Två brevpressar från Forshaga.

TJENARE FOLKET

Två brevpressar från Forshaga.

Året är 1862. Nordstaternas och Värmlänningen John Ericssons fartyg, USS Monitor ryker ihop med Sydstaternas, CSS Virginia i sjöslaget vid Hampton Road den 9 mars. Ja men du, hette inte sydstaternas fartyg Merrimack? Merrimack var från början en fregatt men den båten förstördes av en eldsvåda 1861 då den låg i en docka. När CSS Virginia byggdes så var själva grunden Merrimacks gamla skrov så därför lever namnet Merrimack kvar i historieböckerna.

Men detta år, 1862, invigdes även den Västra Stambanan mellan Stockholm och Göteborg, där brorsan till John Ericsson, den ett år äldre Nils, var involverad. Jo da, Värmland har allt fött ôpp nôa snillen… Järnvägen invigdes för övrigt av Karl XV som då var inne på sitt tredje år som konung af Sverige. I Segerstad, strax söder om Vålberg mellan Grums å Karlstad, föddes en annan Karl detta år, Karl Svensson, farfars far till en viss Tommy Svensson, joråsatt. Samma år byggdes Forshaga Glasbruk och året efter låg den första fönsterrutan på avsynarbänken.

1863, igångkörningsåret, tillverkade man 84 ”kistor” fönsterrutor. En kista kunde innehålla allt från 20 till 250 rutor beroende på storleken. 30 år senare var produktionen 11 500 kistor per år. Det var inte dåligt må jag säja. Att man har spanat in Lenin där han ligger i en glaskista i mausoleet vid Röda Torget, är inte riktigt det jag menar med dessa kistor. Men inte bara fönsterglas tillverkades, utan även speglar, prydnadskulor och brevpressar. Två gröna brevpressar finns i min samling, där speciellt en bär Forshaga Glasbruks signum. Den är av massivt glas, åtta cm i diameter, inuti finns ett mönster som liknar en blomma samt, nu kommer det, en tunn invändig vägg som gör att glaskulan ser delad ut. Hur dom har fått till det, ja det vete fan.

Jag tror jag vet vart ugnarna vid glasbruket i Forshaga har varit. Ibland kan man känna en stark värmestrålning inne i svarvboa där ”Môsis” hôller te, även vid laddstationen för dom förarlösa truckarna samt inne i gamle ôpplägginga ôt vägga mot drethuset te, d.v.s. inne i nuvarande StoraEnsos lokaler, i det nordöstra hörnet av byggnaden, den med loggan på. Där har jag lokaliserat tre av ugnarna. Ibland när man jobbar nätter kan man även få ett snack med Gustav Jonssôn. Han jobbade som degelmakardräng vid glasbruket. Jag har sagt åt honom flera gånger att :- Gustav, du är på rätt plats men vid helt fel tid. Nja, det är väl inte riktigt sant, det där med vart ugnarna låg. Men att glasbruket låg på denna plats med fyra olika ugnar det är sant och minsann jobbade inte Gustav Jonssôn där som degelmakardräng då året var 1872. Jo visst gjorde han det.

Den 9 april 1865 brann glasbruket, taket och övervåningen förstördes men skorstenarna, murarna och ugnarna pallade för lågorna. Detta var knappt tre månader innan den stora stadsbranden i Karlstad den 2 juli, då det sades att ”landshövdingen grät och bad medan biskopen svor och släckte”. Apropå brann, bränsle till ugnarna till glasbruket fick man av spån och spillvirke från den närliggande sågen. Sågen låg ungefär där StoraEnsos matsal finns i dag.

I augusti 1877 var elden lös igen, bredvid sågen mot forsen till, så brann Klarafors trämassefabrik ner på ett par timmar. Di sôm va mä säjer att eldskenet syntes ända till Karlstad. 28 januari 1886 var det dags igen. Denna gång var det Klarafors sulfatfabrik som blev lågornas rov. Fabriken låg mitt emellan sågen och glasbruket, det var tydligen trångt om saligheten. Tack vare att en massa frivilligt fôlk deltog i släckningsarbetet kunde branden begränsas till sulfaten som totalförstördes, medan glasbruket klarade sej. Ja en får reda på möe ôm en träffer på Gustav Jonssôn, han var med när det begav sej.

1886 kom en kreativ social dretstövvel till Forshaga, Karl Adolf Johan Patrik af Ekström. Samma år blev han boss över sågen. 1890 blir han även chef över glasbruket, 1893 smäller man upp en sulfitfabrik på hans initiativ, Forshaga sulfitfabrik. Året efter är den igång. Den var belägen alldeles framför glasbruket. Det var den fabriken som senare blev ”Sulfiten” med Forshagaborna. Klarafors hade också en sulfitfabrik. Den låg på udden mot forsen till. 1890 drar Klarafors igång pappersbruket, det legendariska ”Hôlmen”. Jag hängde med farsan dit ett par gånger runt 1963-64,”Här ska jag jobbe när jag blir stor, bland alle pappersruller och gôbbera sôm skôje mä en”. Nu blev det ju inte riktigt så, men bra nära.

1896 läggs glasbruket ner i Forshaga. Arbetarna vid sulfiten gnällde på att glasbrukets arbetare hade bättre lön, af Ekström löste det hela med att flytta glasbruket till Herrhagen i Kallsta. 1898 körde glasbruket i gång på Herrhagen. Det heter ju Glasberget än i dag där hyreshusen på Karlagatan ligger. Glasbruket låg alldeles nedanför, mot Pråmkanalen till. Midsommarafton den 23 juni 1904 ödelades glasbruket i Karlstad av en eldsvåda men glasbruket byggdes upp igen och stod klart drygt ett år senare. Men 1929 är glasbruket saga slut. Runt 1970 revs dom gamla byggnaderna.

1898, startade Karl af Ekström upp Forshaga Linoleum i glasbrukets gamla lokaler. Mattfabriken fanns kvar i Forshaga till 1909, då den flyttade till Almedal i Göteborg. Ekström sjappade han också detta år och då tog Mölnbacka-Trysil hand om de båda sulfitfabrikerna, Forshaga och Klarafors, och samordnade dem. Förresten, Ekströms första fru, Beda, döpte ett antal bostäder som fanns på ”bruket”, dom fick namnen Rom, Köpenhamn, London, Paris, Libanon, Tokyo och Port-Arthur. Alla utom de två sistnämnda finns ju kvar än idag. Ett förresten till, Beda ligger begravd på Nedre Ulleruds kyrkogård, inte så långt från klockstapeln. Ekström själv ”käkar blålera” någon annanstans.

Men som sagt, det finns brevpressar, prydnadskulor, kanske t.o.m. fönsterglas och speglar från Forshaga Glasbruk, kvar ännu i folks ägo.

Under min lumpartid jobbade tre sjuksystrar på mönstringsenheten i Karlstad där jag var stationerad, Astrid, Britta och Ingrid. Britta var gift med Ingvar, Ingvar var son till Paul, Paul var i sin tur son till Reinhold som i sin tur var son till Markus som var en av glasblåsarna på Forshaga Glasbruk. Kanske var det Markus som gjorde brevpressarna som har en hedersplats här på Lingonstigen. Vi säger det, så slipper jag fundera.

Gustav Jonssôn sa till mej en natt att :-” Du Tommy, vet du att dä ä ja sôm ha gjort fôrmen, degeln, te di bägge brevprässera sôm du har hem när däj.”. Minsann, var det inte det jag misstänkte.

Gustav Jonssôn, ett livsöde från en annan tid. 140 år tillbaka. Även om byggnaderna har förändrats så kommer platsen alltid att vara densamma. Det var här han arbetade och det var här som sand, kalk och soda smältes samman och det var här som Markus Kästel blåste fram mina två brevpressar.

Att Gustav Jonssôn visar sej ibland på nätterna, det är nästan sant…

Tommy Svensson 29 december 2011. Med önskan till alla mina läsare, ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR.