Säcks, Dråggs änd Råkkenrål.

TJENARE FOLKET

Säcks, Dråggs änd Råkkenrål.

:- Tjenare. Kommer du ihåg Harry Nilsson? :- Du mener han sôm jobbe sôm stabbläggere, då såga geck. :- Nej, jag menar han sôm höjde några glas ihop mä John Lennon å Ringo Starr. Ja, ganska många glas. Ja ja, väldigt många glas då.

Harry Nilsson, en svenskättling som hade en riktig 60-tals klassiker med ”Everybody’s talking”. På 70-talet hade han en lägenhet i Curzon Place i London vid sydöstra hörnet av Hyde park. I den lägenheten avled ”Mama” Cass Elliot av en hjärtattack den 29 juli 1974, 32 år gammal. Mama Cass Elliot var en av de fyra medlemmarna i Mamas and the Papas, där en av Papas var John Philips. John Philips skrev en av flower-powererans största brôtterhit, ”San Francisco”, som i Scott McKenzies tappning blev odödlig. Låten spelades in på försommaren 1967 och skulle göra reklam för den första större rockfestivalen, Monterey, som gick av stapeln 16-18 juni samma år. Platsen ligger cirka 20 mil söder om staden San Francisco. Monterey blev Jimi Hendrix, Janis Joplins och den engelska gruppen, The Who:s stora genombrott i USA.

Pete Townshend gitarrist i The Who och Jimi Hendrix hade båda i sitt signum att slå sönder gitarren i slutet på konserterna. I Monterey uppträdde The Who innan Jimi gjorde entré. Pete slog sönder sin först. Ha ha, tänkte han, nu är det ju inget sensationellt om Jimi slår sönder sin gitarr när jag redan har gjort det. När Jimi hade spelat färdigt så svarade han med att sätta eld på gitarren, and then smashing it. Det är ju så ska man göra om man är kung. Pete kände sej som en amatör och fick svårt att smälta det hela.

Keith Moon, trummis i The Who, var också 32 år gammal när han slutade sina dagar p.g.a. en överdos den 8 september 1978, två dagar innan Ronnie Peterson kraschade på Monza-banan. Keith Moon avled i en lägenhet i Curzon Place i London. Visst serru. Det var i samma lägenhet som Mama Cass Elliot slog ihop sina ljusblå fyra år tidigare. Harry Nilsson sålde därefter lägenheten och flyttade till Los Angeles. Han som köpte lägenheten utav Harry hette Pete Townshend. Åffkårs, ållrajt, jo nåu, jo sii. Zak Starkey spelar numera trummor i The Who. The Who med Pete Townshend och sångaren Roger Daltrey som aktiva PRO:are håller på ännu. Zak är förövrigt son till den där Ringo Starr som höjde några glas ihop med Harry.

Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och Brian Jones, Rolling Stones gamle gitarrist, har det gemensamt att dom alla var 27 år gamla när dom mötte rockstjärnedöden. Jimi Hendrix avled den 18 september 1970 på Samarkand Hotel, ett lägenhetshotell i London, inte så långt från det nordvästra hörnet av Hyde Park. Två gator från den berömda ”loppisgatan” Portobello Road. Jimi ligger begravd i Seattle. Janis Joplin dog också på ett hotell, fast i Hollywood, Landmark Motor Hotel den 4 oktober 1970. Den 1 oktober spelade hon in en låt, ”Happy Trails” som var en födelsedagshälsning till John Lennon som den 9 oktober skulle fylla 30 år. Hennes aska är spridd i Stilla havet.

Jim Morrison, frontfigur i The Doors, hittades av sin flickvän Pamela Courson. Han låg stendöd i ett badkar i deras lägenhet i Paris på morgonen den 3 juli 1971. Han ligger begravd på Pere Lachaise i Paris och hans grav är en kultplats i kolossalformat som t.o.m. undertecknad har besökt, trots att Jim inte var någon favvo alls i mitt tycke. Men man skulle ju dit och insupa atmosfären och låtsas att det inte fanns någon bättre artist. 1974 dog även Pamela av en överdos. Hur gammal var hon när hon dog? Hon var 27.

Brian Jones då? Han hittades drunknad den 3 juli 1969 i swimmingpoolen på sin gård Cotchford Farm, några mil söder om London. Envisa rykten säger att han blev mördad. För att förhindra att troféjägare gräver upp honom vilar Brian ”twelve feet under” på en kyrkogård i Cheltenham som ligger mitt emellan Bristol och Birmingham. På Cotchford Farm bodde förövrigt Alan Alexander Milne, Nalle Phus skapare, från 1925 fram till sin död 1956. Kurt Cobain ville inte vara sämre än de ovan nämnda rocklegenderna utan slutade sina dagar, 27 år gammal. Han tog hjälp av en hagelbössa den 5 april 1994, (troligen) självmord. Samtliga dessa Råkkenrållare hade nog tagit sej en liten drink, pudrat näsan, kanske ett bloss, kanske t.o.m. ett durkslag, nej sil kallas det visst, eller också blev det någon tablett för mycket strax innan dom avslutade sina jordeliv. (Jag tror min teori håller). På det hela taget verkade det inte vara så nyttigt i alla fall.

John Lennon, i mitt tycke en av de absolut största, sköts ned utanför sin bostad i Dakota Building i hörnet av 72:a gatan och Central Park West den 8 december 1980. I Central Park mittemot Dakota Building finns Strawberry Fields, ett område till John Lennons minne, uppkallad efter Beatlesklassikern. John är kremerad men det finns ingen grav, kanske att Yoko Ono har en urna hemma hos sej eller nånting ditåt. En annan Beatlesklassiker är The Beatles, The White Album. Albumet innehåller bland annat en låt, Helter Skelter, (personligen tycker jag det inte är någon höjdare). Helter Skelter (Huller om buller) tog Charles Manson som namn på det krig han skulle starta med hjälp av sin ”familj”. Det mest kända våldsdådet som dom åstadkom är väl mordet på Sharon Tate och fyra andra i Los Angeles den 9 augusti 1969. Sharon Tate som var gravid i åttonde månaden var ju gift med Roman Polanski vars kanske mest kända film är Rosemary’s Baby där Sharon Tate hade en liten biroll. Några av scenerna till Rosemary’s Baby spelades in utanför Dakota Building…

Charles Manson är idag 75 år, han skakar fortfarande galler.

En annan låt på The White Album heter ”Happiness is a warm gun” Lyckan är en varm pistol. John Lennon sköts till döds med fyra skott. Bang bang shoot shoot, sjunger kören i låten. Ja ja, man kan få till det om man vill. På dom två första spåren på albumet, Back in the USSR och Dear Prudence hanteras trumpinnarna av Paul McCartney. Det hör ett vant öra…Belive me. Att Back in the USSR spelades in dagen efter att dom ryska stridsvagnarna rullade in i Prag (21/8 1968) är lite extra kuriosa.

Elvis Presley 1935-1977, Phil Lynott (Thin Lizzy) 1949-1986, John Bonham (Led Zeppelin) 1948-1980, Sid Vicious (Sex Pistols) 1957-1979, Michael Jackson 1958-2009. Listan kan göras längre på artister som har gått en allt för tidig död till mötes på grund av hårt leverne. Men det är ju så i branschen, ”Dä kôster på å va på tôpp”. Harry Nilsson förresten, trots att han jobbade hårt med Säcks, Dråggs änd Råkkenråll, avled han på grund av ett medfött hjärtfel, 53 år gammal, den 15 januari 1994.

Å du då Tommy, vad är ditt förhållande till Sex, Drogs and Rock’n Roll? Ja man behöver ju inte vara Einstein för att räkna ut att till exempel fyra plus två är sex. Gräs har jag hört att en del brukar röka, men jag brukar klippa gräset när det blir för högt (apropå hög). Öl räknas kanske som en drog, men jag håller med tyskarna. Vad säger dom då? Jo att öl räknas som livsmedel. Och Rock’n Roll då?

Sommaren 1963 var jag på Skutberget, badplatsen utanför Karlstad. I en svartvit Opel hördes Trio me Bumbas rökare ”Spel Olles gånglåt”. När Bertil Lindblom, gitarrist i bandet, töjer strängen och river av ett solo skruvas volymen upp ytterligare. Solot hörs över hela parkeringen. Raggarna i Opeln kom i extas och nästan ”rockin their ass off”. Det var Rock’n Roll det. Sjuårige Tommy var jätteimpad. Hösten 1963 fick några långhåriga grabbar från Liverpool agera förband när storheterna Trio me Bumba skulle uppträda, bland annat i Eskilstuna. Grabbarna kallade sej visst för The Beatles. Basisten i Trio me Bumba, självaste Jan-Erik ”Bumba” Lindqvist, sa till John Lennon att:- Jag tror att det kan bli något stort av er. Man kan väl hålla med om att han fick rätt.

Hur har vi det med hotellröjarn då? Jo men, en och annan galge har man väl tagit med sej och sen så lämnade jag kvar en handduk en gång, slängd på badrumsgolvet på ett hotellrum i Stockholm. Led Zeppelin och ni andra hotellröjare: Släng er i väggen.

Extra Kuriosa. Klassikern Radio Luxembourg sändes på mellanvåg 1440 kHz och kanalen hördes rätt så hyfsat efter mörkrets inbrott. Jag minns på 70-talet när radiostationen slutade sina sändningar för natten, så hörde man ofta Bob Stewart avsluta med några väl valda. Radio Luxembourg startade 1933 men höll uppe under kriget, kom igång igen 1946 men lade ner verksamheten helt, dan före nyårsafton 1992. Jo visst. Sändaren stod i Marnach som ligger i just Luxemburg.

Tommy Svensson i mars 2010.