Melodier som har fastnat.

TJENARE FOLKET

Melodier som har fastnat.

Forshaga, Slättvägen,
53-54 år sedan.

Fotbollsmatchen hade
pågått i några minuter. Vi var två fotbollslag, tre i varje lag men bara en
målvakt. Han skulle freda sitt mål mot båda lagen. Nångång i första halvan på
60-talet, det kan ha varit 1963-64, så säjer polare Hasse. – Vänta, den här måste
vi höre. Matchen stannar av… Ur en radio, ur ett öppet fönster strömmar ”Befälhavaren
på Ångermanälven
” Leppe Sundevalls rökare om en rektig kähr. Kapten
Wikström. ”Mellan timmerbröten lotsa han, alla vädergudar trotsa han”. Minsann
”Sån baddare till befälhavare blir det aldrig mer på Ångermanälven”.

Fotbollsmatchen började
igen när ”beten” var slut. Ett minne för livet blev det. När jag hör denna
”beten” så befinner jag mej på granntomten på Slättvägen en sommardag för cirka
53-54 år sedan. Gamle Leppe Sundevall som även lånade ut sin röst till Kung
Louie i Djungelboken några år senare. ”Jag kungen är över alla här…”

Engelska Parken,
München hösten 1987.

Skummade en litersejdel i
Biergarten am Chinesischer Turm i Englischer Garten, en grön oas i München. Den
satt som en smäck. Genom parken rinner en liten bäck. På väg tillbaka mot
stadskärnan stannar jag till. Vid en stor lind vid bäcken sitter en snubbe. Han
hanterar ”Adagio”, Thomas Albinonis mästerverk på sin tvärflöjt.
Det lät så fel, den ska ju spelas på Violin, men trots det lät det så jäkla bra
med bara en tvärflöjt och linden och en liten porlade bäck. Snubben spelade så
att säja för sej själv. Jag ville inte störa genom att ställa mej framför och
titta när han spelade. Några gick bara förbi men, likt en fluktare så satte jag
mej i gräset en bit bort och bara njöt.

En glasklar höstdag i
München, en tvärflöjt, en snubbe med en sliten billig kopia av en
Indiana-Joneshatt, en lind, en bäck och Albinonis ”Adagio”,
det blev ett minne för livet det…

Folkets Hus Forshaga
1975.

Dansbandet Eldorados från
Eskilstuna var på besök. Dom skulle riva av brottarhitten, ”Ra-ta-ta”.
Keyboardisten, Gunnar ”Spike” Karlsson instruerar den dansanta publiken i hur
man skulle bete sej under låten. Man skulle sätta sej på golvet, handflatorna i
golvet bakom sej, lyfta på rumpan och sparka med benen likt en kosack ungefär.
Jora för fan, dom drog igång låten. Alla tittade mot Spike. Det hela såg rätt
komiskt ut. Jag kastade en blick åt vänster och kollade rakt upp i livmodern på
en kvinna som hade en knäkort kjol som hade glidigt upp en bit.
Jomenvisstfansörru.

Det fanns tre alternativ,
antingen svarta trosor, en rejäl buske eller en svärm med flugor, personligen
tror jag nog på det första alternativet. Det hela blev ett minne för livet.
Låten fastnade i skallen. Så varje gång den dyker upp så befinner jag mej på
golvet i (gamla) Folkets Hus i Forshaga, 19 år gammal. Kvinnan som jag inte vet
vem det var, var nog dubbelt så gammal som jag. Hon frestade ynglingen långt
mer än vad som var tillåtet, för samtidigt som det var lite pinsamt var det
även lite nyfiket… För ännu mer nyfikna så finns låten på Youtube, dock inte
med Eldorados. Kopiera
Antoine – Ra-ta-ta (1970)” Jora, där är den…

Tetra Pak i Forshaga 8
juni 1973.

Åker för första gången
hissen upp till första våningen. Elverkstaden där jag började jobba denna dag
hade sitt förråd på denna våning. När jag kliver ur hissen på våningsplan ett,
så hör jag en låt som sen blev en ”måstelåt”. Jag måste sjunga en stump varje
gång jag kliver ur hissen på ”ettan” än idag. ”I am an Astronaut”
med Ricky Wilde. Låten har förföljt mej ända sen dess och har blivit ett minne
för livet. Jag kan inte få ur denna låt ur huvudet när jag ska upp till
centralförrådet t.ex. Men egentligen så gör det ju inte så mycket…

Vet inte var, vet inte
när…

…men det måste ha varit
runt 1972-73. En liten snutt från ett TV-program där en grupp amerikanska
Vietnamveteraner sjunger a cappella, He ain’t Heavy, He’s my Brother. Dom
tog i rejält när dom sjöng och tårarna rann. Den lilla snutten på nån halvminut
blev ett minne för livet. Letade upp låten, jora, mina gamla favoriter, The
Hollies hade gjort en riktig höjdarversion på låten. Men hade dessa soldater
sett Nordvietnameserna som sina bröder så hade kriget inte blivit som det blev.

Lite kuriosa är att
Hollies var färdiga med inspelningen den 7 augusti 1969 i Abbey Road Studio.
Dagen efter går John, Ringo, Paul och George över övergångstället strax utanför
Abbey Road Studio som förevigats på deras album som heter just Abbey Road. En
mycket bra version på ”He ain’t heavy” finns på Youtube där brittiska artister
framför låten. Typ, USA for Africa, ”We are the World”. Kopiera ”He Ain’t
Heavy He’s My Brother Hillsborough charity single Christmas No1 2012”.

Men Hollies version skäms sannerligen inte för sej. Se bara till att gamle
Allan Clarke är sångaren. Det ryktas om att låttiteln kom till, då en snubbe
såg en liten tjej när hon bar sin lillebror på ryggen och snubben frågade om
han inte var tung? –No, He ain’t Heavy, He’s my Brother…

Frösön, Sommarhagen
1985.

Jag tågluffade
Inlandsbanan 1985 och besökte Wilhelm Peterson-Bergers hem ”Sommarhagen” på
Frösön. Minnet för livet kommer när jag går ut ur hans hem. En äng, några träd
och Storsjöns vatten framför mej. En klassiskt stycke hörs inifrån. ”Intåg
i Sommarhagen”
. Den satt så perfekt så att, hade inte Peterson-Berger
skrivit den 1914 så hade jag gjort det denna sommardag. Jag förstod precis vad
han menade med tonerna.

Kil, sommaren 1975.

En låt som verkligen
fastnade, både bildligt och bokstavligt är The Boxer, i Simon and
Garfunkels mäktiga version. Vi hade ”börjat”. Joda, hm, host host. Låten i
bakgrunden är just The Boxer. 1.25 in i låten sjunger dom ”Just a come on from
the whores on Seventh Avenue… I do declare” sen börjar skivan at hacka, den har
fastnat .”do declare, do declare, do declare, do declare, do declare, do
declare… Men va fan, sa jag, äh skit i de, sa hon, så vi fotsatte. Jora. Takten
var perfekt.

Nästa gång så satte vi på
(!) skivan igen men då hackade inte skivan. Men va fan, sa jag, äh skit i de,
sa hon. Hur som helst gick det ju bra ändå… Jo men. Man har hört låten, kanske
hundra gånger senare och ”I do declare” passerar ganska ofta ”obemärkt”. Men
skulle Spotify eller USB-minnet få tuppjuck och fastna och hacka på, I do
declare, do declare, do declare… så naturligtvis kommer detta minne tillbaka,
vart man var och vad man gjorde… Jassåru Tommy, Jorasatt…

Deje försommaren 1974.

En mycket tät morrondimma
blandas med röken från Sulfatfabriken och pappersbruket. Klockan är runt halv
tre. Jag är på väg hem till Forshaga. På grund av sikten vågar jag inte köra
min gamla SAAB V4 i mer än 30 kilometer i timman. I kassettbandspelaren river
Rockfolket av Cadillac med Åke Larséns röst som låter som
”femmans sandpapper”. Det hela känns som om, nu kommer något att hända. Vid
norra infarten till Tjusbol, mitt i vägen, står en råbock alldeles stilla. Det
tar nån sekund för mej att fatta vad jag ser, dels genom tröttheten och dels
den täta dimman. Jag får stopp på bilen cirka fyra meter från rådjuret som
fortfarande står helt stilla.

Råbocken får ögonkontakt
med mej, förövrigt rör det sej inte ur fläcken. I säkert tjugo sekunder händer
ingenting, vi tittar på varann. Åke Larsén kommer in på refrängen ”yeah, yeah,
yeah, yeah, Cadillac, woaw, woaw, woaw, woaw Cadillac…” Pianoklinket mellan
Åkes sång gör det hela nästan overkligt. Ett helt stilla rådjur, ett svagt
morronljus och täta dimslöjor. En Tavla helt enkelt, en akvarell i svart, grått
och vitt som verkligheten bjöd på och en “rå och brutal” Åke Larsén i
öronen, en konstig kombo som gick hem. När rådjuret efter nån halvminut
långsamt gick av vägen och ”Cadillac” tog slut så fick jag åter ett minne för
livet. Cadillac med Rockfolket, ett rådjur och morrondimma låter inte riktigt
som poesi men man blev nästan religiös på kuppen.

Frånö-Lunde 10 maj
1981.

En mäktig manifestation.
50-årsminnet efter Ådalen 31. Svensson och cirka 2 000 till, går med i det
första av fem, sex tåg från Frånö till Lunde denna strålande majdag. Vid den
berömda Strömnäsbacken (se bilden på min logga) så river musikkåren, längst
fram i ledet, av Internationalen. Ståpälsen var total just i det
ögonblicket. Bredvid mej i tåget går Edvin. Han var 17 år 1931, då han gick med
i tåget som blev beskjutet för att dom protesterade mot lägre löner och
strejkbryteri. 50 år senare berättade han i princip hela storyn för mej och de två
andra som gick bredvid honom på hans vänstra sida. Naturligtvis avslutades hela
manifestationen i Lunde med Internationalen. Total ståpäls ännu en gång. Det
blev ett minne för livet det.

Internationalen har man
ju hört både efter och innan denna manifestation, men just på väg till, och
framme i Lunde var den självklar. Internationalen idag, har den spelat ut sin
roll i Sverige? Partipampar med nån miljon i årsinkomst som står och sjunger
”Upp trälar ut i alla stater som HUNGERN bojor lagt uppå”, det är nästan
osmakligt. Men den passar verkligen åt våra glömda välfärdsbyggare, dom 230 000
fattigpensionärer som hungern bojor lagt uppå. Som någon gammal affisch från
fornstora dar (1957): ”Gärna medalj men först en rejäl pension”. Vad heter det
idag? Ta från de fattiga och ge åt de rika… Folkhems-tanken har blivit
Folkhem-stanken…

Solidaritet används mest
när man ska ge sin egen maktlystnad ett tillfälligt sken av gemenskap. (Jens
Hage)

Nä nu blev det lite
politik i alla fall av ”Melodier som har fastnat” . ”Det är lika bra att sluta
drömma det går åt helvete i alla fall”.

Blandar man Fanta med
Hembränt, så smakar det Fan ta me Hembränt…

Tommy Svensson den 12
juli 2017.

2 Replies to “Melodier som har fastnat.”

  1. Givakt Johansson!!! Tack för kommentaren. Manöver. Stampet från kön. Lediga. Vet du att i övermorgon är det 42 år sedan vi ryckte in. 42 år sen… Ja man blir lite nostalgisk ibland. En melodi fungerar ofta som ett foto. Ett ögonblick som blir till evighet. Fan va poetiskt det blev. Ha det gött Bosse. Dä fattes fölk vid EKG:n… Hälsar Tommy.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *