På den svartvita tiden.

TJENARE FOLKET

På den svartvita tiden.

Slutvinjetten hade börjat. Bokstäverna på klossarna vändes tillbaka. 3-årige Tommy grät floder. Niagarafallen var ingenting jämfört med alla tårar som rann. Andy Pandy var slut för denna gång. Andy Pandy var ett brittiskt barnprogram från början av 50-talet som sändes i den svenska televisionen i slutet på samma decennium. Andy Pandy själv, var en marionettdocka som tillsammans med sin polare, nallebjörnen Teddy, hittade på olika saker. Jo men, det var min allra första TV-idol. Sigge Fürst i Sigges cirkus kom på andra plats.

”Villervalle i Söderhavet”, har jag lite diffusa minnen av. Där hela familen åkte ner till nån söderhavsö, för hans farsa var nån läkare eller hjälparbetare av något slag. Villervalle själv, lät som Anderssonskans Kalle: – Tira grabbar. Aktare gosse, de kan du hoppa upp å sätta dej på. Lika diffust är eller var ”Bialitt” med Lasse Holmqvist, Lennart Kjellgren och Gunnel Nilsson. Men det jag kommer ihåg var att det alltid skulle ätas och sjungas i det programmet ”Möen mad å guoen mad, å maden äuti rättan täid” (dä ä inte så lätt å skriva på skånska). Sen när man lagt på sej några kilo fick man ”Träna med TV” där hurtbullarna fick sitt, med hjälp av nyhetsuppläsaren Gun Hägglund och Mister Sportspegeln himself Bengt Bluddrupp, förlåt Bedrup ska det vara. Med i programmet var också nån expert som hette Folke Mossfeldt (lite lätt joggning med josemose, som brorsan och jag sa).

Vid en ort som hette Virginia City börjar kartan att brinna, fyra cowboys till häst rider fram, stannar till och blir presenterade, Pernell Roberts, Dan Blocker, Michael Landon och Lorne Green. Jo men, dom blev ju Adam, Hoss, Little Joe och Pappa Ben med hela svenska folket. Bröderna Cartwright som bodde på ranchen Ponderosa. Dom symboliserade hederligheten själv och tog itu med alla som ville göra livet surt för dom. Men man bör nog försöka komma ihåg programmen som dom var, för ser man ett avsnitt idag så ser man att det är ganska så ”billigt” gjort med alla kulisser o. dyl. Det ser lite amatörmässigt ut, men ändå så måste man säga att visst var det något visst med Bröderna Cartwright eller Bonanza som serien hette på utrikiska. Men visst fanns det mer Pang-Pang i rutan, ”Vägen västerut”, ”Mannen från Virginia” och ”Prärie” med Clintan.

Tant Gullan (Bornemark) med ”Tut i rutan” kommer man ihåg lite grand, där Gullan spelade piano och hade olika sånglekar med barnen där många av hennes låtar förekom. ”Småstad” som gick på söndagseftermiddagarna med polisen Torbjörn Jonsson, har man också några minnen ifrån. Torbjörn symboliserade verkligen ”Farbror Polisen”. Och naturligtvis ”Yabba dabba dooo”, Fred Flinta, det var väl den serien och Kalle Anka på julafton som var det tecknade utbudet. I dag går ju Flinta på någon av de ”tecknade kanalerna” men det är inte alls det samma. Då på den svartvita tiden, satt ju hela familjen samlad framför TV:n när Flinta och Barney höll låda. På tal om julafton så var ju julvärden under hela 60-talet legendaren Bengt Feldreich. Han håller ju på ännu, 85 år gammal, och presenterar nya Disney-filmer varje jul. Och så sjunger han ju duett också med Benjamin syrsa: Ser du stjärnan i det blå…

Några andra barnprogram var ju Pellepennan och Suddagumman, Titta leka lära, Den förtrollade karusellen och Anita och Televinken. Men då var man runt tio, elva år så dom var kanske lite töntiga. Då var det lite häftigare med Rymdpatrullen, där rymdskeppet Orion kom upp ur en stor virvel i vattnet, det var grejer det. Dom vaktade vårt solsystem mot både kometer och utomjordingar. Ser man nåt avsnitt nu, är det faktiskt snudd på parodi, men det är som med Cartwright, man ska försöka komma ihåg det som det var.

Just Nu från Korsnäsgården hette den svartvita tidens naturprogram med Nisse Linnman, Anders Erik Malm och Gert Engström. Vinjetten till programmet finns på Youtube, sök på ”Just nu Korsnäsgården”. Kommer ni ihåg programmet, då blir igenkänningsfaktorn på vinjetten mycket stor. En annan som höll till i naturen var ju Nils Dahlbäck, men ibland hette han kapten Bäckdahl och det var ju i hans skafferi som Humle och Dumle höll till varje fredag, deras favoritkäk var ju prickig korv och så snacka dom göteborgska. Man funderade på: Hur har de gjort dom där figurerna egentligen, men det var ju inte så konstigt. Man hade målat ögon och hår på hakorna och dolt resten av ansiktet förutom mun då naturligtvis. Rätt så genialiskt ändå. Med den tidens mått.

Jag minns en TV-serie som gick i mitten på 60-talet som handlade om en grabb som jag tror hette Lars (i rollen). Han hade byggt en liten träbåt som han kallade för Arken. Den fick man följa från norra Klarälvdalen genom skiljet vid Lusten, timmerupptagningen vid Skoghall, genom slussarna i Trollhättan och den hittades sen av två grabbar vid en kaj i Göteborg. Lars hade skrivit sitt namn på båten så att alla som såg hans båt kunde få tag på honom och han åkte ner till de olika platserna dit Arken hade kommit. Det slutade med att Lars tog farväl av sin båt ute vid Vinga där den fick segla ut mot det stora okända havet. Då var det fuktiga och blinkande ögon hos Tommy, ska jag säja. TV-serien hette just ”Arken”.

”Här kommer Petter” var också en TV-serie som gick nån gång runt 1966. Där självaste Åsa-Nisse, John Elfström, spelade en ”seriös” roll. Det stämde inte riktigt tyckte man, men han gjorde rollen suveränt. Jag har för mej att Petter och hans familj inte fick det så lätt då de kom från stan och hamnade ute på landet, för hans farsa hade fått jobb ute på vischan som chaufför. Nån brukspatron av nåt slag, vet jag, var riktigt otrevlig mot Petter.

Tekniskt magasin med Erik Bergsten, där vinjetten var dom trekantiga och ovala kugghjulen. Programserien höll på i 30 år med just Erik som programledare. Jag minns särskilt ett program från 60-talet där Erik och en polis låg och smög i diket när bilarna åkte förbi och där de testade och förklarade hur en radar fungerade, minsann var det inte hastighetsövervakning som dom höll på med.

1967 kom en riktig nostalgiklassiker, ”Kullamannen”, med Peter, Kaj, Tommy, Marianne, Farbror Ludvig, Doktor Miller och några till. ”Victoria med C”, ”Två Vita, Två Blå”, ”Peter Pan till Adolf Fredrik”. Slutscenen på det första avsnittet, när fönsterluckan på kojan öppnas och en gestalt tittar in på gänget inne i kojan. Då var det nära fillingarna hade behövt en tvätt i förtid, om man säger så. Kråkguldet var ungefär i samma stil med jakten på Skarp-Eriks guld men Kullamannen tycker jag, var ett strå vassare.

Och icke att förglömma Astrid Lindgrens TV serier. De svartvita versionerna av Luffaren och Rasmus, Alla vi barn i Bullerbyn, Kalle Blomqvist med röda vita rosen och naturligtvis Saltkråkan, de håller än idag, kanske, kanske en aning mossiga men nostalgivärdet är oslagbart. Jag måste nämna, trots att jag inte såg serien när den gick i mitten på 70-talet, utan jag såg den första gången i början på 90-talet när ungarna var små. Jag talar naturligtvis om ”Emil i Lönneberga”. Det är barnprogram på högsta nivå enligt mitt tycke och helt tidlös, den håller lika bra om 50 år.

Men visst hände det att man kikade lite på barnprogrammen i smyg även när man hade blivit tonåring. På Beppes jullovsmorgon ”Där är du, Här är Jag”, introducerades Scooby-Doo men även en tecknad serie som hette ”Rymdkadetterna”, med Scooter, Jenny, Countdown, Snoopy och rymdhunden Pupstar. Skurkarna var Kapten Rymdkrok och hans elake vän Styggsson som alltid sa :- Vi kokar dom i olja Kapten Rymdkrok. Nej, svara Kapten Rymdkrok, så gör man inte med ytte-pytte småbarn. Kapten Rymdkrok och Styggsson jagade ungarna med alla möjliga knep, ala Gråben och Hjulben. Även Fablernas Värld såg man på nångång i smyg, med Ugglan, Pentti Varg, Tango Räv, Fröken Stork, Charles Murmeldjur, Janne Korp, Drulle Sköldpadda och resten av gänget i skogen. Men nu befinner vi oss alldeles i början på 70-talet och dessutom har det blitt färg.

TV 2 och Färg TV:n kom båda i slutet av 60-talet. Den svartvita tiden var slut. Första gången jag såg på Färg TV var när jag, brorsan och farsan var hemma hos Erik, farsa till min gamle vapendragare Bertil Gullbrand. Programmet var High Chaparall med Big John Cannon, Billy Blue, Buck och Victoria. Man får ju naturligtvis inte glömma Manolito Montoya. Det var en lite konstig upplevelse att numera få se programmen i färg. Förut kunde man ju bara göra det på bio. Och för att se TV 2 så var man tvungen att ha en speciell TV 2-antenn och en dosa i anslutning till TV:n.

Familjen Addams, Hemma med Ria Wägner, Klart skepp till månen, Modiga mindre män, Skäggen, 10 000-kronorsfrågan med Baerhendtz, Jubel i Busken med Sten-Åke Cederhök, Lucy Show, Olle Björklund, Estrad med klassikern Skattkammarön, Sven Lindahl, Perry Mason, Partaj: Har jag gjort bort mej nu igen, Margareta Sjödins stående inslag, Helgonet, Bombi Bitt med den ”duktige idioten” som käka mask, Leo Rannaleet, Bengt Thorslund och Curry Melin som presentera vädret, Kalle Stropp och Grodan Boll, Farbror Melker: Vet du Vaaa, Och troligen det mest kända av alla TV-program under 60-talet, Hylands hörna med Carl-Gustav Lindstedt som gubben i lådan, vidare TV hallåan tant Maud, Dom tre ”O:na”, Orup, Ortmark och Olivecrona, Putte Kock som rökte cigarr och garderade med kryschh, Ulf Thorén med sitt Hvar fjortonde dag. Ja det fanns väl många till som var med när det begav sej då tiden var svartvit…

Vad långt detta inlägg blev.

Förr fanns det ju bara en kanal att välja på, nu finns det femtioelva. Ändå tycker man att det är bare en massa dynga på TV:n. Nôa program går väl å se på, annars ä dä rene dreten. Förmodligen var det väl så även på den svartvita tiden. Och för att avsluta storyn om den svartvita tiden så säger jag som Jakob Uggla i Fablernas värld: Simma lugnt.

Tommy Svensson den 29 januari 2011.