Det gamla gardet på Central.

TJENARE FOLKET

Det gamla gardet på Central.

:- För det mesta är jag snäll men jag kan också bli JÄVLIGT FÖRBANNAD!!!! Med dom orden presenterade sej Bengt Bengtsson som våran klassföreståndare när vi började i sjunde klass på Centralskolan i Forshaga i augusti 1969. Jo men visst. Från efter att ha haft Anna-Lisa Kuhlman i ettan, tvåan och trean i gamla Grossbolsskolan och G A Hedlund i mellanstadiet på Central, hade man nu lämnat småskolan bakom sej och avancerat till högstadiet med en massa lärare som man skulle hålla reda på. Några namn kommer att passera revy. En del namn är av en eller annan anledning fingerade.

Rektor för etablissemanget var ju den legendariske Oskar Förlin, allmänt kallad för ”Trasa” (ursäkta Oskar), studiorektor var ju allas vår Arvid Åhrén. En yrkesvalslärare skulle ju åxå finnas, det var Per Axel Wahlstedt. Han hade ju även hand om sekretariatet och var speaker vid skolidrottstävlingarna på anrika Ängevi, där Lennart gick fram till mikrofonen, knäppte på ljudet och fixade till en rap som hade överröstat ett startande jetplan, knäppte av ljudet och gick och satte sej igen, lugnt och stilla. Gunnar Olsson skötte vaktmästeriet och insläppet i matsalen där bland andra Hildur Högberg och Vivian Björkman jobbade. Skolläkare var ju naturligtvis Börje. (jo men pôjka, dä ä allt Börje dä, som Eddie skulle ha sagt). Skolvärdinnorna, Barbro Adrian och Gerd, som jag nu inte kommer på efternamnet på, tror jag dök upp nångång, skarven 1969-70.

Ulrich Schoeps (tror det stavas så) var en biologilärare. En gång hade några i klassen slagit vad om att komma snabbast till den legendariska ”Sal 34” (typ snickerboa), OBS:en, där Åke Samuelsson regerade. :- Får jag gå till OBS:en, sa Lennart:- Nej sa Ulrich. Varpå Lennart ”råkade” tappa ett provrör. :-SAL 34 !!! skrek Ulrich. Lennart vann vadet, det hann knappt gå tio sekunder av lektionen. Jo men, där gick det undan. Lars Salde hette vår biologilärare i nian. Vi pratade om hörsel och ljud och han sa:- ”Vi reagerar för olika ljud. Skulle min fru stå utanför dörren och vi hör henne prata skulle inte ni reagera nämnvärt, utan bara konstatera att det var en kvinnoröst som ni inte känner igen, men jag skulle reagera på att den rösten är bekant för mej. Rektorn till exempel, reagerar när det smäller Kina-skott i nians kapprum”.

”Olles gaskammare” stod det på dörren till kemisalen där Håkan Olausson höll till. En annan Håkan, Heinz, var kung i fysiksalen. I våningen under kemisalen hade jag tyska. Stina Lihv hette fröken som kom att lägga grunden till min tyska, som jag en gång fick en jättekomplimang för. En tysk på Augustinerbräukeller, en ölhall i München, frågade mej vilken del av norra Tyskland jag kom ifrån. Tydligen pratade jag bra tyska (runt Hannover pratas det ”skoltyska”) eller så var han klapp kanon. Grunden till det engelska språket la Hedlund i mellanstadiet när man läste om Ann, Pat, Sam och Mac. Fortsättningskursen i högstadiet hade Anna-Karin Nilsson (Jurefalk) hand om.

En legend bland lärarna var och är herr Nordling, ”Trä-Tage”. Jag minns speciellt tre episoder som jag tycker personifierar honom ganska så bra. Två tuffa grabbar hade rappat en tegelvägg med snöbollar utanför slöjden. Tage ser detta, går ut med två piassavakvastar och säger ”vänligt” men mycket bestämt :- Ni går inte härifrån förrän väggen är ren, två stora niondeklassare blev väldigt små. I nian var det volleyboll i gymnastiken för hela slanten, Felix Gustavsson gympaläraren, ledde oss faktiskt till mästare i Skol-DM i Älvenäs där vi vann över Vålberg. Ibland var Tage med oss och tränade på kvällarna. En gång var han med i ”motståndarlaget”. Jag servade, Tage hoppade upp en meter i luften, tog emot bollen på bröstet, alla blev så förvånade att ingen tog emot returen, utan han så att säga, smashade in bollen med bröstet. :- Va, var ni inte med grabbar. Spänsten i ”gubben” var imponerande. Och slutligen när vi hade gjort sista lektionen i nian. Då sa han :- Jag får önska er lycka till med era fortsatta studier och från och med nu är vi Du med varann och så säger vi Hej Då! Va, vet jag att jag tänkte, säger man så till en lärare? Man sa ju alltid ”Magistern” eller ”Fröken” och ”Ajö”, men efter det, då var ju skolan slut då var det legitimt att heja och dua.

Skolköket inbjöd till lite hyss, att skruva upp tempen på en ugn, vrida ner plattan på spisen, lossa på ströaren till saltkaret m.m. Siv ”Sippan” Osterman hade det kanske inte så lätt. Ett riktigt grisigt hyss var när, vi kan kalla dom, Bengt och Christer kom någon minut för sent till lektionen. Strax innan dom skulle gå in sa Bengt:- Vänta lite. Han gräver rejält i snoken och får fram en av dom största snôrbusera som Värmland har skådat. Kletar den på undersidan handtaget på utsidan klassrumsdörren, och dom går in. Fem minuter senare kommer magister Nilsson in och ska växla några ord med läraren som dom hade just för tillfället. Bengt och Christer vet inte var dom ska ta vägen och dom har väldigt svårt att hålla sej för skratt när magister Nilsson torkar av sin hand mot sina byxor, något kletigt hade tydligen fastnat i näven … Ja ja lite hyss gör väl alle pôjker.

Ytterligare några av det gamla gardet som man kommer ihåg är John Carlsson som vi hade i matten med algebra, ekvationer och parenteser. Den rödhårige Mats Larsson, Nanna Olsson, Carl Axel Kjellberg, Bosse Wennerström i verkstan, KÅK (Karl-Åke Karlsson), Inez Ask, syfröken som jag bara kommer ihåg till namnet, Halvard Fransson, Ulf Hedqvist i gympan på mellanstadiet som sedan Sone Teander (glurk i burken som Sture Friberg sa), Kenta, Stig Larsson och ovan nämnde Felix skötte om på högstadiet, Gertrud Wiktelius som hade ”skrivmaskinlära” eller vad man ska kalla det. Hon stod gärna och rätta till kragar eller knäppte knappar på skjortorna på folk när hon pratade med dom. Tryggve Larsson som skötte biblioteket. Och, jodå, Fluortanten är inte glömd.

Birger Kjällen, som egentligen tillhörde det ännu äldre gardet, hade vi som vikarie några veckor i slöjd i mellanstadiet i stället för Gösta Olsson. Birger slipade en träbit med fint sandpapper och bad oss titta närmare på biten. Och utan att tänka sej för blåste han dammet rakt i ögonen på Göran och så sa han :-Titta vad fin och slät träbiten blivit. Det var inte lätt det med ögonen fulla av slipdamm. Algot Gäwert hade hand om teckningssalen. Där lånade jag Roberts teckning, men jag fick ett sämre omdöme än vad Robert fick trots att det var samma teckning som visades upp. Ja ja.

Ingemar Virdhall, som hade en benprotes, kallades allmänt för ”Vreck”. Personligen så ömmar jag för personer som har ett fysiskt handikapp och vill inte använda något öknamn på dom. Men jag vill härmed göra en bekännelse. Nästa lektion skulle vi ha just Virdhall i svenska och Thomas frågar mej :-Va ska vi ha för nôe näste timme?. Och jag skulle tuffa till mej :-Ja, vi har väl svenska mä ”slirern” säger jag och Ingemar står alldeles bakom mej. Jäklar vad jobbig jag kände mej. Men jag tror inte att han hörde vad jag sa. Men en ursäkt är härmed framförd.

I nian hade vi sexualkunskap och var och en av oss t.o.m. fröken Marianne skulle ställa en fråga till dåtidens Malena, dr Börje. Marianne, som alla visste, polade ihop med magister Olsson, ställde en fråga till Börje om onani. Frågan var precis ställd. Ett meddelande hördes på högtalarna. Jodå magister Olsson sa något som jag nu inte kommer ihåg. Men däremot minns jag vad Mats sa alldeles efter meddelandet. :- Ja dä kunne en väll begripe, så fort Marianne prater ôm onani hör en dän dära Ollssônn. Hörde ni förresten va han flåse…Ansiktsfärgen på fröken var Falu rödfärg gånger tio.

Av det ännu äldre gardet så minns jag att vi hade en vikarie i fyran som hette Karin Werner. Hon sa :- Jag är så gammal så ni kan höra med era föräldrar om dom kommer ihåg mej. Jag hörde med farsan, jodå henne mindes han. Farsan hade gjort nåt jäkelskap och skulle få en örfil av Karin men farsan var något längre än Karin så hon tordes inte klippa till utan hon kallade på legenden Albert Jansson som kom upp och gav farsan en hurring. Jo men, så gick det till när farfar var ung.

Ett hyss som, kors i taket, G A Hedlund gjorde, var när han bad fröken Moberg att gå ner till Irma Ullström och be att få låna en synvinkel. Fröken Moberg gick ner, kom tillbaka efter en stund med en vanlig enmeters trälinjal. Och Mobergskan sa att:- Hon (Irma) hade ingen synvinkel men hon trodde att det går nog lika bra med en linjal. T.o.m. Hedlund hade humor ibland.

Eller som när Lars sitter ensam på bänken i korridoren och fröken Magnusson går förbi och frågar:- Varför sitter du här? :-Ja fes i klassrumme, fröken :-Jaha och för det åkte du ut. Var är dom andra då? :- Ja di setter väll kvar där inni dretoset di…

Nej det där sista påståendet är nog inte sant men allt det andra hände på Centralskolan i Forshaga någon gång i det förra århundradet. Jo då nån kvarsittning blev det väl…

Tommy Svensson den 25 augusti 2010.