I Brattbergakungens sal.

TJENARE FOLKET

I Brattbergakungens sal.

I professor Balthazars stad bodde en gång för länge länge sedan en jätte som hette… Nej nu blev det fel. I kommunalrådets Rages stad, som egentligen är en kommun med drygt 11 000 innevånare, bodde en gång för länge länge sedan en jätte som hette Tori-Jotun. Tori-Jotun var kung av Värmland. Han bodde i Brattberget söder om den största byn i kommunen, Forshaga. Där bodde han tillsammans med sin fru, en son och den underbart vackra dottern Bergdisa. Dom tyckte så mycket om människor att dom kunde glufsa i sej en hel familj till middag, och som efterrätt slukade dom, de små barnen. På helgerna käkade de upp kungar och drottningar och stekte upp några små prinsar och prinsessor till efterrätt, jo men, fint skulle det vara. Det är Tori-Jotun som har kastat iväg Dyvelstenen. Den står alldeles invid vägen vid flottningsmuseet, men han måste ha missat ganska grovt för han skulle träffa och tysta kyrkklockorna i Grava.

Men va ä dä för sagor du kommer med Tommy. Ja, det där att dom skulle ha käkat upp en massa människor är väl inte riktigt sant. Men att dom bodde där i Brattberget, ja varför inte, det kan man kanske tro på, eller…Nja, lite skeptisk är jag nog.

I Brattberget alldeles söder om folkparken i Forshaga finns ett hål eller snarare ett bergrum insprängt i berget. Var det där som Tori-Jotun bodde? Nej, detta bergrum är mer dramatiskt än så. Det är inte frågan om en bostad för en jätte och hans familj utan detta bergrum är från den verklighet som var för cirka 70 år sedan.

Mölnbacka-Trysil hade som bekant en sulfitfabrik och ett pappersbruk i Forshaga från 1800-talets slut fram till 1969 då sulfiten lades ned. Dom fyra pappersmaskinerna stannade redan 1965 men viss förädling av pappret, bland annat säcktillverkning fortsatte i ytterligare två år. För att få pappret vitt så blekte man pappersmassan med klorgas. Klorgasen kom i stora behållare från Borregaards industrier i Sarpsborg i Norge. Mölnbacka-Trysil var ett dotterbolag till Borregaard. Behållarna som klorgasen förvarades i kallades för klorbomber. Dessa förvarades till en början vid fabriken.

Men det fanns en herre i Tyskland vid den här tiden, för cirka 70 år sedan, vid namn Adolf Hitler som ville skaffa herravälde och ”lebensraum” åt sej och sitt folk. När kriget bröt ut 1939 så tänkte Mölnbacka-Trysil på sitt folk, forshagaborna. Om tyskarna av misstag, eller om dom helt enkelt skulle få för sej att bomba fabriken, skulle en träff mot dessa klorgasbehållare kunna ödelägga samhället helt och hållet, eller köpingen som man sa förr. För att skydda forshagaborna mot att förintas av klorgas vid ett eventuellt flyganfall så sprängde man hål i Brattberget och detta bergrum blev ett förråd av dessa klorgasbehållare. Man hade inte mer klor än nödvändigt vid fabriken. Jag tror att klorgasen förvarades där även efter kriget av säkerhetsskäl. Och som sagt detta bergrum finns ju kvar än idag. Jag kommer ihåg att bergrummet förr, var försedd med en stor lucka som dörr och rejäla lås men nu är det helt öppet. Men man vet aldrig, kanske att Tori-Jotun ligger där inne och lurar…

Apropå klorgas och sulfitfabriken i Forshaga så finns, på den stora byggnaden med Stora Ensos logga på, en vägg av trä. Den finns på baksidan av byggnaden högst upp till höger. Den märks tydligt då den är mörkbrun i kontrast mot den röda tegelväggen. Jaha, å va ä dä da? Jo i denna byggnad fanns förr blekeriet och på den tredje våningen fanns klorgasen. Vid en eventuell explosion skulle det ”bara” blåsa ut denna trävägg istället för att rasera stora delar av byggnaden. Ni får tro på mitt ord som svensk och som medlem i svenska fyrsällskapet på att denna vägg existerar annars kan man ta en tur ut på Näset och kika. Ja jäklar du vilka sevärdheter det finns. Jo men.

Nu kommer det en fotnot. Dyvelstenen som kan vara en gammal gränssten från 800-talet, en ”bautasten”, den flyttade man på till västra sidan av vägen 1984-85 på grund av vägbygget, den nya sträckningen Dyvelsten-Hallakorset. Efter några år flyttades den tillbaka igen, nästan på den plats där den stod från början.

Sägnen om Tori-Jotun och Bergdisa finns att läsa om i Albert Janssons bok ”Forshaga sanning och saga”.

Ett speciellt tack till Willy H.

Tommy Svensson den siste mars 2010.