Berättelser från de sju haven.

TJENARE
FOLKET

Berättelser
från de sju haven.

”Vi
slörade för fyra famnars hals. Var morron slog vi knäck på slöbords vals. När
vakten hyvat tott, signalera han: Tvi blås!
Då kapade vi slusken och lät pajsarn gå i krås. Passaden pina tvärs när
vi slog kos, slöfocken sprang så vi fick kajka nos. Stora bramsingen låg slak,
vi drog späck och prygla bak. Det var kärva bud för gossarna som slogs och tog
ett glas. Det var ännu kärvare för dom som inte fick nåt glas”

Texten
är ur den helt suveräna ”Balladen om Eugen Cork” av mästaren Povel Ramel. Bara
för att komma i fas med sjömanslivet.

En
gång när förra seklet var gammalt träffade jag på en gammal sailor vid bryggan
i Fjällbacka. Han som är porträtterad på den berömda tavlan ”Fiskargubben” såg
ut som en lite skolpojke i jämförelse med denne sjöbjörn. Jora, den där, han kunde
nog ha varit Jungman på Noaks Ark han, tänkte jag och han tände sin pipa drog
igång. – Aj våss bårn baj de sajd åvv de sii…


Du skulle vart mä när vi gick mellan Belgien och England under kriget. Utkiken
på lastfartyget skrek till kapten. – En fientlig U-båt siktad. Kapten sa till
mej. – Hämta en kagge rom och den röda skjortan. Utkiken skrek igen. – Nej, fel
av mej. Det är två fientliga U-båtar. Kapten sa till mej. – Nej ta två kaggar
rom och den röda skjortan. Kaggarna med rom förstod jag ju, det ger ju mod i
barm, men jag frågade varför jag skulle hämta den röda skjortan. – Det är bara
för att fienden inte ska se om jag är skadad, om jag blöder. – Aha, sa jag.
Utkiken skrek igen. – Det är tre slagskepp också. – Jaha, sa kapten. – Då är
det lika bra att du tar med dom bruna byxorna…

Har
man slagit yxan i båten får man ro som fan.

– En
annan gång så var vi i Karibiska havet. Syd om Key-West gick vi in i en cyklon
så båten kantrade och började ta in vatten så vi var tvungna att hoppa i
vattnet, men så var det ju fullt med hajar i vattnet så jag var tvungen att
klättra upp i ett träd. – Men det finns väl inga träd i Karibiska havet heller,
sa jag.- Nej det vet väl jag också, sa sjöbjörnen, men vad fan skulle jag göra.

– Sen
var vi i Röda Havet också, vi skulle till Antwerpen med smör och fågelskrämmor.
– Jaha, sa jag, mellan vilka hamnar gick ni då? – Jo vi gick mellan Hull och
Antwerpen. – Men, sa jag, va hade ni i Röda Havet å göra då? Eeh… jo… jag sa
det till kapten också, va fan har vi här i Röda Havet å göra…

Ja
som en riktig sailor så borde man ha koll på alla bord som finns ombord. Babord
till exempel är vänster på skeppet och en röd lanterna bör finnas där. Och
Styrbord da? Ja enligt uteslutningsmetoden är styrbord höger och grön
lanterna. Uppe på bryggan på de moderna fartygen finns ju ett manöverbord.
Ramlar nån snubbe ner i vattnet från bryggan heter det ju man över bord. Står
ett bord på däck så borde det vara ett hjulbord, och utan mitt tangentbord hade
ni inte kunnat läsa om detta.

Sjömanslivet
består ju av knopar också. Den berömda Pålsteken, först en ögla sen in med
tampen i öglan, ut igen med tampen, under repet, in med tampen i del lilla
öglan. Klart. Har man en bräda att surra fast båten i så fungerar ju
Planksteken ypperligt och för alla Söndagsseglare finns ju den välkända
Söndagssteken men den kan ta nån timma att få till. Favoritknopen i Mexico är
den välkända Azteken.

En
sextant är inte uppblåsbar…

Dubbelt
Halvslag, i princip två spegelvända öglor att lägga runt pollaren. Durkslag, den
knopen behövs för att binda fast durken på båten. För den ovane skepparen som
vill förtöja sin lilla eka rekommenderas ett Enkelt Folkslag som ofta brukar utmynna
i en rejäl hårdknut när man ska lossa den. Stannar man i 24 timmar är ett
Dubbelt Tolvslag att föredra.

Om
barometern faller är den troligen dåligt uppsatt.

Mistluren
ekade över havet. Fyren högt där uppe på udden varnade oss för klipporna
samtidigt som den visade vägen. Strax till vänster om fyren anade vi
Albatrossmonumentet, rest 1992 till minne av de sjömän som aldrig kom hem igen.
Vi gick upp i vind mot Falklandsöarna och med hjälp av havsströmmen Falkland
Current satte vi kurs mot Buenos Aries. Vi hade just rundat Kap Horn nere vid
den femtiosjätte parallellen. Över hundra fartyg har förlist i dessa vatten där
Atlanten och Stilla Havet möts.

Vi
kom till Buenos Aries på kvällen och sökte upp den legendariska krogen. I
gallerfönstret såg jag hur Södra Korset brann och tillsammans med Fritiof
Andersson drack vi en skål för Ernst Georg Johansson från Uddevalla. Krogen
hette Ultra Mar. Joda. Jag satt bredvid Jungman Jansson i Yokohama när han tog
sin sup och glömde sin Stina för ett ögonblick. Jag har seglat med Brandelius
över Gamla Nordsjön. Jag var med när vi räddade Charlie Barr när han hade
blivit instängd i en ångpanna på lastfartyget ”Bermudas” i hamnen i Bordeaux,
you see.

Jag
hälsade på Frederick Fleet, utkiken. Några timmar senare såg han isberget,
isberget som rev upp sidan på Titanic då eldarna såg Atlantens kalla vatten
forsa in. Frederick Fleet överlevde katastrofen. Jag var en av de nio som
räddades av Gubben Stranne, kvällen då hans son gick under tillsamman med briggen
Blue Bird av Hull. Jag var med då dottern till en fyrvaktare drunknade.
Fyrvaktaren på Hamneskärs fyr, och visst hörde jag kyrkklockorna i Dyrö, hur
dom ringde för Fyrvaktarens dotter. Jag var med på ångaren som mötte den finska
fullriggaren ”Taifun” i en monsun på den Indiska Oceanen, you know.

Det
var jag som stod på däck, utan pengar efter en sväng i Havanna, med Karibiens
passadvind kring pannan. Jag kände även matrosen som var med på
“Clara”, briggen från Mönsterås, som på Atlanten fick en snöstorm
ifrån nord då både kaptenen, styrman och däcklasten försvann i havet. Jag gjorde
honnör för Amiralen och Lorden, Horatio Nelson när han med sina flaggor förkunnade
att ”England förväntar sig att var man gör sin plikt” vid Kap Trafalgar på
Spaniens sydvästkust den 21 oktober 1805. Sex svenskar var med i besättningen på
Lord Nelsons flaggskepp, HMS Victory.

Höststormen
rasade i den stjärnklara natten. Fullmånen var ovanligt stor. Godahoppsudden
låg inbäddad i nån konstig dimma. Ett svårt sargat skepp i Regalskeppet Vasas
kaliber lösgjorde sej ur dimman och kränger kraftigt i den höga sjön. Vad tusan
bara en man ombord. Det tog ytterligare några sekunder innan jag fattade vad
jag såg. Jag hade mött Kapten Willem van der Decken när han gjorde ett av sina
otaliga försök att komma runt udden med sitt skepp ”Den Flygande Holländaren”.

I
mitt tidigare liv så mötte jag både Henrik Sjöfararen, Vasco da Gama, Ferdinand
Magellan, samtliga portugiser, italienarna Amerigo Vespucci och Christoffer
Columbus och engelsmannen James Cook. Grabbar som ville utforska. Vad finns det
bortom horisonten?? Dom såg till att Jorden blev rund, men det hade Jordklotet vetat om i miljarder år. Till och med vikingen och islänningen Leif Eriksson har man
fått en skymt av.
Med
en graderad träskiva och en vanlig träpinne så kunde vikingarna hitta
riktningen även när solen hade sjunkit långt under horisonten, det var fan i
mej grabbar det.

(Avståndet
till horisonten över öppet vatten, när man står vid en strandkant, är cirka 5
km)

En
flicka i varje hamn, det ingick i sjömanslivet. Mary Strand på cigarrsjappet
Tigerbrand minsann, där har man levt i sus och dus. Juanita på Ancora Bar i
Barcelona. Amsterdam-Marie, det var en natt det… Jungfrun på Jungfrusund, jodå,
sen var hon inte jungfru längre. Flickan i Havanna, där man fick hennes röda
ros.
Maria Maruschka från
Petrograd på Reval American Bar, jora, din bild sätter cirkulation i mitt kött.
Hycklaren Evert Taube, när han förtäljer att ”mången flicka har jag
närmare beskådat ” för att lite senare hoppas att Linnea, hans flicka, varit
trogen. Jo jo.

Jag
har en förkärlek för dikt och verklighet som utspelat sej på de sju haven,
särskilt fullriggarnas och de stora ångfartygens tid då matroserna fick hålla
reda på alla segel, allt från Flying jib till Röjlar och Mesan. Då var det inte
till att stå och klia sej i hôvet. Och eldarna som fick mata dom ständigt
hungriga ångpannorna med kol som lämparen, trimmern inne i kolboxen hade fixat
fram. Gamla kämpar som höll igång dåtidens handel. Rolling home, rolling home
across the see…

Till
sist så mötte jag Karl Oskar och Kristina på briggen ”Charlotta af Karlshamn”
på väg över Atlanten till Amerika. På flykt från missväxt och religiöst
förtryck… Det hade visserligen varit fred i Sverige i 40 år när dom gav sej
iväg för att söka lyckan västerut. Hjältarna, som jag ser det, stannade kvar,
kämpade och sådde dom frön som sedan blev välfärdslandet Sverige.

Idag
flyr människor över Medelhavet i överfyllda gummibåtar. Varför ordnas det inte
med sjösäkra fartyg? Färjor, typ Viking och Silja Lines flotta, istället för
räddningsfartyg. Lägg till i hamnen i Tripoli, hämta flyktingarna, blås
smugglarna på dom dyra biljettpriserna, fördela flyktingarna över EU, låt dom
fattigaste länderna i EU ta hand om de flesta emigranterna och som sagt, skicka
med Löfven och Reinfeldt, dom kan tala om och visa dessa länder att det är ren
vinst att ta emot dessa flyktingar. Vad är problemet???

Ja
men visa lite humanitet också Svensson, inte bara fjanta runt med ”vinst med
flyktingarna”. Då undrar jag, när visar världens ledare humanitet?? Tydligen så
accepterar ”vi” att flyktingarna får betala skjortan och lite till för en
spännande tur över Medelhavet. Dom dör som flugor, förra veckan var det ett par
hundra som strök med, ja lite svinn får man räkna med, det är helt okej…
Smugglarna täljer guld, också helt okej…

Det
ska tydligen vara så här. Vad är det som pågår egentligen?? Man ska nog inte
förstå allt. Fast man kan ju inte låta bli att undra…

Nej,
tillbaka när sjöfarten var handel med varor och inte handel med människor. Fast
visst var det väl handel med människor då åxå. Styrman Jansson hade väl en
flicka i varje hamn…

Och
skulle du vara på sjön, till exempel Ålandsfärjan, så är det inte bra att spy i
lovart då vågorna går höga. Ålrajt, jo nåå, jo sii…

Tommy
Svensson den 9 november 2016. För 27 år sedan föll Berlinmuren, var det inte i
förrgår det???

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *