år innan Jesu födelse. Cheops, Chefrens och Mykerinos (egentligen Menkaura), var faraoner och Cheops var far till Chefrens som i sin tur, troligen, var far till Mykerinos. Tänk på den anonyme stenhuggaren som var med och la dit den tredje stenen från vänster i den tjugotredje raden. Faraonerna blev odödliga i och med pyramiderna men jobbaren som la dit den stenen har för alltid, i alla fall 4 500 år efter sin död, ”sitt” stenblock som ett minne. ”Den där stenen var jag med och la dit”. Kvarlevorna av faraonerna är troligen borta för längesen, men man vet inte, det kan finnas nåt hemligt rum. En hemlighet som pyramiderna ruvat på sen dom byggdes och som vår anonyme jobbare kanske kände till. Pyramiderna, verkligen ett arv, ett spår i historien som dom avlidna egyptiska stenhuggarna, för 4 500 år sen, lämnat efter sej.

För väldigt länge sen, long long time ago, gick några snubbar omkring i norra Kenya. Ett trettiotal fotavtryck i stelnad lera är deras arv till oss. Men tänk om det är någon som vilja skämta aprillo och klafsade omkring i leran för bara tjugo år sen. Nej, dessa fotspår hittades i sedimentavlagringar, typ fossiler, i en klippavsats, och daterades till att dom klev omkring här för 1,5 miljoner år sedan. Detta är det äldsta spåret av mänsklig närvaro på vårt klot.

Och själv da Tommy. Har du lämnat något till eftervärlden. För det första har man inte lämnat jordelivet, dä hinns. Men rent konkret finns en fickalmanacka nedlagd cirka en och en halv meter under asfalten utanför utlastningshallen vid Stora Enso i Fôrshaga. Utfyllnadsmaterialet var en massa tegelstenar och murbruk från det gamla Västra bruket i Skoghall och under den tredje stenen från vänster i den tjugotredje raden la jag ner min gamla almanacka från år 2001. Jag skrev i den att ”Tommy Svensson la ner denna almanacka den 23 augusti 2001”. Så om 331 år, när utgrävningarna börjar, så hittar dom almanackan som är inlindad i en plastpåse och 2342 års arkeologer funderar över det sensationella fyndet när chefsarkeologen kommer med den knivskarpa analysen. -: Ja nu tror vi oss veta vem Tommy Svensson var. Det var han som la ner almanackan den 23 augusti 2001. Minsann, så sant så.

Lite nödvändig vetande. I dag kl 10:27 är det FULLMÅNE. Februari 1999. Den senaste månaden som inte hade någon fullmåne. Det inträffar igen februari 2018.

Detta blev ett långt inlägg men det är ju många före oss, som har vandrat vidare, som redan har haft sin tid här på Jorden.

Tids nog är vår tid ute när den tiden är inne.

Tommy Svensson den 12 september 2011, one day and ten years after.



Ynf, Häsch och Isch.

Kuriosa Posted on Fri, September 09, 2011 15:25:37

TJENARE FOLKET

Ynf, Häsch och Isch.

Känsliga läsare varnas. Innehållet kan vara stötande(!)

De män som idag är, låt oss säga, mellan 45 till 65 år och som bodde i Sverige under 70-talet och som inte hört talas om dessa uttryck är nog ganska så lätträknade. Jo då, jag vet att en del tjejer, åxå kände till uttrycken. Men för dom oinvigda kommer här en förklaring. När man var tretton, fjorton, femton år så där, hade intresset vaknat för det motsatta könet. Och som alla killar i den åldern hade man fått nys om ”pin-up-tidningar”. I en av dom, vi kan kalla den för Piff, dök en tecknad seriefigur upp. Han hade om man säger en överdimensionerad haka samt en lika överdimensionerad ”pillesnopp” som Bengt Sändh skulle ha uttryckt det. Med dessa verktyg fick han varje gång, fart på alla kjoltyg, allt i från den fula hyrestanten till riktiga bombnedslag. I dag skulle man kalla honom sexmissbrukare. Hans namn är Fjong, James Fjong.

James Fjong var Stockholmare, Hammarby var laget. Ynf, Häsch och Isch var hans signum och varumärke. I sin upphetsning så kom dessa ord i tid och otid och i stridens hetta rev han ofta av en brakare, en karakteristisk rökring syntes. Jo men, romantiskt värre.”Låter kalas” och ”Jävelberg” var två andra gångbara uttryck. En gång besökte han Mallorca och i sin jakt på brudar hade han hyrt en bil. ”Rent a Car”. Han kom till ett vägskäl där en väg gick till Soller och den andra till Valldemosa. Han funderade medan han klia sig på den stora hakan och kom fram till Valldemosa, och han läste” Väldig musa, låter kalas, dit åker vi. Ynf ”.

James kikade på TV-sporten en kväll då hans Hammarby spelade, givetvis var det även ett annat lag på planen åxå. Det ringde på dörren och in kom den fula hyrestanten. Gentleman som han var ställde han upp när hon ville ha betalt för hyran, trots fotbollsmatchen. Det var omvänd natura för betalningen. If you know what I mean. Trots allt höll han ett öga på fotbollsmatchen, tanten var ju inte så mycket att titta på. Han satt i soffan, hade lyft upp ena ”puppen” på tanten och kikade under den. Allt medan aktiviteten pågick kom kulmen för James när han skrek JAAAAA och tanten trodde att hon hade gjort honom lycklig när han stolt konstaterade: Tyckte väl att det var Tom Turesson som satte en rökare i krysset.

Fotnot: Tom Turesson (1942-2004) en legend inom Hammarby med 227 matcher i klubben. 22 landskamper för Blågult.

En annan gång besökte ”Försäkringsagenten med fräs” d.v.s. James Fjong ett roulettebord. En vacker donna som satt på andra sidan bordet hade väckt hans intresse. Reaktionen i brallan lät inte vänta på sej. Han lyfte hela bordet med apparaten och kunde även på det sättet styra roulettekulan dit han ville. Bankiren skrek åt honom.: -Öhh hörru du, ge fan i att skaka på bordet.- Det gör jag väl inte, svara James. -Titta här, sa han och sträckte upp sina armar i luften medans bordet gungade rejält. En i det närmaste bankrutt och frustrerad bankir var helt gråtfärdig. Med hjälp av apparaten vann han både tjejen och pengarna.

En jobbarkompis berättade att han hade sett en segelbåt som hade en liten jolle på släp, en livbåt så att säga. Alla vi medelålders gubbar fick oss ett gott skratt, sa han, när jollens namn syntes, medan den yngre generationen inte begrep vad dom skrattade åt. Vad hette jollen da? Jo, YNF 3. Skepparen ombord på båten begrep åxå vad herrarna skrattade åt.

James Fjong skapades av Leif Rundqvist, signaturen ”Leffe”, och är i dag vad man skulle kalla en kultfigur (James alltså)

Apropå tecknade serier med lite mer vågat innehåll så kom ju tidningen ”En rolig halvtimma” i slutet på 60-talet. Jaha hur avslutar man detta blogginlägg då. Det får väl bli lite ståndsmässigt med en halvfräckis.

En ung BLONDIN från Stockholm var desperat och luspank. Hon ville till Amerika. Då kom en snygg sjöman förbi och sa att han skulle till Amerika och att han kunde smuggla med henne på båten. Hon följde med sjömannen och smög ombord. Ett litet kyffe bakom maskinrummet blev bra. Han hade ett krav. Älskog varje natt. Varje natt kom sjömannen med mat till henne och sen var det full fart. Tre veckor senare upptäcktes hon av kaptenen. – Vad gör du här? – Jag får mat och vi åker ju till Amerika mot att en sjöman får älska med mej – Jag misstänker att han har lurat dej. För det här är Djurgårdsfärjan det.

Tommy Svensson den 9 september 2011. Ynf.



Det är friska vindar på havet.

Kuriosa Posted on Mon, August 29, 2011 20:39:27

TJENARE FOLKET

Det är friska vindar på havet.

Gamla Nordsjön. Året är 1981.

15 000 tonaren Tor Britannia rullar på vågorna, inte tillräcklig för att man behöver en påse men fullt tillräckligt för att man ska vara ett blekansikte. En 22-timmars resa mellan Skandiahamnen i Göteborg och Felixstowe på den brittiska östkusten. Jag sitter i en salong i gröna, riktigt bekväma fåtöljer och jag följer horisonten där den dyker upp och ner medan fartyget gungar vidare mot England. Mat var inte att tänka på, så stöddig var man inte om man säger så. Plötsligt knastrar det till i högtalarna. -: Hallå hallå. Ni vet väl att snart drar showen igång här på Tor Britannia, baren bla bla bla, drinkar bla bla bla, spexar bla bla bla, larvar oss bla bla bla, dansar bla bla bla, och så vidare. Konferencier och underhållare var ingen mindre än Pierre Isacsson.

Ja ja, det får dom väl hålla på med bäst dom vill tänkte jag, där jag satt och tittade ut genom fönstret. Nån decimeter från mej, fast på utsidan av glaset, ser jag något som kommer nedglidandes. Det såg ut som en riktigt vattnig pizza. Jodå, någon på livbåtsdäcket ovanför mådde sämre än vad jag gjorde. Som sagt showen hade börjat. Ännu en vattnig capricciosa dök upp på rutan. Nu är jag inte direkt ”vemmelmagad” och man slapp ju lukten från geggan som rann på utsidan, och tur var väl det för man orkade inte gå upp från fåtöljen. Det måste ha sett rätt så komiskt ut där man satt, viter i ansiktet med en spya som sakta rann ner för rutan alldeles bredvid mej, själv orkade jag inte ens le åt eländet. Hemresan gick i alla fall smärtfritt, spegelblank sjö, drinkar, och en riktig show denna gång.

Gotland 1986. Kneippbyns camping strax söder om Visby.

Vindarna och regnet hade tilltagit under eftermiddagen och kvällen. Jag sa till min dåvarande sambo att: Vi skiter i det här och packar ihop tältet och sover i bilen nere vid hamnen istället. I och med färjan skulle gå tidigt på morronen var det lika bra att göra så. Sagt och gjort vi packade ihop allt i en hög och la det i skuffen, stormen tilltog allt mer. Det sista vi såg när vi lämnade campingen var att någon försökte resa ett förtält till en husvagn, tältduken stod rakt ut där han höll i den med raka armar.

Den sista färjan för dagen, ”Tjelvar” med destination Öland, gick trots allt planenligt vid midnatt så vi tänkte : Trots vädret så går nog även vår färja till morgonen. Stormen och regnet höll på hela natten och vid åtta tiden på morgonen kom vår färja ”Visby” in i hamnen. Bogporten öppnades. Stormen slet i flaggorna vid hamnen, regnet piskade från sidan. Bilarna körde ut från färjan och ner för rampen. Ett gäng cyklister dök upp vid rampen. Dom skulle tydligen utforska Gotland. Dom hade t.o.m. tryckt upp t-skirts ”Gotland Tour 86”, jo men, klatschigt värre. Dom stod ganska länge och tvekade, usch vilket bajväder, några hade t.o.m. solglasögonen i pannan, just in case.

Höjdpunken var när en mopedist klev av färjan. Gåendes drar han moppen. Bak på pakethållaren hade han en packväska som var nästan lika stor som moppen. Troligen skulle han nog låna en kärra på Gotland. Han hann precis utav färjan då stormen tog tag i väskan och moppen, packningen ramlade av. Upp med packningen igen, gick tio meter. Packningen blåste omkull igen. Upp med packningen och ytterligare tio meter innan packningen välte igen på grund av blåsten. Hornen hade växt ut lite i pannan på oss, så vi satt och småfnittrade inne i bilen. Tredje gången gillt tänkte han nog, upp igen, gick tio meter, då välte hela ekipaget en fjärde gång, packningen hamnade dessutom i en stor vattenpöl och han tappade även taget om moppen. Detta hände väl en fyra fem meter från våran bil. Jag sa till min dåvarande sambo -: Veva ner rutan och säg till honom, att fortsätter han i det tempot så ser han inte ringmuren förrän på tisdag. Hon tordes inte.

Moppen och packningen låg kvar i vattenpölen när vi åkte ombord på färjan .

Resan till Nynäshamn med färjan Visby, den där blåsiga sommardagen för 25 år sedan, tillbringade jag sittandes i en trappa mitt i båten, strax ovanför bildäcket längst ner i båten. Vågorna slog upp ända till den sjunde våningen på färjan. Just då hade jag svårt att skratta åt snubben, han med moppen och packningen.

Adriatiska havet 1981.

M/S Capo Falconara lämnade den grekiska ön Korfu på morronen. Brindisi i södra Italien var målet. Jag satt längst bak på soldäcket på båten som var ungefär lika stor som M/S Birger Jarl på Ånedinlinjen. D.v.s. lite större än en livbåt på dom stora Östersjöfärjorna, nja nu tog jag i lite grand. En stadig frukost intogs. En liten burk med inlagda päron. Mitt ute till havs blåste det upp till storm. Dom uppmanade folk att gå inombords för att inte spolas överbord och för säkerhets skull stängdes alla dörrar. Båten var så liten att den fick plats mellan vågbergen. Man var väl inte så där överdrivet kaxig direkt. Nej, tänkte jag när det gungade som värst: Stanna båten så jag får gå utav här. 28 sekundmeter, maskinerna slogs av och båten gjorde minus en knop. Stormen höll på i tre, fyra timmar och resan som skulle ta åtta timmar höll på i det dubbla. Men vi kom helskinnade och torra till Italien och där tyckte jag att även marken gungade nåra dar.

Kattegatt 2008.

”Juttan”, Stena Jutlandica på väg till Göteborg, stampade på vågkammarna för att sekunden efteråt borra ner fören i dom meterhöga vågorna. Folk skrek när båten krängde till för att sedan ”dyka”. Själv satt jag i ett soffhörn med huvudet i armvecket. En papperspåse som personalen hade delat ut var redo för att få påhälsning. Vinga fyr uppmätte vindbyar på 33 sekundmeter. En orkan med andra ord. Estoniakatastrofen dök upp i huvudet. Äsch, går båten under, ja då får den väl göra det, dä driter jag i, jag orkar inte bry mej tänkte jag. Blurrrräähhh, och papperspåsen blev full. Jag fattar inte personalen som orkar ta reda på allt som inte hamnar i påsarna, t.o.m. under resans gång. Nej den resan plus den i Adriatiska havet 1981, var det värsta i båtväg som jag varit med om.

Fehmarn Belt 1994.

Karl Carstens hette tågfärjan som transporterade nattåget København-München en septemberkväll för 17 år sen. Vid niotiden lämnade Karl Carstens Rødbyhavn. Jag hade sett på flaggorna att det blåste rejält ute så jag tänkte att jag har ingenting upp på färjan att göra. Jag stannade kvar i vagnen. Dom fäste järnvägsvagnarna med vajrar i stora öglor på båten. Vi hade knappt kommit ut på Fehmarn Belt förrän tivolit började. När färjan gungade i den hårda sidvinden krängde vagnarna dubbelt, i och med fastsättningen och av vagnarnas stötdämpare. Man kände sej nästan som en flipperkula. Nej det var ingen hit, men några timmar senare fanns det dom som fick det betydligt värre.

Vid halv elva lämnade vi Puttgarden. Nattåget mot München och Oktoberfesten rullade vidare. Lübeck och Hamburg hade passerats. Någonstans när tåget var i trakterna av Hannover skedde katastrofen som jag var helt ovetande om under veckan jag var i Tyskland. Några Göteborgare som jag träffade i München frågade mej -: Har du hört att en Stenafärja har vällt i hamnen i Göteborg och en grupp pensionärer har strukit med. Ett rykte hade nått dem. -: Nää det har jag inte hört, noll koll sa jag till dom. När Oktoberfesten 1994 var över för min del och jag anlände till Göteborgs Central tänkte jag på Stenafärjan.

”Sorgen” stod det på Aftonbladets löpsedel vid Pressbyrån på stationen. Jag köpte en tidning för att se vad det kunde vara. Det var ingen Stenafärja som hade vällt utan Estlines, M/S Estonia som hade gått under, samma natt som jag hade gungat på vågorna på Fehmarn Belt mellan Rødby och Puttgarden, några timmar tidigare. 852 människor hade mist livet i det kalla vattnet och den hårda sjön som rådde på hela Östersjön den natten. En av dom omkomna var just Pierre Isacsson, han som hade varit entertainer ombord på Tor Britannia tretton år tidigare. Så håller du på Tommy och ojar dej över din sjösjuka…

Ps. Detta var mitt hundrade kuriosainlägg men jag tror det kommer flera.

Tommy Svensson på fast mark den 29 augusti 2011.



En vän i natten.

Kuriosa Posted on Sun, August 21, 2011 20:39:44

TJENARE FOLKET

En vän i natten.

Optiken är av 1:a ordningen d.v.s. en 1840 millimeters dioptrisk planlins med bulls-eye och sju inslipade ringar omgivna av separata katadioptriska prismaringar. Ja ja, det är såna där det ja, jo men det känner man ju till. Tre sådana linser ställda i 120 graders vinkel i en liksidig triangel. Tillverkade av Barbier & Bernard i Paris i slutet av 1800-talet, dessutom roterar den i ett 50 liters stort kvicksilverbad istället för vanliga kullager. I och med kvicksilver har nästan dubbelt så hög densitet som järn så flyter ju hela linskonstruktionen i badet. Friktionen blir minimal. Dä ä nôn sôm ha tänkt te. Den totala linshöjden är 2 575 mm. Dom tre linserna roterar ett varv på femton sekunder d.v.s. en ljusblixt var femte sekund. Jo visst, så ä dä, dä ä gräjer dä…

Låt oss gå tillbaka en stund till nådens år 1560.

Detta år stämplade Gustav Vasa ut, 64 år gammal och hans äldste son, den osnötne Erik XIV tog över. Gustav Vasa fick i slutet av 1800 och början på 1900-talet en nationalhjälte och landsfadersstämpel av dåtidens historiker. Troligen var han en av dom större fäbälgarna som styrde sitt land med en diktators fasoner med lönnmord, halshuggningar och andra trevligheter. Stalin byggde Sovjet och Gustav Vasa byggde Sverige, terrorn var nog ganska snarlik. All opposition slogs ner brutalt.

Den 21 augusti 1560, för precis 451 år sedan, såg dåtidens medborgare en partiell solförmörkelse, d.v.s. månen hade tagit ”ett bett” i solen, if jo nåu wått aj miin. Denna händelse såg även den då 13-årige, men numera stendöde, Tycho Brahe.

1560 hette den danske kungen Fredrik II. Hans farsa var kusin med Kristian II, även kallad Kristian tyrann, ännu en fäbälg av stora mått. Det var ju han som drog igång Stockholms blodbad där bland annat farsan till Gustav Vasa blev av med skallen. Fredrik II morsa var syster till Gustav Vasas första käring, alltså var den danske regenten Fredrik II kusin med den nye svenske kungen Erik XIV. Där har vi ytterligare en fäbälg. Så är det även idag, att den danske Margarethe II och allas vår Carl XVI Gustaf är kusiner. Ja ja, inavel och inveckling i den högre skolan. Fast Margarethe och Carl Gustav är väl inte direkt några större fäbälger

1560 beslöt den danske kungen Fredrik II att tre fyrar skulle uppföras, Skagen, Anholt och Kullens fyr. Tycho Brahe blev efter solförmörkelsen riktigt impad av att den hade förutsetts av dåtidens astronomer, då tänkte han att stjärnskådare, det vill jag bli när jag blir stor. Fredrik II hade fixat ett ställe åt Tycho på ön Ven i Öresund där Tycho kunde ägna sej åt stjärnor och planeter och dessutom fick han ett hus på Kullaberg. Tycho var ju av adlig ätt så han hade väl sina kontakter. Cirka fem mil norr om Ven, på just Kullaberg, ligger Kullens fyr. Det är Kullens nuvarande optik som är beskriven här ovan. Kullens fyr ligger ju i Skåne men Skåne tillhörde ju Danmark vid denna tiden.

Kullens första fyr som danskarna fixade till 1561 var en riktigt avancerad sak. En järnkorg full med ved som skulle tändas på och hissas 20 alnar, ungefär 12 meter, upp i luften. Ett par år senare hade man tröttnat på att elda med ved så man byggde ett litet fyrtorn där ljuset bestod av 12 stycken talgljus som brann i en lykta. Tycho Brahe blev tack vare sin position, fyrvaktare på Kullen från 1577 tills han checkade ut från jordelivet 1601. Ett jobb som han inte nämnvärt brydde sej om, fyren fungerade dåligt, folk klagade på att den sällan lyste. Han hade väl många andra järn i elden. Det var nästan lite vitsigt det med tanke på att man eldade fyrarna förr, nä den var dålig. 1624 byggde man om fyren igen, nu eldade man med stenkol istället, det var lite bättre tyckte man, nu slocknade den inte så lätt. Men ändå fungerade den lite si och så, ibland inte alls, särskilt i dåligt väder när fyren som bäst behövdes.

I och med att danskarna darrade när de svenske tog tåget över Bält i början av februari 1658 och freden kom i Roskilde tre veckor senare, blev Skåne och därmed också Kullen svenskt. Knappt 200 år och fyra ombyggnader senare var stenkolsepoken slut. Stora mängder stenkol hade förbrukats. 1843 byggdes fyren om igen och nu använde man oljelampor och speglar av mässing som såg ut som parabôler, jo men. Vid det förra sekelskiftet byggdes den om ytterligare en gång och blev den nuvarande fyren. Första ljuskällan var en fotogenlampa men 1937 blev ljuskällan den nuvarande, en 1000 watts lampa och tack vare det optiska mästerverk som dom s.k. Fresnel-linserna är, så är Kullens fyr Skandinaviens ljusstarkaste. Det är även Sveriges högst belägna fyrplats med fyrljuset 78,5 meter över havet. Själva fyrtornet är 15 meter högt.

Tänk alla fartyg som har passerat genom Öresund, utanför Kullaberg och Kullens fyrplats. Allt från 1600-talets regalskepp, fullriggare, briggar, fregatter, ångfartyg där eldarna kämpade med att mata dom ständigt hungriga ångpannorna med kol, slagskepp och jagare fram till dagens kryssnings och fraktfartyg. En sommarkväll för 44 år sedan passerade ett tjugotal båtar då jag satt vid stranden vid Råå camping, strax söder om Helsingborg, och fascinerades av båtarnas lanternor och fyrarna på den danska sidan. Det var häftigt det för en 11-åring. Alla båtar som färdats genom Öresund de senaste 450 åren har haft Kullens fyr som riktmärke, där fyren har varnat sjöfararna, kom inte för nära, klipporna här nedanför är inte att leka med, men samtidigt har fyren visat vägen och varit som en vän i natten.

Fotnot: Fäbälg= ett värmländskt ord, ett okvädningsord, typ dretstövvel.

Som en händelse är det den internationella fyrdagen idag åxå. Så det kan slumpa sej… Dagens datum är den 21 augusti 2011. Förresten, den 21 augusti 1968 ockuperades Tjeckoslovakien av styrkor från Warszawapakten med Sovjet i spetsen. Samma datum fast 1911, för exakt 100 år sen, stals ”Mona Lisa” från Louvren i Paris och precis idag för 25 år sedan föddes Usain Bolt, ni vet han som brukar ha så bråttom, men det bekymrar inte Kullens fyr. 1000-watts lampan lyser, linserna roterar och en ny lysande (!) föreställning ges varje kväll och natt. Det är det som Kullens fyr bryr sej om.

Tommy Svensson, medlem i Svenska Fyrsällskapet. Som sagt idag är det 21 augusti 2011.



Då Highway to hell mötte Min jojo.

Kuriosa Posted on Wed, July 20, 2011 11:12:35

TJENARE FOLKET

Då Highway to hell mötte Min jojo.

Australiens flagga hängde över ingången till dansbanan. Jag var på Jigs i lördags. Repliken kunde lika gärna ha sagts för 35 år sen men den stämde även lördagen den 16 juli 2011. Och apropå 35 år sedan, så spelade Jigs i folkparken Cortina i Vinberg strax utanför Falkenberg, just den 16 juli, året var 1976. Vid 23-tiden tar Jigs sin paus då ett band från Australien ska äntra scenen för att köra några låtar. Det är första gången som bandet är i Sverige.

Gitarristerna och tillika bröderna Angus och Malcolm Young, basisten Mark Evans och trummisen Phil Rudd tar plats medan sångaren Bon Scott står bakom scenen och spyr. Första låten kör bandet med andra ord utan sin sångare. Men till den andra låten har Bon Scott repat sej och är med. Det australiska bandet är ingenting mindre är hårdrockslegenderna AC/DC.

Den 16 juli 2011 var det på dagen 35 år sedan detta hände, så nu ville gitarristen i ett coverband som gärna spelar AC/DC:s repertoar göra ”A tribute to AC/DC” med dansbandet Jigs, just i folkparken Cortina i Vinberg strax utan för Falkenberg. Coverbandet heter Slowrider. Gitarristen i bandet, Magnus Nilsson, ringde upp Tryggve Johansson f.d. gitarrist i Jigs och frågade om dom kunde ställa upp på en nostalgikväll. Tryggve raggade ihop sångaren Jota (John-Olof), Ulf på trumpet, Anders på sax och Peter på keyboard. Åke basisten och Ingemar som skötte trummorna i original-sättningen vid tiden det begav sej, kunde inte komma. Basen och trummorna sköttes istället av två studiomusiker från Skara. Det verkade vara ett par fullblodshingstar från Bert Karlssons stall om man säger så. Dom hade i alla fall varit med förr.

En annan som ställde upp, som var med på den tiden, var en herre vid namn Tommy Svensson, dock var han inte med på den historiska spelningen då AC/DC lirade, men han dök upp på ”tributen” så att säga.

Grabbarna i Jigs kände igen mej efter alla dessa år, jag visade kort på grabbarna från mitten på 70-talet. Det blev glada miner och minnen. Ulf, trumpetaren i Jigs drog sej till minnes att min gamle vapendragare Berra, han med efternamnet Gullbrand, skulle få önska en låt på begäran en gång. Nu blir det säkert en riktig Rock and Rollare tänkte grabbarna, då Berra säger att ”Ingen”, en riktig dansbandstryckare, ville han höra. Grabbarna blir förvånade men spelar ”Ingen” till Berras förtjusning. Berra, som inte direkt hade Pavarottis pipa, la ner hela sin själ i låten när han ”sjöng” och känslan, den gick inte att ta miste på.

Ulf berättade, att dom, före nostalgikvällen bara hade spelat en enda gång tidigare i Cortinaparken. Det var just då AC/DC skulle göra sin första Sverigespelning. Det var då som Ulf bjöd sångaren Bon Scott på snus. Snuset som gjorde att Bon Scott ”stod över” AC/DC:s första låt i Sverige.

Öppningslåten som Jigs startade med i lördags är en kultklassiker, nästan snudd på ”töntvarning”, men nostalgin tog överhanden när Peter, på klaviatur, klinkade fram introt på ”Min Jojo”.

Jigs körde, ala en ishockeymatch i tre perioder. I första pausen dök Slowrider upp och rev av AC/DC:s repertoar från den historiska kvällen för 35 år sedan, bland annat brottarhitten ”T.N.T”. Slowrider var riktigt bra, och Magnus Nilsson hade på sej en kopia av Angus Youngs skoluniform. Och Kjell Gunnarsson, sångaren, hade en härlig hårdrocksrasp i rösten. I andra periodpausen så att säga, spelade bandet AC/DC:s övriga repertoar. Sista låten för Slowrider blev naturligtvis rockrökaren ”Highway to hell” och då tillsammans med Jigs. Således två trummisar och två basister och tre gitarrer och Anders sax och Uffes trumpet, dessutom ett par hundra i kören, det måste jag säga var kulmen på kvällen. Trycket i låten blev en riktig ståpälsare.

Jag måste åxå säga att jag hade skruvat upp förväntningarna inför kvällen ganska så högt och sen när verkligheten blev klart mycket bättre då ville man att kvällen aldrig skulle ta slut. En riktigt härlig blandning av dansband och hårdrock. Då, 1976, så var det nog bara dansbandsfolk som lyssnade till hårdrockarna. 35 år senare var blandningen ungefär fifty-fifty. Vädret då? Lördag eftermiddag och lördag kväll citerar jag Tomas Ledin: Inte ett moln så långt ögat kan nå… Fredag kväll regnade det och likaså på söndag morron. Det kan man kalla flyt (!)

Jota, Peter, Anders, Ulf och Tryggve, fan va sköj dä va å få träffa er igen och ett speciellt tack till Magnus Nilsson gitarristen i Slowrider. Det var hans idé med Nostalgikvällen. Som sent eller aldrig ska glömmas.

Bland publiken, som jag skulle uppskatta till 400-450, fanns bland andra Cicci, Dennis, Robbin, Jonatan, Krister Classon, ena halvan av ”Stefan och Krister”, Jan-Ove Jönsson, kallad Jojje, även han var där helt privat. Ibland brukar man se honom som ”Bevbäaen” Dag-Otto.

Så till alla som läser detta och var med på 70-talet när vi åkte runt halva Sverige efter grabbarna: Jota bad mej att hälsa så gott till er.

Fotnot: Jigs lade instrumenten på hyllan 1992, men det händer att instrumenten dammas av nån gång ibland. Bilder från Cortina har någon lagt upp på Youtube.

Tommy Svensson skrev detta den 20 juli 2011.



En Honda 125:a och jag.

Kuriosa Posted on Sun, May 29, 2011 22:11:32

TJENARE FOLKET

En Honda 125:a och jag.

Det var en afton i slutet av april i nådens år 1972. Platsen var Segerströms motor på Värmlandsvägen i Karlskoga. In med kopplingen, ettan neråt och jag släpper kopplingen försiktigt. Jodå, jag är på väg hem till Värmland och Forshaga på min nya Honda 125:a. Färgen var Candy Blue Green, 15 kusar skötte sitt. En hjälm, modell ”Tommy”, jo den hette faktiskt så, skyddade skallen, en jeansjacka med ett påsytt Hondamärke fick dagen till ära markera coolheten. Och precis som i Easy Rider så kände man doften av frihet. Visserligen luktade det koskit ibland men det är ju också en del av tjusningen.

När jag var 7-8 år hade jag lovat min farmor att bjuda på en skjuts när jag fick en motorcykel. Så mitt löfte stod kvar. Farmor fick en åktur runt Bengtsbol i Skived. Då var hon 62 år gammal, alldeles för gammal egentligen för att åka motorcykel, tyckte man då, idag är det nästan mer regel än undantag att 60 plussare åker hoj.

Natten mot den 17 augusti 1972 skedde en massrymning från den beryktade Kumlabunkern. 15 interner ville göra en liten utflykt så att säga. Bland rymmarna fanns Tony Rosendahl, Bosse ”Dynamit”, dom båda ambassadmördarna Baresic och Brajkovic, och legendaren, herr Svartenbrandt. Några av rymmarna hade enligt vittnen varit synliga i Värmland. Fram till årsskiftet 1972-73 så hade man dom gamla nummerplåtarna med en länsbokstav följd av siffror, Värmland hade ju ”S”. Örebro län, dit Karlskoga och Kumla hör, hade ”T”. Numret på min Honda 125:a var ”T 3043”.

En mindre polisspärr var placerad i korsningen, strax efter den gamla järnvägsviadukten vid Nyback i Skived där cykelbanan nu går under vägen. Polisen hade hört via radion att en ”T”-registrerad MC var på väg mot Forshaga-hållet till. Kvällen var sen. Tre poliser spärrade vägen och stoppade mej ganska så effektivt utan att vara våldsamma. Där satt jag på hojen och en polis sa till dom andra :- Jo, den är ”T”-regad, samtidigt som den andre drog upp mina glasögon, som var av ”Ingemar Stenmark-modellen”. :- Nej, den här killen är grön. :- Leter ni Kumlarymmere, sa ja till polisen. :- Jepp, sa den tredje av poliserna. För säkerhets skull kollade dom körkortet åxå. Det var mitt första möte med polisen, tillsammans med min Honda 125:a.

En vecka senare åkte jag fast i Karlstad vid kôrvburn på Östra Torggatan. Jag hade skjutsat på motorcykeln, hojen var godkänd men inte jag, man var tvungen att ha fyllt 18 innan man fick lov att ta med en spätta på bönpallen. 30 kronor i böter… Det var mitt andra möte med polisen, tillsammans med min Honda 125:a.

Ytterligare nån vecka senare skulle jag slå hastighetsrekord på Tôrpjaala, (Torpgärdet) en legendarisk fartsträcka mellan Snedda och Tôrp. För dom som inte var med på geografilektionerna när dessa metropoler nämndes, så ligger dom mellan Västra Deje och Risäter, en av Dejes södra förorter. Jag hade intagit en strömlinjeformad pose på Hondan. Fötterna hade jag stäckt ut på de bakre blinkersglasen, tryck in armbågarna så mycket ja kunde mot kroppen, och skallen, så lågt över styret som möjligt. Blicken pendlade mellan vägen och hastighetsmätaren. 110-112-114-115-116, km i timman. Då ser jag snett framför mej i det vänstra körfältet, en MC-snut som hade kört om mej. Han tittar på mej och gör dämpande gester med handen. Lugn ner dej, sänk hastigheten, sätt dej ordentligt. Jag fattade vinken så att säga och saktade ner till lagliga 90. Jäklar tänkte jag, nu står han nog framme i Risäter och stoppar mej för fortkörning. Men nää. Han såg nog showen i det hela. Troligen så skrattade han samtidigt som han skakade på huvudet. Det var mitt tredje möte med polisen, tillsammans med min Honda 125:a.

Det är måndagen den 25 september, klockan var strax före halv sju på kvällen. Året är fortfarande 1972. Jag och Olov hade varit hos Peter i Deje och lånat en batteriladdare. Olov har laddaren på bensintanken på sin Honda. Peter hänger med oss en bit med sin Honda. Vi åker över gamla Dejebron vid ”Gråten”, Dejefabriken, in på vägen som går genom området. Gamla 62:an. På raksträckan förbi sodapannan öser jag på med Hondan och kör om Peter som saktar ner. Jag har fortfarande bra fart när jag svänger upp mot bron över järnvägen. I kurvan uppfattar jag några grabbar med en lådbil. Uppe på bron där ser jag, alldeles försent, ett par fabriksgrindar, vägen är avstängd strax efter bron. Kraschen är ett faktum. Jag brakar rätt in i grindarna med cirka 50 km i timman.

Änglavakt brukar man kalla sånt ibland. Den grönflaekade Tommy-hjälmen räddade med största sannolikhet livet på sin namne. En lätt hjärnskakning och ett skrubbsår på hakan var allt som påminde om olyckan. Natten till tisdagen tillbringades på ett rum innanför akuten på Centralsjukhuset i Karlstad. I sängen bredvid låg en gubbe, han var säkert 55 år (host host, ja ja) han hade krångel med magen, tarmvred eller något i den stilen, så dom var där ”bak” och lirkade med honom stup i kvarten, det small och tutade och det luktade dret hela den natten i det rummet, så ett utedass, fullt i flôger, en stekhet sommardag doftade Eau du Cologne i jämförelse. På tisdagen kom farbror polisen och ville höra min version av olyckan. Det var mitt fjärde möte med polisen, tillsammans med min Honda 125:a. Tre dagar senare föddes Jörgen Jönsson. Va, vad har han med detta att göra? Inte ett dugg.

Jörgen Jönsson hade blivit en månad gammal då grävmaskinisten såg ett par kvinnoben som stack fram ur bråten i grävskopan. 21-åriga Lena Zakariasson hade hittats ihjälslagen på gamla Katrinebergstippen i Deje. Vi skriver den 30 oktober 1972. Man hade vänt upp och ner på nästan hela soptippen innan man hittade henne. En blodig penhammare hade hittats i närheten av tippen så man koncentrerade sökningarna dit. ”Lenamordet”, samt en misstänkt mördare ”Lenamannen” blev ett begrepp. Drygt ett och ett halvt år senare, i juni 1974, står jag med Ann-Katrin, Britt-Marie och Tommy i backen mellan gamla konditoriet och Deje Hauptbahnhof, vi intervjuas av Kvällsposten om Lenamordet och Lenamannen. Bredvid mej så står en Honda 125:a parkerad. Uj Uj Uj.

Detta inlägg är väldigt långt, så vi gör här ett reklamavbrott. Fortsättning följer…

(Mina recept inom parentes)

DAB. Ett tyskt ljust lageröl, bryggt sedan 1868. Ein Meisterhaftes Pils. Sehr Mommsich. (Häll upp en DAB i ett ölglas, servera det väl avkylt men inte för kallt, snitta upp några bitar Cognacswurst och en skål med OLW:s Pommes Pinnes : Njut)

Bullens pilsnerkorv, Original sen 1953. Ändra aldrig ett vinnande lag. (Värm en burk Bullens i en gryta, hälften vatten och hälften korvspad, korven får inte koka. Servera med Rotmos : Nam nam).

Hemgårdens Snickarkorv. Rökt och lagom mustig. Mums fillibabba. (Fräs upp korvarna i en stekpanna eller lägg dom på en grill, genomstek dom rejält utan att bränna dom för hårt. Servera med en Grillsallad : Dreggel, dreggel)

Euroshopper drethuspapper. Nu i dessa svåra tider, använd papprets båda sider. Skitbilligt, och pappret som dessutom gör det hela till en njutning. (Riv av cirka en halv meter, vik ihop pappret fyra gånger. Torka. Vid behov, gör om proceduren tills vederbörande är nöjd)

TJENARE FOLKET

En Honda 125:a och jag, del 2.

Sommaren och hösten 1972 tillbringade man ofta på Hemgården. Nu är det ju inte den hemgården där man tillverkar snickarkorv jag menar, utan ungdomsgården i Skived. Ungdomsledare var legendaren Sune Skogh. Ljungberg och Orvar dök ofta upp från Deje med sina Hondor. Jag och Olov och även Leif, Benny, Ecke, Bengt, Tomas och Jan-Ove var och blev också Honda-ägare och häckade vid hemgården. Jag har för mej att Kenth också hade en Honda. Kicki, Evy, Pia, Annelie, Elisabeth och några till var också ofta där vid den här tiden. En annan av stamgästerna var en 56:a som gärna satt med sin kassettbandspelare och det var bara en grupp som gällde för honom: Black Sabbath. Visst minns vi honom. Sune Pettersson. Iron man, Into the Void, Paranoid och War Pigs var några av låtarna han ”torterade” oss med. Sune omkom i början av juli 1983 i en MC-olycka, påkörd av en lastbil . Sweet Leaf, en av gruppens större hits, går nog varm i Sunes himmel.

En annan ungdomsgård var ju den i Daniel Petterssons gamla affär som var belägen där kommunkontoret finns i dag. Där inne gick Nazareths LP ”Loud ’n Proud” runt många gånger. Utanför hade jag parkerat Hondan på centralstödet och gjorde ett litet experiment. Jag lånade en cigarrett av någon, ställde den rakt upp på dynan på hojen, startade med elstarten och varvade upp motorn till 11 500 varv. Cigaretten stod kvar, inga vibrationer där inte. Åskådarna och även jag var imponerade. Inne på ungdomsgården (UG) huserade en riktig goding till ledare. Jag minns en gång att han ställde sej på en stol och sjöng ”Imse vimse spindel” på sitt eget lilla vis. Ingen tyckte att han var klok men det var absolut inget ont i honom. Han heter faktiskt Harald Happ än idag.

Vårvintern 1975 blev ”Läkebo” (där Forsgården är nu) nästa ungdomsgård där ”Elvis” var ledare. Tyvärr så minns jag inte hans riktiga namn.”Elvis” ordnade varje vecka ”UG-Toppen” där alla fick rösta fram sina favoritlåtar. Året därpå återfanns UG i ytterligare en gammal läkarmottagning, den på Bruksgatan. Hasse ”Noa” hade hand om biljarden och kassettdäcket. Detta har inget med Hondan att göra. Ta det som lite extra kuriosa.

Fôrsbergskiosken, först var den fristående sedan byggdes den in i Wermlandsbankshuset numera Nordea. Kiosken var en kombinerad kôrvbur och ”vanlig” kiosk. Olov och jag hade parkerat våra 125:or och käkade varsin kôrv mä mos när två snubbar dyker upp på varsin tungviktare. Den ena av hojarna var en gammal hederlig Honda CB 750 den andra en Laverda, en racingmodell. Killen som körde Laverdan var ”kärig-men-inte-otrevlig-typen”.

När dom hade smockat i sej varsin kôrv mä brö så skulle dom visa oss blöjknuttar hur en riktig tungviktare axar. Hondan drar iväg neråt Storgatan. Han som river igång Laverdan följer efter, han ger järnet. Han hinner bara åka tre-fyra meter då något smäller till och killen hoppar av och grimaserar riktigt illa. Kedjan på Laverdan hade ryckts av och slagit till honom riktigt ordentligt på låret. Endast stoltheten fick honom att inte skrika rakt ut av smärta. Hade han varit ensam hade illvrôlet hörts över hele Fôrshaga. Olov och jag tordes inte skratta. Han som körde Hondan kom tillbaka, band fast en lina runt sej och den andra änden på linan runt snubben på Laverdan. Jo jo, så går det också att bogsera.

1972 var bensinpriset 96 öre litern. Hondan tankades full för en tia. 1973 bröt ju oktoberkriget ut mellan Egypten och Israel. Oljekrisen blev ett faktum. I början på januari 74 blev det ransonering på soppan. Ransoneringskort infördes. Jodå jag fick ransoneringskort jag med. Jag kommer inte ihåg hur många kuponger jag fick men jag vet att det var två liter på varje kupong. 30 januari upphörde ransoneringen. Många hade fyllt flera oljefat med bensin för att inte drabbas av bensinbrist.

Min gamla Honda 125:a, 1971 års modell, en K3:a, en tvåcylindrig fyrtaktare med dubbla Keihin-förgasare sålde jag på våren 1975. Sist jag hörde nåt om den gick den i Väse/Alster. Men det är ju 35 år sen… Från och med nyåret 1972-73 så kom dom nuvarande registreringsnumren med tre bokstäver och tre siffror. Då bytte man nummerplåten. Så istället för T 3043 fick Hondan FDO 293. Det reg. numret är det för tillfället inget fordon som har.

1-8-4-3-6-5-7-2. Vad är det för något? Det är den vanligaste tändföljden på en V 8. 1-2. Vad är det då? Jo det var tändföljden på min gamla Honda 125:a.

Tommy Svensson den 29 maj 2011. Det är bara tre veckor kvar, sen så blir det mörkare igen. Always look on the bright side of life…



Rapport från en gammal proggare.

Kuriosa Posted on Fri, May 20, 2011 22:19:39

TJENARE FOLKET

Rapport från en gammal proggare.

”Krossa Kapitalismen. Ner med USA-imperialismen. Vad ska väck, Barsebäck, vad ska in, sol och vind. Ner med storfinansen. Ropen skalla, daghem åt alla. Polis och militär, kapitalets här. Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet”. Jodå, slagorden ekade i slutet på 70-talet då man stod på barrikaderna och eldade massorna och viftade med dom röda fanorna. Man tyckte att socialismen var det framtida målet. ”Bort med borgarbrackorna, ner med tjyvsamhället, leve revolutionen”. Nej nu tog jag i lite grand eller ganska mycket egentligen, riktigt så het var man ju inte. Men visst köpte jag ett nummer av KPML:s tidning ”Proletären” utanför systembolaget i Nordstan i Göteborg, försommaren 1978. Han som sålde den till mej hade jag sett på TV som ”Rasken”. Jo minsann, fast i jämförelse med röde herr Wollter så var jag nog blekt rosa.

Man marscherade till Internationalen i VPK-tåget i Karlstad på självaste Första Maj. Året var 1979. Och stöpt i modell 68, rödvinsvänsterns och studentrevoltens gyllene år, gick man klädd som en riktig VPK:are. Blåjeans, blå joggingskor, solglasögon i pannan, jovisst pilotmodellen skulle det vara, en blå t-skirt och en svart skjorta med ett förtryckt Fordmärke på, och ungefär samma frilla nu som då. :- Är du vänster? frågade mej en tjej som hette Annika. :- Ja, sa jag. :- Men du ser inte ut som en sån sa hon. :- Nähä, sa ja, är det inte vad man har för åsikt som räknas, eller är det bättre om man har rätt klädsel? Så klädmässigt var jag tydligen helt malplacerad. Att man sen drack Tysk-öl och Coca Cola (inte samtidigt naturligtvis, smarties) och dessutom gillade korv, det fick man inte göra, inte bra… det hade nog inte den riktiga kulturvänstern tolererat.

Nej, för att man skulle smälta in i leden skulle man ju ha en murarskjorta, velour eller majong-brallor, näbbstövlar, en grön Fjällräven-jacka med ett ”Atomkraft nej tack”-märke på, en riktig pôtt-frisyr, pipskägg ala Lenin, och som grädde på moset, ett par runda brillor. Tjejerna bar gärna Palestinasjalar. Drycken skulle ju vara vin, dessutom bröd, linser och egenhändigt odlade groddar. Och naturligtvis skulle man ju bo i ett kollektiv. Aja baja Tommy, att du gynnade USA-imperialismen och det internationella monopolkapitalet med att dricka en CPB (Cola På Bôrk). Och dessutom, bodde man själv i en etta på Blomstervägen. Och handlade på ICA gjorde jag, det gör jag även än idag.

(För mej får fôlk va klädde precis hur di vill, se ut sôm di vill och bo sôm di vill, dä driter ja fullständigt i, å naturligtvis får di äte sôm di vill, å te å mä handle var di vill.)

Musiken då? Ja, efter att gått från Tio i topp, så tog man, 1974-75-76, en avstickare till Dansbandsbranchen med brottarband som Max Fenders, Schytts, Tonix, Tommy Elfs, Flamingokvintetten, Thor Erics, Dannys, Thorleifs, Saints, Tommy Bergs och några till och icke att förglömma, våra gamla polare i Jigs. Nån gång på sensommaren 77 så läste jag en bok som fängslade mej totalt. Den hette ”Skotten i Ådalen”. Med den boken blev jag politiskt vinklad på kuppen.

Musiken tog nya former. Proggen knackade på. Hoola Bandoola, Nationalteatern, Motvind, Contact, Nynningen, Arbete och Fritid, Samla mammas manna, Fläsket brinner, Norrlåtar, Blå Tåget, Mörbyligan och allt vad dom hette. Kanske Forshagas stolthet, Autumn Breeze räknades dit åxå. Dessutom så kom jag riktigt ordentligt i kontakt med den svenska visan: Fred Åkerström, Cornelis, Olle Adolphson, Thorstein Bergman, Stefan Demert, Ewert Ljusberg, Bengt Sändh, Finn Zetterholm m.fl. kort sagt, dom klassiska trubadurerna, som jag fortfarande har ett gott öga till. Naturligtvis ingår ju Evert Taube i den samlingen. Två grupper som är värda att nämnas och som jag sett live som jag gillade/gillar är Iggesundsgänget och Grus i Dojjan. Jag måste även nämna Ted Gärdestad som man åxå sett live några gånger.

Själva progglåtarna då? Ja, man känner ju till dom gamla vanliga : Vem kan man lita på, Livet är en fest, Hon kom över mon, Hum-Hum från Humlegården, Staten och kapitalet, En kungens man, Keops pyramid, Hanna från Arlöv m.m. Några av progghitsen håller faktiskt riktigt bra än i dag tycker jag. Och en del är faktiskt aktuellare idag, än när dom skrevs. Men dom flesta är lite, ja ja och några är riktigt patetiska. Några personliga favoriter är ”Lika inför lagen” med Friskt Vatten, ”Sista brevet från Liikavaara-Frans” med Norrlåtar, ”Vi äro Tusenden” med Tältprojektet (Slutet på ”Vi äro tusenden”, mycket mäktig, låten växer i styrka och avslutas med Bengan Blomgrens ruggiga gitarrsolo. Ståpäls), Vidare ”Fyrvaktarens dotter” med Contact, ”Jag och Du” med Norrbottens Järn och ”Ikaros” med Björn Afzelius. Det finns några höjdare till.

(Naturligtvis får fôlk lyssne på va di vill åxå)

Många av Björn Afzelius låtar tycker jag är gångbara, trots att jag fick lite avsmak mot själva personen Afzelius efter att ha sett honom på Gröna Lund. Kan ha varit sommaren 87. Då avrättade han verbalt, allihop som inte hade samma åsikt som han själv. Sorry Björn, men där gick du lite för långt tyckte jag.

Apropå åsikter… ”Tre ryssar satt i ett av Stalins fångläger i Sibirien. Den ene frågar :- Varför sitter du här? :- Jag talade illa om kamrat Popov. :- Och själv då, Varför sitter du här? :- Jag talade gott om kamrat Popov. Dom frågade den tredje. :- Varför sitter du här? :- Det är jag som är kamrat Popov”. Där kvittade det hur man tyckte.

Det finns inget ont i kapitalismen, det onda är i hur den används, sa någon filosof. Medan någon annan tjomme sa: I ett kapitalistiskt system så utnyttjar en människa den andre, medan i ett socialistiskt system är det precis tvärtom, den andre utnyttjar den ene. Hängde vi med nu?

Och den gamle före detta, proggaren Tommy da. Hur är det nu med det häringa, blir det några revolutioner nu för tiden eller… Nej, det är dåligt med det dô, man sitter med Volvo och villa, är beroende av jobbet så att man får den där månadsinbetalningen så man hankar sej fram så skulden på huset minskar. Den som är satt i skuld är icke fri, sa någon som har sitt på det torra, det var ingen mindre än Sveriges Working Class Hero, Göran Persson, den sanne proletären ha ha ha.

Men va fan Tommy, sitt inte och gnäll. Har dom tryckt ner in bingolott i halsen på dej. ”Kasta loss från skiten”, som Nationalteatern sjöng i låten Popens Mussolinis. Nej, man gör inte det, man har ansvar för familjen och så länge man inte mår dåligt, är det helt OK att gilla läget, man anpassar sej och använder valsedeln vart fjärde år. Men man hoppas väl åxå på en rejäl Lottovinst som de flesta andra. Men dä blir väll sôm vanligt, en får jobbe e vecke te. Ja ja, slit å släp å göre å göre ôm. Nu för tia så får en vare gla ôm en blir dretnödig. Nä riktigt så illa är det väl inte…

När Palme blev mördad fick sej hela etablissemanget en rejäl knäck. Skottet tog inte bara död på Palme utan symboliskt tog det även död på Sverige som ett föregångsland, hög välfärd, socialt skyddsnät, en fungerande sjuk- och äldrevård, världens bästa skola… Skottet gjorde hål i den välputsade fasaden så att säga. Hans Holmérs uttalande i Dagens Nyheter den 25 augusti 1986 då han yttrade: ”Om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram, så kommer den att skaka Sverige i sina grundvalar”. Det verkade som Holmér visste något om Palme. Var det Mutor, Boforsaffären, Harvardaffären, eller… Varför tog inte regeringen och partiet tag i detta och grillade Holmér rejält och frågade vad han menade egentligen eller blev det till att lägga locket på för att dölja något som inte tålde dagens ljus, eller… Och Sten Andersson som skulle tvätta vapenbyken. Efter 25 år har man ju inte ens kommit till förtvätten.

Efter detta har jag svårt att lita på makthavare och myndighetspersoner över huvud taget. Ingenting är förvånande längre. Mutkolvar hit och dit. Ganska ofta är det en obefintlig, dålig eller rent av rutten moral på alla plan, från vänster till höger. Schyman som eldade upp 100 000 kronor, istället för att skänka pengarna till nån kvinnojour eller cancerfonden eller nånting ditåt. Farsen som kallas försäkringskassan, sila mygg och svälja kameler. Korruptionen inom Svenska Röda Korset…

Jag säger som Kristian Luuk, i På spåret. Vart är vi på väg?

”Hasta la Victoria siempre”, Alltid framåt mot seger, ett av ”Che” Guevaras slagord.”Che” Guevara, en ikon för revolutionärer över hela världen. Personligen så var ”Che” ingen förebild för mej. Snarare tvärtom. Menar du att du skulle va en förebild för honom? Nej. Trots att han var läkare tog han gärna död på folk åxå. ”El Pueblo Unido jamas sera Vencido”, Ett enat folk kan aldrig besegras. Chilenskt slagord under militärkuppen 1973. ”Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner”. Fjärde versen på Internationalen, den versen hörde man aldrig i Första Majtågen.

”Fortsätt kampen till seger, pojkar”. Erik Bergströms ord till dom som bar in honom i ett hus strax innan han dog av militärens kulor i Lunde, Ådalen 1931. Även om den händelsen, för precis 80 år sen, har berört mej väldigt mycket så har jag aldrig anammat klasskampen utan jag värnar om den demokrati som vi trots allt har i Sverige. Därför kan jag, utan att skämmas eller känna skuldkänslor, hissa vår blågula fana på den svenska nationaldagen.

(Aha, han hissar gärna den svenska flaggan och pratar om socialismen, är man inte nationalsocialist då?)

I händelse av regn har vi revolutionen inomhus.

SÄNK MOMSEN PÅ SKATT

Lovikka-vant-ägare, Tommy Svensson den 20 maj 2011.

Ps. Cicci fyller år idag, 50 minus, nej förlåt, 29 plus ska det vara. Så även idag är den blågula flaggan hissad. Ds.



BVB, Deutscher Meister!!

Kuriosa Posted on Sat, April 30, 2011 19:29:42

TJENARE FOLKET

BVB, Deutscher Meister!!

För sjunde gången i klubbens historia blev idag, minne pôjker, Borussia Dortmund tyska mästare. (för dom oinvigda är det naturligtvis fotboll jag menar). Trots att två omgångar återstår leder dom ligan med ointagliga åtta poäng. Dom tvålade till Nürnberg med 2-0, hemma på Signal Iduna Park inför 80 720 åskådare, samtidigt som enda hotet, Bayer Leverkusen åkte på dalj borta mot FC Köln med samma siffror. Heja Pôjka. Natürlich inställer sej undertecknad i gratulationerna. Dä blir nog nôa DAB i kväll både här på Lingonstigen och nere i Dortmund misstänker jag. Olé hier kommt der BVB… JAAAAAAAAAAA, Jopp hej di hej di hej da…

Tommy Svensson Valborgsmässoafton 2011.



Vass ärrä mä rä Svännsôn?

Kuriosa Posted on Fri, April 22, 2011 13:58:51

TJENARE FOLKET

Vass ärrä mä rä Svännsôn?

-: Stockholm-Motala! Här kommer en dagsfärsk bulletin om hälsotillståndet.

På självaste Långfredagen är han återuppstånden i egen hög person. Efter att i fjorton dagar ha pendlat mellan hopp och förtvivlan. Förra veckan låg han mer eller mindre däckad av en hostig-feber-influensa-attack. Under förra helgen blev han feberfri men hostan höll i sej. Måndan kom och plikten på StoraEnso kallade. Efter måndagseftermiddans strapatser på jobbet kom han hem, klämde en stilla pilsner och såg en dålig film. Vid ett-tiden på natten gick han och la sej och träffades av blixten, sjösvett på mindre än en sekund, låg kvar nån minut i sängen innan dasshôlken pockade på uppmärksamheten.

I vårnattens tystnad och med en fin akustik från porslinet och det kaklade badrummet fick säkert grannarna nys om Svenssons förehavanden. BBBLLLURRRRRÄÄÄÄHHHH. ÔÔÔÔÔRRRRRRRPPPPHHHH. Undrar om grannarna hade lite medlidande och ömmade för mej, eller om hornen växte ut i pannan och skadeglädjen tog över. He he he. En Vestibularisneurit hade satt klorna i mej.

Svensson försökte hålla stenhårt i den gungande stolen. Efter nån timme kunde dom eventuella grannar som lyssnade på den nattliga konseren höra att resonansen hade ändrat sej. :- Nu har han nog hôvve nere i en plasthink. Jodå mycket riktigt. Han hade flyttat tillbaka positionerna till bäddsoffan och fått fram en hederlig spyhink. Soffan åkte virvelvind med honom ända tills gryningen kom, då gick den över i barnkarusellstadiet, fullt tillräckligt ändå för att han ska må illa. Karusellen stannade vid lunchtiden på tisdagen men inne i skallen snurrade det fortfarande av nattens tivoli. Tisdagen och onsdagen ägnade sej han åt sömn i stort sett, han tog sej helt enkelt inte upp ur sängen.

Ett riktigt kraftprov skedde faktiskt på onsdagsmorronen när bilen skulle till Hedlunds Bilverkstad och Svensson gick upp i gryningen för att lämna bilen, sen en morgonpromenad på tio minuter där han träffade på Bosse Eriksson utanför Cellcombs gamla lokaler, Jo jag har vart te Hedlund mä bil ôm du funderer. Väl hemma igen var han som en klôbbad oxe, spyhinken stod redo men klarade sej för påhälsning denna gång.

Vad var det som orsakade karusellen och virvelvinden då? Jo till 99 % säkerhet en Vestibularisneurit, Virus på balansnerven. Jag ”googlade” på detta, symptomen stämde helt och hållet.

Med all respekt för folk som haft och överlevt hjärtinfarkter, klarat sej i katastrofer, besegrat cancer och dyl. så säger dom att livet har fått en andra chans. Så lite grand kan jag väl också få tycka det. Att åka virvelvind i sex timmar var vedervärdigt.

Sen vill jag rikta ett par tack. Trots att jag inte finns med på Facebook så hade många där skickat ”Krya på dej-hälsningar” till mej. Det tackar jag för. Jag begriper inte hur dom fått reda på att jag var sjuk, eller förstår du det Cicci… Tack till Hedlunds Bilservice som bytte handbroms-vajrar och fästen medans man låg och yrade i bingen. Och ett tack till sambon för marktjänsten. Vill samtidigt passa på att önska en GLAD PÅSK till alla mina läsare.

Fan, det var ju 24 år sen jag var sjuk senast så visst kan det väl vara något att skriva om.

Tommy Svensson återuppstånden redan på Långfredagen den 22 april 2011.



Jacob Beser, en gång och en gång till.

Kuriosa Posted on Sat, April 09, 2011 19:31:48

TJENARE FOLKET

Jacob Beser, en gång och en gång till.

Jacob Beser från Baltimore, Maryland USA, var fem år när Japans förre kejsare Hirohito steg upp på tronen. Året var 1926. Två år tidigare hade den dåvarande kronprinsen Hirohito gift sej med sin flamma Nagako. Efter fyra prinsessor föddes så sonen, den nuvarande kejsaren Akihito. Jacob Beser var då tolv år. Året är 1933, samma år som den mustaschprydde Adolf tog över makten i Tyskland. Adolf bildade ju Axelmakterna 1940, tillsammans med Hirohito och italienske Benito, ni vet han som hette Mussolini i efternamn. Den 15 mars 1945 fyllde Jacob Beser 24 år. Den 16 juli samma år, detonerade den första atombomben strax utanför Los Alamos, New Mexico USA.

Kvart i tre på natten till den 6 augusti 1945 rullade planet ut på startbanan på ön Tinian. Förste vapenteknikern ombord, William Sterling Parsons, knackade ur sin pipa mot en bomb som han sen preparerade, jobbet tog ungefär en halvtimme. En bomb som skulle förändra historien. Trots att bomben vägde fyra ton och var tre meter lång kallades den för ”Little Boy”. Klockan 8:15 och nästan 10 000 meter över den japanska staden Hiroshima fällde planet ”Enola Gay” sin dödsbringande last. 43 sekunder senare kom den väldiga blixten. 565 meter över staden exploderade Little Boy.

Piloten Paul Tibbets lade planet i en brant sväng snett nedåt. En minut senare träffades Enola Gay av tryckvågen från bomben. Strax efteråt skakades planet av en andra tryckvåg, den första tryckvågens studs mot jordytan. Det karakteristiska svampmolnet steg till 6 000 meters höjd. Andrepiloten, Robert Lewis, stirrade på molnet och sa :- Herre Gud, vad har vi gjort? I ett nafs hade 75-80 000 människoliv raderats ut. 60 kilo uran hade gjort sitt.

En 24-årig radaroperatör från Baltimore i USA fanns med ombord. Tre dagar senare skulle han få se ett nytt svampmoln stiga mot skyn. Jacob Beser var med även på nästa uppdrag, det som skulle utplåna 60 000 liv i Nagasaki. Planet, som döptes till Bocks´car, var av samma typ som Enola Gay, en B 29:a. Bomben kallades denna gång för ”Fat man”. 11:02 den 9 augusti detonerade den ”fete mannen”. Den aktiva delen var denna gång plutonium. Den var en exakt kopia av bomben i Los Alamos. Jacob Beser var den ende som var med på båda atombombsuppdragen. Han hade, båda gångerna, uppgiften att störa japanernas radar.

Fem dagar senare, den 14 augusti, höll kejsar Hirohito ett radiotal där han förkunnade ”Vi måste acceptera det oacceptabla och uthärda det outhärdiga”. Den 2 september skrev Japan under kapitulationen. För Japans del började kriget redan 1937 med att anfalla Kina. Japanernas policy blev tre år senare, “bränn allt, döda allt, förstör allt”. Runt 18 miljoner civila kineser fick sätta livet till i slakten. Den kejserliga japanska arméns grymheter var av ungefär samma kaliber som Himmlers SS-trupper körde med. Troligen var kejsar Hirohito väl medveten om läget när t.ex. ny ammunition testades på kinesiska fångar för att se effekten.

Hibakusha, är japanska och betyder ”atombombsöverlevare”. Runt 200 000 hibakusha finns kvar. En minskande skara av åldringar i de båda städerna som oroas över att minnet av lidandet ska dö ut med dom. Vid minnesmonumenten i de båda städerna finns drygt 420 000 namn som dött till följd av atombomberna. Vid årsdagen så läggs nya namn till på hibakusha som avlidit under året. Tsutomu Yamaguchi var den enda person som bevisligen överlevde båda atombomberna. Han dog i cancer 2010.

Besättningen på Enola Gay dör också ut. Navigatören Theodore van Kirk är den ende som ännu är i livet. Som extra kuriosa så fyllde han 90 år i år, den 27 februari, samma dag som gamle Frank Buckles avled. Frank var den siste överlevande amerikanen som var inkallad i det första världskriget (se inlägget ”Gamle Frank”). Jacob Beser då? Jo han är också borta, han dog den 16 juni 1992. Lite ännu mer extra onödigt vetande. Hirohitos flamma Nagako dog också den 16 juni fast åtta år senare.

Hirohito gick fri när Tokyoprocesserna var över. Tokyoprocesserna var motsvarigheten till Nürnbergrättegångarna. Sju av Japans höjdare inom det militära slutade sina dagar i galgen. Hirohito anklagades inte ens.

Och själv då Tommy, vad har du för inställning till atombomber? Nja det kanske höll världen, i alla fall Europa, i schack under det kalla kriget, den så kallade terrorbalansen. Ironiskt nog så tror jag att bomberna över Hiroshima och Nagasaki räddade fler människoliv. Japanerna gav ju allt för att försvara t.ex. ön Okinava, lite mindre Öland. Omkring 100 000 japanska soldater, runt 13 000 amerikanska, lägg därtill cirka 100 000 civila dödsoffer. Vad hade en invasion av dom japanska huvudöarna kostat i människoliv? Sen tror jag också att amerikanarna ville visa ryssarna att vi har ”bomben”. Annars har jag väl inte där så mycket till övers för kärnvapen.

Att det sen var civila offer kan ju kanske diskuteras, men över 100 000 civila fick ju sätta livet till i bombningen av Dresden 13-14 februari 1945. Samma antal civilister strök med när bomberna föll över Tokyo natten mellan den 9-10 mars 1945. Så pratas det vitt och brett idag om civila dödsoffer. I dagens oroshärdar beräknas att 90 % av alla dödsoffer är civila, så bara det tycker man att det bör vara en tankeställare innan man börjar med en väpnad konflikt. Enligt Genevekonventionen så ska man i möjligaste mån undvika civila offer. Och vissa vapenslag är också förbjudna. Men en rysk AK 47 en s.k. Kalashnikow, en amerikansk Barett M 82 eller varför inte en Haubits 77 från Bofors dom är inte så farliga, dom dödar bara lite grand. Ja ja…

”Är man mer död av en atombomb än av en konventionell bomb” (Jacob Beser)

”Om det istället hade varit tyskarna som atombombade städer, skulle vi ha definierat atombombning av städer som ett krigsbrott, och vi skulle ha dömt de tyskar som bar ansvaret för detta brott till döden genom hängning.” (Albert Einstein)

”Förr var det jämt och nätt att skinnet räckte till, nu har man skinn till tre stycken” (Håkan i Änga)

Det där sista, vad är det för ett citat då? Jo det var en gammal jobbarkompis som kom med en filosofisk åskådning angående åldrandets inverkan på den manliga kroppens nedbrytning.

Tommy Svensson den 9 april 2011. Apropå andra världskriget så anföll tyskarna Norge och Danmark denna dag för 71 år sen. Apropå 71 år så var Jacob Beser 71 år när han dog, ja ja, gi dä nu…



Jo, några äpplen har man väl pallat.

Kuriosa Posted on Thu, March 24, 2011 12:58:44

TJENARE FOLKET

Jo, några äpplen har man väl pallat.

Grôssbol i slutet på 60-talet.

Tulli och Elof bodde i huset nästan uppe på krönet av den för Grôssbolsborna legendariska ”Tullibacken” (backen är naturligtvis uppkallad efter henne). En kväll smög vi oss in på tomten. Äpplen skulle pallas. Men vi var upptäckta. Tulli hade sett oss :- Va gör ni för nôe? :-Ja, vi paller äpple, sa vi :- Får ni dä da, svara hon. :- Nää dä tror vi väl inte. :- Ni ska fråge först ôm ni får ta, sa hon. :- Får vi ta äpple da, svara vi. :- Ja-a dä får ni, kom tebaka i môrrn så ha ja plocke ner äppla i en kasse ôt er. Nä, vad va detta. Nu blev det ju inget spännande längre. Hon avväpnade oss väldigt effektivt.

För dom oinvigda är Tullibacken den som går från Ankdammen upp mot Sisu-gården, Slätta. Förr hade Tullibacken direkt anslutning till Slättvägen, mammas gata. Tulli hette faktiskt Tulli.

Scoutkniven gnagde sej igenom körsbärskvisten. Göran och jag satt på ett uthustak som tillhörde ett kråkslott. Via ett annat träd hade vi tagit oss upp på uthuset med körsbärskvisten. Två saker som är lite svåra med körsbär är, att börja äta dom och sen att sluta. Vi hade suttit på taket och käkat i ”tio minuter, en kvart” när en ”kärring” får syn på oss. Vi var avslöjade. :- Va gör ni där ôppe och ä dä ni som har såge ner grenen? :- Näää… det är Pära som har gjort det, han sa att vi skulle vänte på’n här ôppe. Ja man fick ju dra till med en ”vit” och samtidig försöka låta lite trovärdig. Skulle hon gå på detta? :- Akt er så ni inte ramler ner å slôr er bare. Göran och jag drog en lättnadens suck och för att försöka förstärka trovärdigheten säger Göran till mej :- Kommer inte Pära snart tror du? Vi försökte kväva skrattet så gott det gick där uppe på taket. Vem var Pära da? Ja han fungera väl som Alfons Åbergs hemlige kompis, ”Mollgan”.

Kråkslottet som var riktigt stort låg mellan Hagagatan, Gärdesgatan och Storgatan. Det fungerade som ungkarlshotell på slutet där bl.a. Ernst Portner, Forshagas egen gay-ikon från förr, bodde. Det var öde i något år innan det revs i början på 70-talet (tror jag). Lite norr om kråkslottet låg en liten röd stuga, där har jag för mej att en som hette Simon bodde, tills nån gång i slutet av 60-talet. Strax bredvid fanns en skrotbil, en ljusblå folkvagnspick-up, på den hade någon målat på ena sidan, ”Raly” stod det med röd färg, troligen skulle det nog stå Rally. Söder om kråkslottet fanns ett magasin med en vällingklocka. Den byggnaden flyttades senare till hembygdsgården i Fôrshaga. Detta var lite extra kuriosa.

I ett grått hus vid Grôssbolsgata bodde Erik, ”Lill-Erik” kallades han. Där var det en rejäl utmaning att palla äpplen. Ryktet gick att ”Lill-Erik” var ruskigt snabb och fick han tag på en så var det inte nådigt. Så det var bara dom tuffaste som hoppa över staketet, tog några äpplen och sen fick man ”lägga benen på ryggen”. Elsa Stålberg, hon som var mat-tant på gamla Grossbolsskolan hade ett plommonträd som fick påhälsning ibland, Petrus Larsson vet jag, hade goda äpplen likaså en snubbe som vi kallade för ”Ögat”. En annan snubbe kom ut i bara fillingarna och jaga oss. Då blev det fart på påkarna minsann. Usain Bolt släng dej i väggen. Jo men, så visst fick man kondition av att palla äpplen.

En lite allvarligare grej var när vi hade pallat kålhuvuden och morötter hos ”Olle i Trägårn”. Trädgårdshandeln låg där de gula tvåvåningshusen står mellan Gärdesgatan och Grossbolstorpsvägen. Han fick span på oss där vi satt och käka vitkål på bänkarna vid lekparken på andra sidan Gärdesgatan. :- Är det ni som har tagit di där kålhôvva, sa han. :- Nää, di låg här, försökte man med. Jag vet nog vilka ni är, sa han. :- Di där kålhôvva ingår i min försörjning. Då insåg vi allvaret och ville göra upp med Olle. :- Om jag får två tior av er så låter vi udda vara jämnt. Jag tror vi var fem stycken som hade skramlat ihop tjugo kronor och när vi, dagen efter, gick upp till Olle för att betala kändes det väldigt skämmigt vill jag lova.

Så detta med att palla äpplen, är det så oskyldigt egentligen? Att ha ett gäng dretonger på tomten som stjäl mina äpplen. Det var ju inte direkt själva äpplena som man var ute efter, det var ju spänningen. Jag vet inte själv hur jag skulle reagera, men gör dom inget värre på gården så må det väl vara hänt. Men som sagt, man var ju inget bättre själv när det begav sej.

Tommy Svensson, f.d. äppelpallare, den 24 mars 2011.



Next »