TJENARE FOLKET
In München steht ein Hofbräuhaus.
Sommaren 1988. Hofbräuhaus, en världsberömd ölhall i München. Fyra välklädda herrar i 75 årsåldern har just satt sej till bords och fått in varsin litersejdel. Vid bordet bredvid sitter en 32 åring (vi kan kalla honom Tommy, för han heter så) och snackar med Jürgen och Carle, två prototyper för bayerska öldrickare, men dom är lite grand i nerförsbacken. Dom träffade jag första gången 1986 och blev ”alte bekannten”. I ögonvrån ser jag hur en av dom fyra herrarna vid bordet bredvid, väldigt ofta, sneglar åt mitt håll. Tydligen känner inte dom fyra Jürgen och Carle, fast dom två har säkert suttit på Hofbräuhaus i tiotals år. Jag funderar lite på, vad vill han egentligen? Plötsligt får jag intrycket, att det verkar som om han skulle kunna vara en gammal SS soldat eller någonting i den stilen. Att det var mitt ”ariska utseende” som hade fått honom att minnas tillbaka. Ja ja.
Efter någon timme gjorde naturen sej påmind, det som kommer in måste ut, så jag lägger ett ölunderlägg ovanpå min sejdel för att markera, ” I’ll be back”. Ställer mej upp, varvid herrn vid bordet bredvid tittar på mej och säger: – Ah, lang und blonde. Jawohl tänkte jag, det var nog en gammal SS:are ändå. Ut på toa, där vet jag att jag tänkte, ska jag pissa på näven och ta honom i hand eller… Nä, men jag kan ju presentera mej som ”Svensson aus Schweden” så får jag se hur han reagerar. När jag kommer tillbaka till bordet ser jag bara ryggtavlorna på herrarna, dom var på väg ut. Jag frågade Jürgen och Carle om dom visste vilka dom fyra var. :- Nein, nicht bekannt. Så jag fick inget svar på frågan om han var en gammal nazist, eller om jag väckte hans lustar, om man säger så. Man brukar snacka om pest eller kolera.
Plötsligt kommer 90 årige Joseph ”Sepp” Sollnberger, stödd på en käpp, och går förbi, han hälsar på Jürgen och Carle med en nickning. Carle säger till mej :- Vet du vem detta var? :- Keine anung, svara jag:- Jo det är Hofbräuhaus äldste stamgäst. Han var på Hofbräuhaus första gången 1912. Han firade 75 års jubileum för ett tag sen. Det var som tusan. Jag menar Hofbräuhaus har ju varit på samma plats sedan 1897. Så han måste ju ha sett Hitler och Rudolf Hess när dom eldade massorna på ölhallarna i München i början av 1920 talet. Det var på Hofbräuhaus som Hitler proklamerade partiprogrammet till NSDAP (tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet) den 24 februari 1920. Det utropades en bayersk kommunistisk sovjetrepublik i samma lokaler knappt ett år tidigare, 13 april 1919. Jo jo där kan man tala om ytterligheter. Sollnberger var med 1923 när en liter öl kostade 266 miljarder mark i inflationens Tyskland. Han klämde en liter 1945 när Hofbräuhaus låg i ruiner, utom en liten del av nedervåningen som hade klarat sej.
I början på 1990 talet gick Jürgen ur tiden, ett par år efteråt hade även Carle vandrat vidare, men det har varit andra minnesvärda möten. Robert, en skotte, som berättade sin historia (Se inlägget ”Krig och kärlek”). En snubbe som skulle trolla. Han bad mej knyta händerna, jag satt så i ett par minuter. När han sa till mej att öppna dom då hade jag aska i nävarna, inte vet jag hur det gick till. Han bjöd mej på en sejdel för besväret. Jag träffade två amerikanskor som var oroliga för att gå ut ensamma i septemberkvällen för att promenera till Hauptbanhof (Centralstation) Jag sa: – Ta följe med mej då, jag skall ändå dit. Dom var från Orlando i Florida och var livrädda att gå ut efter mörkrets inbrott. Dom tyckte väl jag såg pålitlig ut och med mej som bodyguard (host host) i München gick det alldeles utmärkt att gå dom knappa två kilometrarna, ”Amazing, fantastic, we can’t belive it”. Ja ja, lugn och fin tänkte jag. Klockan var ju strax efter nio så det var ju fullt med kvällsflanörer ute. Men verkligheten kan ju vara annorlunda också.
En schweizare som jag kom i tölinga med. Jag lurade i några snubbar att han (schweizaren) var bror till Stephane Chapuisat, en känd fotbollsspelare i Borussia Dortmund (mina pôjker). Schweizaren jamsade med och skrev t.o.m. två autografer. Fraulein Helga som serverade öl kände igen mej. Det var lite fräsigt när jag satte mej vid ”mitt” bord och hejade på ett belgiskt sällskap som satt vid samma bord och Helga kommer fram till mej och säger:- Hallo Schweden, Wie gehts?, Ein mass…(Ein mass= en liter öl):- Ja natürlich. Belgarna tittade imponerat på mej ” Den där har nog varit här i hundra år”.
Eller när två gamla tanter och jag, stämde upp i ”Lili Marlene”. Dom var imponerade att jag kunde hela låten på tyska (red. anm.). Eller när ett par satte sej bredvid mej och vi började prata tyska för att sedan gå över till engelska för att slutligen prata svenska, dom var värmlänningar och vi hade dessutom gemensamma bekanta. Jo jo, small world. Eller när tre äldre par, som efter att ha bôbble i sej litte öl, började sjunga låtar av Vikingarna, när dom hörde att jag var från Sverige. Särskilt damerna var riktiga entertainers. ”Der Wikinger unsere (våran) favorit” sa dom.
En drös med japaner, naturligtvis med femtioelva kameror på magen, kommer in på Hofbräuhaus och orkestern börjar smöra dom med klassikern Sukiyaki. En efter en börjar japanerna stämma in i sången. Till slut sjunger alla japaner, mer eller mindre bra. Det hela slutar med att dom får stående ovationer. En hop med engelsmän satt vid ett långbord och hade ordnat en informell tävling, talangrapet, d.v.s. den som rapade högst och längst och värst segrade. Det ekade rätt så bra under valven. Egentligen ganska grisigt att lyssna på, men ändå lite kul, lite lagom intelligensbefriat.
2001 satt jag vid mitt bord, beställde in en sejdel och filosoferade lite. Borta var Jürgen och Carle, borta var Helga, borta var Reinhold Frank och hans orkester som underhöll oss på 80 och 90 talet, borta var den gamle boxaren som gjorde en runda då och då och gick runt och sålde bröd, med sin låda på magen, borta var Robert som berättade sin livshistoria för mej, borta var Joseph Sollnberger som jag såg i tre-fyra sekunder men som ändå på något vis fascinerade mej. Men det är ju så, gästerna komma och gästerna gå. Men Hofbräuhaus består. Sju år senare, alltså i somras, var jag tillbaka och skummade några liter, med min sambo och med nya gäster och ny orkester. Ett målat ansikte i taket, ovanför mitt bord, har tittat ner på mej varje gång jag har besökt Hofbräuhaus. Och i somras, så log ansiktet och blinkade med ena ögat, välkommen tillbaka Tommy.
Tommy Svensson 13 april 2009