TJENARE FOLKET
Vart tog den vägen?
Klockan är 10:58, två minuter i elva. Den 25-årige kanadensaren George Price skjuts till döds i byn Ville-sur-Haine i södra Belgien. Henry Gunther, en 23-årig amerikan, kommer att möta sitt öde om en minut i den lilla franska byn Chaumont-devant-Damvillers. Om ytterligare två minuter, d.v.s. klockan 11:00 prick, kommer eldupphörsignalen som markerar slutet på det Första Världskriget. Den underliga tystnaden lägrar sej över Västfronten. Det är måndagen den 11 november 1918. Samma dag stupade cirka 2 700 soldater. Knappt sex timmar tidigare hade vapenstilleståndet mellan Frankrike, England och Tyskland undertecknats i en järnvägsvagn, alldeles utanför den lilla byn Rethondes, nordost om staden Compiegne, i norra Frankrike.
Klockan var strax efter fem, tidigt på måndagsmorgonen. Solen hade inte gått upp över slagfälten, tuppen var inte ens vaken, då den franska delegationen med marskalk Ferdinand Foch i spetsen, skrev under fredsavtalet tillsammans med Matthias Erzberger, statssekreterare i den nybildade tyska republiken. Undertecknandet skedde i marskalkens privata järnvägsvagn. Vagnen hade beteckningen 2419 D. Fredsavtalet innebar som sagt att vapnen skulle tystna klockan elva den elfte i elfte. In i det sista hördes smattrande kulsprutor, artilleriet dånade, granater kreverade och soldater stupade. Nämnde George Price var den siste av det brittiska samväldets soldater som stupade och Henry sägs vara den allra siste som fick sätta livet till i det Stora Kriget. Hur många som dog av krigsskador efter att klockan slagit elva denna dag förtäljer inte historien.
Järnvägsvagnen skulle bevaras åt eftervärlden, så man iordningsställde ett minnesmonument i Compiegneskogen, ”att precis på denna plats stod vagnen där undertecknandet skedde som innebar slutet för det Första Världskriget”. En staty av marskalk Foch restes och järnvägsvagnen fick plats i ett museum i anslutning till minnesmonumentet. Men knappt 22 år senare spelade järnvägsvagnen en ny roll…
Ett nytt krig hade brutit ut. Denna gång stod Frankrike som förlorare. Adolf Hitler ville förödmjuka fransmännen ordentligt genom att underteckna Frankrikes kapitulation i samma järnvägsvagn. Vagnen hade hämtats från museet strax bredvid och ställts på samma plats där den stod 22 år tidigare. Klockan var strax före sju på kvällen den 22 juni 1940. Hitler hade satt sej på den plats i vagnen där Ferdinand Foch hade suttit. Den tyska ledningen kostar på sej artigheten att ställa sej upp då den franska delegationen kommer in i vagnen.
Kapitulationen innebar att halva Frankrike ockuperas av tyskarna. Den andra halvan bildar en tyskvänlig regering i staden Vichy. Nu ville ju tyskarna att vagnen skulle bevaras åt eftervärlden så den fördes till Berlin. Där den stod uppställd i närheten av den stora Berliner Dom. Museet och monumentet i Compiegneskogen förstördes av tyskarna. Endast statyn av Foch fick stå kvar, där marskalken ”blickade ut” över det förstörda monumentet, ytterligare en förödmjukelse mot fransmännen.
Vart tog den vägen da? 1943 när bomberna började falla över Berlin, flyttades vagnen till en liten by i södra Thüringen, Crawinkel. Där stod den till april 1945 då amerikanarna närmade sej den lilla byn, då sattes vagnen i brand troligen av tyska soldater och resterna grävdes ner. Men jag har ju varit i Compiegneskogen och sett minnesmonumentet och museet, och i museet står en järnvägsvagn och den har beteckning 2419 D. Hur kan det komma sej?
1950 hade fransmännen ställt i ordning monumentet igen som det såg ut innan Adolf gjorde entré, byggt ett nytt museum och faktiskt hittat en vagn av samma typ som den gamla vagnen, och till och med fixat till beteckningen så att den numera heter 2419 D. Byn Crawinkel, där vagnen brändes, hamnade på den östra sidan om järnridån efter kriget, och i och med Tysklands enande så har det blivit möjligt att lokalisera vart resterna av vagnen fanns. Man har hittat mässingsbeslag och handtag som har återförts till Frankrike och museet i Compiegneskogen. Men som sagt vagnen i museet är inte den historiska vagn som var med när det begav sej.
Men hur kom järnvägsvagnen dit från början? I en glänta i skogen utanför Compiegne möttes två järnvägsspår på lite lagom avstånd från varandra, och framförallt en bra bit ifrån frontlinjen. Den historiska vagnen ingick då i ett tågsätt. På det andra spåret ca trettio meter därifrån, stannar tåget med tyskarnas delegation. Det är den 8 november 1918. Att den tyske kejsaren Wilhelm II abdikerade dagen efter och en socialistisk republik utropades gjorde saken lite lättare. Wilhelm var förövrigt kusin med farmor till vår käre monark Carl XVI Gustav. Är jag förvånad… I tre dagar äger förhandlingarna rum tills man kommer överens om en vapenvila. Undertecknandet sker då som sagt i marskalk Ferdinand Foch privata vagn som sedermera placeras i ett museum ett femtiotal meter ifrån den plats där den stod denna historiska dag.
Det var detta som den tyske generalen Erich Ludendorff kallade för ”En dolkstöt i ryggen på armén” Den nya republiken fegade ur men armén var ju inte besegrad tyckte han. Detta blev ju grogrunden för nazismen. Matthias Erzberger som ingick i den tyska delegationen, blev mördad knappt tre år senare av två f.d. officerare.
Det var lite om vart vagnen tog vägen, men vart tog George Price och Henry Gunther vägen då. Naturligtvis vilar dom ”six feet under”. Henry Gunther fördes hem till USA och fick sin sista vila i jorden i Baltimore, hans hemstad. George Price vilar på St Symphorien Cemetery, en krigskyrkogård sydost om staden Mons i Belgien och bara ett par kilometer från platsen där han stupade. På St Symphorien Cemetery vilar 229 soldater från det brittiska samväldet varav 65 är helt okända, där vilar även 284 tyska soldater. Mitt emot George Price vilar John Parr. Den 20-årige John var den förste britten som stupade i Första Världskriget och det var just under slaget vid Mons i augusti 1914. Ja jag säger då det. Det är klart vi vill ha fred, om vi så ska kriga för den…
Tommy Svensson den 7 februari 2011.