De Aderton eller, Äntligen!

TJENARE FOLKET

De Aderton eller, Äntligen!

Motivationen löd : ”För ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik”. Minuten före hade Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl presenterat millenniets första nobelpristagare i litteratur, den fransk kinesiske författaren Gao Xingjian. Va, vem??? Inga applåder, litteraturkritikerna, kulturnissar och övriga förståsigpåare stod som fågelholkar. Det enda som hördes var, ”Äntligen”, Gert Fylkings numera klassiska replik. Två år senare så hördes repliken igen, då från en lätt maskerad herr Fylking som därefter blev portad från börshuset. Imre Kertész hette pristagaren denna gång. Jasså han???

Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Elsa Beskow, Fritiof Nilsson-Piraten, Evert Taube, Per-Anders Fogelström, Ivar Lo-Johansson, finnmarksskalden Dan Andersson och inte minst dom verkliga storfräsarna bland de svenska författarna Vilhelm Moberg, Astrid Lindgren och August Strindberg kom aldrig in i den Svenska Akademien och än mindre fick dom inget Nobelpris. Dom var nog för folkliga. Snille och Smak är ju Akademiens valspråk.

Kerstin Ekman, Peter Englund, Kristina Lugn och som sagt Horace Engdahl är några av dagens De Aderton. Bo Ralph, Göran Malmqvist, Jesper Svenbro, Ulf Linde, Kjell Espmark, Knut Ahnlund, Lotta Lotass. Vilka är detta då? Jodå, dom är svenska författare. Känns dom igen? Med all respekt för dessa herrar och denna dam så ingår dom också bland dagens, De Aderton. Ulf Linde är för övrigt den av de nuvarande ledamöterna som suttit längst, 34 år. Resten av gänget är Sture Allén, Anders Olsson, Torgny Lindgren, Pär Wästberg, Gunnel Vallquist och Katarina Frostensson. Idel bekanta, eller… Men det där var ju sjutton ledamöter det, jag återkommer till vem den Adertonde var. Lite sträckbänk får det lov att vara.

Några kändisar har i alla fall suttit bland De Aderton. Jo men, vår kära Selma Lagerlöf, dessutom första kvinnan i Akademien, gamle skämtaren Albert Engström, Verner von Heidenstam, Per Lagerqvist, Hjalmar Gullberg, Harry Martinsson, han som skrev om luffaren Bolle i ”Vägen till Klockrike”. En sån tjomme som FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld satt i Akademien på stol nummer 17. Den stolen ”ärvde” han av sin far Hjalmar som satt där i 35 år. Vad gjorde dom där? Dom var väl inga författare, eller… Stol nummer 17 har i dag förresten Horace Engdahl. Dag Hammarskjöld satt i Akademien från 1954 tills han dog den 18 september 1961 i en minst sagt skum flygolycka utanför Ndola i dåvarande Nordrhodesia, nuvarande Zambia. För övrigt kommer Dag att finnas på de nya 1000-lapparna som börjar tryckas 2014.

Sven Hedin som före, under och efter Andra Världskriget var en stor beundrare av Hitler, satt med i Akademien från 1913 till sin död 1952. Jag funderar på hur dom övriga ledamöterna tänkte. Men jag menar, halva kungahuset, dom flesta officerarna, många höjdare inom näringslivet och andra storfräsare var stora beundrare av nazityskland under kriget. Men efter kriget föll ingen skugga över dem, nej det var sångerskan Zarah Leander som fick ta smällen och bära hela hundhuvudet. Väldigt orättvist tycker jag.

Trots allt finns det kändisar som fått Nobelpriset i litteratur, sådana som man i alla fall hört talas om. Rudyard Kipling (1907), han med Djungelboken, Ernest Hemingway (1954), Selma Lagerlöf, första svensk och första kvinnan (1909). Övriga Svenskar är ju Verner von Heidenstam (1916), Erik Axel Karlfeldt (1931), han dog samma år och fick det postumt, enda gången för övrigt att priset delas ut till en som redan hade kilat runt hörnet, Per Lagerkvist (1951). Eyvind Jonsson och Harry Martinsson delade det 1974. Då blev det tjafs, lite klubben för inbördes beundran kanske, båda satt ju i Akademien när dom fick priset. Lagerlöf blev invald senare, men Heidenstam, Karlfeldt och Lagerkvist var ledamöter när dom fick priset, fast hur var det nu, Karlfeldt han hann ju kola vippen innan han fick det. Till och med gamle Winston Churchill den brittiske premiärministern fick priset (1953) p.g.a. sitt bokverk ”The Second World War” en skildring av det Andra Världskriget.

Men jag måste erkänna att jag tittar gärna på TV:n när Nobelpristagaren ska presenteras. Det brukar ske någon torsdag i oktober. Kl 13.00 då plingar det till i en liten klocka, fäst vid en dörr i börshuset, Svenska Akademiens högkvarter vid Stortorget i Gamla Stan. Ut kommer Akademiens ständige sekreterare. Utanför står litteraturförståsigpåare från hela världen, alla är nog lite blöta i byxorna. Vem ska få priset???

Fast egentligen så bryr jag mej inte alls. Driter fullständigt it. Ja men varför skriver du ômmet da? Jo men lite kul är det, när alla säger sej tro och veta vem det är, bokhandlarna gräver i sina gömmor, men dom flesta får nog ”Googla” på namnet. Så detta med ”Äntligen” tycker jag är riktigt träffande egentligen. JAA JIPPIE, den författaren har jag kanske hört talas om eller… nja det har jag nog inte alls, nej… Men nån gång kan väl ”Äntligen” få komma direkt från hjärtat.

Det måste finnas lite nödvändigt vetande om De Aderton åxå. Anders Österling satt i Akademien i 62 år från 1919-1981 ett rekord i sig. Per Hallström, i 52 år, från 1908-1960. Per och Anders såg nog ganska många ledamöter passera revy. Men både Per och Anders tror jag de flesta har noll koll på vilka det var och även jag sällar mej till den skaran. Ledamöterna sitter på livstid så att säja, även om de skulle ligga som ett kolli på långvården de sista ljuva tio åren så får ingen ta deras plats. Och skulle de lämna stolen i protest, som har hänt, Salman Rushdie-affären t.ex. så är stolen inte till förfogande förrän vederbörande har kolat av. Akademien bildades 1786 av den gamle, men numera stendöde Gustaf III men det var knappast några författare som var dom första ledamöterna. Det var mest grevar och friherrar. Inte ens en sådan snubbe som Carl Mikael Bellman kom med, trots att han redan då var berömd och skulle kunna ha platsat från starten 1786 tills han trillade av pinn den 11 februari 1795.

Anders Fryxell författare till Värmlands nationalsång ”Ack Värmeland du sköna” satt i Akademien 1841-1881. Åtta kvinnor har suttit i Akademien varav fem återfinns där idag. Svenska Akademien har sin årliga högtidssammankomst den 20 december då även eventuella nya ledamöter får sitt absoluta inträde. Nu kan jag inte hålla er på sträckbänken längre. Numera är stol nr 6 ledig, i och med att Birgitta Trotzig avled under året. Vem som efterträder henne är just nu föremål för spekulationer. Spännande, nja det är väl inte så där direkt upphetsande precis, eller…

Varje torsdag träffas Akademien i Bellmanvåningen på restaurang ”Den Gyldene Freden” i Gamla Stan för att äta ärtsoppa med punsch. Det är Akademien som äger Den Gyldene Freden. Restaurangen fick dom i gåva av den gamle konstnären Anders Zorn. Minsann. Det berättas i en anekdot att Evert Taube, som hade sitt stamställe just på denna krog, och Vilhelm Moberg satt och spisade där en torsdag när ledamöterna passerade. Vilhelm och Evert var med i en inofficiell förening där det gick ut på att man hade somnat Tre gånger i en rännsten, klapp kanon. Båda var ju som sagt inte med i Svenska Akademien och just denna gång när ledamöterna passerar säger Vilhelm högljutt till Evert : Varför är inte du med i Akademien? : Nej det vet du väl, svarar Evert, det krävs ju Tre hjärnblödningar för att komma in där.

Som lite extra onödig kuriosa har jag två ölglas från Den Gyldene Freden i mina ägor. Jo men, där har man spisat och druckit ur. Och minsann var inte Evert Taube, Bellman, Jussi Björling, Anders Zorn och andra konstnärer och kulturpersonligheter där samtidigt. Nja det där sista är väl inte riktigt sant, att dom var där samtidigt med mej alltså.

Till sist den världsberömda dikten ”Duvans flykt” av den lika världsberömde spanske diktaren Juan Ramón Jiménez, 1956 års nobelpristagare i litteratur.

”Elden, rosen, blodet, spegeln, döden. Den excentriska lidelsen i det tomma kosmos och som griper efter tiden, går som en löpeld genom år av förväntan. Avundets skam flyger mot oändlighetens ekorrhjul där duvans flykt blir andlig. Sinnet fylls med ro.”

Jag har aldrig läst en starkare dikt. Vilket djup, vilket patos. Nej jag skoja bara, det är bara jag som har ordbajsat lite grand. Det har inget med Juan Ramón Jiménez att göra. Men Horace Engdahl kanske kommer med en lysande motivering, ” För en lidelsefull diktning med vida horisonter, präglad av sinnlig intelligens och humanistisk integritet”. Jo men Horace, det köper jag direkt.

Och själv da Tommy, vad har vår käre Horace Engdahl för motivering för dina inlägg i din blogg. Jo jag tycker mej höra honom säja: Ett författarskap av lyrisk skönhet och etiskt djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna”. Jo man tackar, det är bara att hacka i sej och fortsätta med skrivandet ett tag till… Nej, ajm jast jouking ögän. Den motiveringen fick 1995 år pristagare Seamus Heaney från Irland. Jasså han???

Med all respekt för dej Seamus Heaney, så är du helt okänd för mej. Men man kan ju inte hålla reda på alla som skriver heller.

Akademiens ständige sekreterare sedan 2009 heter Peter Englund. Ursäkta mej Peter, men det var roligare när Horace presenterade vinnaren och han förväntade sej att alla skulle känna till pristagaren och så stod hela kulturexpertisen där och fattade nada. Jo men, då kan man få sej ett gott skratt och utropa – Äntligen…

Nu är det ju så att jag absolut inte missunnar Gao Xingjian, Seamus Heaney, Juan Ramón Jiménez, Imre Kertész och allt vad dom nu kan heta, ett Nobelpris i litteratur. Det har dom säkert gjort sej förtjänta av. Så det är bara att gratulera.

Tommy Svensson i slutet av september 2011.