Saker jag måste göra.

TJENARE
FOLKET

Saker
jag måste göra.

Gör
jag inte detta känns det fel, man får tvångstankar, Ågren, mindre psykbryt,
nervkollaps, panikångest, neurologisk storm o.s.v. En liten släng av OCD,
Obsessive-Compulsive
Disorder.

Varje
gång jag åker förbi en huslänga på Tôrptjärnsvagen, Risäter, Deje så måste jag
sjunga ”Käre John”. Det räcker med dom två orden. Charlie Normans och Alice
Babs gamla dänga. En sommarkväll Anno Domini, 1974 var vi ett gäng som skummade
några pilsner å en å annan grogg tillsammans med hussbonn i lägenheten. Minsann,
var det inte mellanöl på den tiden, Tuborg ”Hvergang-bôrken”.

Babblet
å tölinga avbröts av hussbonn när han förkunnade :- Nää nu sjonger vi litte
allsång, vi tar den här. Så började han. ”Käre John” sen blev det inge mer. Det
blev bara dom två orden. Babblet å tölinga kom igång igen. Efter en kvart så sa
han :- Nää nu sjonger vi litte allsång igen, vi tar den här.”Käre John” sen
blev det inge mer. Babblet å tölinga kom igång igen. En kvart senare började
han, vann måår tajm. ”Käre John” sen blev det inge mer. Sen, varje gång vi
höjde glasen så sjöng vi ”Käre John” Så höll det på fram till småtimmarna. Sen
den dagen för snart 40 år sen, så har jag alltid sjungit ”Käre John” varje gång
jag passerar denna länga. Två gånger (på snart 40 år) har jag missat och det
kändes inte alls bra. Jag trodde att jordens undergång var väldigt nära.

Varje
gång jag får stanna bilen vid en järnvägskorsning där bommarna gått ner för att
ett tåg ska passera så måste jag räkna antalet vagnar, får absolut inte bli
störd. Är jag ensam i bilen kan jag komma på mej själv med att säja :- Nää, vad
dåligt, var det inte mer än åtta vagnar. Rekordet hittills är ett godståg som
passerade vid korsningen strax söder om Lödöse, tåget hade 41 vagnar. Jo men.
Nu mer är den järnvägskorsningen ombyggd till en viadukt. Rekordet som jag sett
lajv, är ett malmtåg på Malmbanan. Tåget hade 52 vagnar men det rekordet gills
inte riktigt, för den korsningen passerade jag gående till fots. Naturligtvis
var det efter att tåget hade passerat. Ja men så bra då… Det har hänt
nån gång att jag missat att räkna vagnarna, då har psykbrytet varit nära.

Varje
midsommar sen början på 90-talet har midsommartraditionen varit en rund Leksands-knäcke-macka,
cirka 30 cm i diameter med smör, hôl i metten, och som pålägg, klippt gräslök i
ett ganska så tjockt lager. Det hela sköljs ner med ett par immiga pilsner. En
del kör ju med sill å nubbe. I 20 år har traditionen hängt med och den har jag
inte missat en enda gång. Om jag skulle missa Leksands-knäcke-mackan en
midsommarafton, ja då är man färdig för hemmet. Arapapaparapapaparia… Då är det
bara att ringa efter folk i vita rockar.

Varje
gång jag kört över gräsmattan med gräsklipparen så sätter jag mej på
ljugarbänken på verandan och öppnar en Vichyvatten och klappar mej på axeln och
tar mej fem minuter, ibland kan de fem minuterna vara i en halvtimme. Fan det
där gjorde du bra Tommy. Gräsklipparn står i hörnet mot vägen så att alla som
går förbi på vägen ska se vad ”dutti” man har varit. Jora för hundra gubbar.
Skulle man missa att halsa en Vichy är det inte fullt så allvarligt. Men det
har hänt nån gång och det känns faktiskt fel överallt i hela kroppen men man
behöver inte läggas in på psyket i alla fall.

Varje
gång man ställer sej i duschen och fått in rätt temperatur på vattnet så börjar
jag med tvål på en tvättsvamp, blöta den lite grand och så börjar jag med att
tvåla in vänster underarm, samtidigt börjar skönsången. Till 70% är det en
Evert Taubare, ”Balladen om Ernst Georg Johansson” eller ”Serenaden i
Prästgatan” eller ”Briggen Blue Bird av Hull”. När låten är färdigsjungen så är
man färdigduschad. Jora, två saker samtidigt. 70% Taube, dom andra 30% då? Nej
då sjunger jag inte. Då är det en snabbdusch, då hinner man inte sjunga färdigt
förrän man är klar. Men att skippa Taube när man tar en långdusch är lika med
ett migränanfall. Det vill man inte riskera.

Varje
lördag mellan 10.00 och 11.00 är det en helig stund. Lyssna på radion och lösa
melodikrysset. Russ Conway hamrar på sitt piano “The more we are together” ,”Ju mer vi är tillsammans”. Programledaren
Anders Eldeman drar igång det hela. Jo da, det är inte ofta man missar det. Det
var då man jobbade natten till lördag som man sov skönhetssömnen när programmet
gick. Men då tyckte jag att det var giltigt förfall. Jag misstänker, att missa
melodikrysset, då kommer nog eksem och utslag som ett brev på posten.

Varje
gång man åker E 18 mot Örebro så måste jag, strax före avfarten mot SannaKroa,
kolla mot Kilsbergen. Två mil norr om E18 står den, den 323 meter höga
Lockhyttanmasten. Den var det en sport att hitta när man var liten och skulle
till moster i Örebro. Den som såg den först av brorsan och mej, den var ju
bäst. Så än idag måste jag se om masten står kvar. Och det gör den. Att åka
från Örebro mot Kallsta, då kan man missa den, det är till Örebro som det
gäller. Att missa masten kostar nog ett nervsammanbrott skulle jag tro.

Varje
gång jag öppnar en kartong eller paket där det finns transsportskydd i form av
små luftkuddar så måste jag knäppa minst ett tiotal annars kommer panikångesten.
En höjdare, var på jobbet en gång. Då var luftkuddarna modell störst. Jag tejpade
ihop fyra lager av luftkuddarna och sen körde jag över dom med trucken. Pulsen
gick säkert ner till tjugotvå.

Varje natt till Julafton
sedan 1979, i år blir det således den trettiofemte gången.
Nyheterna vid midnatt har just avannonserats, därefter lite babbel och
trafikinformation. Ett stearinljus har tänts. En
sexa Bacardi lemon och Coca Cola
med tre isbitar finns i ett glas inom bekvämt räckhåll.
Och
då…

Jullåtarnas
Jullåt. ”O Helga Natt”. Johan Jonatan ”Jussi” Björling. Adolphe Adams julsång,
den svenska texten lagade (!) Augustin Kock (!) till. Jorasatt.

Då
blir det tillåtet att smutta på groggen. Dom senaste åren har t.o.m. en tår smugit sej
fram i ögonvrån. Jussi, ljuset och groggen. Jag tror att det var Julafton år
2000 som dom inte spelade ”O Helga natt”. Då blev det panik på Lingonstigen,
groggen var ju upphälld, ljuset var tänt men ingen Jussi. Då fick man ragga tag
i en julskiva där Tommy Körberg fick sjunga in julen åt mej. Då stod Sveriges
Radio inte högt i kurs ska jag säja. Det blev ramaskri, folk protesterade, så
året efter spelades den igen, natt till Julafton. Och skulle jag missa denna
tradition då är det lika bra att grävas ner.

Varje
nyårsdag kl 12.15 är det den traditionella nyårskonserten med
Wienerfilharmonikerna. Joda. Den har jag lyssnat på sen tidigt 80-tal. Förr var
det även Backhoppning med Plex Petterson man skulle kika på, sänt från den gamla
olympiabacken i Garmisch-Partenkirchen. Den Tysk-Österrikiska backhopparveckan
höll på. Man brydde sej inte ett dugg vem som vann, det räckte med att ha sett
en backhoppare så hade man fyllt kvoten och traditionen var räddad. Men att
missa nyårskonserten med Wienerfilharmonikerna. Nej nyårskonserten har jag inte
missat. Jo en gång missade jag det hela, då mådde jag dåligt ett halvår efteråt,
nja i alla fall halva januari, nja halva nyårsdagen då, men det berodde nog på
nyårsaftonens bravader…

Jaha
du Tommy, dä va allt ena väldiga I-Landsbekymmer dä. Jo men. Dä kôster å vare
på tôpp å hôlle årning på alle traditioner å ritualer.

Och
apropå Jul och Nyår så är det ju nära förestående.

Varje
Jul och nyår så måste man önska alla sina läsare, EN GOD JUL och ETT GOTT NYTT
ÅR. Hälften av gångerna så säjer man det av ren artighet men denna gång så
menar jag det verkligen. Och skulle man missa det så är det väl ittnô att få en
nervkollaps för. Det kommer väl en jul och en nyårsafton nästa år igen.

Tommy
Svensson den 19 december 2013.