TJENARE FOLKET
Högre, längre, snabbare.
Det gjorde inte så mycket att Hitler inte gratulerade mej, sa Jesse Owens för det gjorde inte president Roosevelt heller. Roosevelt ville inte stöta sej med sydstaterna därför kunde han inte gratulera en folkhjälte, hjälten var ju bara en neger. James Cleveland ”Jesse” Owens, vann fyra guld i Berlin OS 1936, 100 m, 200 m, längd och så var han med på korta stafetten 4×100 m. Resultaten i Berlin OS, 100 m 10.3, 200 m 20.7, längd 8,06 och stafetten 39,8 är ju väldigt gångbara inom svensk friidrott 73 år senare och med tanke på dom förutsättningarna som fanns då, kolstybb, ”kronans” gympadojor och ”startblocken” som var två gropar i kolstybben, är det riktigt beundransvärt. Lennart Strandberg hade samma förutsättningar när han senare samma år, 1936, i Malmö, förbättrade sitt svenska rekord på 100 meter från 10.5 till 10.3. ( världsrekordet var 10.2, Owens) Det svenska rekordet förbättrades först 36 år senare av Christer Garpenborg. (10.2)
Med dom världsrekorden Jesse Owens satte 1935-36, hade han blivit sjua på 100 meter (10.2), sexa i längdhoppet (8.13) och delad åtta på 200 meter (20.7) i finalerna i Berlin VM som nyss gick av stapeln. Som sagt, resultaten håller bra 73 år senare. Lite kuriosa angående länghoppet i Berlin VM, prisutdelare var barnbarn till Jesse Owens samt en son till Ludwig ”Lutz” Long.:- Jaha, och vem är ”Lutz” Long då. Tysken Ludwig Long och Owens sporrade varandra i längdhoppet i Berlinolympiaden. Hitler gillade inte att en arier som Long förbrödrade sej med en neger. ”Lutz” var också den förste att gratulera Jesse Owens till segern. ”Lutz” blev tvåa. Ludwig ”Lutz” Long stupade under dom allierades invasion på Sicilien den 10 juli 1943.
Under kriget sprang ju våra egna medeldistansare Gunder Hägg och Arne Andersson rakt in i svenskarnas hjärtan. 1942 satte Gunder 10 världsrekord, det är ett rekord i sig, antal satta världsrekord under ett år. Ingen skugga över Gunder och Arne, men under tiden dom sprang, var ju deras jämngamla och eventuella konkurrenter ute på slagfälten i Europa och Asien. 1946 stängdes Gunder och Arne av på livstid, dom hade tagit betalt för att springa. Hadelattan da da um papa, får man inte göra, inte bra. Aj aj aj, det skulle varit idag det. ”En mille annars springer jag inte”.
Bob Hayes, 100 meter i Tokyo OS 1964, är ett av mina tidigaste friidrottsminnen. Tidigare på kvällen hade 20 km gång avgjorts inne på den regntunga kolstybben, och Hayes innerbana liknade mer en leråker än en löparbana. Att tangera 10.0 under dom förutsättningarna var en prestation som hette duga. Att några dagar senare springa slutsträckan på den korta stafetten på den sjunde och betydligt bättre banan och ”springa skiten” ur konkurrenterna var något som en åttaåring (och flera med mej) imponerades rejält av. Tommie Smith, 200 meter 1968 i Mexico, 20 meter före målet sträcker han upp händerna och utan att lägga ner sej något extra dom sista metrarna stannar klockan på 19.83. Usain Bolt gjorde något liknande i Peking i fjol i 100 metersfinalen, (9.69) också imponerande. Bob Beamons 8.90 i längd i Mexicoolympiaden var något ofattbart. Jag vet inte hur många gånger jag mätte upp längden och imponerades.
Dick Fosbury som hoppa baklänges, hur fan bar han sig åt. Jag själv hoppade höjd vid den tiden och man blev ju sugen på att lägga om stil från hederlig dykstil till baklängeshoppning. Med 1.45 med just ”Fosbury Flop”, som stilen kom att kallas, vann jag skolidrotten för åttondeklassare, Ängevi 1970. Jo men ( Host host). Från Ängevi 70 tillbaka till Mexico 68. Lee Evans, 43.86 på 400 m imponerade stort. Amos Biwott som sprang och vann 3 000 m hinder i Mexico var den första (och kanske enda hittills) som har sprungit och hoppat över vattengraven utan att bli blöt om fötterna. Jag minns även Colette Besson en fransyska som hade vunnit 400 metersloppet, när hon stod på prispallen och tårarna föll, hela olympiastadion blev sjöblöt.
Juha Väätäinens 350 meters rökare på 10 000 meter i Helsingfors EM 1971 går till historien också (undrar om han hade klarat en dopingkontroll). Apropå finländare så har jag imponerats av deras förmåga att få fram spjutkastare av världsklass. Med Nevala, Kinnunen både pappan o sonen, Siitonen, Räty, Korjus, Härkönen, Parviainen och Pitkämäki med flera så har dom ju en stor tradition att spinna vidare på. Jag måste också nämna Jan Zelezny och norrmannen Thorkildsen, klippet dom har i utkastet…
För att nämna några svenskar minns man ju Gärderuds svettiga upplopp på 3 000 meter hinder, Montreal 1976. Östtysken Baumgartl, där han går upp jämsides med Gärderud och snubblar på sista hindret. Polacken Malinovski, som får göra ett akrobatnummer för att inte sätta spikskorna i tysken. Gärderud vinner och förbättrar sitt eget världsrekord från 8.09.8 till 8.08.2. Trots att jag inte minns honom riktigt måste jag även nämna Owe Jonsson. På EM i Belgrad 1962 vann han 200 metersloppet och tangerade sitt svenska rekord 20.7 och hans karriär pekade uppåt. Tretton dagar efter EM-bragden omkommer han i en bilolycka utanför Växjö. Däremot minns man ju Stefan Holms guld i Aten OS som var en nagelbitare. Christian Olssons tresteg icke att förglömma. Carolina Klüft i sjukampen var också svettigt…
Sen finns ju, kanske den störste friidrottaren av dom alla, Sergej Bubka, som sprang 100 meter på 10.4 och då hade han en stav i nävarna. Att gå in i stavtävlingen när dom andra har rivit ut sej. Bara en sån sak…
Det som är tråkigt det är att: Han/hon som vinner, kan man tro att den personen är ren och inte dopad, man blir misstänksam mot alla. Men det är ju så, det är så mycket pengar att tjäna inom idrotten idag så man är beredd att ta risker, både att bli avstängd ett eller två år eller kanske t.o.m. avstängd på livstid, och dom riskerar ju även hälsan. Med feta reklamintäkter och prispengar undanstoppade i madrassen kan man kanske leva gott ändå, efter att ha stängts av. Man funderar på Bolt, Michael Johnson och andra riktiga storfräsare. Mörkas det från olika friidrottsförbund med mutor. Köpt tystnad. Pengastarka sponsorer som styr över dopningsförbunden. Nej, man vill ju inte tro att det är så… Men Flo-Jo, östtyska friidrotten på 70-80 talen, Ricky Bruch, finska långdistansare på 70 talet bl.a. Lasse Virén på 10 000 meter i München 72, Ludmila Narozhilenko/Engquist, Kratochvilova och många till…Nja, där litar man inte på någon. Sen kan man fundera på Bob Beamon, vad hade han stoppat i sej, eller var det bara en ren lyckträff…
Usain Bolt startar ett 100 meterslopp, han har sprungit 65 meter, har således 35 meter kvar av loppet. Då startar en gepard för att springa samma sträcka. Den accelererar från 0 till 100 på drygt 3 sekunder. Teoretiskt sett kommer geparden före Usain Bolt när målsnöret passeras. Jo men.( Med en gepard i hasorna kanske Bolt får lite extra bråttom). En puma (alltså ett fyrbent djur och inte en läcker donna) klarar från stillastående, ett längdhopp på tolv meter, tre meter längre än Mike Powells rekord (8.95) från Tokyo VM 1991. En röd jättekänguru hoppar 3.10 i stillastående höjdhopp. Dä du Sotomayor ( V.rek 2.45) då får du nog dopa dej lite till…Så visst finns det rekord att slå. Människan som alltid har höjt sej över djuren, men där ligger vi i lä.
Annars tycker jag nog att dom verkliga friidrottarna är dom som tävlar i Paralympics, dom som tjänar lika mycket på ett år som Usain Bolt gör på en tjuvstart.
Å du då Tommy, dina personbästa, är det något att skryta med. :- Nja, 1.45 i höjd. 3.15 i längd och jag har aldrig sprungit 100 meter på tid. Men 60 meter, jag tror tiden var 11.4, det ni, på kôlstybben på Ängevi mä vite tennisskor å utan ”ryssfemmor”.
Tommy Svensson den 29 augusti 2009.