TJENARE FOLKET
En stilla stund.
Den tyske officeren kontaktade sin sambandscentral -: Vi måste få till ett eldupphör så vi kan hämta våra skadade där ute. Granater exploderade, kulsprutor smattrade, jorden omkring dem var i uppror, tyskarnas förluster växte för varje timme, varje minut.” Varför kommer inte ryssen och gör slut på oss”. Situationen var ohållbar. Ordern var stenhård, retirering var lika med dödstraff. Heinz Radler hade svimmat av smärtan. En grop i ingenmansland hade varit hans skydd i två timmar. Han hade fått underbenet bortskjutet strax under det högra knäet och ena handen var söndertrasad men han var ändå vid liv. Bredvid honom låg liket efter Reinhold Jamnitze, barndomskamrat till Heinz, båda uppväxta i Halle i östra Tyskland. Heinz vaknade upp ur sin chock och gjorde tappra försök att kravla sej upp till kanten på gropen. Han ville få ett slut på lidandet. Utan eget vapen eller egen handgranat kunde han inte göra det själv. Det krävdes hjälp av en kula från någon annan, sovjetisk eller tysk spelade ingen roll. -: Sikta rätt och skjut mej då. En eldupphörsignal hördes…
Östfronten, oktober 1943. Frontavsnittet hade stått stilla ett par dagar. Röda armén hade tillfälligt gjort halt för vissa omgrupperingar. Eldgivningen pågick ändå i oförminskad styrka. Den tyska sambandscentralen hade fått kontakt med den sovjetiska på ett frontavsnitt utanför staden Ljutesj strax norr om Kiev. Tyskarna önskade några timmars eldupphör. Överste Tsyganov godtog detta. ”Fyra timmar varken mer eller mindre”. En underlig tystnad lägrade sej över fältet. Ryssarna hade också skadade ute i ingenmansland. Sjukvårdare fick det svåra uppdraget att prioritera skadorna, vilka som man kunde ”lappa ihop” och vilka det var kört för.
Sjukvårdarna hittade en 21-årig tysk soldat från Halle. Hans högra underben var borta. En morfinspruta lindrade smärtan. Båren med Heinz lyftes upp, av två soldater med sjukvårdbindel runt hjälmen, och gungade iväg över lik och krevadgropar. Ett sönderskjutet hus drog till sej uppmärksamheten. Av huset återstod två väggar och en liten bit av taket, resten var kaffeved. ”Vad är det som låter? Ljuv musik? Är jag redan i himlen?” tänkte Heinz. Sjukvårdarna glömde också tid och rum och gick dom extra metrarna till det som var resterna av bonden Juri Konevs lilla torp. Mycket märkligt, Månskenssonaten av tyskarnas tysk Ludwig van Beethoven hördes.
Ett helt intakt piano stod i det hörn som fanns kvar av huset. Vid pianot satt en soldat från röda armén. Tre andra ryska soldater stod bredvid och lyssnade andäktigt med tårar i ögonen. Sjukvårdarna med Heinz emellan sig anslöt sej till lyssnarskaran. En av dom tre ryska soldaterna vände på huvudet och såg fienden i vitögat som stod och blinkade och kämpade med gråten. ”Kan dom också vara mänskliga, tänkte han, dom som har förstört och våldtagit vårt land”. Månskenssonaten klingade sakta ut.
Tre ryska soldater och två tyska sjukvårdare och ytterligare två tyska soldater som hade kommit dit, stod helt stilla en lång stund, rödgråtna. Att någonting kunde vara så vackert och mjukt för öronen. Under tiden hade Heinz givit upp. Han dog i en stilla stund av kriget. En av dom tre ryssarna, den 24 årige Sergej Uljanov som varit med ända från Stalingrad, hade sett många döda tyskar men just denna lugna stund och den döde Heinz berörde honom. ”Dom är ju också människor och det kanske finns någon som saknar dom, smärtan och rädslan är ju densamma hos dom. Patrioter säger att man ska dö för sitt land men aldrig att döda. Men i krig så gäller det att döda först annars hinner man själv bli dödad och då spelar det ingen roll vem som håller i vapnet, en 13 årig barnsoldat från Hitlerjugend, en elitsoldat från ett specialkommando inom SS eller en 70 åring från volksturm, det tyska hemvärnet, kulan eller granaten dom avlossar dödar oss lik förbannat. Det värsta med krig är att det gör oss till samma odjur som dom vi slåss emot”.
Men nu gällde det för Sergej Uljanov och tiotals miljoner andra Sovjetmedborgare att försvara fosterlandet och driva ut tysken, då gällde inga känslor för fienden.
Två timmar senare brakade helvetet loss när Stalinorglarna spelade upp sin konsert och mjukade upp dom tyska linjerna. Röda arméns ångvält rullade på över Vitrysslands och Ukrainas slätter, över tyska gränsen och in i Berlin och krossade slutligen, med de allierades hjälp, drömmen om Hitlers tusenåriga rike.
Jorden har större behov av att bli dyrkad än att bli täckt av blod (Voltaire)
Epilog
Östfronten, ett eldupphör på ett frontavsnitt för att samla ihop skadade, ett sönderskjutet hus, ett helt piano, en pianospelande soldat och tyska och sovjetiska soldater som tillsammans lyssnar, märkbart rörda. Det är sant. En ryss som var med om detta, berättade detta i en TV-dokumentär någon gång i slutet på 70-talet. Det hela berörde mej ganska mycket. Platsen finns men om det hela utspelades där vet jag inte. Namnen är påhittade liksom delar av storyn runt omkring.
Fotnot: Stalinorgel. Det tyska öknamnet på det sovjetiska raketvapnet, Katjusja, som inte var speciellt träffsäkert men som hade en enorm eldkraft och som dessutom åstadkom ett fruktansvärt oljud. Avskjutningsramperna påminner (med lite fantasi) om en kyrkorgel.
Tommy Svensson den 16 februari 2009.