Die Mauer ist weg.

TJENARE FOLKET

Die Mauer ist weg.

Tåget hade ringlat sej fram i de trånga dalgångarna i södra Thüringer Wald och stannat någon kilometer norr om Ludwigstadt. Klockan var 01:58. Tjugo meter framför loket fanns en av orsakerna. En stor grind med bommar som effektivt spärrade den dubbelspåriga järnvägen. Den andra orsaken var att tåget skulle anlända till den lilla östtyska gränsstationen Probstzella klockan 02:02 och att hela Europa den natten, den 28 september 1986, skulle gå över till vintertid. När klockan blev 03:00, blev den ju 02:00 igen. En timmes väntan i en tågkupé. Utanför fönstret fanns den kyliga mörka septembernatten, men något badade i ljus. Gränsen, gränsen mellan Öst och Västtyskland. Järnridån som klättrade upp på det skogsbeklädda berget.

Klockan blev 02:00 för andra gången denna natt. Då rasslade nattåget München-Berlin mödosamt igång och körde i sakta mak genom den första delen av gränsen. De stora bommarna, som öppnats av östtyska gränsvakter, utgjorde en liten del av den hårdbevakade järnridån. Tåget gick sedan i en korridor, ungefär en kilometer lång med stängsel på båda sidor om spåren. Natten blev till dag. Strålkastare lyste upp hela tågsättet. Tåget stannade i Probstzella, klockan var 02:02. Passpolis, tullare, gränsvakter och schäferhundar höll hela tiden järnkoll på lok och vagnar. Uppe på en gångbro över spåren stod det beväpnade vakter. Speglar och handstrålkastare användes under vagnarna. Jag befann mej i Östtyskland.

Det västtyska loket kopplades bort. Tågbesättningen byttes ut. En passpolis öppnade dörren till kupén, som jag delade med en tysk tjej och en kanadensare. Polisen sträckte upp handen ovanför kupédörren och tryckte på ljusknappen: – Ihre Pass bitte, sa han myndigt. Granskade mej med likheten på passfotot, tydligen blev jag godkänd. Ett transitvisum till Västberlin skrevs ut.:- Sehr gut:- Danke schön, svarade jag. Ett dieseldrivet östtyskt lok kopplades till och fick dra vagnarna vidare genom natten. Destinationen var nästa gränsstation, kontrollbanhof Griebnitzsee i östra Potsdam, en av Berlins gamla förstäder som efter kriget hamnat på östtyska sidan.

En konstig känsla var att, där satt jag i en tågkupé i ett låst tåg på väg i den östtyska natten och fick syn på ett öppet landskap, en cyklist på väg över en gammal stenbro och jag tänkte :- Jag lever trots allt i frihet, det gör nog inte han eller… Östtyska stationer som Saalfeld, Camburg, Jena, Dessau, Jüterbog och några till passerades bara. Jag minns när vi passerade Dessau i cirka 40 km fart. På perrongen stod det fyra östtyska banarbetare i natten och tittade på tåget från väst som var på genomresa genom Östtyskland och som åkte förbi dem på några meters avstånd. Så nära men ändå långt ifrån. Undrade hur dom tänkte: Väst, kapitalism, utslagning, arbetslöshet eller: Väst, frihet, pengar, lyx eller också brydde dom sej inte alls, dom såg det som vilket tåg som helst. Dom hade troligen sett ett antal transit tåg som bara åkt förbi, från Västtyskland till Västberlin. Trots att det var rätt så intressant att se Östtyskland genom rutan tog tröttheten ut sin rätt.

Jag vaknade till när tåget stannade strax innan gränsen vid Griebnitzsee. Bommarna öppnades och tåget kom in i ny korridor. Denna gång var den 3,6 meter hög, kritvit och gjord av betong. Die Mauer. Berlinmuren. Det östtyska loket kopplades bort. Tågbesättningen byttes ut igen. Samma stenhårda koll av tåget med speglar som visade dolda utrymmen under vagnarna och schäferhundar som försökte lukta sej till någon som ville fly till väst och framför allt, gränsvakter som med sina automatkarbiner var beredda att öppna eld mot sina egna medborgare. Ett tiotal som hade försökt fly till väst har skjutits till döds vi denna gränsövergång.

Tåget anlände till West Berlin Bahnhof Zoologischer Garten (Bahnhof Zoo) strax före 07.00. Med Uli Edels film från 1981 “Vi barn från Bahnhof Zoo” i tankarna hade man en föreställning om hur det skulle se ut där, men det såg värre ut i verkligheten, väldigt nedslitet och skitigt. Bahnhof Zoo rustades upp i slutet av 1980-talet och är numera en riktigt fräsch station som har all service man kan tänka sej. Väl framme i Berlin slog paniken till, men det var mer på det naturliga planet så att säga. Öl, bockwurst och det salta brödet som jag hade stoppat i mej i München dagen före, gjorde sej riktigt påmint och ville ut. Toan på stationen var stängd för reparation och sanering. En skylt visade på en ambulerande toa i en ”cirkusvagn” utanför själva stationen, den var också stängd. ”Kisstanten kommer snart”. En 24 timmars-öppen hamburgarrestaurang tvärs över gatan blev räddningen.

Inne på toa blev det en blästring av stolen med både ljud och ljuseffekter. Den som säger att det är skönt med sex har aldrig varit riktigt skitnödig och att sen lätta på trycket och bli fem kilo lättare, den känslan gick inte att beskriva. Medan jag stod och tvätta händerna kommer en herre med rocken lite stiligt slängd över underarmen, kliver in i det bås där jag just suttit, gör en piruett, kommer ut igen och går in i båset bredvid. Jag försökte se väldigt oskyldig ut. Lukteffekterna hade tagit över. Det var allt en känslig typ tänkte jag, men ska jag va ärlig luktade det väl inte särskilt hemtrevligt där inne.

Övergångarna mellan Öst och Västberlin var sju till antalet. Speciella gränsövergångar fanns för västberlinare och för västtyskar. En speciell fanns för bara ”Ausländer”, icke tyskar, den berömda ”Checkpoint Charlie”. Men en övergång fanns för alla, det var Bahnhof Friedrichstrasse. Dit kom man endast med U-Bahn och S-Bahn. d.v.s. tunnelbana och pendeltåg. Stationen låg inne i centrum av Östberlin och var troligen väldigt välbevakad. Endast en plåtvägg som ersatte Berlinmuren här inne, skiljde öst från väst. Där fanns östtyska tax-free butiker som sålde billigt, sprit, cigaretter, parfym m.m. Vid den gränsövergången passerade jag över till Östberlin första gången. Ett 24-timmars visum skrevs ut av en passkontrollant som hade de klarblåaste, skarpaste ögon jag någonsin har sett. Han tittade på mej, och trots mina 187 centimeter kände jag mej ganska liten. Jag inbillade mej att, den där, han ser mitt skonummer, vad jag ätit till frukost, kragnummer, att jag hade blå kalsonger på mej, att jag nyss hade varit på toa, en riktig röntgenblick med andra ord. Clintans hårda blick var det rena dagisnivån på jämfört med denne, nej den blicken var hemsk. Dom hade säkert letat i hela Östtyskland efter den här snubben. För att komma in på östsidan om muren tog dom ut en växlingsavgift för att få in lite hårdvaluta. 25 D-mark bytte dom mot lika många DDR-mark.

Sista gången jag besökte Berlin innan muren föll var den 2 oktober 1989. Även om det hade börjat hända saker i och med Glasnost och Perestrojka kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att: Om en dryg månad kan man röra sej fritt i hela Berlin. Muren föll ju 9 november 1989.

Die Mauer ist weg. Muren är borta. Till hösten är det 20 år sen. Tiden går. En del gamla östtyskar ser tillbaka på DDR-tiden och muren med lite nostalgi, som i folkhumorn kallas ”ostalgi”. Dom saknar livet i Östberlin som på ytan var fri från kriminalitet, arbetslöshet och utslagna människor, men priset var personlig frihet. En f.d. östtysk medborgare sa några år efter murens fall: – Förr stod vi vid ruinens brant, nu har vi tagit ett steg framåt, det får du tolka hur du vill…

Personligen är jag glad över, eller rättare sagt, det var intressant att ha sett Berlinmuren ”live” så att säga men det tyckte nog inte alla.

Tommy Svensson den 7 juni 2009

4 Replies to “Die Mauer ist weg.”

  1. Ursäkta en sen kommentar…Orginalvitsen var fritt översatt: BRD (Västtyskland) står på ruinens brant, och vi (DDR) är två steg framför

  2. Liege, där var vi ju! Det var väl där vi sov så det är i alla fall ett ställe man kan sova på så helt fel hade du inte Jaana! 🙂

  3. Hej Tommy!
    Visst har världen blivit märklig ang. sunt förnuft och hur vi fostrades och lekte som barn. Ibland känner jag som om det var en annan slags värld, en trygg och barnvänlig värld. Men vi lever ju i denna tiden och vi har makt att kunna förändra om vi vill.
    Kul att läsa om tågfärden, jag tågluffade massor av gånger under 80talet kors och tvärs i europa, inte så mycket i Tyskland , men jag har varit där lite. Hamburg haupbanhof är där vi byter tåg till Paris. Tänker på hur naiv jag var, du vet orten Liege, jag trodde länge att det betydde liggvagn…..hm…
    Sköt om dig och de dina, jag har skickat en inbjudan till Ruben om konfirmation. Vi får väl se hur det går. Skräm inte bort honom 🙂

Leave a Reply to Jaana Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *