En Honda 125:a och jag.

TJENARE FOLKET

En Honda 125:a och jag.

Det var en afton i slutet av april i nådens år 1972. Platsen var Segerströms motor på Värmlandsvägen i Karlskoga. In med kopplingen, ettan neråt och jag släpper kopplingen försiktigt. Jodå, jag är på väg hem till Värmland och Forshaga på min nya Honda 125:a. Färgen var Candy Blue Green, 15 kusar skötte sitt. En hjälm, modell ”Tommy”, jo den hette faktiskt så, skyddade skallen, en jeansjacka med ett påsytt Hondamärke fick dagen till ära markera coolheten. Och precis som i Easy Rider så kände man doften av frihet. Visserligen luktade det koskit ibland men det är ju också en del av tjusningen.

När jag var 7-8 år hade jag lovat min farmor att bjuda på en skjuts när jag fick en motorcykel. Så mitt löfte stod kvar. Farmor fick en åktur runt Bengtsbol i Skived. Då var hon 62 år gammal, alldeles för gammal egentligen för att åka motorcykel, tyckte man då, idag är det nästan mer regel än undantag att 60 plussare åker hoj.

Natten mot den 17 augusti 1972 skedde en massrymning från den beryktade Kumlabunkern. 15 interner ville göra en liten utflykt så att säga. Bland rymmarna fanns Tony Rosendahl, Bosse ”Dynamit”, dom båda ambassadmördarna Baresic och Brajkovic, och legendaren, herr Svartenbrandt. Några av rymmarna hade enligt vittnen varit synliga i Värmland. Fram till årsskiftet 1972-73 så hade man dom gamla nummerplåtarna med en länsbokstav följd av siffror, Värmland hade ju ”S”. Örebro län, dit Karlskoga och Kumla hör, hade ”T”. Numret på min Honda 125:a var ”T 3043”.

En mindre polisspärr var placerad i korsningen, strax efter den gamla järnvägsviadukten vid Nyback i Skived där cykelbanan nu går under vägen. Polisen hade hört via radion att en ”T”-registrerad MC var på väg mot Forshaga-hållet till. Kvällen var sen. Tre poliser spärrade vägen och stoppade mej ganska så effektivt utan att vara våldsamma. Där satt jag på hojen och en polis sa till dom andra :- Jo, den är ”T”-regad, samtidigt som den andre drog upp mina glasögon, som var av ”Ingemar Stenmark-modellen”. :- Nej, den här killen är grön. :- Leter ni Kumlarymmere, sa ja till polisen. :- Jepp, sa den tredje av poliserna. För säkerhets skull kollade dom körkortet åxå. Det var mitt första möte med polisen, tillsammans med min Honda 125:a.

En vecka senare åkte jag fast i Karlstad vid kôrvburn på Östra Torggatan. Jag hade skjutsat på motorcykeln, hojen var godkänd men inte jag, man var tvungen att ha fyllt 18 innan man fick lov att ta med en spätta på bönpallen. 30 kronor i böter… Det var mitt andra möte med polisen, tillsammans med min Honda 125:a.

Ytterligare nån vecka senare skulle jag slå hastighetsrekord på Tôrpjaala, (Torpgärdet) en legendarisk fartsträcka mellan Snedda och Tôrp. För dom som inte var med på geografilektionerna när dessa metropoler nämndes, så ligger dom mellan Västra Deje och Risäter, en av Dejes södra förorter. Jag hade intagit en strömlinjeformad pose på Hondan. Fötterna hade jag stäckt ut på de bakre blinkersglasen, tryck in armbågarna så mycket ja kunde mot kroppen, och skallen, så lågt över styret som möjligt. Blicken pendlade mellan vägen och hastighetsmätaren. 110-112-114-115-116, km i timman. Då ser jag snett framför mej i det vänstra körfältet, en MC-snut som hade kört om mej. Han tittar på mej och gör dämpande gester med handen. Lugn ner dej, sänk hastigheten, sätt dej ordentligt. Jag fattade vinken så att säga och saktade ner till lagliga 90. Jäklar tänkte jag, nu står han nog framme i Risäter och stoppar mej för fortkörning. Men nää. Han såg nog showen i det hela. Troligen så skrattade han samtidigt som han skakade på huvudet. Det var mitt tredje möte med polisen, tillsammans med min Honda 125:a.

Det är måndagen den 25 september, klockan var strax före halv sju på kvällen. Året är fortfarande 1972. Jag och Olov hade varit hos Peter i Deje och lånat en batteriladdare. Olov har laddaren på bensintanken på sin Honda. Peter hänger med oss en bit med sin Honda. Vi åker över gamla Dejebron vid ”Gråten”, Dejefabriken, in på vägen som går genom området. Gamla 62:an. På raksträckan förbi sodapannan öser jag på med Hondan och kör om Peter som saktar ner. Jag har fortfarande bra fart när jag svänger upp mot bron över järnvägen. I kurvan uppfattar jag några grabbar med en lådbil. Uppe på bron där ser jag, alldeles försent, ett par fabriksgrindar, vägen är avstängd strax efter bron. Kraschen är ett faktum. Jag brakar rätt in i grindarna med cirka 50 km i timman.

Änglavakt brukar man kalla sånt ibland. Den grönflaekade Tommy-hjälmen räddade med största sannolikhet livet på sin namne. En lätt hjärnskakning och ett skrubbsår på hakan var allt som påminde om olyckan. Natten till tisdagen tillbringades på ett rum innanför akuten på Centralsjukhuset i Karlstad. I sängen bredvid låg en gubbe, han var säkert 55 år (host host, ja ja) han hade krångel med magen, tarmvred eller något i den stilen, så dom var där ”bak” och lirkade med honom stup i kvarten, det small och tutade och det luktade dret hela den natten i det rummet, så ett utedass, fullt i flôger, en stekhet sommardag doftade Eau du Cologne i jämförelse. På tisdagen kom farbror polisen och ville höra min version av olyckan. Det var mitt fjärde möte med polisen, tillsammans med min Honda 125:a. Tre dagar senare föddes Jörgen Jönsson. Va, vad har han med detta att göra? Inte ett dugg.

Jörgen Jönsson hade blivit en månad gammal då grävmaskinisten såg ett par kvinnoben som stack fram ur bråten i grävskopan. 21-åriga Lena Zakariasson hade hittats ihjälslagen på gamla Katrinebergstippen i Deje. Vi skriver den 30 oktober 1972. Man hade vänt upp och ner på nästan hela soptippen innan man hittade henne. En blodig penhammare hade hittats i närheten av tippen så man koncentrerade sökningarna dit. ”Lenamordet”, samt en misstänkt mördare ”Lenamannen” blev ett begrepp. Drygt ett och ett halvt år senare, i juni 1974, står jag med Ann-Katrin, Britt-Marie och Tommy i backen mellan gamla konditoriet och Deje Hauptbahnhof, vi intervjuas av Kvällsposten om Lenamordet och Lenamannen. Bredvid mej så står en Honda 125:a parkerad. Uj Uj Uj.

Detta inlägg är väldigt långt, så vi gör här ett reklamavbrott. Fortsättning följer…

(Mina recept inom parentes)

DAB. Ett tyskt ljust lageröl, bryggt sedan 1868. Ein Meisterhaftes Pils. Sehr Mommsich. (Häll upp en DAB i ett ölglas, servera det väl avkylt men inte för kallt, snitta upp några bitar Cognacswurst och en skål med OLW:s Pommes Pinnes : Njut)

Bullens pilsnerkorv, Original sen 1953. Ändra aldrig ett vinnande lag. (Värm en burk Bullens i en gryta, hälften vatten och hälften korvspad, korven får inte koka. Servera med Rotmos : Nam nam).

Hemgårdens Snickarkorv. Rökt och lagom mustig. Mums fillibabba. (Fräs upp korvarna i en stekpanna eller lägg dom på en grill, genomstek dom rejält utan att bränna dom för hårt. Servera med en Grillsallad : Dreggel, dreggel)

Euroshopper drethuspapper. Nu i dessa svåra tider, använd papprets båda sider. Skitbilligt, och pappret som dessutom gör det hela till en njutning. (Riv av cirka en halv meter, vik ihop pappret fyra gånger. Torka. Vid behov, gör om proceduren tills vederbörande är nöjd)

TJENARE FOLKET

En Honda 125:a och jag, del 2.

Sommaren och hösten 1972 tillbringade man ofta på Hemgården. Nu är det ju inte den hemgården där man tillverkar snickarkorv jag menar, utan ungdomsgården i Skived. Ungdomsledare var legendaren Sune Skogh. Ljungberg och Orvar dök ofta upp från Deje med sina Hondor. Jag och Olov och även Leif, Benny, Ecke, Bengt, Tomas och Jan-Ove var och blev också Honda-ägare och häckade vid hemgården. Jag har för mej att Kenth också hade en Honda. Kicki, Evy, Pia, Annelie, Elisabeth och några till var också ofta där vid den här tiden. En annan av stamgästerna var en 56:a som gärna satt med sin kassettbandspelare och det var bara en grupp som gällde för honom: Black Sabbath. Visst minns vi honom. Sune Pettersson. Iron man, Into the Void, Paranoid och War Pigs var några av låtarna han ”torterade” oss med. Sune omkom i början av juli 1983 i en MC-olycka, påkörd av en lastbil . Sweet Leaf, en av gruppens större hits, går nog varm i Sunes himmel.

En annan ungdomsgård var ju den i Daniel Petterssons gamla affär som var belägen där kommunkontoret finns i dag. Där inne gick Nazareths LP ”Loud ’n Proud” runt många gånger. Utanför hade jag parkerat Hondan på centralstödet och gjorde ett litet experiment. Jag lånade en cigarrett av någon, ställde den rakt upp på dynan på hojen, startade med elstarten och varvade upp motorn till 11 500 varv. Cigaretten stod kvar, inga vibrationer där inte. Åskådarna och även jag var imponerade. Inne på ungdomsgården (UG) huserade en riktig goding till ledare. Jag minns en gång att han ställde sej på en stol och sjöng ”Imse vimse spindel” på sitt eget lilla vis. Ingen tyckte att han var klok men det var absolut inget ont i honom. Han heter faktiskt Harald Happ än idag.

Vårvintern 1975 blev ”Läkebo” (där Forsgården är nu) nästa ungdomsgård där ”Elvis” var ledare. Tyvärr så minns jag inte hans riktiga namn.”Elvis” ordnade varje vecka ”UG-Toppen” där alla fick rösta fram sina favoritlåtar. Året därpå återfanns UG i ytterligare en gammal läkarmottagning, den på Bruksgatan. Hasse ”Noa” hade hand om biljarden och kassettdäcket. Detta har inget med Hondan att göra. Ta det som lite extra kuriosa.

Fôrsbergskiosken, först var den fristående sedan byggdes den in i Wermlandsbankshuset numera Nordea. Kiosken var en kombinerad kôrvbur och ”vanlig” kiosk. Olov och jag hade parkerat våra 125:or och käkade varsin kôrv mä mos när två snubbar dyker upp på varsin tungviktare. Den ena av hojarna var en gammal hederlig Honda CB 750 den andra en Laverda, en racingmodell. Killen som körde Laverdan var ”kärig-men-inte-otrevlig-typen”.

När dom hade smockat i sej varsin kôrv mä brö så skulle dom visa oss blöjknuttar hur en riktig tungviktare axar. Hondan drar iväg neråt Storgatan. Han som river igång Laverdan följer efter, han ger järnet. Han hinner bara åka tre-fyra meter då något smäller till och killen hoppar av och grimaserar riktigt illa. Kedjan på Laverdan hade ryckts av och slagit till honom riktigt ordentligt på låret. Endast stoltheten fick honom att inte skrika rakt ut av smärta. Hade han varit ensam hade illvrôlet hörts över hele Fôrshaga. Olov och jag tordes inte skratta. Han som körde Hondan kom tillbaka, band fast en lina runt sej och den andra änden på linan runt snubben på Laverdan. Jo jo, så går det också att bogsera.

1972 var bensinpriset 96 öre litern. Hondan tankades full för en tia. 1973 bröt ju oktoberkriget ut mellan Egypten och Israel. Oljekrisen blev ett faktum. I början på januari 74 blev det ransonering på soppan. Ransoneringskort infördes. Jodå jag fick ransoneringskort jag med. Jag kommer inte ihåg hur många kuponger jag fick men jag vet att det var två liter på varje kupong. 30 januari upphörde ransoneringen. Många hade fyllt flera oljefat med bensin för att inte drabbas av bensinbrist.

Min gamla Honda 125:a, 1971 års modell, en K3:a, en tvåcylindrig fyrtaktare med dubbla Keihin-förgasare sålde jag på våren 1975. Sist jag hörde nåt om den gick den i Väse/Alster. Men det är ju 35 år sen… Från och med nyåret 1972-73 så kom dom nuvarande registreringsnumren med tre bokstäver och tre siffror. Då bytte man nummerplåten. Så istället för T 3043 fick Hondan FDO 293. Det reg. numret är det för tillfället inget fordon som har.

1-8-4-3-6-5-7-2. Vad är det för något? Det är den vanligaste tändföljden på en V 8. 1-2. Vad är det då? Jo det var tändföljden på min gamla Honda 125:a.

Tommy Svensson den 29 maj 2011. Det är bara tre veckor kvar, sen så blir det mörkare igen. Always look on the bright side of life…