Natten då jag mötte Karl Wilhelmsson.

TJENARE FOLKET

Natten då jag mötte Karl Wilhelmsson.

Platsen är Stora Enso Forshaga. Nattskiftet mellan den 11 och 12 september 2009. Jag står vid pumpstationen för gasol, mellan råpapperslagret och Klarälven.

Nattluften var rå. Några tunna dimslöjor vältrade sej in från älven. Den stora gasoltanken såg större ut än den brukar, där den stod ute i mörkret och dimman. Den är placerad ett 50-tal meter ifrån pumpstationen. Pumpstationen är en liten byggnad bestående av tre tegelväggar och ett plåttak. Den fjärde väggen består av ett Gunnebostängsel med en gallerdörr. En strålkastare till vänster om gasoltanken förstärkte dimman där älvorna syntes dansa över den öppna ytan framför den. Strax bakom tanken går ett stängsel som omgärdar hela fabriksområdet. Ytterligare ett stängsel omgärdar bara gasoltanken. Obehöriga äga ej tillträde. Klockan var strax före fyra. Jag hade fyllt på gasol i trucken, hängt tillbaka slangen med munstycket i sitt skåp och stängt av kranarna vid påfyllningen. Jag hade precis dragit nyckeln ur låset i den gallerförsedda dörren då en skrikande räv fick mitt hjärta att slå frivolter. Det spöklika ljudet skar genom natten. En liten virvelvind drog runt några vissna löv trots att det var helt vindstilla. Det gick en obehaglig känsla genom kroppen. Hade räven blivit skrämd av något? Det var nästan som ett förebud, ett varsel… Det var då jag såg det.

Ett litet ljus strax till höger om den stora gasoltanken drar till sej min uppmärksamhet. Ljuset skär igenom dimslöjorna, och det verkar vara på väg åt mitt håll. Konstigt, det ser ut som en liten lykta, jo visst är det de, och en liten figur som håller i lyktan. Någonting större och mörkare går strax bakom. Utan att ta notis om stängslet går figuren med lyktan rakt emot det. Konturerna av en häst och en gubbe med en bredbrättad hatt växer fram. Gubben sitter på hästryggen. Hästen verkar ha en vagn efter sej. Vad tusan är detta? Nu ser jag att figuren med lyktan är en pojke i tio-års åldern. Men det är någonting som inte stämmer. Det är stängslet. Det verkar som om pojken har gått rakt igenom det, strax bredvid gasoltanken och hästen, gubben och vagnen har följt efter. Eller ser jag så fel? Nej det gör jag inte, dom har gått rakt igenom! Men staketet är ju helt! Det här fattar jag inte riktigt. Dom kommer allt närmare, sakta men säkert och jag kan ju höra hästens frustande andetag så det är inga spökfigurer, eller är det de? Det känns overkligt på något vis. Plötsligt skriker gubben till pojken: – Va ä dä där, rakt fram. Dä ser ut sôm e stor klo. Jag hoppade till rejält.

Min första tanke var att dom hade fått syn på trucken med gripklon. Mer besynnerligt var ju varför dom inte såg staketet och tanken. Eller vad är det frågan om egentligen. Jag beslöt att ta reda på detta och tog några steg ifrån trucken. Pojken stannade upp då han såg mej, och skrek till gubben:- Stanna, det står någon här! Gubben fick stopp på hästen och hajade till när han såg mej. :- Va ä du för en, sa han. Jag presenterade mej med namn, och jag reagerade på kläderna dom hade på sej, dom var ju inte direkt moderna. Vilka är ni då, fråga jag tillbaka :- Jag heter Karl, sa pojken, Karl Wilhelmsson, å han heter Strömberg, hästen heter Röllina. Vi ä på väg te såga mä timmer.

Men snälle nôn, sa jag, mett i natta å dä finns inga såg här. :- Jo-o dä gör dä, bortôm mattfabriken, sa pojken. Nej, sa ja, den la di ner för hundra år sen. Plötsligt kände jag riktigt kalla kårar likt ett expresståg, fara rakt igenom kroppen. Jag tittade upp, blinkade med ögonen, blinkade igen och blinkade en tredje gång. Men va i… Stängslet, gasoltanken och pumpstationen var borta, likaså trucken. Dånet från forsen var inte sej likt. Jag vände mej om och fattade ingenting. Där låg den gamla mattfabriken med sågen lite längre bort och den stora vita herrgården var strax bakom mej. Höll jag på att bli tokig. Vad är det som händer? Jag befann mej plötsligt 100 år bakåt i tiden.

:- Jag är tôlv år, sa pojken, dä blev jag i år, 1901. Va! Är det 1901? Har jag fått nippran totalt. Men ändå slog det mej. Dom hade säkert gått sin vanliga rutt, stängslet och gasoltanken fanns ju inte 1901. Kraftstationen byggdes 1950, var det därför forsen lät annorlunda? Ljudet från dom fem ramarna vid sågen hördes tydligt när sågbladen tuggade sej igenom virket, korkmattorna som hängde i torksalen i linoleumfabriken och röken från skorstenarna vid sulfitfabriken som blandade sej med dimman. Detta är ju inte sant. Jag nöp mej i armen, jodå jag var vaken. 1901… Hjärnan hängde inte med. :- Dä ä ju e sax, sa gubben, pojken tog upp en stor timmersax som låg på marken. Det var den klon han menade. Trucken fanns ju inte, men mej såg dom. Kanske för att jag var av kött och blod.

:-Nä, vi måste vidare, sa gubben Strömberg till pojken. Karl med lyktan och Strömberg på Röllina med en fullastad timmervagn efter sej, gick förbi mej och jag såg att det var en rallbana som vagnen drogs fram på. Det var rälsen som pojken skulle följa då han lyste med sin lykta. Jag vet inte hur länge jag bara stod och gapade, tio sekunder eller tio minuter, allt medan ekipaget försvann ner mot sågen. Tidsbegreppet fanns inte längre. Det här var det mest underligaste jag varit med om. Då kommer den iskalla vinden tillbaka igen och drog rakt igenom kroppen, jag blundade, gnuggade ögonen, skakade på huvudet och försökte komma till sans. Jag tittade upp. Sågen hade tystnat, forsen hade fått tillbaka sitt vanliga brusande. Dom för mej bekanta byggnaderna var också tillbaka, lagret, gasoltanken, stängslet… Men vad var detta för någonting jag hade upplevt, hade dimmorna och mörkret spelat mej ett spratt, en hallucination på grund av tröttheten, klockan var ju trots allt fyra på morron. Eller var det verklighet. Jag hajade till, vad det inte en ljuslykta som jag skymtade nere vid älven och lät det inte som en häst som drog på någonting. Jo, eller…

Epilog

Forshagasågen var i drift i cirka hundra år. Den var med om två omfattande förändringar, dels 1839 och en nybyggnation 1873. Några knackiga år runt förra sekelskiftet gjorde att driften upphörde 1906. Den låg ungefär där Stora Ensos matsal nu ligger. Karl Wilhelmsson började som lyspojk vid sågen i Forshaga, tolv år gammal. Sågen hade ett virkesupplag på näset. Dom mörka höstnätterna fick han gå före med sin lykta och visa vägen för dom hästdragna timmervagnarna. Jag menar, flera tusen människor har haft sitt arbete vid industrierna i Forshaga under dom cirka 200 år som olika verksamheter har pågått i området. Det kanske inte är så konstigt att några själar går igen och visar sej ibland. Särskilt höstnätter. Dimmornas och gengångarnas tid.

Om berättelsen är sann? Nej, det kan jag väl aldrig tro, men man kan ju inte vara riktigt säker… Det finns mycket mellan himmel och jord som man inte begriper.

Personligen vet jag inte vem Karl Wilhelmsson var. Kanske någon vet. Han levde mellan 1889-1981 och jobbade troligen på ”Gråten”, Dejefabriken, fram till sin pension i mitten på 50-talet. Hans fru hette Hildur och levde mellan 1893-1974. Graven finns (än så länge) på Nedre Ulleruds kyrkogård. Dom bodde möjligtvis i Östra Deje. Karl Wilhelmsson berättade med egna ord om sin tid som lyspojk. Den finns att läsa i Albert Janssons bok ”Forshaga verk och vila”. Jag tror t.o.m. samtalet mellan Albert och Karl finns på DVD, utgiven i hembygdsföreningens regi.

Men det är lite fascinerande att tänka, det var här, där jag står och tankar trucken som han gick med sin lykta för drygt 100 år sen. ”Då såga geck”.

En berättelse tillägnad Gösta Svensson, Axel Svensson, Henning Norén, Ernst Norén, Evald Stålberg, Karl Wilhelmsson och alla andra, kända och okända, som nu är borta från jordelivet men som har haft sin utkomst vid industrierna i Forshaga.

Tommy Svensson i september 1901. Nej, nu är det 2009.