TJENARE FOLKET
Tio I Topp.
Lördag eftermiddag, 15:00. The Hully Gully Twist hördes i etern, signaturmelodin till Tio I Topp. Ganska ofta man satt klistrad framför radion, särskilt 1969-70-71-72. Man hann ju till och med att vara tonåring på 60-talet. Jo men, i alla fall det sista året på det decenniet. Då tyckte man att man var stor. Det var då man skulle ha en så kallad Koreaduffel, det var en grön knälång jacka, gärna med nåt gammalt kulhål i, uppvikta jeans och höga vita tennisskor. På skorna hade man kladdat ner popbanden som var ens favoriter, Hep Stars, Hollies, Tages, Beatles, Hounds… Man hade till och med omslag på skolböckerna med popgrupperna på. Jag minns mycket väl när jag fick en sådan duffel och vita höga tennisskor. Samma dag hade farsan fixat så jag hade framljus på min röda cykel, den med TT-dyna och Stockholmstyre och dessutom hade man börja kunna kasta med luggen åxå. Hela värden log. Man hade ju talat om för mor och far att frisyren skulle vara så, och så drog man lite i håret för att få det ner över öronen. Något år tidigare gick man omkring med en höghalsad polotröja, terylenebyxor och bruna sandaler och man hade en blå cykel med en vanlig sadel på. Det var ju inte så rockigt. Och Thore, frisören på Storgatan, snaggade mej i nacken och kortade av luggen. Man var lite lätt tårögd när man gick där ifrån.
Musiken då ?? Efter att ha börjat 60-talet med några av Thore Skogmans brôtterhitt ”Plättlaggen”, ”Jämtgubben” och ”Storfiskarn”, Little Gerhard med ”Den siste Mohikanen” och ”Petter och Frida” och Sven Ingvars med ”Te dans me Kallstatösera”, (Jag säger bara, gitarrsolot när Ingvars gitarr härmar Sven Eriks skratt, oj oj oj, dä va grejer dä…) så fick jag, julen 1965, en singel i julklapp av min moster. Det var Tages med sin bôsrockare ”Bloodhound”. Då öppnade sej en ny värld för mej. Popbanden som fanns på listorna och som sjöng på engelska.
Jag såg The Shanes på TV:n någon gång 66-67, och när han som hade hann ômmet skulle presentera medlemmarna allt eftersom dom skulle in på scen, så minns jag att han presenterade basisten i gänget med : ”Och här, mina damer och herrar, har vi basisten Svante Elfgren, grabben som har längre hår än Beatles”. Svante småspringer in på scenen med elbasen i näven och kastar några gånger med luggen. Fy fan va häftigt, och längre hår än Beatles hade han…Eller när Svenne Hedlund i Hep Stars, mycket effektfullt, står på ett ben och sjunger ”She’s a sunny girl a real girl, and no one can declare” Det andra benet var gipsat från knät till foten. Gissa om det var ”stå-på-ett-ben-sång” på ”Sunny girl” hemma i pojkrummet på Slättvägen efter att ha sett Hep Stars i Forshaga Folkets Park nån gång sommaren 67. En av dåtidens rockvideo var Boris and The Telstars, när dom rev av ”En liten snobb” och trummisen i bandet tappar ena trumpinnen. Brorsan och jag blev så imponerade av hur han finner sej och hur han börjar slå med fingrarna på virveltrumman istället. Jag vet inte hur många ”tappade” trumpinnar det blev där hemma. Ibland behövdes det inte så mycket för att få nya popidoler. Och visst hände det att man stod framför spegeln och rev av det ena gitarrsolot efter det andra på en badmintonsracket.
Ett riktigt blött minne från sensommaren 1972 är att polare Olov ringde. :- Tjenare kommer du hit? :- Dä vet du, jag kommer direkt. Olov bodde i Kvarntorp. Jag fråga morsan :- Skjutsar du mej till Olov? – : Ja visst, sa morsan. Det hällregnade ute så det var inte något MC väder direkt. Hon släppte av mej i Kvarntorp och hon sa:- Ska jag vänta och se om han är hemma? :- Nej det är lugnt sa jag, han har ju jämt ringt. Ok, sa morsan och körde iväg. Tio sekunder senare när morsan svänger ut på gamla 62:an slår det mej : Dret åxå, Olov ringde från Elisabet på Nyback i Skived, det visste jag ju egentligen att det var dit vi skulle. Olovs föräldrar var heller inte hemma så det blev inget skydd för regnet. I hällregn och med en ICA kasse med en kassettbandspelare i, var det till att gå i spöregnet till Nyback. Slog på bandspelaren och knöt ihop ICA kassen. Ur högtalaren strömmade ”It’s my life” med The Animals, en riktig gammal favvo. Spolade (!) tillbaka och körde låten om och om igen. Suverän att gå i takt till, i en riktig rotblötemarch.
Tidiga Tio i Toppfavoriter av svenska band var Hounds. Deras version av ”Exodus” gillade jag. Tages,”Treat her like a lady”, “Every raindrops means a lot” och “So many girls”. Ola & the Janglers,”Let’s Dance”. Hep Stars, “Cadillac” åf kåårs, och “It nice to be back again” skriven av en viss Benny Andersson. Av Hep Stars på svenska, toppade “Mot okänt land” och ”Speleman”, den senare är det nästan lite ”töntvarning” på, men jag tycker ändå det är något visst med den låten. Lenne and The Lee Kings,”L.O.D. Love on delivery” är något av en favorit åxå
Tio i topp favoriter av grupper från England och USA är Hollies, ”I’m alive” var (och är) en höjdare, ”Very last day” och deras version på Dylans ”Blowin in the wind” är riktigt mäktig. Kinks tyckte jag var lite lagômt bôsige, ”Lola”, ”Sunny Afternoon” ”Dead end Street”… Stones ”Paint it black” är en riktig favorit. The Who, nja dom har jag väl inte tagit till mej riktigt. Det skulle väl vara låtarna ”Behind blue eyes” och ”Bucket T” och kanske även ”Pinball Wizzard” från deras rockopera med det underbara namnet ”Tommy” som går an. Beatles, Simon and Garfunkel och Creedence står nästan i en klass för sej. Lennon/McCartney, Paul Simon och John Fogerty. Det är styrka det att spruta ut så många hits som blir odödliga (Björn å Benny får ingå där åxå). Apropå Lennon/McCartney måste jag även nämna George Harrison, ”Someting”, ”While my guitar gently weeps” och min favorit ”What is life”.
Måste även nämna några andra låtar som man mer än gärna kommer ihåg. The Letter, Spirit in the sky, Are you ready, Excerpt from A teenage opera, A summer prayer for peace, Eve of destruction, Only one woman, Blue eyes, Happy together, In the year 2525. Dä va tio dä, Ok fem te da. Mighty Quinn, Mr tambourine man, Bring it on home to me, Universal soldier och Rock and roll music, men det ska va Beatles version. Den hôller än, 46 år senare, den hôller säkert i 30 år till när 56:orna sitter på Lintjärn, men dä finns många fler höjdare…
Till sist mina egna tio i toppar.(Beror lite på dagsfôrmen) På 10:de plats, Send me a postcard, Shocking blue. 9:de, Suspicious mind, Elvis Presley. 8:de, I-feel-like-i’m-fixin-to-die-rag, Country Joe and the Fish. 7:de, What is life, Discoteques. 6:e, I’m alive, Hollies, 5:e, San Francisco, Scott McKenzie, 4:de, The Boxer, Simon & Garfunkel. 3:e, It came out of the sky, Creedence. 2:a Summer Wine, Lee Hazlewood och Nancy Sinatra. And the winner is… Instant Karma, John Lennon. Egentligen så var versionen av Summer Wine, den på Tio I Topp, inte versionen med Nancy utan hon heter Suzi Jane Hokom som sjunger ihop med Lee, men Lee och Nancys version är bättre tycker jag. Men lite kan man väl få kringgå det hela. Och egentligen skulle jag vilja ha haft Who’ll stop the rain med Creedence på 3.e plats, California Dreamin’ med Mamas & Papas på 2:a plats och Imagine med John Lennon som etta Nu råkar det vara så att vare sej Who’ll stop the rain, California Dreamin’ eller Imagine inte kom in på listan över huvudtaget. Jasså… Who’ll stop the rain och California Dreamin’ kom inte ens till test och Imagine kom på elfte plats och blev således utslagen direkt. Detta var den 2 januari 1972. En riktig favvo från den här tiden det begav sej är, Layla, Derek and the Dominos, nä den kom heller inte med till test. Proud Mary, CCR, Honky tonk Woman, Stones, Venus, Shocking Blue, Light my fire, The Doors, Sugar Sugar, The Archies, Sound of Silence, Simon & Garfunkel, nää di låtera kom häller inte in på Tio I Topp…
Fotnot: Tio i topp existerade från den 14 oktober 1961 till den 29 juni 1974. Den sista ettan på listan var Rubettes med Sugar Baby Love, ni vet den där låten med Ball-squeeze falsetten. Rösten tillhörde Paul da Vinci. Som en ödets nyck avled Tio i topps förste producent Carl-Eiwar Carlsson den 16 juni 1974 och begravdes samma dag som det sista programmet sändes.
Detta är min personliga syn på Tio i Topp men det får väl duga. Och det var ju på den tiden man hade långt hår…
Tommy Svensson den 19 september 2010, i går började den 177:de oktoberfesten nere i München. Ein prosit der Gemütlichkeit…