Från en Värmlänning till en annan.

TJENARE
FOLKET

Från
en Värmlänning till en annan.

En
kväll i slutet av november 2003. En fyrbarnsmamma dödades då bilen hon färdades
i frontalkrockade med en annan personbil på E18 vid Sörmon väster om Karlstad.
I samma bil som kvinnan körde fanns även två av hennes barn, men de klarade sig
utan allvarligare skador. I den andre bilen färdades en man. Enligt vakthavande
vid Värmlandspolisen misstänktes mannen för rattfylleri. Redan innan olyckan
observerade vittnen att fordonet framfördes på ett olämpligt sätt. Han var
flera gånger var över på fel sida av vägen och var nära att krocka.
Fyrbarnsmannan han inte väja undan, utan kollisionen var ett faktum. Honom
tyckte jag fruktansvärt illa om. Jävla idiot…

Men…

Två
och ett halvt år senare.

En
försommarkväll 2006. En annan bil kör samma väg som fyrbarnsmamman körde. Din
livsfarliga färd pågick i några mil. En bilist såg hur du svängde ut från en
rastplats och började vingla fram och tillbaka över vägen. Vittnen berättade
hur du flera gånger var över på fel sida av vägen och var nära att krocka.
Andra bilister som mötte dej var skräckslagna och slog larm till polisen och
den sista milen körde du med poliser efter dej. Dom fick stopp på dej bara
några kilometer från den plats där fyrbarnsmamman dödades. – Jag har kört från
Göteborg, säger du när du klivit ur bilen. Du fick följa med till
polisstationen i Karlstad, där det konstaterades att du hade 1,74 promille
alkohol i blodet.


kom det fram att du hade alkoholproblem. Alkoholism är en ”sjukdom” men att
därifrån, sätta sig full i en bil och köra, det är fan ingen sjukdom. Det är
ett val man gör. Jävla idiot…

Nångång,
strax efter domen, kan ha varit våren 2007, åker jag uppför rulltrappan till
Clas Ohlson på Mitt i City i Karlstad. Just när jag kommit upp och rulltrappan
planar ut så möter jag dej när du kliver på rulltrappan, på väg ner. Jag känner
ju igen dej direkt men du visste ju inte vem jag var, ändå hälsar du på mej med
ett lågmält, artigt och ett vardagligt – Hej, hej. Kanske anade jag en skam i
dina ögon. Jag besvarar det med ett likadant – Hej, hej. Du åker ner och jag
kliver in på Clas Ohlson och känner mej riktigt kluven. Där var han ju, och han
sa -Hej hej, till mej. Först! Innan jag hejade. Samtidigt som jag kände en liten
avsmak mot dej just då så kände jag mej faktiskt hedrad också. Sven-Erik
Magnusson, min store idol från 60-talet hade hälsat på mej…

Nog
talat om din rattfylla… Nu hade bilisterna på E18, den där försommarkvällen för
elva år sedan, en riktig tur. Olyckan drabbade bara dej och dina nära och kära.

Jag
tror det var i mitten på augusti 2006, som den årliga Sandgrundskonserten ägde
rum. Dessutom fyllde Sven Ingvars 50 år. Jora, lika gammal (ung) som
undertecknad (Berömda 56-or). Du sjöng ”Så många mil, så många år” med sån
inlevelse att ögonen blev fuktiga på både dej och mej och säkert tusentals
andra som var på udden den kvällen. Jag tror att det var även då på
50-årsjubileet, som gamle trummisen Robin Bailey och gamle basisten Hasse
Svensson gjorde ett inhopp.

En
suverän version på ”Så många mil” finns på Youtube. Fan, när Micke ”Nord”
plockar fram solot ur gitarren i slutet på låten, mer ståpäls går knappast att
få. Lyssna även på ”Anita” inspelad vid samma tillfälle på Sliperiet i Borgvik,
också helt suverän.

Sven-Erik
och Sven Ingvars betydde väldigt mycket för mej. Man är uppväxt med låtarna som
”alla” kunde och kan. Att han sjöng ibland på Värmländska gjorde inte saken
sämre. Man blev en stolt Värmlänning. 1995 fyllde min mormor 90 år och min
yngste son fyra och båda kunde nynna med i låtarna. – Hör, Ingvars, sa han
fyraåringen, när dom spelade ”Vid din sida” på radion.

Det
var det som var en styrka med Sven Ingvars, särskilt på Udden, alla åldrar var
där. En fin gest från Karlstads kommun att bjuda folket på en gratiskonsert som
tack för dom ambassadörer för Karlstad och Värmland som dom trots allt var.
Själv besökte jag Sandgrundsudden sju-åtta gånger.

Runt
1964-65 spelade dom i Forshaga Folkets Park. Farsan, brorsan och jag var där.
En låt som fastnade då, var ”Jag älskar dej ännu”(Streets of Laredo) Upplysta
av röda strålkastare med Ingvar på dragspel och Sven-Erik som sjöng om en
kärlek som inte längre är besvarad gick rakt in i hjärtat på en åtta- nioårig
Tommy.

Lysvik
i mitten på 70-talet, troligen 1976. En raggarkaravan var på väg till
Fröken-Fräkenfesten. Karavanen var säkert flera kilometer lång, nä nu tog jag
nog i lite grand, men det kändes så. Själv var jag nykter chaufför i en röd
Ford Fairline 65:a. Klassiska ölringsdraperier i bakrutan på bilarna, den gröna
TT-burken, jo då, mellanölen flödade, dunkar med hembränt gick runt,
Värmlänningar som gjorde mera Värmlänningar ute i buskarna, det intelligenta
ordförrådet bland folket inskränkte sej till ett- Ôôôôôhhhh… En jobbarkompis
hade släktingar från Stockholm med sej till Lysvik. Efteråt sa dom – Berättar
vi detta för polarna där hemma är det ingen som tror oss…

Jag
vill minnas att festplatsen hette Öjenäs där både Sven Ingvars med en skäggig
Sven-Erik och Sten & Stanley uppträdde. Sven-Erik sa att dom skulle damma
av en gammal ”stenkaka”, så rev dom av ”Min Gitarr”. Självaste Thore Skogman
var med på ett hörn också om jag inte minns allt för galet. Och det var nog då
som jag för första gången hörde ”Jag vill vara din Margareta”. Sten &
Stanleys flaggskepp. Det är en ”låt” som jag nästan klassar som
”Hör-jag-den-nästa-gång-så-spyr-jag-låt”.

Det
var nån gång i början på 70-talet. Jag såg Sven Ingvars på Tempo i Karlstad då
dom hade släppt en skiva och signerade den. Det kan ha varit Frödingskivan, men
jag är osäker, i så fall var det 1971. Det jag kommer ihåg i alla fall var att
dom rev av ”Blue Suede Shoes”. Orsaken var inte att Fröding skrev den utan att
det var för att Sven-Erik, 1959, hade blivit korad till Värmlands Rockkung så
han var ju tvungen att visa varför. Jäklar vilket ös dom fick till där inne på
Tempo. Sen dess har jag själv tyckt att Blue Suede Shoes är en av de bästa
klassiska rocklåtarna över huvudtaget. Mycket tack vare Sven-Erik och Sven
Ingvars (och naturligtvis Carl Perkins).

Även
om det är mera tryck i ”nyinspelningarna” av Sven Ingvars gamla 60-talsrökare
så föredrar jag nog originalen. Charmen som finns i dom är svår att återskapa i
nyinspelningarna även om det känns att Sven-Erik och Sven Ingvars bjuder på en,
som jag tycker, äkta spelglädje trots att han och dom har rivit av t.ex. ”Börja
om från början” hundratals gånger. – Det är inte så jäkla lätt att göra Covers
på sej själv, som Sven-Erik sa när de fick en grammis 1991 för albumet ”På
begäran” som kom 1990. Gamla rökare i ny tappning.

Trots
att man hört dom gamla brottarhitten ett par hundra gånger så tröttnar man inte
på dem. Dom dyker alltid upp där allsången finns (särskilt här i Värmland).
”Vid din sida”, ”Säj inte nej”, ”Kristina från Vilhelmina”, ”Prästkragen”,
”Önskebrunnen”, ”Jag ringer på fredag” och Gundes rockrökare ”Tôrperrock” går
alltid hem och naturligtvis ”Börja om från början”, ”Fröken Fräken” och ”Min
gitarr”, låtar man kan utantill vare sej man vill det eller inte.

Nej,
jag blev lite tagen när jag fick höra på radion, tidigt på morronen, den 22
mars, att du hade gått bort. Vi har tur här nere på Jorden att låtarna med din
röst finns bevarade för en lång framtid. Många favoriter finns men ”Anita”,
”Juninatten” och ”Livet är nu, inte sen” sticker ut lite grann. ”Gå på Dompen”
från Frödingskivan och ”Någon att hålla i hand” med SOP:s bröliga saxofonsolo
från 1964 är det lite speciellt med också.


från en Värmlänning till en annan. Tack Sven-Erik och Sven Ingvars för en
imponerande låtskatt. Nostalgi och tidlöst på samma gång…

Tommy
Svensson den 31 juli 2017.

2 Replies to “Från en Värmlänning till en annan.”

  1. Tjena Johansson. Om Sven-Erik hade läst bloggen hade han nog ropat högt. – Men tjenare Tommy är det du!!! Eller också har han läst den, det var kanske därför han var så lågmäld och hälsade bara som artigast. Han är i alla fall saknad av mej och några till misstänker jag… Ha det gött Bosse.// Tommy

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *