Springsteen på Ullevi.

TJENARE FOLKET

Springsteen på Ullevi.

Ett rykte hade spritt sej. Det sägs att han har varit synlig på stan, på uteserveringen på ”Glenn”, Blåvitts pub på Friggagatan i Göteborg. Folk passerade, och jo då där satt han, med solglasögon och en stor stark inom bekvämt räckhåll. Ett gäng på 5-6 personer stannade upp ett ögonblick och tittade på mannen med solglasögon och en stor stark. Var det inte nåt bekant med honom, jo visst var det de, eller… Då kunde jag inte hålla mej, utan säger till gänget som stannat upp :- ”Hallo fans, i’m back again from Chicago”. Polaren Peter som sitter bredvid mej skrattar högt och gänget som spanat in mej där jag satt med en stor stark och med solglasögon funderade nog ännu mer. Vem??? Det sägs ibland att han liknar en gammal raggarikon… Det är sånt man får bjuda på.

Jo gott folk, man måste ju komma med en recension. I fredagskväll den 27 juli, under en klarblå himmel och 24 grader varmt och efter två stora stark på ”Glenn”, äntrade jag scenen… nä nu blev det fel, innerplan på Ullevi ska det vara. Bruce Springsteen och hans E Street Band skulle riva av några låtar för mej och 66 017 andra. Bruce har aldrig varit någon riktig favvo för mej och jag kan nog bara namnge fem, sex låtar som jag kan nynna med i. Men jag tänkte att Springsteen på Ullevi ska man ju se nån gång. Hur var konseren då?? Jodå den var mäktig. Inramningen med 66 000 pers gör naturligtvis sitt till och när de flesta av dom sjunger med i allsången blir det allt några ståpälsare.

Jag måste säga att jag är grymt imponerad av trummisen Max Wienberg, han fullkomligt bankar skiten ur det minimala trumsetet han har, samtidigt som han spelar på trummorna. En del spelar trummor, en del slår på trummor. Liksom en del sparkar fotboll och några spelar fotboll. Det är skillnad det. Garry Tallent, basisten, imponerar åxå. Nils Lofgrens gitarrsolon går inte av för hackor. Nils som var på dragspelsstämman i Ransäter samtidigt som undertecknad, nån gång på 80-talet.

The Boss himself då? Jo då han duger gott. Jag hade lite svårt när han skrek: – Can you feel the spirit, Can you feel the spirit, Can you feel the spirit, Can you feel the spirit… och publiken skrek “Yes” varje gång. Lite Maranata varning tyckte jag nog. ”Bruce den Allsmäktige”. Och när tidningarna skriver ”Galet Bruce”,” Helt sjukt”. Nja, man bör nog vara lite mera ”Bruce fan” för att ryckas med helt av tidningarnas rubriker. Men visst imponerar han. Tre timmar och tre kvart höll han på, i ett sträck och så ger han ju minst 200 % i varje låt, snart 63 år. Ja vad säger man. Förresten ”Helt Galet” och ”Helt Sjukt” verkar vara riktiga modeord nu för tiden. Jag har för mej att något som är galet betyder att det är fel och något som är sjukt betyder att det inte är bra, rätta mej om jag har fel.

Låtarna då? “Born in the USA”,”Badlands”,”Dancing in the Dark”,”Born to run”,”Waitin on a sunny day” och ”Twist and Shout” som grande finale. Dessa låtar och ett tjugotal till i all ära, men det var två låtar som fastnade på näthinnan och en låt som fastnade totalt i öronen. Balladen ”Drive all night” som förvandlade Ullevis innerplan och läktare till en stjärnhimmel. Mycket mäktigt. Förr satt folk med sina cigarettändare, nu var det mobilernas ficklampor.”Tenth avenue freeze-out”, mitt i låten tystnar musiken och storbildskärmarna visar en hyllning till den bortgångne bandmedlemmen Clarence Clemons. Mycket stort och effektfullt.

Låten som fastnade i öronen da? Jo men, en Riktigt Rivig RaggarRockRökare: Tre-ackordaren ”Seven Nights To Rock” som inte skribenten har hört sen ”Gröna Farans” dagar då discjockeyn hette Bertil Gullbrand. Moon Mullican hette han som framförde låten då det begav sej. Nu med Bruce och E Street Band blev det, i mitt tycke, kvällens absoluta höjdpunkt. Vilket ös, vilket röj, vilket sväng. Bland annat river pianisten, Roy Bittan, av ett solo. Bruce lutade sitt huvud på tangenterna, tittade in i kameran och Roy klinkar på Bossens skalle och det hela låter som ett riktigt Jerry Lee-solo… Jo då för fan.

“Seven nights to rock”. Written by: Buck Trail, Louis Innis och Henry Glover i det gyllene året 1956. En riktigt bra version med Bruce finns på Youtube. Markera ”Bruce Springsteen – Seven Nights To Rock live 10/09/09 Giants Stadium, NJ dvd 16×9 complete HQ RARE!”. Kopiera, Googla, klistra in och förhoppningsvis dyker den upp. Ta den versionen där man ser trummisen på bilden. Skruva upp ljudet och försök att sitta still. Annars finns versionen i ”Den äkta varan”. Bruce Springsteen – Seven nights to rock – Live in Göteborg 2012. Tyvärr är inte ljudet det allra bästa men öset går inte att ta miste på.

Nej, trots allt får jag tacka Bruce och hans E Street Band för en oförglömlig konsert på Ullevi fredagen den 27 juli 2012. Betyget blir Fem ölsejdlar av Fem möjliga. Münchens berömda Oktoberfest får Åtta ölsejdlar av Fem möjliga, enligt mitt betyg. Å andra sidan dräller ju det av ölsejdlar där ändå…

Fotnot ”Gröna Faran”. Berras gamla gröna Opel Kapitän 62:a.

Livet går så fort att man måste stanna upp ibland, annars hinner man inte med.

Tommy Svensson den 3 augusti 2012.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *