TJENARE FOLKET
Pappa, är vi framme snart…
Vid tolvslaget, nyårsnatten, står Sirius, den ljusstarkaste stjärnan på norra stjärnhimlen, rakt i söder. Den ligger bara 8,6 ljusår bort. D.v.s. det ljuset vi ser idag (årsskiftet 2008-2009), lämnade Sirius i april-maj år 2000. Vår käre gamle måne är 1,3 ljussekunder ifrån oss och solen ligger drygt 8 ljusminuter bort, så vi vet ju inte om solen finns just nu men för 8 minuter sen fanns den. Men lugn, troligen så finns den kvar i ca 5 miljarder år till. Ljuset från Polstjärnan t.ex. har färdats i 430 år, det ljuset vi ser idag lämnade stjärnan i slutet på 1570-talet, ungefär när Erik XIV käka ärtsoppa.
Ljushastighen är 299 792 km/s. Om man multiplicerar det med 60 så får man hur långt det går på en minut, ta det 60 gånger till så får man hur långt det går på en timme, 24 gånger till, så får man dygnshastigheten, och 365 gånger till så får man fram ljusåret, 9 460 730 472 580 800 m. Ta det och multiplicera med 4,2 och vi är framme vid Proxima Centauri den närmaste stjärnan. Den finns på södra stjärnhimlen men den är inte synlig för blotta ögat. Apropå Sirius så hittar men den genom att spana efter Orion, ”Orions bälte” följer man neråt till första stora stjärnan. Dä ä Sirius dä.
Andromedagalaxen, vår närmaste större granne, den hittar man att från Polstjärnan gå genom Cassiopeja (ser ut som ett ”W”) och fortsätta sedan hälften av sträckan, Polstjärnan –Cassiopeja tills man kommer till något som ser ut som en dimfläck (synlig för blotta ögat). Då tittar man 2 900 000 år tillbaka i tiden, den tiden då de första människoliknade varelserna uppträdde på vårt klot. Den är en ”besvikelse” när man ser den utan ett stort teleskop. Allra bäst gör den sej på långtidsexponeringar (foton finns på nätet). Den är nästan dubbelt så stor som vår Vintergata. Det som jag tycker fascinerar lite det är att vi ser den snett från sidan så att den hitre nedre kanten på galaxen ligger ca 100 000 ljusår närmare oss än den bortre övre. 100 000 år, många civilisationer hinner passera revy. Ändå ser vi ju båda kanterna ”i samma ögonblick”.
Nu ska Ajnstajn spekulera lite. Big Bang tror jag inte på. Universum har alltid funnits och kommer alltid att finnas och det är oändligt (tror jag). Det finns ingen yttre gräns, ingen vägg eller mur. Att allt, tid, rum och all materia som finns, galaxer som det finns 100 tals miljarder av, skulle ha bildats för drygt 13 miljarder år sen, av en enda tät energipunkt som exploderar får jag inte in i min skalle. Tiden måste ju ha funnits före det. Efter smällen måste ju universum ha utvidgat sej enormt. Vad utvidgar sej det då i? Nej, jag är väldigt skeptisk till detta. Att solsystem föds och går under det köper jag. För vårt solsystem bildades för ca 4,6 miljarder år sen och går under om ca 5 miljarder år när solen har omvandlat allt sitt väte till helium.
Det som fascinerar mest är dom otroliga hastigheter och avstånd som existerar. T.ex. galaxen ”M 87” i stjärnbilden Jungfrun som befinner sej på 60 miljoner ljusår från oss, alltså ljuset som vi ser idag, lämnade den galaxen strax efter att dinosaurierna dog ut här på jorden. Vårt solsystem gör ett varv runt Vintergatan på 225 miljoner år, ändå färdas vi med en hastighet av nästan 900 000 km/h. Och då är Vintergatan en ganska liten galax i ett ofantlig universum som rymmer 100 tals miljarder sådana. Och jorden då, ett litet sandkorn som hålls på sin livsgivande plats tack vare dragningskraften från solen plus gravitationen från centrum på Vintergatan. Att dä fungerer.
Vi får hoppas att solen tar och snurrar med oss ytterligare några år på vår färd runt Vintergatan. Och att vi också får hänga med några år till, så därför önskar jag alla läsare:
ETT GOTT NYTT ÅR
Tommy Svensson den 31 december 2008