TJENARE FOLKET
Krigsmans erinran.
Det är en vårdag i början av mars, har noll koll på vädret. Vid portvaktsbordet på mönstringsenheten i Karlstad sitter inskrivningsassistent 118 Svensson. Svensson hade någon månad tidigare fyllt 20 år, alltså legitimt att gå på systemet. Det är fredag och 14-dagslönen, 182:- hade kommit. Beställningen till systembolaget har börjat så smått. Anteckningarna görs av portvakt Svensson.
”Jaha, Mats en liten Explorer, Lasse en Wyborova, Mikael en Smirnoff, Anders fem TT…
Framför bordet, snett till höger, går en trappa ner till källarvåningen. På en avsats som finns i trappan ser jag i ögonvrån, vår plutonchef, löjtnant Söderberg. Han verkar fullt medveten om vad jag (vi) håller på med. Jävlar tänkte jag, beställa brännvin bara så där, på en militär enhet. Jag vet inte, sa jag till grabbarna, men jag tror Söderberg har fått nys på vad vi sysslar med. Äsch tänkte jag sen ”Dä årner säj väll”. Min strategi var att smita en kvart före lunch, handla och sen gå iväg att äta på dåvarande EPA (nuvarande Drottninggatan 15).
En kvart före lunch öppnar jag dörren ut mot trapphuset som vetter ut mot Östra Torggatan. Nerför trappan från våningen ovanför kommer….just det löjtnant Arne Söderberg. Jävlar, tänkte jag för andra gången denna dag.
:-Jaha, Vart är Svensson på väg då? Som Karl Bertil Jonsson genomgick jag en inre kris, dra en vit lögn eller yppa sanningen. Nej tänkte jag, jag säger som det är. :- Ja ska gå te bolage å köpe brännvin te pôjkera, dä ä ju freda. Ordet kompaniförbud fladdrade förbi .:- Dä va bra dä, då kan Svensson ta med en flaska åt mej också. Stenen som föll gav säkert utslag på richterskalan :-Ja-a dä vet DU, sa jag 10 kilo lättare. Löjtnanten skakade på huvudet åt mitt duande samtidigt som han log, han måste också ha hört stenen. Han t.o.m. sa att jag kunde lägga påsarna med innehållet på hans kontor så att ingen av ”dom obehöriga” fick ont i magen.
Trots att jag visste att Söderberg var ganska schysst, visste man ibland inte riktigt var man hade honom. Jag menar han hade ju också ögon på sej av överordnade på ICB (inskrivningcentralen Bergslagen).
Så du Arne, borta sedan drygt 20 år, finns det någon internet i din himmel kan du kanske läsa detta och få det där leendet tillbaka. Själv minns jag denna händelse som det vore alldeles nyss, trots att det hände en förmiddag i mars 1976.
Tommy Svensson 8 december 2007