Ett eko av Aja baja Anna Maja.

TJENARE FOLKET

Ett eko av Aja baja Anna Maja.

Det är en eftermiddag i slutet av maj i nådens år 2010. Jag smet in igenom ett vändkors utan att betala men det var ingen som brydde sej. Snett nere till höger ser jag något som liknar en granatattack, bräder, stolar, ett tak med tjärpapp som rasat in, allt i en enda röra. Ett golv och några väggar vittnar om att, här har det funnits ett bygge en gång i tiden, ett bygge där dom ”stora elefanterna dansat” som det brukar heta. Men jag fortsätter istället rakt fram ett 50-tal meter och kliver upp på ett brädgolv. Plötsligt får jag en låt i huvudet, jag hör den glasklart, refrängen sitter som en smäck trots att jag inte hört den på säkert trettio år. ”Aja baja Anna Maja vad du ställer till, bara skoja, bara laja, göra som du vill. Aja baja Anna Maja får man göra så, en dag kommer det att paja och hur mår du då.”

Vad är detta för en låt då? Och hur kom det sej att du fick denna låten i skallen? Och varför just där? Jo, brädgolvet tillhör en gammal dansbana. Tommy Bergs, en orkester från Karlstad, rev av denna töntvarning till låt (ursäkta mej, herr Himmelstrand) någon gång sommaren 1974 och just när jag klev upp på dansgolvet drog sångaren Ulf Gullbrand igång med refrängen ”Aja baja Anna Maja…” Ett 100-tal, vid och på dansbanan, stämde in i kören. Men nu när jag hör refrängen igen, 36 år senare, är jag ensam. Dansbanan står i den förfallna Lindforsparken.

Jag går ner till det som skulle kunna ha varit en granatattack. Går sedan upp för en liten trappa, upp till det som en gång i tiden var scengolvet. Jag lägger örat intill en spricka i väggen och likt havet som hörs i en snäcka hör jag ett svagt sus som växer och ökar i styrka och blir till slut en gorillakör :- Oka-tjacka, Oka Oka Oka tjacka, Oka Oka. Aj känt ståpp diss filing, dip insajd åvv mii…Jodå, Björn Skifs och Blåblus ”Hooked on a feeling” ekar fortfarande i väggarna, eller det som finns kvar av dem. Ett eko från en ljummen försommarkväll 1974.

Vid det som var ingången till scenen tycker jag mej ana Rockfolkets turnébuss. Strax bredvid står Burken, Bertil Bertilsson och Rock-Ragge, och skriver autografer på allt från papper till underarmar, magar och rumpor. Och Rock-Ragge som trodde att dom befann sej i Hofors när undertecknad påpekade för den gamle Rockkungen att orten heter Lindfors, precis som Lill Lindfors. Jo minsann…

Jag står kvar uppe på scenen, alldeles bakom mej har en rejäl bit av det nedfallna taket hamnat. Här satt Geoff Britton, trummis i bandet Wild Angels, då dom var kompband åt den gamle Erik Fernström, alias Jerka, alias Jerry Williams. Geoff Britton slog sönder trumskinnet på virveltrumman ett par tre gånger under öset dom hade. Det som var imponerande var att han fortsatte att spela och hålla takten under tiden som han bytte trumskinnet. Tydligen hade han varit med förr eller också ingick det i showen.

Några trasiga elledningar slingrar sej fram bland dom knäckta bräderna. Elledningar som var hela när The Spotnicks äntrade scenen med hur många gitarrister som helst, med Bosse Winberg i spetsen.(Nja, det var väl fyra gitarrer och en basist) Bosse Winbergs smäktande gitarrsolo i Spotnicksklassikern ”Last Date” hörde jag då och gitarren hördes tydligt även nu. Solot hade bränt sej fast i stoppningen i en trasig stolsrygg. Trummisen i bandet, Tommy Tausis med ett förflutet i popbandet Tages, (ja det hette popband på 60-talet) rev av ett fem-minuters mäktigt trumsolo. Det ekot hördes också tydligt, det satt i en takbjälke. En takbjälke som låg knäckt bland bråten uppe på scenen.

Några lampor hänger kvar i sina trådar vid den lilla dansbanan, längst inne i hörnet av parken. En gaffel från serveringen har hamnat på utsidan tillsammans med en serveringsbricka. Inne i serveringen står några tomma montrar. En stol där ryggstödet är borta. Tvättfatet som sett bättre dagar. En krossad glasruta… Utanför står en gammal gisten träbänk där kanske förälskelser både har börjat och slutat. Sådant kan mitt i det tragiska te sej vackert på nåt vis. Dä va fan va du va poetisk nu da. Jo visst, men det är lite sådant man tänker på när man vandrar runt bland spillror och försöker samla tankar och minnen från tiden det begav sej. Apropå minnen så vet jag att jag sa nångång :- Jasså, var vi i Lindfors i går? Men det är väl preskriberat nu. Sen vet man ju om en del saker som hände i parken som aldrig kommer att bli preskriberade…

Lindfors Folkets Park drabbades av folkparksdöden på 1980 talet. Gyllene Tider var bland dom sista stora artisterna som uppträdde i parken, året var 1981. Det slogs publikrekord, runt 2 700 var där och kikade. Apropå slogs, så var ju parken, platsen för ett rejält raggarslagsmål i kollosalformat som det pratas om än i dag. Året var 1975.

Den stora scenbyggnaden rasade samman för några vintrar sen. Men det var ingen granatattack, utan taket gav vika av tyngden från snömassorna.

Tommy Svensson den 1 augusti 2010, som inte var i Lindfors när publikrekordet eller raggarna slogs.