Mina möten med Världens ledare.

TJENARE
FOLKET

Mina
möten med Världens ledare.

Tio
minuter tidigare hade Statsminister Olof Palme och hans företrädare Tage Erlander
lämnat Kanslihuset vid Mynttorget. Det är en solig sommardag i Stockholm, året
är 1970. Det är året innan striden om Almarna i Kungsträdgården och två år
efter att Sveriges Riksdag infört mervärdesskatt på varor, den så kallade
momsen. Olof och Tage har gått över Riksbron och kommit in på Drottninggatan och
ska just vika av in på Jakobsgatan. Plötsligt hejdar dom sej i steget, något
får dem att rygga tillbaka.

Nu
kommer ett gäng demonstranter, FNL:are, och skanderar: ”Palme och Geijer,
Nixons lakejer”. Är det därför dom hejdar sej i steget, och ryggar tillbaka?
Nej det är det inte. Nu kommer den då, 23-årige Christer Pettersson och vevar
med en bajonett. Är det därför dom hejdar sej i steget, och ryggar tillbaka? Nej,
inte det heller. Nu kommer Stockholms Tårtbrigad med två riktigt kladdiga gräddtårtor
för att gegga in i fejset på de båda statsmännen. Är det därför dom hejdar sej
i steget, och ryggar tillbaka? Nej det är det heller inte. Detta är någonting
helt annat.

Tio
minuter tidigare hade en Far och hans två söner lämnat T-centralen och uppgången
vid Åhléns. Det är en solig sommardag i Stockholm, året är 1970. Det är året
innan Riksdagen flyttar till Sergels Torg och två år efter Kårhusockupationen. Dom
är på väg på Jakobsgatan och ska just svänga in på Drottninggatan. Den äldste
av sönerna har en Jojo, en sån där hederlig Kalmartrissa och har just fått in
en härlig looping med spinn. Plötsligt dyker två herrar upp och rundar hörnet
Drottninggatan, Jakobsgatan, dom hejdar sej i steget, och ryggar tillbaka. Två
decimeter från Olofs haka befinner sej Jojon i en härlig looping med spinn.

Oj
jäklar, det var nära, men det gick ju bra. Några sekunder senare frågar Farsan
sina båda söner: – Såg ni vecka dä där va? – Jo det såg vi, säger dom båda
sönerna i kör :- Dä va ju Palme å Erlander. Jojo (!), det var mitt första möte
med Olof Palme och mitt enda möte med Tage Erlander.

Ännu
en sommar i Stockholm. Åtta år senare. Vi skriver juli 1978. Det är två månader
innan Ronnie Peterson kraschar på Monza-banan och två månader efter det att den
tidigare premiärministern i Italien, Aldo Moro, hittas skjuten i Rom, i skuffen
på en bil. Jag befinner mej på den östra trottoaren på ovan nämnda Riksbro, på
väg från Helgeandsholmen och Gamla Stan.

Rakt
emot mej springer en snubbe baklänges. Jag flyttar på mej för att lämna fri väg
åt honom. Han får syn på mej samtidigt som han snubblar till. Två, tre vacklande
steg senare ramlar han omkull och blir liggandes på rygg med en proffsig kamera
på magen. Jag hejdar mej i steget, joda, det gjorde ju Palme och Erlander åtta
år tidigare. Biter ihop lite grand för att inte skratta och är på väg att ge
honom en hjälpande hand men han tar sej upp för egen maskin. Tre herrar som
fotografen skulle få bra bilder på kommer ifatt honom :- Hur gick det här då?
säger en bekant röst till fotografen. :-Jo tack, det är okej, svarar han.
Dåvarande Statsminister Thorbjörn Fälldin och två för mej obekanta snubbar var
tydligen fotografens mål. Undrar om han brände av några kort i fallet?? Kanske
blev jag med på någon bild.

Jora
för tusan, jag har allt stött på några av våra ledare.

Och
nu mina möten med några historiska ledare. Dom var där, jag var där.

En
glasklar höstdag i slutet på september. Den mäktiga Freiheitsglocke,
Frihetsklockan, i

Rathaus Schöneberg i
Västberlin ringde in tolvslaget mitt på dan. Året är 1987. Det är ett år och
sju månader sedan skotten föll på Sveavägen och om två år och sex veckor öppnas
Berlinmuren. Jag står på John F Kennedy-platz alldeles framför Rådhuset. Trots
att det är så gott som folktomt ser jag honom inte, men jag hör hans slutord.

“All free men, wherever they may live, are citizens of
Berlin, and, therefore, as a free man, I take pride in the words: ICH BIN EIN
BERLINER!”

Jorasatt.
John F Kennedys berömda tal vid Rådhuset den 26 juni 1963, fem
månader innan skotten på Dealey Plaza i Dallas. Observerade ni på vad han sa,
jo ”All free MEN”. Skulle han inte ha sagt ”All free PEOPLE”. Vad
säger Schyman, Kakan och alla feminister, regnbågar och henare? Illa det John,
att glömma hälften av mänskligheten. Och om man beställer ”Ein Berliner” på ett
café i Tyskland får man en sorts syltmunk. Kanske var det en sån som John F
Kennedy, identifierade sej med… John F Kennedy, med dom kända initialerna “JFK”.

John
F Kennedy, vad gjorde han som var så bra så han var värd en gravplats med en
evig låga på en hedersplats på Arlingtonkyrkogården i Washington. Var det bara
ordbajseriet? Misslyckandet vid Grisbukten april 1961, han förde världen på
randen till ett kärnvapenkrig vid Kubakrisen oktober 1962, han utökade antalet
soldater i Vietnam 1963. Otrohetsaffärer… Är det värt ett sånt hedersbetyg?? Om
CIA eller nån annan federation låg bakom mordet kan jag förstå att det är en
falsk hyllning från myndigheterna för att ”lura” folket. Här vilar vår hjälte.

Det
är en riktigt mild eftermiddag. Vi skriver den fredagen den 30 januari. Jag står
framför ett bekant nummer. Nej det är inte Fäbodjäntan jag pratar om utan Number
10, Downing Street i London. Året är 1981. Samma helg har såpan Dallas premiär
i Sverige, apropå John F Kennedy. Och apropå mord och John så har det gått knappt
två månader efter mordet på John Lennon.

Två
myndiga vakter står utanför dörren. Det är nu det märkliga händer. Dörren till
”Number Ten” öppnas. Vakterna reagerar med att nicka diskret åt varandra. Några
sekunder senare anar jag en skugga på väggen bakom dörren men skuggan kommer
inte från nån av vakterna. Det ser ut som en hatt och något som ser ut som horn
från en råbock eller nått. Expresståget rusar genom kroppen när jag ser vad det
är. Skuggan av en hand som gör V-tecknet.

Jag
ryser ännu mer när jag förstår att det är Winston Churchills skugga som blir
synlig på väggen vid dörren till Number Ten, Downing Street. Men Sir Winston
själv är inte synlig. Är det bara jag som ser skuggan?
En
engelsk turist börjar prata högljutt. – Hello. Does anybody see the Shadows on
the wall by the door. Alla utom jag tittar förvånande på honom. – It is the
Victory sign, it must be Sir Winston. Hello Mr. Churchill, skriker
engelsmannen.
Han
haffas direkt av vakterna och förs bort av polis. Rysningen blir total, jag ser
ju också skuggan.

Det
hela lugnar ner sej men skuggan är kvar. Jag tar mod till mej och går fram till
en av vakterna och säjer lågmält – Excuse me, but I also see the Shadow of the
Victory sign by the door. –
I know, säger vakten lite förtroligt – I think Sir
Winstons Spirit visit us today. Today is it 16 years
since he buried. And you know, Today
is it exactly 48 years since Adolf Hitler became the Leader, Der Führer, of
Germany.
Jag
kände en doft av cigarr som spred sej över området samtidigt som håren på
armarna stod rakt upp.

Sir
Winston Churchill, kanske känd under sina initialer ” WC” (Nja), håller
altjämnt ett vakande öga över Old England. Det har jag sett med egna ögon…

Kön
ringlade sej långsamt fram. Det är en varm julidag. Året är 1990. Om ett år
kommer Sovjetunionen att falla sönder. Två år tidigare började KU sina förhör
och sitt ältande i Ebbe Carlsson-affären. I trettiofem minuter har jag tagit
myrsteg men nu har kön svängt och går rakt mot ingången. Platsen är Röda Torget
i Moskva. Jag går upp för de första trapporna och höjer blicken strax ovanför
dörrarna. Där står det skrivet med ryska bokstäver LENIN. Precis när jag är på
väg in i mausoleet höjer jag blicken ytterligare. Va i… Där uppe på mausoleet
stod han. Josef Stalin. Jag blev alldeles iskall. Jovisst var det han, jag
vände mej om. Där paraderade vinterklädda soldater. Vad var detta? Jag ville
backa tillbaka men vakten vid dörren till mausoleet vinka mej ” Vperjod”, Framåt.

Inne
i mausoleet viker kön av till vänster. Den 16-gradiga luften plus den döde
Lenin i sin glaskista plus en konstig vision av Josef Stalin gav mej lite kalla
kårar. Förbi den balsamerade kroppen passerar tysta människor. Endast fotstegen
hörs men jag tycker mej höra svagt ett tal som kommer utifrån. Alldeles när jag
lämnar Leninmausoleet hör jag starkt, nånting om Lenin och ”Pobeda”, Seger. Och
sen en jublande folkmassa. Jublet som kommer från Röda Torget tystnar när jag kommer
ut i solljuset. Jovisst var det Stalins röst och hans tal den 7 november 1941
som satt kvar i väggarna. På Stalins grav bakom mausoleet låg det faktiskt en ensam
röd ros.

7
november 1941. Tyskarna och fronten var tre mil från Moskva. Tyska förtrupper
hade siktat Kremls tinnar och torn. Ryska regeringen hade flyttat till
Kubysjev. Den stora paraddagen, 7 november, revolutionens årsdag. ”Jodå den
genomför vi”. Stalin hade inte lämnat Moskva. Miljoner ryssar stärktes av detta.
Stridsvagnar och soldater som paraderade på Röda Torget begav sej sedan direkt
till fronten, tre mil bort.

Kriget
tar en vändnig en månad senare. Kanske var det för att Stalin ingöt mod och
styrka hos Röda Armén den där novemberdagen 1941 genom att stanna kvar i
Moskva.

Tyskarna
slås tillbaka från Moskva, samtidigt som Japan anfaller Pearl Harbor. Sovjet
får då en mäktig bundsförvant mot axelmakterna, USA. I februari 1943 vinner ryssarna vid Stalingrad.
6 april 1943 låg ett utkast i Berlin om hur Adolfs grabbar skulle invadera
Sverige. Pansarslaget vid Kursk i juli 1943 som ryssarna vinner, gör att Hitler
behöver mer soldater till östfronten. Anfallet mot Sverige blir inte aktuellt.
Miljoner ryssar tvålar till dom tyska trupperna på vägen mot Berlin. Miljoner
ryska soldater stupar på vägen dit. Ryska soldater som indirekt, utan att veta
om det, räddade Sverige från att, troligen, invaderas av Hitlertyskland. Vi
fick bevara vår frihet tack vare dessa ryska soldater. Så ser jag det i alla
fall. Därför la undertecknad ned en Röd Nejlika på Den Okände Soldatens Grav
vid Kremlmuren i juli 1990.

Vinterkriget 1939-40, där finnarna lämnades ensamma för att slåss mot Stalins Sovjet. Jag hoppas
och tror att den ryske okände soldaten inte hämtades från dessa slagfält, då är
jag helt fel ute. Att sen Gustav Mannerheim, Finlands ÖB under Vinterkriget,
var smickrad av Hitler är en annan historia.

Tro
nu inte att jag har Stalin som idol. Värre tyrann har väl sällan skådats.
Stalins filosofi var ju: Är du av annan
sort, har du en annan tro eller en annan politisk uppfattning skall du bort, förtryckas
eller likvideras. Detta körde ju även Adolf med. Tyvärr är det alldeles för
många ledare och länder på vår Jord som kör med samma filosofi än idag. 51
miljoner människor på flykt är väl bevis nog.

Det var
mina möten med några historiska ledare. Dom var där, jag var där. Kanske inte
riktigt samtidigt…

Idag går det 91:a Vasaloppet. Ett tips till dom
som ställer upp. Det gäller att ha bra före, annars kommer man efter. Och
apropå Vasaloppet, Gustav Vasa styrde väl det som då var Sverige med nästan
samma filosofi som Stalin styrde Sovjet…

”Politikens värsta fiende är Verkligheten”.
(Olof Palme)

”Göbber å Kärringer, huk er i bänkera för nu
ladder han ôm. (Tage Erlander)

”Kvigorna
hemma på gårn behöver ingen föräldrautbildning”
. (Thorbjörn Fälldin)

”Min
bror Bob vill inte vara med i regeringen. Han lovade pappa att leva hederligt”.
(John F Kennedy)

”En
del människor byter parti för sin övertygelses skull. Andra byter övertygelse
för sitt partis skull”. (Winston Churchill)

”Den som röstar bestämmer inget. De som
räknar rösterna bestämmer allt”. (Josef Stalin)

”Alla vill att yxan ska gå men ingen vill
hålla i skaftet”. (Gustav Vasa).

Tommy Svensson den Internationella Kvinnodagen
den 8 mars 2015.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *