Mitt i naturen, årgång 1980.

TJENARE FOLKET

Mitt i naturen, årgång 1980.

En perisoreus infaustus kontra falus corvus.

Den bara satt där en halvmeter ifrån mej :- Hur blir det nu med det häringa, får ja nôn kôrv eller… Fjällvandringens andra morron i slutet av maj. På natten hade temperaturen varit sju minusgrader men en varm sovsäck gjorde att kylan inte märktes. Jag satt utanför tältet någon kilometer nordväst om Blåhammarfjället och frukosten skulle bestå av te, färdiga knäckebröd med ost å skinka emellan och stekt falukorv. Trangia-köket hade stått på en stund så den teflonklädda stekpannan hade blivit het. Åtta skivor falukorv hade skurits upp. I ögonvrån ser jag att något har landat alldeles bredvid mej, en perisoreus infaustus, en lavskrika, Norrbottens landskapsfågel. Det vet den tydligen inte om, för jag och lavskrikan befann oss i Jämtlands fjällvärld.

:- Hej på dej du, ska dä va en litten kôrvbet, sa jag och delade en skiva falukorv och gav en bit till den gråbruna fågeln, lite mindre än en kaja. Jag visste att den var allätare så jag tänkte att: litte kôrv dör den inte av. Jodå, den satte sej och åt direkt ur handen, en liten polare så här på fjällvandringen. Jag skar upp en liten bit till men den flög iväg lika tyst som den kommit. Korvbiten fick ligga kvar ifall fågeln skulle dyka upp igen. Men nej, det var första och hittills enda gången jag hade äran att mata en lavskrika. När jag hade packat ihop tältet och donat ner allt i ryggsäcken, för att vandra vidare mot Blåhammarfjället, dök min polare upp igen. Den kanske var sugen på en liten vickning till, eller också skulle den tacka för gourmetfrukosten den fick. Tyvärr hade någon glufsat i sej den sista biten av en falus corvus som egentligen var avsedd för en perisoreus infaustus så jag kände mej lite taskig mot min polare, det gjorde faktiskt lite ont i mej.

Ett möte med skogens drottning.

En förmiddag i april. Plötslig brakade det till i skogen. Kameran var skjutklar. Jag stod i snåren och spanade på en glänta 25 meter rakt fram, där skulle ju älgen dyka upp tänkte jag, öronen var som paraboler, lyssnade, ögonen vandrade fram och tillbaka, pulsen steg. En dryg meter framför mej dök älgkon upp. Hon såg mej i samma ögonblick som jag såg henne, älgkon knäade med frambenen, vände runt på en femöring och brakade in i snårskogen igen. DÄ VA JU EN ÄLG… och där stod jag med kameran på magen och kände mej lika skakis som matadoren, han som ska möta Ferdinand varje julafton. Det är vid sådana där tillfällen som det är bra att vara ordentligt nyskiten.

En gryning i slutet på april.

Jag hade suttit i den lilla kojan i ungefär en halvtimme. Klockan var halv tre på natten när den första dök upp. Jag hörde när flera av dom anlände men nattmörkret gjorde att det var svårt att urskilja något. När gryningsljuset kom började dom föreställningen. Ljudet växte till en nästan öronbedövande symfoni. Orrarna hade börjat morgonens konsert. Det var säkert ett femtiotal ville vara med och visa upp sej. Ett ”koklande” och ett ”tsjyshande” bredde ut sej över hela Sjöstadmossen. Med hängande vingar och utbredda stjärtfjädrar utkämpade tupparna ganska våldsamma strider om hönornas gunst, hönorna som hela tiden fanns med i bakgrunden och spanade in sina blivande kavaljerer.

När solen steg upp flyttade de flesta av orrarna upp sina positioner till dom tallar som finns lite sporadiskt på mossen men ett tiotal av kombattanterna höll sej kvar på marken utanför kojan. Vid niotiden på morronen hade undertecknad tröttnat både bildligt och bokstavligt på nattens och morgonens uppträdande men man ville ju ändå inte störa dom kvarvarande. Till slut ursäktade jag mej och gick ut. Det hela blev rätt så komiskt när dom såg mej. Uppspelta (!) som dom var, flyttade dom sej bara så mycket att jag kunde komma förbi och fortsatte spelandet som om ingenting hade hänt. Ungefär som om dom skulle ha sagt till varandra : Ja ja, vi får väll flötte litte på ôss, Tommy vill hem å sôve, men vi hôller väl på ett ta te, vi ä ju inte klare än.

Najs Biiwer vid Öna.

Öna, ett smultronställe nere vid älven, Klarälven. Smultronstället har jag känt till sedan mitten av 60-talet. Stället ligger mellan Skived och Östra Deje, en klipphäll som går ut som en liten udde. Det är en augustikväll. Jag satt på klippan och spanade med kikaren efter bäver på den andra sidan älven. Nio gånger utav tio ser man dom. Plötsligt hör jag röster femtio meter nedströms på samma sida älven som jag befinner mej på. Hoppsan, två tjejer i tjugoårsåldern som ska ner till den lilla sandstranden och ta sej ett kvällsdopp. NÄCK. Jodå. Vad gör en 24-årig kille, där han sitter med en kikare och får syn på två nakenbadande tjejer? Jo exakt det samma som drygt 118 % som alla, av det manliga könet, skulle göra naturligtvis. Tar en närmare span på tjejerna genom kikaren. Oj oj oj. Där satt jag på klippan och kände mej lite som fula gubben och fluktaren. Hade tjejerna tittat åt mitt håll så hade dom sett mej direkt, eller kanske, dom såg mej och bjöd på det hela. Ynf. Så visst var bäversafarin lyckad den gången åxå. Om man säger så…

Skogen, en ro för själen.

En tidig morgon i början på mars, gryningen hade kommit. En ensam hackspett bröt tystnaden. Hamrandet ekade vid Sjöstadhöjden, några kilometer öster om Skived. Jag hade med mej min bärbara ryggsäck med inbyggd stol, kamera, kamerastativ, en termos med varmt te och ett överlevnads-kit bestående av en påse kalla varmkorvar. Ja men du, är inte alla ryggsäckar bärbara? Jo i och för sig, men det beror ju på hur många kilo dom väger. Upp till 10-15 kilo är väl OK men väger dom 100 kilo är det inte bärbart, så är det. Men tillbaka till denna underbara morgon i mars 1980.

Jag hade gått några 100-tals meter då jag halkade ned för en liten bergsknalle, landade på ryggen och drog i svanskotan, jodå, några ramsor hasplade man ju ur sej. Vid en glänta i skogen stannade jag, krängde av mej ryggsäcken, fällde ut stolen och riggade stativet med kameran på. Den ena spärren till det ena benet på stativet hade gått sönder när jag ramlade, benet gav vika, kameran träffade mej på kindbenet, jodå, några ramsor hasplade man ju ur sej. Öm i svanskotan och öm i kindbenet skulle jag trösta mej med en kopp varmt te i den femgradiga kylan. Skruvade av korken till termosen, teet var iskallt, det inre av termosen var krossat, jodå, några ramsor hasplade man ju ur sej. Skruvade på locket till termosen och jag hade lätt vunnit OS i termoskastning om den grenen funnits. Packade ihop och tyckte att det där med naturupplevelser, det är blaha blaha det… Så visst kan skogen ge en stilla ro och frid för själen.

Ps. Farsan köpte mej en okrossbar termos efter detta, som ännu efter 30 år fungerar som den ska…

Dessa fem naturupplevelser hände 1980.

Fler saker som inträffade detta år. Tjörnbron blev påseglad och rasade, Oljeplattformen Alexander Kjelland havererade, Berlinmuren fanns, John Lennon mördades, Kärnkraftsomröstningen, Statsministern hette Fälldin, Israelisk hämnd i Libanon, jaså var det 1980 det. Ändå känns det på något vis som om det skulle vara igår… Björn Borg vinner femte raka Wimbledonturneringen, Palme hade sex år kvar i livet, Sovjet hade elva år kvar, TV:n visade ”Vi hade i alla fall tur med vädret” för första gången, Tjernobyl hade inte många hört talas om… Ja, detta var verkligheten för 30 år sedan.

Jo en sak till, Blomman, är det någon som kommer ihåg honom? Han hade en brôtterhitt med sin egen ”Dom borde tjacka spikskor å listigt dra iväg”. Vad är det med de då? Jo han uppträdde en sommarkväll för precis 30 år sen. Jo men, å visst var det i Forshaga Folkets Park.

Tommy Svensson den 16 juni 2010.