TJENARE FOLKET
När broar till tryggheten bränns…………..
Golfströmmen, vattenkranen, Vinga fyr, strömbrytaren, bilen, för de flesta är det saker man tar för givet att det SKA fungera. Många säger att, ta ingenting för givet, men för mej personligen är det som man tar för givet en viss form av trygghet. Vardagliga ”tråkiga” rutiner. Jobbet, handla, hundpromenader. Det går sin gilla gång, säger man. Jaha, säger någon, äta, jobba, sova, skita, är det ett liv det? Nej men det är en del av det. Kan man även hitta lite guldkorn i tillvaron är det värt en hel del.
Estonia och tsunamin två nära exempel på broar som bränts som drabbat Sverige. Där tog ingen för givet att det skulle hända. En man som var med om tsunamin åkte direkt till travbanan när han kom hem, han kände tryggheten i sin dagliga rutin på Åby. Men för många är det svårt att hitta tillbaka till vardagen när en, två, tre kanske fler familjemedlemmar saknas. Bearbetningen tar tid när själen har djupa sår. Sorgen är ju kvittot på kärleken till den som inte längre finns ibland oss.
Vardagliga tidningsnotiser skvallrar om, ”Man skjuten till döds i Malmö”, ”Kvinna mördad i Örebro”, ”Tre döda i bilolycka utanför Sveg”, ”Man misshandlad av ungdomsgäng”, ”Familj hemlös efter villabrand i Tranås” ” Ung flicka våldtagen i Farsta”, ” Åldrig kvinna rånad i hemmet”, ”Åke 8 år död i cancer” händelser där drabbade och anhöriga fått broar till tryggheten i vardagen brända. Sabina, tjejen i Arvika, som knivhöggs till döds samma dag som Anna Lindh dog. Fan vad ont det gjorde i mej, en femårig oskyldig tjej. Livet för dom drabbade blir aldrig vad det har varit.
Fyra vilsna andungar som sekunderna före gick i parad över vägen efter sin mamma, när ett bakdäck brände bron och mosade mamman. Sädgåsen på fältet med sin skadade vinge, som trumpetande stod och såg på när de sista gässen sträckte ut mot Holland och dom Brittiska öarna. En bro som bränts i det lilla men dock livsavgörande.
En del personer kan stå pall för smällar, några kanske reser sej på sju, en del blir stående men märkta för livet och några reser sig aldrig upp igen. Men livet måste gå vidare. Där tror jag att det behövs någon form av vardagliga ”grå” rutiner för att komma lite grann på fötter igen. Det är kanske lätt för mej att säga.
En skilsmässa drabbade mej för 7 år sen, där benen slogs undan. Det tog mej ett och ett halvt år att komma något så när i fas igen, och att samtidigt vara pappa åt tre goa ungar var inte så lätt när ekonomi och känslor var upp och ner. Men jag tror (vet) att barnen förstod mej när tårarna kom i tid och otid. Där jobbade vi, barnen och jag med hjälp av farmor fram nya trygga rutiner.
Livet gick sedan vidare med ny sambo hennes två grabbar och nya rutiner. Det som är lite annorlunda det är att hennes pojkar bor här hos mej (oss), men mina ungar bor hos sin mamma. Men dom vet att dom har varsin säng och plats här, platsen finns naturligtvis även i mitt hjärta. (Poetiskt va). Men barnen mår bra trots allt och dom har det OK. Även sambons pojkar, sånt betyder mycket.
En ”vanlig” dödsannons betyder olika mycket för dom berörda. Var det väntat eller kom döden hastigt? Var vederbörande 3 år, 15, 48, 65, 82, eller 101. Stod personen nära? ”Farsan dog igår.” Va han gammal? ”82.” Jaha. . ”men ja ha inte sett han på 40 år”. Sorgen blir nog inte så stor. Bron var nog redan bränd även om han gav livet till sin son eller dotter en gång i tiden. Förbereder man sig mentalt, är döden väntad, kommer den som en vän och befriar plågorna för den drabbade, blir vetskapen om att lidandet är över okej. ”Bara” tomrummet finns kvar.
Slår döden, eldsvådan, rånaren, otroheten eller vad det nu är, till på blanka förmiddan och man står där helt oförberedd, då gäller orden ”Ta ingenting för givet” Varför kan man inte få ha sin trygghet kvar i det som är ”givet” och ta vara på det som fungerar ”som det alltid har gjort”
Nej förändringar finns ju både utom och inom oss, så en del tar man till sej en del kan gå an och en del vill man aldrig acceptera.
En del broar går aldrig att reparera.
Tommy Svensson i oktober 2007