Höjden av snålhet plus en Scania 140.

TJENARE FOLKET

Höjden av snålhet plus en Scania 140.

Någon gång i början på 1970-talet knäcktes en gren femtio meter från stängslet som omgärdade Forshaga Folkets park. :- Schhh, di kan ju höre ôss. Tre ynglingar smög sej fram. Någonting på andra sidan stängslet lockade. Planen var att dom obemärkta skulle ta sej in. Endast skogen gav dom tre skydd, dagsljuset skulle finnas ytterligare några timmar. Men tiden var knapp, dom hade endast femton minuter på sej innan det hela började. Plötsligt öppnade sej jorden under den äldste av dom tre, han stod med ena benet i en dypöl, lervällingen nådde ända upp till låret. Skit åxå :- Nä, ja driter i dä här, jag måste hem å byte byxer. Dom andra två skrattade men fortsatte mot stängslet.

Jag gick tillbaka till cykeln som stod vid snickarhuset mitt emot Gulf, åkte hem och bytte byxor och frågade farsan om han kunde avvara två tior :-Va ska du göre då för nôe? frågade han : – Jag ska på Tjaddenrevyn i parken, jag tror dä kôster tjuge kroner i inträde sa jag. Väl framme vid entrén så var det något LO-förbund, jag tror det var kommunal eller handels eller nåt i den stilen som bjöd på detta. GRATIS INTRÄDE! Och jag och polarna Tommy och Bengt som försökte att planka in. När jag kom in i parken så hade jag missat halva föreställningen tack vare incidenten. Jag träffade Tommy och Bengt där inne, dom hade hört av någon på andra sidan stängslet att det var gratis så dom hade gått runt och gått in den rätta vägen. Ja ja, Höjden av snålhet: Att försöka planka in på en gratisföreställning.

Polare Bengt hette Magnusson i efternamn, men mest känd var han under sitt smeknamn ”Pillen”. Sommaren 1971 åkte Pillen och undertecknad med Kjell-Åke på en långtradartur upp till Gästrikland och Hälsingland. Vem var Kjell-Åke då? Jo, han var bror till Pillen. Jag kan ännu höra Kjell-Åkes ord när vi kliver upp i dåtidens värstingtradare, en Scania 140, :- Jo men pôjker, nu har ni en 14 liters V8 turbodiesel mä 350 häster rakt under er. Och en 15 åring (jag) och en 13 åring (Pillen) fick hår på bröstet på en gång. Jag hade precis satt mej i passagerarsätet när jag blev imponerad för andra gången inom loppet av några sekunder. Framrutan på Scanian var utrustad med TRE vindrutetorkare. Det var nästan så man fick byta kalsonger. Jag satt och hoppades på en regnskur så jag kunde få se torkarna in action.

Vid ett långtradarfik stannade vi strax efter midnatt, bara det var ju häftigt att äta grillkorv och pommesfrites på natten med en massa andra långtradarchaufförer. När vi kom tillbaka till Scanian stod det några chaufförer och beundrade ekipaget. Jodå, och i den klev man upp, 350 hästar och tre vindrutetorkare. Kjell-Åke drog igång V8:an, turboaggregatet visslade, jisses va ”kärig” man kände sej. Vi morsade åt beundrarna och drog iväg genom natten, destinationen var Gävle.

Nån gång vid tvåtiden på natten var vi i Gävle. Kjell-Åke lämnade oss i hytten, han gick in på nåt långtradarhak för att sova. Pillen och jag sov bak i hytten i våningsängen. Vid femtiden på morron kom en ”lots” och satte sej vid ratten, han visste om att vi fanns där inne. :-Tjena grabbar, sovit gott? Nu ska vi till Kilafors med rör och till Arbrå med cement. Jag tyckte att lotsen var av kalibern, ”Ingenting är omöjligt, och är det helt omöjligt tar det bara en halvminut extra. Inga bräkkens.”

I Kilafors söder om Bollnäs lastade vi av en massa järnrör. När vi var klara kom regnet. Tre vindrutetorkare fick jobba, det såg riktigt häftigt ut, 15-årige Tommy fick ännu mera hår på bröstet, en riktig ryamatta. I Arbrå skulle vi lasta av cementsäckar, det var åtskilliga ton, men på grund av regnet så ville man lasta av det inomhus men det var dåligt med utrymme. En lagerlokal drog till sej uppmärksamheten för lotsen. :- Hur bred är porten och får vi plats därinne? Någon mätte och kom fram till att porten var bara knappt en meter bredare än Scanian och, jorå ni får plats. :- Bra, sa lotsen, då lossar vi cementen därinne.

Att svänga runt med en 24 meters långtradare bland en massa bråte och backande sikta in sej mot porten, bara det var imponerande. Det mest imponerande var när vi backade in i lagerlokalen med släpet och vi hade bara hytten kvar ute i regnet. Lotsen (som jag inte vet vad han hette) kliver ur och tar bort dom yttre backspeglarna och då kunde han backa in hela tradaren, så trångt var det. Lotsen fick till och med applåder av jobbarna inne på verkstan. Nu kunde dom lasta av cementen torrskodda och Pillen och jag hade fått en ny idol.

Tillbaka till Gävle där plockade vi upp Kjell-Åke. Och jag minns lotsen, när vi stod still vid ett rödljus, rutorna var nere och det stod tre brudar i 30-årsåldern vid övergångsstället, hur han tutade och stämde upp i Rock-Boris gamla brottarhit. :- ”Åh fina Stina, man kan höra ropen eka genom gatorna i stan, Åh fina Stina och dom skriker hela natten och ibland långt in på dan”. Kjell-Åke dunkade med näven i dörren. Brudarna tittade upp mot hytten och fnissade när dom passerade på övergångsstället alldeles framför oss. Och där satt jag i en 350 hästars Scania V8 med tre vindrutetorkare och inbillade mej att det var just mej dom hade fått syn på (så hårig som jag var). I dag är brudarna troligen pensionärer, ja det är väl så tiden fungerar…

Lotsen tackade för sej vid järnverket i Sandviken där vi lastade I-balk, sen somnade jag, hur nöjd som helst. Det var en häftig upplevelse för en 15-åring. En upplevelse som ännu finns kvar i minnet, snart 40 år efteråt…

Sista gången jag talade med Pillen var vid Hôlmgrenshuset i Fôrshaga, tidpunkten är jag osäker på, kan ha varit hösten 1994, då hade jag inte sett honom på säkert 7-8 år. Kan ni gissa vad vi snackade om? Jo resan till Gävle och Arbrå, med en Scania 140, med tre vindrutetorkare, V8 turbodiesel, 350 hästar under huven och en lots som inte var av denna värld.

Nu för tiden får man inget hårigt bröst av långtradare med V8:or och tre vindrutetorkare och det är väl tur det, när man jobbar som truckförare och ser en brôte mä långtradare ävvri däj.

Bengt ”Pillen” Magnusson avled 1996.

Tommy Svensson den 6 maj 2010.