Det var här det hände.

TJENARE FOLKET

Det var här det hände.

Två tonårstjejer står i hörnet och dividerar om vilken buss dom ska ta, en kostymklädd ”nisse” står strax bredvid och pratar i sin mobil, en tant kommer ut från Åhléns med två bärkassar, själv står jag 7-8 meter därifrån, på andra sidan gatan. Jag minns att jag tänkte tanken: Men snälla, visa lite värdighet! Det var i hörnet, precis utanför ingången till Åhléns i Karlstad, som farsan ramlade ihop i en hjärtinfarkt, han avled senare på sjukhuset. Dom kunde ju stanna upp och ägna en tanke åt våran farsa och farfar, tyckte jag. Men tjejerna, ”nissen” och tanten brydde sej inte, och varför skulle dom göra det? Farsan var ju helt anonym för dom. Platsen, hörnet vid Åhléns, betydde ju inget speciellt för dom. Platsen, för mej, är trots allt ganska så odramatisk i och med att man inte var där när det skedde. Man vet bara att det var där det hände, men man stannar ändå till där och låter tankarna och funderingarna gå.

Jag brukar ofta stanna till och fundera lite på olika platser där någonting har hänt: Just för, att det var här det hände. Ibland är ju platsen intakt, helt och hållet som den såg ut då det begav sej. Två för mej intressanta händelser är dels Palmemordet, där är ju platsen sej lik och dels Lunde, Ådalen 31, några hus och ett plank finns inte kvar längre, annars känner man igen sej från bilder man har sett. Men ibland är det helt oigenkännligt. 1993 stod jag vid en liten sandlåda som var utanför ett nybyggt bostadsområde i Berlin, några bilar stod parkerade strax intill. Ett par meter rakt under mej fanns resterna av Hitlers bunker, där han 48 år tidigare (troligen) sköt sej genom munnen, eller som den medicinska termen lyder, akut blyförgiftning. Det var här det hände. Man kände historiens vingslag, fast inte riktigt ändå tack vare nybyggnationen.

Fortfarande Berlin. Cirka 150 meter rakt österut från ”Checkpoint Charlie” på den södra trottoaren längs med Zimmerstrasse, där finns en stenpelare i (troligen) röd granit. Den markerar platsen där Peter Fechter sköts till döds när han försökte fly över muren den 17 augusti 1962. Någon halvmeter från pelaren går en ”gatstensmarkering” i asfalten: Här stod Berlinmuren 1961-1989. Strax bakom pelaren, där Peter Fechters namn står inristat, finns/fanns en salladsbar i ett nybyggt hus. Idag ser platsen helt oskyldig ut, men då gick ju den s.k. dödsremsan där, d.v.s. det östyska gränsområdet fram till själva muren. Nu känner man inte igen sej alls, när man jämför dom svartvita bilderna på Peter, där han ligger skadeskjuten strax intill muren. Han förblöder och dör efter cirka femtio minuter, utom räckhåll för väst trots att han låg bara någon meter från hjälpen, fast på fel sida muren medan dom östtyska gränsvakterna lät honom ligga, trots att han ropade på hjälp. Men trots salladsbar, nybygge, och en vanlig trottoar vid en vanlig gata: Det var här det hände.

Jag satt en gång på trappan till domkyrkan i Köln och lyssnade på några peruaner, (typ Los Incas, El condor pasa), som stod och spelade på den öppna platsen framför kyrkan då det slog mej: Just här stod några snubbar för 750 år sen och kämpade med dessa stenar som utgör grunden till Kölnerdomen. Sånt fascinerar mej lite grand. Man brukar säga :- Tänk om stenarna, väggarna, golven, taken kunde berätta. Samma tanke hade jag vid Forum Romanum i Rom: Exakt här på denna plats stod det också några snubbar för 2 500 år sedan och murade dessa stenar. Jag tycker tanken svindlar. Jag måste också erkänna att jag har lite mani att plocka med lösa stenar från historiska och kända platser. Den här stenen var med när det begav sej.

Nu befinner vi oss på Stora Ensos fabriksområde i Forshaga. Där långtradarna svänger runt vid utlastningen för att hämta rullar omkom Helmer Lennartsson, 1968 i en olycka. Spritfabriken som han jobbade i när olyckan hände låg just där på denna plats. Arne Jansson som dog 1972 vid ”Rasantan”, en legendarisk skärmaskin på Tetra-tiden, där finns idag en trappa som går in till en stor container som innehåller styrelektronik till en av beläggningsmaskinerna. Bengt Svensson fick en infarkt en höstkväll 1973 vid cykelstället. Han avled senare på natten. Då stod ju cykelstället naturligtvis utomhus. Idag är ytterväggen som cykelstället stod vid en innervägg. 1974 byggdes ett färdiglager som 1977 blev nuvarande skärhallen. Idag står det inställningsrullar och skräpcontainers där cykelstället stod denna kväll 1973, cirka 15 meter från ingången till omklädningsrummet. Och där Oskar Thorsson fick 150-gradig lut över sej passerar endast vindarna, ett tiotal meter över björkslyn, där sulfitkokeriet fanns en gång. Det är sånt där som slår mej ibland, det var här det hände.

Ett härligt minne, i kontrast till alla dödsfall, är backen i Fjällbacka. 1967. I en av dåtidens rockvideo åkte Hepstars nerför backen, sittande på ryggstödet i en nercabbad jänkare. Låten var ”It’s nice to be back again”. Tre år senare kommer morsan, farsan och bröderna Svensson nerför samma backe sittande i en grå Saab V4. Brorsan och jag utbrister nästan samtidigt:- Uhh, dä va ju här di åkte. Den känslan var hur häftig som helst. Det behövs inte mycket ibland.

I och med man har bott i Forshaga i drygt 53 år så har man ju tusen minnen från allt som har hänt här, en del starkare än andra, en del kommer man på i efterhand, en del faller i glömska efter ett tag. Ibland kommer man på oväsentligheter som att, precis här stod jag och käka en korv med bröd när Jörgen avlossade världens brakare. Och ibland lite mer eftertänksamma, det var här på denna plats som jag talade med Karl Erik Larsson, alias Håkan i Änga, sista gången strax innan han gick bort.

Det var väldigt vad minnesmärken det var efter den här gatan da: ”Det var precis här som vi kysstes första gången den 28 maj 1963, Lars-Åke o Siv.” Men va puttenuttit.” Exakt här på denna plats så spydde Krister efter den stora festen hos Lasse den 16 juni 1974”. Ja ja, så det kan bli. ”Här cyklade Ove omkull den 12 augusti 1979 och bröt handleden”. Hoppsan. ”Just på denna plats bajade Karo på sin allra första långpromenad den 14 juni 1981”. Nämen gjorde han… o.s.v. Det kanske skulle bli riktigt roligt att läsa på alla skyltar. Nej det är nog bättre att det är som det är. Men jag tror att Lars-Åke o Siv minns platsen och troligen Ove, kanske inte Krister, och Karo sket väl fullständigt i det (hö hö) men för oss andra så är det väl så att just dom platserna inte betyder så mycket. Men det är ju så, en del platser betyder mer för andra, liksom en del platser betyder mer för mej, att det var här, just precis här, det hände.

Fotnot. Lars-Åke o Siv, (Ja, folket hette ju så när 60-talet var ungt) Krister, Lasse, Ove och Karo, namn, datum och vad dom gjorde är bara tagna ur luften. All eventuell likhet med verkligheten är en ren tillfällighet, som det brukar heta.

Tommy Svensson på plats den 6 oktober 2009.