Ett decennium av ett millennium.

TJENARE FOLKET

Ett decennium av ett millennium.

Det är ju nästan alltid så att när ett år går mot sitt slut så gör man oftast en tillbakablick. Det känns numera som det blir en tillbakablick in i framtiden därför att tiden bara rusar iväg. Jag menar framtiden som var för tio år sedan, när vi gick in i 2000 talet, en del av den har vi redan bakom oss. Schwoooschhh så blev det 2010. Ett datum, ett ord och en ort som kom på allas läppar under detta första decennium var 11 september, tsunami och Knutby. Där fanns det människor som levde år 2000 men som inte finns med oss nu när vi snart skriver 2010. Och alla krig som har skördat offer dom sista tio åren, ja ja, men det är väl i alla fall inget nytt, så har det ju alltid varit. Sjukdomar, olyckor, våld med mera, där någon har mist en son, en make, sin pappa eller dotter, fru och mor. Där liv har släckts.

Farsan, mormor, sambons mor Gunilla, Bertil Gullbrand, hundarna Bosse o Molly, och några till som man kände och var bekant med, fanns ju också med när millennieskiftet kom, men nu är dom borta, 10 år efteråt. Lägg där till en artist som jag beundrade och som jag har träffat och pratat med, trots att vi inte var personligt bekanta, Olle Adolphson. Döden har varit ganska så påtaglig. Tiden läker lite sår men minnena har inte bleknat nämnvärt. Platserna finns kvar där dom har funnits, ibland känns det extra mycket. Min mormor som blev 104 år, en mycket lång tid för en människa men ändå är det bara som en blixt mellan två eviga mörker med universellt mått mätt. Eller kanske inte, finns det ett liv efter döden, där man till och med möter sina nära och kära igen? Nej, där är jag väldigt skeptisk.

Några som haft en nära-döden-upplevelse säger att man kommer fram till, eller ser ett ljussken. Vad är det för något? Finns det något bortom ljusskenet, eller är det detta skenet som bedrar, om man säjer så. Kanske är det hjärnan som spelar ett sista spratt när syrebristen sätter in, när hjärtat pumpat färdigt, eller… Personligen tror jag på en död efter livet, att det är slut när man en gång mular, men man vet ju inte riktigt. För det man inte vet, har man ingen aning om. Ett uttryck så sant som något. Men många har sin tro på en stad ovan molnen, att livet går vidare på ett annat plan så att säga, när man lämnat jordelivet. Men om man nu lever efter man har dött, varför måste man i så fall dö och utsätta de anhöriga för sorg och saknad, ibland kan ju saknaden och sorgen bli olidlig om döden kommer hastigt, innan man ”levt färdigt” så att säga. Frågan kommer egentligen från Hugo 8 år men den kan va lite berättigad ändå.

I så fall kan man kanske förstå självmordsbombare också. ”Bli självmordsbombare. Du kommer snabbare till paradiset. Ta med dej etthundra andra i smällen och du blir en äkta martyr på köpet”. Nej som sagt, jag tror att man ”sover en evighetssömn, helt utan drömmar”, skulle det bli nåt annat ser jag det som en riktig bonus, men det där, det brådskar inte. Jag säger som farsan ofta sa ”Dä hinns, vi behöver inte ha hankit (bråttom)”.

Varför känns det som om åren går fortare nu för tiden. Kan det vara så att när man är 10 år så har ett år varit en 1/10 av det liv man levt och är man 53, snart 54, så har ett år bara varit en 1/53 av livet. För varje födelsedag utgör det år som gått en allt mindre del av det liv man levt. Det är kanske inte så underligt om man tycker att åren går betydligt fortare nu för tiden än dom egentligen gör, att åren liksom flyter ihop i minnet. Eller är det ”senil light”?

Som sagt tiden går. Naturen skapade tiden men människan skapade brådskan. Om 25-30 år är den här, ålderdomen, ibland kan den vara den hårdaste av alla domar. Först glömmer man namn, sedan glömmer man ansikten, sen glömmer man att dra upp gylfen sen glömmer man att dra ner gylfen, som Leo Rosenberg sa. Förr var det vin, kvinnor och sång, numer får man vara glad om man har normal avföring, sa någon annan filosof. Bäst-före-datum har gått ut. Krutet i bössan har försvunnit, blåröken har tagit över. Det känns inte som man lever utan bara försöker hålla sej vid liv. If jo nåu vått aj miin. Ja ja, man får väl kanske inte ha för höga krav på ålderns höst.

Personligen så tänker man väl inte så mycket på vad man gör om 30 år, utan försöker leva i nuet men tro det eller ej, redan dom gamla grekerna levde en gång i nutiden. Nej, man ska väl kanske inte bekymra sej så mycket om morrondan, den kommer ju ändå vare sej man vill det eller inte. Och tänker man på alternativet ”att sova stenhårt utan drömmar” så hänger man i och gillar läget ett tag till. Egentligen är det ju bara naturligt att bli gammal, men det kändes nog mer naturligare att bli gammal när man var yngre. Annars, när man blir gammal, är det med åren som det är med snapsarna, det är dom där sista som knäcker en.

Nej, nu ska man se framåt mot nästa år, nästa decennium, trots att man har kommit till den åldern att man gärna ser tillbaka också, man minns… (än så länge ha en inte glömt bort å komme i håg).

Dä va väldigt mycket snack om att bli gammal och döden. Ja, men vi ju bara blir äldre och äldre, det finns inga vägar tillbaka. Vi är 3651 dagar närmare döden nu, än vi var när vi gick in i 2000-talet och vi är ju alla dömda till den, förr eller senare…men som sagt: Dä hinns, så bråttom får man inte ha.

Man hinner med nästan hur mycket som helst bara man inte gör sej någon brådska. (Gösta Ekman d.ä.)

Tommy Svensson den 29 december 2009. Det första decenniet på det nya millenniet har passerat och jag vill trots allt passa på att önska alla mina läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR.