Det är friska vindar på havet.

TJENARE FOLKET

Det är friska vindar på havet.

Gamla Nordsjön. Året är 1981.

15 000 tonaren Tor Britannia rullar på vågorna, inte tillräcklig för att man behöver en påse men fullt tillräckligt för att man ska vara ett blekansikte. En 22-timmars resa mellan Skandiahamnen i Göteborg och Felixstowe på den brittiska östkusten. Jag sitter i en salong i gröna, riktigt bekväma fåtöljer och jag följer horisonten där den dyker upp och ner medan fartyget gungar vidare mot England. Mat var inte att tänka på, så stöddig var man inte om man säger så. Plötsligt knastrar det till i högtalarna. -: Hallå hallå. Ni vet väl att snart drar showen igång här på Tor Britannia, baren bla bla bla, drinkar bla bla bla, spexar bla bla bla, larvar oss bla bla bla, dansar bla bla bla, och så vidare. Konferencier och underhållare var ingen mindre än Pierre Isacsson.

Ja ja, det får dom väl hålla på med bäst dom vill tänkte jag, där jag satt och tittade ut genom fönstret. Nån decimeter från mej, fast på utsidan av glaset, ser jag något som kommer nedglidandes. Det såg ut som en riktigt vattnig pizza. Jodå, någon på livbåtsdäcket ovanför mådde sämre än vad jag gjorde. Som sagt showen hade börjat. Ännu en vattnig capricciosa dök upp på rutan. Nu är jag inte direkt ”vemmelmagad” och man slapp ju lukten från geggan som rann på utsidan, och tur var väl det för man orkade inte gå upp från fåtöljen. Det måste ha sett rätt så komiskt ut där man satt, viter i ansiktet med en spya som sakta rann ner för rutan alldeles bredvid mej, själv orkade jag inte ens le åt eländet. Hemresan gick i alla fall smärtfritt, spegelblank sjö, drinkar, och en riktig show denna gång.

Gotland 1986. Kneippbyns camping strax söder om Visby.

Vindarna och regnet hade tilltagit under eftermiddagen och kvällen. Jag sa till min dåvarande sambo att: Vi skiter i det här och packar ihop tältet och sover i bilen nere vid hamnen istället. I och med färjan skulle gå tidigt på morronen var det lika bra att göra så. Sagt och gjort vi packade ihop allt i en hög och la det i skuffen, stormen tilltog allt mer. Det sista vi såg när vi lämnade campingen var att någon försökte resa ett förtält till en husvagn, tältduken stod rakt ut där han höll i den med raka armar.

Den sista färjan för dagen, ”Tjelvar” med destination Öland, gick trots allt planenligt vid midnatt så vi tänkte : Trots vädret så går nog även vår färja till morgonen. Stormen och regnet höll på hela natten och vid åtta tiden på morgonen kom vår färja ”Visby” in i hamnen. Bogporten öppnades. Stormen slet i flaggorna vid hamnen, regnet piskade från sidan. Bilarna körde ut från färjan och ner för rampen. Ett gäng cyklister dök upp vid rampen. Dom skulle tydligen utforska Gotland. Dom hade t.o.m. tryckt upp t-skirts ”Gotland Tour 86”, jo men, klatschigt värre. Dom stod ganska länge och tvekade, usch vilket bajväder, några hade t.o.m. solglasögonen i pannan, just in case.

Höjdpunken var när en mopedist klev av färjan. Gåendes drar han moppen. Bak på pakethållaren hade han en packväska som var nästan lika stor som moppen. Troligen skulle han nog låna en kärra på Gotland. Han hann precis utav färjan då stormen tog tag i väskan och moppen, packningen ramlade av. Upp med packningen igen, gick tio meter. Packningen blåste omkull igen. Upp med packningen och ytterligare tio meter innan packningen välte igen på grund av blåsten. Hornen hade växt ut lite i pannan på oss, så vi satt och småfnittrade inne i bilen. Tredje gången gillt tänkte han nog, upp igen, gick tio meter, då välte hela ekipaget en fjärde gång, packningen hamnade dessutom i en stor vattenpöl och han tappade även taget om moppen. Detta hände väl en fyra fem meter från våran bil. Jag sa till min dåvarande sambo -: Veva ner rutan och säg till honom, att fortsätter han i det tempot så ser han inte ringmuren förrän på tisdag. Hon tordes inte.

Moppen och packningen låg kvar i vattenpölen när vi åkte ombord på färjan .

Resan till Nynäshamn med färjan Visby, den där blåsiga sommardagen för 25 år sedan, tillbringade jag sittandes i en trappa mitt i båten, strax ovanför bildäcket längst ner i båten. Vågorna slog upp ända till den sjunde våningen på färjan. Just då hade jag svårt att skratta åt snubben, han med moppen och packningen.

Adriatiska havet 1981.

M/S Capo Falconara lämnade den grekiska ön Korfu på morronen. Brindisi i södra Italien var målet. Jag satt längst bak på soldäcket på båten som var ungefär lika stor som M/S Birger Jarl på Ånedinlinjen. D.v.s. lite större än en livbåt på dom stora Östersjöfärjorna, nja nu tog jag i lite grand. En stadig frukost intogs. En liten burk med inlagda päron. Mitt ute till havs blåste det upp till storm. Dom uppmanade folk att gå inombords för att inte spolas överbord och för säkerhets skull stängdes alla dörrar. Båten var så liten att den fick plats mellan vågbergen. Man var väl inte så där överdrivet kaxig direkt. Nej, tänkte jag när det gungade som värst: Stanna båten så jag får gå utav här. 28 sekundmeter, maskinerna slogs av och båten gjorde minus en knop. Stormen höll på i tre, fyra timmar och resan som skulle ta åtta timmar höll på i det dubbla. Men vi kom helskinnade och torra till Italien och där tyckte jag att även marken gungade nåra dar.

Kattegatt 2008.

”Juttan”, Stena Jutlandica på väg till Göteborg, stampade på vågkammarna för att sekunden efteråt borra ner fören i dom meterhöga vågorna. Folk skrek när båten krängde till för att sedan ”dyka”. Själv satt jag i ett soffhörn med huvudet i armvecket. En papperspåse som personalen hade delat ut var redo för att få påhälsning. Vinga fyr uppmätte vindbyar på 33 sekundmeter. En orkan med andra ord. Estoniakatastrofen dök upp i huvudet. Äsch, går båten under, ja då får den väl göra det, dä driter jag i, jag orkar inte bry mej tänkte jag. Blurrrräähhh, och papperspåsen blev full. Jag fattar inte personalen som orkar ta reda på allt som inte hamnar i påsarna, t.o.m. under resans gång. Nej den resan plus den i Adriatiska havet 1981, var det värsta i båtväg som jag varit med om.

Fehmarn Belt 1994.

Karl Carstens hette tågfärjan som transporterade nattåget København-München en septemberkväll för 17 år sen. Vid niotiden lämnade Karl Carstens Rødbyhavn. Jag hade sett på flaggorna att det blåste rejält ute så jag tänkte att jag har ingenting upp på färjan att göra. Jag stannade kvar i vagnen. Dom fäste järnvägsvagnarna med vajrar i stora öglor på båten. Vi hade knappt kommit ut på Fehmarn Belt förrän tivolit började. När färjan gungade i den hårda sidvinden krängde vagnarna dubbelt, i och med fastsättningen och av vagnarnas stötdämpare. Man kände sej nästan som en flipperkula. Nej det var ingen hit, men några timmar senare fanns det dom som fick det betydligt värre.

Vid halv elva lämnade vi Puttgarden. Nattåget mot München och Oktoberfesten rullade vidare. Lübeck och Hamburg hade passerats. Någonstans när tåget var i trakterna av Hannover skedde katastrofen som jag var helt ovetande om under veckan jag var i Tyskland. Några Göteborgare som jag träffade i München frågade mej -: Har du hört att en Stenafärja har vällt i hamnen i Göteborg och en grupp pensionärer har strukit med. Ett rykte hade nått dem. -: Nää det har jag inte hört, noll koll sa jag till dom. När Oktoberfesten 1994 var över för min del och jag anlände till Göteborgs Central tänkte jag på Stenafärjan.

”Sorgen” stod det på Aftonbladets löpsedel vid Pressbyrån på stationen. Jag köpte en tidning för att se vad det kunde vara. Det var ingen Stenafärja som hade vällt utan Estlines, M/S Estonia som hade gått under, samma natt som jag hade gungat på vågorna på Fehmarn Belt mellan Rødby och Puttgarden, några timmar tidigare. 852 människor hade mist livet i det kalla vattnet och den hårda sjön som rådde på hela Östersjön den natten. En av dom omkomna var just Pierre Isacsson, han som hade varit entertainer ombord på Tor Britannia tretton år tidigare. Så håller du på Tommy och ojar dej över din sjösjuka…

Ps. Detta var mitt hundrade kuriosainlägg men jag tror det kommer flera.

Tommy Svensson på fast mark den 29 augusti 2011.