TJENARE FOLKET
Rikssamtalet som avbeställdes.
Växeltelefonisten satt med ett virrvarr av trådar. Trots allt hade hon järnkoll på vem som skulle kopplas ihop med vem. En dag, kanske någon gång på 1940-talet, ringde en herre upp växeltelefonisten och bad henne beställa ett rikssamtal. Rösten på herren gick inte att ta miste på, det var Olof Gustav Johansson. Dom flesta infödda Forshagabor som idag är över 40-45 år vet vem han var, ”Pecker-Olle”. Alla som kände Olle visste att det var mycket svårt att höra vad han sa i och med att han var född med ett hål i gommen och dessutom harmynt. På någon vänster hade det ordnat sej för honom så att han inte behövde ringa detta rikssamtal, så han ringde tillbaka till växeltelefonisten för att avbeställa detta. När han då ringde upp henne ville han vara lite fin i kanten så han sa,
:- Jo, dä dära samtale, vi tar å inhiberer dä.
:- Va säjer du, svara hon.
:- Vi inhiberer dä.
:- Va.
:- Vi driter it.
Då begrep hon. Det kanske säger lite om telefonissan också, ett ”fint” akademiskt ord kanske inte gick hem, men vanlig hederlig värmländska förstår man ju.
Historien lär vara sann.
Eller när han gick med dagskassorna från både järnhandeln och pressbyrån till dåvarande Wermlandsbanken (nuvarande Nordea). Han ställer upp dagskassorna, som förvarades i en slags necessär, på disken, fäller upp kragen på kavajen, kanske trycker ner sin keps över ögonen och säger :- Ôpp mä hännera, dä här ä ett bankrån”. Rösten gick ju inte att ta miste på så personalen fick sej nog ett hjärtligt skratt.
Eller den gången när han gick till Birkefall, en legendarisk cykelhandlare i Forshaga, med en cykel som tillhörde Alice i pressbyrån. Hon hade sagt åt honom att han skulle ta och pumpa luft i bakdäcket. Han kom tillbaka till pressbyrån med cykeln och fick en pilsner för besväret. Då tappade han i smyg ut lite luft ur framdäcket och sa att :-Jag måste nog tillbaka till Birkefall och få i lite luft i framdäcket också” och tjänade på så sätt en pilsner till. Jag tror att Alice kände till hans hyss, men det bjöd hon på.
Olof Johansson mer känd som ”Pecker-Olle” föddes i Forshaga den 21 januari 1906 som fjärde barnet i en syskonskara av fem, hans far hette Johan och modern Anna Lovisa. Ordet ”pecker” ärvde han, så att säga, efter sin far ”Pecker-Johan” som efter vad jag erfarit jobbade som stenhuggare ev. bergsprängare. Han ”pecke” (pickade) i berget med spett. Under 1930-talet spelade Olle fotboll i FIF. Ryktet säger att han var en duktig dansare. Ryktet säger också att han vann ett par tusen på stryktipset och så sa han upp sej från jobbet på Mölnbacka –Trysil. Alla som sett honom hala fram en pilsner ur innerfickan och svepa den snabbare än ögat, sedan småleendet och den obligatoriska rapen, glömmer det aldrig.
Jansson säger att han bodde i huset med det stolta namnet Port Arthur. Huset är rivet men det stod bredvid det gamla skolhuset Hvilan, medan Jonsson med flera hävdar att Olle bodde i huset med det ironiska smeknamnet ”Lugnet” p.g.a. alla barnfamiljer som trängdes där på 30-40 talet. Det huset är också borta. Det stod där parkeringsplatsen är nu, i slutet på Bruksgatan. Personligen visste jag att han bodde på ”bruket” men inte i vilket hus, men i och med att flera har uppgett ”Lugnet” så tror jag mer på det. ”Dom sista ljuva åren” var han i alla fall boende på Lintjärn. Doktorn hade sett till att ”Olle skulle ha sin pilsner varje dag, originalen ska vi vara rädda om”. Den oförarglige Olof Gustav Johansson, ”Pecker-Olle”, gick ur tiden i april 1981, 75 år gammal.
Epilog
Telefonstationen i Forshaga låg förr på andra våningen, i det huset som senare blev mest känt som Hotell Fröding.
Fotnot 1. Inhibera (av latinet Inhibere, hindra, inställa)
Fotnot 2. Anna Lovisa, hans mor, var moster till min morfar.
Tommy Svensson 10 februari 2009.