En 110-årig vålnad.

TJENARE
FOLKET

En
110-årig vålnad.

Nattskift.
Klockan är runt halv fyra. Det är det senaste utav dom cirka 2 200
nattskiften jag har jobbat vid Tetra Pak/ Stora Enso. Jag är ute med trucken
och ska slänga några skrotrullar i containern som står vid stängslet mot den
öppna ytan där kokeriet och panncentralen låg en gång ”När Sulfiten geck”. Lite
längre bort finns ju Forsen, Kanalen och Kraftstationen. Mot björkarna vid
älven syns det brandgula ljuset av något som fladdrar. Först såg det ut som en
sån där ”saftblandare” som vägverket har på sina bilar. Vad gör en sån ute mitt
i natten, tänkte jag. När jag rundar det södra hörnet vid skärsalen ser jag att
det är eldsflammor. Vad fan, brinner det? Jag kliver ur trucken.

Jo
da, nog är det eldsflammor men jag fattar inte vad det är som brinner. Dessutom
fem meter upp i luften. Har det blivit en kortslutning i kraftledningen som går
parallellt med kanalen? Nej. Eller är det en koronaurladdning i ledningen? Men
det brukar inte bli flammor av det, utan det lyser mer som ett blåaktigt ljus. Och
inte kommer flammorna från Kraftstationen heller. Nej detta är närmare mej men
det finns ju inget där som kan brinna, ingen byggnad eller träd. Flammorna ökar
i styrka. Jag anar svagt en fabriksvissla. Larmet går. Men va tusan, visslan
har inte ljudigt på fyrtiosex år och dessutom är den ju fysiskt borta sen tjugo
år.

Ska
jag ringa 112 och meddela att det brinner fem meter upp i luften i ingenting
synbart. Då ifrågasätter dom nog min nykterhet och dessutom, halv fyra på
natten. Men jag ser ju vad jag ser. Röster börjar höras i mörkret. Nu går mina
sinnen på högvarv. Branden tilltar. Slamret av hinkar hörs utan att jag ser
nånting. Vad är det som händer? Ett gällt skrik skär igenom natten : SIMON !!!!

Skriket ger mej verkligen obehagskänslor. Jag fattar inte nånting. Jag ser ingen som ropar. Jag bara hör det. Jag ser bara elden och synen blir riktigt skrämmande.
Det är någon som springer fram och tillbaka, i något som ser ut som en brinnande
lokal men han verkar vara fångad utan möjlighet att komma därifrån. Till slut
är han borta, uppslukad av lågorna. Liemannen har skördat ännu ett offer. Elden
slocknar, rösterna tystnar, slamret från hinkarna upphör, allt blir som
vanligt. Endast Forsen och det monotona ljudet av maskiner och fläktar hörs.

Nog
för det händer underliga saker ibland på nattskiften. Jag har mött själar som
var med när Glasbruket, Såga, Mattfabriken, Sulfiten och Hôlmen, Pappersbruket geck.
Själar som inte fått sinnesro utan går igen. Jo då, det händer titt som tätt.
Men en eldsvåda tyckte jag nog tog priset. En eldsvåda, ungefär där
panncentralen låg en gång. Jag rullade tillbaka tiden i minnet. …och före
panncentralen låg den gamla panncentralen på samma plats och före det så låg ju
flishuset där nånstans, flishuset till Klarafors sulfitfabrik. Ja visst tusan,
var det inte någon eldsvåda där och nån som brann inne. Jo men det har jag läst
nånstans. Simon Nilsson hette han som omkom i lågorna när flishuset brann 1905,
för 110 år sedan.

Jag
står kvar en bra stund vid stängslet vid containern och funderar på vad det var
jag hade upplevt.
En
eldsvåda för 110 år sedan… Var det detta jag hade sett? Tanken svindlade. 1905,
då jobbade Mormors far och Morfars far på Klarafors. Fan, dom var ju med då när
flishuset brann. Kanske var dom med och langade hinkar med vatten till
brandsprutan? Kanske såg dom samma hemska syn som jag gjorde.

Forsen i Klara älv. Trots att älven är reglerad brusar Forsen
fortfarande som den gjorde 1905. Det var det året som dom båda sulfitfabrikerna
Klarafors och Forshaga, tillsammans,
producerade drygt 20 500 ton pappersmassa och Klarafors pappersbruk, Holmen, levererade 6 000 ton papper. Det var det året som Albert
Einstein presenterade sin Relativitetsteori, det var det året som
Unionsupplösningen med Norge skedde och det var det året som min Mormor föddes.

Nej
plikten kallar, tänkte jag. Jag vänder mej om. Något får mej att spärra upp
ögonen. En mörk gestalt står två meter framför mej. Jag uppfattar ett insjunket
ansikte och en tom glasartad blick. Han höjer armen och pekar på något bakom
mej. Några sekunder senare är han borta. Men va i … Vad var detta?? Rakt bakom
mej låg Klarafors gamla flishus en gång i tiden. Blodet frös till is, ögonen
tårades av rysningen när jag förstod vem det var. Jag hade mött Simon Nilsson…

Fotnot:
Eldsvådan 1905, när Simon Nilsson brann inne i flishuset står nämnt i Albert
Janssons bok ”Lära-Leka”, men jag såg det lajv 110 år senare. Joda det var den 25 september 1905 som Johan Simon Nilsson brann inne i gamla flishuset på Klarafors sulfitfabrik. En månad och tre dagar innan han skulle fylla 17 år…

Tommy
Svensson den 1 april 2015. Jo da, trots dagens datum är storyn sann. Nja, lite
saltat och pepprat kanske det är…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *