TJENARE
FOLKET
Trauma,
en tickande bomb.
Nån
gång sommaren 1967 eller 68, dök jag från bryggan, ner i Abborrtjärns vatten
och skrapade i ansiktet i några småstenar som låg på botten, inte allvarligt alls
men fullt tillräckligt att, Nää, aldrig mer att jag dyker med huvudet före från
bryggor. Inte ens i badhus, även om jag vet att det är tre meter ner till
botten. En noja som har blivit ett litet trauma för mej.
Ytterligare
en noja är järnvägskorsningar. I Forshaga, gångpassagen som då fanns i
korsningen Kyrkogatan och järnvägen vid gamla Prästgården (nu går ju cykelbanan
på järnvägsbanken). Vid den korsningen, i en mardröm som jag hade som liten, hade
jag fastnat med foten mellan spåret och brädorna samtidigt som jag, på nån
vänster, hade trasslat in mej i gångpassagen, ni vet en sån där ”S” formad sak
och naturligtvis kommer tåget från Forshaga. Hade jag inte vaknat så hade jag garanterat
blivit överkörd. Joda.
Min
Farfar blev påkörd av ett tåg vid korsningen vid ”Smörhôla” (Smörhålan). En
skogsväg korsade NKlJ-banan och i och med vägen finns kvar så korsar den, den nuvarande
cykelbanan. Ett godståg som kom från Forshaga mot min Farfar som åkte på en
moped. Detta hände året innan jag föddes och det kan ha varit i samband med att
jag fick reda på att min Farfar omkom, påkörd av ett tåg, som jag drömde den mardrömmen.
Detta blev åxå till en noja, ett litet trauma för mej angående obevakade järnvägskorsningar.
Följande
stycke är hämtat ur ett tidigare inlägg som jag skrev för fem och ett halvt år
sedan. Det beskriver ett tillbud vid en järnvägsövergång i Råtorp, norr om
Karlstad. Jag körde en Buick Skylark sensommaren 1975.
”Vid
järnvägsövergången som var obevakad fanns endast en vägbom på andra sidan
järnvägen. Berra kliver ur för att se om den var olåst, jodå det var den. -:
Lätt den vare ôppe medan vi åker till ”Kroken” och skaffer brännvin, säger jag.
Berra öppnar vägbommen och spärrar den. Strax efteråt säger jag -: Hej då Berra
vi hämter dej på tebakavägen, och samtidigt kör jag bilen över spåret -:
Ôôôôhhh för faan, vänt på mej. Jag stannar Buicken, Berra tar tag i
dörrhandtaget. Samtidigt hör han en signal, inne i bilen hörs bara Del Shannon,
FAN TÅGET KOMMER. Fem sekunder senare och två meter bakom bilen dundrar
expresståget, Göteborg-Karlstad, förbi i 110 km/h. Buicken skakar våldsamt av
luftdraget, tre tjejer i baksätet gallskriker, Berra som satte sej i bilen just
innan tåget kom, blev nykter. Jävlar va nära!!”
Chocken
kom nån minut efter händelsen och innebar en black out och krampaktiga
skakningar. Hur länge det pågick, nån minut, kanske tio minuter, en halvtimme, en
timme, tiden upphörde ett tag just då. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) fanns
naturligtvis på den tiden åxå men ordet var väl inte ”uppfunnet” men troligen
var det väl något sådant man drabbades av. Fortfarande känner jag obehag för
obevakade järnvägskorsningar. Det var mina små trauma det, men…
Tsunamin,
Annandag jul 2004. Hur många av dom som var med om den klarar av att höra vågskvalp?
Hur många överlevande från diskoteksbranden i Göteborg för 15 år sen klarar av
att tända en grill? Hur många av dom överlevande efter Breiviks massavrättning på Utøja klarar av vanliga smällare utan att drabbas av panik och klarar av att leka kurragömma med sina barn. Hur många tjejer/kvinnor kan leva ett normalt liv efter en
våldtäkt??? o.s.v.
”Människor
som drabbas av katastrofer måste erbjudas mer långvarigt och specialiserat
psykologiskt stöd än i dag”Det
anser Kerstin Bergh Johannesson, psykolog och forskare vid Kunskapscentrum för
katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet. – Inom den offentliga sjukvården
finns inte tillräcklig kunskap och resurser för behandling av trauman, säger
hon.
Hur
många som överlevt krigets vansinne kan klara ett ”vanligt” civiliserat liv när
vapnen har tystnat? . ”Traumatiserade soldater. Svenska krigsveteraner stupar i
det tysta. Dålig beredskap för psykiska skador. Liknar situationen för
återvända Vietnamsoldater”, kunde man läsa i Göteborgs Posten för några månader
sedan. Soldater som varit i krigs och oroshärdar, som kommer hem och ska
försöka sej på ett ”Svenssonliv” efter att man har begravt några stupade
kamrater och när adrenalinet har pumpat färdigt.
Just
nu väller det in människor från krigshärjade länder, syrier, somalier,
eritreaner m.m. till Sverige. Vad har dom i bagaget? Dom som tror att folk som
varit med om krig blir nollställda från upplevelser och trauman när dom
passerar gränsen till Sverige är väldigt naiva och blåögda. Syriens
inbördeskrig är också ett bevis på att olikheter i religion och kulturer kan vara
oförenliga. ”Min Gud är bättre än din”. Jodå, dom dödar varandra för detta. De
motsättningarna kanske heller inte upphör när gränsen till Sverige passeras. Traumatiska
bilder från hemlandet sitter fast på näthinnan för lång tid, civila som sett
sina nära och kära lemlästas. ”Vad säjer ni, skadas, chockas, lemlästas och
dödas folk i krig? Det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om”. Om det
är svårt att hjälpa dom svenska soldater som lider av PTSD, hur ska man då
klara av de tiotusentals flyktingar som nu strömmar in i Sverige. Detta tror jag
är en tickande bomb i det svenska samhället. Visioner är viktigt, men
verklighetsförankring är viktigare.
Jag
funderar på den där snubben som har sitt ursprung i Kongo och som slog ihjäl en
14-årig grabb och en 57-årig kvinna med ett järnrör i Ljungsbro härom veckan.
Vad hade han i ”ryggsäcken”? Men i och med han hade varit dömd förut så
fungerade väl varken kriminalvården eller integrationen särskilt bra i detta
fall.
En
ren spekulation bara. Han kanske började som barnsoldat. De vanligaste vapnen
är AK 47:or (Kalashnikov), robusta och lätta vapen, som en tioåring kan
hantera. I Afrika kostar en kalashnikov bara ”En handfull dollar” och ett gäng
haschberusade tolvåringar med AK 47:or i händerna har en fruktansvärd eldkraft.
Barnsoldater ställer även soldater från andra kulturer inför moraliska problem.
Det är nog knepigt för en svensk FN-soldat att t.ex. skjuta en tolvårig flicka,
trots att hon är beväpnad och beredd att döda. Sen kommer Kongo-snubben till Sverige,
drabbas av posttraumatisk stress, får droger för att lindra sina psykiska
besvär, sen får han en drogrelaterad psykos, ett psykbryt. Att sen slå ihjäl
två personer är ingen match, han dödade människor redan som tolvåring.
Observera, en ren spekulation.
Men
att gå över gränsen till att ha ihjäl folk eller göra något annat för att få
folk att fatta att man inte mår bra är ju ett stort misslyckande. Ett annat
fall med en psykisk sjuk person. För knappt ett och ett halvt år sen skrev NWT:
”För nio år sedan bedömdes han så frisk av sjukvården att han fick gå ensam
till cafeterian. Då dödade han ett barn. Nu vill läkarna ge honom frigång från
rättspsykiatrin för egna promenader”. Sedan ”psykreformen” 1995 har antalet
platser inom slutenvården minskat med 31 000 platser. Landstingen måste
spara. Det är ju oftast inte politikerna, läkarna, m.m. som blir offer, utan
som i detta fall ett oskyldigt barn. Sen heter det att gärningsmannen mår
väldigt dåligt. Dom drabbade och deras anhöriga da. Hur mår dom??
Många
svenska ungdomar mår också skit. När man kommit så långt ner att man söker
hjälp för att man inte orkar mer, när allt rämnar, ljuset i tunneln har
slocknat, då hoppas man att den psykiatriska vården ska möta med kunnande och
empati. Det är nog lite svårt att skaffa en mening med livet om man inte ser
någon mening med livet, om man säger så. ”Tror du på ett liv efter döden? – Liv
efter döden? I dagens läge är det svårt att tro på ett liv innan döden” Självmord
är den yttersta konsekvensen av psykisk sjukdom och bland unga ökar
självmorden. Psykvården i Sverige är ju i det närmaste nedmonterad. Klarar man
att hjälpa en människa på rätt väg så står det tusen åter… Vill man ha bra
hjälp så får man betala själv. Man ska vara frisk eller rik för att orka vara sjuk…
Annars
verkar ju hela EU vara av kalibern: Äsch, går det så går det. Det är lika bra
att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall. Ett leende från makthavare
och myndigheter kan lika gärna vara ett hånflin. Jag tror att framtidstron hos
många är på väg nedåt. Många försvinner in i drogrelaterade drömmar, vaknar upp
i verkligheten, å fy fan same shit, nej in i dimman igen…
Och
tiden som bara rusar iväg. Trauman, nojor, psykbryt, nervkollaps, depressioner,
Ågren, stress, utmattning, panikångest och utbrändhet. Allt kommer som ett brev
på posten och snart börjar julrushen. Jo da, dä kôster å va på tôpp.
Men
livet på jorden har ett bäst före-datum. Om 1 750
miljoner år är allt slut. Men långt innan dess är mänskligheten historia. Forskare
vid East Anglia-universitetet i Storbritannien har räknat ut hur länge jorden
kommer att vara en beboelig plats. Ja ja, då förstår man. Det är inte undra på
att folk stressar. Brådskan är väl den största orsaken till att man inte
hinner.
Utgå
inte från att alla fungerar som du.
Tommy
Svensson 9 november 2013. Idag för 24 år sen föll Berlinmuren. Inatt för 75 år
sedan skedde Kristallnatten. Både Berlinmuren och Kristallnatten innebar säkert
trauman.