Fôrshaga Kôrv å motor

TJENARE
FOLKET

Tankar
i Advent.

Fredag
förmiddag. Julduken har hamnat på köksbordet. Fyra adventsljus dekorerade med vitmossa
och små instuckna flugsvampar markerar att julen är i antågande, jora, och i
övermorgon, söndag, är det första ljuset tänt. Jag vill gärna hålla lite på
traditionerna sedan mina barndomsjular.

Jag
sitter vid köksfönstret och kikar på talgoxar, blåmesar, pilfinkar och en och
annan rödhake som låter sej väl smakas av det Svenssonska ”julbordet” bestående
av solrosfrön, nötter och talgbollar. Lyssnar på ”Gläns över sjö och strand”,
en som jag tycker, är en riktig stämningshöjare. Två femarmade stakar i
fönstret. För säkerhets skull klämmer jag några stilla pilsner ikväll, signerat
det tyska bryggeriet DAB. Då har Adventsstämningen infunnit sej

Det
var annorlunda för fyrtio år sedan då det bara var en stake i skyltfönstret, då fanns man på dom ”Gula sidorna” under rubriken ”Jourhavande
Hingst”. Jorasatt. ”Ring så kommer jag.” Nä nu bar det iväg lite grand…

För
femtio år sedan så minns jag hur vi tände ett ljus varje fredag i skolan vid
advent och sjöng ”Bered en väg för Herran” och Hos Anna Davidsson eller nåt i
den stilen. Nä ”Hosianna Davids Son” ska det ju vara. Nu när nya tider verkar
ta över så funderar man på om dessa psalmer sjungs fortfarande. Fan Svensson,
har du gått och blivit religiös på gamla dar? Nä, jag är fortfarande en inbiten
ateist. Men trots det så värnar jag mer och mer om att våra kristna traditioner
ska finnas kvar. Lightvarianten i alla fall.

Som
sagt, för att citera Björn Afzelius i hans suveräna ”Två Ljus”, ”Du vet att jag
aldrig har trott på nån Gud men ibland går jag in i Hans hus. Så när skymningen
faller i morgon så går jag i kyrkan och tänder Två Ljus”. Det kan jag, mycket
väl, också göra. Inga problem alls med det.

Och
som alltid ska det tjafsas om och kring Lucia, stjärngossar som för tanken till
KKK, pepparkaksgubbar som är nedvärderande. Varför inte låta Lucia gå i en
heltäckande burka så slipper hon få stearin i håret eller det kan ju vara en
han under särken eller en hen eller va fan som helst så får genusputtarna sitt
lystmäte. Fan vad jag stör mej på allt fjanteri, sånt här är inte bra för
blodtrycket…

Å
andra sidan, jag tror aldrig jag hört eller sett en enda invandrare gnälla om
Lucia.

”Låt
våra kyrkklockor ringa även om de stör”, skriver en präst och som även påstår
att det är ”De sekulära vill tysta ringningarna”. Jag tror inte det. Det är den
utbredda PK-ismen, som vill tysta kyrkklockorna. Nej, egentligen så vill dom
nog inte ha böneutrop från minareter heller, men för att inte argumentera för
mycket mot det, så tassar man på tå och så vill dom tysta kyrkklockorna, det är
lättare att hantera.

Jag
som ateist störs absolut inte av våra kyrkklockor, låt dom ringa. Jag störs
inte av böneutrop heller i och med att vi inte har sånt i Forshaga (ännu). Jag
bodde, i nästan tio år, ett stenkast från kyrkan i Forshaga och hade inga
problem med klockringningen. Inte ens när man sov söndag förmiddag efter
nattskiftet…

Folk
som flyttar till en plats med störande ljud ska väl inte klaga, oavsett om det
är kyrkklockor, en motorbana, skjutfält, motorväg, förskola, flygfält m.m. som
låter. Däremot kan man väl förstå dom som klagar på, om dom har bott där i fem,
tio år och sen smäller någon upp nåt med störande oväsen.

Jag
hörde om störande julmusik i affärer. Jag menar att en del, särskilt
klädbutiker riktade till ungdomar, fläskar på så man jämt kan höra vad man
tänker, då förstår man att expediterna regerar om man hör ”Jingel Bells”, ”Mer
Jul” eller ”Feliz Navidad” för femtioelfte gången i hög volym. Men troligen
finns det väl en volymkontroll på ljudanläggningen. Eller är det den politiska
korrektheten som kommer in där också?

Jag
hörde om en Taxi som blivit beskjuten utanför en förskola ”Flera våldsdåd har
skett mot taxibolag i Malmö under hösten. Alla händelserna ser ut att vara
riktade mot företaget Ringduvetaxi, som i huvudsak kör skol- och sjukresor. –
Vi ser allvarligt på det här och förstår att det kan finnas föräldrar som är
oroliga”, säger Carina Tempel, servicedirektör på Malmö stad, rapporterar P4
Malmöhus.

Jag
minns när barnen var små och gick i förskolan. Dom satt där och målade med
fingerfärg, gjorde pärlhalsband och la pussel. Så var det alltid nån jävel som
skulle komma förbi och skjuta utanför. En fin svensk tradition. Trolldeg, färgkritor,
ritblock, Browning, Glock och automatkarbiner har ju alltid gått hand i hand på
svenska förskolor. Svenskare än sill på midsommar. Jag brukar citera Kristian
Luuk i ”På Spåret”. Vart (fan) är vi på väg???

Peter
Kadhammar skrev en artikel i Aftonbladet här om dan. ”Släpp in den vite mannen
och er värld är snart utplånad. Invånarna som dödade missionären gjorde rätt”. Detta
angående den missionär som skulle frälsa infödingarna på den isolerade ön Norra
Sentinel i Indiska Oceanen. Den unge missionären vars sista ord tycks ha varit -Jesus
älskar er…

En fråga
till Peter: Gäller detta, att det är rätt att döda missionärer bara för att dom
skriker ”Jesus älskar dig” eller gäller det även dom som skriker ”Gud är
störst” på arabiska.

Nu
under helgen så möts dom ekonomiska stormakterna i Buenos Aries i Argentina i
ett s.k. G 20-möte och nu på söndag är FN:s klimatpanel i Katowice i Polen för
att komma överens om att det har blivit nån grad varmare. Jag hoppas att alla
mötesdeltagare tar cykel, rodd och segelbåt till dessa möten så kanske
utsläppen stannar vid några fjärtar i stället för utsläppen från ett par hundra
flygplan. Har man tur får man se Löfven på en cykel från taxin in till
möteslokalen. ”Ser ni, nu tar jag ansvar för klimathotet…

I
TV4 nyheterna för någon vecka sen- Tre afghanska “ensamkommande” som ska
utvisats till Afghanistan. En av dessa var det särskilt synd om då “han var
förtvivlad då han skulle skickats till ett land han aldrig varit i.” Två
frågor – Hade han då varit i Sverige, innan han tog sig hit, han var ju förtvivlad
då han skulle skickats till ett land han aldrig varit i, och varför sa han att
han var från Afghanistan om han aldrig har varit där förut? Nej här citerar jag
Martin Beck ” Det är nåt som inte stämmer, vad är det vi missar.”

Margot
Wallström skrev personligen under, att FN:s migrationsavtal inte ska översättas
till svenska. Nej dom verkar ha tagit beslutet för att dölja så mycket dom kan.
Man behöver inte vara Sherlock för att fatta att det är något man smusslar med.
Noll respekt för det svenska folket. Från och med den 10 december verkar det
innebära att fattigdom blir ett asylskäl. Afrika har flera hundra miljoner
fattiga som står i kö. Vad kommer detta att få för följder?

Löfven
kan väl säga till Björklund och Annie – Ni kan komma med vilka krav ni vill,
det blir ändå som jag säger, annars går det väl bra att bryta löftet och
samarbeta med SD eller riskera nyval och kanske åka ur riksdagen, det är bara att välja. Ha, ha, ha…

Men
man behöver inte följa TV-serier längre. Sverige är ju underhållning på högsta
nivå. Komik, skojeri, fars, parodi… Nej, det är skrämmande i kubik.
Bilderbergarna ser till att Annie kan bete sej och styra den så kallade
regeringsbildningen. Nej jag tror att Globalisterna har satt klorna i Sverige.
Jag är rädd för det. Reinfeldt gnuggar sina händer…

Ikväll
är det trehundra år sedan Stormaktstiden föll med Karl XII ”Thän första
Adventus” men nu är ju den Humana Stormakten här med allt vad det innebär med ansvarstagande
politiker…

Kyrkklockor
och julmusik är störande. Böneutrop och könsstympning ses som demokratiska och
humanistiska framsteg. Som sagt, Vart fan är vi på väg???

Tommy
Svensson den 30 november 2018. 41 år sedan Tuveraset. Klockan går…

TJENARE
FOLKET

Minnen
från fornstora dar.

Karl
den tôlfte fick ett varningsskott rakt igenom skallen den 30 november 1718. Han
förstod nog piken, för han sa upp sej på direkten. Karl XII:s svåger Fredrik,
som var gift men Kalles syster Ulrika, tror jag var den som avlossade det
dödande skottet.

Enligt
uppgift var han med i löpgraven vid Fredrikstens fästning den där höstkvällen
för trehundra år sedan. Han tyckte väl att Karl XII hade utarmat landet med
alla sina krig. Nä nu jävlar får det vara nog. Han blev sedermera Kung Fredrik
I av Sverige i 31 år (1720-1751) och Sveriges stormaktstid och det kungliga
enväldet var slut. ”Hattar och Mössor” tog så småningom över styret.

Den
Svenssonska utredningen om skottet vid Fredrikstens fästning…

Fredriks
faster Charlotta, var mor till den danske kungen Fredrik IV som även var kung
över Norge vid den här tiden. Fredrik IV var även kusin till Karl den tôlfte
och även till Fredriks fru, Ulrika Eleonora som ju var syster till Kalle
Dussin. Jorasatt. Fredrik IV sa till sin kusin Fredrik – ”Ta död på den där
djefelen så vi får lugn och ro nån gång”.

Fredrik
laddade sin flintlåsrevolver med en kulknapp från Karl XII:s egen uniform och i
skydd av mörkret och den övriga artillerielden, sköt han Kungen. Fredriks
ställning inom armén gjorde att inte en jävel tordes skvallra. Detta är min
teori om skottet vid Fredriksstens fästning för ganska exakt trehundra år
sedan. Jora, så gick det till…

Karl
XII upphöjd till hjältekonung… Nej jag vet inte det jag. Visserligen var det
lite mera tag i Kungarna förr, när dom var med och stred längst fram i fronten
för sitt land. Under
fälttåget mot Ryssland var Närke-Värmlands regemente ett av dom som
kapitulerade mot ryssen och Peter den store vid Poltava 1709.

År
1711 sattes Närke-Värmlands regemente upp på nytt, för att kriga på kontinenten
där dom ännu en gång fick bita i gräset när Magnus Stenbocks styrkor kapitulerade
sommaren 1713 vid Tönning i nuvarande Tyskland. Fem månader tidigare snubblade Karl
XII i Bender.

1716
hade regementet morskat upp sej ännu en gång och var med och invaderade Norge.
Men som sagt i november 1718, satte en kula stopp för stormaktstiden. Sverige
var utarmat. Svenskarna var krigströtta och slöt fred och fick lämna ifrån sej
de erövrade områdena i Baltikum och gamla Pommern.

Lite
släkten är värst. Karl XII var som sagt kusin till Fredrik IV. Karl XII:s morsa
var syster till Fredriks IV farsa, Kristian V. Kristian V som tidigare var kung
av Danmark och var med och slogs i Slaget vid Lund, 1676 mot Karl XII:s farsa,
Karl XI. Detta är ett av de blodigaste slag på nordisk mark då runt 9 000
fick sätta livet till denna kyliga decemberdag. Karl XI var ju gift med syster
till Kristian V.

Farsa
till Karl XI var den numera stendöde Karl X Gustav, det var ju han som tog
Tåget över Bält i februari 1658 då Närke-Värmlands regemente var med och fick
danskarna på fall vid freden i Roskilde. “Nu du, Broder Fredrik, ska vi
talas vid på god svenska” ska Karl den tionde ha sagt. Broder Fredrik var ju
den dåvarande danske kungen Fredrik III som var far både till Kristian V och
Karl XI:s fru. Hänger ni med.

Ytterligare
en kusin till Karl XII var den polske kungen August den Starke. Jorasatt, hans
morsa var syster till Karl den tôlftes morsa. Ja nu ä dä bra da Svensson. Ja
men lite till… Jo, August blev ju avsatt av sin kusin 1706, men efter att Karl
XII torskade i Poltava tog August tillbaka kronan i Polen. August förövrigt,
var en potent jävel, det ryktas om att han hade över 350 ungar. Jäklar vilket
månadsunderhåll…

Nej
nån fredlig lösning på det Stora Nordiska kriget 1700-21, fanns inte för denna
dåre. Runt 200 000 svenska soldater fick offra sej under dessa år. Nej det
gjorde du bra Fredrik som satte en kula i hans tinning och sen att några
grupper hyllar Karl XII på hans dödsdag, ja det förstår jag inte alls. Det är en stormakt han får ärva och tjugo år senare är Sverige ett slaget land. Nej en sån ledare hyllar man väl inte…

Apropå skjuta skallen av statsmän så är det
idag 55 år sedan John F Kennedy dog av akut blyförgiftning på order av CIA
(tror jag). R.W. är initialerna på han som avlossade det dödande skottet. (tror
jag). Fan vad du tror Svensson… Ja jag var ju inte med i Dallas eller Fredrikshald
när det begav sej så man får gå på egna funderingar, vem eller vilka som
tjänade mest på att få dom ur världen…

1718
levde Segol Jonsson och hans fru Maria på andra sidan Klarälven vid Östra Dejebron. Han slapp att bli värvad av Närke-Värmlands regemente och delta i Karl
den tôlftes krig och det är jag tacksam för, för han blev sedermera mormors, farmors, farmors, farfar till
skribenten av denna kuriosa. Skribenten heter …

…Tommy Svensson, det är den 22 november
2018.

TJENARE
FOLKET

Ronald,
Ulf och jag.

Det
hela började sensommaren 1974, på hemväg från Eldfesten i Lindfors, strax
utanför Molkom. Turen gick via Karlstad till Forshaga. I polare Gullbrands Opel
Kapitän, ”Gröna Faran”, trängs tolv personer där ibland skribenten själv. I
bandspelaren sitter en kassett med dansbandet Jigs, där dom river av sin
rökarversion av Owe Thörnqvists ”Hjalmar Bergström”. Fan vilket tryck det var
när ”alla” skrek med i refrängen.

I
november samma år så spelar Jigs på Munkfors klassiska dansställe ”V-Nalen”.
Jora vi åkte dit, vi blev så småningom en ”kärntrupp” på fem, sex personer.
Några grabbar i orkestern frågade, efter spelningen, om vi hade några öl dom
kunde få köpa av oss. Ja vi har fulle skuffen i öl men det bjur vi på, sa
Gullbrand. Bertil ”Berra” Gullbrand. En saknad polare.

Någon
månad senare var Jigs på anrika ”Hyttan” i Karlstad. Hyttan låg i andra änden
på komplexet där CCC ligger idag, Carlstad Conference Center. – Ja men va fan
det är ju ni, sa grabbarna i Jigs. På den vägen var det och vi blev polare med
bandet. Många turer till olika dansställen blev det, Trollhättan, Flen,
Allingsås, Örebro, Hällefors, Flisa i Norge, Ambjörby, Årjäng, Bäckefors och
säkert ett trettiotal ställen till.

Midsommar
1976 var vi och Jigs på Sollerön i Dalarna. Dom spelade på Midsommarafton och
Midsommardagen, fast på kvällen naturligtvis. Efter spelningen på
Midsommarafton kom dom ner till campingen där vi tältade, och klämde någon bira
med oss. Jorasatt.

Trumpetaren
i bandet Ulf och jag satt i ”djupa samtal” med en varsin öl i näven. Jag kommer
ihåg att vi diskuterade bland annat gruppen, Emerson, Lake & Palmer, polare
Gullbrands pjuck, blå-flakade (flejk) med silver-flakade stjärnor på och låten
”Sweet Soul Music” från deras LP ”Tio i toppar”. Nja jag är nog lite partisk
kanske, men jag tycker dom gör en riktigt bra version på den låten. Ulf
berättade att han hade lagt på tre trumpetstämmor på spåret så det skulle låta
som ett riktigt storband. – Tre trumpetstämmor vet du Tommy, och med Björns
trombon, det blir tryck det serru…

Tre
veckor senare den 16 juli 1976 och tolv dagar efter Entebberaiden, spelade Jigs
i Cortina, Vinberg utanför Falkenberg. Tyvärr var det lite för långt för oss
att åka så vi stod över den spelningen. Men då skapades det historia. Ett annat
band skulle spela när Jigs skulle ta sin obligatoriska paus. Sångaren i det
bandet hette egentligen Ronald, jora han hette faktiskt så, han undrade vad
trumpetare Ulf stoppade in under överläppen. Ronald ville prova. Och enligt
rykte så står Ronald bakom scenen och spyr när gruppen kör sin första låt. Han pallade
inte för snuset men sen vid andra låten var han med i matchen.

Tryggve,
gitarristen i Jigs, berättade att gitarristen i pausbandet drog ner sina byxor
och visade röven åt publiken, jodå fullmoonen lyste över Cortina. En riktig
klassiker. Vad hette pausbandet då? Jo dom var ett utbyte, i och med att ABBA
lanserades i Australien så fick australiensarna åka till Sverige och spela och
så blev det så att hårdrockarna AC/DC fick sin första spelning i Sverige när
våra gamla polare i Jigs skulle ta igen sej efter att ha dragit ”Min jojo”,
”Mulliga gulliga Ann-Catrin”, ”Robot Romeo” och allt vad dom nu hette. Den
dansanta publiken fick uppleva klassiker som ”High Voltage”, ”T.N.T.”,
“Rock ‘n’ Roll Singer” och ”The Jack”.

Jorasatt,
där står Angus Young och visar röven åt den svenska 70-tals kvällen, där
utsvängda, tajta gabardinbyxor avslöjade PTV, PTH eller en Cameltoe. Jo men,
bara för damerna att välja… Platåboots skulle det ju vara, långt hår med
polisonger som hette duga var standard, axelvaddskavaj utanpå en skjorta med en
rejäl krage. Det doftade Brut, deodoranten som fanns i den gröna sprayburken
och som grädde på moset, en elegant porrmustasch där muschen går rakt ner en
bit på var sida om munnen, en riktig John Holmsare, den ”store” idolen…

AC/DC:s
klassiker ”Highway to hell” kom tre år senare och det var sångaren, Ronald
”Bon” Scotts sista album innan han dog i London den 19 februari 1980. Minsann
var det inte en riktig rockstjärnedöd, kvävd av sina egna spyor efter en
festhelg som hette duga. Jag tror inte att det var snus han spydde av. Han
kanske firade Thomas Wassbergs guld, som tre dagar tidigare hade vunnit med en
hundradel före Juha Mieto på 15 km i OS i Lake Placid.

På
dagen, 35 år efter Cortinaspelningen, närmare bestämt den 16 juli 2011 och sex
dagar innan Utøya blev känt för resten av världen, var det en Tribute till den
historiska spelningen med AC/DC och Jigs, i just Cortina-parken. Jigs ställde
upp med fem av dom sju medlemmarna som var med, då för 35 år sedan. AC/DC:s
repertoar från samma kväll sköttes av ett coverband, Slowrider, som absolut
inte gjorde bort sej. Jo visst, undertecknad med sambo och tre av grabbarna var
där.

Vi
satt vid serveringen i parken och skummade några bärs när det dök upp några
bekanta ansikten, Jojje Jönsson och Krister Klasson var där som sej själva. Och
så dök Jigs upp, jag går fram till gänget med några fotografier från tiden det
begav sej. Trumpetare Ulf får syn på mej och sträcker fram näven och utbrister
TOMMY!!! Efter nästan trettio år så var man igenkänd av gänget, det var roligt.
Joda, samma näve som höll i en snusdosa, 35 år tidigare och som bjöd Bon Scott
på en pris. Jo men, detta är jag lite stolt över faktiskt.

Ulf
satte sej ner vid bordet där vi satt. Jag frågade om jag fick bjuda på en öl
men han tackade nej. – Vi har precis käkat och då tog jag mej en öl, så det får
räcka med den, man måste ju hålla sej nykter när vi ska lira sen, sa han. Helt
klart. Vi diskuterade gamla minnen från tiden det begav sej bl.a. om polaren
Gullbrand. – Jag kommer ihåg, sa jag, första gången vi var på Jigs, då du rev
av ”Vad har du under blusen Rut”. Då trodde jag att du var ”leadsinger” i
bandet -Ja den fick jag sjunga, sa Ulf, Jota vägrade… (Jota, John-Olov Thorén,
ordinarie sångaren i Jigs).

AC/DC
var och är, nog det mest speciella pausband som Jigs hade. Jag kommer ihåg
några andra pausband som en annan beskådade under turerna med Jigs. Svenne o
Lotta, Jerry Williams, Fred Åkerström med Trio CMB, Janne Önnerud och Kisa
Magnusson, Janne Lucas Persson, Mats Rådberg & Rankarna, jag tror jag minns
en tjejgrupp från Filippinerna som kallade sej för Tripletts. Som sagt minnet
är lite diffust, jag vet inte ens om jag såg dom, trots att jag var uppe på
scen, sa polarna. Ja det var i vår ungdoms fagraste vår…

Och
tack vare att vi spontant, en eftermiddag i mars 1975, undrade ”Vart har vi
Jigs ikväll, ja män dä lugnt, dä ä bara tie mil dit, då åker vi” så finns det
idag en värmländsk 40-plussare, som kom till världen drygt nio månader senare.
(Nej det är inte min)

I
somras så snubblar jag över en dansbandssida på nätet och läser att Ulf hade
gått bort två år tidigare. Han avled i april 2016, 64 år gammal. Men va fan…

Och
du Ulf, jag misstänker att ryggen framför dej i kön till Sankte Per och
musikernas himmel, tillhörde Prince, han gick över floden fyra dagar före dej.
Jag misstänker även att Bon Scott kommer ihåg dej och att du har lärt honom hur
han ska hantera snusen. Jag tror även att du känner igen polaren Berra som kan
dra lite dråpliga händelser så t.o.m. Sankte Per får sej ett gott skratt. Och
personligen hoppas jag för egen del att det dröjer många år till innan du
sträcker fram näven till mej och säger TOMMY!!!

Vila
i frid Ulf.

Tommy
Svensson den 30 oktober 2018.

TJENARE
FOLKET

Två
150-åringar och tre pensionärer.

Grattis
på 150-årsdagen säger undertecknad till…….. DAB, Dortmunder Actien Brauerei.
Grundat i Dortmund 1868. Den ölen har varit en personlig favorit för mej i 41 år.
Bryggd enligt dom Tyska renhetslagarna, nja det låter lite suspekt, men det
innebär att endast Korn, Humle, Jäst och Vatten är tillåtet. Och just i år är
Burkarna specialgjorda för födelsedagsbarnet. Man kan bli tårögd för mindre.

Grattis
på 65-årsdagen säger undertecknad till…….. Bullens Pilsnerkorv. Grundad i
Alvesta i Småland 1953, efter ett salmonellautbrott, då ungefär 9 000 sket ner
sej och 90 personer dog p.g.a. smittat kött. ”Den här korven i konserven är
garanterad salmonellafri” sa man. Jag har haft den som favorit sedan mitten på
70-talet och nån salmonella har jag inte haft. Kan inte påminna mej att jag har
skitit ner mej heller sen jag började med Bullens. Receptet liksom utseendet på
burken har varit den samma sedan 1953. Och sedan Alvesta Slakteri har skurit
ner personalen (!) är det SCAN som har hand om kôrven.

Lite
kuriosa om Bullens, den gamle rallyföraren Björn Waldegård hade en specialbyggd
hållare vid turboaggregatet på sin rallybil. Hållaren var perfekt dimensionerad
för en korvburk innehållande Bullens Pilsnerkorv. Efter en specialsträcka hade
burken å kôrven perfekt temperatur vid målgången… Korven innehåller ingen
pilsner. Det kommer sej av att den gamle skådisen Erik ”Bullen” Berglund
(1887-1963) fick ge namn år en massa produkter signerade Alvesta Slakteri och
han var med i de så kallade pilsnerfilmerna som producerades på 30-40 talen. Idag
är det bara Pilsnerkorven som har tilltalsnamnet ”Bullens”. Joda han fick väl några
kôrvöre i royaltys…

Grattis
på 65-årsdagen säger undertecknad till…….. Ahlgrens Skumbilar Grundad i Gävle
1953. Dom har varit en favorit sedan tidigt 60-tal då man fick springa upp till,
den för oss Grossbols-bor legendariska, Irmakiosken och köpa dessa i lösvikt
för ett öre styck. Efter att Skumbilarna blev ”finska” på 90-talet tillverkas
de nu, sedan 2011 av Cloetta.

Dom
finns i flera olika konstellationer, sura, lakritsdäck, frukt… Men för min
del är det originalet som gäller. Jag har även sett grillbilar, är dom avsedda
för förorter eller… I ett samarbete med bröstcancerfonden för snart tio år sen så lanserade Ahlgrens bilar, ”Rosa Rattar” . Vad
tyckte feministerna om det??

Grattis
på 65-årsdagen säger undertecknad till…….. Coca Cola. Grundat i Atlanta, USA
1886, men lanserad i Sverige 1953 därav 65 åringen. En kall Cola, en favorit
sedan mitten av 60-talet. Det finns femtioelva olika sorter av Coca Cola men
för mej är det ”The real” som gäller. Den kan även, för min del, vara blandad
med en sexa Bacardi Lemon och tre isbitar därtill, mums fillibabba, dregel,
dregel.

Det
sägs att: Vart än en amerikansk soldat sätter sin fot ska vi ha varit där före
och ställt dit en back. Därför fick Coca Cola en stor spridning under det Andra
Världskriget. Man ska även känna igen en
Colaflaska när det är stupmörkt, därav den välbekanta formen på flaskorna.

Coca
Colan har försökt sej på att manövrera ut vår Svenska must under jul och
påsken. Men under jul och påsk föredrar jag faktiskt, jul resp. påskmust. För
mej är musten oslagbar till jul/påskbordet. Inte ens en DAB, Svensson?? Nä,
inte ens en DAB… Men gärna efter maten…

Grattis
på 150-årsdagen säger undertecknad till…….. Pater Noster (Fader vår, på latin) Fyren på Hamneskär utanför
Tjörn. Byggd 1868, som varit en favorit sedan 1971-72 då jag hörde ”Fyrvaktarens
dotter” med Contact för första gången. En låt som jag tycker, är ett jävligt bra,
modernt skillingtryck. Pater Noster en 32 meter hög Heidenstammare
som jag bara har sett på håll. Med en lysvidd på 20 nautiska mil. (ca 37 km)

Och
för undertecknad som är medlem i Svenska Fyrsällskapet så är det viktigt att
värna om våra Svenska fyrar och även se till att dom får göra det dom är till
för. Att lysa, och att varna sjöfart, söndags och snedseglare att, kom inte för
nära, här kan ni gå på grund, samtidigt som fyrarna visar vägen och är som en
vän i natten.

Idag
för 50 år sedan så ”höjs två svarta nävar mot skyn. Skandalen slår ner i
olympiska byn. Societeten sväljer häpet sin whisky sour. Dom har skändat
stjärnbaneret med Black Power”. Tommie Smith och John Carlos demonstrerar på
prispallen efter 200 metersloppet i Mexico OS 1968.

Och idag om 108 år, 2126, inträffar en total solförmörkelse i
Sverige. Den första sedan 1954 så ställ klockradion om ni inte vill missa den.
Tyvärr säger SMHI:s långtidsrapport att just då kommer den Baltiska rotblötan
att komma in över Götaland och Svealand så det verkar skita sej. Fan åxå…

Tommy
Svensson den 16 oktober 2018.

TJENARE FOLKET

Working Class Hero.

Där satt dom på en
provisorisk träbänk, Broström, Berggren, ”Manne”, Molander, ”Peckern”, Thorén,
Johan Karlsson, Axel Sandström, Ragnar Stööd, ”Tôpp-Oskar”, Vester och Åslund
och några till. Och Torsten Läckström…

För snart hundra år sen
satt dom där, utanför Snickeriverkstaden för ett gruppfoto. Snickeriverkstaden,
byggnaden är borta sedan 30-35 år. Den stod alldeles till höger när man kommer
ner till parkeringen på jobbet, Stora Enso, Fôrshaga.

Jag åker/går förbi där
varje gång jag passerat grindarna. Ibland kan jag höra några av dom säga,
särskilt när jag ska jobba nattskift –”Jasså, ä dä natta i Kôlgårn,
Svenssôn”.-” Ja fy fan”, brukar jag svara.

Kan det vara den Åslund
som bodde i min gamla lägenhet, 14 år innan jag flyttade in, eller kan det vara
”Tôpp Oskar” som var gift med ”Tôpp-Selma” en väninna till min Farmor, eller
kan det vara gamle Vester, farsa till truckförare John som jag jobbade ihop med
i två år på Tetra Pak, innan han gick i pension, eller kan det vara han Torsten
Läckström som morsar på mej när jag ska till jobbet…

Torsten Läckström som dog
1926, endast 21 år gammal, sjukdom eller olycka, eller??? Född i Göteborg och
hamnade här i Värmland. Han bodde vid sitt frånfälle i Klarafors, den gamla
brukslängan som låg strax söder om Östra Allen, mellan Slottet och det gamla
kommunförrådet, det som nu används av Forshaga-akademin. Brukslängan Klarafors,
som var en, två och en halvplans brukslänga som troligen innehöll tolv
lägenheter, revs nångång i början på 60-talet om jag inte har helt fel. Enligt
en uppgift så föddes min Morfar i Klarafors när 1900-talet var i sin linda.

Torsten Läckström, föddes
1905 samma år som min Mormor och samma år som Unionsupplösningen med Norge. Han
jobbade på Snickeriverkstaden som ingick i Sulfitfabriken som ägdes av
Mölnbacka-Trysil. Kanske var det han som var far till den lilla flicka som dog
två dagar efter födelsen i september 1924. En liten ängel kom, log och vände
om, som det heter. Flickan som hette Gertrud Elvira, kan ha varit uppkallad
efter en syster eller en kärlek som dog 1918, och som Torsten har vid sin sida
på Grava Kyrkogård.

Torsten fick aldrig
riktigt skörda framgångarna som Arbetarrörelsen kämpade till sej, men han var
med i vaggan när Arbetarna började vinna lite mark. För mej var han en riktig Working
Class Hero. Han har varit helt anonym för mej om jag inte hade snubblat över
ett gammalt foto. Han jobbade på Snickeriverkstaden i början på 1920-talet, ett
halvt stenkast från där jag jobbar nu men jag känner att han kommer att hälsa
på nu när höstdimmornas tid är här.

En tidig fotnot.
Snickeriverkstaden användes efter Sulfitens tid som verkstadslokal åt bl.a.
”Holmbergs mekaniska verkstad”. Den revs, vill jag minnas, i mitten på
80-talet.

En vårkväll 1957 går
Farsan på vägen vid Klaraforsbyggnaden. Vi bodde då på Slottsvägen vid Södra Ed
på andra sidan Slottet. Fabriksgrindarna skulle passeras med en säck ”ärligt”
stulen ved från bolaget, jora Farsan agerade en simpel vedtjuv. En vakt hinner
i fatt Farsan när han precis ska passera grinden –Jaha vart ska du gå med
vedsäcken da, Svensson… Farsan drar en vit… -Jo den ska förman Andersson ha. –
Jaha oj da, svarar vakten, jag öppnar åt dej här… Jo da, då var det inga
problem. Men detta är väl preskriberat nu…

För 120 år sedan,
den 22 mars 1898, inträffade Forshagastrejken då Sulfitens arbetare hade fått
nog. 84 timmars arbetsvecka, arbetsmiljö under all kritik och dålig lön… ”Nä nu jävlar räcker det, nu
strejkar vi”. Drygt 100 man lämnade arbetet medan kokeriet och torkmaskinen var
igång. Förmän och ingenjörer kunde inte hålla igång produktionen utan dom fick bråttom att stänga ner kokare, torkmaskinen,
ventiler, pumpar, m.m. Några dagar senare var militären på plats, 33 år före
Ådalen. Bolaget ägde ju för det mesta arbetarnas bostäder så vräkningar blev
följden. I slutet av april kom strejkbrytare till fabriken men kunde inte klara
av arbetet. Det så kallade humankapitalet verkade inte vara värt nånting, när
man trodde att vem som helst kunde sköta jobbet. Man höll ut i nästan två
månader innan man gick tillbaka till arbetet, några hade fått sparken och blev
svartlistade.

Sundsvallsstrejken 1879,
Forshagastrejken 1898, Storstrejken 1909, och Ådalsarbetarna 1931, är för mej
Svenska Arbetarklassens hjältar, Working Class Heroes. Med i stort sett
fredliga medel tog dom tag i det hela och visade att ett drägligt liv för att
bygga en välfärd värd namnet var att föredra. John Lennons låt med samma namn
är jag lite skeptisk till. Strofen “But first you must
learn how to smile as you kill. If you want to be like the folks on the hill. A working class hero is something to
be”.

Skotten i Ådalen visade
hur långt arbetsgivarna och staten var beredda att gå för att påtvinga
arbetarna sin lönesänkningspolitik. Nu sympatiserar jag med vreden som
Ådalsarbetarna kände efter skotten, men jag har också sympatierna hos dom, när
dom trots allt behöll lugnet när ”arbetarna hade makten” i någon månad innan hjulen
började snurra igen.

På ett foto som visar
översvämningen i Klarälven den 21 maj 1931 syns Klaraforsbyggnaden. Utanför
längan hänger en flagga på halv stång. Samma dag som vårfloden eskalerade
begravdes de fem som sköts till döds i Lunde.

Och bredvid där Klarafors
en gång stod, står den gamla Almen ännu kvar. Den var med när det begav sej.

Fotona på översvämningen
och gänget utanför Snickeriverkstaden finns hos Forshaga Hembygdsförening.

Sverige är ett rikt land,
säger en del. Tror dom att den rikedomen kom som en gåva ovanifrån? Det är bara
två-tre generationer sen, som Sverige var ett land med statare och barnarbete.
Efter sju år i folkskolan var det många som startade yrkeskarriären på bruken,
14-15 år gamla…

De tidigare
generationernas umbäranden och slit har långsamt byggt det här landet till
dagens nivå. Torsten har en del i detta, mina Föräldrar, mina Mor och
Farföräldrar och miljoner andra som varit med att bygga Sverige. Working Class
Heroes… Tyvärr så känns det som om vi är den generation som lämnar över ett
sämre läge än vad vi fick ärva.

Allt var inte bättre förr
men mycket har blivit sämre.

Tommy Svensson den 14
oktober 2018.

TJENARE
FOLKET

Valfläsk
som luktar fejkon…

Vilken
skandaldom. När fyra eritreaner gruppvåldtar en utvecklingsstörd kvinna får dom
ingen påföljd, inget straff, ingen utvisning för dom anses inte ha förstått att
hon var utvecklingsstörd. Slutsatsen måste bli att det är helt okej att
gruppvåldta kvinnor som är utvecklingsstörda. Spar er ilska tills skadeståndet
till dom fyra ska betalas ut…

I
valrörelsen har dom flesta politiker agerat som småbarn i en sandlåda, parodin
blir ett faktum. Jag tror inte folk är trötta på politik utan att dom är trötta
på tjafsande, pajkastande och fifflande politiker. Jora några, kanske ännu fler,
fifflar med våra skattepengar…

Det
är bara när dom ertappas, som dom visar “ånger”. Det är just vid
sådana tillfällen när politiker, som ska föreställa goda exempel, stjäl och
bedrar, som man undrar… Stäng av dom för fan. Dra in riksdagsarvodet direkt.
Ge dom sparken på grått papper. Låt fallskärmen trassla in sej. Ge dom en månad
på sej att betala tillbaka . Koppla in kronofogden sen. Hur svårt kan det vara?
Dom har fått folks förtroende och missköter det i stället. Fy Fan. Den gamle
socialministerns Gustav Möllers ord bör vara en ed som varje politiker ska
svära – ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Att
Socialdemokraterna nu vill satsa 5,4 miljarder per år av våra skattepengar på
att ge alla barnfamiljer ytterligare en veckas ledighet visar att partiet är på
desperat jakt efter röster – och inte tänker på de allra svagaste barnen.

Barn
som har blivit av med sin statliga assistans från Försäkringskassan, på grund
av, till exempel, att de inte kan andas själv, för andning ses väl inte som
grundläggande behov. Matilda behöver en assistent dygnet runt, just för att få
hjälp med andningen men det divideras om att hon ska få assistansen indragen.
Ekonomiska aspekter… Här saknar jag ord…

Den
libanesiska stjärnan Nancy Ajram sjöng på Götaplatsen på Göteborgs kulturkalas,
samtidigt som Europride ägde rum i stan. Alla regnbågssmyckningar på scenen tog
ned, rapporterade GP. – Vi kan inte tvinga Nancy Ajram att göra ett politiskt statement
genom att uppträda på en regnbågsscen, sa Tasso Stafilidis, verksamhetsansvarig
på Kulturkalaset.

Europride
i Göteborg hade inga problem med att, snabbt plocka ner regnbågsdekoren kring
den scen där hon, Nancy Ajram, skulle uppträda. Nancy själv hade inga större
problem med detta. Hon sa att hon var kristen. Hon begärde inte att regnbågen
skulle tas bort, men för att inte stöta sej med hennes hemland togs regnbågarna
ner vid scenen. För när religionen islam, ställs mot allas rätt att älska vem
de vill – då vinner religionen. Varför är du så tyst, Schyman…

Undrar
om dom hade gjort detsamma om en svensk artist hade gått ut och begärt att
regnbågsdekoren skulle tas ner. Antagligen hade den artisten fått sitta i en
studio och fått smaka på skämskudden och blivit brunsmetad.

Studio
ett från Borlänge: Kommunpolitiker är oroliga för att våldtäkter och misshandel
kan gynna SD. I min värld hade det varit bättre om dom var oroliga och bekymrade
över själva våldtäkterna och misshandelsfallen istället.

”Trots
att, allt fler av de lagar som stiftas i riksdagen egentligen har EU som
avsändare, så hörs nästan ingenting om innehållet i EU-politiken i valrörelsen”,
skriver SVT.

”Alldeles
rätt. Vi behöver en regering som står stark i Europa för att ge oss inflytande
över vår egen framtid. Ett viktigt skäl varför SD är så farligt. Ja, gemensamma
beslut fattas gemensamt, och är man inte där har man ingenting att säga till om,
svårare än så är det inte” svarar Bilderbergaren Carl Bildt.

Nej
detta med EU där dom stiftar svenska lagar som sen vår regering och riksdag ”bara
klubbar igenom”, gynnar det Sverige eller gynnar det EU? Det såg vi väl bevis
på för någon månad sen när Jordbruksministern frågade EU om vi fick använda våra
skattepengar att hjälpa våra bönder med bidrag och stöd. Fråga EU om vi får
hjälpa våra bönder… Här saknar jag ord igen…

Att
SD ens har uppkommit beror på övriga partiers förmåga att blunda för problemen
och hoppas att de försvinner av sig själva. När sen ”vanligt folk” blir trötta
på vårdkrisen, skolkrisen, poliskrisen, dagliga bilbränder, våldtäkter och
skottlossning o.s.v. m.m. etc… söker dom sej en annan lösning. Svårare än så är
det inte. Nu säger jag inte att SD är lösningen på det hela.

Lustigt
med denna SD-fokusering förresten. Jag antar att SD är jätteglada för allt
gratisarbete. Om verkligheten spelar Åkesson i händerna så kanske han har en
poäng, och om han gynnas av sanningen, vem gynnas då av lögnen? Över 200 mer
eller mindre kända svenskar går ihop och säger “Rösta på vad som helst,
men inte på SD”. Det är tydligen inga problem för dessa kändisar, att folk
röstar på Nordiska Motståndsrörelsen eller Alternativ för Sverige… Kan
någon förklara varför vi ska ta kändisars uttalanden om politik på större
allvar än vanliga medborgare?

Jag
återkommer till Tage Danielsson och hans ”Vart blev ni av ljuva drömmar”. Han
kritiserade, redan 1976, regeringen Palme och Socialdemokratin. Strofen ”Var är
dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek alla oss och valde
makten. Dom är kvar”. Det påminner om Vilhelm Mobergs citat.
”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att
behålla den”. Jag tycker att både Tage och Vilhelm har träffat rakt på spiken. Jag
tror att pionjärerna inom arbetarrörelsen roterar snabbare än högtrycksturbon i
sina gravar om dom skådar dagens Socialdemokrati.

Jag
gjorde en Valkompass i förra veckan, fick 72 % på ett parti som jag aldrig hört
talas om. Gjorde om samma Valkompass i onsdags, fick 76 % på samma parti . Jag
la min riksdagsröst på detta parti (förtidsröstade här på Lärcenter i Fôrshaga
på onsdagskvällen) fast jag vet att detta parti inte kommer in i riksdagen men
ändå kändes det hur rätt som helst. Ja men Tommy, då röstar du ju inte på nån förändring.
Nä för jag hittar inget alternativ i de nuvarande partierna i riksdagen.

Nej
jag tror att valet till söndan blir en komisk parodi på farsen Sverige. Socialdemokraterna
har varit Sveriges största parti i nästan hundra år. På söndag gör dom troligen
sitt sämsta val någonsin. Kanske ett annat parti blir störst i Sverige. Kommer
SD att få flest röster, vilket mycket väl kan hända, så blir dom överkörda av
de andra partierna.

Jag
tror inte Löfven köper att Kristersson blir Statsminister och vice versa. Jag
tror faktiskt att Annie Lööf avgår med ”segern” och blir Sveriges nästa
Statsminister. Sossarna, Moderaterna och de övriga mittenpartierna kompromissar
fram det hela. Vänstern och SD röstar emot. En ny Decemberöverenskommelse.
Parodin Sverige fortsätter…

Om
Löfven får fyra år till vid makten så skulle nog Tage Erlander citera sej själv,
”Göbber å kärringer, huk er i bänkera för nu ladder han ôm”. Vad skulle du säga
da Tommy? Trots att jag innerst inne har ett vänsterhjärta så skulle jag citera
Ramses den andre. ”Bevare mej väl”. Det sa han innan dom balsamerade honom…

Vem
vill du se som statsminister da Tommy? Ja jag skulle gärna vilja ha tillbaka,
typ Tage Erlander. Ja men han är ju död. Ja det vet jag väl, men trots att han
är död så tror jag ändå att han skulle göra jobbet bättre…

Det
smärtar lite grand. Som sagt, innerst inne är jag vänster men Jonas och Stefan,
jag lever i verkligheten också, i Sverige idag…

Bildt
och Reinfeldt, dom båda Bilderbergarna, tror jag också finns i kulisserna för
att se till att Annie Lööf, den Bilderbergs-vänligaste av alla partiledare,
blir Sveriges nya Statsminister. Jag tror stenhårt på detta men jag hoppas att
jag har fel i kubik…

Ingenting
kan stoppa det mångkulturella samhällsexperimentet Sverige. Integrationen
fungerar inte och ska heller inte fungera, enligt NWO. Globalisterna håller på
att förgöra det gamla Sverige. Nu på söndag har dom ett gyllene tillfälle, medans
vi står vid sidan och tittar på, oavsett valresultatet. Vad fan är det som
händer…

”Den som röstar bestämmer inget. De som
räknar rösterna bestämmer allt”. (Josef Stalin)

Skriver
den konspiratoriske…

…Tommy
Svensson, det är den 7 september, året är 2018.

TJENARE FOLKET

Är det inte det ena så är det de andra…

Jora i pridetågens tidevarv kan man få höra lite saker som får
en att fundera lite grand. Lite swinger och queervarning eller…

– Tur
att vädret är bra så vi kan vara ute. – Vi är väl ute i trägårn va, så
grannarna blir lite avundsjuka. – Skall vi inte ta ett par snapsar innan vi
börjar? – Vad kul att så många kunde komma! – Som jag har längtat, ett helt år
sedan sist. – Det här tycker dom är äckligt utomlands. – Ska du verkligen filma
det här? – Älskling, kan du hjälpa mig med baguetten? – Jag kommer på en gång.
– Så, då har alla kommit. Skål !!!

– Den
största brukar vi dra lott om. – Så här lärde min morbror mig att man ska göra.
– Det är första gången för mig. Ska det vara så här söligt? *slurp* *slafs*. – Jag
verkligen älskar dom lite större & köttigare. – Jag tycker det är fel att
köpa, de bästa jag haft har jag ordnat själv. – Men den här är ju bara 7 centimeter,
är det ens lagligt. – Ska den vara så här mjuk i konsistensen? – Dom från
Turkiet är inte så hårda. – Vrid av den. – Hur ser man vilket kön det är? – Nej,
man ska suga, inte bita. *slurp* *slafs*.

– Smakar
litet sumpigt men den är ändå hård, röd och grann. – Fan vad det sprutade, jag
fick det nästan i ögat. – Ska stjärten vara invikt eller rak? – Vad är det där
för ost. – Älskling, har du doppat stjärten i mjukost? – Doppa den i lite smör så blir det godare. –
Kan man spara stjärten till sist? *slurp* *slafs*. – Vilken fin röd färg den
har. – Det var mycket jobb för en kort stund av njutning. – Det här var
kladdigt. – Det här vita smakar inte alls aioli. *slurp* *slafs*.

– Som
barn fick jag sitta bredvid och titta på och äta korv i stället. – Det är
tillbehören som skapar stämningen. – Fy faan, lukta på mina fingrar. – Min
mormor älskade det här slafsandet. *slurp* *slafs*. – Orkar inte pilla så jag
tar bara stjärten numera. – Jasså, du tar bara stjärtarna du Åke?– Joda, är de
små får man ta två. – Det är ändå bara stjärtarna man vill åt. *slurp* *slafs*.–
Det här var riktigt kul, det skulle vi kunna göra oftare än bara en gång om
året. Nästa år bjuder vi in grannarna…

Nja,
troligen var det bara en vanlig kräftskiva…

Tommy
Svensson den 8 augusti 2018.

TJENARE
FOLKET

För
45 år sedan.

Lite
minnen från en svunnen tid.

Fredagen
den 8 juni 1973 stämplade jag in på Tetra Pak i Forshaga för första gången. Dan
före, den sjunde, så sa dåvarande platschefen Kaj, till Farsan. – Var är Tommy,
skulle inte han börja idag? Farsan som jobbat på Tetra sedan starten, 1969,
nämnde detta för mej. Jag hade missförstått det hela och trodde jag skulle
börja tisdagen den 12, direkt efter Annandag Pingst men Kaj ville att jag
skulle börja redan före Pingsthelgen.

Så
den åttonde drog jag på mej en grön overall, anmälde mej till El-basen
Rickenbacker, nää, Eriksson hette han och heter även så som pensionär. Jag fick
ut en liten verktygslåda med dom ordinarie skruvmejslarna, en polpenna, två
skiftnycklar en ”haj” och en lite mindre modell, en hammare, en morakniv, en kombinationstång
och en avbitartång. Jora den 17-årige elektrikerpraktikanten Tommy Svensson var
redo att ta itu med arbetslivet. Timpengen, praktikantlönen, var 8.90:- Fan,
jag jobbade och fick lön.

Regissören
Bo Widerberg och hans fru verkade också fira min första arbetsdag. Nio månader
och några dagar senare, föddes deras son Johan, jomenvisstfanserru…

Jag
firade i alla fall när första lönen kom, drygt 700 kronor. Efter att ha haft en
gammal hederlig skivspelare med högtalare i locket så investerades en Garrard
skivspelare, en Rank Arena R1020 en 2×20 Watts förstärkare med inbyggd radio
och tillhörande 30 watts högtalare, 4 ohm skulle det ju vara också. Jäklar
vilket tryck det blev…

Tre
LP-skivor investerades också, Deep Purple ”Made in Japan”, Fridens Kilowatt och
Rivaler, LP:n hette likadant och Contact ”Hon kom över mon”. Contacts LP finns
kvar i min drickback, dom två andra har man nog supit bort eller lånat ut… Ja
ja…

Vesst
i fesk. Nånstans runt 10 500 instämplingar på samma ställe, har det blivit
sedan den 8 juni 1973, med två arbetsgivare, Tetra Pak, 1973-2001 och Stora
Enso, 2001 till dags dato. Är det en merit eller misslyckande? Nja, jag har trivts med själva jobbet.
Närheten hem från jobbet, var en trygghet när ungarna var små, så det ser jag
som ett privilegium. Hände det något så var man hemma på fem minuter. Sen så
har det bara blitt så att man blivit kvar av gammal vana. Man vet vad man har…

Om
två och ett halvt år inträffar 65-årsdagen, då drar man sej tillbaka oavsett om
nån minister säjer att jag ska jobba tills jag blir 75. I helvete heller. Har
man gått treskift i dryga 44 år när almanackan visar den 18 januari 2021, så jobbar
jag inte en dag till. Sömnen tar stryk och jag anser att det inte är värt att
krångla med den biologiska klockan allt för länge till. Slutar gärna tidigare
om det skulle komma nån avtalspension eller nåt annat bra erbjudande. En
Lottovinst kanske…

Eller
hur var den berömda slogan som Sossarna körde med 1958: ”Gärna medalj men först
en rejäl pension”. Det var på den tiden när Socialdemokraterna fortfarande var
ett arbetarparti. Folkpartiet, det då ledande oppositionspartiet, tillverkade
en ”motaffisch” med en karikatyrteckning på Tage Erlander “Gärna medalj
men pensionera honom först”. Sossarna kontrade med en ny affisch med
texten: “Tage Erlander meddelar: Tack för välviljan. Men jag törs nog inte
räkna med att kunna regera till år 2008 då Folkpartiets pensionsförslag är
genomfört.”

Nu
dröjde det ”bara” till 1999 då Göran Persson beslöt, med hjälp av en majoritet
i riksdagen, däribland Folkpartiet, att det nya pensionssystemet skulle införas.
ATP:n skrotades. Det nya systemet omfattade inkomstpension och tilläggspension.
Staten övertog då ansvaret för garantipensionen, förtidspensionen och
efterlevandepension. Riksdagen beslutade att kompensera statsbudgeten genom att
258 miljarder överfördes från AP-fonderna till statskassan. Beslutet
bidrog till att utarma ekonomin i pensionssystemet. Och detta var en s.k.
arbetarregering… När kommer dessa pengar tillbaka till AP-fonderna?

Nu
mera är vi ju utlämnade till olika fondbolag åt höger å vänster, banker,
aktier, fastigheter, räntebärande papper och börser och mer eller mindre
nogräknade pensionsbolag som verkar skita i kunderna, d.v.s. pensionärerna, och
bara planerar för sin egen vinnings skull. LO och Svenskt Näringsliv äger ju
Pensionsbolaget AMF, jag hoppas inte det betyder som Adolfs gamla slogan:
Arbeit Macht Frei…

Nej
tillbaka till 8 juni 1973. Jag är ägare till en Honda CB 125 K3 med dubbla
Keihin-förgasare, färgen är Candy Blue Green. Vietnamkriget rasar. Peter
”Foppa” Forsbergs mamma är i åttonde månaden. Idi Amin håller låda i Uganda. Ego
Boy vann Solvallas elitlopp för knappt två veckor sen. Oj oj oj, Ego Boy…
Ingemar Olofsson höll i tömmarna. Ego Boy som dog en mystisk död, ganska precis
ett år senare, ligger begravd i vinnarcirkeln på Rättvikstravet.

Två
och en halv månad senare, den 23 augusti, går Janne Olsson in på Kreditbanken
vid Norrmalmstorg och tar fyra anställda som gisslan. Efter fem dagar ger han
upp. USA:s president vid den här tiden heter Richard Nixon. Han hade nog en
väldigt stor del i att Chiles folkvalde president Salvador Allende störtades i
en blodig militärkupp den 11 september.

Apropå
dagens skogsbränder så drabbades, i början av juli 73, det militära
övningsfältet Örnäs på östra sidan om Nedre Fryken av en rejäl skogsbrand. Jag
minns när vi stod på taket på Tetra och såg både rök och flammor, en mil bort.
Några av mina jobbarkompisar bl.a. Skoog, Sveder och Boström var med i
borgarbrandkåren och bekämpade elden som pågick nästan en vecka.

Orsaken
var, så vitt jag kommer ihåg, att det hade kastats skarpa handgranater, där
sprängningarna orsakade gnistbildning som startade det hela. Skogsbolaget,
Uddeholm hade avrått från övningen. Brandmän från fyra stationer plus ett par
hundra militärer var med vid släckningen. Tre kvadratkilometer skog gick upp i
rök.

Det
är den 15 september, radion, Rank Arenan, står på och spelar musik. Vad som
spelas var inte så viktigt, inte just då i alla fall… Plötsligt bryts
programmet och en röst meddelar att ”Konung Gustav den sjätte Adolf är död”. Det
minnet etsade sej fast. Och precis som vid speciella händelser så vet man vad
man gjorde och vart man var. Jag glömmer aldrig vad jag och tre andra sysslade
med… Gamle kungen dör för övrigt samma dag som Vickans ”gube” prins Daniel
föds.

Dagen
efter så hade vi riksdagsval i Sverige. Det blir oavgjort mellan blocken. 175
mandat mot 175. Lotteririksdagen blev ett faktum. Runt 150 ärenden avgjordes
genom att tombolan bestämde hur det skulle bli med Sverige. Ja ja, ibland blev
det väl vinst ibland blev det nit… Men Palme skötte fortfarande om rodret på
Svea Rike. Han har redan tidigare gått på några grynnor så skutan började ta in
lite vatten och kompassen fick lite missvisning.

1973,
dom utsvängda gabardinbyxornas gyllene år. Visst serru, man skulle väl inte
vara sämre, jag hade ett par gröna, men jag kommer även ihåg ett par grå som, mer
än ibland, låg bredvid dom gröna… ”Tie a yellow ribbon round the old oak tree”
med Tony Orlando och Dawn, är en hit denna sommar. ABBA är fortfarande mest
känd som ett företag inom fisk och skaldjurskonserver. ”Blåsningen” och ”Sista
natten med gänget” var storfilmer detta år.

Mera
brôtterhitt denna sommar är “Hooked on a feeling” med Björn Skifs och Blåblus. “Can’t
keep it in” med Cat Stevens. “Clap your hands and stamp your feet” med Bonnie
St. Claire & Unit Gloria. “The Free Electric Band” med Albert Hammond. “Mama
Loo” med Les Humphries Singers. “Eres
Tu” med den spanska gruppen Mocedades. Lite svenska slaktarhitt åxå, ”Aj aj aj”
med Schytts, ”Dagny” med Lalla Hansson och ”Så gick det till när farfar var ung”
med Yngve Forssells. Jora för tusan, hesheten efter allsången dök upp på en
gång.

Annars
räcker det med att bara säga ”Ted”. Ted Gärdestads andra LP från våren 1973. Jo
det hette så då, LP… Sol vind och vatten, Come give me love, Kaliforniens guld,
Jag ska fånga en ängel, Ramanagaram, Oh vilken härlig dag… Nostalgi och tidlöst
på en och samma gång. Ted Gärdestad en av de berömda 56:orna. En stor idol
faktiskt som jag har haft nöjet att ha sett lajv två gånger.

Sen
har jag en speciell låt som jag alltid förknippar med den 8 juni 1973, första
dagen på jobbet. Jag har åkt upp i hissen till första våningen. Elverkstan hade
sitt förråd på denna våning. Jag kliver ur hissen. Alldeles bredvid hissen
finns ett schakt som går från bottenplanet och tre våningar upp. På
bottenplanet stannar en lastbil, som ska in och lossa pappersrullar. Från
radion i lastbilen hör jag ”I Am An Astronaut” med Ricky Wilde. Och allt sedan
den dagen så måste jag sjunga just den strofen när jag kliver ur hissen på
våning ett. Gör jag inte det får jag troligen ett krampanfall…

Runt
hundra personer som jag började jobba med just denna dag, finns inte längre
kvar i livet. Jobbarkompisar som, Steffensen, Nisse ”blixten”, Gösta
”smörjern”, Johnny ”Mulle”, Kalle Redig, Sven-Johan, Evert ”masen”, Håkan i
Änga, Erik ”mysko”, ”Bagarn”, ”Sickan”, Bertil ”killan”, Kalle ”kula”, Helmer i
Haget, Kalle ”pôtt”, Ivar ”löcka”, Henry ”pampen”, Stig ”jeppe”, Porr-Henning, Lysén,
Gillblad, Måård, Filip, Flora, Fredén, Djupfeldt, Jonte, Sippo, Hellgren, Fax, Öster,
Landin, Granlund och två stycken ”Nillan” och många andra som man träffade och
lärde känna då, passerar revy.

Och
naturligtvis Farsan… som jobbade på Tetra från 1969-1995. Gemensamt för dom ovan
nämnda är att dom idag är borta och gömda av jorden men inte glömda. Anekdoter
och situationer som dyker upp som man kan le åt än idag eller som har lämnat
ett bestående minne.

Tetra
Pak hade funnits i Forshaga i fyra år när jag började, så många av dom som
jobbade där 1973, var gamla sulfit och pappersbruksarbetare från
Mölnbacka-Trysils tid. Personer som var allt från glada skitar, riktiga
färgklickar till gôbbgrinige typer, snudd på folkilskna.

Många
personer har passerat genom dörrarna på Tetra Pak/Stora Enso sen jag började
där. Dom flesta minns man klart, några mer diffusa, en del inte alls. Och personer
som jag jobbar med idag, där jag kan säga: – Vet du att jag har jobbat ihop med
din farfar eller morfar. Det sa 1973 års gubbar till mej när jag började, fan
vad gamla dom va, tyckte man. Jo jo, that’s life.

Eller
som i vintras då jag nämnde för en grabb, – Vet du att jag har jobbat med din
morfars far. Jo men, börjar man bli gammal, eller…

45
år framåt i tiden. 107 år gammal om man får hänga med, Ha ha ha, vadå… vem… Fy
fan. Nej det är bättre att leva i nuet och försöka ta vara på tiden och livet
så gott det går. Och framtiden? Två och ett halvt år kvar till pension. Gå
tillbaka två och ett halvt år, vart är vi då på tidsaxeln? Vintern 2015-16…
David Bowie tar ner skylten, likaså ”Lemmy”, basisten i Motörhead. Va, var det
inte i går eller förrgår det? Fan vad klockan går…

Men
Enso (!) länge jobbar man kvar inom samma väggar. Av 1973 års inventarier finns
inte så mycket kvar. Jora, det finns faktiskt några vägguttag som man borrade
upp och kopplade in, då det begav sej, och som ännu efter dryga fyrtio år
fungerar som dom ska. Och en del märkningar på elcentraler, skyltar som man
limmade upp. Minsann, några sitter kvar än. Och apropå väggar, det enda som
finns kvar, fysiskt, av gamla elverkstaden där jag började för 45 år sedan är
en tegelvägg vid den stora hissen upp till centralförrådet.

Idag
stämplar jag in cirka 13:30. För 45 år sedan stämplade jag in 06:44. Och om 45
år, ja då har man nog stämplat ut…

Tre
av dom som jobbade på Tetra Pak i Fôrshaga 1973, jobbar kvar. En av dessa är…

…Tommy
Svensson, det är den 8 juni 2018.

TJENARE
BJÖRNE

Har
just skördat…

Bra
Björne, bra… Hämnden är ljuv. Ett övergrepp gör man inte ostraffat. För tankarna lite till Åke Eriksson och hans
bajonett i Mannen på taket-Den vedervärdige mannen från Säffle. Även om det
brutala sker med dynggrep och tåget, så växte sympatierna med Håkan. Sållade
bland poliserna allt eftersom boken lästes, vem det kunde vara och när det kom
fram, vem det var, så sa jag ett högt ”Jess…”. Och sedan tystnaden om hur det
gick till med Leffe… Och Lenny då, som vet hur det egentligen gick till och som
ska skriva om detta, han blir väl ”Fake-newsad”. Nej, Bra Björne, bra… Detta
smakade mer… Ha det gött hälsar…

…Tommy
Svensson, det är den 4 april 2018.

TJENARE
FOLKET

Sirius,
myten och legenden.

Sirius,
nu menar jag inte den anrika Uppsalaklubben som spelar sina hemmamatcher, på
lika anrika Studenternas IP, utan jag menar Sirius, den starkast lysande
stjärnan på natthimlen

Stora
Hunden, nu menar jag inte min älskade Bosse, en Bouvier des Flandres, en stor, svart,
lurvig Belgisk vallhund som var min kompis och friskvård i drygt tio år från
1998-2008, utan jag menar stjärnbilden Stora Hunden som just, stjärnan Sirius
befinner sej i.

Vad
är det för speciellt med Sirius da?

Sirius som är synlig från oktober till mars,
står rakt i söder på nyårsnatten. Ta sikte på Orion, den mäktiga stjärnbilden
på vintern. Följ Orions bälte, även kallad ”De tre vise männen”, i en rak linje
nedåt. Den stora stjärnan i den förlängningen är Sirius. Den står inte särskilt
högt över horisonten mot söder/sydost och ljusets långa väg genom atmosfären
gör att stjärnan ofta verka blinka eller skifta färg. Blinka lilla stjärna där…

Ett
säkert vårtecken är att Sirius inte längre syns på natthimlen. Man inser att
Sirius blir osynlig på senvåren, då den redan har hunnit gått ner innan det har
blivit tillräckligt mörkt. Jordens färd runt Solen gör att stjärnorna intar
samma position på himlen ungefär 4 minuter tidigare, för varje dag som går. Lägger
man ihop det blir det två timmar per månad. Om Sirius står i söder på
nyårsnatten, så passerar den söder ungefär vid 22-tiden i början på februari, och
redan runt kl 20 i början på mars och kl 16 i början på april, men då har ju solen
inte gått ner än med tanke på att vi då har gått över till Sommartid.

Lite
snillen spekulerar. Om du står vänd rakt mot söder på nyårsnatten så har du
Sirius i blickfånget. Om Du ser Sirius och det är Nyårsnatt så vet du att du
står vänd mot Söder. Om du ser Sirius och du vet att du står vänd rakt mot
söder så är det faktiskt Nyårsnatt. Å fan. Happy new year…

Ja
det där var väl inte så märkvärdigt. Vad är det som är så speciellt med Sirius
da?

Sirius
är ungefär dubbelt så stor som vår egen Sol. Åldern uppskattas till ungefär 250
miljoner år, och det beräknas ta ungefär 750 miljoner år innan den har använt
all sitt bränsle. Den blir alltså ungefär en miljard år gammal innan den lägger
av. Vi kan ju ställa väckarklockan för att se om det stämmer. Solen har ju en
livslängd på ca 10 miljarder år.

Sirius
befinner sej ”bara” 8,6 ljusår från oss. Det ljuset vi såg i början på mars,
lämnade Sirius ungefär när Michael Jackson trillade av pinn. Och i och med Sirius
är vit, vår sol är gul, så lyser Sirius 26 gånger starkare än Solen. Ja ja
Svännsôn, vart ä dä markvardige da…

Nu
kommer det…

Det
finns i sydvästra Mali, i västra Afrika, ett folk, kallat Dogoner, som har
järnkoll på Sirius. Det har dom haft med sig i legender och nedtecknade
historier. En månghundraårig kultur som kunnat ange exakta astronomiska
förhållanden om Sirius. Först nu kan detta bekräftas som korrekta uppgifter.

Sirius
A, ”Alfa Canis Majoris, som är huvudstjärnan i detta system, har med sej en
polare kallad Sirius B. Sirius B, som är en mycket tät dvärgstjärna, något som Dogonfolket
känt till, till och med att Sirius B kretsar kring Sirius A och att ett omlopp
tar 50 år. Sirius B som inte är synlig med blotta ögat, upptäcktes av
astronomer 1862. Man talar också om en Sirius C, något som Dogonfolket också
känt till. 1995 konstaterades av astronomer att Sirius C verkligen existerar. En
röd dvärgstjärna som ingår i ”Sirius-systemet”. Det finns också en planet som
kretsar kring en av solarna!!

Har
Dogonerna, som en del förståsigpåare tror, besökts av utomjordingar från Sirius
för länge sen eller har dom, som en del andra forskare tror, en teleskopsyn ut
över det vanliga, eller var ifrån har dom fått dessa uppgifter som dom har haft
i århundraden och som bevisligen är helt korrekta? Frågetecknen är många???????

För
mej är mysteriet, hur eventuella utomjordingar från Sirius har kommit på att färdas
i 81 400 miljarder kilometer för att pricka lilla Jorden, och sedan ”hem”
igen. Nej… Men man vet inte… Slumpen, nja… Har Dogonerna hittat på den här tron
på Sirius, och det har slumpat sej så att det är sant eller… Eller som Churchill
sa – Det är en gissning insvept i ett mysterium inuti en gåta…

Det
sägs att om Sirius skulle explodera som en Supernova skulle även Jorden stryka
med, men ni kan vara lugna. Jag tror/vet, att Sirius är för liten för att bli
en supernova, så den slutar som sin polare Sirius B, som en kompakt liten vit
dvärgstjärna. Och skulle den sluta som supernova och Jorden skulle förintas så
vet ni vem ni kan skylla på…

Det
är Sirius det, himlens ljusstarkaste stjärna. Den är inte bara Dogonernas
stjärna, den dyrkades sägs det, även av Vikingarna, inte dansbandet, utan nu
menar jag Hagbard och gänget. Där trodde man att Sirius var självaste Oden som höll
koll på Ragnar, Ulf, Gard, Freja, Siv och Tyra och vad dom nu kunde heta. Dessutom
är Sirius även Värmlands landskapsstjärna. Jorasatt. Infödingarna i Värmland har
tagit Sirius till sej.

Det
får plats ungefär 1 miljon Jordklot inuti Solen, och då ska man ha i åtanke att
en av de största stjärnorna man känner till i Vintergatan kallas VY Canis
Majoris, en röd superjätte och en polare till Sirius i Stora Hunden, den är ungefär EN MILJARD GÅNGER
STÖRRE än Solen, nästan 4 900 ljusår bort. Ändå är den inte synlig för blotta
ögat, ett litet teleskop behövs. För att få en någorlunda uppfattning om
stjärnans storlek så, om man skulle ta ett enda varv runt denna stjärna med en
Boeing 747, en jumbojet, skulle det ta cirka 1100 år…

Då
känns det rätt bra att här i Fôrshaga, är det fem minuter till Systembolaget
och fem minuter till ICA/COOP där det finns kôrv…

Tommy
Svensson, Långfredagen, nä nu har det blivit Påskafton den 31 mars 2018. Får
väl passa på att önska en Glad Påsk då…

TJENARE
FOLKET

Big
Bang och Svarta Hål.

För
lite drygt 13 miljarder år sedan stack Gud Fader ner höger långfinger igenom
molnen och sade. ”Någon där nere, dra i mitt finger”. Någon där nere under
molnen drog i Guds finger. Big Bang var ett faktum. Jora så gick det till… Med
detta vill jag säga att, jag tror inte på Big Bang.

Georges
Lemaître, en belgisk präst som samtidigt var astronom, fick inte riktigt ihop
skapelsen med vetenskapen så 1927, lanserade han sin teori om Big Bang. Att så
måste ju det ha gått till. Hela Universum skapades av och ur, en enda smäll, av
en ”ur-atom”, full med energi och därefter utvidgar sej Universum hela tiden.

Två
frågor: Vad utvidgar sej då universum i ??? Nånting måste ju då finnas
”utanför”… Och tiden måste väl ha funnits innan Big Bang…

Nej
för mej är Universum oändligt, det finns ingen yttre gräns, ingen vägg eller
mur… Universum har enligt mej, alltid funnits och kommer alltid att finnas. Att
solsystem bildas, utvecklas och så småningom går under, det köper jag. Stjärnor
finns idag, som levat i drygt 10 miljarder år. Solen å sin sida har existerat i
cirka fem miljarder år och befinner sej mitt i livet.

600
miljoner ton väte omvandlas varje sekund till helium inne i Solens inre. Detta generar
stora mängder energi, ett resultat av att varje heliumatom har en något lägre
massa än den sammanlagda massan av dom två väteatomer som smälter samman för
att bilda den. Denna mellanskillnad vid en fusion omvandlas till energi, allt
enligt­ Einsteins berömda formel: E=mc2. Jora för fan. Imponerande eller hur?? Solen,
en snäll vätebomb som exploderar 150 miljoner kilometer från oss.

Solen
kommer inte att brinna för evigt. Om sisådär 6 miljarder år har den kört slut
på sitt bränsle, och slocknar och slutar som en vit dvärg. Också det är en
långsam process, men det kommer att betyda slutet för vårt solsystem. Judgment Day. Fan, det är inte undra på
att folk stressar…

Stephen
Hawking, som gick bort härom dan, (14 mars, 3.14 !!! ) forskade om ”Svarta Hål”. Han var född i
Oxford och dog i Cambridge… Bara en sån sak.

Såg
för övrigt en notis i en årsbok för ett trettiotal år sedan: ”Svart Hål hittat
i Jungfrun” Jo jo… Ju större massa, ju större gravitation, dragningskraft. Tänk
på det, alla mulliga damer som vill gå ner i vikt. Och när herrarna blivit
gamla så är ju oftast tyngdlagen, jordens dragningskraft starkare än kvinnans
dragningskraft… Försök vara lite seriös nu Tommy…

Nej
tillbaka till Svarta Hål. Som sagt, Ju större massa ju större gravitation. För
att lämna t.ex. Månens gravitation så behövs en hastighet på 2,4 km/sek
ungefär, knappt 9 000 km/tim. Att lämna Jorden, runt 11 km/sek eller 40 000
km/tim. Solen, drygt 2 miljoner km/tim, runt 600 km/sek.

En
större stjärna som kollapsar blir en Neutronstjärna. Den har klämts ihop så mycket
att elektroner och protoner har ”tagit ut varandra ” så att bara neutroner
återstår. Att ”fly” från en sådan himlakropp kräver en tredjedel av
ljushastigheten. 100 000 km/sek.

Men
en stjärna kan även explodera som en Supernova. Ifall massan är tillräckligt
stor kollapsar stjärnan till ett Svart Hål. En massiv koncentration av
någonting med ett enormt gravitationsfält. För att fly därifrån behöver man
överträffa ljushastigheten, därför heter det: Svart Hål. Inte ens ljuset tar
sej därifrån.

Svarta
Hål fungerar även som galaxernas motorer. Att hålla rotationen i gång. I
centrum av galaxerna finns supermassiva Svarta Hål som väger miljoner, miljarder
gånger mer än Solen. ”Vårt eget” Svarta hål heter ”Sagittarius A”. Det är ett
kompakt massivt Svart Hål i Vintergatans centrum i stjärnbilden Skytten, cirka
26 000 ljusår från jorden. Galaxens mittpunkt har nog glufsat i sej några
närliggande himlakroppar. Schlurrrpp. Skulle man hamna i närheten av ett Svart Hål
så är det kört. Offret spaghettifieras, jo det heter så, man tänjs ut som en
gummisnodd eller spaghetti i en bottenlös kvicksand. Det kan inte va roligt…

Om
Solen skulle bli ett Svart Hål skulle den ha en diameter på drygt en halvmil.
Om Moder Jord skulle bli ett Svart Hål skulle det ha storleken av en jordnöt
ungefär.

Forskarna
uppskattar att det finns runt 2 000 miljarder galaxer i Universum. Vår Sol
är bara en av flera hundra miljarder stjärnor som bildar vår egen galax,
Vintergatan. Tanken svindlar lite grand tycker jag, eller ganska mycket, nej in
i helvete mycket egentligen, om vår plats på planeten Jorden i detta ofantliga Universum.

”Jag
har upptäckt att även de som menar att allting är förutbestämt och att vi inte
kan påverka det som sker, ser sig om innan de går över gatan.”
(Stephen Hawking)

”Det
är bra att tiden går, annars hade allting hänt samtidigt”
(Albert Einstein)

Till
sist har jag en fundering på kvasarerna. Förståsigpåarna säger att kvasarerna är
överaktiva galaxer, med en enorm elektromagnetisk strålning som rör sej otroligt
snabbt, bort från oss, långt ut mot Universums yttre gräns. Ljuset drar iväg
mot en rödförskjutning. Dopplereffekten säger ju att ljud och ljus ändrar
frekvens när man närmar sej ljud eller ljuskällan, eller åker bort från den.

Åker
man mot t.ex. en järnvägsövergång med ett tåg så hör man klockorna, ding,
ding, ding, ding, åker man förbi dom, bort från dom, så ändras ljudet diing…
diing… diing. Ni är med va… Det samma sker med ljuset. Åker man ruggigt
snabbt mot ljuskällan blir ljuset blåförskjutet åker man lika snabbt ifrån,
blir det rödaktigt, rödförskjutning.

Vad
vill du säga med detta da, Tommy? Jo jag tror att kvasarerna är ”vanliga” galaxer
som ligger betydligt närmare oss men som håller på att slukas av ett enormt Svart
Hål som glufsar i sej stjärnor, nebulosor och himlakroppar som sugs in mot
mitten med en sådan fart att ljuset tänjs ut mot rött… Vaj Nått. Nobelpris
eller gallimatias…

Svaret
på gåtan, Universum, är inlåst i ett kassaskåp med kodlås, men koden är också inlåst
i kassaskåpet. Har vi tur är det ett Franz-Jäger… ”Lysande” sa Vanheden om
Supernovan. ”Vilken jädra smäll” sa Harry om Big Bang. ”Självklart” sa Sickan
om min teori…

Men
jag menar, Albert fick visserligen Nobelpris men inte för relativitetsteorin
eller formeln E=mc2 och Stephen fick det inte alls och jag har heller inte fått
det så man är väl i gott sällskap.

Fotnot:
Albert fick Nobelpriset i Fysik 1921, för lagen om den fotoelektriska effekten.
En Solcell fungerar enligt den principen.

Vila
i frid Albert och Stephen, jag sköter firman här nere på Jorden så länge…

Och
allra sist. Leif GW kritiserade de islamistiska nämndemännen. Nu läggs Veckans
brott ner av SVT. Händelse eller tanke?

Ja
ja, lite sånt måste du ju få med också, Svensson…

Tommy
Svensson den 15 mars 2018.

TJENARE
FOLKET

Tankar
vid min Faders grav.

Idag
är det tio år sedan Du gick bort. Tio år sen… När man går till graven blir det
en konstig känsla av allt möjligt, än i dag. Farsan, Farfar och Farmor och två
av Farsans bröder har sin sista vila tillsammans. På nåt vis känns det ändå
rogivande att gå dit en försommardag, plantera blommor och ”växla några ord”
med dom. ”Jo du Farmor, di här blommera köfte vi på Kåppera vi”.” Va säjer du
Faschan, ôm di här begoniera å silverekera da, blir dä bra?” Och man hör
farsans röst då han svarar – ”Dä blir alla tiders dä pöjker”

(Farmor
sa ”köfte”, när det var ”köpte” hon menade)

Strax
efter begravningen när allt det praktiska var avklarat, kläder, möbler,
lägenhet, m.m. kom det egentliga sorgearbetet. Ibland trodde man att ”allt var
bra” tills någon frågade – Tjenare Tommy, läget?? Man förlorade kontrollen,
allt bara brast och tårarna kom.

Vid
urnnedsättningen fick du med dej några rosor och en liten ask med
reparationsdelar till en punktering. En ventil, lite ventilgummin, några
lagningslappar, som behövs för att laga ett cykeldäck med. (Lagningslappar heter
bötter, på värmländska). Saker som du alltid hade med dej, ifall att. Cykling,
dä va ju ditt liv dä se…

Som
sommaren 1960 när du och jag, fick punktering på mopeden vid Norsbron strax
väster om Vålberg. Vi gick ner till älven och du pumpade upp innerslangen och
doppade ner den i vattnet för att se vart det bubblade. ”Här ska ru se, där har
vi hôle i schlangen, vet du”. Vilken smart pappa. Jag kommer i håg hur stolt
jag var. Pappa han kan han. Detta är ett av mina tidigaste minnen av en älskad
Far. Man var ju fyra och ett halvt… Då var det jättebra att du hade med dej
en reparationsask med ”bötter å selluschon”.

Din
”gubbkeps” ligger kvar på hatthyllan här hemma. Ett suveränt foto, när du ser
så där finurlig ut som du kunde göra, finns på fönsterbrädan bakom ”din stol”
här i köket. Katten Elsa, borta sen ett och ett halvt år, är även med på det
fotot där hon sitter bakom dej, på ”sin plats”, på just fönsterbrädan.

”Si,
efter natten kommer alltid dag och såret läks och sorgen har en ände” skaldade
Fröding. Det stämmer inte riktigt för mej. Tiden läker visserligen sår men som
jag skrev på ”treårsdagen” efter Ditt frånfälle. ”Sorgen är som ett hav, till
att börja med går vågorna höga sen kommer dyningarna. Nån gång blir det helt
stilla men dyningarna och vågorna kommer alltid tillbaka”. Så är det allt än
idag.

Tommy
Svensson den 13 mars 2018.

TJENARE
FOLKET

Mitt
förhållande till Zarah.

Vi
skriver sommaren 1988. Ännu skär Järnridån genom Europa från Lübeck till
Trieste och ännu omgärdar Berlinmuren den västra delen av den forna huvudstaden.
Ända sedan Potsdamer Platz har jag haft Berlinmuren bredvid mej på höger sida.
Jag går på den forna Hermann Göring Straße, den som nu heter
Ebertstraße, mot den norra
änden av gatan där det gamla riksdagshuset ligger.

Bakom
muren, på den östra sidan, tornar Brandenburger Tor upp sej. Muren gör en
halvcirkel runt den mäktiga porten. Den tar sej också här en lite annorlunda
form. Den minskar i höjd från 3,6 meter till ungefär 2,5 meter, samtidigt som
den blir lika bred. På den biten av muren händer det att östtyska gränssoldater
står och ser väldigt myndiga ut.

Jag
fortsätter förbi den oåtkomliga Brandenburger Tor. Här återgår muren till sin
”normala” höjd. Någon meter bakom muren anar jag några silhuetter uppe i ett
gränstorn som troligen följer mej med blicken. På andra sidan gatan, väl
synligt för de östtyska gränsvakterna, finns femton vita kors uppsatta. Namn,
datum, år och bild på människor som försökt fly över muren och som skjutits
till döds… Jag förstår inte riktigt…

Det
mäktiga gamla riksdagshuset rakt framför mej imponerar rejält. Uppe på taket tycker
jag mej se den ryske soldaten från Röda Armén som den 2 maj 1945 hissar den
sovjetiska flaggan. Plötsligt hör jag Zarah Leander sjunga live, men vad tusan,
är inte hon borta, död sedan sju år tillbaka. Zarahs röst plus historiens
vingslag ger mej lite rysningar. Och muren som går bara några meter bakom det
gamla riksdagshuset.

Men
som alla kriminalare på TV:n brukar säja: ”Det är nånting som inte stämmer”.
Kravallstaket vid den södra fasaden på riksdagshuset, typ, hit men inte längre.
Zarahs melodi, ”Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn”, får plötsligt ett
upptempo. Ett par tusen ungdomar (oj da) börjar skrika. Jodå, där står den
tyska punkdrottningen Nina Hagen på en scen framför den stora byggnaden. Ingen favorit
alls i mina ögon eller öron. Trots att hon just då lät som Zarah Leander.

Jag
går tillbaka mot muren och Brandenburger Tor. Viker av på den stora esplanaden,
”Straße des 17 juni” som går från Brandenburger Tor mot Siegessäule. Hundra
meter väster om Brandenburger Tor, på den norra sidan om gatan och granne med
platsen framför riksdagshuset, finns ett Sovjetiskt minnesmonument från kriget
med en hedersvakt av två soldater från Röda Armén. Kontrasten blir ganska så
påtaglig när jag hör Nina Hagen skrika ut i högtalarna ”Tjernobyyyyyyyl”.

Zarah
Leander, född i Karlstad 1907, uppväxt på Kungsgatan vid Domkyrkan. Knappt 70
år senare kommer polare Gullbrand och jag upp till en tjej som bor i dessa
kvarter. Jag lånar en skiva av henne, ”Jag kommer upp med den till veckan”.
Jora, jag dök upp med skivan, så hände det sej vid den tiden att det ena gav
det andra som gav det tredje… Jomenvisstfanserru…

Sen
när jag ska gå så frågar hon – Du vill inte låna en skiva till… Ja men det är
klart jag vill, sa jag och följer med henne in i vardagsrummet och bara hugger
en skiva i backen. ”Svenska sångfavoriter” med… Zarah Leander. – Den blir
görbra den… -Ja det är morsans skiva, säjer hon, men den kan du låna, det gör
ingenting. Ja ja, tänkte jag, man behöver inte be om ursäkt för att man gillar
Zarah Leander. Jodå, jag var upp med skivan veckan efter…

Zarah
som var född Hedberg, gifte sej med en Nils Leander. Hennes man i andra giftet
hette Vidar Forsell. Han var son till den gamle operasångaren John Forsell som
i sin tur var broder till Anna som blev gift med den gamle
ärkebiskopen, akademiledamoten och fredspristagaren Nathan Söderblom. En av
Nathans och Annas tolv ungar hette Luice, hon gifte sej med värmlänningen Arvid
Runestam. Han var biskop i Kallsta stift, där Domkyrkan ligger vid Kungsgatan.
Han hade även den rollen när undertecknad kom till världen, bara en sån sak.

Zarah
umgicks med dåtidens storfräsare som Ernst Rolf, Karl Gerhard, Gösta Ekman d.ä.
1934 skrev Karl Gerhard en sång för Zarah som retade tyskarna: “Jag står i
skuggan av en stövel”. Men enligt Zarah Leander själv så brydde hon sig inte om
politik. 1936 flyttade hon till Tyskland och året efter skrev hon kontrakt med
UFA, den tyska filmjätten som var helt i nazisternas händer. I Tyskland hette
hennes chef i underhållningsbranschen, Joseph Goebbels. Jorasatt.

Många
anser nog att Zarah Leander sålde sin själ för berömmelse och pengar. Var hon
politiskt naiv och ville sjunga om kärlek och bli rik, eller dagtingade hon med
samvetet, visste hon vad som försiggick? Hon sjöng för Nazitysklands höjdare
och soldater och spelade i propagandafilmer. Zarah blev Tredje rikets mest
firade diva och högst betalda skådespelerska. Men hon vägrade att bli tysk
medborgare. Men hur många av dåtidens underhållare, utanför Tyskland, sjöng och
smörade inte för ledarna i Tredje riket.

Men
jag menar för Sveriges del, halva kungahuset, halva officerskåren, adeln och
höjdare inom näringslivet som mer eller mindre öppet stödde Hitlertyskland,
innan kriget för Adolf började gå åt helvete. Att hon efter kriget, ensam i stort
sett, fick bära hundhuvudet, det är riktigt orättvist tycker jag.

I
förbifarten kan nämnas att det dröjde ända till år 2000 innan någon kom på att
Clarence von Rosen som var Svenska fotbollsförbundets förste ordförande, var
öppet nazist under kriget. Han dog 1955. von Rosens pokal, var ju SM-bucklan
till det segrande laget i Fotbollsallsvenskan. Clarences bror, Eric, var ju
gift med syster till Hermann Görings första fru, Carin. Jo jo. Plötsligt blev ledamöterna
i fotbollsförbundet riktigt skitnödiga. Sen år 2001 heter ju SM-bucklan “Lennart
Johanssons pokal”.

I
över 30 år, från 1939 och till början av 1970-talet bevakades Zarah Leander av
Säpo. I april 1943 flyttade hon hem till Sverige och Lönö herrgård på
Vikbolandet. Bomberna hade börjat falla över Berlin. Två år senare låg Berlin i
ruiner. Hermann Göring Straße var från 1945 namnlös i två år, och sedan 1947
heter gatan Ebertstraße.

En
minnesplakett sitter på huset vid Kungsgatan där Zarah växte upp, en sal på
Karlstads CCC bär hennes namn och en av båtbussarna är döpt efter henne och
kommunfullmäktige ska älta lite till om hon ska få en gata uppkallad sej. Ja ja,
det verkar känsligt…

Zarah
gick ur tiden sommaren 1981, fast jag tycker att hon lever ännu. Lyssna gärna på “Minnenas
fönster”, finns på Youtube.

Det
är i kväll 32 år sedan Olof Palme blev skjuten till döds. Fast här tycker jag
att det är tiden som går, nej det gör den inte, tiden rusar. Fan, 32 år sedan…

Tommy
Svensson den 28 februari 2018.

TJENARE
FOLKET Å BJÖRNE

Som
man sår får man skörda.

Tjenare
Björne. Jag har just fått hem ett ex av din debutbok, ”Som man sår får man
skörda”, köpt genom Bokus på nätet. Gillar Deckargenren ganska skarpt, gillar
även böcker som ligger så nära verkligheten, att man får fundera själv om det
är sant eller inte, typ Anders Jallais böcker om Anton Modin. Lite konspiratoriska…
Palmemordet ligger mej varmt om hjärtat även om det har svalnat lite. Har ett
blogginlägg som heter ”En tanke som ser ut som en händelse”.

Nej,
jag ser fram emot att sätta ”tänderna” i ”Som man sår får man skörda”. Den är
placerad i kön av olästa böcker men den kommer att gå före, den ligger i
vinnarhålet så att säja. På nattygsbordet finns just nu en intrigdeckare av
Karin Klinga, ”Spionen från Ed”, en story runt Bohuslän och Dalsland som väver
ihop både nutid och en mörk dåtid med nazistsympatisörer under Andra
Världskriget.

Jag
har fattat att du är i travbranschen. Den 14 januari i år var jag med på en
andel, gjord på ICA här i Forshaga av han, Harry du vet. En Grand Slam V75, på
banan i Östersund gick in. En sjua, fjorton sexor och en hoper femmor. 9 714
kr, per andel. Det satt som en smäck. Vi
skickar även en hyllning till din namne med efternamnet Goop som vann Prix
d’Amérique nu i helgen. Goop som har sitt stall bara nån mil här i från
Forshaga.

Som
lite extra kuriosa har jag en händelse strax söder om Sundsvall som jag och min
dåvarande flickvän, Ann-Britt, var med om för snart fyrtio år sedan. Vi var på
hemväg efter en tur upp till Ådalen. Jag har alltid haft ett intresse för massa
och pappersbruk. Mölnbacka-Trysils anläggning här i Forshaga där mina förfäder,
i minst tre generationer före mej, jobbade lade grunden till detta. Där skulle
jag också jobba när jag blev stor tyckte jag, men bruket lades ner 1969.

Samma
år startade Tetra Pak upp sin anläggning i den gamla torkmaskinens lokaler där
även blekeriet och sileriet var, när det begav sej. Där började jag 1973 på
elverkstaden. Efter lumpen på I 2 i Karlstad började jag på en skärmaskin (en
liten rullmaskin ungefär) fram till 1980, då blev jag allt i allo tills mitten
på 80-talet då jag blev Quality Control-are ända till 2001. Då kom Stora Enso
in i bilden i samma lokaler. Då började jag med truckkörandet på allvar. Körde
även truck på Tetra-tiden när jag var ”allt i allo”. På Stora Enso i Forshaga
plastar vi kartong som ska bli till mjölk och juicepaket, kartongomslag till
miljarders olika maträtter m.m. Fan vad det bar i väg från händelsen söder om Sundsvall.

Jo,
vi befinner oss i en Opel Rekord, kan ha varit en 70:a, på E4:an någon
kilometer söder om Sundsvall. Det är maj månad, 1978. Normalt så kör jag inte
fort med bilen. Samma var det då för fyrtio år sen. Jag ”smög” i 50-60
knyck i höger körfält för jag ville inte missa vägen till Svartviks gamla
nedlagda sulfitfabrik. Ann-Britt satt bredvid, hon log och skakade på huvudet (sitt
eget nu menar jag).

Jag
lägger märke till en röd SAAB 99:a som åker förbi oss och passageraren i den
bilen sticker ut en spade genom sidorutan. STOPP POLIS, stod det på den. Jora
jag stannade. En civil polis kommer fram till mej. Jag vevar ner rutan, han
visar sin polislegitimation och presenterar sej som – Ja det var trafikpolisen
i Sundsvall. – Det går ovanligt sakta här, sa han. Ann-Britt sjönk ned i framsätet
så långt ner hon kunde, typ, titta inte på mej, det är han som kör. – Ja sa jag,
jag ska ner te Svartvik å ja vill inte misse vägen. Polisen hörde min
Värmländska och han förstod väl att, det var nog så som jag sa.

– Men
för säkerhets skull, sa han, vill jag ta en titt på körkortet också. – Ja det
har jag inte med mej, Dä ha ja tvätte sönder när det låg i bröstfecka på e skjorte.
– Men jag har ett ID-kort du kan få titte på sa jag. Ann-Britt försvann helt
och hållet ned i sätet -Ja ha du, sa polisen. Jag gav honom ID-kortet, han och
kollegan gick tillbaka till Saaben. Efter många turer med komradion, fram och tillbaka
till olika myndigheter så fick dom det klart för sej, jora han har körkort, han tog
det i mars 1974.

–
Ja du får allt se till att skaffa dej ett nytt kort så det blir smidigare för
både dej och oss, sa han. –Jora, sa jag, dä ska jag göre. – Nej, sa polisen, vi
misstänkte rattonykterhet, antingen så kör dom vårdslöst eller också är det
överdrivet försiktigt. – Nej, sa jag, ja ä spik nykter. Konstigt nog behövde
jag inte blåsa.– Fortsätt femhundra meter så har du vägen till Svartvik till
vänster, var det sista polisen sa. Jag tackade för upplysningen – Du å dinne
massafabriker, sa Ann-Britt. Träffade faktiskt Ann-Britt i somras på en konstutställning
i Deje och givetvis kom detta ämne upp igen. Ja det var lite kuriosa från Sundsvall.
OK lite till da…

En
kokande Volvo 242:a på Alnöbron, 1998, när jag och mina grabbar var uppe och
spanade på HögaKusten bron samtidigt som jag visade dom runt i Lunde, Ådalen. Skvadern
spanade man in 1979. En hallspegel inköpt på IKEA Sundsvall 1987, den verkar fungera
klanderfritt än idag. Så länge man tycker att man känner igen sej så är det ju
bra. Naturligtvis har jag tänt en cigarr med en sedel i trappan i gamla Hotell
Knaust samtidigt som jag red upp för trappan med farfars far till Net Hammering.
Net Hammering, Lasse Lindbergs gamle kuse, den han vann Kungapokalen med 1986. Lasse
Lindberg, Bergsåkerslegenden…

Nja,
det där med sedeln och cigarren är väl inte riktigt sant… inte det med farfars
far till Net Hammering heller kanske…

Men
det söndertvättade körkortet finns kvar i min ägo och har faktiskt en
hedersplats här hemma.

Allt
var inte bättre förr men mycket är sämre nu.

Ha
det gött Björne och Tack så mycket för alla kommentarer jag har fått. Jora, ”Som
man sår får man skörda” är placerad som tvåa i kön efter ”Spionen från Ed”, hälsar…

…Tommy
Svensson, det är den siste januari i nådens år 2018.

TJENARE
FOLKET

Sjuk
vård.

BÖLDPEST
PÅ GÅNG, TIO PERSONER DRABBADE AV MÄSSLINGEN…

Det
här med mässlingen… är det en generationsfråga? Jag och ”alla” i min ålder
(född -56) har ju haft mässlingen som barn. Föräldrarna sa åt oss att gå hem
till den/dom som hade mässlingen, bara för att få den. Mässlingen var förr,
något alla skulle ha. Men det var som sagt på 60-talet det.

Så
är det, och jag tror att jag haft alla ”barnsjukdomar från förr”. Mässlingen,
Röda hund, Påssjuka, Kikhosta, Vattenkoppor. Jag vet inte, men jag tycker att
det är lite hysteri omkring det hela nu. Nån läkemedelsindustri bakom detta??
VACCINERA ER !!! Pengar att tjäna eller… Eller är sjukdomen mycket aggressivare
nu? Nu mera verkar mässlingen vara något i stil med Ebola, om man får tro
rubrikerna.

MPR-Vaccination,
mot mässling, röda hund och påssjuka infördes 1982. Naturligtvis, inget fel i
det.

Men
jag tycker att media skräms, typ ”Vargen kommer”. Tänk om det skulle bli riktigt
skarpt läge nån gång. En riktig pandemi. Detta att media ständigt gör en höna
av en liten, liten fjäder, precis varenda gång någon baskelusk kan vara farlig
för ett fåtal, gör att jag knappast går igång, men jag hoppas att jag kommer
att vara tillräckligt lyhörd om det skulle inträffa något verkligt
katastrofartat nån gång.

Men
ta exempelvis svininfluensan, vilken mediecirkus. Det blev en masshysteri av
sällan skådat slag. Själv tog jag aldrig vaccinet. Sedan var ju inte vaccinationen
obligatorisk. Det var frivilligt att vaccinera sig. Det talar väl sitt tydliga
språk att, då var det inte så allvarligt som media ville göra det till. Och jag
lever och jag slapp att få Narkolepsi som en följd av detta illa testade
vaccin. Skulden till Narkolepsin kan kanske hittas i medias manipulerande och
skrämseltaktik för att få sälja sina tidningar.

Diskussionen
efteråt när det gäller svininfluensan och dess vaccination liknade den
diskussionen som fördes 1999-2000 när det gällde den så kallade millenniebuggen.
Efter millennieskiftet så sades det också att det var ju onödigt om hysterin om
millenniebuggen inför sekelskiftet, för det hände ju inget. Men faktum är, att
det var skriverierna som fick företagen att satsa väldigt mycket pengar på att
gå igenom sina datorprogram. IT-snubbarna täljde guld tack vare skrämda och
kissnödiga företagare.

Varje
år avlider mellan 300 och 700 personer, direkt eller indirekt, av ”vanlig
influensa”. Jag menar att, vet man att man är i risksonen, äldre människor,
sämre immunförsvar o.s.v. så naturligtvis ska man väl vaccinera sej. Det är
bara den här skrämselpropagandan som medierna har för sej nu för tiden som gör
att folk skiter ner sej och blir hypokondriker så fort nån, så kallad,
larmrapport dyker upp.

Handgranat
vid Vårby Gård. Polisen om avlidne 60-åringen: ”Var på fel plats vid fel
tillfälle”. Jasså var det bara det, ja men då så, inget att oroa sig för. Akta
er för fel plats vid fel tillfälle så går det nog bra. Jag funderar på om inte
handgranaten var på fel plats vid fel tillfälle…

Rasismen
inom ishockeyn. – Han gjorde två mål och en nazist…

Patienten
dog, men febern gick ner i alla fall och ormtjusaren mådde pyton…

Idag
skulle Elvis Presley ha fyllt 83 år och idag fyller vetenskapsförståsigpåaren,
Stephen Hawkins 76 år. Han skiter i ”sin” sjukdom, ALS, så han lever (nå ja)
ändå.

Tommy
Svensson den 8 januari 2018. Ja, än så länge är det inga större krämpor, och för att
vara sjuk idag så måste man ju vara frisk och rik…

TJENARE
FOLKET

Visst
finns det Tomtar.

”Midvinternattens
köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.” Jorasatt, å en och annan skiftarbetare…

Men
just nu Annandagskvällen, här i Fôrshaga, är inte kölden hård (+4) och ingen
snö på taken finns det heller…

Tomten
tror jag är nordisk mytologisk gestalt från början, som sen har spritt sig över
världen. Sen kidnappade Kristendomen ”vårt” firande, men kunde inte radera det
helt, så istället anammade religionen vårt sätt att fira och gjorde om det till
sitt, så att dom fick till både Midvinterblotet och Jesu födelse på samma gång.
Till Norden kom den kristna julen omkring år 900, och apropå Norden, så var
rusdryckerna självklart med från första början. Man talade om att ”dricka Jol”.
På både gott och ont.

Att
fira ”Jol” handlade om att fira vintersolståndet och att vi skulle gå emot
ljusare tider. – ”Och det hände sig vid den tiden” att solen passerade sin
lägsta middagshöjd och mörkret var som djupast. Man tittade även i ladugården
vilka djur som inte skulle överleva vintern, så man slaktade dem och ställde till med
fest. Man tände även ljus så att folk skulle veta att här firades det Jol och
alla var välkomna.

Oden,
kallades för “Julfader” eller “Julner”, han kallades även
för ”vandraren” och rörde sig, liksom Fantomen, ofta bland vanligt folk och gick
från gård till gård med slitna kläder och en slokhatt. Sedan så var det även så
att gårdstomten, som skötte om gården och djuren, honom skulle man ge gröt vid
julfirandet så han inte trilskades. Han kunde bli riktigt arg och vred om man
inte höll sej väl med honom.

Kanske
var det ”Tomten”, Viktor Rydbergs dikt, som börjar just med ”Midvinternattens
köld är hård” och även Jenny Nyströms målningar av tomtar som kopplade ihop
Gårdstomten med Jultomten.

På
Medeltiden i Sverige så inföll Vintersolståndet vid Lucia. (Vi gick över till
den Gregorianska kalendern 1753, då vintersolståndet inföll 21-22 dec.) Då trodde
man att övernaturliga makter var ute och härjade, därför skulle man hålla sig
inne och vaka vid Lucianatten. Vid Lucia skulle man dessutom vara klar med alla
förberedelser inför julen annars kunde man drabbas av olycka. Egentligen så
handlade det väl om att efter Lucia så kom den kallaste delen av vintern och
hade man inte fixat mat och ved o.s.v. så kunde det bli väldigt jobbigt att
göra det i meterdjup snö och 15 graders kyla, så som vintrarna var förr…

Jo
visst finns det Tomtar. Jag vet att han finns, Ungefär en halvmil bort från
mej, bor han. Han har t.o.m. bjudit mej på gröt så att inte jag ska trilskas…

(wermlandstomten.com)

Tommy
Svensson den 26 december 2017.

TJENARE
FOLKET

Från
mej alla…

”Integrationen
fungerar inte som den ska. Det gjorde den inte före hösten 2015 heller, men för
mig är det uppenbart att vi inte kan ha ett större asylmottagande än vi klarar
av att integrera. Sök er till andra länder”, säger finansminister Magdalena
Andersson.

Vad
menar hon? Åk hem, vi har inte råd med er eller sök asyl i andra länder. Fungerar
inte integrationen, har hon blivit rasist eller har bubblan spruckit. Har verkligheten
hunnit i kapp henne, verkligheten som inte bryr sej ett dugg om vad politikerna
har beslutat. Eller har valfläsket börjat, ett planerat yttrande inför valåret
2018. ”Hyckleri med extra allt”… Eller är det storgrodan som hoppat ur munnen,
en förklaring kommer kanske efter att hon har fått sej en uppsträckning av
Löfven.

Eller
är det ”röstimport”, som regeringarna Reinfeldt och Löfven har sysslat med. Den
här importen har i så fall pågått en lång tid och många har vetat om att det är
människor som inte efterfrågas på arbetsmarknaden, utan att det är bidraget, och
som tack, en röst på partiet som gäller. ”Om vi är snälla och tar emot er kan
väl ni rösta på oss”.

Hur
vet man att en minister ljuger? Jo, läpparna rör sig. Det hela verkar vara en
upprepning av Ulf Kristerssons medicin för att locka tillbaka väljare från SD.

Nej
nu ska vi vara snälla, det är snart jul. Nu har jag gnällt hela hösten på
invandringen och integrationen och lite metoo och lite Löfven. Ja en måste ju
hölle blodtrycket igång och likaså göbbgrinigheten, för som sagt, är man över
sextio är det ju ingen rättighet och vare göbbgrinig, det är en skyldighet.

Nej,
nu går vi över till Julsånger. Fyra personliga favoriter finns. Alla med
religiösa inslag. Nej inte alla, en faller ur ramen. Va fan Tommy, har ”Han”
blivit så gammal att han blivit religiös? Nej, dessa har hängt med ända sedan
mina barndomsjular. ”Nu tändas tusen juleljus” den sjöng vi i lågstadiet varje
lördag i Advent med ett tänt ljus på skolbänken. Det är något visst med den. Jo men då var det skola på lördagarna… “Gläns
över sjö och strand” också en mycket fin julsång. Stämningsfull. Och efter
några supar är den en perfekt allsångsrökare…

Och
för mej, den ultimata Julsången, ”O Helga Natt” men det ska vara Jussi
Björlings version och den ska avnjutas vid tolvslaget natt till Julafton med en
sexa Bacardi Lemon med Coca cola och tre isbitar inom räckhåll och så måste man ha ett tänt
stearinljus bredvid sej. Tradition för mej sedan 1979. Julefriden är total…

Vem
var det som föll ur ramen då? Jo ”Jultomten är faktiskt död” av Medborgare
Vreeswijk. Den har jag skrattat åt sedan början av 70-talet. Den kom redan 1965,
med direktören som ordnar en fest, ät och drick och förtär, så länge er benen
bär. Sen flörtar han med Lucian och söker tröst mot hennes runda bröst, barnen
dansar små grodorna och räven är kry och rask och far dricker kaffekask. Och
tomten är full som ett as, se det var ett riktigt kalas. Där har nog
verkligheten överträffat dikten många gånger.

Ett
nattskift för cirka tio, tolv år sen. Transportbanan krånglade, den som
förflyttar plastade pappersrullar från produktionen ut till färdiglagret. Jag
fick kliva ur trucken gång på gång för att köra fram rullarna manuellt, en och
en, normalt så går detta automatiskt. Transportbanan går då under namnet,
Talibanan. Murphys lag, kan det jävlas så gör det, de. Joda, några ramsor
hasplade man väl ur sej och temperaturen steg inne i trucken. Efter att ha
klivit ur och i trucken, ett tiotal gånger för att köra fram rullen manuellt, för
att sedan lyfta av den från bandet, ställa rullen i rätt rad, kliva
ur igen för att göra om proceduren så hör jag en låt på radion som jag sen blev
allergisk mot. ”Tänd ett ljus”.

Strofen
kom : ”Jag såg en stjärna falla, Det var i natt när alla sov”. Då brann det. –JAG SÔVER
FAAN I MEJ INTE, JAG JOBBAR NATTEN FÖR SATAN OCH DEN HÄR FÖRBANNADE BANAN KRÅNGLAR
OCH JÄVLAS. OCH FÖR DET ANDRA ÄR DET INTE STJÄRNOR SOM FALLER, DET ÄR METEORER
FÖR HÄLLVETTE…

Ja men
Tommy, dom försöker ju bara skapa lite julefrid med sången.

Ursäkta
mej Janne Bark, Niklas Strömstedt och Lasse Lindbom (Triad) men sen dess har
jag svårt för den låten. Det är till att va långsint dä…

Nej
jag hoppas att mina läsare får en Jul av det fridsamma slaget.
Så därför, Från mej alla till Er alla, En riktigt God Jul.

(Det
är synd om Tomten och Lucia, dom kommer bara en gång om året…)

Tommy
Svensson, dan före dan före dopparedan, 2017.

TJENARE FOLKET

Onneksi olkoon Suomi.

Idag fyller vårt östra
grannland 100 år och undertecknad sällar sej till Gratulanterna. Onneksi olkoon
Suomi. (Grattis Finland). Två tända ljus på fönsterblecket är en tradition när
landet firar sin nationaldag den 6 december. Finland som började våldsamt med
inbördeskriget 1918, mellan de ”Vita” och de ”Röda”.

De röda utgjordes av den
röda vänstern inspirerade av ryska revolutionen och den vita sidan av den
finländska borgerligheten som innan den ryska revolutionen ville frigöra sej
från Ryssland genom krig. Men när revolutionen kom den 7 november så hade ryssarna fullt upp med sitt eget land så finnarna fick klara sej själva.

Slaget vid Tammerfors i mars-april 1918, blev
vändpunkten i det Finska inbördeskriget till de vitas fördel, där Gustav
Mannerheim var självaste segerherren. Kriget som stundtals var en slakt, med
massavrättningar på dom röda som följd. Jora, även de röda kunde avrätta folk.
Totalt dödades runt 35 000 i detta krig varav cirka 30 000 tillhörde den röda
sidan, ett grymt krig…

Extra kuriosa, är att en
av de vita som stupade i slaget vid Tampere, Tammerfors, hette Olof Palme. Han,
Olof Palme, var han släkt med Olof Palme? Jodå, Olof Palme var farbror till Olof
Palme…

Många av de röda ledarna
flydde till det nya ”förlovade” landet Sovjetunionen där många, ironiskt nog,
blev utsatta för Stalins utrensningar. Jo jo…

I samband med andra
världskriget, utkämpades två krig mot Sovjetunionen. 1939–1940, i det som jag
tycker, det heroiska Vinterkriget då Mannerheim kom tillbaka som
Överbefälhavare. Sen 1941–1944, det så kallade fortsättningskriget med
Nazityskland som bundsförvant då Mannerheim smickrades av självaste Adolf, samt
ett krig mot Nazityskland, ”Lapplandskriget”, vintern 1944–1945 då
presidenten i Finland hette Gustav Mannerheim.

I och med freden i Moskva
1944, lyckades Finland undvika en ockupation av ryssarna som satte in
huvudstöten mot Nazityskland istället. Bland fredsvillkoren fanns ett krav på
att tyskarna skulle fördrivas ut ur Finland. I norra Finland fanns vid den här
tiden 210 000 tyska soldater. Att vända vapnen mot sina före detta kompanjoner
var nog lite knepigt, där den gamle Hjalmar Siilasvuo, hjälten från Suomisalmi
under Vinterkriget, ställde upp 60 000 finnar mot tyskarnas tredubbla styrka.
Några större sammandrabbningar blev det aldrig mellan de forna
bundsförvanterna, däremot körde tyskarna med den brända jordens taktik vid
reträtten mot Nordnorge som ju fortfarande var ockuperat av Adolfs grabbar.

Extra kuriosa är att
ryssarna erövrade staden Viborg på Karelska näset under Vinterkriget. Hela
befolkningen på dryga 80 000 innevånare evakuerades till Finland. Då ryssarna
blev anfallna av tyskarna sommaren 1941 passade finnarna på att återta staden.
Ryssarna hade då placerat ut radiominor i staden som kunde frekvensutlösas från
Leningrad. Under två månader, dygnet runt, spelade den finska radion den
tonrika rökaren, Säkkijärven Polkka som en tonskärm för att störa ut och skydda
de finska minröjarna. Det lyckades.

En tidig fotnot: Byn
Säkkijärvi heter idag Kondratjevo och ligger i Karelen som innan andra
världskriget tillhörde Finland.

Sommaren 1987 åkte
undertecknad och dåvarande sambon på en liten utflykt till Suomi. Som extra
kuriosa åkte vi över mellan Stockholm till Åbo, med båten Viking Sally. Som
extra, extra kuriosa så döptes Viking Sally om till Estonia då året var 1993.
Som extra, extra, extra kuriosa så har Estonia (Estland) samma melodi på
Nationalsången som Suomi, Finland. Bara texten är annorlunda. Jorasatt… Men
tillbaka till sommaren 1987…

Nånstans vid en
vägkorsning, i mörkaste Savolax i det Egentliga Finland, dog Volvon, en 245:a,
sent på kvällen. Kolen i generatorn hade slitits ut och genererade ingen ström
till batteriet. Turligt nog la bilen av vid den enda bebyggelsen som fanns på
två mils avstånd, en bondgård vid korsningen. En morfar och hans femårige
barnbarn, en grabb, kom ut. – Probleeem ??? sa han… Ja sa jag. Jag tror det är
kôla i generatorn sôm ha lagt av, sa jag. Gubben tittade frågande på mej… Aha
tänkte jag, – Ruotsi (Sverige) sa jag och pekade på mej. No, sa gubben, Suomi
oder Deutsch. Jaha tänkte jag, han pratar bara finska och tyska.

Eftersom min finska
sträcker sej till, Ei saa peitää (bör ej övertäckas), kesivoide (handkräm),
keskusta (centrum) och Kippis (skål), så började vi konversera på tyska. Jag
lyckades få honom att förstå att det var just generatorproblem, kolen som hade
slitits ut. Han berättade att han hade varit med i fortsättningskriget och
kämpat mot ryssarna tillsammans med tyskar, där hade han lärt sej, som jag
tyckte, den hyfsade tyska som han behärskade. Och med min skoltyska och
Oktoberfesttyska som jag bättrat på i München året dessförinnan, så kunde vi
konversera riktigt bra.

Han ringde en bärgare
från Pieksämäki, två mil bort, som kom och lyfte upp bilen och drog med den
till en verkstad i samma stad. Jag ville att gubben skulle ta emot 20 mark som
tack för hjälpen men han ville inte ha något. Ja men ge tjugan till grabben då
så han kan köpa en glass eller nåt, försökte jag förklara, men inte ens det
gick.

Bärgaren kunde bara två
ord svenska: Joo alltså… men han var av den yngre stammen så han kunde
lite engelska. Han placerade Volvon utanför en verkstad som låg nästan vid
järnvägstationen så det blev till att sova i bilen. Pieksämäki, en järnvägsknut ala
Hallsberg där tågen rullade hela natten men man var väldigt tacksam ändå.

Dom två inne på verkstan
kunde ingen svenska alls. Några ”perkele” hörde jag men det är ju finska det.
Men dom visste vad de skulle göra. Det hade ju bonden meddelat bärgaren som i
sin tur förmedlade verkstan. En snubbe, som var ett sånt där häng som förr var
en regel ”att en sån finns på varje verkstad och bensinmack”. Den snubben kunde
lite svenska så han var lite av en presstalesman så man fick allting klart för
sej och lite till.

Extra kuriosa igen. I dag
för 100 år sedan föddes den gamle ärkebiskopen, Olof Sundby. Han som vigde
Kungen och Silvia och döpte Vickan. I dag för 21 år sedan dog den gamle
ärkebiskopen, Olof Sundby. Han som vigde Kungen och Silvia och döpte Vickan.

Den finska folksjälen,
toner i moll, Sauna, Väinö Linna, Kalevala, Humppa, Kärringkånka, M A Numminen, Fänrik Stål,
Spjutkastning, Lapin kulta, Paavo Nurmi, Sibelius… Eller sök
”Finsk förfest” på Youtube… Hyvää…

Så till dej, bonden
Paavo, barnbarnet Jussi, bärgaren Markku, verkstadskillarna Erkki och Pekka,
som dessutom bjöd på frukost och tolken och presstalesmannen Uhro eller vad ni
nu kunde heta, så vill jag instämma i en gratulation till er. Onneksi olkoon
Suomi. Grattis Finland 100 år.

Tommy Svensson den 6
december 2017.

TJENARE
FOLKET

Give
Peace A Chance.

Ett
hotell, ett rum, en säng, det är den 25 mars 1969. Den 20 mars gifte dom sej.
Det var faktiskt presidentsviten på Amsterdam Hilton Hotel som var reserverad
för deras smekmånad. Första upplagan av ”Bed-in for peace”. “Kom till John
och Yokos smekmånad. En säng, Amsterdam Hilton Hotel. Reportrarna dök upp,
deras tankar var fulla av vad de trodde skulle hända. Där ligger vi visserligen
i en säng, men påklädda, med blommor och fred och kärlek runt omkring oss”,
enligt Lennon själv.

”Drove
from Paris to the Amsterdam Hilton
Talking in our beds for a week
The newspapers said, say what you doing in bed?
I said, were only trying to get us some peace”.

Ur
”The Ballad of John and Yoko”.

Ett
hotell, ett rum, en säng, det är den 1 juni 1969. Andra upplagan av ”Bed-in for
peace”. I en säng, i rum 1742 på Hotel Queen Elizabeth i Montreal sitter en
28-årig man med långt hår, skägg och runda glasögon. Bredvid honom i sängen
finns hans 36-åriga hustru. Båda har vita nattskjortor på sej. Den här gången
hade man riggat upp fyra mikrofoner och en fyrkanalig bandspelare.

John
Lennon sitter i sängen och lirar gitarr, Yoko Ono sitter bredvid. Tom Smothers
hanterar den andra gitarren. En tamburin, ett dussintal som taktfast klappar
händer och i kören finns bland andra, LSD-kungen Timothy Leary och minsann,
Englands svar på Siw Malmkvist, Petula Clark.

Petula
Clark med ett gäng brottarslagers ala 60-talet i bagaget. Downtown, I know a
place, I couldn’t live without your love, My Love och den som jag fick en
aha-upplevelse till, Don’t sleep in the subway. Ja den ja…

Men
tillbaka till rum 1742 den 1 juni 1969. John Lennon drar igång.

”Two,
One, two, three, four. Everybody’s talking about
Bagism, Shagism, Dragism, Madism, Ragism, Tagism
This-ism, that-ism, is-m, is-m, is-m, sen kommer kören,
All we are saying is give peace a chance
All we are saying is give peace a chance”

Sen
tycker han att alla pratar om Ministrar, Biskopar, Bob Dylan, Revolutioner,
Gratulationer, Onani, Förenta Nationerna, Syndare, Tommy Cooper, Integrationer,
Meditationer, Hare Krishna med mera, men John kommer alltid tillbaka till ”All
we are saying is give peace a chance”.

Förresten,
onani, är det de man menar med ensamkommande… Skärpning nu Svensson, nu var det
Give Peace a Chance vi talade om.

Den
4 juli 1969 kom skivsläppet i Storbritannien och den 7 juli i USA.

Vietnamkriget
pågick, Hörrö du Nixon, Ge freden en chans, tyckte John. Tet-offensiven. Hårda
strider i Quang Tri provinsen. Massakern i Song My. Slagen vid Dak To och
Hamburger Hill. Hue-massakern, jodå FNL:arna kunde dom också. Ho Chi Minh-
leden… Namn och platser man hörde talas om under slutet på 60-talet. Ofta
rapporterade i Aktuellt av Henry Christensson och Tor Åhman.

Neil
Armstrong och Edwin Aldrin landade ju på månen, två veckor efter skivsläppet i
USA. Båda dessa astronauter hade flugit stridsplan i Koreakriget i början på
50-talet. Båda dessa herrar plus Richard Nixon hade signerat en platta fäst på
månlandarens ben där det stod. ”Här satte människor från planeten Jorden för
första gången sin fot på månen. Juli 1969. VI KOM MED FRED FÖR HELA
MÄNSKLIGHETEN”. Dubbelmoral och hyckel på absolut högsta nivå (!) tycker jag.
Michael Collins hade också signerat plattan men han hycklade inte i alla fall…

Men
tillbaka till John Lennon och hans Give Peace a Chance. Detta var hans första
hit sedan Beatles splittrades. Två år senare skrev han ytterligare två
Anti-krigs låtar, Imagine och Happy Xmas (War Is Over). Ytterligare
några Anti-War hits från 60-talet som jag tycker är riktigt bra är Eve of Destruction i Barry McGuires
tappning, I-Feel-Like-I’m-Fixin’-to-Die
Rag med Country Joe McDonald, Universal
Soldier, Glen Campbells version på Buffy Sainte-Maries kanon(oj) låt… och
en av de bästa, alla kategorier är John Fogertys suveräna Fortunate Son.

Tre
svenska låtar, ja svensk text i alla fall, som är ”Anti War” som är från
60-talet och Vietnamkrigets dagar, Balladen
om den blå baskern med Anita Lindblom, text Lasse Berghagen. Det är något
visst med den låten tycker jag. I natt
jag drömde, Hep Stars version på Cornelis allsångsrökare, och Neger Joe, Johnny Bodes mästerverk. Ett
bidrag till ”Make Love Not War-rörelsen”. Nja, försök att vara lite seriös nu Tommy…

En
låt som egentligen handlar om det tidiga 80-talets kalla krig är Jan
Hammarlunds Jag vill leva i Europa,
riktigt bra tycker jag. Pete Seegers klassiker Where have all the flowers gone, att allt går igen, historien
upprepar sej, människan har inte lärt sej ett dugg, riktigt bra den med, tycker
jag.

Till
sist en riktigt mäktig låt om krigets vansinne är Aldrig mera Krig med Tältprojektet, låten skriven av Ulf Dageby och
Peter Wahlkvist med Totta Näslunds lika mäktiga röst. En tung låt med Christer
Boustedts osynkade saxofonsolo, ibland riktigt häftigt, ibland så där, ibland
riktigt opassande, det beror på dagsformen.

Give
Peace a Chance.

Flyktingar
ska utvisas till Afghanistan idag. Om det är farligt i landet så bör man ju
hämta hit alla 34 miljoner som finns i landet, till Sverige. Varför gör man
inte det? Humana Stormakten Sverige med socialdemokrater och miljöpartister vid
rodret…

Jag
läste just i Svenska Dagbladet: ”Dödstalen på Medelhavet sjunker, efter att
Italien infört en stramare migrationspolitik”, är det bra eller dåligt?

Jag
läste även på SVT Nyheter om ett typiskt svenskt beteende, att ”Vid
begravningar i Malmö bär ibland besökarna vapen och skottsäkra västar. Samtliga
230 anställda vid kyrkogårdsförvaltningen i Malmö ska nu lära sig hantera
begravningar med beväpnade gäster”. – Det är förskräckligt, kyrkogårdar borde
vara fredade områden, säger Sven-Erik Aspeklev, kyrkogårdschef i Malmö.

Jag
menar att vid varje begravning är det ju regel att det står ett par, tre tanter
med varsin avsågad hagelspruta. Har det inte alltid varit så i Sverige, eller…
Å andra sidan har ju varje kyrka har ju ett så kallat vapenhus, varför inte
damma av det istället för att tjafsa.

Give
Peace a Chance.

Apropå
kärlek och en säng, ett litet knepigt dilemma.

En
naken heterosexuell man ligger i mitten av en säng. Till höger om honom ligger
en naken, ursnygg, villig, heterosexuell kvinna. Till vänster om honom ligger
en naken homosexuell man. Vem vänder han ryggen åt…

Nej,
jag säger som John Lennon. Ge freden en chans. Fast å andra sidan… Sverige
verkar vara ett av få länder som mår bra av krig eller som någon sa ”Det är en
jävla tur att det är krig ute i världen så vi får hit lite kompetent folk som
kan driva Sverige vidare, annars hade ju troligen Sverige gått under”. Så ”Give
Peace a Chance” kanske är väldigt överdrivet.

Tommy
Svensson den 10 oktober 2017.

TJENARE
FOLKET

Revolutionsåret
1917.

Etthundra
år sedan. Vi skriver 1917. Året började
som sej bör den 1 januari. Det var en måndag.

På
den smala idylliska Hospitalsgatan i Västervik springer den femårige Sture
Larsson omkring, lyckligt ovetande om händelsen, fjorton år senare som ändar
hans liv. I Warszawa föds detta år Franceska Mann, lyckligt ovetande om
händelsen, tjugosex år senare som ändar hennes liv.

Slakten
på Västfronten fortsätter. Det meningslösa slaget, sensommaren och hösten 1917
vid Passchendaele i Belgien, där britter och tyskar tillsammans förlorar en halv
miljon soldater i lervällingen. I juli 1917 blev det sista stora slaget för
ryssarna i Första Världskriget, Kerenski-offensiven i västra Ukraina. Den
påbörjades, men detta blev för mycket för det ryska folket och knäckte både
soldaternas stridsvilja och lojaliteten till tsaren Nikolai II.

– Nä
nu jävlar skiter vi i det här och åker hem och gör revolution i stället. Och då
kunde man ju helt enkelt inte slåss med andra länder. Oktoberrevolutionen blev
ett faktum, Lenin tog över styret av Ryssland, Tsaren avrättades och man
började förhandla om en fred med både Tyskland och Österrike-Ungern. Någon
månad senare bildades Tjekan, den hemliga polisen, en föregångare till KGB
eller FSB som dom kallas idag. Jorasatt. Det kanske fanns några som inte
gillade det nya styret och som skulle jagas med blåslampa…

Lenin
som ett halvår tidigare passerade Stockholm på väg till S:t Petersburg. Där
träffade han bland annat den svenske politikern och diktaren Ture Nerman, han
som skrev om att, ”Den vackraste visan om kärleken kom aldrig på pränt. Den begrovs
i en massgrav i Flandern med en fattig Parisstudent.” Kanske denna Parisstudent ligger begravd på krigskyrkogården,
”Tyne Cot Cemetery”, där nästan 12 000 soldater, främst britter, ligger
begravda. Drygt 8 000 av dessa är helt oidentifierade. Kyrkogården ligger
strax söder om den lilla byn Passchendaele i Flandern, byn som i princip blev
jämnad med marken när året var 1917.

1917,
började den 11-årige Olov Johansson i femte klass och hans 9-åriga kusin
Margareta Olsson började i trean. Dom som sedermera blev Pecker-Olle och
Greta-Olle med hela Fôrshagas befolkning. Deras 17-årige kusin Henning jobbade
redan då på Hôlmen, Klarafors legendariska pappersbruk här i Fôrshaga. Henning
var, 1917, ovetande att han, 39 år senare skulle bli Morfar åt skribenten… Jo minsann.

Vi
befinner oss i Vincennes strax utanför Paris. Det är den 15 oktober 1917,
alltså i dagarna ganska exakt 100 år sedan. En 41 årig kvinna blir skjuten av
en exekutionspatrull anklagad för spioneri. Det sägs att hon mötte döden utan
ögonbindel och kastade slängkyssar åt sina avrättare. Holländska dansösen
Margaretha Zelle showade in i det sista. Hennes artistnamn, Mata Hari.

En
annan dansös mötte sitt öde i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau 26 år
senare. Den polsk-judiska Franceska Mann, hon som föddes i Warszawa 1917, hade
börjat klä av sej. Gaskammaren väntade. Två tyska officerare, SS-majoren Josef
Schillinger och sergeant Emmerich stannade i steget. Deras ögon hade fastnat på
henne. Hon visste att enda vägen ut därifrån var genom skorstenarna på
krematorierna.

Hennes
sista show blev när hon förföriskt tog av sej det ena plagget efter det andra. I
bara underkläderna tar hon av sej den ena skon och slår in den höga klacken i
pannan på sergeanten, grep hans pistol och sköt två skott och dödade major Schillinger.
Ett tredje skott träffade Emmerich. Men snart hade dock kommendanten Rudolf
Höss återställt ordningen och alla i avklädningsrummet, inklusive dansösen Franceska
Mann, sköts ner. Rudolf Höss själv mötte sitt öde med ett rep om
halsen den 16 april 1947 alldeles framför krematoriet i Auschwitz-Birkenau.

Lorentz
Kaijser var en apotekare i Karlstad. Han öppnade Apoteket Örnen den 1 juli
1865. Dagen efter brann staden och även Apoteket blev lågornas rov. 1889
finansierade han, i egenskap av styrelseledamot i Forshaga Fabriks Aktiebolag,
Klarafors pappersbruk i Forshaga, Holmen. 1890 var bruket igång där min Morfar
Henning jobbade när almanackan visade 1917, han som var kusin med Pecker-Olle
och Greta-Olle. Ett av Lorentz Kaijsers barnbarn hette Östen.

Sollefteå
och Katrineholm får stadsrättigheter den 1 januari och kan därefter kalla sej
städer. 15 dagar senare börjar det som skall känneteckna året 1917 i Sverige.
Bröd och mjölransonering. Statminister Hammarskjöld blir omdöpt till
”Hungerskjöld. Hungerdemonstrationer utbröt lite här och var i Sverige. Den
första stora demonstrationen utbröt i april i Västervik där den femårige Sture Larsson
och hans föräldrar Alfred och Lina bodde. Kanske var det då som Sture blev
medveten om läget i Sverige och Världen.

Hungerdemonstrationerna
blev ”vardagsmat”(om uttrycket tillåts) detta år. Inspirerade av den ryska
februarirevolutionen. På närmare ett 70-tal orter förekom dom. Seskarö plus
Stockholm den 5 juni. blev väl de mest kända. I röda Ådalen demonstrerades det
friskt, fjorton år innan skotten föll. ”Ingen
besinningslöshet, inga oordnade uppträden, inga våldsamheter! Då ger ni
motståndarna vapen i händerna, då vänder ni bort allmänhetens sympati för eder
rättfärdiga sak. Låt det inte bli någon ny Sandöhistoria. Sådant är överilning
och kan endast skada i stället för att gagna”, skrev Nya Norrland den 28
april 1917.

Här
i Värmland demonstrerades det också, bland annat Arvika, Hagfors, Munkfors,
Filipstad och även i Karlstad där Östen föddes 31 år tidigare, han som var
barnbarn till Lorentz.

Liberalen
Nils Eden tog i oktober, över stadsministerposten efter Carl Swartz som i sin
tur tog över efter Hjalmar Hammarskjöld i mars detta år. Hjalmar Hammarskjöld var
far till Dag som blev FN:s generalsekreterare 1953. Östen blev efter valet 1917
historisk, som en av de första socialdemokratiska ledamöterna som blev med i en
regering. Gamle Hjalle, Hjalmar Branting var med på ett hörn åxå.

Läget
var kritiskt i Sverige under våren och sommaren 1917.

Han
Ture Nerman ni vet, han med ”Den vackraste visan om kärleken”, bildade 1917
tillsammans med Zeth Höglund ett kommunistiskt parti. Säkert inspirerad av
Lenin. Dom kallade sej för Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som efter
olika namnbyten 1921, 1967 och 1990, blev bara Vänsterpartiet. Den 14 december
1917 föds den gamle kommunistledaren C H Hermansson. (naturligtvis var han inte
gammal när han föddes, troligen var han väldigt ung…)

Karl
XII kista öppnades den 18 juli för undersökningar, han var fortfarande död.

Finland
kunde efter den ryska revolutionen utropa sej självständigt den 5 december 1917. Finland hade ju tillhört Ryssland ända från Sven Dufvas dagar 1809.
Även Estland, Lettland och Litauen blev självständiga året därpå. I
november 1939 försökte ju ryssarna ta tillbaka Finland men finnarna ville
bevara sin frihet. En eloge från undertecknad till den finska sisun. Att sen
finnarna från 1941-1944 krigade på nazitysklands sida är en annan historia. Däremot
baltländerna lyckades ryssarna ockupera 1940.

Med
livsmedelsbrist i spåren av Första Världskriget, växan­de klassklyftor, högerns
motstånd mot allmän och lika rösträtt och den svenska arbetarrörelsens framväxt
inspirerade av den ryska februarirevolutionen så tror jag nog att Sverige
aldrig varit så nära en revolution som år 1917. 1931 inträffade
Ådalskravallerna, en händelse som berört mej väldigt mycket. Personligen tror
jag inte att en revolution var nära förestående då, även om det var tuffa tider
efter den stora börskraschen 1929.

Ja
visst ja. 1917 var ju Sture fem år, han som bodde i Västervik. 1931 var han
nitton när han sköts till döds av kommenderad militär i Lunde. Östen, han som var
barnbarn till den ännu äldre Lorentz Kaijser, hette Undén i efternamn. Han
ingick i Ådalskommissionen som utredde hela händelsen. Han blev sedan svensk
utrikesminister från 1945-1962. Östen Undén var till och med tillförordnad
statsminister i fem dagar, mellan Per-Albins död den 6 oktober 1946 till den 11
oktober då Tage tog över.

Gamle
C H Hermansson träffade jag i Kramfors 1981, på 50-år minnet efter kravallerna.
Han och den något yngre, men nu mera stendöde, Lars Werner skrev sina namn i en
bok om Ådalshändelserna som jag hade köpt i Lunde. Ett handslag till tack. Är
du stolt över det Svensson? Som sagt, jag delade inte deras uppfattning om vad
som var socialistiska stater, jag delade inte deras hyllningar av diktatorerna
i forna öststater och Nordkorea, jag delade inte deras tal om klasskamp och vad
som var kapitalism, dessutom har jag aldrig och kommer aldrig att identifiera
mej som kommunist, vilket dom gjorde. Men dom stod för en arbetarvärdering och
för en social rättvisa som jag sympatiserade med. Den värderingen, tyckte jag,
kom bort från socialdemokratin i början på 70-talet, så därför kan jag nog
känna lite stolthet över att ha deras autografer.

Men
i mitten, slutet av 80-talet försvann även förtroendet mer och mer för 1917 års
parti. En bidragande orsak var även mordet på Olof Palme som tog död även på Sverige som föregångslandet framför alla andra. Mitt förtroende för makthavare och myndigheter fick sej en rejäl knäck. Och när sen Schyman tog över så hade man andra frågor på agendan som inte
stämde riktigt med mina intressen.

1969
sa den gamle C H Hermansson -” Kamrater (host). Någon jävla ordning ska det va
i ett parti”. Precis så tycker jag också, och inte bara i ett parti, utan alla
partier som befinner sej i Riksdagen. Jag tror att den kommande valrörelsen
blir väldigt smutsig och skitig. Brist på respekt, en omogenhet, en sandlåda
och en pajkastning som gör att man saknar förtroende för väldigt många
ledamöter och ministrar.

Sverige
behöver vuxna människor som styr landet. Ni har ett gemensamt ansvar för att
hantera konsekvenserna. Inse och framförallt, våga erkänna och åtgärda istället
för att svamla och käbbla…

Ett
mer och mer splittrat Sverige som mår allt sämre och sämre. Skottlossning,
våldtäkter, bilbränder, knivskärningar och integration av nyanlända löser man
inte med handhjärtan. Landet lagom har försvunnit.

Jag
läser om, ”Personal separeras från patienter i ombyggda vårdcentraler – Blir
situationen hotfull ska personalen enkelt kunna fly”…

…precis
som på min Morfars tid…

En
revolution ála 1917, Svensson?? Nej, men etablissemanget hyllade ju Pragvåren
1968 och den så kallade, Arabiska våren, varför inte en Svensk vår…
Oj då, det var känsligt, vi bryter här…

Tommy
Svensson den 8 oktober 2017.

TJENARE
FOLKET

Nobelpris
på grund av skiftarbete…

Ja
jippie. Stoppa pressarna, nu har dom kommit på varför man kan vara trött när
man jobbar nattskift. Nu har tre forskare fått Nobelpriset i medicin på grund
av ”upptäckten om människans biologiska klocka”. -Det var på tiden, säger
stress- och sömnprofessorn Torbjörn Åkerstedt. -Dessutom vet vi att skiftarbete
är det vanligaste sättet för människan att ställa till trassel för den
biologiska klockan. Den biologiska klockan är gjord för att leverera hög
ämnesomsättning dagtid och låg ämnesomsättning nattetid. Därför ska man inte
arbeta på natten och sova på dagen för det går precis emot biologins idéer,
säger Torbjörn. Å fan…

Undertecknad
som brottats med den biologiska klockan i dryga 41 år funderar ibland varför
tröttheten infinner sej ibland, när den inte ska och varför man ligger vaken
ibland när man borde sova. Men nu vet jag, det är bra att dom talar om för mej
att egentligen ska man sova på natten och vara vaken på dagen. Ja jäklar i det…

Affärsmännen skyller ibland, och ojar sej,
över Jetlag, att dom drabbas av störningar i dygnsrytmen då dom har rest fram
och tillbaka över Pölen. Va fan, det drabbas jag av var tionde dygn då mina två
nattskift infinner sej, sen ska man vända rätt och bli folk igen.

Enligt
Wikipedia är dom typiska symptomen för Jetlag, trötthet, förvirring och yrsel, illamående
och orolig mage, huvudvärk, sömnlöshet, heshet, muntorrhet, irritabilitet och irrationalitet.
Inte undra på att man är lite göbbgrinig och folkilsken ibland. Förvirringen innebär
att man ibland tar man med sig fjärrkontrollen till bion, om filmen är dålig så
kan man ju alltid byta, man tar med sej sillen till hemmet för att lägga in den,
man ställer sig på en stol för att höja sin IQ, man går in i ett provrum för
att byta åsikt, man tror att Fleetwood Mac är en ny hamburgare på McDonalds… Nä
ra, så ille är det väl inte, inte ännu i alla fall…

Hur
ärra mä magen da Svensson. Jora, pilsner å körv å bröd höller en jäkla ordning
på tarmarna. Fjollorna kör med ”tarmsköjning” men när en riktig skiftarbetare
ska göra en invärtes höststädning, piffar man upp tre, fyra snickarkörver i
gommen och tar några salta brödkringlor och sköljer ner det hela med fem,
sex litersejdlar av en utsökt tysköl, hela kostcirkeln med andra ord. Sedan är
det bara att vänta cirka tio timmar, då kommer själva renset. Man sätter sej på
toa och avlossar ett Riktigt Rejält Svenskt Dyngskôtt. BOOOFFFF… man blir ren ända(!) upp
till magsäcken. Jorasatt… En sådan blästring av porslinet håller även doktorn borta.

Nattskiften
kan även innebära att humorn blir en trivselfaktor. Skrattanfallen brukar
infinna sej runt 03.12 då man skrattar åt nästan vad som helst, t.ex.

-Varför
är brandkåren ute på repövning??
-Bra att kunna, när det brinner i knutarna…

Alla
barnen läser om styckmordet
utom Assar för han ligger i kassar

–
Vet du hur man ser att någon har fått en spark där bak?
– Medarna sticker ut.

-Vad
sa Ellen när du friade till henne?
– Att hon skulle fråga sin man först.

Hellre
en flaska i handen än en dunk i ryggen.
Var den klockren eller urdålig?

–
Vad är det för likhet mellan Liseberg och Viagra?
– Du får vänta en timme för en åktur på 2 minuter!

-Vad
får man om man kör upp en ficklampa i röven?
-En analys.

Motsatsen
till trädkramare- Lönnmördare.

–
Titta vilket litet flygplan!
– Ja, det är nog kapat.

Nja,
dom var dåliga, men dom håller när klockan är 03.12 på nattskiftet, jag lovar.

Expertisen
säger ju att skiftarbete förkortar livet med ett par år, så jag då som är 61
skulle bara vara 51 om jag gått dagtid istället, eller… Fan då är det ju
fjorton år till pensionen. Personligen skulle jag vilja sluta på direkten. Jag har
lixom inte tid att jobba. Men varför gör du inte det da?? Tyvärr har man gjort
sej beroende av lönen så man får väl hänga i, i drygt tre år till. Nej man har
ju vetat om detta, att man har jävlats med den biologiska klockan i drygt 41 år,
så därför grämer det mej, varför inte jag lade fram tesen som gav Nobelpriset,
innan dessa tre herrar gjorde det, så hade jag fått hela prissumman själv och
kunnat sluta på en gång.

Det
gäller att få tummen ur åxå Svensson.

Fast
Enso lÄNge hAAr jaGG inNte mäRrkkt nåGOt kÅnstIGGt meEd aTt jOBbaa nÄttTer…

Tommy
Svensson den 3 oktober 2017. I dag avslutas Oktoberfesten i München
(snyft,snyft)

TJENARE
FOLKET

Nobelprisveckan
har börjat.

Jora
visst finns det snillen eller…

Typ,
hissen har inte gått ända upp…

Bommarna
är nere, men tåget kommer inte.
Takluckan läcker lite.
Parabolen är inte uppackad.

Antennen
får inte in alla kanaler.
Skorstenen är inte sotad.
Den där har ingen film i kameran.

Där
fattas det ett huvud på spiken.
Där saknas det ett helt stall.
Skjuter storkar för att hindra överbefolkningen.

Har
en linjal för att se hur länge han sov.
Den där äter soppa med kinesiska pinnar.
Försöker väcka en sovsäck.

Det
är bara en flaska i backen.
Stor skithög men ingen häst.
Nånstans saknas det en byfåne.

Det
är ingen stjärna i toppen på den granen.
Där har det brunnit i proppskåpet.
Inga ärtor i den ärtsoppan.

Har
inte fällt ut landningsstället.
Inga knappar på fjärrkontrollen.
Det är tomt i silon.

Inte
den rakaste spiken.
Han bränner sig på en
CD-brännare.
Där är hela fårhagen borta

Inga
ägg i den omeletten.
Där slirar alla hjulen.
Sålde bilen för att få pengar till bensin.

Inte
många ryssar i den U-båten.
Bara en banan i klasen.
Inga större studieskulder.

För
stort avstånd mellan målstolparna.
Han har jobbat för mycket med lim.
Tråden är slut i symaskinen.

Jorasatt,
där är paraplyet nerfällt.

Tur
att du är så smart da Tommy…

Ja
en får inte vara dum, då kan en bli truckförare på Stora Enso…

Tommy
Svensson den 3 oktober 2017.

TJENARE
FOLKET

Veckans
recension.

Nobelpriset
i litteratur ska ju meddelas av Den Svenska Akademiens ständiga sekreterare,
Sara Danius, om knappt en månad och jag har nyligen läst den relativt okände salvadoranske
författaren Caesar de la Rochas senaste roman, “Rosen och spegeln”.

Jag
kände att jag var tvungen att göra en recension så att Akademien kan göra en
utvärdering.

Läs
den gärna med en halvskånsk accent för att få den rätta kulturella kritikerkänslan.

”Den
föräldralösa flickan i 20-talets latinamerikanska politiska instabilitet, där
den gamla samhällsordningen sakta luckras upp, utgör ramen i handlingen. Romanen
drivs fram med en existentiell absurditet som innebär dynamiska rörelser i
samhällets tidshorisont. En betydelse som läggs vid framtiden i jämförelse med
nutiden. Det hela blir en lång tidsorientering där uthållighet värderas till att
ordna relationer efter status, driftighet och sparsamhet. Det ger boken en nyanserad
bild.

Den
jordnära, nästan prosaiska, intrigen i romanen fungerar som en allegori över
litteraturhistorien. Exakt så, så speglar den sej i drömmen av olika litterära
världar i den realistiska handlingen. Den är ett slags invertering av den
tidigare strukturen, en omkastning som fungerar som påvisandet av
dubbelperspektivet. Människorna i romanen skapar både subjektiva och objektiva
element vilka har ökat sannolikheten för överlevnad som resulterar i en tillfredsställelse,
en ekologisk nisch helt enkelt.

De
la Rocha jobbar traditionellt med mycket breda definitioner som orienterats mot
förståelse, såsom ett system av symboler som skapar ordning och mening. Han för
tankarna till dom stora ryska mästarna Pobeda, Tovaritch och Melnik.

En
roman med ett starkt patos och med en avskalad känsla som står i bjärt kontrast
mot en liten flickas absurda längtan efter en utopisk nystart.

Nobelpriset
i litteratur bör gå till den salvadoranske författaren, Caesar de la Rocha för
hans roman, Rosen och spegeln, för att han med en poetisk kraft skapar en
imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans
belägenhet i nutiden.”

Nu
är det slut på recensionen.

Är
det inte så här kulturförståsigpåarna låter???

Fotnot:
Kanske finns det någon salvadoransk författare som heter Caesar de
la Rocha, kanske t.o.m. en bok som heter, “Rosen och spegeln”, vad vet jag?? Motiveringen
”med en poetisk kraft…” har jag stulit från Svenska Akademiens förklaring,
varför den japanske författaren Kesamburo Oe fick 1994 års Nobelpris i
litteratur. Med all respekt för Kesamburo Oe. Pobeda, är ett ryskt bilmärke,
Tovaritch, betyder ”kamrat” och Melnik är en rysk pilsner som smakar ”Nja, så
där”.

Veckans
Ordbajseri signerat…

…Tommy
Svensson, det är den 13 september 2017.

TJENARE
FOLKET

Från
en Värmlänning till en annan.

En
kväll i slutet av november 2003. En fyrbarnsmamma dödades då bilen hon färdades
i frontalkrockade med en annan personbil på E18 vid Sörmon väster om Karlstad.
I samma bil som kvinnan körde fanns även två av hennes barn, men de klarade sig
utan allvarligare skador. I den andre bilen färdades en man. Enligt vakthavande
vid Värmlandspolisen misstänktes mannen för rattfylleri. Redan innan olyckan
observerade vittnen att fordonet framfördes på ett olämpligt sätt. Han var
flera gånger var över på fel sida av vägen och var nära att krocka.
Fyrbarnsmannan han inte väja undan, utan kollisionen var ett faktum. Honom
tyckte jag fruktansvärt illa om. Jävla idiot…

Men…

Två
och ett halvt år senare.

En
försommarkväll 2006. En annan bil kör samma väg som fyrbarnsmamman körde. Din
livsfarliga färd pågick i några mil. En bilist såg hur du svängde ut från en
rastplats och började vingla fram och tillbaka över vägen. Vittnen berättade
hur du flera gånger var över på fel sida av vägen och var nära att krocka.
Andra bilister som mötte dej var skräckslagna och slog larm till polisen och
den sista milen körde du med poliser efter dej. Dom fick stopp på dej bara
några kilometer från den plats där fyrbarnsmamman dödades. – Jag har kört från
Göteborg, säger du när du klivit ur bilen. Du fick följa med till
polisstationen i Karlstad, där det konstaterades att du hade 1,74 promille
alkohol i blodet.

Då
kom det fram att du hade alkoholproblem. Alkoholism är en ”sjukdom” men att
därifrån, sätta sig full i en bil och köra, det är fan ingen sjukdom. Det är
ett val man gör. Jävla idiot…

Nångång,
strax efter domen, kan ha varit våren 2007, åker jag uppför rulltrappan till
Clas Ohlson på Mitt i City i Karlstad. Just när jag kommit upp och rulltrappan
planar ut så möter jag dej när du kliver på rulltrappan, på väg ner. Jag känner
ju igen dej direkt men du visste ju inte vem jag var, ändå hälsar du på mej med
ett lågmält, artigt och ett vardagligt – Hej, hej. Kanske anade jag en skam i
dina ögon. Jag besvarar det med ett likadant – Hej, hej. Du åker ner och jag
kliver in på Clas Ohlson och känner mej riktigt kluven. Där var han ju, och han
sa -Hej hej, till mej. Först! Innan jag hejade. Samtidigt som jag kände en liten
avsmak mot dej just då så kände jag mej faktiskt hedrad också. Sven-Erik
Magnusson, min store idol från 60-talet hade hälsat på mej…

Nog
talat om din rattfylla… Nu hade bilisterna på E18, den där försommarkvällen för
elva år sedan, en riktig tur. Olyckan drabbade bara dej och dina nära och kära.

Jag
tror det var i mitten på augusti 2006, som den årliga Sandgrundskonserten ägde
rum. Dessutom fyllde Sven Ingvars 50 år. Jora, lika gammal (ung) som
undertecknad (Berömda 56-or). Du sjöng ”Så många mil, så många år” med sån
inlevelse att ögonen blev fuktiga på både dej och mej och säkert tusentals
andra som var på udden den kvällen. Jag tror att det var även då på
50-årsjubileet, som gamle trummisen Robin Bailey och gamle basisten Hasse
Svensson gjorde ett inhopp.

En
suverän version på ”Så många mil” finns på Youtube. Fan, när Micke ”Nord”
plockar fram solot ur gitarren i slutet på låten, mer ståpäls går knappast att
få. Lyssna även på ”Anita” inspelad vid samma tillfälle på Sliperiet i Borgvik,
också helt suverän.

Sven-Erik
och Sven Ingvars betydde väldigt mycket för mej. Man är uppväxt med låtarna som
”alla” kunde och kan. Att han sjöng ibland på Värmländska gjorde inte saken
sämre. Man blev en stolt Värmlänning. 1995 fyllde min mormor 90 år och min
yngste son fyra och båda kunde nynna med i låtarna. – Hör, Ingvars, sa han
fyraåringen, när dom spelade ”Vid din sida” på radion.

Det
var det som var en styrka med Sven Ingvars, särskilt på Udden, alla åldrar var
där. En fin gest från Karlstads kommun att bjuda folket på en gratiskonsert som
tack för dom ambassadörer för Karlstad och Värmland som dom trots allt var.
Själv besökte jag Sandgrundsudden sju-åtta gånger.

Runt
1964-65 spelade dom i Forshaga Folkets Park. Farsan, brorsan och jag var där.
En låt som fastnade då, var ”Jag älskar dej ännu”(Streets of Laredo) Upplysta
av röda strålkastare med Ingvar på dragspel och Sven-Erik som sjöng om en
kärlek som inte längre är besvarad gick rakt in i hjärtat på en åtta- nioårig
Tommy.

Lysvik
i mitten på 70-talet, troligen 1976. En raggarkaravan var på väg till
Fröken-Fräkenfesten. Karavanen var säkert flera kilometer lång, nä nu tog jag
nog i lite grand, men det kändes så. Själv var jag nykter chaufför i en röd
Ford Fairline 65:a. Klassiska ölringsdraperier i bakrutan på bilarna, den gröna
TT-burken, jo då, mellanölen flödade, dunkar med hembränt gick runt,
Värmlänningar som gjorde mera Värmlänningar ute i buskarna, det intelligenta
ordförrådet bland folket inskränkte sej till ett- Ôôôôôhhhh… En jobbarkompis
hade släktingar från Stockholm med sej till Lysvik. Efteråt sa dom – Berättar
vi detta för polarna där hemma är det ingen som tror oss…

Jag
vill minnas att festplatsen hette Öjenäs där både Sven Ingvars med en skäggig
Sven-Erik och Sten & Stanley uppträdde. Sven-Erik sa att dom skulle damma
av en gammal ”stenkaka”, så rev dom av ”Min Gitarr”. Självaste Thore Skogman
var med på ett hörn också om jag inte minns allt för galet. Och det var nog då
som jag för första gången hörde ”Jag vill vara din Margareta”. Sten &
Stanleys flaggskepp. Det är en ”låt” som jag nästan klassar som
”Hör-jag-den-nästa-gång-så-spyr-jag-låt”.

Det
var nån gång i början på 70-talet. Jag såg Sven Ingvars på Tempo i Karlstad då
dom hade släppt en skiva och signerade den. Det kan ha varit Frödingskivan, men
jag är osäker, i så fall var det 1971. Det jag kommer ihåg i alla fall var att
dom rev av ”Blue Suede Shoes”. Orsaken var inte att Fröding skrev den utan att
det var för att Sven-Erik, 1959, hade blivit korad till Värmlands Rockkung så
han var ju tvungen att visa varför. Jäklar vilket ös dom fick till där inne på
Tempo. Sen dess har jag själv tyckt att Blue Suede Shoes är en av de bästa
klassiska rocklåtarna över huvudtaget. Mycket tack vare Sven-Erik och Sven
Ingvars (och naturligtvis Carl Perkins).

Även
om det är mera tryck i ”nyinspelningarna” av Sven Ingvars gamla 60-talsrökare
så föredrar jag nog originalen. Charmen som finns i dom är svår att återskapa i
nyinspelningarna även om det känns att Sven-Erik och Sven Ingvars bjuder på en,
som jag tycker, äkta spelglädje trots att han och dom har rivit av t.ex. ”Börja
om från början” hundratals gånger. – Det är inte så jäkla lätt att göra Covers
på sej själv, som Sven-Erik sa när de fick en grammis 1991 för albumet ”På
begäran” som kom 1990. Gamla rökare i ny tappning.

Trots
att man hört dom gamla brottarhitten ett par hundra gånger så tröttnar man inte
på dem. Dom dyker alltid upp där allsången finns (särskilt här i Värmland).
”Vid din sida”, ”Säj inte nej”, ”Kristina från Vilhelmina”, ”Prästkragen”,
”Önskebrunnen”, ”Jag ringer på fredag” och Gundes rockrökare ”Tôrperrock” går
alltid hem och naturligtvis ”Börja om från början”, ”Fröken Fräken” och ”Min
gitarr”, låtar man kan utantill vare sej man vill det eller inte.

Nej,
jag blev lite tagen när jag fick höra på radion, tidigt på morronen, den 22
mars, att du hade gått bort. Vi har tur här nere på Jorden att låtarna med din
röst finns bevarade för en lång framtid. Många favoriter finns men ”Anita”,
”Juninatten” och ”Livet är nu, inte sen” sticker ut lite grann. ”Gå på Dompen”
från Frödingskivan och ”Någon att hålla i hand” med SOP:s bröliga saxofonsolo
från 1964 är det lite speciellt med också.

Så
från en Värmlänning till en annan. Tack Sven-Erik och Sven Ingvars för en
imponerande låtskatt. Nostalgi och tidlöst på samma gång…

Tommy
Svensson den 31 juli 2017.

TJENARE FOLKET

Melodier som har fastnat.

Forshaga, Slättvägen,
53-54 år sedan.

Fotbollsmatchen hade
pågått i några minuter. Vi var två fotbollslag, tre i varje lag men bara en
målvakt. Han skulle freda sitt mål mot båda lagen. Nångång i första halvan på
60-talet, det kan ha varit 1963-64, så säjer polare Hasse. – Vänta, den här måste
vi höre. Matchen stannar av… Ur en radio, ur ett öppet fönster strömmar ”Befälhavaren
på Ångermanälven” Leppe Sundevalls rökare om en rektig kähr. Kapten
Wikström. ”Mellan timmerbröten lotsa han, alla vädergudar trotsa han”. Minsann
”Sån baddare till befälhavare blir det aldrig mer på Ångermanälven”.

Fotbollsmatchen började
igen när ”beten” var slut. Ett minne för livet blev det. När jag hör denna
”beten” så befinner jag mej på granntomten på Slättvägen en sommardag för cirka
53-54 år sedan. Gamle Leppe Sundevall som även lånade ut sin röst till Kung
Louie i Djungelboken några år senare. ”Jag kungen är över alla här…”

Engelska Parken,
München hösten 1987.

Skummade en litersejdel i
Biergarten am Chinesischer Turm i Englischer Garten, en grön oas i München. Den
satt som en smäck. Genom parken rinner en liten bäck. På väg tillbaka mot
stadskärnan stannar jag till. Vid en stor lind vid bäcken sitter en snubbe. Han
hanterar ”Adagio”, Thomas Albinonis mästerverk på sin tvärflöjt.
Det lät så fel, den ska ju spelas på Violin, men trots det lät det så jäkla bra
med bara en tvärflöjt och linden och en liten porlade bäck. Snubben spelade så
att säja för sej själv. Jag ville inte störa genom att ställa mej framför och
titta när han spelade. Några gick bara förbi men, likt en fluktare så satte jag
mej i gräset en bit bort och bara njöt.

En glasklar höstdag i
München, en tvärflöjt, en snubbe med en sliten billig kopia av en
Indiana-Joneshatt, en lind, en bäck och Albinonis ”Adagio”, det blev ett minne för livet det…

Folkets Hus Forshaga
1975.

Dansbandet Eldorados från
Eskilstuna var på besök. Dom skulle riva av brottarhitten, ”Ra-ta-ta”.
Keyboardisten, Gunnar ”Spike” Karlsson instruerar den dansanta publiken i hur
man skulle bete sej under låten. Man skulle sätta sej på golvet, handflatorna i
golvet bakom sej, lyfta på rumpan och sparka med benen likt en kosack ungefär.
Jora för fan, dom drog igång låten. Alla tittade mot Spike. Det hela såg rätt
komiskt ut. Jag kastade en blick åt vänster och kollade rakt upp i livmodern på
en kvinna som hade en knäkort kjol som hade glidigt upp en bit.
Jomenvisstfansörru.

Det fanns tre alternativ,
antingen svarta trosor, en rejäl buske eller en svärm med flugor, personligen
tror jag nog på det första alternativet. Det hela blev ett minne för livet.
Låten fastnade i skallen. Så varje gång den dyker upp så befinner jag mej på
golvet i (gamla) Folkets Hus i Forshaga, 19 år gammal. Kvinnan som jag inte vet
vem det var, var nog dubbelt så gammal som jag. Hon frestade ynglingen långt
mer än vad som var tillåtet, för samtidigt som det var lite pinsamt var det
även lite nyfiket… För ännu mer nyfikna så finns låten på Youtube, dock inte
med Eldorados. Kopiera
”Antoine – Ra-ta-ta (1970)” Jora, där är den…

Tetra Pak i Forshaga 8
juni 1973.

Åker för första gången
hissen upp till första våningen. Elverkstaden där jag började jobba denna dag
hade sitt förråd på denna våning. När jag kliver ur hissen på våningsplan ett,
så hör jag en låt som sen blev en ”måstelåt”. Jag måste sjunga en stump varje
gång jag kliver ur hissen på ”ettan” än idag. ”I am an Astronaut”
med Ricky Wilde. Låten har förföljt mej ända sen dess och har blivit ett minne
för livet. Jag kan inte få ur denna låt ur huvudet när jag ska upp till
centralförrådet t.ex. Men egentligen så gör det ju inte så mycket…

Vet inte var, vet inte
när…

…men det måste ha varit
runt 1972-73. En liten snutt från ett TV-program där en grupp amerikanska
Vietnamveteraner sjunger a cappella, He ain’t Heavy, He’s my Brother. Dom
tog i rejält när dom sjöng och tårarna rann. Den lilla snutten på nån halvminut
blev ett minne för livet. Letade upp låten, jora, mina gamla favoriter, The
Hollies hade gjort en riktig höjdarversion på låten. Men hade dessa soldater
sett Nordvietnameserna som sina bröder så hade kriget inte blivit som det blev.

Lite kuriosa är att
Hollies var färdiga med inspelningen den 7 augusti 1969 i Abbey Road Studio.
Dagen efter går John, Ringo, Paul och George över övergångstället strax utanför
Abbey Road Studio som förevigats på deras album som heter just Abbey Road. En
mycket bra version på ”He ain’t heavy” finns på Youtube där brittiska artister
framför låten. Typ, USA for Africa, ”We are the World”. Kopiera ”He Ain’t
Heavy He’s My Brother Hillsborough charity single Christmas No1 2012”.
Men Hollies version skäms sannerligen inte för sej. Se bara till att gamle
Allan Clarke är sångaren. Det ryktas om att låttiteln kom till, då en snubbe
såg en liten tjej när hon bar sin lillebror på ryggen och snubben frågade om
han inte var tung? –No, He ain’t Heavy, He’s my Brother…

Frösön, Sommarhagen
1985.

Jag tågluffade
Inlandsbanan 1985 och besökte Wilhelm Peterson-Bergers hem ”Sommarhagen” på
Frösön. Minnet för livet kommer när jag går ut ur hans hem. En äng, några träd
och Storsjöns vatten framför mej. En klassiskt stycke hörs inifrån. ”Intåg
i Sommarhagen”. Den satt så perfekt så att, hade inte Peterson-Berger
skrivit den 1914 så hade jag gjort det denna sommardag. Jag förstod precis vad
han menade med tonerna.

Kil, sommaren 1975.

En låt som verkligen
fastnade, både bildligt och bokstavligt är The Boxer, i Simon and
Garfunkels mäktiga version. Vi hade ”börjat”. Joda, hm, host host. Låten i
bakgrunden är just The Boxer. 1.25 in i låten sjunger dom ”Just a come on from
the whores on Seventh Avenue… I do declare” sen börjar skivan at hacka, den har
fastnat .”do declare, do declare, do declare, do declare, do declare, do
declare… Men va fan, sa jag, äh skit i de, sa hon, så vi fotsatte. Jora. Takten
var perfekt.

Nästa gång så satte vi på
(!) skivan igen men då hackade inte skivan. Men va fan, sa jag, äh skit i de,
sa hon. Hur som helst gick det ju bra ändå… Jo men. Man har hört låten, kanske
hundra gånger senare och ”I do declare” passerar ganska ofta ”obemärkt”. Men
skulle Spotify eller USB-minnet få tuppjuck och fastna och hacka på, I do
declare, do declare, do declare… så naturligtvis kommer detta minne tillbaka,
vart man var och vad man gjorde… Jassåru Tommy, Jorasatt…

Deje försommaren 1974.

En mycket tät morrondimma
blandas med röken från Sulfatfabriken och pappersbruket. Klockan är runt halv
tre. Jag är på väg hem till Forshaga. På grund av sikten vågar jag inte köra
min gamla SAAB V4 i mer än 30 kilometer i timman. I kassettbandspelaren river
Rockfolket av Cadillac med Åke Larséns röst som låter som
”femmans sandpapper”. Det hela känns som om, nu kommer något att hända. Vid
norra infarten till Tjusbol, mitt i vägen, står en råbock alldeles stilla. Det
tar nån sekund för mej att fatta vad jag ser, dels genom tröttheten och dels
den täta dimman. Jag får stopp på bilen cirka fyra meter från rådjuret som
fortfarande står helt stilla.

Råbocken får ögonkontakt
med mej, förövrigt rör det sej inte ur fläcken. I säkert tjugo sekunder händer
ingenting, vi tittar på varann. Åke Larsén kommer in på refrängen ”yeah, yeah,
yeah, yeah, Cadillac, woaw, woaw, woaw, woaw Cadillac…” Pianoklinket mellan
Åkes sång gör det hela nästan overkligt. Ett helt stilla rådjur, ett svagt
morronljus och täta dimslöjor. En Tavla helt enkelt, en akvarell i svart, grått
och vitt som verkligheten bjöd på och en “rå och brutal” Åke Larsén i
öronen, en konstig kombo som gick hem. När rådjuret efter nån halvminut
långsamt gick av vägen och ”Cadillac” tog slut så fick jag åter ett minne för
livet. Cadillac med Rockfolket, ett rådjur och morrondimma låter inte riktigt
som poesi men man blev nästan religiös på kuppen.

Frånö-Lunde 10 maj
1981.

En mäktig manifestation.
50-årsminnet efter Ådalen 31. Svensson och cirka 2 000 till, går med i det
första av fem, sex tåg från Frånö till Lunde denna strålande majdag. Vid den
berömda Strömnäsbacken (se bilden på min logga) så river musikkåren, längst
fram i ledet, av Internationalen. Ståpälsen var total just i det
ögonblicket. Bredvid mej i tåget går Edvin. Han var 17 år 1931, då han gick med
i tåget som blev beskjutet för att dom protesterade mot lägre löner och
strejkbryteri. 50 år senare berättade han i princip hela storyn för mej och de två
andra som gick bredvid honom på hans vänstra sida. Naturligtvis avslutades hela
manifestationen i Lunde med Internationalen. Total ståpäls ännu en gång. Det
blev ett minne för livet det.

Internationalen har man
ju hört både efter och innan denna manifestation, men just på väg till, och
framme i Lunde var den självklar. Internationalen idag, har den spelat ut sin
roll i Sverige? Partipampar med nån miljon i årsinkomst som står och sjunger
”Upp trälar ut i alla stater som HUNGERN bojor lagt uppå”, det är nästan
osmakligt. Men den passar verkligen åt våra glömda välfärdsbyggare, dom 230 000
fattigpensionärer som hungern bojor lagt uppå. Som någon gammal affisch från
fornstora dar (1957): ”Gärna medalj men först en rejäl pension”. Vad heter det
idag? Ta från de fattiga och ge åt de rika… Folkhems-tanken har blivit
Folkhem-stanken…

Solidaritet används mest
när man ska ge sin egen maktlystnad ett tillfälligt sken av gemenskap. (Jens
Hage)

Nä nu blev det lite
politik i alla fall av ”Melodier som har fastnat” . ”Det är lika bra att sluta
drömma det går åt helvete i alla fall”.

Blandar man Fanta med
Hembränt, så smakar det Fan ta me Hembränt…

Tommy Svensson den 12
juli 2017.

TJENARE
FOLKET

67,
67, var har du tagit vägen nu?

1967,
fan vad tiden går, 50 år sedan. 11 bast fyllde jag i januari i detta nådens år.
Vad hände då? Högertrafikomläggning, Biafrakriget, Sexdagarskriget, Bror Rexed
chef för Socialstyrelsen börjar med Du-reformen, Militärkupp i Grekland,
Papadopulus tar makten, Första hjärttransplantationen sker i Sydafrika, Den
första flygturen med stridsplanet Viggen äger rum, Beatles ger ut ”Sgt.
Pepper’s Lonely Hearts Club Band” , ”Teskedsgumman”, är årets adventskalender.

Brottarhit
från detta år var (som jag tycker då) The
Lion Sleeps Tonight med Hounds, All
You Need Is Love, Beatles åff kåååårs, San
Francisco med Scott McKenzie, Mot
okänt land med Hep Stars, Den lagom
halvbluesiga Ode to Billy Joe, i
Bobbie Gentries tappning, The Letter med The Box Tops, Den mäktiga A wither shade of pale med Procul Harum,
Den lika mäktiga Excerpt from A Teenage
Opera med Keith West, och den helt suveräna, både textmässigt och
melodiskt, Båtlåt med Robban Broberg.

Svälten
i Biafra kommer man ihåg. Biafra var en provins i sydöstra Nigeria och
förklarade sej självständigt den 30 maj (vi är fortfarande på året 1967)
Nigerianerna blev arga och kriget var ett faktum. Kriget höll på i tre år innan
Biafra gav upp. Följderna blev prototypen för svältkatastrofer. ”Läkare utan
gränser” bildades tack vare eller på grund av Biafrakriget. ”Biafrabarnen”.
Skämten om dessa haglade.

Ni
som är känsliga bör hoppa över detta stycke.

Vilken
låt låg etta på ”Biafratoppen”? ”No milk today” med Herman’s Hermits. Vad är
det för skillnad på en pingpong boll och en Biafran? Tolv gram. Vad står det på
en hiss i Biafra? Max tio kilo eller femtio personer. Vad kallar man en EAN-kod
i Biafra? Ett klassfoto. Hur får man in femtio Biafraner i en folkvagn? Man
kastar in en smörgås. Hur får man ut dom då? Man sätter på fläkten. Nä nu får
det vara bra med skämten. Man får väl hålla med om att dom inte hade passerat
censuren idag, inte på långa vägar. Men man får skämta om blondiner och
norrmän, men inte om biafraner, judar, araber, somalier…

Ni
som är känsliga kan börja läsa igen.

Vietnamkriget
höll på. En annan brottarhit detta år var “Country Joe” McDonalds
version på I-Feel-Like-I’m-Fixin’-To-Die Rag, en riktig proteströkare mot detta
krig. Protester i Sverige med FNL:are som rök ihop med polis började på allvar
detta år. Cornelis Vreeswijks inslag i Anti-War-rörelsen är allsångernas
allsång, ”Inatt jag drömde”. Versionen med Hep Stars kom i januari detta år.
Inspelningen med Cornelis och Ann-Louise Hanson är dock från 1964.

Sexdagarskriget
mellan Israel, å ena sidan och Egypten, Jordanien och Syrien på den andra.
Israelerna visade prov på en fruktansvärd effektiv taktik då dom ockuperade
Västbanken, Gaza-remsan, Golanhöjderna och Sinai-halvön på sex dagar. Detta gav
ju det ostabila området som kallas för Mellanöstern ett ännu mer ostabilare
läge. Israel som jag ser det, en ockupationsmakt som hela tiden provocerar med
sina bosättningar. Det är, som jag anser, det största hindret till fred mellan
Israel och Palestinierna.

I Filmens
värld da?? Brottarrullen ”Under ditt Parasoll” med Sven Ingvars spelades in
detta år och hade premiär i januari året där på. Joda jag har allt sett den. En
kultrulle som man helst bör se ensam med en skämskudde inom räckhåll. Men ändå,
den innehåller för mej, några riktiga nostalgilåtar med grabbarna. Årets
Åsa-Nisse var ju ”Åsa-Nisse i agentform”, lite skämskuddevarning här också, men
på nåt vis, ändå lite idyll så som landet var en gång och den sista filmen med
alla de tre skådespelarna, John Elfström som Åsa-Nisse, Arthur Rolén som
Klabbarparn och Gustav Lövås som handlaren och sillstryparen, Sjökvesten. Och
jag skäms faktiskt inte (värst mycket) när jag ser en gammal svartvit svensk
komedi med typ Thor Modeen, Julia Caesar, John Botvid, Nils Poppe och det gamla
gardet…

”Got
a fire in the cockpit” Roger Chaffees ord inifrån Apollo 1, den 27 januari. Den
andre astronauten Edward White försöker att nödöppna luckan inifrån men
misslyckas. På någon minut hade kapseln rökfyllts. Det var troligen en
kortslutning som startade branden under en simulerad start-test medan raketen
stod kvar på plattan LC 34 vid Cape Kennedy. Branden och röken tog livet av de
tre astronauterna Roger Chaffee, Edward White och Virgil Grissom. Tre månader
senare omkom den ryske kosmonauten Vladimir­ Komarov på Sojus 1. Han omkom
under nedfärden i april 1967, då fallskärmslinorna på hans farkost trasslade in
sig i varandra. Ja lite svinn fick man nog räkna med i kapplöpningen, först
till månen.

Sportåret
1967. Friidrott låg mej varmt om hjärtat på hela 60-70-och 80-talet. Och visst minns
man ju våra svenska hjältar. Bo ”Skackan” Forsander, 110 m häcklöparen som även
ibland löpte 100 meter slätt. Tio SM-guld på specialdistansen. Bosse Althoff
”Mellerudsexpressen”, vilken löpare, behärskade dom tre sprintgrenarna, åtta
SM-guld. Bengt Persson, 3 000 meter hinder, sju raka SM-guld. Vid sista
vattengraven kom rycket, fan man blir tårögd än idag. Gamle Birger Asplund som
detta år vann SM i slägga för fjortonde gången i rad. Han vann även året därpå
åxå. Lars Olof Höök i längd med sju raka SM-guld. Det var han som hoppade
direkt efter Bob Beamon när han satte världsrekord med 8,90 i sitt första hopp
i OS i Mexico City året efter. Höök drämde till med 7,66. Ja det är faan inte
så lätt. Han kom på fjortonde plats.

Sven–Olof
”Esso”Larsson och Bengt Nåjde långskubbarna, kulstötaren Erik ”Myggan” Uddebom,
höjdhöppern, Kenneth Lundmark, Karin Wallgren med 24 guld på sprintsidan,
Forshagas egen Margareta Bergqvist med fem raka SM-guld i höjd. Medeldistansarna Ulf Högberg och Ove
som hette bara Berg i efternamn. Det är ju namn man kommer ihåg från tiden det
begav sej. Själv satte jag mina personbästa i friidrott tre år senare. 1,45 i
höjd, 3,15 i längd och 11,4 på 60 meter, dä ni. Odopad och utan att tjäna en
endaste krona på det hela. Jag kommer inte en i närheten av dessa rekord idag, fyrtiosju
år äldre och fyrtiosju kilo tyngre…

Personligen
så levde man enligt principen, bara ställa ut skorna så ordnar det sej.
Sommarlovet mellan femman och sexan tillbringade vi (Farsan, Morsan, Brorsan
och jag) någon vecka på Hagöns camping i Halmstad och någon vecka på Råå
camping strax söder om Helsingborg. Värmlänningarna hade ju ”S-märkta” bilar,
Örebroarna ”T”, Hallänningar hade ju ”N” och Helsingborgarna ”M” o.s.v. Det var
lite kul det, tyckte man då, att spana nummerplåtar. Det hela ändrades
årsskiftet 72-73 då vi fick dom nuvarande typ BFX 415, som var regnumret på min
första bil, en grå SAAB V4, årsmodell 68.

Klassikern
förr, när folk skulle på semestern, var ju packningen på taket på bilarna. En
presenning som skyddade tält och annat mot väder och vind och en ”bläckfisk”
som höll fast det hela. Ibland fladdrade presenningen ganska så friskt, då hade
man roligt. Ett grönt fotogenkök att laga maten på. Hade man ett gasoldrivet
Primus campingkök, då var det status. En burk med sjömansbiff och ett paket med
flingmos, det ger en härlig Deja vu det. En luftmadrass att både sova och flyta
på skulle det vara. – Jag trodde du tog
med pumpen, var åxå en klassiker. En badboll var ju åxå standard. Liksom badmintonracket,
nät och fjäderbollar.

Helgröna
ryggåstält och dom lite mer lyxiga, dom gula ryggåstälten med blått tak. Det
var dom som blev klassiska, så kallade suptält i mitten på 70-talet. Eller för
att lyxa till det ännu mer, dom blågula tälten med innertält och en liten
förgård där man kunde ställa upp det hopfällbara campingbordet med dom fyra
stolarna som bestod av ett krysstag och en tygbit att sitta på. Det var grejer
det. Träningsoveraller att sova i var ju obligatoriskt likaså en
transistorradio.

I transistorn
fanns ju ”Det ska vi fira”, ”Sveriges Bilradio” med CG Hammarlund som alltid
hälsade lyssnarna välkomna med sitt ”Hejsan hejsan” och Svensktoppen med
artister som Östen Warnerbring, Gunnar Wiklund, Anna-Lena Löfgren, Lill-Babs, Siw
Malmkvist, Hootenanny Singers, Sven-Ingvars, Towa Carson, Gitte Henning, Mona
Wessman, Nina Lizell och Claes Göran Hederström… blev man mossig nu eller
bara nostalgisk?

Detta
var ett Sverige som jag saknar lite idag. Som sagt, var har du tagit vägen nu? Somliga tycker att Sverige är
temperamentslöst, fegt och tråkigt. Andra föredrar lugnet, att man inte brusar
upp. Själv föredrar jag lugnet. Att brusa upp tar så mycket energi men ibland
måste man reagera. Hos mej märks det på mina ”Tyckt och tänkt”- inlägg som
blivit fler dom senaste åren. Men gör du något konkret da Tommy för att få
tillbaka tryggheten och lugnet i Sverige? Att sitta bakom en skärm och gnälla
är väl inget konkret. Dina Barn och Barnbarn ska ju leva med det nya Sverige.
Och själv blir du, en s.k. Folkpensionär om drygt tre år.

Ja
vad har jag för lösning på det hela? Personligen så finns det inte något parti
som imponerar på mej, säger en gammal Vänsterpartist. Ett parti som jag knappt känner igen alls. Sjöstedt pratar ju ibland om välfärdsfrågor men, nej…
Åkesson och jag har ju det gemensamt att vi båda är kritiska till islam men,
nej… Löfven saknar jag förtroende för helt och hållet. Fridolin, ha ha ha ha… Björklund,
NATO-anhängare, nej… Lööf, nej, Kinberg Batra, nej… Busch Thor, nej. Och Schyman med genusdebatterna. Idag vill jag
identifiera mej som en morot, imorron vill jag identifiera mej som en höna (Hen
på engelska) till helgen vill jag vara en… Ja ja…

Nej
man har väl nästan gett upp, det är väl det politikerna och myndigheter vill,
att man ska vara apatisk, alla väntar på att skithuset ska explodera, orka bry
sej… Nej man uttrycker åsikter bara, så länge vi har yttrandefrihet i Sverige
så går det ju an. Jag tror valet 2018 blir en katastrof för Sverige oavsett vem
som vinner. Vinner Löfven eller AKB eller Lööf för den delen, så fortsätter parodin. Åkesson blir överkörd
av dom andra om SD får flest röster i valet. Kaos… Jag är rädd för att allt är
försent. Men samtidigt har jag en förmåga att se komiken och showen i det hela.
Farsen och komedin, Löfven & Co… Skrattanfallen duggar tätt samtidigt som
det är skrämmande, riktigt skrämmande…

Tommy
Svensson the Fourth of July 2017.

TJENARE
FOLKET

Från
en Fôrshaging till en annan…

Nu
får Gud Fader bädda pinnsoffan för nu får han finfrämmat. Om Du mot all
förmodan, inte skulle komma in så gör ett par snabba dragningar och vips, så är
Sankte Per långt upp på läktaren. Pärleporten står öppen.

Nisse
Nilsson, Dubbel-Nisse är död.

Så
här skrev jag i ett blogginlägg för drygt åtta år sedan, kallat ”Vad man har
gemensamt med kändisar”.

”Det
började 1965-66 någon gång när jag var nere på gamla Ängevi (idrottsplatsen i
Forshaga) då jag, på allmänhetens åkning åkte skridskor på samma is som bland
andra storheterna, Sven Tumba, Uffe Sterner, Rolle Stoltz och Nisse Nilsson,
hade spelat ishockey på. Det var stort. Nisse Nilsson, min störste idrottsidol
alla kategorier. Han kombinerade sportslighet, elegans med glimten i ögat, på
ett sätt som jag tycker och tror att så är grundtanken med all idrott. Och att
man har sett honom ”live in action” också, det är man tacksam för. Och tänk när
Nisse kom fram till mej på Ängevi under en skolidrottstävling någon gång i
slutet på 60-talet. Han prata med mej och han kände mej och visste vilka mina
föräldrar var. Det var riktig stort, jag växte flera meter.”

Jag
minns en gång i början på 70-talet, en s.k. veteranmatch på Ängevi mellan
Forshaga och Grums. Vid första nedsläpp skulle Nisse teka, tittar upp på
tekaren från Grums och utbrister – Men tjenare, det är ju du, och rätar på
ryggen och klappar om honom. Publiken och domaren började skratta. Speaker var
ingen mindre än Jan Pära Jonte Persson.

En
stund senare kommer Nisse loss i en av sina berömda soloraider. Har bara målvakten
kvar och lurar bort honom, öppet mål och i tolv fall av tio (jora) så sitter
pucken i nätmaskorna. Men i detta fall så gliiiider pucken nån centimeter
utanför målvaktens högra stolpe. Och medan Grumsarna tar pucken och förbereder
ett anfall så går Nisse ner på knä vid Grumskassen och gör korstecknet mot
målburen. Grumsmålisen åker fram till Nisse och klappar honom på axeln med
plockhandsken och menar, typ. Såja såja. Det blir allt bra ska du se… Publiken
skrattade och applåderade.

Några
minuter återstår av matchen. Nisse ska ut på isen vid ett byte, då han säger
till sina medspelare och delar av publiken – Nä nu går jag ut och avgör detta.
Och det gjorde han…

En
annan gång så hade du kommit fri med en målvakt tre gånger och gjort mål på
samtliga tre tillfällen med samma fint. Du åker fram till målvakten och klappar
om honom och säjer – Dä ä bäst vi skärper ôss nu ifall det är nôn söm titter på…

För
några år sedan träffade jag dej vid Cåpa-kiosken, f.d. spelbutiken här i
Fôrshaga. Jag och några polare står strax utanför när du kommer och går in på
Cåpa. Du hejar på dom andra och när du passerar mej, klappar du mej på magen och
säjer – Å här har vi Globen. – Hörrö du ru… svarar jag. Väl inne på Cåpa så
står jag och fyller i tipskupongen när jag känner en klapp på axeln och jag
vänder mej om och du säjer – Lycka till da, Tommy. Fan, trots att jag hade
träffat och talat med dej flera gånger och trots att man snart skulle fylla
sextio så kände jag mej som den gången i slutet på 60-talet när jag växte flera
meter, nu när du gav mej en klapp på axeln och önska mej lycka till med tipset.
(Tipset gav, trots Nisses lyckönskning det vanliga, sju rätt)

Det
var din storhet Nisse, ödmjuk ut i fingerspetsarna, bjuda på dej själv utan att
vara för mer än nån annan. Som sagt, du kombinera sportslighet, elegans med
glimten i ögat.

Du
får hälsa din bror Eskil som jag hade äran att jobba ihop med på Tetra Pak från
slutet av 70-talet till mitten av 90-talet. Han var lika mycket Människa som du…

Vila i frid Nisse.

Tommy
Svensson den 26 juni 2017.

TJENARE
FOLKET

Också
hjältar blir gamla…

Jag
minns nångång i slutet av mars 1965. 9-årige Tommy och min 4-årige lillebror
hade sett på TV, en raketuppskjutning från Cape Kennedy med Arne Thoréns
smattrande röst. Gemini III skulle upp i rymden med astronauterna John Young
och Virgil Grissom. Naturligtvis skulle man ju leka att man var dessa två
astronauter instängda i en kapsel.

Två
rättvända och två uppochnedvända köksstolar, och vips så hade man byggt Gemini
III. Köksspisen hemma hade ju knappar och vreden, jo men, där hade man ju även
instrumentpanelen klar. Brorsan och jag hade väl kommit ut en bit ovanför
atmosfären och skulle påbörja det första varvet runt jorden när det plötsligt
osade bränt. Ett vitt blommigt spislock hade skiftat färg till brunt.
Rökutvecklingen var rätt så kraftig. Morsan kom in i köket och plockade ner oss
på jorden igen men brorsan och jag hade fått nya hjältar.

John
Young blev efter detta min rymdhjälte nummer ett. Det kunde ju vara John Glenn,
Alan Shepard eller Juri Gagarin men jag tyckte John Young såg hårdast och
coolast ut. Jorasatt, tre varv runt jorden på knappt fem timmar, gjorde han och
Virgil Grissom med Gemini III.

Nästa
gång som John Young skulle upp i rymden var i juli 1966, tillsammans med
Michael Collins som gjorde sin första rymdfärd. En Titanraket sköt upp dom båda
astronauterna i Gemini X (Tio). 90 minuter tidigare hade en s.k. Agenaraket
skjutits upp. Den skulle Young och Collins fånga in. Jora, 80 mil över Jorden
kopplade dom ihop Geminikapseln med Agenaraketen. Dom fick även tag på en ”död”
Agenaraket som hade använts tillsammans med Gemini VIII (8).

Det
jag inte riktigt kunde smälta var att det var Collins som fick göra
sammankopplingen mellan de båda farkosterna. Han fick ”gå ut” och fixa det
hela. Fan, det skulle ju vara hårdingen Young som skulle greja detta, tyckte
jag då…

Både
Young och Collins fick ju dra i väg till månen. Collins var ju den som fick
sitta ensam kvar i Apollo 11 medans Neil Armstrong och Edwin Aldrin landade på
månen. Young var ju med på resan före, i maj 1969 med Apollo 10, då han blev
lämnad ensam i moderskeppet medan Thomas Stafford och Eugene Cernan testade
månlandaren. Stafford och Cernan flög med månlandaren och spanade in en
eventuell landningsplats åt efterföljaren Apollo 11.

15 000
meter över månytan kopplar Stafford och Cernan bort landningsmodulen. Då börjar
plötsligt månlandarmodulen (Snoopy) att rotera runt sin egen axel och Cernan
konstaterade att det här går åt helvete. En spak i fel läge gör att
kommunikationen mellan datorena i månlandaren och Houston inte fungerar men
Stafford och Cernan får till slut hejd på det hela och återvänder upp till
moderskeppet(Charlie Brown) och Young som suttit ensam i åtta timmar, 60 mil
över månens yta.

Med
39 897 km/h drar Apollo 10 tillbaka mot Jorden. Apollo 10-besättningen är
också de människor som har rest längst hemifrån, 408 950 kilometer från sina
familjer. En av dom var hårdingen John
Young.

Neil
Armstrong, Edwin Aldrin från Apollo 11. Charles Conrad, Alan Bean från Apollo
12. Alan Shephard, Edgar Mitchell från Apollo 14, David Scott och James Irvin
från Apollo 15 hade gått på månen innan min idol från rymdfärderna, den coole
John Young skulle landa på månen tillsammans med Charles Duke. Detta skedde i
april 1972 med Apollo 16.

I
lite drygt tre dygn satt Thomas ”Ken” Mattingly ensam i moderskeppet ”Casper”
medan Young och Duke vandrade omkring och t.o.m. åkte bil på månen. Jorasatt en
hopfällbar sak som drevs fram med hjälp av batterier. Nån hederlig ”Gasstation”
typ Caltex fanns ju inte on the Moon. Drygt 93 kilo månsten tog dom med sej
tillbaka till Jorden och som lite tröst för Thomas Mattingly fick han göra en
rymdpromenad på tillbakaresan.

Nästa
uppdrag för den stenhårde John Young var när han och Robert Crippen gjorde
premiärturen med den första rymdfärjan ”Columbia” den 12 april 1981, på dagen
20 år efter Gagarins rymdfärd. Naturligtvis var Young befälhavare ombord. Efter
drygt 54 timmar från starten vid Kennedy Space Center och 36 varv runt Jorden
landade ”Columbia” på Edwards Air Force Base i Kalifornien.

Drygt
två år senare gör den 53-årige John Young sin sjätte och sista rymdfärd,
återigen med rymdfärjan ”Columbia”. Han kritiserade NASA under utredningen av
Challengerkatastrofen den 28 januari 1986 och blev därefter placerad på inre
tjänst. Han pensionerade sej 2004. Trots sitt efternamn Young, blir även
hjältar gamla. Han är idag 86 år.

Men…

Månlandningarna,
är dom en bluff ???

Sedan
Apollo 11 landade på månen 1969 har ytterligare fem besättningar följt efter.
Sammanlagt har tolv människor gått på månen. Apollo-programmet blev en
historisk milstolpe och ett av 1900-talets största tekniska och mänskliga
framsteg. Månprogrammet blev en enorm framgång för USA, både tekniskt och
PR-mässigt.

Det
amerikanska månprogrammet har varit omdiskuterat och ifrågasatt. Många menar
att president Kennedys löfte om att landa en människa på månen inom tio år var
orimligt och ouppnåeligt. Det fanns helt enkelt inga tekniska möjligheter att
klara ett så avancerat företag på så kort tid. Och varför återvände USA aldrig
till månen? Sakta men säkert började frågorna komma. Om hela grunden för
Apollo-programmet var orimlig och de tekniska resurserna att genomföra det inte
fanns, hur kom det sig då att man ändå hade lyckats landa på månen?

Det finns dom som menar att allt bara har varit en stor bluff. Att vi alla
lurats att tro att människan landat på månen medan allt vi sett på TV:n i
själva verket varit inspelat i en studio i Nevadaöknen, kanske Area 51. Ingen
Apollo-farkost eller astronaut landade någonsin på månen utan cirkulerade runt
jorden under en dryg vecka för att sedan inför TV-kameror och tidningar landa i
Stilla havet. Teorierna om den stora månbluffen har fått ett stort genomslag
runt om i världen.

Vad tycker dom 750 000 personer som var inblandade i Apollo-programmet och dom
tolv astronauter som landat på månen om det påståendet? Är dom belagda med munkavle, är det någon
av dessa som skulle kunna hålla käften, eller kanske pladdra lite extra…

Vad
tror du själv da Tommy?? Personligen så tror jag till 99 procent att min
rymdidol från 60 och 70-talet, John Young, och elva andra har gått på månen.
Trots att USA har kommit med så många otroliga bluffhistorier så t.o.m. Gamla
Sovjet, Nazityskland och Nordkorea skulle varit mäkta imponerade och trots, att
jag kan vara lite konspiratorisk lagd så tror jag faktiskt att månlandningarna
ägt rum.

Fotnot: Eugene Cernan och Harrison “Jack” Schmitt var dom sista/senaste som landade på månen. Apollo 17 förde dom dit tillsammans med Ronald Ewans.

Tommy
Svensson den 12 juni 2017.

TJENARE
FOLKET

Göra
som dom brukar.

Trump
får råd av sin föregångare:

Trump
: – But it’s only a temporary ban.

Obama
:– You can’t ban muslims.

Trump
:– Well what should i do??

Obama
: – Just do what US-president usually does.

Trump
: – What’s that??

Obama
: – Bomb them…

Som
sagt, samma kålsupare. Obama övertog fyra krig av sin föregångare George W Bush
och som den fredspristagare han är och var lämnar han över sju krig till
Trumpen. Som sagt, någon bör hålla käften…

Idag
är det Samernas Nationaldag. Ett uppriktigt Grattis från undertecknad. Ingen som
säjer att dom är rasister när dom vill värna om sitt folk och sin kultur…

Tommy
Svensson den 6 februari 2017.

TJENARE
FOLKET

Dansbandsdags.

Välkomna
till Dansbandsdags. Löfvenz heter det nya dansbandet som suttit på
dansbandstronen i snart två och ett halvt år. Deras nya album ”Finns det någon som förstår” har nyligen
släppts och innehåller några covers som vi känner igen. Men först lite om
sättningen i bandet. Man har inte någon direkt leadsinger, för alla vill göra
sina röster hörda. Men vi börjar med Han Eliasson, klavertrampare. Han Ygeman,
halar positiv, men allt eftersom tiden gått har det blivit mera negativ.
Kapellmästaren själv, Han Löfven, heavy metall-bas,(den var nästan bra den).
Gustav Frigolit slår på stora trumman ibland och Organ Johansson, luta, det är
med andra ord inte riktigt rakt. Han måste stödja sej på nån. (Nja, lite
krystat kanske)

Låterna
på albumet då? ”Finns det någon som
förstår” . Det verkar som om Löfvenz inte anammat själva låtarna, utan bara
gått på låtens titel

”Du
gav bara löften”

”Gråt
inga tårar”.

”Ingenting
är längre som förut”

”Alla
har glömt”

”Det
finns ingenting att hämta”

”Luring”

”Kallat
vad du vill”

”Vänta
dej ingenting”

”Tomma
löften, tomma ord”

”Aj
aj aj”

”Vem
kan man lita på”

”Trubbel”

”Guldet
blev till sand”

”Saker
jag borde gjort”

”Säj
inte nej säj kanske”

”Högt
i det blå”

”Det
tror jag inte på”

Ӏr
det konstigt att man längtar bort nån gång”

”Pessimistkonsulten”
(Det är lika bra att sluta drömma det går åt helvete i alla fall)

”Hva
gør vi nu lille du”

”Highway
to hell”

Jo
men, här kommer en liten story om varje melodi.

Första
spåret ”Du gav bara löften” En dansbandsrökare från 1975 signerad Curt-Görans,
Vikingarna och Jigs, en given hit med Löfvenz

”Gråt
inga tårar”. Thorleifs klassiker från 1974, spelades in allra först av
dansbandet Pippis… jora, en given hit med Löfvenz

”Ingenting är längre som förut”. Anders
Fugelstads inlägg i miljödebatten från 1970, en given hit med Löfvenz

”Alla
har glömt” Towa Carsons melodifestivalare från 1967, en given hit med Löfvenz

”Det
finns ingenting att hämta” Anna-Lena Löfgrens brottarhit från samma år, en
given hit med Löfvenz

”Luring”
Stefan Demerts visa som påstår att ingen är trovärdig. Den är från 1970, en
given hit med Löfvenz

”Kallat vad du vill” Family Fours gamla dänga från
1973, en given hit med Löfvenz

”Vänta
dej ingenting” Lasse Stefanz hästjazzinfluerade sak från förra året, en given
hit med Löfvenz

”Tomma
löften, tomma ord” återigen en Lasse Stefanzrökare, denna gång från 2008, en
given hit med Löfvenz

”Aj
aj aj” Dansbandsrökarnas dansbandsrökare i Schytts tappning från 1973, en given
hit med Löfvenz

”Vem
kan man lita på” Hoola Bandoolas gamla progghit från 1972, en given hit med
Löfvenz

”Trubbel”
Olle Adolphson suveräna visa från 1961, en given hit med Löfvenz

”Guldet
blev till sand” Björn å Bennys klassiker från ”Kristina från Duvemåla anno
1995, en given hit med Löfvenz

”Saker
jag borde gjort”, ”Säj inte nej säj kanske”, ”Högt i det blå”, ”Det tror jag
inte på”. Fyra Sven-Ingvarslåtar som blir givna hits med Löfvenz

”Är det konstigt att man längtar bort nån
gång” Lena Anderssons genombrottslåt från 1971, en given hit med Löfvenz

”Pessimistkonsulten”
(Det är lika bra att sluta drömma det går åt helvete i alla fall) Ronny
Eriksson tolkning om tron på framtiden från 1986, Palmemordets år, en given hit
med Löfvenz

”Hva
gør vi nu lille du” Kim Larsens och Gasolins
mästerverk tillverkad i nådens år 1975, en given hit med Löfvenz

”Highway
to hell” Jo men sista låten på albumet, då brakar det loss. AC/DC:s
hårdrocksklassiker från 1979, en avlutning som heter duga men samtidigt är det lite
skrämmande vart vi är på väg men den blir en given hit med Löfvenz.

Sammanfattningsvis
så tycker jag nog att Löfvenz har lyckats rätt bra med sitt låtval. Det är väl ungefär
vad man hade kunnat vänta sej. Jo men, dessa låtar finns, som sagt med på det
nya albumet ”Finns det någon som förstår”.

Som
sagt. Det verkar som om Löfvenz inte anammat själva låtarna, utan bara gått på
låtens titel.

Som
en kontrast till Löfvenz så huserade Tage(s) på 60-talet. (Den tyckte jag själv
var ganska bra, eller…)

Tommy
Svensson den 24 januari 2017.

TJENARE
FOLKET

Min
Gitarr.

Jora,
det är allt Min Gitarr på loggan till min blogg.

Det
hela började 1961 med att jag hörde Sven Ingvars brôtterhit, ”Te dans mä
Karlstadstösera”. Två minuter in i låten sjunger Sven-Erik Magnussôn ”Dä ropar
bort i skogen, dä svarar med ett skratt- O ho ho ho ho ho ho ho. Sen kommer
Ingvar Kallsôns brutala gitarriff då han härmar skrattet på sin gitarr. 5-årige
Tommy var hur imponerad som helst.

Två
år senare ”slogs” Ingvars gitarriff av ett 40 sekunders gitarrsolo. Trio me Bumbas
gitarrist Bertil Lindblom, när han river av solot i ”Spel-Olles gånglåt”. Ett
riktigt grymt gitarrsolo för en 7-åring. Trots att Bosse Winberg, The Spotnicks
och Hank Marvin, The Shadows rev av gitarriff, gitarrsolon och gitarrlåtar på
löpande band i början/mitten på 60-talet var det inte något som gick upp mot
Bertil Lindbloms solo. Och med en badmintonracket framför spegeln, så var man ju
Bertil Lindblom, jo men…

Nån
gång i mitten på 60-talet fick jag min första gitarr. Brorsan och jag fick
varsin ”Beatles-gitarr”, en plastgitarr med porträtt av fyra grabbar på. Ett
snöre från gitarren till en papplåda fick ju den akustiska gitarren att bli
elektrisk. Ett hopprep tejpad på en sopborste och vips, så hade man en
mikrofon. ”She lavvs jo, jä jä jä…” Det enda som saknades var frillan.

Det
dröjde till början av 70-talet innan man fick klart för sej att det fanns
ackord som man kunde ta för att få nån form av melodi i gitarren. Gunnar i
Körka hade en gitarrkurs nån gång 1971 där lärde jag mej några gångbara ackord.
G, C, D7, Em och Am. Jag minns att jag bland annat kunde lira, just Min Gitarr,
ja ganska så hyfsat i alla fall. Det var ungefär då som man upptäckte att det
fanns andra riff och solon än Bertil Lindbloms.

Layla
i Derek and the Dominos tappning, ett riff som heter duga. Satisfaction, Up
around the bend, Purple Haze, Daytripper, Paranoid, till och med introt på Min
Gitarr och Jag vill resa bort, med Sven Ingvars traggla man sej igenom och naturligtvis
gitarriffernas gitarriff, Smoke on the Water. Alltihop på en, max två strängar.

Men
du Bertil… För mej är det nostalgi på högsta nivå när jag hör solot på
Spel-Olles gånglåt. Sommaren 1963 var jag på Skutberget, badplatsen utanför
Karlstad. I en svartvit Opel hördes låten. När du töjer strängen Bertil, och
river av solot, skruvas volymen upp ytterligare. Solot hörs över hela
parkeringen. Raggarna i Opeln kom i extas och nästan ”rockin their ass off”.
Det var Rock’n Roll det. Sjuårige Tommy var jätteimpad.

1975-76
gjorde jag lumpen på I 2 i Karlstad. Våra logement bestod av ett tjugotal rum
med två enkelsängar i varje, ett bord, två stolar och två garderober. Två
lumparkompisar, vi kan kalla dom för Bengt och Kjell för det heter dom, och 118
Svensson satt i ett av rummen och lira gitarr, nu snackar vi typ Fender och
Gibson, elgitarrer. Kjell hade hängt av sej sin gitarr för att gå på toa. Jag
lånade den och briljerade med klassikern, Smoke on the Water, jodå den kunde
man, fast på en sträng. Pling pling pling, pling pling plingpling…

Bengt
smålog lite åt mej, tog sin gitarr och vilade den på sitt högra knä. Skruvade
upp volymen, tryckte in knappen på Fuzzboxen och drog av det ruggigaste riffet
på Smoke on the Water som jag dittills hade hört. WHOAH WHOAH WHOAH, WHOAH
WHOAH WHOAHWHOAH, WHOAH WHOAH WHOAH, WHOAHWHOAH!!!!!!! Han lägger ifrån sej gitarren. Några sekunder
senare så blir dörröppningen fylld av bassar och där sitter jag med Kjells
gitarr. – Men va faan Svänssôn, inte vesste jag att du va en sån jävel på gitarr,
säger Nilsson från Sunne. Jo men, sa jag och log lite med ena mungipan. I några
sekunder lät jag dom tro det i alla fall.- Nej, sa jag, det var allt Bengt som
lirade.

Kjell
kom tillbaka och hängde på sej guran. Han och Bengt, minns jag, gjorde en
suverän version på ”Sylvia”, Focus gamla gitarrökare från 1973. Jan Akkerman,
gitarristen i den holländska gruppen hade varit riktigt stolt över hur Bengt
och Kjell hanterade deras låt, det är jag övertygad om.

Sommaren
1978 kom så det stora genombrottet. Jag och polare Ulf hamnade på Waterloo,
pubben i Fôrshaga. Där sitter Janne Karlsson ”Kônstnärn” och lirar lite
Cornelis på sin gitarr. Några pilsner och en gitarr, en jättetrevlig kombo.
Fan, tänkte jag, om jag skulle börja lira lite gitarr jag också, jag kan ju fem
ackord, det hade ju Gunnar i Körka lärt mej.

Brorsan
och hans polare, Togge och Johan, hade ett litet garageband i källaren hemma.
Där lånade jag en gitarr och den första låten som jag spelade sedan 1971 var
”Birmingham”, Björn Afzelius och Hoola Bandoolas treackordare, en lämplig start
för Svensson.

Men
jag måste ju ha en egen gitarr också så jag stegade iväg till Gustavssons
Musikhandel i Karlstad. En nylonsträngad Landola drog till sej uppmärksamheten.
Nja, här skulle det granskas noga och kritiskt. Jag plockade ner den, upp med högerbenet
på en stol. Man skulle ju se ut som att man har varit med ett tag. Tog ett ”G”,
drinng, ett ”C”, drinnng och ett ”D7”, drinnnng, joda, det lät ju inte så
tokigt.

Jag
hängde tillbaka Landolan och plockade ner en stålsträngad Bjärton. Medan jag
stod där och ”drinnngade” på gitarren kommer en snubbe in och tar ner Landolan
som jag just hade testat. Ur den gitarren plockar han fram Beatlesklassikern
”Let it be” på ett sånt sätt att till och med George Harrison själv hade varit
grymt imponerad. Bredvid stod amatören. Det är ju för fan så du ska lira
Svensson…

”Gitarren
är skapad av Fan. Den lockar till spel men jävlas när man försöker spela”
Citatet är myntat av Olle Adolphson. Det citatet stämde på mej i det
ögonblicket. Snubben hängde tillbaka Landolan. Jag väntade lite tills han var
utom synhåll. Tog ner Landolan, Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Den
ska jag ha! Minsann, 465 kronor kostade den, två gröna plektrum fick jag på
köpet.

Min Landola fick vara
med på några äventyr. Den var med på nyårsnatten 1978-79 då vi hade gårdsmusik
på ”gettot” i Forshaga i den 32-gradiga kylan. Den var med på ovan nämnda
Waterloo ett otal gånger. Den var med på en nattlig spelning på torget i
Forshaga inför en allsångssugen publik. Den var med vid 4-tiden en tidig
sommarmorgon i Ransäter 1981, då jag och en norsk kvinna i 70-årsåldern stämde
upp i Gyllne Morgon, Halleluja ära vare Gud i höjd…

Den har varit med på
ett bröllop där undertecknad sjöng ”Igelkottaskinnet” där ”Gubben och Gumman”
byttes ut till Sören och Kerstin till bröllopsgästernas förtjusning. Den var
med en glasklar afton, hösten 1980, vid sjön Rämmen mellan Ludvika och Borlänge
när bara jag och gitarren hanterade ”Tiggarn från Luossa” så bra (jora) att vi,
gitarren och jag, fick applåder från folket i en stuga på andra sidan viken.

Landolan fick sin sista
spelning den 9 augusti 1995 då den underhöll skiftlaget på jobbet vid en
utflykt till Götlins Brygga i inre hamnen i Karlstad. Det hela blev lite
pinsamt när två trubadurer underhöll på bryggan bredvid. Jag frågade om jag
skulle ge mej för att inte störa dom. Nej, sa föreståndaren, vi är konkurrenter
så spela på du. En stor stark fick jag som gage. Tydligen hade jag en
trallvänligare repertoar än vad dom hade för det samlades mer folk hos oss. Nu
lät du allt lite skrytig Svensson. Ja men det var sant. En sträng brast så med
fem strängar upplevde Landolan sin sista låt . ”Brevet från kolonin” avslutade
karriären för Landolan på McDonalds i Åhlénshuset då ytterligare en sträng
gick.

Repertoaren har varit
allt från Trettifyran, kaxiga myror, slagsmål på Tegelbacken, några
Gärdestadare, lite Taube, lite Cornelis, lite Dan Andersson, Bengt Sändhs och
Finn Zetterholms något ekivoka visor till Sven-Ingvarsrökare, dom som folk kan,
vare sej dom vill eller inte. Gaget, vid så kallade bokade spelningar, har
varit några öl och en ring Falukorv. Det blir mer Tjosan Hejsan då tycker jag.
Man behöver inte skämmas så om man kommer av sej eller spelar fel, och det
händer ju.

Numera är det hela
historia. Landolan som betedde sej så suveränt i en snubbes händer när jag
upptäckte den vid Gustavssons Musikhandel för snart 39 år sedan har en hedersplats
här hemma. Liksom en hockeylegendars tröja finns den numera upphängd i taket.

En liten spricka i
lådan gjorde att gitarren hade mist sin forna klang.

1996 köpte jag en ny
gitarr, en HG, men den är inge trevlig att spela på så intresset har avtagit
betydligt på ”äldre dar”. Det är faktiskt ”HG:n” som är på loggan.

Musik bör finnas i
varje hem utom i grannlägenheten. Tur att man bor i villa…

Tommy Svensson den 12 januari
2017.

TJENARE
FOLKET

Schwoooooschhh…

Tiden
går inte tiden rusar, men ändå ska man hinna med att fira Nyår också innan 2017
är slut. Snart är det ju 2026, 2032, 2048, fan vad klockan går…

Men
alla ni där ute i Cybern: Ha ett Gott Nytt År på Er.

Tommy
Svensson Nyårsafton 2016.

TJENARE
FOLKET

Nu
är glada hjulen slut…

Jorasatt.
Vi börjar med en liten hjulvisa.

”Nu
ha vi hjul här i vårt hus,
hjulen är bytta, hopp tra-la-la-la!
Sommardäck ”å”, vinterdäck på, Helan den gå.
Granen står så grön och grann i stugan,
grannen nedanför drar över frugan.
Tra-la-la, tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, tra-la-la-la!”

Jora,
det hjäller å ha rätt hjulinställning annars så kan det hända att barnen sitter
å hjulmuttrar så att säja. Många som inte är nöjda brukar hjöra ett hjulbyte.
Man åker till Coop i Hjulsta eller till Jula i Skara och hör om man inte har
ett hjullager som är fyllt med hjulbyten. Man bör ju ha två framhjul och två
hjulbak. En så kallad hjulgrupp. Man kan ju palla upp bilen på en hjulbock så
den kommer upp lite. Går inte det så kan man ringa Hjulparet, Håkan Hjulholt
eller HjuLotta Engberg. Hjälper inte det får man kanske ta till en hjulbön.
Sommardäcken förvarar man sedan i en hjulsäck.

Se
till att hjulen har rätt tryck, inte det som kallas hjuldekor, utan att hjulen
pallar även när det svänger på raksträckorna, så kallade svänghjul.

Man
får hoppas att det inte slår över. Man får ett så kallat hjulspel, typ Kalle
Ankas, Arapapaparapapaparia… Kallas även hjulknäck. Hjulupphängningen gör far
då han dekorerar granen med kulor och glitter.

Hjulen
kan vara en dyr historia också men vem har koll på Tomtens ekonomi? Jo det har
BissNissen.

Tomtarna
kan leva farligt åxå. På en jaktlicens som var utfärdad på poliskontoret i
Skövde, stod det: ”Härmed erhåller Per-Erik Arvidsson jakträtt på tomten”.

En
drink att fresta munhålan med är ”Hjulångaren”. En hjulsnaps som består av
hemkört, så kallad hjulbult, som man toppar med hjulmust. Det blir ett härligt
hjulspinn på gomseglet. Då kan det bli dags för årets hjulnummer då mor frestar
med årets hjulbak och självaste far, utklädd till hjulbocken, tar fram
hjulkorven och ber mor, som på tyska kallas hjulmutter, att sära på
hjulskinkorna då det är dags för själva hjulruschen, innan hjulfriden lägrar
sej, över far i alla fall… För swingerklubbar som har hjulöppet finns hju den
bekanta ”FyrHjulsDriften”. Där kan det vara bra om damerna är hjulbenta. För
att inte sprida diverse åkommor bör man använda gummihjul.

–
Hade du en stressig jul? – Ja, den tog musten ur mig.

En
biverkning kan vara att mor får sej en lite kraftigare hjulklapp, en hjuling,
så hon börjar se hjulstjärnor. Hjulänglarna är långt borta. Hjulspåren går inte
att dölja. Hon önskar kanske att det fanns en reservhjul eller åtminstone
hjälp, typ en stödhjul. Tyvärr hamnar nog många kvinnor och barn i ett
ekorrhjul. Tusentals barn ringer BRIS på grund av föräldrarnas hjulinställning.
Ja detta med hjulen har sina sidor, hjulsidor…

Nej
jag hoppas att alla som läser detta har fått en lugn och fridfull jul. Ofta
minns man tillbaka på jularna från förr då ”alla” var samlade kring julbordet,
en lyckohjul så att säja, men varje år så är det så, att det är någon som fattas
vid ett julbord nånstans, någon som var med förra året. Tidens tand kan vara
grym ibland.

Apropå tragedier och mirakler vid juletider så var det, idag för 25 år sedan, som Gottröra hamnade på kartan.

Tommy
Svensson den 27 december 2016.

TJENARE
FOLKET

För
tio år sedan.

För
tio år sedan skrev jag mitt första blogginlägg. Denna text sitter även
upptejpad vid den aktuella platsen. Joda, den sitter kvar än, tio år senare. Här kommer den texten i repris. Håll till
godo.

TJENARE
FOLKET

Här
kommer lite kuriosa.

Prolog.

Platsen
är i en kulvert som finns under Tetra Paks gamla råpapperslager i Forshaga.

Det
är strax efter frukost en kulen dag i slutet på november. Året är 1973.
Norrmalmstorgsdramat fick sin upplösning i augusti samma år. Gamle Kungen,
Gustav VI Adolf hade varit död i två månader. Olof Palme har tolv år och tre
månader kvar att leva.

Tre
män i gröna overaller står just då nere i kulverten. Alla tre är anställda på
Tetra Pak och jobbar på elverkstaden. Den äldste av dom, den då 44-årige Nisse
Carlsson mera känd under sitt smeknamn ”Nisse blixten”, vars bror Rune var en
av maskinförarna på beläggare 21, som senare på StoraEnso-tiden döptes om till
beläggare 923, berättar för dom båda andra om tiden på gamla Mölnbacka-Trysil.

”
Här ä pompera sôm pompe ôpp massan te silerie….”

Den
av ålder näst yngsta (eller näst äldsta) den då 26-årige skiftelektikern
Per-Erik ”Peo” Olsson, vars svärfar var en framstående allsvensk
ishockeyspelare i Forshaga IF på 1940-talet, ser då något som glimmar i ett
avkapat rör i ett hål i väggen intill. Han sträcker in handen i röret, karvar
bort gammal pappersmassa och får tag i:

ETT
MUNSTYCKE TILL EN SKÄRBRÄNNARE.

Där
kunde historien varit slut om inte ”Peo” tillade:

”TÄNK
OM VI HADE FÅTT MED EN HAND OCKSÅ”

Just
i det ögonblicket skrattade vi alla tre åt det men den yngste av dom tre, den
då 17-årige praktikanten, Tommy Svensson, vars mormors far var med i den stora
strejken på Forshaga sulfitfabrik den 22 mars 1898 då t.o.m. militär var
utkommenderad, 33 år före Ådalen, gick och tänkte på det där: Tänk om det hade
varit en hand som höll i munstycket, som satt på en arm, som satt på en kropp,
som var en reparatör, som hade trillat i och drunknat i ett massakar eller
nånting ditåt. Detta stannade kvar i det undermedvetna men poppade upp då och
då.

Vad
blev kontentan av det hela då?

Jo
gott folk. Jag vet inte hur många
lik jag har dragit fram ur detta hål i alla mina drömmar och mardrömmar.

Tommy
Svensson Forshaga i december 2006.

Här
slutade den texten.

Epilog.

Pumparna
finns kvar än idag, även hålet i väggen. Pumparna stannade för gott
långfredagsmorgon den 4 april 1969. Nisse ”blixten” Carlsson avled 2001, Per-Erik
”Peo” Olsson är numera pensionär och jag, Tommy Svensson jobbar kvar som
truckförare.

Hålet
i väggen har en diameter på cirka 30 centimeter. I detta hål finns ett rör avkapat
jäms med väggen. Röret är anpassat till hålet i väggen, men så bra då att inte
röret var större… Troligen gick det mäld, flytande pappersmassa i detta rör. Än
idag 43 år senare, ger detta hål i väggen lite obehagliga rysningar p.g.a.
några riktigt ruskiga mardrömmar som jag har haft om döda personer man har
hittat i detta hål. Ibland har drömmarna varit riktigt komiska också. Nu var
det något år sedan detta hål i väggen dök upp i en dröm… Jag har faktiskt
sparat lite pappersmassa som jag hittade där, men skärbrännarmunstycket vet jag
inte alls vart det tog vägen.

Tommy
Svensson, det är den 7 december 2016. 75 år sedan Pearl Harbor-attacken.

TJENARE
FOLKET

Ein
Warsteiner über Berlin.

Klockan
var strax efter nitton. Lufthansas plan, ”Flajt” LH 2432, en Airbus A 319
taxade ut från Franz-Josef Strauss Flughafen i den regniga septemberkvällen.
Året är 2016. Airbusen, accelererade på startbanan. Molnen utanför
kabinfönstret blev till grädde. Den tyske piloten litade helt och fullt på sin
radar. Sikten var noll. Efter tio minuter befann vi oss ovan molnen. Bayern låg
gömt under molntäcket. Trots att jag har hört talats om en stad ovan molnen,
såg jag ingen. Den, en och en halv timme långa färden mellan München och
Göteborg skulle bli en av de mest märkliga upplevelser jag varit med om.

En
häftig solnedgång kunde man skåda genom dom vänstra fönstren, men det var på
den högra sidan, där jag satt, som det hände. En halvtimme senare öppnar sej
molntäcket. Snett framför mej, nere till höger breder en riktigt stor stad ut
sej. Berlin. Mycket mäktigt. Miljoner ljuspunkter lyser upp den mörka
septemberkvällen. En Stewardess, flygvärdinna, frågar mej – Etwas zu trinken,
något att dricka. – Ja, säjer jag –Haben sie Bier? – Ja natürlich, svarar hon
och serverar mej en 33:a Warsteiner. Jag häller upp hälften av ölen i ett plastglas.

Berlin
ligger där nere, 11 500 meter under mej. Jag tar en klunk av ölen, jäddrar
va gött dä va så jag svepte den i ett drag. Jag hällde upp resten av flaskan i glaset
och såg ut och ner över Berlin. Men något hade ändrats, det är något som inte
stämmer. Ljusen har ändrat läge. Vad var det i denna ölen?? Jag lutar mej
närmare fönstret. Långt där nere ser jag silhuetten av ett flygplan som flyger
in mot Berlin, därefter ytterligare två plan, nej fem, nej nio, nej dom är ännu
fler. Vad fan är detta??

Det
hela såg ut som en hel flotta med brittiska Lancaster på väg att bomba Berlin.
Jag skrattade lite för mej själv tills jag insåg att, visst tusan är det de.
Det hela bekräftades av krevaderna på marken. Jag blev alldeles iskall.

Berlin
bombas mitt framför mina ögon. Ett femtiotals Lancaster släpper sina bomber. Stackars
jäklar, tänkte jag, som är instängda i bostäderna som läggs i ruiner utan chans
att ta sej ut. Är det Berlin 1943, som jag ser från 11 500 meters höjd?? Vad
är det som händer?? Är det verklighet? Jag släpper blicken för ett tag. Fäster
blicken på Warsteinern i glaset, sveper hälften och blinkar hårt några gånger,
vakna nu Tommy, du drömmer.

Jag,
tittar ut igen. Jo da, Berlin brinner norr om de centrala delarna. Jag
urskiljer ett av planen, det verkar ha blivit träffat av tyskt luftvärn. Jag
följer planet ända tills det kraschar någonstans i sydöstra Berlin. Stackars
jäklar, tänkte jag, som är instängda i ett störtande flygplan utan chans att ta
sej ut.

Men
va fan är detta. Planet jag sitter i är ju nutid men en dryg mil rakt ner är
det kanske 1943 och brinnande krig. Och där sitter jag tryggt i Lufthansas
Airbus med en öl inom räckhåll. Jag tar det sista ur glaset och ställer ner det
på den fällbara brickan framför mej. Tittar ut igen genom fönstret och hajar
till. Där nere, snett bakom mej, ligger Berlin Anno 2016. Bombplanen,
krevaderna, bränderna är borta.

Vad
var detta för något jag hade upplevt. Fel på ölen? En hallucination? Eller en
tidsresa på dom sju, åtta minuter som jag spanade på Berlin från ovan. Kanske septemberraiden
1943. En tidsresa 73 år tillbaka i tiden…

En
septemberkväll 1993 satt jag på en bänk vid S-Bahnhof Adlershof i Berlin. Jag
skulle med nästa pendeltåg till Ostkreutz för att där byta pendeltåg till
Bahnhof Zoo för vidare färd med nattåget till München. Vid en ”Imbiss”, ett
gatukök, i anslutning till stationen hade jag köpt ein Bier und ein Bockwurst.
Jorasatt. Det var trettio minuter innan tåget skulle gå. Ölen och korven hade
landat mjukt och lyckligt i magen på mej. Jag kände att jag var på väg in i drömmarnas
värld.

På
bänken bakom mej, dom stod med ryggarna mot varandra, hörde jag lite avlägset
att två herrar slog sej ner och började prata lite lågmält. Det lät som engelsmän.
En av dom, hörde jag, hette Richard den andre verkade heta Frank. Dom talade om
någon Ralph Lawson som var försvunnen, ”was missing”. Jaha, han ja, tänkte jag
och nickade till.

Jag
vaknade med ett ryck när jag kände en klapp på axeln och någon sa -Are you
going with this train??– Jess, sa jag rent reflexmässigt och såg att
pendeltåget redan stod på stationen. – Oh Thank you, sa jag och vände mej om.
Men där satt ingen. Inte ens i närheten fanns det någon. Vem hade klappat mej
på axeln och undrat om jag skulle med tåget. Någon hade i alla fall gjort det.
Tack vare det hann jag med nattåget till München.

Denna
händelse kom tillbaka i minnet då jag såg den sista skymten av Berlin i
septemberkvällen från 11 500 meters höjd. Men Ralph Lawson, det ringde en
klocka faktiskt, namnet hade flimrat förbi tidigare någonstans, var det inte
någon historisk person eller nåt… Varför skulle dom prata om honom??

Det
var nu det började klarna lite grand. Sensommaren 2010 sitter jag och tittar på
Viasat History på ett minnesprogram om Royal Air Force Bomber från Runnymede
Memorial någon mil sydväst om Heathrow, den stora flygplatsen i London. Över
20 000 namn finns förevigade för eftervärlden. 20 000 stupade män och
kvinnor, alla med anknytning till Air Force of the British Empire under det Andra
Världskriget. Namnen var och är inristade på dom otaliga stenplattor som finns
vid detta minnesmonument. Kameramannen fokuserade bland annat på detta namn, Ralph
Lawson.

Det
var där jag hade sett namnet. En stupad med anknytning till Royal Air Force.
Hade han kompisar som hette Richard och Frank, namnen på herrarna vid bänken i
Adlershof?? Nu började pulsen och nyfikenheten öka rejält. Med en timme kvar
till Landvetter och ytterligare fyra timmar hem till Forshaga och datorn och
nätet kände jag ivern ta överhand.

Väl
hemma, halv tre på natten kopplar jag upp datorn och söker på Ralph Lawson,
RAF. Efter en stunds letande hittar jag vad jag söker. En rysning for genom
kroppen när jag läser i en av dom högra kolumnerna ”Crashed at Adlershof,
Berlin, Germany”. Rysningen ökar när jag läser namnen, Richard och Frank som
var med på samma plan. Adlershof ligger i sydöstra Berlin ! Det var ju där
planet som jag såg, kraschade !! Ölen jag drack vid stationen var ein
Warsteiner !!! Ståpälsen var total !!!!

Tänk
om… Kunde det ha varit… dom som var med i kraschen och någon av dom som väckte
mej vid bänken på S-Banhof Adlershof i sydöstra Berlin i september 1993, femtio
år efter kraschen. Mystiken tätnar ytterligare när jag läser att sex av
besättningsmännen är ”Missing-belivied killed”. Men ändå kan jag ha märkt deras
närvaro, femtio år senare…

September
1943, då 316 bombplan av modellen Avro Lancaster for mot Berlin i den mörka
höstnatten. 22 av dessa plan kom inte tillbaka till England. 133 bombflygare
omkom i den raiden. Däribland den tjugoårige skytten Ralph Lawson, piloten
Richard French och navigatören Frank Lewis. Även andrepiloten Selby, bombfällaren
Fraser och skytten Lindsay was ”Missing-belivied killed”. Dom var med på detta
plan, JA 854 från Skvadron 7, RAF Oakington, Cambridgeshire som kraschade i
sydöstra Berlin. Det såg jag ju själv med egna ögon. Ännu fler strök med i
Berlin den kvällen och natten.

Uppgiften
för besättningen i planet var att fälla sina 14 stycken 450-kilosbomber över
fabriker och bostäder i Charlottenburg och Moabit, områden som ligger strax
norr om de centrala delarna i Berlin. Det hade dom gjort, när dom troligen blev
träffade av tyskt luftvärn strax efter midnatt den 4 september 1943.

En
tidig Fotnot: En sjunde man, skytten Thighe var med på planet. Troligen räddade
han sej genom att hoppa fallskärm, eller om han överlevde krashen.
Tillfångatagen av tyskarna, men han överlevde kriget.

Vi
går tillbaka lite… Hur vet du att det var just sensommaren 2010 som du kikade
på detta program om ”RAF Bomber”? Jo jag hade börjat lasta bilar vid
utlastningen på jobbet den sommaren. Utav en tysk chaufför som hette Manfred
hade jag fått två öl som ”tack för hjälpen med lastningen”. En av dessa båda
pilsner sitter jag och skummar, medan jag ser programmet.

Någon
vecka senare omkommer Manfred, klämd mellan sin egen lastbil och en framförvarande
trailer någonstans i Västergötland. Några veckor senare kommer Manfreds lastbil
tillbaka till Stora Enso Forshaga för att lasta rullar, ny chaufför och
lastbilshytten lite inklämd i den vänstra fronten. Fan vad konstigt det kändes.
Men det är ju så, The show must go on…

En
av tomburkarna har en hedersplats här hos mej. Den andra hamnade i
återvinningen.

Vad
var det för ölsort du fick av Manfred då?? Det var två Warsteiner…

Jodå,
man har väl klämt några Warsteiner i sina dagar, men dessa tre Warsteiner, en
på en bänk i Adlershof i sydöstra Berlin, 1993, en här i huset på Lingonstigen
i Fôrshaga, 2010 och ein Warsteiner über Berlin, 2016, det blev minnen för
livet det.

Tommy
Svensson, det är den 21 november 2016.

TJENARE
FOLKET

Berättelser
från de sju haven.

”Vi
slörade för fyra famnars hals. Var morron slog vi knäck på slöbords vals. När
vakten hyvat tott, signalera han: Tvi blås!
Då kapade vi slusken och lät pajsarn gå i krås. Passaden pina tvärs när
vi slog kos, slöfocken sprang så vi fick kajka nos. Stora bramsingen låg slak,
vi drog späck och prygla bak. Det var kärva bud för gossarna som slogs och tog
ett glas. Det var ännu kärvare för dom som inte fick nåt glas”

Texten
är ur den helt suveräna ”Balladen om Eugen Cork” av mästaren Povel Ramel. Bara
för att komma i fas med sjömanslivet.

En
gång när förra seklet var gammalt träffade jag på en gammal sailor vid bryggan
i Fjällbacka. Han som är porträtterad på den berömda tavlan ”Fiskargubben” såg
ut som en lite skolpojke i jämförelse med denne sjöbjörn. Jora, den där, han kunde
nog ha varit Jungman på Noaks Ark han, tänkte jag och han tände sin pipa drog
igång. – Aj våss bårn baj de sajd åvv de sii…

–
Du skulle vart mä när vi gick mellan Belgien och England under kriget. Utkiken
på lastfartyget skrek till kapten. – En fientlig U-båt siktad. Kapten sa till
mej. – Hämta en kagge rom och den röda skjortan. Utkiken skrek igen. – Nej, fel
av mej. Det är två fientliga U-båtar. Kapten sa till mej. – Nej ta två kaggar
rom och den röda skjortan. Kaggarna med rom förstod jag ju, det ger ju mod i
barm, men jag frågade varför jag skulle hämta den röda skjortan. – Det är bara
för att fienden inte ska se om jag är skadad, om jag blöder. – Aha, sa jag.
Utkiken skrek igen. – Det är tre slagskepp också. – Jaha, sa kapten. – Då är
det lika bra att du tar med dom bruna byxorna…

Har
man slagit yxan i båten får man ro som fan.

– En
annan gång så var vi i Karibiska havet. Syd om Key-West gick vi in i en cyklon
så båten kantrade och började ta in vatten så vi var tvungna att hoppa i
vattnet, men så var det ju fullt med hajar i vattnet så jag var tvungen att
klättra upp i ett träd. – Men det finns väl inga träd i Karibiska havet heller,
sa jag.- Nej det vet väl jag också, sa sjöbjörnen, men vad fan skulle jag göra.

– Sen
var vi i Röda Havet också, vi skulle till Antwerpen med smör och fågelskrämmor.
– Jaha, sa jag, mellan vilka hamnar gick ni då? – Jo vi gick mellan Hull och
Antwerpen. – Men, sa jag, va hade ni i Röda Havet å göra då? Eeh… jo… jag sa
det till kapten också, va fan har vi här i Röda Havet å göra…

Ja
som en riktig sailor så borde man ha koll på alla bord som finns ombord. Babord
till exempel är vänster på skeppet och en röd lanterna bör finnas där. Och
Styrbord da? Ja enligt uteslutningsmetoden är styrbord höger och grön
lanterna. Uppe på bryggan på de moderna fartygen finns ju ett manöverbord.
Ramlar nån snubbe ner i vattnet från bryggan heter det ju man över bord. Står
ett bord på däck så borde det vara ett hjulbord, och utan mitt tangentbord hade
ni inte kunnat läsa om detta.

Sjömanslivet
består ju av knopar också. Den berömda Pålsteken, först en ögla sen in med
tampen i öglan, ut igen med tampen, under repet, in med tampen i del lilla
öglan. Klart. Har man en bräda att surra fast båten i så fungerar ju
Planksteken ypperligt och för alla Söndagsseglare finns ju den välkända
Söndagssteken men den kan ta nån timma att få till. Favoritknopen i Mexico är
den välkända Azteken.

En
sextant är inte uppblåsbar…

Dubbelt
Halvslag, i princip två spegelvända öglor att lägga runt pollaren. Durkslag, den
knopen behövs för att binda fast durken på båten. För den ovane skepparen som
vill förtöja sin lilla eka rekommenderas ett Enkelt Folkslag som ofta brukar utmynna
i en rejäl hårdknut när man ska lossa den. Stannar man i 24 timmar är ett
Dubbelt Tolvslag att föredra.

Om
barometern faller är den troligen dåligt uppsatt.

Mistluren
ekade över havet. Fyren högt där uppe på udden varnade oss för klipporna
samtidigt som den visade vägen. Strax till vänster om fyren anade vi
Albatrossmonumentet, rest 1992 till minne av de sjömän som aldrig kom hem igen.
Vi gick upp i vind mot Falklandsöarna och med hjälp av havsströmmen Falkland
Current satte vi kurs mot Buenos Aries. Vi hade just rundat Kap Horn nere vid
den femtiosjätte parallellen. Över hundra fartyg har förlist i dessa vatten där
Atlanten och Stilla Havet möts.

Vi
kom till Buenos Aries på kvällen och sökte upp den legendariska krogen. I
gallerfönstret såg jag hur Södra Korset brann och tillsammans med Fritiof
Andersson drack vi en skål för Ernst Georg Johansson från Uddevalla. Krogen
hette Ultra Mar. Joda. Jag satt bredvid Jungman Jansson i Yokohama när han tog
sin sup och glömde sin Stina för ett ögonblick. Jag har seglat med Brandelius
över Gamla Nordsjön. Jag var med när vi räddade Charlie Barr när han hade
blivit instängd i en ångpanna på lastfartyget ”Bermudas” i hamnen i Bordeaux,
you see.

Jag
hälsade på Frederick Fleet, utkiken. Några timmar senare såg han isberget,
isberget som rev upp sidan på Titanic då eldarna såg Atlantens kalla vatten
forsa in. Frederick Fleet överlevde katastrofen. Jag var en av de nio som
räddades av Gubben Stranne, kvällen då hans son gick under tillsamman med briggen
Blue Bird av Hull. Jag var med då dottern till en fyrvaktare drunknade.
Fyrvaktaren på Hamneskärs fyr, och visst hörde jag kyrkklockorna i Dyrö, hur
dom ringde för Fyrvaktarens dotter. Jag var med på ångaren som mötte den finska
fullriggaren ”Taifun” i en monsun på den Indiska Oceanen, you know.

Det
var jag som stod på däck, utan pengar efter en sväng i Havanna, med Karibiens
passadvind kring pannan. Jag kände även matrosen som var med på
“Clara”, briggen från Mönsterås, som på Atlanten fick en snöstorm
ifrån nord då både kaptenen, styrman och däcklasten försvann i havet. Jag gjorde
honnör för Amiralen och Lorden, Horatio Nelson när han med sina flaggor förkunnade
att ”England förväntar sig att var man gör sin plikt” vid Kap Trafalgar på
Spaniens sydvästkust den 21 oktober 1805. Sex svenskar var med i besättningen på
Lord Nelsons flaggskepp, HMS Victory.

Höststormen
rasade i den stjärnklara natten. Fullmånen var ovanligt stor. Godahoppsudden
låg inbäddad i nån konstig dimma. Ett svårt sargat skepp i Regalskeppet Vasas
kaliber lösgjorde sej ur dimman och kränger kraftigt i den höga sjön. Vad tusan
bara en man ombord. Det tog ytterligare några sekunder innan jag fattade vad
jag såg. Jag hade mött Kapten Willem van der Decken när han gjorde ett av sina
otaliga försök att komma runt udden med sitt skepp ”Den Flygande Holländaren”.

I
mitt tidigare liv så mötte jag både Henrik Sjöfararen, Vasco da Gama, Ferdinand
Magellan, samtliga portugiser, italienarna Amerigo Vespucci och Christoffer
Columbus och engelsmannen James Cook. Grabbar som ville utforska. Vad finns det
bortom horisonten?? Dom såg till att Jorden blev rund, men det hade Jordklotet vetat om i miljarder år. Till och med vikingen och islänningen Leif Eriksson har man
fått en skymt av. Med
en graderad träskiva och en vanlig träpinne så kunde vikingarna hitta
riktningen även när solen hade sjunkit långt under horisonten, det var fan i
mej grabbar det.

(Avståndet
till horisonten över öppet vatten, när man står vid en strandkant, är cirka 5
km)

En
flicka i varje hamn, det ingick i sjömanslivet. Mary Strand på cigarrsjappet
Tigerbrand minsann, där har man levt i sus och dus. Juanita på Ancora Bar i
Barcelona. Amsterdam-Marie, det var en natt det… Jungfrun på Jungfrusund, jodå,
sen var hon inte jungfru längre. Flickan i Havanna, där man fick hennes röda
ros. Maria Maruschka från
Petrograd på Reval American Bar, jora, din bild sätter cirkulation i mitt kött. Hycklaren Evert Taube, när han förtäljer att ”mången flicka har jag
närmare beskådat ” för att lite senare hoppas att Linnea, hans flicka, varit
trogen. Jo jo.

Jag
har en förkärlek för dikt och verklighet som utspelat sej på de sju haven,
särskilt fullriggarnas och de stora ångfartygens tid då matroserna fick hålla
reda på alla segel, allt från Flying jib till Röjlar och Mesan. Då var det inte
till att stå och klia sej i hôvet. Och eldarna som fick mata dom ständigt
hungriga ångpannorna med kol som lämparen, trimmern inne i kolboxen hade fixat
fram. Gamla kämpar som höll igång dåtidens handel. Rolling home, rolling home
across the see…

Till
sist så mötte jag Karl Oskar och Kristina på briggen ”Charlotta af Karlshamn”
på väg över Atlanten till Amerika. På flykt från missväxt och religiöst
förtryck… Det hade visserligen varit fred i Sverige i 40 år när dom gav sej
iväg för att söka lyckan västerut. Hjältarna, som jag ser det, stannade kvar,
kämpade och sådde dom frön som sedan blev välfärdslandet Sverige.

Idag
flyr människor över Medelhavet i överfyllda gummibåtar. Varför ordnas det inte
med sjösäkra fartyg? Färjor, typ Viking och Silja Lines flotta, istället för
räddningsfartyg. Lägg till i hamnen i Tripoli, hämta flyktingarna, blås
smugglarna på dom dyra biljettpriserna, fördela flyktingarna över EU, låt dom
fattigaste länderna i EU ta hand om de flesta emigranterna och som sagt, skicka
med Löfven och Reinfeldt, dom kan tala om och visa dessa länder att det är ren
vinst att ta emot dessa flyktingar. Vad är problemet???

Ja
men visa lite humanitet också Svensson, inte bara fjanta runt med ”vinst med
flyktingarna”. Då undrar jag, när visar världens ledare humanitet?? Tydligen så
accepterar ”vi” att flyktingarna får betala skjortan och lite till för en
spännande tur över Medelhavet. Dom dör som flugor, förra veckan var det ett par
hundra som strök med, ja lite svinn får man räkna med, det är helt okej…
Smugglarna täljer guld, också helt okej…

Det
ska tydligen vara så här. Vad är det som pågår egentligen?? Man ska nog inte
förstå allt. Fast man kan ju inte låta bli att undra…

Nej,
tillbaka när sjöfarten var handel med varor och inte handel med människor. Fast
visst var det väl handel med människor då åxå. Styrman Jansson hade väl en
flicka i varje hamn…

Och
skulle du vara på sjön, till exempel Ålandsfärjan, så är det inte bra att spy i
lovart då vågorna går höga. Ålrajt, jo nåå, jo sii…

Tommy
Svensson den 9 november 2016. För 27 år sedan föll Berlinmuren, var det inte i
förrgår det???

TJENARE
FOLKET

September
1972, September 2016.

Det
är måndagen den 25 september, klockan var strax före halv sju på kvällen. Året
är 1972. Jag och Olov, på varsin Honda 125:a, hade varit hos Peter i Deje och
lånat en batteriladdare. Olov har laddaren på bensintanken på sin Honda. Peter
hänger med oss en bit med sin Honda. Vi åker över gamla Dejebron vid ”Gråten”,
Dejefabriken, in på vägen som går genom området. Gamla 62:an.

På
raksträckan förbi sodapannan öser jag på med Hondan och kör om Peter som saktar
ner. Jag har fortfarande bra fart när jag svänger upp mot bron över järnvägen.
I kurvan uppfattar jag några grabbar med en lådbil. Uppe på bron där ser jag,
alldeles försent, ett par fabriksgrindar, vägen är avstängd strax efter bron.
Kraschen är ett faktum. Jag brakar rätt in i grindarna med cirka 50 km i
timman.

Det
är söndagen den 18 september klockan är strax före halv sex på kvällen. Året är
2016. Jag och Cicci, sambon, är ute med hunden Doris. Vi hade varit ute vid
Lustnäs. Förr ett timmerskilje i storleksordningen, jättestort, numera en
övergiven plats. Byggnaderna är borta, vegetationen har tagit överhanden. Där
har verk gått i vila. Vi går tillbaka över älven till den västra sidan, till
Risäter, en av Dejes södra förstäder. Vi följer en grusväg och går norrut ett
par hundra meter.

Vägen,
som verkar vara en, typ skogsbilväg, ämnad för en sån yrkestrafik, viker av åt
vänster. Vi följer den och kommer ut på en lite större väg. Den verkar även ha
fortsatt söderut men där har naturen tagit tillbaka makten ganska så rejält
också. Kantad av träd, marken är täckt av mossa och flera års lager av höstlöv.
Vi går in en bit på den mossbeväxta marken för att sen gena över järnvägen som
går strax bredvid. Jag tittar ner på mossan och sparkar till lite. Det är något
under den som ger mej en riktig rysning. Asfalt!! Det är gamla 62:an!!

Visst
var det gamla 62:an. För ganska precis 44 år sedan blåste jag förbi här med
Hondan i kanske 80 knyck. Jag kikade längs den gamla vägen in bland träden,
längre bort anade jag kurvan där grabbarna stod med lådbilen, den svaga
högerkurvan upp mot bron över järnvägen. Järnvägsbron är borta sedan ett
trettiotal år. Små betongstolpar som en gång i tiden bar vägräcken kantade den
numera mossbelagda vägen. Träd som hade fallit ner och låg tvärsöver. Uppe vid
det norra brofästet finns ett räcke, rakt över vägen. Ungefär där räcket är nu
upptäckte jag, alldeles försent, grindarna för 44 år sedan.

Upplevelsen
med asfalten under mossan blev en riktig ståpälsare. Förra gången jag befann
mej på denna vägen var just då, för 44 år sedan.

Grabbarna
med lådbilen bör väl vara ”gubbar”, runt 55 idag. Tidens tand fungerar ju på
det sättet.

Fotnot
: Gamla 62an gick förr genom fabriksområdet. Runt 1970 så byggde man den ”nya”
62:an som gick på den andra sidan fabriken. Den ”nya” 62:an blev sedan den
gamla 62:an när man byggde den nya och nuvarande 62:an i början på 90-talet.

Ibland
gråter jag bara för att tiden går (Marit Bergman)

Tommy
Svensson den 25 oktober 2016.

TJENARE
FOLKET

Inte
Mount Everest, men nästan.

Jag
har alltid varit fascinerad av mäktiga bergstoppar som är i ensamt majestät. Googla
på Matterhorn, K2, Uranostind så fattar ni vad jag begriper.

1985,
29 år gammal, var jag iväg på en expedition till en imponerande bergstopp som
jag hade fått nys om sex år tidigare, då jag såg den I.R.L, d.v.s. live för
första gången. Då tänkte jag, dit upp ska jag.

Efter
några vandringar vid Trolltindane i Norge och Blåhammarfjället i Sverige så
hade man skaffat sej lite vana. En Camp Trails, en 110 liters ryggsäck, tältet
ett klassiskt Haglöfs Tarfala, en Caravan Carry Combi sovsäck, ett liggunderlag
och ett Trangia stormkök, lite lagomt buckligt så det syns att man varit med
ett tag, utgjorde grundstommen i utrustningen då. Men nu skulle jag bestiga en
bergstopp så då behövde man tänka i lite andra banor. Jag satt hemma och
planerade expeditionen. Jag funderade på sherpas, rep och syrgastuber,
stegjärn, clips och selar.

Vilken
utrustning, framför allt skor, skulle jag ta med mej. Jag visste ju att
vandringen dit och framför allt klättringen uppför kunde bli strapatsrik. Jag
hade mina Lundhags Luffarkängor med stålgelänk och rejäl gummisula för bästa
grepp. Skulle dom duga? Eller krävdes det ett par Nepal Cube GTX. Vad behövde
jag ta med? Mat, hur lång tid skulle det ta? Frystorkat för fem dagar eller…
Väderprognosen… Hårt väder nere vid basläget eller lugnt.

Äsch,
tänkte jag, det är bara amatörer som använder sej av sherpas, rep och syrgastuber,
stegjärn, clips och selar. Fjolla med sånt där, nej en ”riktig kähr” klarar väl
av sånt själv…

Så
var jag då på väg. En övernattning krävdes innan jag kom fram till Basläger 1.
Vid baslägret fanns tyskar, holländare och belgare. Personligen tyckte jag att
dom såg väldigt malplacerade ut ”Vad gör dom här”. Dom såg ut som vilka ”bladdy
tourists” som helst. Nej här gällde det att se ut som en professionell
bergsbestigare för att imponera.

En
Haglöfs trapperhatt med en ormvråksfjäder i, markerade erfarenheten. Vidare en
Bliab, en tioliters ryggsäck, Jora, mina Lundhags Luffarkängor skulle med på
ytterligare en expedition. Väderprognosen lovade vackert väder både vid
Basläger 2 och uppe vid toppen. Utan sherpas, rep och syrgastuber, stegjärn,
clips och selar tänkte jag att jag gör en första attack vid elva tiden på
förmiddan.

Lämnade
Basläger 1 och träffade direkt på fyra svenskar, två herrar och två damer runt
65-70 år. Dom såg nog min Haglöfshatt, vildmarkskjortan i flanell och mina
Luffarkängor. Dom var klädda i kläder som om dom skulle med på en PRO-resa till
Ullared eller nåt i den stilen .– Tjenare, nu ska jag göra en attack mot toppen
utan sherpas, rep och syrgastuber, stegjärn, clips och selar, sa jag och lät
lite ”kährig”. Jaha sa en av damerna, vi kommer precis därifrå vi…

Men
va fan, tänkte jag och fortsatte attacken mot toppen. South East Ridge, Sydostkammen,
den leden har några före mej tagit så den är beprövad. Håller vädret i sej ska
det nog gå bra, jag hade ju en vecka semester så jag kände ingen stress heller.
Ett skrattande läte bakom några stenar fick mej att stanna upp. Var det
utländska bärplockare eller… Nej det var ripor, troligen var det mej dom såg
och var imponerade av eller också ville dom göra narr av mej.

Jag
kom fram till Basläger 2. Perfekt att slå läger vid och fylla på depåerna. Jag
såg den berömda siluetten av toppen. Från läger 2 har man också en fin blick
över hur leden går. Basläger 2 utgjordes av ett träbord med tillhörande träbänkar.
Inga höghöjdssherpas eller syrgastuber fanns. Nej dom är nog vid Basläger 3
dom. En Coca Cola och ett korvpaket behövdes för att forssera fram till nästa
Basläger. Vädret var fortfarande stabilt.

På
vägen upp mot basläger 3 mötte jag fyra bergsbestigare på väg ned utan sherpas,
rep och syrgastuber, stegjärn, clips och selar. Dessutom hade en av
bergsklättrarna Fjällrävenbyxor på sej.- Hej hej, sa jag mitt i steget. –Hello,
svarade han med Fjällrävenbyxorna. Dom verkade vara britter. Jodå, en brittisk
expedition och dessutom hade dom varit uppe på toppen, det tar sej tänkte jag.
Det sista Baslägret dök upp. Basläger 3. Det lägret bestod av en enkel träbänk.
Va fan, inga sherpas och syrgastuber här heller.

Ett
par i 60-års åldern satt på bänken. Kläderna på den expeditionen var även där
”PRO-resa till Ullared”. Och inga rep, stegjärn, clips eller selar såg jag till
– Jo vi har varit uppe på toppen, sa damen. Aha svenskar, – Det är en fin
utsikt därifrån. – Jodå, fortsatte hon, där uppe på toppen förlovade vi oss
1958. Båda fick något saligt i blicken. Jag besvarade deras blickar med ett
leende. – Ja men vad härligt med en liten nostalgitur, sa jag. Jag sa hej då
till paret.–Nej nu ska jag ta mej upp jag också.

Med
energin från korvarna jag smockade i mej vid Basläger 2 så började slutforsseringen
mot toppen. Kroppen kändes fortfarande fräsch och det enda jag var orolig för
var att jag hade klätt mig för varmt när jag lämnade Base Camp Three. Solen
värmer. En fluga surrar förbi, en älgfluga. Jag, försökte så gott jag kunde att
inte se ut som en älg eller ett rådjur. Tydligen gick den på min fint, min kamouflering,
för den fastnade inte på mej.

Väderomslagen
är snabba, ibland skiner solen ibland går den i moln. En fransk expedition, en
göbbe och hans käring, är på väg mot toppen i samma stund. I bakhuvudet finns tanken
på K2 i Pakistan, det 8 611 meter höga berget, det mest fruktade berget i
världen, men man får känslan av att detta kan vara något lättare trots avsaknad
av sherpas. Men det kan gå snett, det saknas rep och clips, laviner kommer och
går, visserligen är det sommar och barmark nu, men bara tanken på laviner gör
att man får intrycket av att man även kämpar mot klockan. Sen så ska man ju ner
åxå…

Så
äntligen… Vid 13.30 tiden nån gång i mitten på juli 1985 hade jag nått mina
drömmars mål. Jag stod på toppen av Städjan, i nordvästra Dalarna, 1131 meter
över havet. Jag hade nått toppen utan sherpas, rep och syrgastuber, stegjärn,
clips eller selar.

Uppe
på toppen, som är väldigt stenig efter århundraden av frostsprängningar, fanns
ytterligare bergsbestigare, allt från ”PRO-folk från Ullared”, fjällvandrare
med Fjällrävenkläder och barnfamiljer till en riktig trapper med en Haglöfshatt
med ormvråksfjäder, vildmarkskjorta i flanell och Lundhags Luffarkängor. Några
höghöjdsherpas såg jag inte till men jag har sett några på TV:n i alla fall…

Fotnot.
Basläger 1 var och är ett café ”Vid foten av fjället” som det heter i visan.

Jag
har alltid varit fascinerad av mäktiga bergstoppar som är i ensamt majestät.
Googla på Städjan så fattar ni vad jag begriper.

Tommy
Svensson den 20 oktober 2016.

TJENARE
FOLKET

Själarnas
boning.

På
en vägg, nere i en mörklagd kulvert under Stora Ensos fabrik i Forshaga står
det skrivet: Bli inte rädd om du skulle
känna en hand på din axel. Här kan man ibland känna vibrationer, energier, från
Själarnas Boning.

Den
aktuella kulverten är byggd runt första halvan på 50-talet. När texten skrevs
har jag inte en aning om. Några meter från väggen med texten, just där den
aktuella kulverten viker av åt höger, passerar ett rör förbi. Röret, som sen
försvinner in i en kulvertvägg verkar vara kopplat till avloppsnätet. Sen
verkar det som om hela härligheten gick rakt ut i älven. Ett klistrat A4-ark
som påtalar att röret även innehöll ”bakvatten” från den stora torkmaskinen som
var i drift mellan 1958-1969. A4-arket är signerat ”MT”, Mölnbacka-Trysil.

Den
8 juni 1973 började jag jobba som praktikant på elverkstaden på dåvarande Tetra
Pak. Ett av de roligaste jobben på verkstaden var när jag fick märka upp vart pumpar,
vägguttag, fläktar m.m. var säkrade, vart proppskåp, strömbrytare och elcentraler
fanns. Många timmar gick åt till sökning i olika utrymmen, i trånga passager, i
mörka mellanrum mellan innertak och yttertak där en ficklampa var enda
ljuskällan och naturligtvis otaliga kulvertar som finns kvar från
Mölnbacka-Trysils tid. Tetra Pak övertog ju fabrikslokalerna 1969 och Stora
Enso tog över 2001.

Kulvertarna
byggdes för att gömma rören som transporterade lut, vatten, tryckluft, avlopp,
mäld som är flytande pappersmassa, m.m. och även 240-kvadrats matarkablar som
dessförinnan gick ovan jord.

Vad
menas då med texten på väggen: Bli inte
rädd om du skulle känna en hand på din axel. Här kan man ibland känna
vibrationer, energier, från Själarnas Boning. Kanske är det vilsna själar
som går igen. Kanske gengångare från gamla Sulfitens tid. Tydligen är det ändå
vänliga själar. Troligen är att den som skrivit texten har känt av att han inte
var ensam nere i kulverten. Att någon, någonting annat fanns bredvid.

Det
var nästan nollgradigt ute och helt vindstilla. Det är en månfri natt i början
på oktober. Året är 2016. Mellan klämplattorna i gripklon på trucken sitter en
inställningsrulle på dryga ett och ett halvt ton. Jag ska köra upp den från
lagret till en av beläggningsmaskinerna, 23:an. För att komma till 23:an med
rullen måste man köra på utsidan av fabriken.

Första
tecknet på att någonting var annorlunda var kondensröken från kvävetanken som
står till vänster om porten ut från lagret. Att det blir kondensrök när
temperaturen kryper ner mot nollan är inget konstigt alls, det är fullt normalt.
Röken ligger som ett tunt täcke över marken, som kolsyreis på en rockkonsert.
Det som är konstigt är att röken bildar en tratt, en virvel som verkar sugas
ned i marken. Jag hajar till när jag ser virveln snett uppifrån då jag
passerade med trucken. Vad fan var detta???

Jag
kör upp och lämnar rullen vid avrullet vid 23:an. Åker tillbaka ner mot lagret,
passerar tre containrar för löspappersskräp och får syn på virveln som nu vuxit
till sej till en mindre tromb, cirka en och femtio hög och med en skarp spets
mot marken. Jag fick ett infall att köra rakt mot virveln med trucken för att
se om den klarar en påkörning och sen återuppstår. Sagt och gjort. Precis när
jag kommer fram till virveln och nuddar den med gripklon så rör sej båda dom
högra klämplattorna på klon, ungefär som om jag skulle ha kört på något. Men
vad tusan, det var ju bara rök, eller…

Jag
kör fram ett par meter och kliver ur trucken och kollar. Nej, ingenting stod i
vägen, inget synbart. Virveln med kondensröken från kvävetanken är borta. Röken
ligger som vanligt lågt över backen… En lite olustig känsla kommer över mej.
Vad var det som fick klämplattorna på gripklon att röra sej??? Jag står kvar
nån minut strax bakom trucken. Virveln kommer inte tillbaka. Är allt som
normalt?? Det känns så, fast ändå inte.

Jag
sätter mej i trucken, lossar handbromsen och ska precis köra iväg. Jag kastar
en blick i backkameran. Expresståget rusar genom kroppen. Håren på armarna
ställer sej rakt upp. En människa står alldeles bakom trucken. Backspegeln
visar ingenting. Jag vänder mej om men ser heller ingenting. Backkameran
registrerar en man som stirrar rakt emot trucken. Jag vänder mej om igen. Nej,
ingenting. En blick i backkameran … Han är borta!!! Jag kör fram ytterligare
några meter, kliver ur trucken. Vad var det som backkameran såg, som inte jag
såg??

Vart
tog han vägen?? Gick han upp i rök, eller ner i marken… Plötsligt är jag 43 år
tillbaka i tanken. Blodet frös till is när jag får det klart för mej. Jag står
rakt över kulverten, kulverten med texten. Här
kan man ibland känna vibrationer, energier, från Själarnas Boning.

Skulle
jag våga utforska detta? Törs jag gå ner i kulverten mitt i natten, en
höstnatt, gengångarnas och de vilsna själarnas tid. För kulverten existerar inte
dag eller natt, sommar eller höst, den är lika mörklagd ändå. Äh va fan, mej
skrämmer ingen tänkte jag. Jodå, men med blandade känslor går jag ner i
kulverten.

Den
är upplyst, jag viker av åt höger, jag fortsätter ett trettiotal meter. Nu
kommer jag till den mörka delen, ficklampan slås på. Ett tjugotal meter med
bara en ficklampa som ljuskälla. Det är här som ensamheten känns påtaglig. Det
piper till i telefonen, den är utanför räckvidden. Kliver över det gamla röret,
viker av åt höger igen, fem meter längre in är väggen, väggen med texten, och
minsann, texten är kvar men den blir lite skrämmande i skenet från ficklampan. Bli inte rädd om du skulle känna en hand på
din axel. Här kan man ibland känna vibrationer, energier, från Själarnas
Boning.

Plötsligt
slocknar ficklampan, jag befinner mej i ett totalt mörker samtidigt som jag
känner en hand på min axel och en andedräkt som inte är av denna värld. Någon,
någonting fanns alldeles bredvid mej i mörkret.

Jag
ville skrika rakt ut av skräcken och rädslan men samtidigt tänkte jag på texten
. Bli inte rädd om du skulle känna en
hand på din axel. Behåll lugnet Tommy… Det var inte lätt det med en puls
på 300. Handen tvingar mej tillbaka några meter. Här nånstans måste ju röret
vara tänker jag då handen på axeln trycker ner mej tills jag hamnar på knä. Vad
är det frågan om??? Handen tar tag i min skalle och trycker den varsamt men bestämt
mot något kallt. Huvudet vrids så att högra örat kommer mot det kalla godset.
Det måste vara röret…

Jag
anar ljuset från den upplysta delen av kulverten tjugo meter längre bort. Anade
jag inte en skugga också alldeles bredvid mej eller var det inbillning??
Samtidigt som jag har väggens budskap i minnet ”Bli inte rädd…” Handen
släpper taget. Jag har örat mot ett gammalt 220-millimeters gjutjärnsrör. Vad
hade jag gett mej in på? Varför skulle jag ner hit? Jävla virvel. Jävla
kulvert.

Sen
övergår saker och ting mitt förstånd. En bekant signal hörs, allas vår
tidmätare från förr. Ångvisslan på ångcentralen. Håller jag på att bli galen. Vad
är det som händer? Röster börjar höras, vart kommer dom ifrån?? Röret?? Men va
i… Tyska?? Dampfpfeife…Dampfheizungsanlage…Hallo Schwede es ist ja früstuck… Män
va har du på smörrgåsa… jaharu, dä ä kavvijar… Å vart faan ä Kallsônn da… Han
skulle iväg å drite… Har du kaffe kvar i tärrmosa, kan en få en kôpp… Sven, tar
du märrä Birger å Boström sen ätter frukôst så vi kan kôpple ihop di där jävvla
röra inna meddan… Men va tusan, pratas det värmländska också??

Dampfpfeife
und Dampfheizungsanlage… Javisst så heter det på tyska. Ångvisslan och
ångcentralen

En manlig
Krösamaja drog igång.

-I
går va småpåven ôpp te sal igen. Han ställde sej ve det där bordet som han
bruker och sökte ögonkontakt mä Britta. Ho vet direkt va dä ä frågan öm. Han
vill ha sej ett… Han går iväg, ett par minuter senare så går ho efter. Jag tror
di går ôpp te ett litet rum ôpp på vinn. Jorasatt där smörjer han kråset. En
kvart senare kommer ho ner. Ragnar, han skratte litte å så sa han te’ ha. – Jasså
du, ha du fått knullt nô nyss da, ha ha ha… Britta, titte bare rakt fram när ho
geck förbi, sträcke på nacken å sa – Sånt säjer en inte, sånt gör en…

Krösamajan
fortsatte…

…Kommer
ni ihôg Kalle da, när han skulle vise inschenjörn te salsmästern. Han drog iväg
mä inschenjörn förbi pappersmaskinera å rullmaskinera, öppför trappa in på sal och så geck han fram te
Ester å klappe henne på axla å sa te inschenjörn – Den här, ho har e stor e ho.
Kalle springer i väg å inschenjörn å Ester titter på varann. Ester går iväg mä
bestämde steg, nerför trappa, leter öpp och får syn på Kalle å går fram å
flätter ten så dä sjonger ömmet… Ja henne tordes en inte säje nôe te för då
small dä direkt… Jo dä ä ett rejällt fruntimmer dä…

Vad
är det som jag lyssnar på egentligen?? Lite mustigt skvaller?? Då slår det mej.
Låg inte järnarbetarnas matsal rakt ovanför här på femtio och sextiotalet och
var det inte tyskar här som var med och byggde den nya ångcentralen i början på
50-talet, Jovisst var det så.

Minsann:
Här kan man ibland känna vibrationer,
energier, från Själarnas Boning. Är det de jag upplever nu genom att lyssna
i ett rör…?

Det
blir helt tyst. Nä inte riktigt… Ett ansträngt, ehh…ehh… hörs, sen en rejäl
plums. Javisst ja, Kallsônn skulle ju lägga en kabel, sjösätta brungäddan, göra
en äkta touchdown, strypa en neger, flå en ekorre… Schwooooooschhhh, en
vattenkaskad passerade genom röret. Jorasatt, han spolade efter sej också. Det
sista jag hör är Kallsônn när han säjer- Ja där går det faan inte å gå in på
ett ta, hö hö hö…

Jag
hoppar till rejält när en ljuskägla träffar väggen rakt framför mej innan jag
fattar att det är ljuset från ficklampan som går ingång av sej själv. Tydligen
är det slut på föreställningen för denna gång.

Nästa
gång som jag ser något onormalt med kondensröken vid kvävetanken så springer jag
ner till den mörklagda kulverten, lägger örat mot det gamla röret. Då behöver
jag ingen hand som vägvisare… Släck ficklampan bara. Bli inte rädd om du skulle känna en hand på din axel. Här kan man
ibland känna vibrationer, energier, från Själarnas Boning. Nej, nästa gång
blir jag inte rädd.

Nu
väntar jag bara tills nästa föreställning. Det kanske kommer fler storys från
tiden det begav sej. Det beror alldeles på när ”Ibland” inträffar…

Fotnot
1. Sven, Birger och Boström som nämndes,
jobbade jag ihop med på Tetratiden. Numera gömda av jorden men inte glömda. Även
om jag inte jobbade ihop med honom så jag vet nog vem Kallsônn var också… Dom
var med när ångcentralen byggdes i början på 50-talet.

Fotnot
2 . Episoderna med Ester och Kalle, småpåven, Britta och Ragnar ska ha hänt på
Hôlmen, gamla pappersbruket, någon gång i slutet på 40-talet, tidigt 50-tal. Britta,
Ragnar, Ester och Kalle hette däremot något helt annat. Småpåven hette inte
Ernst.

Tommy
Svensson den 17 oktober 2016.

TJENARE
FOLKET

Jag
mötte Lassie.

Jora
för tusan. Att köra en “Lassie” betyder att en kompis brorsas fästmös
morsa har sett en kändis, gärna en B-kändis. Ju mer B-kändis desto bättre men
även storfräsare i kändisvärlden duger gott.

Here
we go…

Min
farbrors yngste sons äldste kusins far, satt en gång bredvid Thore Skogman på flyget
mellan Arlanda och Karlstad. Thore och min farbrors yngste sons äldste kusins
far, blev därefter lite utav polare, resten av livet.

En
gammal klasskamrats brorsa, har klämt en pilsner ihop med sonen till Egon
Kjerrman.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, har hälsat på en snubbe som är tremänning
till Tage Erlanders barnbarn.

En
gammal jobbarkompis har klivit in på en bajamaja direkt efter Sune Mangs. Det
luktade ”riktigt hemtrevligt” därinne sa han. Det tror jag inte…

Min
farbrors yngste sons äldste kusin och brorsan till en klasskamrat, har stått
utanför en dörr till en lägenhet i Majorna som tillhörde Sonya Hedenbratt. Dom
tänkte busringa och sedan dra iväg, men det gjorde dom inte.

Två
meter bredvid min farbrors yngste sons äldste kusin, står en gubbe som får en
snorgegga på skon, då gamle Gunde gör en ”bonnfräs” då han åker förbi under en
rullskidstävling på Sandgrundsudden för drygt trettio år sedan. En bonnfräs är
när man håller för ena näsborren med ett finger och blåser ut snoret ur den
andra näsborren. Undrar om gubben tvättade av skon efteråt eller om han såg det
som en trofé…

En
kompis till en gammal jobbarkompis hade sett filmaren Jan Lindblad på stan. När han sen
på nästa kalas skulle ”leka” Jan Lindblad så fick en konservöppnare agera
filmkamera. När han vevade på veven, ”Kameran går” så fastnade öppnaren i hans
kind. Några stygn blev resultatet.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, har stått framför Anna-Lotta Larsson i kön
på posten i Forshaga

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, hjälpte upp mormor till Lill-Babs barnbarn,
då hon satt på ett trappsteg i kyrkan i Ransäter.

En
gammal jobbarkompis äldste son, har stått vid en pissoar, bredvid Aftonbladets
Jan-Olov Andersson och pinkat naturligtvis.

Min
farbrors yngste sons äldste kusins sambo, har sjungit på samma scen där The
Beatles uppträdde fyrtiofem år tidigare.

Mina
ungars farbrors storebror, satt i en bar på ett hotell i London. I stolen till
höger om honom satt Rod Stewart, kvällen innan. Det berättade bartendern för han som satt på den stolen då mina ungars farbrors storebror satt bredvid.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, köpte en korv i bröd. När han står bredvid
korvkiosken och käkar så kommer LO-s gamle ordförande, Gunnar Nilsson och köper
en kokt med mos i samma kôrvbur.

Min
äldste kusins son, var i badhuset och hade sett HAJK-generalen i bara mässingen.
När min äldste kusins son kom hem sa han – Mamma, mamma, jag har sett snoppen
på Bengt Alster.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, får hejda sej vid en dörr till en affär för
att inte krocka med Birgitta som kommer ut från affären. Jaha. Birgitta är
storasyster till han som är morfar till ätteläggarna Estelle, Oscar, Leonore
och Nicolas.

En
gammal jobbarkompis gjorde lumpen ihop med Berndt Friberg, han som var
programledare för ”Vi i femman” i många år.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin och hans dåvarande flickvän har suttit barnvakt
åt sönerna till Sture och Britta-Kajsa, den äldste av dom blev sedermera, försvarsministern
Sten Tolgfors.

Min
farbrors yngste sons äldste kusins lillebror, har lirat elbas på samma scen där
Jimi Hendrix lirade elgitarr, tretton år tidigare.

Min
farsas äldste son har stått i kö för att köpa glass. Längst fram, två personer framför honom
stod den gamle VPK-ledaren Lars Werner och köpte en mjukglass.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, har skummat en pilsner. Två bord längre bort sitter sonen till Franz-Josefs
Strauss pappa och, jodå, han skummade en pilsner han också.

Vi
avslutar med några tyngre Lassie.

Min
farbrors yngste sons äldste kusins mors före detta svärmor, hade en sjal som
tillhört Jules Sylvans mormor.

En
klasskamrats brorsas klasskamrat, har varit på samma kalas som moster till
Eva-Britt Strandbergs son.

Min
jobbarkompis yngre bror, har samma efternamn som Göran Persson.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, har åkt i en bil som legat alldeles bakom en
Ford Mustang som en gång i tiden ägdes av Anna-Lena Löfgren.

Min
farbrors yngste sons äldste kusin, har knackat Olof Palme på axeln och bett
honom att flytta på sej med orden ”Ursäkta mej”. ”Javisst” svarade Palme. Palme
stod i vägen för att min farbrors yngste sons äldste kusin skulle ta ett fotografi.
När min farbrors yngste sons äldste kusin tar bilden står Olof Palme alldeles
bakom. Palme var således inte motivet.

Och
vem fan är ”Min farbrors yngste sons äldste kusin” da???

Jo
det är allt…

…Tommy
Svensson dä. Idag är det den 1 april 2016 och allt är sant.

TJENARE
FOLKET

Från
1956 till 2086.

1956. 0 Bast. Det var då det började, mitt liv. För
60 år sedan. Som lite onödigt vetande fyllde FN:s förste Generalsekreterare,
den norske norrmannen fra Norge, Tryggve Lie 60, detta år. Men då året var 1956
så hette Generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, minsann den svenske svensken
från Jönköping. Själv minns jag inte ett smack av detta år trots att jag var
med i 348 dagar av detta år. Trots att jag och en massa andra berömda 56:or
föddes detta år så var det ju lite elände under året. Lite oroligt i
Mellanöstern, nähää… Jorasatt. Suezkrisen, gamle Nasser i Egypten. Han
förstatliga Suezkanalen han. Britterna, fransoserna och israelerna blev
griniga. Ungernrevolten, då blev ryssarna griniga.

På 50-talet
hette Sveriges värste brottsling Tumba-Tarzan. Han gjorde inbrott i
sommarstugor och vid ett tillfälle när han mötte en polis som skulle gripa
honom så sköt han med en pistol, rakt upp i luften. Nuförtiden tycker Jerzy
Sarnecki, att det är ”pojkstreck” att skjuta med automatvapen rakt mot
polisstationer. Ja ja, det är nya tider nu, som dom sa i ”Hedebyborna”.

1966. 10 Bast. Rekordvinter. Eller som dom säjer i Finland: Paljon
lunta, eikä taskulamppua. (Mycket snö och ingen ficklampa). Kallt som bara den,
till och med snögubbarna som man hade byggt, frös och ville in i stugvärmen.
Årets krig, Vietnamkriget åffkååårs. Kôrs i krösamoset, höll dom fred på sej i Mellanöstern…
Årets skandal, Per Oscarsson klär av sej i Hylands Hörna på annandag jul. En
tittarstorm bryter ut, moralkärringar av båda könen sätter glöggen i
vrångstupen. En brottarhit från detta år var ”Very Last Day” med Hollies och i
fall det är nån som undrar så vann Gjermund Eggen femmilen i Holmenkollen.

Som
sagt, rekordvinter. ”Köpingens snösväng” allas vår Carl Erik Andersson plogade
upp rejäla snöhögar på den klassiska ”Rundel” på Slättvägen. Snöhögen täckte
hela långsidan, runt tjugofem meter och den var runt tre meter hög och lika
bred. Perfekt att göra fort och snögrottor i. Jag minns att vi grävde en gång
som gick nästan efter hela långsidan och sen gångar rakt upp och stora kojor
lite här och var i snöhögen. Det var på den tiden som SMHI kunde göra vintrar.
Nu är det mest häfta eller dreta. 20 grader kallt eller snöblask…

1976.
20
bast. Bassarna
Nilsson och Svensson gick en solig vårdag i april, över Stora Torget i Karlstad
på väg till EPA för att intaga en lunch bestående av Falukorv och Mos. Två
tjejer hejdar oss på torget och ville ställa några frågor om homosexuallitet.
Hur två svenska militärer ställde sej till detta. – Hur är er syn på
homosexuallitet, hur ser ni till exempel på lesbiska tjejer? – På bio, och det såg ju lite trevligt ut,
svara 118 Svensson. Tydligen var det fel svar. Nilsson skrattade i varje fall. Jag
ljög ju inte för dom. Ett och ett halvt år tidigare hade den danska storfilmen,
”I Tyrens tegn” gått upp på bion Royal som då låg på Drottninggatan. En ”romantisk komedi”, med Ole Søltoft i
huvudrollen, Den såg jag ihop med Fröken Jansson. Jassåru Tommy. Jorasatt, sånt
hade man spanat in på vita duken.

Thorbjörn
Fälldin tog över rodret till Moder Svea detta år. Svensson, Nilsson, 429
Johansson och runt 40 andra slafsbassar muckade. Vi tillhörde den fruktade specialstyrkan:
Assistentplutonen, I jämförelse med den elittruppen är ju Spetsnaz och Delta
Force rena söndagsskolan. Det var vi som lärde upp det israeliska
specialkommandot som gjorde raiden i Entebbe detta år. Nja, nu tog jag nog i
lite grand.

Årets
krig var inbördeskriget i Libanon, druser, shia, sunni, kristna miliser, Hizbollah,
PLO… Israel, Syrien och Irak var väl med på ett hörn åxå. Är det inte bekant på
nåt vis… Transportarbetarbasen, Hans ”Hoffa” Ericson gav ”Fackpampen” ett
ansikte eller ska vi säga mage, där han stoltserar vid en poolkant på
Kanarieöarna samtidigt som LO bojkottade resor till Spanien. Jo minsann, dom
kunde redan då.

Det
hände några gånger att jag satt vid Klarälven under några ljumna kvällar,
klämde en stilla pilsner, lyssnade på fågelsången och porlet från älven, där
bara vattnet flöt fram. Livskvallite.

1986. 30 bast. Palme stämplade ut från jordelivet.
Akut blyförgiftning lyder den inofficiella termen. Utredningen under de första
åren med Holmer vid rodret, var bara ett spel för gallerierna, tror jag. Varför
finns det hemligstämplade protokoll angående Palmemordet? Eller anser
myndigheterna att det är tjänstefel att jaga rätt på mördare med hänsyn till rikets
säkerhet. Personligen tror jag att partiet och familjen döljer något som inte
tål dagens ljus.

Är
det någorlunda tag i en regering så häver den alla hemliga papper och låter
Martin Beck, Gunvald Larsson, Irene Huss, Kurt Wallander och andra storfräsare
inom polisen ta hand om det hela. Men jag tror inte Sverige är moget att ta
reda på vad som egentligen hände den där kalla februarikvällen för 30 år sedan.
Troligen skulle nog folk bli förvånade i en kvart, sen återgår allt till det
”normala” igen.

Men
du, Martin Beck, Gunvald Larsson, Irene Huss, Kurt Wallander är ju fiktiva,
påhittade figurer. Ja men det gör väl ingen skillnad. Holmer var väl lika konstgjord
han.

Mera
elände. Tjernobyl 950 Becerell,
Challanger-katastrofen, Refaat El-Sayed även kallad Piller-Raffe, Årets krig
var Sovjet som härjade i Afghanistan och Iran som slogs mot Irak.

Trevligare
saker var att jag besökte Oktoberfesten i München för första gången detta år. ”Ein
Prosit der Gemütlichkeit”. Trinken, hinken, pinken. Och det hände några gånger
att jag satt vid Klarälven under några ljumna kvällar, klämde en stilla
pilsner, lyssnade på fågelsången och porlet från älven där vattnet flyter fram.
Livskvallite.

1996. 40 Bast. Göran
Kropp blir den förste svensken att bestiga Mount Everest och den första att
göra det utan syrgas. Han kom till Himalaya efter att ha cyklat från Stockholm.
Svensson besteg Venusberget utan syrgas efter att ha cyklat hem från jobbet.
Jora för tusan… Göran Persson tog över efter Ingvar och Herr Svartenbrandt haffade
man på Teneriffa efter ett bankrån i Linköping. Ja, jag säjer då det.

Det
första klonade djuret, fåret Dolly ser dagens ljus. Kungen fyllde 50. Inget
årets krig?? Joda det är klart som korvspad att det pågår ett sånt. Jeltsin en
av de större clownerna som världen har skådat gjorde livet surt för Tjetjenerna,
men det kriget tog slut detta år. Andra halvleken av detta krig började 1999.
Småtjafs som vanligt i Gazaremsan och Västbanken och Talibanerna intog Kabul.

Det
hände några gånger att jag satt vid Klarälven under några ljumna kvällar,
klämde en stilla pilsner, lyssnade på fågelsången och porlet från älven där
vattnet flyter fram. Livskvallite.

2006. 50 Bast. Årets krig. USA: s krig mot terrorismen
i Afghanistan och i Irak. Saddam dinglade i galgen dan före nyårsafton detta
år. Kriget mellan Israel och Hizbollah. Darfurkonflikten…

Reinfeldten
tog över efter Persson. Ja ja, pest eller kolera… Fuglesang for upp i rymden.
Svensson åkte till Deje. Ostindiefararen Götheborg anlände till Kina. Själv
åkte jag med färjan från Helsingborg till Helsingör. En Annan avgår som FN:s
Generalsekreterare och en annan tar över samtidigt som en annan fortsätter med
truckkörandet. Schumacher avslutar sin Formel 1 karriär, själv kör jag Volvo
detta år. I december detta år skriver jag mitt första blogginlägg. Fan vad
klockan går…

Ändå
måste man relaxa nån gång och sitta vid Klarälven nån ljummen kväll, klämma en stilla
pilsner, lyssna på fågelsång och porlet från älven där vattnet flyter fram. Det
är livskvallite det.

2016. 60 Bast. Normal avföring. Liberalernas ungdomsförbund i
Stockholm vill göra det lagligt med incest och nekrofili om personen själv gett
sitt tillstånd. Miljöpartister i Mörbylånga ordnade en regndans som skulle ge
Öland mera regn. Sverige 2016… Å nej då, jag inte det minsta förvånad. För mycket hojtarolja och jazztobak kanske.

Årets krig… Kaoset i Mellanöstern fortsätter att
driva miljoner människor på flykt. De flesta är internflyktingar eller lever
under svåra förhållanden i grannländerna. Men i takt med att krigen inte tar
slut och de internationella hjälporganisationerna går på knäna så kommer
flyktingströmmarna till Europa att fortsätta. För 15 år sedan ansågs
talibanerna vara de värsta terroristerna som världen skådat. För 10 år sedan
var det Al-Qaidas filial i Irak, som gjorde livet surt för alla otrogna. Idag
är det IS och Boko Haram och Al-Shabab som tolkar koranen rätt. Dom har lyckats
rätt bra, USA och FN i kriget mot terrorismen…

”Krig
är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”( George Orwell ”1984”) Det
låter som Mellanösterns valspråk eller…

Det
är vid sådana tillfällen som det inte känns helt fel att sitta vid Klarälven en
ljummen kväll, klämma en stilla pilsner, lyssna på fågelsång och höra porlet
från älven där vattnet flyter fram och att kunna känna friheten av att slippa
få en bomb i skallen.

Som
Kenneth Gärdestad diktade ”Det finns tid till Försoning innan dagen är förbi.
För jag tror, jag tror på friheten jag lever i”. Men tyvärr Kenneth, nån
Försoning tror jag inte på. Hela Mellanöstern och Nordafrika är i
praktiken kaos och våra politiker och journalister sprudlade av glädje åt den Arabiska
våren och hur araberna äntligen skulle få demokrati och frihet m.m. Men inte
fan blev det bättre. Kaoset verkar sprida sej över hela Europa, konflikterna
stoppar inte för att miljoner människor är på flykt.

2026.
70 Bast. Efter fem år som pensionär. Nästan
en kvarts miljon svenska pensionärer lever under EU:s fattigdomsgräns. Många
gamla har bara några tusenlappar kvar när hyran är betald. Jorasatt, man måste
väl även betala för en stressad hemtjänst som ändå inte har tid. Man får köa
till en äldrevård där det aldrig finns plats. Man måste flytta för att nästa
generation och flyktingarna ­behöver våra bostäder.

Spelar väl ingen roll
heller, man har väl ändå inte råd att bo kvar. Det finns inte pengar så det
räcker till alla och innerst inne vet vi väl det. Det är väl därför som vi
skrattar åt det orangea kuvertet. Så länge dagens pensionssystem finns kvar ­kommer
pensionsfattigdomen att bestå. Det låter ju väldigt upplyftande. Foten i kläm??
Jajamensan…

Jag hoppas att jag kan
sitta vid Klarälven under någon ljummen kväll, klämma en stilla pilsner, lyssna
på fågelsång och höra porlet från älven när inte blod, utan bara vatten flyter
fram.

2036.
80 Bast. Hört på dagis. – Va, har du en
mamma och en pappa?? – Det har inte vi. Vi har en pappa och en pappa vi. Det
finns fem perioder i livet, Barndomen, Ungdomen, Medelåldern, ”Vad pigg du ser
ut” och ”Ja, nu ä dä inte möe tess mään”. Man hoppas väl att man hör till
kategorin ”Vad pigg du ser ut” i alla fall.

2046.
90 Bast. Hört på Lintjärn. – Tar du det?
Svensson på trean har skitit ner sej. – Okej. In på rummet kommer Ngogo, en två
meters inkvoterad, HBTQ-flykting från Uganda. – Aha Svensson baja blöja, Ngogo
fixa, vet du. Efter bytet och en ”behandling” behöver man inte ta i när man ska
fylla blöjan nästa gång. Skärpning nu Svensson, det där var väl för fan inte
roligt. Nej det tycker inte jag heller men jag är rädd för att
”kvoteringsutvecklingen” går åt det hållet.

Att anmäla till Lex
Sarah och Lex Maria fungerar väl inte alls. Lex Sarah och Lex Maria är väl egentligen
bara två papperskorgar. Standardsvar på anmälningarna är: Jo, vi ska se över
våra rutiner – Jo, vi ska tillsätta en utredning – Jo,
vi ska informera/har informerat, berörd personal… Jodå, det har vi
hört förut.

Det
är då man kan sitta vid älven och fundera på vad den heter och har man tur
finns det nån bofink inspelad på nåt USB-minne att lyssna på och nån gammal
ölkapsyl att lukta på

2056. 100 Bast. Ja må han leva uti hundrade år. Nu
har klimatförändringarna flyttat Klarälven så den går strax utanför fönstren
vid Lintjärn samtidigt som man lyssnar på nån personlig assistent som bjuder på
hallonsaft. Har man en jäkla tur så slipper man att få en bomb i skallen.
Hört vid Konsum – Allah
Akbar.

2066
110 Bast. Man
kan ju alltid lyssna på porlet från avloppsstammarna, dårfinkar, knäppgökar och
hönshjärnor finns väl kvar som kvittrar. Skallen är väl bombad, full av morfin
så man inte ska kunna känna hur dåligt man mår.

”Jag råder dig att leva så länge som möjligt,
bara för att reta dom som betalar din pension. Det är det enda nöje du har kvar”
(Voltaire)

2086.
130
Bast.
Fan. Hänger du med då Svensson? Det är klart att jag gör. Finns det nåt tyskt
bryggeri som går för fullt så är det väl ingen vits med att lämna in.

Tommy
Svensson 60 år. Enligt svensk statistik ”peakade” jag för 21 år sedan, det
känns gött å veta. Idag är det den 23 februari, året är 2016.

TJENARE
FOLKET

Hunkar
och Milfer, Göbber å Kärringer.

I
nedanstående inlägg förekommer lite smått ekivoka berättelser, så vi varnar
känsliga personer att blunda medan dom läser.

Vart
ska vi börja? Jo en förklaring för dom oinvigda. ”Milf”, Inglish for Maddher aj
lajk to Fakk. Även ”Gilf” förekommer, Inglish for Granny (mormor/farmor) aj
like to Fakk. Och med all respekt för dom kvinnor som frivilligt eller
ofrivilligt inte blivit mammor, så räknas väl även en del av dom ändå som
Milfer när dom passerat de 40.

Jo
men. Snart passerar man en gräns till. 60 bast. 56:orna blir 60 i år. Vi lärde
oss livets mysterier genom att studera James Fjongs romantiska förehavanden och
genom att lyssna på Johnny Bodes mästerverk, ”Neger Joe” fick
man detaljerna klart för sej. Vi 56:or som tog bilkörkortet 74-75 fick ju MC-kortet
på köpet. Behörigheten togs bort 1 januari 1976. 56:orna var åxå den sista
årskullen som blev tonåringar på 60-talet, popens gyllene decennium, bara det
levde/lever man länge på. 56:orna fick även uppleva den klassiska mellanölen i
två, tre år.

Tyvärr
så har några lämnat tåget i förtid. Må dom vila i frid och så länge minnena
finns så lever dom kvar inom oss.

Och
vi som är kvar, Hunkarna och Milferna blir vi Göbber å Kärringer, eller… Är
det fortfarande krut i bössan eller har blåröken tagit över? Som snubben som
gick till doktorn och frågade: – Jo, doktorn, när jag var ung så var den
stenhård. Men sen när jag blev lite äldre kunde jag böja den en smula. Och nu
kan jag faktiskt böja den en hel del, betyder det att jag blivit starkare?

Jorasatt,
så kan det kanske vara, man blir nog starkare med åren…

Kanske
Jordens dragningskraft blir starkare än kvinnans. Eller som han som gick till
doktorn och sa, – Jag vill att du sänker min sexualdrift, den är alldeles för
hög. – Jaha, sa doktorn, hur gammal är du?. – Jag är 93, sa gubben. – Jaha du,
sa doktorn, det här med sexualdriften, är det inte något som har stigit dej åt
huvudet? – Jo, sade gubben, det är därför jag vill att du sänker den…

Förr
var det vin, kvinnor och sång nu mer får man vara glad om man har normal
avföring, var det någon filosof som yttrade. Apropå det: Alla barnen lägger
pussel utom Abel, han lägger en kabel. Ja ja, kiss å bajs-åldern går aldrig ur.
Eller för att citera Tage, en gammal jobbarkompis, han sa inte ”Vin kvinnor och
sång”. – På värmländska hetter dä ”Bult, luder å skrôl”

Ålandsbåtarna
brukar ju vara träffpunkten mellan Hunkar, Milfar, Gubbar och Gilfar och, jo da,
även kärringar av båda könen brukar också vara med på båtarna. – Har du sett
hur di bär sej åt. Va, å nä titt på di där da. Å titt va di vräker i sej maten.
Å hör va utäcke di ä i mun. Men ha du sett va di super. Oj oj oj va di fjanter
sej för varann, uschiannemej…

Och
apropå bär sej åt, följande episod utspelade sej en gång när seklet var ungt.

En
nyskild 45-åring var på resa med Birkabåten och jobbarkompisarna. Han kom i
konversation med ett par. Bystiga Bettan, en Milf i 50-årsåldern och hennes gubbe
som nog var 20 år äldre. Konversationen halkade in på det erotiska planet efter
dom obligatoriska drinkarna som släpper både spänning och hämning. Jorasatt.
Gubben frågade 45-åringen om han inte kunde följa med till hytten, jag måste ha
en handduksviftare sa han. Jodå sagt och gjort, dom tre gick in i hytten.
Gubben och bystiga Bettan tog av sej och hoppade i säng. 45-åringen hade fått i
uppdrag att svalka av gubben genom att vifta med handduken så att gubben kunde
klara av att ge Bettan ett besök i den sjunde himlen.

Efter
en kvart var gubben frustrerad. Bettan låg och tittade sej runt om kring, typ, är
han inte färdig snart. Hon föreslog att gubben och 45-åringen skulle byta
plats. Det dröjde inte länge förrän andningen blev häftigare hos donnan. Hon
och 45-åringen hade fått in en rytm som stämde till 100 procent. Gubben viftade
med handduken. Bystiga Bettan öppnade munnen, ögonen vände sej ut och in, ett utdraget
Aaaaaahhhhhh… hördes över hela våningsplan tre på Ålandsfärjan. Efter några
minuter hade båda landat. Han tittade upp mot gubben där gubben stod lite myndigt,
bredbent med handduken i handen. Gubben log lite hånfullt med ena mungipan och
sa – Jo men grabben nu fattar du va. Hoppas att du har lärt dej nu. Det är ju
för fan så du ska vifta med handduken…

Året
efter hade 45-åringen blivit 46 (å fan). En ny Ålandstur med Birka och
jobbarkompisarna.

Han
hamnade bredvid en lite äldre kvinna i baren. Gilfen, mulliga Majsan. Hon såg
riktigt skaplig ut, trots att hon sa att hon firade sin 65-årsdag. Pension
minsann. Hon såg bättre och bättre ut allt eftersom drinkarna verkade. Jo men,
den där donnan har passerat krematoriet, nej klimakteriet heter det, och är
naturligtvis ”skottsäker”, tänkte han. De började småmysa lite med pussar och kel.
Plötsligt frågade hon om han hade testat en Sportmans-dubbel? – Vad är det för
något i den drinken? frågade han. – Nej, svarade hon lite förföriskt, det är
ingen drink, det är en Mor och Dotter-trekant. Oj oj oj, tänkte han. Jävelberg,
här var det Ynf å Häsch å Isch. Detta verkade vara hans turnatt, nu skulle
drömmen bli verklig.

Eftersom
mulliga Majsan såg ärtig ut för sin ålder så tänkte han att dottern, som bör
vara i hans egen ålder, det är nog Milfernas Milf det. Dom svepte det sista av
drinken och gick ner två våningar till hennes hytt. Hon stack in kortet i
låset, det kvittrade till, jorå dörren låstes upp. Han kände att han darrade
svagt i kroppen. Majsan klev sakta över tröskeln och sa lite lågmält – Hallå, är
du vaken mamma…

Från
0 till 118 på en och en halv sekund. Jo minsann, en sån är man ägare till. Vad
är det då?? En Audi Quattro Concept, eller en Lamborghini, kanske en Lotus
Esprite, en Kawasaki 1100?? Ja inte är det en Volvo Amazon 56:a med B-16 motor.
Nej det är Badrumsvågen och dyr var den inte heller. Grundträningen började redan
på 70-talet med mellanölet fram till 1 juli 1977. Sen tog starkölet över. På 80-talet
stoltserade man med T-shirten ”Öl byggde denna vackra kropp”. 90-talet flöt på
bara (!) liksom 2000-talet. Nja, Hunken har kanske plufsat till sej lite grand.
Det kan vara lite svårt att jobba mot naturlagarna.

Jag
delar faktiskt födelsedag och år med Sharon Mitchell, apropå Milfer och Gilfer.
Och vem är det då? Ja det kan ni väl googla på. Känsliga läsare bör blunda
medan dom läser. Eller kikar…

Jo, ännu en berömd 56:a som är född i januari är Lejonet Elsa från romanen Born Free av Joy Adamson. Katten här hemma heter just Elsa efter lejonet. Jorasatt…

Som
en kommentar till ovanstående inlägg:

Jag
drar mej till minnes en händelse på perrongen vid Kils Hauptbahnhof för cirka
10 år sen. Jag hade skjutsat sambons pojkar till tåget, dom skulle vidare till
Göteborg. Jag sa hej då och vinkade av dom. Jag började gå medans tåget stod
kvar på spåret. En kvinna drog till sej blickar. Hennes blonda hår var utslaget
över hennes storblommiga klänning. Hon gick cirka tio meter framför mej. Jag
såg inte hennes ansikte men bakifrån(!) var det ögongodis. Två herrar fastnade
i steget upp till vagnen. Jag såg vart deras blickar hamnade. Jag kunde inte
hålla mej utan kommenterade –Jora, dä ä väl fullt tillåtet å titte. –Ehh j-jo
vesst ärrä dä, sa han som hade ena foten på trappsteget och båda händerna på
handtagen upp till dörren.

Visst
är det fullt tillåtet att titta. Tyvärr finns det, jag vill inte kalla dom
grisar eller svin med respekt för våra fyrbenta husdjur, men det finns ju varelser
som inte respekterar detta med att, se men inte röra. Som tror att flickor,
tjejer, kvinnor, milfar och gilfar är var mans egendom, det är bara att ta för
sej. Personligen vill jag likställa en våldtäkt med mord. Livet är i behåll men det kan
ändå vara förstört för all framtid.

Tommy
Svensson den 13 januari 2016.

TJENARE
FOLKET

Knackelibang
på dörren.

-Vem där?
-2016.
-Kommer du redan?
-Ja-a. Det är dags nu.

Schwoooooschhh…
-Vad var det??
-Det var dom första femton åren på det nya millenniet.

Fan
vad tiden går. Alldeles för fort. Hinner man med eller bara finner man sej i
detta att tiden har bråttom.

Även
om bloggandet varit på lågfart under hösten så kommer jag igen nästa år. Ja men
det låter ju länge till det. Ja men 2016 är bara några timmar bort.

Jag
vill i alla fall hinna med att önska mina läsare : Ett Riktigt Gott Nytt År!

Tommy
Svensson den 31 december 2015.

TJENARE
FOLKET

Sommarlov.

Joråsatt.
Bloggen tar lite ledigt i Sommar men jag säjer som Terminatorn – I’ll Be Back.
Ha er så gött och så får vi hoppas att det Svenska Sommarvädret visar sej från
sin bästa sida. Nån grillkväll ska det väl kunna bli. Tänk på att år 2011 var
Midsommarafton den 24:e juni, 2010 var Midsommarafton den 25:e, så än är det
inte försent med en sup å e sillrômpe. Och håll ut, om sex månader vänder det
igen och går mot ljusare tider.

Tommy
Svensson den 23 juni 2015.

TJENARE
FOLKET

För
Kung och Fosterland.

”När
man dansa med sin vän, sjöng man sången om Duvan, Den Vita Duvan. Det var den
låten som gick hem, vi skriver sommarn 75. Då Brezjnev träffa Gerald Ford och
värmen slog rekord, då var det mitt i sommarn.” Minsann. Texten är från en
gammal dansbandsrökare med Schytts och heter just ”Sommarn 75”, skriven av
Torgny Söderberg.

Snart
fyrtio år sen man ryckte in i lumpen, fan fyrtio år sen… Det låter nästan som
man var med i Beredskapen, Någonstans i Sverige under Andra Världskriget. Eller
också, jora, det var på den tiden di sköt mä pilbåger och kasta spjut på varann.

Den
14 juli 1975 ryckte 118 Svensson in på Kungliga Värmlands Regemente,
Infanteriregemente Två i Karlstad, med andra ord, I2. Det tolfte kompaniet
krävde sina mannar. Det var inte bara jag, och 429 Johansson som ryckte in den
dagen utan vi var väl en hundra man som skulle lära oss att försvara Kung och
Fosterland, fördelade på Hdr.plut och Ass.plut d.v.s. Handräckningspluton och
Assistentpluton. Eller hur Bosse…

Första
dagen skulle vi få kläder, persedlar. En av oss som ryckte in sa till
förrådspersonalen angående storleken på kalsongerna: – Jag har storlek 5, kan
även ha storlek 6. Var på snubben som lämnade ut kläderna sa riktigt
modemedvetet: – Tre par kalsonger, passar dvärg till häst. Jo jo.

118
Svensson tillhörde Assistentplutonen. Det var Bassar som hade hand om ungdomar
som skulle in och mönstra. Samtliga män som var svenska medborgare, några
undantag fanns, skulle in på mönstring för att sen göra värnplikten. Cirka
12 000, sjutton och artonåringar passerade dörrarna vid
Inskrivningscentralen Bergslagen, ICB, som då låg på Östra Torgatan 15. Det var
allt från narkomaner och alkoholister till Lundsbergs-elever och Jehovas
Vittnen, (som om dom skulle vara nåt bättre).

Vi
bodde, eller rättare sagt, logementet var i en av de tre barackerna som fanns
vid södra änden av Norra Fältet, inte så långt från där Polisen har sina
lokaler idag. Mönstringen pågick i två dagar, och varje dag utom fredagar var
det två grupper med cirka 35-40 grabbar i varje. Första dagen innehöll teori
och medicinska tester, andra dagen utvärderingar och eventuella omprov. Så det
var lite fôlk å hölle reda på. Övernattningen av dom som mönstrade skedde i de
övriga två barackerna. Dom som mönstrade kallades officiellt av oss för ”DP”, ”Dom
Prövande”. Inofficiellt da? Nja, där har jag väl tystnadsplikt…

Jag
drar mej till minnes ett utryck som blev en klassiker bland oss på
Inskrivningen 1975-76. ”Frukostbussen” åkte från barackerna 07:15 till ICB med
en kantin med varm choklad och Kronans Släta Pansarbullar, en stadig frukost
till dom som mönstrade. Med bussen åkte alltid några Ass-plutare som skulle
börja 07:30 men Nilsson från Takene låg och sov i Barackerna när någon
kvarvarande väckte honom vid Åtta tiden :- Fan Nisse, klockan är Åtta, du
skulle ju börja Halvåtta!! :- Det är lugnt, svara Nilsson, Jag har cykel… Det
blev som ett bevingat ord för oss om vi var sena nån gång. ”Det är lugnt Jag
har cykel”.

”Då
Brezjnev träffa Gerald Ford och värmen slog rekord, då var det mitt i sommarn”,
hette det i låten. Den 8 augusti detta år, 1975, var den varmaste dagen på 200
år på vissa håll. Just den dagen hade Ass.plut en nätt liten utflykt med
Kronans Terränggående Pansarcykel med full packning. En sträcka på cirka 3 mil
från I2 till Örnäs, det militära övningsfältet mellan Fryksta och Nilsby vid
Nedre Fryken. Temperaturen uppmättes inofficiellt till 38 grader i Bofasterud
utanför Hynboholm, officiellt låg den på 36 grader i skuggan. 55 grader i
solväggen. Jora, varmare än kôrv. Det var så varmt att när vi kom fram till
Örnäs fick vi göra upp eld för att få lite svalka.

Kontrasten
kom en vecka senare när vi stod i ett absolut hällregn på Norra Fältet och
Furir Blomqvist ”körde” med oss. ”Lägg Gevär. I remmen Gevär. Skyldra Gevär. Ta
inte så allvarligt på detta pöjker, låtsas som det regnar. Lägg Gevär…” Blötare
än disktrasor sken vi upp i leenden och jag vet att jag tänkte, Det är nog inte
så illa ändå med detta. Det finns alltid dom som har det värre. Fyra månader
tidigare började inbördeskriget i Libanon och Västtyska ambassaden i Stockholm
ockuperades och tre och en halv månad tidigare slutade Vietnamkriget.

Svensk
mark som varit förskonat från strider sedan augusti 1809, då slagen vid Sävar
och Ratan ägde rum. Sävar och Ratan, mellan Umeå och Skellefteå. Av Kronans Käcka
Gossar låg drygt 400 kvar på slagfälten, ryssarnas förluster uppgick till 750
man. Freden med Ryssland
slöts i september, då Sverige visserligen förlorade Finland. Men slaget vid
Sävar och Ratan, som vinns Af De Svenske, betydde att den ryske Tsaren
Alexander I, inte kunde göra anspråk på territoriet norr om Kalix älv. Gränsen
mellan Sverige och Finland hamnar mitt i Torne älv. På så sätt räddades Kiruna
och malmfälten kvar i Svea Rike i detta som var det senaste slaget på
svensk mark. Förhoppningsvis även det sista.

”Då
Brezjnev träffa Gerald Ford”. Europeiska samarbets- och
säkerhetskonferensen samlade höjdare från Europas alla länder, samt Kanada och
USA. Minsann Öst och Väst möttes i Helsingfors i juli 1975. Ett samarbets- och
säkerhetsavtal som undertecknades av samtliga ledare. Politiska storfräsare som
Olof Palme, Josip Bros Tito, Helmut Schmidt, Erich Honecker, Uhro Kekkonen,
Valery Giscard-d’Estaing. Harold Wilson, Bruno Kreisky, Ärkebiskop Makarios,
Aldo Moro, Gustav Husak, Edward Gierek och några till och som sagt, Leonid
Brezjnev och Gerald Ford. Namn som man kommer ihåg när det begav sej. Gubbar
som skulle hålla ordning på Freden och säkerheten i Europa.

Men
var inte läget i Europa stabilare då 1975, då Öst var Öst och Väst var Väst. Nu
menar jag inte att jag tyckte det var Okej att folk levde i diktaturer på andra
sidan Järnridån. Men läget var stabilare med Supermakterna Sovjet och USA som
höll i trådarna. En Terrorbalans som kunde liknas vid två skorpioner: Dom är
kapabla att döda varann men med risk för eget liv. Eller också var
säkerhetsläget stabilt, då sommarn 75, bara för att dom visste att JAG skulle
in i det militära… Nja, det kanske var lite övertro på sej själv dä.

Allmänna
värnplikten är ju avskaffad sedan fem år tillbaka. Och som jag skrivit tidigare. Idag finns det ju f.d.
syrier, eritreaner, serber, somalier, irakier, libaneser m.m. som har blivit
svenska medborgare och som säkerligen har stridsvana. Skulle inte det funka då,
att försvara den ”nya” Kungen och det nya Fosterlandet. Vilka stöder ”dom” om
det skulle hetta till. Eller hamnar ”dom” i fängelset några månader för
värnpliktsvägran, det gjorde ”svenskarna” när dom vägrade militärtjänstgöring. Hur
kan vi begära att vi ska ha allmän värnplikt med alla desertörer som blivit
svenska medborgare. Nej det är nog tur att den Allmänna värnplikten är skrotad
i mångkulturens tidevarv.

Men
behöver vi nåt Svenskt försvar idag? Svängdörren är öppen, vem som helst kan
kamouflera ett militärt angrepp medan vi står och tittar på. Har vi inte bättre
koll på in och utpassagen över Sveriges gränser så vad spelar då ett försvar av
Sverige för roll. Förresten, Sveriges försvar är så nedbantat så skulle det
hetta till så får vi nog söka på Blocket efter kanoner, ärtsoppa och AK 5:or.

Det
konstiga är att alla länder kallar sin krigsmakt, försvar. Om alla bara ville
försvara, då behövs det väl ingen militär. Nu är det väl så också att som det
så fint heter: De krigar aldrig, utan dom försvarar sina intressen. Och
dom som inte försvarar sina intressen utan krigar ändå, dom kommer att få fred när
dom älskar sina barn mer än vad dom hatar varandra.

Än
så länge flyger Den Vita Duvan över Sverige. I några länder flyger den lågt, i
en del länder är den vingklippt och i vissa länder har den saknat
häckningsplatser i många år.

I
dagarna är det 70 år sedan Andra Världskriget slutade i Europa. Än har delar av
mänskligheten inte lärt sej nånting. Kommer vi att få fortsätta leva i fred i
Sverige som vi gjort i 200 år. Det vill jag och troligen de allra flesta som
bor här.

Fotnot:
”Den Vita Duvan”, en Svensktoppsrökare från våren och sommaren 1975, musik av
Lasse Holm med text av Alf Robertson, sjöngs av Mats Rådberg. Leonid Brezjnev
och Gerald Ford tror jag inte sjöng om några Vita Duvor. Nä dom var Sovjets
resp. USA:s ledare vid den tiden då 118 Svensson ryckte in på I2, sommaren 75,
den sommaren då värmen slog rekord.

Tommy
Svensson den 4 maj 2015.

TJENARE
FOLKET.

Sanning
eller saga eller både och.

Några
platser som figurerar i Storyn.

Djupe
Hôle:
Är beläget strax nedströms Forshaga kanal och som namnet antyder, en djup håla
på botten av Klarälven.
Udden: Forshaga, Platsen mot forsen där kokeriet och pannhuset stod en
gång när Sulfiten gick
Ätterösera: Bronsåldersgravar på Skottaberget, snitslad väg från
Sisugården.
Hallstamossen: Bakom bostället Lövåsen. En kilometer sydväst om Forshaga
Hembygdsgård.
Brötera: Torpet finns i Hallstamossen på tjugofem meters djup. Det har
min gamle polare, Holger i Hôle, berättat. Sanning eller saga???

För
att göra en kort historia lång…

Solen
hade ännu inte gått upp men gryningsljuset hade vaknat så smått. Jag stod och
tankade trucken. Knappt två timmar kvar av nattskiftet. Dieselpumpen surrade. Jag
hade vänt mej om och tittade mot Hôlmen, Klarafors och Mölnbacka-Trysils gamla
pappersbruk där Mor och Far, Morfar, Morfars far, Mormors far och Tusen andra
har haft sin arbetsplats. Jag kände ett vemod och även historiens vingslag där nu,
det gamla bruket låg tyst och mörkt. Endast några utelampor lyste.

Tjugofem
meter snett framför mej, på ”min” sida älven, finns ingången till ett gammalt
skyddsrum och tillika en kulvert. Jag drar mej till minnes att vid ingången, där
satt legenden Sigge Skoog ibland och njöt av solen. Rakt nedanför ingången
kommer en tunnel fram som transporterar vatten, Klarälvsvatten. Jag hajar till
lite grand när jag ser att det sitter någon vid mynningen på tunneln, men det var
inte Sigge Skoog.

– Hallå
där, säjer jag, vad gör du här? – Ja-a du, säger en riktigt väderbiten gubbe i
en sliten storväst, regnbyxor, storstövlar och en sydväst på huvudet. – Jag har
hand öm tunneln här, ser till att den fungerar och att vattnet rinner som det
ska. – Säjer du det, svarar jag. Har du varit här länge da för jag har inte
sett dej här förut, sa jag. – Du, sa han, här har jag vart sen 1890 då tunnel
blev te. – Nä nu sköjjer du att, sa jag. Visserligen såg han ut som han skulle
ha kunnat vara med på den tiden men, nja, det var väl ändå att ta i. – Joru, sa
han. Har du stönner (en stund över) så ska jag berätte för dej. – Egentligen
inte, sa jag, men det här får jag ju ta mej tid te. Trucken var fulltankad, jag
slog av pumpen. Ett sånt tillfälle kan och vill man ju inte missa.

”- Jo
du förstår. Min Urfader, Melker på Brötera, blev Tempelriddere på gammeldagera.
Di säjer att Tempelridderna vaktar Förbundsarken och den Heliga Graal och andra
helige reliker men jag och bror min blev degraderade när vi var små så vi fick vakte
tunnlera här under gamle fabriken istället, när Sulfiten drog igång. En
Tempelriddere bör ju vare bortöt en 200 år innan han får i uppdrag å vakte
något speciellt. Joda, det var sex stycken vattentunnler här, när det begav
sej. Vi hade tre var. I dag är det bare tre tunnler kvar och sen bror min,
Oskar på Brötera, dog så har jag ensam hand öm tunnlera och vakter dom och ser
te så att vattnet rinner söm dä ska”.

– Varför
blev ni degraderade da? frågade jag. Jo när vi va små så sa min bror, Oskar: – Ska
vi gå bakom utedasset å smyge på mormor när ho driter. Dä gjorde vi, men faschan
kom på öss. – Och ni ska bli Tempelriddare, sa han. Mormor hette Maja på Môsen.
Föresten Bajamajan är öppkallad efter mormor. Hon var gift med Dyng-Johan. De
bodde i Svängen te höger öm Kasabäcken vid Hallstamôsen. Jora, så därför fick
vi vakte tunnlera här istället. Det va lite bättre det tyckte jag, för hur det
är, så är alle ättlinger te Melker på Brötera experter på vatten å
översvämninger. – Men du ska vete, sa han, när jag feck reda på vad söm
egentligen finns här på Udden så kommer jag aldrig att lämne denna plassen”.

”-Jo
i våra släkt har vi inge efternamn utan vi feck smeknamn allihop. Den äldste
ongen i varje generation hette alltid namnet och ”på Brötera”, vi kom ju där
ifrå. Själv heter jag Holger, förr hette jag Skavgalts-Holger för jag stal en gris
en gång men sen 1890, när jag börje å vakte tunnel här, så kaller di mej Holger
i Hôle “.

”-Våran
lellebror, han hette Erland han. Han dog utav Blåsoten. Först blev han blå i
ansiktet, sen dog han. Dä va 1872 dä. Han ligger begravd på Kolerakörrgårn på
Lustnäs. Du förstår, han va kvinnfôlkstokig också, en riktig häradsbetäckere så di kalle honom för
Sädes-Erland”.

”-Vesst
sörrö, den förste rejäle prövninga var översvämninga i maj 1916, mitt under dä
förste världskrige. Då hade älva stege med 10 meter över dä normale. Då feck ja
in allt möjligt i tunnlera, timmer av alle de slag, sågtimmer, massatimmer å
fruntimmer. Dä tog mej fjorton dar å få bort all bröte. Då va dä rejält mä
vatten i älva. Utav misstag kom dä in en tysk U-båt i Klarälva, ända öpp te
Djupe Hôle. Där bärje di U-båten, å gjorde en Sulfitkokere utav den, jo men. Å
i Hjortmyra trodde di att dä hade komme in en massa mini U-båter men dä va Môllsôrkera
(Mullvader) söm hade gjort sej snörkler i form av vanlige sugrör söm sôrkera
hade hette i källern hos Hilmer Bryggern ”.

”-I
Maj 1931 var det nästan like dant. Vattne gick in på Hôlmen så di fick ringe
efter läns-man, å i Hjortmyra feck di gädder i rôttfällera. 1957 va dä en
höstflod söm hette duga. En och en halv miljon stocker låg buntade i älva nôrr
öm Fôrshaga och höll på å slite sej. Om inte jag hade stängt dammluckera vid
tunnlera och lagt på 30 kilometer stålvajer på buntera, jora dä va 16
millimeters stålvajer, å bundit fast döm i tallera efter älva så hade det gått
käpprätt öt skogen. Jomen dä va 75 man på länsa å fyra Lusten-båter söm slet
dygnet runt”.

”-
En annan gång va när vi skulle få bukt mä Storbröten i Brattfallet nörr öm
Ekshärad. Dä va i maj 1930. Då hade vi Storsläppet i Halgån. Flere tusen
timmerstocker gav sej i väg men di fastne i Brattfallet. Storbröten va 300
meter lang. Di hade glömt å släppe på vattnet. Vilka knôvveldôtter, vecka
amatörer. Joda, då va jag där och släppte på vattnet i Halgåa och med hjälp av femti
vanlige göbber å femti dynamitgöbber feck vi loss Storbröten, dä var hur mycket
stocker söm helst, å litte te. Dä blev mitt siste utomlandsjobb dä”.

”-
Men 1947, va dä så törrt i älva så en kunde gå över te Hôlmen utta å bli blöt
öm föttera. Men jag minns sömmern 1714 ja, då va älva så smal att ho bare hade
en enda strand, så litte vatten va dä. Dä enda livsteckne va en dö abbörre.
Jorasatt. Året före, 1713, skulle vi ner till Älvsann ve Hjortmyra o grille
kôrv. Jo men, Falukôrven hade gått te. Då va dä ännu värre törka i älva, dä va
då söm älva va så törr att när vi hade fått fyr på brasa så spred det sej te
bötten på älva å där börje det å brinne i all bröte söm fanns där. Dä va 300 år
sen dä. Jo minsann, dä va då sôm Älva Brann”. Holger i Hôle, han var med han när det
begav sej.

– Ska
du höre öm hur allt börje med Melker på Brötera? – Ja gärne, sa jag.

Han
började ”- Min urfader, Melker på Brötera förstår du, hade gått å lagt sej och
sömne ungefär där Djupe Hôle är nu. Melker på Brötera hade byggt sej en kôje,
han sov ganska tungt för när han vakne hade det frusit på. Rejält med is hade
det blivit. Men va i all världen. Jo du, Inlandsisen hade kommit. Isen täckte inte
bara kôja utan hele nôrre Europa och han visste att den här isen är nog väldigt
tjock, så han började karva i backen med sin hemmagjorda flintakniv men han
stötte på urberget efter ett tag. Han kom ner ungefär sju meter innan han gav
upp. Jorasatt, dä va så Djupe Hôle kom te”.

”-Han
börje å karve sej uppåt istället, ja det tog väl några dar och några veckor
innan han såg dagens ljus. Jodå, 2 500 meter Inlandsis täckte honom. Så han
kröp ner igen och tog en rejäl stock från kôja och öpp tebaka på Inlandsisen
med stocken och tog och karve ur den så han skulle få till nån fôrm av båt, men
träet var hårt, det var av ek. Men båten blev sina modiga Tio Alnar lång och En
Aln och en Tvärhand bred, ungefär”.

”-Melker
satte sej tillrätta i den urhôlkade trästammen. Bark och kåda från träet i kôja
och en gammel självdöd mammut fick agera föda. Melker på Brötera hade varit med
om några istider så han visste att, förr eller senare kommer den att smälte. Så
ungefär för 10 000 år sen började isen att röre på sej. Smältvattnet bar iväg
med Melker på Brötera och hans båt. Han var stjärntydere också, så han hade
tagit sikte på stjärnbilden Orion och speciellt Orions bälte. Det blev bra driv
på båten söderöver”.

”-När
han hade åkt i några veckor såg han land för förste gången. En kulle, en ö,
stack upp och på den stod det ett rekorderligt fruntimmer och vinkade. – Hallå
skrek han, ska du åka med. Hon förstod inte språket men hon fattade ändå. Han
tog henne ombord i den urhôlkade trädstammen. –Tjenare, Melker på Brötera, sa
han. – Olga från Volga, svara hon. Men Melker hade aldrig hört tales om Volga
så han hade noll koll på vart han var”.

”-Ytterligare
några veckor gick. Barkbitarna, mammuten och kådan började ta slut. Vattnet
blev med ens mörkare men den urhôlkade trädstammen med Melker på Brötera och
Olga från Volga drevs framôt av smältvattnet från Inlandsisen. Vattnet blev
helt kôlsvart, natten gjorde väl sitt till också. Vi döper det här till Svarta
Havet sa Melker. Det tyckte Olga var en bra idé”.

”En
bit söder om Svarta Havet fick dom landkänning, en rejäl grundstötning. Bredvid
dom hade en annan båt strandat, en göbbe, hans käring och sex yngre förmågor
med litte höns och några getter. – Men tjenare, vass ärrä med dej da, sa
Melker. Göbben fattade ingenting. Jaha tänkte Melker, en kanske ska presentera
sej. Han sträckte fram näven. –Tjenare , Melker på Brötera. Göbben besvarade
handslaget och sa :- Noak”.

– Jaha
du, sa jag till Holger i Hôle, Du tror att det var Inlandsisen som täckte nôrre
Europa som orsakade Syndafloden. – Helt klart, sa han. Så mycket vatten som var
fast i den Isen och som ville iväg nånstans när klimate blev varmere. Klart att
Syndafloden berodde på Inlandsisen. – Ja kanske det, svarade jag. – Vad hände
med Melker, Olga och båten sen da, sa jag. –Jodu, sa han, ”Melker och Olga stanne
kvar ett bra tag och blev polare med Noak och hans käring. Melker blev en
riktig expert på översvämningar ska jag säje dej. Dä gick i arv dä, det här med
expert på vatten och översvämninger”.

”-Jo
men, ongera te Melker på Brötera och Olga från Volga, August på Brôtera, Stor-Märta
och Elof i Gropa drog sej tebaka te Fôrshaga för 2 500 år sen då Stor-Vänern
geck upp ända te Grôssbolsberget. De hade med sej båten som Melker hade haft,
plus att de hade gjort två båter te, så de fick en varsin. De bosätte sej vid
Brötera, där Melker hade bott vid nôrre änden på Hallstamôsen. Tôrpet överlevde
både Inlandsisen och Stor-Vänern. Dä va rejält byggt serru, jora, han kunne att
han, Melker. Det tôrpet har gått i arv i många generationer”.

”-Brötera, där alle generationer bott i flere
tusen år är borte sen 280 år tebaka, så Willy Nordström, Tryggve Larssôn, Arne
Boström och Allan Johanssôn visste inte öm Tôrpet när de gjorde Tôrpinventeringa
på 1980-talet. När Fimbulvintern kom i metten på 1600-talet, så blev det
kallare i dag än ute. Nolavär (nordanvind) å kallt å surt i tjuge år, dä ä inte
roligt. Dä var så kallt så att det enda som var kvar utomhus var vädret. Di va
tvungen å ha vantera på sej när di skulle tvätte händerna, så kallt va dä. Jora.
I nästan hundra år stod tôrpet på tjälen. Men 1734 blev dä en riktigt varm sömmer,
då tinade det rejält och tôrpet sjönk ner i Hallstamôsen. På tjugefem meters
djup finns tôrpet idag, precis söm dä såg ut när dä begav sej. Då feck släckta
flötte te Gamla Mor på Môsen. Ho söm var min mormors mor, Britta på Môsen, ho
va gift mä Konrad i Rôgen”.

-Men
jag menar, sa jag, du bör väl vara ett par hundra år.”- Joda, sa han, jag är
väl en 330 år. Jag va jämngammel mä Karl den tôlfte, men den sköt di ju innan
han hade levt färdigt. Moschan hette Hilma på Môsen och faschan hette Rudölf på
Brötera. Han va kusin te laxfeskern Peter. Det finns ju en sten ve Hembygdsgårn
där det står ” Här levde i slutet av 1500-talet, bonden och laxfiskaren Peter.
Stamfader för Lagerlöfska släkten.” Men Melker på Brötera är ju själva Urfadern
för döm. Di kaller ju Hembygdsgårn för Bråtarne, dä ä ju en försvenskning utav
dä Värmländske, Brötera”.

”-Jora,
orsaken te att vi blir så gamle i mi släkt var att Urfadern Melker, träffe ju
Noak. Noaks farfar va ju den gamle göbben Methusalem, han ble ju 969 år han.
Men Melker på Brötera va ju hur gammel söm helst, han hade ju överlevt flere
Istider han. Melker kände på sej när Istiden börje så han geck i dvala då. Vesst
serru. Men Melker och Noak, di drack vin en kväll, vin söm Noak hade gjort själv.
Noak blev full och pladdre öm ett recept söm Methusalem hade på en dryck söm
gjorde att han blev så gammel. Melker hette recepte i Arken. Han greje i ordning
en brygd söm alle vi ättlinger feck en klonk av när vi föddes, så varenda en
utav öss ha blivit sådär en 350-400 år öm inga sjukdomer och olycker drabbe
öss”.

Holger
frågade -Känner du Otto Stålhandske? – Nej, men jag har hört tales ömmen, sa
jag.” – Jo han va en jävel på å gräve dike. En sömmerdag, jag kommer inte ihåg
om dä va 1929 eller 1930 så skulle han dike ur litte utav Hallstamôsen.
Hallstamôsen var ju en del av Stor-Vänern när det begav sej. På 80 centimeters
djup stötte han på, di där båtera söm August på Brôtera, Stor-Märta och
Elof i Gropa hade med sej för 2 500 år sen. Och en utav di båtera var ju
Melkers båt, den som han gick på grund mä öppe på Ararat tesammans mä Noaks
Ark. Men Tôrpet, Brötera, ligger betydligt djupare, langt ner i môsen”.

”-Föresten,
sa Holger i Hôle, vesste du att Melker var en utav di Tre Vise Männen som var
med när Jesus föddes. – Säjer du dä, sa jag och tyckte att, nu bär det iväg
riktigt ordentligt. – Jora, sa han, dom andra två hette ju Kasper och Baltsar.
Caspar, Melchior och Balthasar heter di ju egentligen enligt den kristne läran. Melker va ju stjärntydere
också, så han sa te Kasper och Baltsar när di såg e stor stjärne, att där ha dä nog
hänt nånting, så dit går vi. Dä va så di hette fram te Jesus. Men sen i början på
1000-talet, kom Melker tebaka till Fôrshaga med Tempelriddera å Pilgrimmera.
Pilgrimsleden går ju förbi Löved å Ätterösera. Melker börje då å kalle Orions
bälte för ” Di Tre Vise Männen” Dä uttrycket, dä setter ju kvar än”.

– Ja men käre nön, sa jag, han måste ju ha
vart görgammel.” – Jodå han blev så gammel att di va tvungen å skjuten te slut.
Dä gjorde di förresten på berget där som Ätterösera finns, det är därför berget
heter Skottaberget”.

– Va,
sa jag, ligger Melker på Brötera begravd i en utav högera ve Ätterösera? Och var
han en av de Tre Vise Männen? Nja det har jag väl svårt att tro. Men man vet ju
aldrig, inga vittnen finns ju kvar, eller… För som det står skrivet om
Ätterösera. ”Tyst står högen vid
sjöastrand som männen reste över honom, en bragdrik kämpe. Men borta äro männen
som kunna tälja om hans färder över haven och hans mandomsrön i fjärran land.”
Det skulle mycket väl vara Melker på
Brötera som det handlar om.

”-Men
söm sagt, sa Holger i Hôle, dä inte faschan vesste när han sa te öss att vi
skulle vakte tunnlera, va att den här Udden, den ruver på en riktig hemlighet,
en riktig relik från forna dar”.

Nu
blev jag bli riktigt nyfiken.

”-Nä
du, sa Holger, Melker på Brötera ligger inte ve Ätterösera. Di skjöten där
bare. Jag trodde själv att han låg öppe ve Ätterösera ända fram te 1890”. – Men
vet du vart han är begravd da, sa jag, för högera vid Ätterösera är ju från bronsåldern,
så där en 1000 år före Kristi födelse, å då levde ju Melker på Brötera säjer du.

”-Jo
du, sa Holger i Hôle. Melker ligger allt begraven här på Udden. – Va, sa jag. –
Jorasatt, tänk dej det. En utav de Tre Vise Männen ligger här på Udden mot
fôrsen. De andre två, Kasper och Baltsar ligger ju i Domkörka i Köln. – Men, sa
jag, jag ha ju sett sarkofagen i Domkörka i Köln och det står skrivet att det är
de Tre Vise Männen som ligger i den. – Jo, sa Holger, Melker hade inte levt
färdigt när Kasper o Baltsar dog, så di hette en annan döing iställe, bare för
att dä skulle bli tre. Först frakte di kvarlevera te Konstantinopel å sen te Milano.
Sen röve di bort kvarlevera te Köln, men fôlket i Milano säjer att kvarlevera fortfarande
finns kvar i Milano. Dä blev liksöm inga ordning på’t. Dä blev så rotigt tyckte
Melker så han drog tebaka te Fôrshaga istället”.

”-Jo
men. Här på Udden fanns det en ättehög, ”Vester om elfven vid Skifveds laxfors”,
innan di börje planere fabriken. Stenbumlingera plocke di bort när di skulle
bygge fabriken och mure in döm i tunnlera men själve krypta ä kvar. Att dä va
här söm Melker på Brötera ligger begravd kände jag direkt så fort ja kom in i
tunnlera. Kryptan där Melker ligger, är 18 fot under backen, så från den
metterste tunnel finns en hemlig gång söm bare en Tempelriddere kan ta sej in i
och i grund och bötten ä jag ju en”.

”-Jo
du. För tusen år sen så begravde di Melker på Brötera på nästan samme plats som
han vakne efter den senaste istiden. Jag vakter inte bara tunnlera utan även Urfadern
min, Melker på Brötera, tillika Pilgrim och Tempelriddere och dessutom, var han
en av de Tre Vise Männen”.

Jag
frågade Holger i Hôle -Är det nån mer som känner till dej? ”-Ja förr var det
de, fram te 1940-talet. Då hörde jag att di på Sulfiten sa: – Men va faan,
lever han än den där gamle göbben. Då börje jag å dra mej tebaka för gött te
tunnlera. Dä va väl översvämninga 1959, söm va mitt siste store
scenframträdande. Då feck ja ta å rense undan verke söm hade flöte iväg från
såga på Dejefôrs. Numera är jag bare ute ungefär var tjugonde år och koller
läget. Jo dä stämmer dä, 1995 va ja ute en sväng å då va dä högt vatten söm jag
feck styre öpp så inte dä skulle bli en rejäl översvämning”.

”-Men
det finns några till som jag har prate med. En göbbe som hette Erik Fernow, den
träffe jag runt 1775 öppe ve Ätterösera faktiskt. Det var han söm berätte för
mej öm gravröset här på Udden. Sen har jag träffe en söm heter Sigge, han
brukade sitta här ovanför tunneln, goe sömmerdagar, men det är nog en 40 år
sen. Dä va förrförre gangen jag va ute dä”. – Aha, sa jag, du måste mene Sigge
Skoog. – Ja just han. – Jo honom kände jag väl, sa jag, men han är borta sen
fem år tillbaka.

– Men
du Holger, sa jag, jag skriver lite Blogg, kan jag skriva om detta du har
berättat för mej? Dä ä nog ingen som tror mej, men ändå. – Jora det går väl för
sej, sa han, men jag vill inte ha nåt rännande här vid tunnlarna, det viler
trots allt en förbannelse över dessa. – Jasså du, sa jag.- Du förstår, alla di som
byggde dessa tunnler i slutet på 1800-talet, di är döe nu… Jo dä ä att så dä”.

Och
Melker på Brötera vill nog också ha lugn och ro i sin gravkammare…

”-Nej,
1983, när di börje mä lösflôttninga ble dä bedrövligt. Timmerstocker kom in i
tunnlera rätt va det var å dä var inte roligt, men sen 1991 ä dä betydligt
lugnare när di gav sej helt mä flôttninga. En fordrer inte så mycket arbete nu
för tiden, Du vet, te å mä gamle Tempelriddere börjer å känne utav krämpera. Dä
är litte underminerat här på Udden också, så jag hôppes att di inte bygger
nånting där. Å egentligen är ju detta en gravplats. Nej nu måste jag tebaka in
i tunnel igen. Kanske vi ses öm tjuge år”. – Dä vet man aldrig, sa jag. Holger
i Hôle försvann in i tunneln. Jag tänkte till… Tjugo år framåt. Jag är 79 år
då när 2035 års vårflod forsar förbi Udden där Melker på Brötera har sin sista
vila och där hans ättling Holger i Hôle håller till. Han som kollar till både
kryptan, tunnlarna och vattnet.

Numer
är Udden utan bebyggelse sedan dom rev pannhuset och det gamla kokeriet.
Ättehögen är borta. Stenbumlingarna kanske finns i tunnelväggarna, kanske några
användes till kanalbygget. Klarälvens vatten har inte tid att stanna till vid
Udden. Kretsloppet måste fungera. Hade det inte regnat hade Jorden torkat ut
och om inte vattnet hade dunstat hade det blivit översvämning. Minsann, en form
av en evighetsmaskin. Nu vet jag ju att vädergudarna kan jävlas riktigt
ordentligt med människan ibland. Torka och översvämningar förekommer ofta. Är
det en obalans i det ekologiska systemet? ”Häfta eller Dreta” som det heter på
värmländska.

Troligen
är det Melker på Bröteras båt som finns att beskåda på Värmlands Museum. Tack
vare att Otto Stålhandske grävde ett krondike på Hallstamossen den där
sommardagen för 85 år sen så fick Melkers båt se dagens ljus efter 2 500
år i Hallstamossens torv. Ätterösera är värt ett besök. Ta med lite ved, litte
kôrv, kanske en stilla pilsner. Där Stor-Vänerns vågor slog in mot
Skottabergets västsida för 3 000 år sedan. Gå ytterligare 7 000 år
tillbaka i tanken. Istäcket över dej är 2 500 meter tjockt. Vilka som har
legat begravda vid de två rösena, ja kanske det är några ättlingar till Melker
på Brötera…

Det
blev en lång historia detta. Är ni kvar kära läsare, kan jag tala om att allt detta,
det är inte riktigt sant men mycket av detta är faktiskt sanning också. Viket
som är vilket överlåter jag till läsaren, själv att avgöra.

Fotnot:
Tre tunnlar finns kvar av dom sex ursprungliga. Dom har haft olika
vattenförsörjningar till industrierna på Udden, från drift av en kvarn och
drift av turbiner till kylvatten, vatten till Ångcentralen och vattenverk.

Ett
postumt TACK till legendaren och Forshagakännaren Albert Jansson, vars bok
”Sanning och Saga” blev en idéspruta till denna berättelse.

Tommy
Svensson den 1 maj 2015.

TJENARE
FOLKET

En
110-årig vålnad.

Nattskift.
Klockan är runt halv fyra. Det är det senaste utav dom cirka 2 200
nattskiften jag har jobbat vid Tetra Pak/ Stora Enso. Jag är ute med trucken
och ska slänga några skrotrullar i containern som står vid stängslet mot den
öppna ytan där kokeriet och panncentralen låg en gång ”När Sulfiten geck”. Lite
längre bort finns ju Forsen, Kanalen och Kraftstationen. Mot björkarna vid
älven syns det brandgula ljuset av något som fladdrar. Först såg det ut som en
sån där ”saftblandare” som vägverket har på sina bilar. Vad gör en sån ute mitt
i natten, tänkte jag. När jag rundar det södra hörnet vid skärsalen ser jag att
det är eldsflammor. Vad fan, brinner det? Jag kliver ur trucken.

Jo
da, nog är det eldsflammor men jag fattar inte vad det är som brinner. Dessutom
fem meter upp i luften. Har det blivit en kortslutning i kraftledningen som går
parallellt med kanalen? Nej. Eller är det en koronaurladdning i ledningen? Men
det brukar inte bli flammor av det, utan det lyser mer som ett blåaktigt ljus. Och
inte kommer flammorna från Kraftstationen heller. Nej detta är närmare mej men
det finns ju inget där som kan brinna, ingen byggnad eller träd. Flammorna ökar
i styrka. Jag anar svagt en fabriksvissla. Larmet går. Men va tusan, visslan
har inte ljudigt på fyrtiosex år och dessutom är den ju fysiskt borta sen tjugo
år.

Ska
jag ringa 112 och meddela att det brinner fem meter upp i luften i ingenting
synbart. Då ifrågasätter dom nog min nykterhet och dessutom, halv fyra på
natten. Men jag ser ju vad jag ser. Röster börjar höras i mörkret. Nu går mina
sinnen på högvarv. Branden tilltar. Slamret av hinkar hörs utan att jag ser
nånting. Vad är det som händer? Ett gällt skrik skär igenom natten : SIMON !!!!

Skriket ger mej verkligen obehagskänslor. Jag fattar inte nånting. Jag ser ingen som ropar. Jag bara hör det. Jag ser bara elden och synen blir riktigt skrämmande.
Det är någon som springer fram och tillbaka, i något som ser ut som en brinnande
lokal men han verkar vara fångad utan möjlighet att komma därifrån. Till slut
är han borta, uppslukad av lågorna. Liemannen har skördat ännu ett offer. Elden
slocknar, rösterna tystnar, slamret från hinkarna upphör, allt blir som
vanligt. Endast Forsen och det monotona ljudet av maskiner och fläktar hörs.

Nog
för det händer underliga saker ibland på nattskiften. Jag har mött själar som
var med när Glasbruket, Såga, Mattfabriken, Sulfiten och Hôlmen, Pappersbruket geck.
Själar som inte fått sinnesro utan går igen. Jo då, det händer titt som tätt.
Men en eldsvåda tyckte jag nog tog priset. En eldsvåda, ungefär där
panncentralen låg en gång. Jag rullade tillbaka tiden i minnet. …och före
panncentralen låg den gamla panncentralen på samma plats och före det så låg ju
flishuset där nånstans, flishuset till Klarafors sulfitfabrik. Ja visst tusan,
var det inte någon eldsvåda där och nån som brann inne. Jo men det har jag läst
nånstans. Simon Nilsson hette han som omkom i lågorna när flishuset brann 1905,
för 110 år sedan.

Jag
står kvar en bra stund vid stängslet vid containern och funderar på vad det var
jag hade upplevt. En
eldsvåda för 110 år sedan… Var det detta jag hade sett? Tanken svindlade. 1905,
då jobbade Mormors far och Morfars far på Klarafors. Fan, dom var ju med då när
flishuset brann. Kanske var dom med och langade hinkar med vatten till
brandsprutan? Kanske såg dom samma hemska syn som jag gjorde.