TJENARE FOLKET
Rapport från en gammal proggare.
”Krossa Kapitalismen. Ner med USA-imperialismen. Vad ska väck, Barsebäck, vad ska in, sol och vind. Ner med storfinansen. Ropen skalla, daghem åt alla. Polis och militär, kapitalets här. Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet”. Jodå, slagorden ekade i slutet på 70-talet då man stod på barrikaderna och eldade massorna och viftade med dom röda fanorna. Man tyckte att socialismen var det framtida målet. ”Bort med borgarbrackorna, ner med tjyvsamhället, leve revolutionen”. Nej nu tog jag i lite grand eller ganska mycket egentligen, riktigt så het var man ju inte. Men visst köpte jag ett nummer av KPML:s tidning ”Proletären” utanför systembolaget i Nordstan i Göteborg, försommaren 1978. Han som sålde den till mej hade jag sett på TV som ”Rasken”. Jo minsann, fast i jämförelse med röde herr Wollter så var jag nog blekt rosa.
Man marscherade till Internationalen i VPK-tåget i Karlstad på självaste Första Maj. Året var 1979. Och stöpt i modell 68, rödvinsvänsterns och studentrevoltens gyllene år, gick man klädd som en riktig VPK:are. Blåjeans, blå joggingskor, solglasögon i pannan, jovisst pilotmodellen skulle det vara, en blå t-skirt och en svart skjorta med ett förtryckt Fordmärke på, och ungefär samma frilla nu som då. :- Är du vänster? frågade mej en tjej som hette Annika. :- Ja, sa jag. :- Men du ser inte ut som en sån sa hon. :- Nähä, sa ja, är det inte vad man har för åsikt som räknas, eller är det bättre om man har rätt klädsel? Så klädmässigt var jag tydligen helt malplacerad. Att man sen drack Tysk-öl och Coca Cola (inte samtidigt naturligtvis, smarties) och dessutom gillade korv, det fick man inte göra, inte bra… det hade nog inte den riktiga kulturvänstern tolererat.
Nej, för att man skulle smälta in i leden skulle man ju ha en murarskjorta, velour eller majong-brallor, näbbstövlar, en grön Fjällräven-jacka med ett ”Atomkraft nej tack”-märke på, en riktig pôtt-frisyr, pipskägg ala Lenin, och som grädde på moset, ett par runda brillor. Tjejerna bar gärna Palestinasjalar. Drycken skulle ju vara vin, dessutom bröd, linser och egenhändigt odlade groddar. Och naturligtvis skulle man ju bo i ett kollektiv. Aja baja Tommy, att du gynnade USA-imperialismen och det internationella monopolkapitalet med att dricka en CPB (Cola På Bôrk). Och dessutom, bodde man själv i en etta på Blomstervägen. Och handlade på ICA gjorde jag, det gör jag även än idag.
(För mej får fôlk va klädde precis hur di vill, se ut sôm di vill och bo sôm di vill, dä driter ja fullständigt i, å naturligtvis får di äte sôm di vill, å te å mä handle var di vill.)
Musiken då? Ja, efter att gått från Tio i topp, så tog man, 1974-75-76, en avstickare till Dansbandsbranchen med brottarband som Max Fenders, Schytts, Tonix, Tommy Elfs, Flamingokvintetten, Thor Erics, Dannys, Thorleifs, Saints, Tommy Bergs och några till och icke att förglömma, våra gamla polare i Jigs. Nån gång på sensommaren 77 så läste jag en bok som fängslade mej totalt. Den hette ”Skotten i Ådalen”. Med den boken blev jag politiskt vinklad på kuppen.
Musiken tog nya former. Proggen knackade på. Hoola Bandoola, Nationalteatern, Motvind, Contact, Nynningen, Arbete och Fritid, Samla mammas manna, Fläsket brinner, Norrlåtar, Blå Tåget, Mörbyligan och allt vad dom hette. Kanske Forshagas stolthet, Autumn Breeze räknades dit åxå. Dessutom så kom jag riktigt ordentligt i kontakt med den svenska visan: Fred Åkerström, Cornelis, Olle Adolphson, Thorstein Bergman, Stefan Demert, Ewert Ljusberg, Bengt Sändh, Finn Zetterholm m.fl. kort sagt, dom klassiska trubadurerna, som jag fortfarande har ett gott öga till. Naturligtvis ingår ju Evert Taube i den samlingen. Två grupper som är värda att nämnas och som jag sett live som jag gillade/gillar är Iggesundsgänget och Grus i Dojjan. Jag måste även nämna Ted Gärdestad som man åxå sett live några gånger.
Själva progglåtarna då? Ja, man känner ju till dom gamla vanliga : Vem kan man lita på, Livet är en fest, Hon kom över mon, Hum-Hum från Humlegården, Staten och kapitalet, En kungens man, Keops pyramid, Hanna från Arlöv m.m. Några av progghitsen håller faktiskt riktigt bra än i dag tycker jag. Och en del är faktiskt aktuellare idag, än när dom skrevs. Men dom flesta är lite, ja ja och några är riktigt patetiska. Några personliga favoriter är ”Lika inför lagen” med Friskt Vatten, ”Sista brevet från Liikavaara-Frans” med Norrlåtar, ”Vi äro Tusenden” med Tältprojektet (Slutet på ”Vi äro tusenden”, mycket mäktig, låten växer i styrka och avslutas med Bengan Blomgrens ruggiga gitarrsolo. Ståpäls), Vidare ”Fyrvaktarens dotter” med Contact, ”Jag och Du” med Norrbottens Järn och ”Ikaros” med Björn Afzelius. Det finns några höjdare till.
(Naturligtvis får fôlk lyssne på va di vill åxå)
Många av Björn Afzelius låtar tycker jag är gångbara, trots att jag fick lite avsmak mot själva personen Afzelius efter att ha sett honom på Gröna Lund. Kan ha varit sommaren 87. Då avrättade han verbalt, allihop som inte hade samma åsikt som han själv. Sorry Björn, men där gick du lite för långt tyckte jag.
Apropå åsikter… ”Tre ryssar satt i ett av Stalins fångläger i Sibirien. Den ene frågar :- Varför sitter du här? :- Jag talade illa om kamrat Popov. :- Och själv då, Varför sitter du här? :- Jag talade gott om kamrat Popov. Dom frågade den tredje. :- Varför sitter du här? :- Det är jag som är kamrat Popov”. Där kvittade det hur man tyckte.
Det finns inget ont i kapitalismen, det onda är i hur den används, sa någon filosof. Medan någon annan tjomme sa: I ett kapitalistiskt system så utnyttjar en människa den andre, medan i ett socialistiskt system är det precis tvärtom, den andre utnyttjar den ene. Hängde vi med nu?
Och den gamle före detta, proggaren Tommy da. Hur är det nu med det häringa, blir det några revolutioner nu för tiden eller… Nej, det är dåligt med det dô, man sitter med Volvo och villa, är beroende av jobbet så att man får den där månadsinbetalningen så man hankar sej fram så skulden på huset minskar. Den som är satt i skuld är icke fri, sa någon som har sitt på det torra, det var ingen mindre än Sveriges Working Class Hero, Göran Persson, den sanne proletären ha ha ha.
Men va fan Tommy, sitt inte och gnäll. Har dom tryckt ner in bingolott i halsen på dej. ”Kasta loss från skiten”, som Nationalteatern sjöng i låten Popens Mussolinis. Nej, man gör inte det, man har ansvar för familjen och så länge man inte mår dåligt, är det helt OK att gilla läget, man anpassar sej och använder valsedeln vart fjärde år. Men man hoppas väl åxå på en rejäl Lottovinst som de flesta andra. Men dä blir väll sôm vanligt, en får jobbe e vecke te. Ja ja, slit å släp å göre å göre ôm. Nu för tia så får en vare gla ôm en blir dretnödig. Nä riktigt så illa är det väl inte…
När Palme blev mördad fick sej hela etablissemanget en rejäl knäck. Skottet tog inte bara död på Palme utan symboliskt tog det även död på Sverige som ett föregångsland, hög välfärd, socialt skyddsnät, en fungerande sjuk- och äldrevård, världens bästa skola… Skottet gjorde hål i den välputsade fasaden så att säga. Hans Holmérs uttalande i Dagens Nyheter den 25 augusti 1986 då han yttrade: ”Om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram, så kommer den att skaka Sverige i sina grundvalar”. Det verkade som Holmér visste något om Palme. Var det Mutor, Boforsaffären, Harvardaffären, eller… Varför tog inte regeringen och partiet tag i detta och grillade Holmér rejält och frågade vad han menade egentligen eller blev det till att lägga locket på för att dölja något som inte tålde dagens ljus, eller… Och Sten Andersson som skulle tvätta vapenbyken. Efter 25 år har man ju inte ens kommit till förtvätten.
Efter detta har jag svårt att lita på makthavare och myndighetspersoner över huvud taget. Ingenting är förvånande längre. Mutkolvar hit och dit. Ganska ofta är det en obefintlig, dålig eller rent av rutten moral på alla plan, från vänster till höger. Schyman som eldade upp 100 000 kronor, istället för att skänka pengarna till nån kvinnojour eller cancerfonden eller nånting ditåt. Farsen som kallas försäkringskassan, sila mygg och svälja kameler. Korruptionen inom Svenska Röda Korset…
Jag säger som Kristian Luuk, i På spåret. Vart är vi på väg?
”Hasta la Victoria siempre”, Alltid framåt mot seger, ett av ”Che” Guevaras slagord.”Che” Guevara, en ikon för revolutionärer över hela världen. Personligen så var ”Che” ingen förebild för mej. Snarare tvärtom. Menar du att du skulle va en förebild för honom? Nej. Trots att han var läkare tog han gärna död på folk åxå. ”El Pueblo Unido jamas sera Vencido”, Ett enat folk kan aldrig besegras. Chilenskt slagord under militärkuppen 1973. ”Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner”. Fjärde versen på Internationalen, den versen hörde man aldrig i Första Majtågen.
”Fortsätt kampen till seger, pojkar”. Erik Bergströms ord till dom som bar in honom i ett hus strax innan han dog av militärens kulor i Lunde, Ådalen 1931. Även om den händelsen, för precis 80 år sen, har berört mej väldigt mycket så har jag aldrig anammat klasskampen utan jag värnar om den demokrati som vi trots allt har i Sverige. Därför kan jag, utan att skämmas eller känna skuldkänslor, hissa vår blågula fana på den svenska nationaldagen.
(Aha, han hissar gärna den svenska flaggan och pratar om socialismen, är man inte nationalsocialist då?)
I händelse av regn har vi revolutionen inomhus.
SÄNK MOMSEN PÅ SKATT
Lovikka-vant-ägare, Tommy Svensson den 20 maj 2011.
Ps. Cicci fyller år idag, 50 minus, nej förlåt, 29 plus ska det vara. Så även idag är den blågula flaggan hissad. Ds.