På mammas gata.

TJENARE FOLKET

På mammas gata.

Gamle Slättvägen. Gamle Rundel. För dom oinvigda, Rundel, en rektangulär gräsplan i södra änden på Slättvägen, där många fotbollsmatcher har spelats. Där ”legender” som Blom, Olssönerna Leif o Hans, bröderna Rydh, bröderna Bieleckie, Tommy Svensson (ett namn som väcker respekt inom fotbollen) och många andra joxade med lädret. Tre hörnor, straff. Guld å silver å dret på en pinne, var standardfraser. Vi körde även en lek där deltagarna fick ligga på rygg och en som stod upp och kastade fotboll. Man skulle freda sej med benen och fötterna från att bli träffad av bollen. Blev man träffad på resten av kroppen, så bytte man och fick själv kasta bollen och försöka få in en träff på någon annan, hänger ni med? Jag har för mej att vi kallade leken för ”rôvkacken”.

Färgåstäder, där deltagarna fick stå bakom ett streck. Ett annat streck, ca femton meter därifrån, var målet. En står mitt emellan strecken o säger t.ex. ”Gul”. Alla med något gult klädesplagg fick passera, dom som inte hade nåt gult på sej fick försöka smita över utan att bli tagna. Det samma gällde t.ex. en stad på ” R”. För varje stad man kunde fick man ta ett steg framåt, när man inte kunde mer fick man försöka smita över. Blev man tagen fick man själv fråga om färger å städer. Alles klar, eller…Och alla räkneramsor man körde med när man skulle välja vem som skulle börja som exempelvis fasttagare. Alla stod i en ring med ansiktena mot varann och satte fram en fot. App lapp sa att du slapp… Ole dole doff… Ällinga vällinga vattenspruta…Tre hästar stod i ett stall…Äppel päppel pirum parum…o.s.v.

”Runnbôll” (brännboll), spelades med hemmagjorda bollträn. Göran hade ett bollträd av världsklass tyckte jag. Tänk när Arvid Ekströms källarfönster fick påhälsning av en hårt slagen boll:- Ja, hej, ehh… jo dä ä så att …ehh…vi har träffat en ruta i ditt källarfönster:- Ta dä lugnt pôjker, Dä årner säj, ja såg er allt, dä ha vart värre ôm ni inte ha tale ômet. Då ha ja nog blett rasen. (blivit arg). Det var schysst tyckte vi. Då var det värre med Leif Madsens drivbänk, när ”någon” trampade sönder en ruta när vi skulle in och palla äpplen, men att i mörkret trampa sönder rutan var ju absolut inte meningen. Han blev rasen (med all rätt).

Bredvid Madsen bodde Sohlberg, vars dotter Lena man minns med en lapp för ena ögat. På den tiden lekte man ibland med pappersdrakar, gubben Sohlberg hade gjort en pappersdrake som såg ut som ett fyrkantigt rör och den draken flög ju högst. Man blev ju riktigt impad. Efter Sohlberg flyttade Sture o Kajsa in i samma hus, med barnen ”Stenegubben”, ”Nalleponken” och lilla Stina. ”Stenegubben”, som undertecknad t.o.m. var barnvakt åt vid ett tillfälle, växte sedan upp till vår nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors. Jodå.

Leif Olsson hade en mycket stilig hemmagjord målbur med säckväv och som t.o.m. hade ett ”hängnät”. Den användes flitigt på landhockeymatcherna som spelades på gatan. Man hade varit nere till Ängevi och letat trasiga klubbor och fick man tag på en s.k. tandpetare så var man nöjd. Märket på klubban skulle gärna vara en ”Dubbel Nisse VM”. En ”Victoriaville”, ja då var man riktigt hårig. Ett stenhårt släpp (slagskott) i krysset gick inte av för hackor. Tommy ”Dot” från Grossbolsgatan dök ofta upp och ville gärna stå i mål. Han hade målvaktsbenskydd med plock och stöt och en ”Koho” målvaktsklubba. Bara en sån sak. La vi ner oss riktig var det Ankdammen som gällde. Legenden Nisse Nilsson tog sina första skär på just Ankdammen. Skridskor, hjälm med nr 7 på (Nisses nummer), hockeyklubba och ankelskydd (av alla skydd), då var man redo. Att ta med sej målburar och snöskyfflar och ploga upp en lagom stor hockeyplan till oss grabbar och en liten mindre till tjejerna och sen efter en genomkämpad hockeymatch gå till Irmakiosken som stod strax bredvid, och köpa 25 skumbilar för ett öre styck och en trekantig apelsinfestis, dä va grejer dä.

Elljusbacken. För det mesta åkte man pulka och bob men ibland var vi tre, fyra stycken som åkte nerför backen på en gammal motorhuv med vassa kanter. Uj, uj, uj, det sa man inte till ungarna när dom var små. Jag vet att klasskamrat Håkan bröt armen, men om det var efter en färd med huven som han knäckte armen, där är jag lite osäker. Trickskidor skulle man också ha. Det var nya trenden :- Undan i backen, Christer kommer!! Men ingen Christer kom. Han hade klappat sej i redan i den översta biten av backen. Alla utom Christer skrattade. Bortom elljusbacken, längre söder ut, låg, Lilla och Stora hoppet. Det dröjde några år innan man tordes gå dit. När man hade tuffat till sej, så gick man dit och funderade lite grand när man såg småungarna åka i det så kallade Stora hoppet. Ja ja var det inte värre. Det som man hade hört så mycket om.

En liten scoutkniv var alltid standard. Den var med i ur och skur. Att tälja pilbågar och pilar när vi lekte ”Indianer å Kåbåjs” var helt naturligt, men när vi skulle skjuta pilar på varann fick inte pilen vara spetsig, våran oskrivna lag. Tillåter man sånt idag eller… Några flyttblock i skogen, strax bakom där Susanne å Berit bodde, blev ett naturligt fort. Under en björk vid fortet hade vi en begravningsplats för alla döda fåglar och djur som vi hittade i skogen. Ett av flyttblocken hade (har) ett brant stup på cirka två och en halv meter (jodå). Ett rep som satt fast i en björk hängde ner för stupet. Ett riktigt mandomsprov var att klättra uppför detta. Börge Olesen byggde i början på 60-talet en liten linbana i närheten. Linbanan försvann efter ett par år men ett av hjulen vet jag satt kvar ända in till slutet av 80-talet.

I ett litet hus som låg i skogen, nästan där gamla förskolan på Annebergsgatan nu ligger, bodde ”Anton å Antonetta”. Egentligen hette hon Valborg men i och med hon var gift med Anton så fick hon sitt andra namn. Hon gick alltid svartklädd, lite kutryggig och dragandes på sin gamla damcykel så såg hon nästan lite skrämmande ut. :- Uh, titta där kommer Antonetta. Vi visste ju om torpet men gick aldrig i närheten. Jag tror rasen var en gråhund, den gick under namnet ”Valbôrgshunn”, den vaktade effektivt huset där dom bodde. Vi tyckte nog att dom där är ju folkilskna men det var ju inget ont i dom.

Hemma hos Hans Olsson hade vi ett avkapat cykelstyre, igenpluggat i ena änden. I andra änden stoppade man först i en Kinapuff och sen en vanlig spelkula och sköt i husgrunden. Det berättade man heller inte för ungarna.

Anders som var stolt över att hans lillebror Thomas som, fyra år gammal, kunde säga ”Ko, Kopp och Kaka”:- Får vi höra då. :- ”Do, Dopp, å Darta”. Vad säger du, Do, Dopp, å Darta?? Varpå Thomas säger :- Du hö ju ittnô du, ha du dört i öa”( Du hör ju ingenting du, har du gröt i öronen). Granne med Anders o Thomas blev Johnny. När han byggde 1963, var undertecknad och polare Blom där och spana grävskopor. Några av byggjobbarna fråga oss om det fanns någon kiosk i närheten. :-Jodå sa vi, Irmakiosken :-Spring dit och köp några Vichyvatten åt oss, sa dom. :- Javisst sa vi, vi kom tillbaka med flaskorna, fick varsin krona för besväret, upp till Irma igen och köpte godis. Dagen efter gick vi tillbaka till byggjobbarna. Snabba stålar tänkte vi.:- Hej, ska ni ha Vichyvatten i dag också. Men då skulle dom inte ha något.

Weinebäck som hade så mycket Märklinräls så vi byggde en bana och t.o.m. körde ett lok runt hela deras hus. Johan o Magda med hunden ”Bister” som gläfste vid staketet när vi spela boll på Rundel. Gerda som med sitt danska uttal ropade på barnen :-Sonja å Tommy kom in å äde. När sotarna kom var det legitimt att hänga med dom ner i varenda pannrum som fanns på Slättvägen, tyckte man i alla fall. Erik Johansson som hade sin mörkgröna Peugeot i, som man tyckte, ”hur länge som helst” fast den hängde med i bara 6-7-år. Tydligen gick tiden långsammare då. Lutbilen kom ibland och spred ut varm lut på gatan för att binda gruset så det inte skulle damma. Man klev ut barfota i sörjan för det var ju varmt och skönt. Undrar om det var så nyttigt. jJJaag HaRr InTEeE MäRrkKt NåGotTTt kÅnnStIgt IalA FaaLLL. Men fötterna tog ingen skada (verkar det som). I hörnet där Arvid bodde fanns vattenpölen som ibland blev lervälling innan dom asfalterade. Där grisade undertecknad ner sej, fick gå hem och byta kläder. :- Nu lortar du inte ner dej! Gick tillbaka och grisade ner mej igen, två gånger på mindre än en kvart, varpå morsan tog och ställde mej i duschen med kläder och allt, för att spola av mej. Ja ja, lite hyss gör väl alle pôjker…

Kvar på mammas gata från tiden det begav sej bor fru Blom, Olle, morsan, fru Granö, Tord o Barbro. Nils på äen, Jansson högst upp som tog över föräldrahemmet, Karl-Erik och i viss mån ”Kjollson” och Sören o Märta. Annelie som flyttat tillbaka till föräldrahemmet räknas kanske också. Annars är det nyinflyttade som ”bara” har bott där i 35-40 år eller kortare.

Barndomen, inga bekymmer, bara att ställa ut skorna…

Tommy Svensson den 23 juli 2009