TJENARE FOLKET
Lite legender å minnen…
Påskbrasan ute på jale (gärdet) mellan Grossbol och det gula HSB-huset brann. Stommen var gamla bildäck omkring en grov stock. Jo men, miljövänligt skulle det vara. Jag minns att vi var runt i stugorna och samlade brädbitar och annat brännbart till brasan som sedan kläddes med granris. Jag har för mej att Göran Haag och några till, hade hand om brasan i några år när 60-talet blev till 70-tal, och vi yngre skrattade åt Göran en gång när han skulle tända brasan då han sa:- ”Vart har ja gjort av snusdosa da, nej ja mener tännsteckera”. Mer behövdes inte för att man skulle börja gapskratta. Folk gick man ur huse för att titta på brasan. Flammorna steg mot skyn. Kina-puff, ettöres och tigerskott small, häxpiporna visslade och höjdpunkten kom när Helmer Blom brände av bengaliska eldar, roterande solar, och sköt raketer och efteråt så applåderade man som tack för föreställningen. Några var kvar som brandvakter till långt in på natten. Och man gick hem, jättenöjd med ännu en påskafton. Visst var det något visst.
I Bengtsbol i Skived, där min farmor bodde, har dom fortfarande kvar traditionen med påskbrasa.
En Volkswagen pickup på två hjul i kurvan, med motorn på högvarv, rundar ”Kolagôbbens” hus på Grossbolsgatan och svänger in på Fältgatan och vidare in på Slättvägen. Farsan skriker:- Unna onger.(Undan ungar) Inge kommer!!!! Och vi sprang in på närmsta tomt. Inge som redan då hade skägg, fast då var det mörkbrunt vill jag minnas, han var ju liksom tomte innan han blev Tomten på riktigt. Han körde budbilen åt Georg Johansson, affären som hade allt från falukôrv till tyger, masonitskivor och cementsäckar. Där satt Stig i Boa (farsa till Lennart) i kassan och skrev upp notan i ett grönt kassaregister som han hade snett bakom sej. Folk handlade på krita då, jag tror nog det var mer regel än undantag, i alla fall i Grôssbolsboa. Grôssbolsboa eller Georg Johanssons var en affär tillhörande Hakonbolaget som sedermera blev en del av ICA. Stig i boa var ett begrepp i Forshaga och Grossbol långt innan första ICA-Stig reklamen kom 2001. Jo men.
Kalle å Gunnar, två legendarer, borta sen cirka 20 år. Dom var ett säkert kort på alla matcher på Ängevi, t.o.m. säkrare än domarna som skulle döma matcherna. Dom ingick i dåtidens ” ICA-liga” tillsammans med Oskar Heed och ”Gôjs” som egentligen hette David Säker, och några till. Innan vi fick turistbyrå i Forshaga med sportfiskecampen och allt kunde man ju alltid fråga dom. En stockholmare stannade vid torget framför apoteket och frågade ICA-ligan :- Finns det några sevärdheter här i Forshaga: – Var på Kalle säger: – ”Ja, du kan ju höre på Konsum, där har di dä mäste”. Nja, storyn är nog inte sann. ICA-ligan eller Konsumligan är det inofficiella namnet på samlingen, främst pensionärer, som en gång på förmiddan och ibland en gång på eftermiddan samlas på torget framför apoteket för att prata bort någon timme.
Jag och polare Olesen var uppe vid gamla skjutbanan och letade tomhylsor när det small. Ett skott brann av cirka tio meter ifrån oss. :-Men va i…, det är väl ingen skjutövning nu heller!! Kalle Schelin stod strax bredvid och sköt kråkor :- Det är 25 öre i skôttpengar på di här, pôjker sa han. Det var ganska nära att man hade ”drete i byxera”. Ibland gick han på gatorna med två hundar, flickvännen Vega och hagelgeväret på ryggen:– Kolla, där ä Kalle, å bössa, å hunnera, å Vega har han mä säj, och av infödingarna i Forshaga som kände till honom, var det ingen som höjde ett ögonbryn. Det var nästan mer regel än undantag att han skulle gå runt i samhället med en bössa på ryggen. Allt var nog inte riktigt med där tror jag, och jag vet att många tjejer var lite rädda för honom. Mej veterligt var han väl inte våldsam så, men många uppfattade honom nog som lite obehaglig. Trots allt var han en legend som folk talar om, om 30-40 år.
Va stolt man va när man hade ett klistermärke från Koppartrans på cykeln när man va liten, eller Caltex eller Esso eller UNO X eller från någon annan mack som inte fanns i Forshaga, dom märkena var ju sällsynta. Jag har ett klistermärke som sitter ovanför en dörr, i källaren hemma hos morsan, ”Welcome to Kalle in Forshaga, S-län”. Dä ni. Kalle på macken, ännu en legend. Shell, Gulf och Nynäs fanns ju här, så dom märkena var ju ganska lätta att få tag på. Ett Stockholmsstyre på cykeln var ju döfränt och sen ner till Åsmyra och dra en repa vid sandgropen och köra lite ”motocross” på stigarna som ännu finns kvar. Att man sen var ut och åkte cykel på länsorna i älven är väl preskriberat idag.
En bunt med filmstjärnor med en gummisnodd runt, hade man ofta i fickan. Little Joe, Hoss, Adam och pappa Ben i bröderna Cartwright var lite av favoriter. Elvis var väl också en favorit. När man hade många dubbletter så kunde man ”kasta ut” d.v.s. man sprang med armen sträckt uppåt, kompisarna följde efter, filmisarna i nypan och så kasta man dom på backen, så fick polarna ta dom som dom ville ha. Det var grejer det. Hockeybilder från allsvenskan, säsongen 1967-68 samlade man också på. En del namn sitter fortfarande kvar i skallen, Curt Edenvik (AIK), Hans Jax (Leksand), Jan-Erik Lyck (Brynäs), Des Moroney (Västerås), Mats Hysing (Södertälje), Per-Arne Hübinette (Mora), Kjell Rune Milton (Teg) o.s.v. och nu kan man nog inte namnge någon i dagens Tre Kronor ens en gång.
Men det är ju så, räkna upp tio utförsåkare i dag, man kanske kan nämna två, tre stycken. Räkna upp tio under Stenmarks-epoken, det klarar man lätt. Gustavo Thöni, Andreas Wentzel, Phil o Steve Mahre, Piero Gros, Bojan Krizaj, Hans Enn, Paulo Di Chiesa, Marc Girardelli, Peter Popangelov, Paul Frommelt, Heini Hemmi, Christian Neureuter och några till. Ja ja, men vad ska man med alla dom namnen till egentligen. Ja, dom bara sitter där.
Börjar minnet bli fullt så man inte får plats med nya namn eller vad beror det på. Intresse? Men man var väl inte så värst intresserad av utförsåkning på Stenmarks tid heller. Det är kanske därför man har börjat skriva ner lite minnen, så att man har det på pränt, så man kan fylla på i hjärnan med mera och nyare händelser och anekdoter, eller är det så att man kanske inte behöver, eller kan lära sej mer, eller att man helt enkelt inte orkar ta åt sej allt, typ ”vem bryr sej”.
Nej man har väl kommit dit i livet då mycket går på rutin och sunt förnuft, både på gott och ont. En ha vart mä förr. Dä årner säj, å gör dä inte dä, så blir dä nog väl ändå.
Jag vill ta tillfället i akt att TACKA SÅ MYCKET för alla positiva kommentarer jag har fått, angående mina funderingar och berättelser, både i gästboken, kommentarer under berättelserna och även muntligen, det värmer ska ni veta.
Ha er så bra i höstmörkret.
Tommy Svensson i november 2009.