TJENARE FOLKET
Ett år har gått.
Det lät som om någon knackade försiktigt med fingertoppen på fönsterrutan. Jag satte mej upp i sängen, innan jag var riktigt vaken, för att öppna fönstret åt Elsa, katten, men det som var konstigt var att det knackade på ”fel” fönster. När jag tittade på fönstret, där knackningarna kom ifrån, upphörde dom men jag såg ingen utanför, ingen människa eller fågel eller något föremål, Elsa var heller inte där. Jag öppnade aldrig fönstret. Dessutom, såg jag sen, Elsa var redan inne!
Elsa brukar ”knacka” på det andra fönstret när hon ska in och då låter det inte riktigt som fingertoppsknackningar. Rent reflexmässigt så sätter jag mej upp i sängen, öppnar fönstret, släpper in katten, stänger fönstret, lägger mej ner och somnar om. Det hela är gjort på fem sekunder.
Klockan var 04.56 någon gång i maj ifjol. Min sambo reagerade också på knackningarna. Jag skulle upp och jobba förmiddagen, så klockradion drog igång 04.50 och sen ska man ju ”snooza” i tio minuter, men innan klockradion hann repetera var det någon/något som knacka på rutan. Vem?? Vad??
Två månader tidigare hade farsan gått bort. Kan det ha varit han som knackade på rutan för att se till att jag kom upp i tid, eller. Själv har jag ingen som helst naturlig förklaring till det hela, samtidigt är jag ganska så skeptisk till övernaturliga saker, men man vet ju inte…
Ett år har gått sen farsan dog. Torsdagen den 6 mars i fjol var vi och handlade på Coop på Herrhagen i Karlstad. Vi sa hej då till varandra vid hissdörren på Orrholmen. Fyra dagar senare fick han infarkten, ytterligare tre dagar senare avled han. Väck mej, jag drömmer, vet jag att jag tänkte många gånger. Efter begravningen var man ganska så slut, både fysiskt och mentalt, men man hade ändå inte riktigt haft tid för sorgearbetet. Den praktiska biten stal lite tid så att säga, begravning, telefonsamtal, lägenhet, möbler, kläder, m.m. I somras ville man bara lägga locket på och försöka glömma allt ett tag. I höstas kom sorgen tillbaka. Sorgen är ju som bekant kvittot på kärleken till den man saknar.
Livet måste ju ändå gå vidare, det gör det också fast minnena gör sej starkt påminda ibland. Förra fredagen, den 6 mars, var jag på Coop på Herrhagen och handlade, på dagen ett år efteråt. Jag var med farsan ganska ofta dit och handla. Jag har inte varit där sedan 6 mars ifjol och visst kunde jag se honom vid drickbackarna, vid potatisbingen, vid charkdisken och ostpajen som han köpte, den som låg kvar i frysen när vi städa ut lägenheten.
En stark dröm som jag hade några veckor efter begravningen, var att jag och cirka 50 andra satt på något möte av nåt slag. I ögonvrån ser jag en person samtidigt som ordföranden säger till honom:- Du ska inte vara här, du är ju död. Personen svarar:- Det vet jag väl för fan! DET VAR FARSANS RÖST. Jag rusar upp från stolen och skriker:- Vänta farsan. Jag springer efter honom, han går iväg, bort i någon korridor men han bara försvinner i tomma intet. Den drömmen kändes.
Vad hade man gjort om han inte hade avlidit utan fått leva resten av livet, kanske med hjälp av respirator. Beslutat, vi stänger av, eller. Vilken mardröm. Jag menar farsan som ett kolli på långvården, det är ju absolut inte den bilden man har av honom. Nej man vill minnas honom som han var, ute med sin cykel, eller sitta och berätta som en farfar ”ska” göra. Så vi sa det, både jag och min bror liksom även syskon till farsan, att det var bäst att det blev som det blev när det ändå skedde. Men om det skulle vara så att ens nära och kära ligger som ett kolli, hur resonerar man då? Jag är glad, om man nu kan säga så, att vi slapp ta det beslutet när det gällde farsan. Risken att han blivit ett kolli var ganska stor, för efter ett hjärtstopp på cirka tio minuter, så har nog hjärnan tagit mycket stryk.
Med allt mer minskade resurser inom äldreomsorgen så lever ju många som vårdpaket. Man talar om ett liv efter döden men det måste finnas ett liv före döden också. En del anhöriga är beundransvärda när dom hjälper sina äldre och sjuka när inte vården räcker till. Det finns ju också folk som har passerat ”bäst före datum” med flera år och som själva tycker att, ”vad gör jag här, låt mej vandra vidare”. Där anhöriga inte orkar, kan eller vill besöka dom, eller kanske ännu värre, inte blir igenkända när dom hälsar på, men de anhöriga kanske tycker, att ett litet samvete har man ju och går och tittar till dom ändå, trots att samtalet dem emellan blir ”goddag yxskaft”. Många tycker nog att det bästa för en del är om dom finge somna in. Göra pinan kort. Jag menar håller man t.ex. en hund vid liv på konstgjord väg kallas det djurplågeri men håller man en människa vid liv till vilket pris som helst kallar man det humant. Men den biten kan vara väldigt svår, finns det liv finns det hopp. En del har det nog inte så lätt med ”de sista ljuva åren”, vare sej anhörig eller patient.
Jag tänker på Bosse, hunden, när jag fattade beslutet i höstas att han skulle avlivas. Det var jättetufft, man gråt som ett barn, men ändå kändes det bra för Bosses skull att jag inte tänkte på mej i första hand. Apropå Bosse, så hör jag ibland att han lägger sej på golvet bredvid sängen, trots att han nu har varit borta i fyra månader. Vad beror det på? Kan det vara så att det kanske finns en fjärde eller femte dimension som man inte har upptäckt ännu, eller är det ren inbillning. Men knackningarna vad var det? Vi reagerade ju både sambon och jag…
Ett år har gått. Jorden har snurrat ännu ett varv runt solen, och tiden bara går men det är väl egentligen tur att den gör det för annars skulle ju allting ske på en enda gång.
Tommy Svensson den 13 mars 2009
Jag håller med dig Tommy om vad som är humant eller inte. Läkarvetenskapen skall ju rädda liv till varje pris. och man kan undra till vilket pris både för den som blir behandlad och de anhöriga.
Jag tror att de som har dött finns nära oss och därför känner du av både hund och pappa. Vi vet ju inte vart “himlen” finns. Jag tror att himlen kanske är nära som ett slags parallelt “varande” och då upplever vi att det är nära. Jag läste idag i en bok som är ett samtal med biskopen och en filosoftjej. Han menade att kanske det är så att det som är oavslutar här på jorden i vårt liv fortsätter vi med i “himlen”? Det låter ganska logiskt för mig.
Sköt nu om dig och din käraste. kram från din präst