Jo, några äpplen har man väl pallat.

TJENARE FOLKET

Jo, några äpplen har man väl pallat.

Grôssbol i slutet på 60-talet.

Tulli och Elof bodde i huset nästan uppe på krönet av den för Grôssbolsborna legendariska ”Tullibacken” (backen är naturligtvis uppkallad efter henne). En kväll smög vi oss in på tomten. Äpplen skulle pallas. Men vi var upptäckta. Tulli hade sett oss :- Va gör ni för nôe? :-Ja, vi paller äpple, sa vi :- Får ni dä da, svara hon. :- Nää dä tror vi väl inte. :- Ni ska fråge först ôm ni får ta, sa hon. :- Får vi ta äpple da, svara vi. :- Ja-a dä får ni, kom tebaka i môrrn så ha ja plocke ner äppla i en kasse ôt er. Nä, vad va detta. Nu blev det ju inget spännande längre. Hon avväpnade oss väldigt effektivt.

För dom oinvigda är Tullibacken den som går från Ankdammen upp mot Sisu-gården, Slätta. Förr hade Tullibacken direkt anslutning till Slättvägen, mammas gata. Tulli hette faktiskt Tulli.

Scoutkniven gnagde sej igenom körsbärskvisten. Göran och jag satt på ett uthustak som tillhörde ett kråkslott. Via ett annat träd hade vi tagit oss upp på uthuset med körsbärskvisten. Två saker som är lite svåra med körsbär är, att börja äta dom och sen att sluta. Vi hade suttit på taket och käkat i ”tio minuter, en kvart” när en ”kärring” får syn på oss. Vi var avslöjade. :- Va gör ni där ôppe och ä dä ni som har såge ner grenen? :- Näää… det är Pära som har gjort det, han sa att vi skulle vänte på’n här ôppe. Ja man fick ju dra till med en ”vit” och samtidig försöka låta lite trovärdig. Skulle hon gå på detta? :- Akt er så ni inte ramler ner å slôr er bare. Göran och jag drog en lättnadens suck och för att försöka förstärka trovärdigheten säger Göran till mej :- Kommer inte Pära snart tror du? Vi försökte kväva skrattet så gott det gick där uppe på taket. Vem var Pära da? Ja han fungera väl som Alfons Åbergs hemlige kompis, ”Mollgan”.

Kråkslottet som var riktigt stort låg mellan Hagagatan, Gärdesgatan och Storgatan. Det fungerade som ungkarlshotell på slutet där bl.a. Ernst Portner, Forshagas egen gay-ikon från förr, bodde. Det var öde i något år innan det revs i början på 70-talet (tror jag). Lite norr om kråkslottet låg en liten röd stuga, där har jag för mej att en som hette Simon bodde, tills nån gång i slutet av 60-talet. Strax bredvid fanns en skrotbil, en ljusblå folkvagnspick-up, på den hade någon målat på ena sidan, ”Raly” stod det med röd färg, troligen skulle det nog stå Rally. Söder om kråkslottet fanns ett magasin med en vällingklocka. Den byggnaden flyttades senare till hembygdsgården i Fôrshaga. Detta var lite extra kuriosa.

I ett grått hus vid Grôssbolsgata bodde Erik, ”Lill-Erik” kallades han. Där var det en rejäl utmaning att palla äpplen. Ryktet gick att ”Lill-Erik” var ruskigt snabb och fick han tag på en så var det inte nådigt. Så det var bara dom tuffaste som hoppa över staketet, tog några äpplen och sen fick man ”lägga benen på ryggen”. Elsa Stålberg, hon som var mat-tant på gamla Grossbolsskolan hade ett plommonträd som fick påhälsning ibland, Petrus Larsson vet jag, hade goda äpplen likaså en snubbe som vi kallade för ”Ögat”. En annan snubbe kom ut i bara fillingarna och jaga oss. Då blev det fart på påkarna minsann. Usain Bolt släng dej i väggen. Jo men, så visst fick man kondition av att palla äpplen.

En lite allvarligare grej var när vi hade pallat kålhuvuden och morötter hos ”Olle i Trägårn”. Trädgårdshandeln låg där de gula tvåvåningshusen står mellan Gärdesgatan och Grossbolstorpsvägen. Han fick span på oss där vi satt och käka vitkål på bänkarna vid lekparken på andra sidan Gärdesgatan. :- Är det ni som har tagit di där kålhôvva, sa han. :- Nää, di låg här, försökte man med. Jag vet nog vilka ni är, sa han. :- Di där kålhôvva ingår i min försörjning. Då insåg vi allvaret och ville göra upp med Olle. :- Om jag får två tior av er så låter vi udda vara jämnt. Jag tror vi var fem stycken som hade skramlat ihop tjugo kronor och när vi, dagen efter, gick upp till Olle för att betala kändes det väldigt skämmigt vill jag lova.

Så detta med att palla äpplen, är det så oskyldigt egentligen? Att ha ett gäng dretonger på tomten som stjäl mina äpplen. Det var ju inte direkt själva äpplena som man var ute efter, det var ju spänningen. Jag vet inte själv hur jag skulle reagera, men gör dom inget värre på gården så må det väl vara hänt. Men som sagt, man var ju inget bättre själv när det begav sej.

Tommy Svensson, f.d. äppelpallare, den 24 mars 2011.