En guidad tur med andra ögon

TJENARE FOLKET

En guidad
tur med andra ögon.

Tjugo meter
över tältet dundrade långtradarna förbi. Det dånade till lite extra när dom
passerade skarven till själva bron, Sandöbron. Jag hade slagit upp tältet på
Lundevarvs lilla camping vid Sandöbrons södra brofäste. Första natten i tältet
stördes jag lite av den tunga trafiken högt över Ångermanälven. Andra natten
kändes det mer hemtamt.

Vi skriver
sommaren 1978. Ett drygt halvår tidigare hade jag läst och blivit helt fast i
boken ”Skotten i Ådalen”, skriven av Bertil Dahlgren (tror jag). Nu var jag i Lunde
och skulle med egna ögon se platsen och ta reda på så mycket som möjligt om
denna händelse då svensk militär skjuter rakt in i ett demonstrationståg och
dödar fem personer och skadar lika många. Demonstrationen var mot
lönesänkningar och strejkbryteri.

Första
dagen går jag runt i det backiga samhället och försökte föreställa mej hur det
såg ut då Tullgatan i Lunde blev dödens väg den 14 maj 1931. Tullgatan går från
Westerlunds Konditori vid Sandöbrons södra fäste, ner till ett färjeläge.
Sandöbron fanns inte då, 1931. Från Westerlunds Konditori går även
Stuvarevägen, men den vägen går rakt ner mot ”Stuvarevillan”. Stuvarevillan,
det var där strejkbrytarna var huserade. Det var ju strejkbrytarna som
militären skulle skydda. Det var den vägen som de flesta militärer trodde att,
”Här kommer dom”.

Tullgatan
är cirka fyrahundra meter lång. Folkets Hus och några bostadshus ligger på den
norra sidan. På södra sidan finns ett öppet fält ner mot det gamla
varvsområdet. Vid en dubbelbjörk börjar Tullgatan kröka av mot höger. Efter
björken finns det bostadshus på båda sidor om den trånga vägen ner mot
färjeläget. Där slutar Tullgatan. Framme vid färjeläget går en mindre väg förbi
”Ingenjörsvillan” och en tillhörande jordkällare med ett plåttak, samtidigt som
vägen smalnar av ytterligare. Sen går vägen vidare utefter ett plank. Planket
var nog runt sjuttiofem meter långt. Innanför, vid bortre änden av planket
fanns ju Stuvarevillan. Vid Stuvarevillan kommer vägen ut på Stuvarevägen. Det
var den rutten som demonstationståget troligen skulle ta.

Planket som
omgärdade det gamla varvsområdet, finns inte längre kvar. Där låg nu en stor
byggnad, en varvsindustri där man reparerade båtar. Färjeläget strax norr
varvsbyggnaden var inte riktigt sej likt från tiden då det begav sej. Mellan
färjeläget och varvsområdet fanns ju Ingenjörsvillan. Ingenjörsvillan och
källartaket fanns kvar.

Andra dagen
blev en upplevelse av stora mått. Jag gick ner till Tullgatan och stannade vid
dubbelbjörken. Några meter från dubbelbjörken, på andra sidan Tullgatan finns
en meterhög stenmur. Där ser jag en lite äldre herre med gråsprängt hår. Han
verkar vara i 70-årsåldern. Det verkade som han funderade på något. Han stod
länge och tittade på vägen alldeles vid stenmuren. Jag visste att precis där,
sköts en av demonstranterna till döds.

Han tittar
upp och får syn på mej. – Hej, säjer jag – Hej hej, svarar han. – Det är fint
väder idag, säjer han. Jag kan väl inte annat än att hålla med. – Joda, dä ä
varnnt å gôtt, säjer jag. – Är du värmlänning, frågar han. Jag kan väl inte
annat än att hålla med igen. – Jora dä hörsch vôll kanske, svarar jag. – Själv
är jag från Hälsingland sa han . – Jaha. – Det är första gången jag är här sen
skotten föll. – Va, var du med då? sa jag och blev riktigt förvånad. – Jo, det
kan man väl säja. Vill du ha en guidad tur?

Det vart ju
Bingo direkt. En guidad tur. Från en som var med. Det var ju bara så perfekt
som det kunde bli. ”-Jo förstår du, här vid dubbelbjörken stod en
ryttarpatrull”. Det visste jag ju redan, men det kunde jag ju inte säja. ”-Här
gjorde ryttarna en chock, en framryckning mot demonstranterna. Musikkåren som
var med i tåget strax bakom fanborgen hade gått av vägen lite längre upp i
backen, cirka trettio meter från patrullen. Där stannade dom. Vad jag kommer
ihåg så fortsatte dom att spela. Mellanrummet som blir mellan fanborgen och
resten av tåget, fylls snabbt av demonstranter. Några går eller småspringer
förbi fanborgen. Sen är jag lite skymd men jag förstår att en av ryttarna
faller av sin häst, troligen för att hästen stegrar sig i mötet med fanborgen”.

Han
fortsatte. ”-Ryttarpatrullen lyckas ju inte stoppa demonstranterna så ryttarna
backade ner till färjeläget med sina skrämda hästar. Det är ungefär här som det
börjas med stenkastning från några demonstranter. Där och då upphörde
demonstrationen från att vara fredlig och övergick till att vara ett upplopp.
Det är även då jag hör några pistolskott. Två av demonstranterna såras.

Vi gick ner
mot färjeläget. ”-Här nere vid färjeläget fanns en eldpostering, tio
infanterister med Mausergevär. Vid en utbuktning i planket cirka sjuttiofem
meter härifrån fanns en kulspruta och i andra änden av planket, vid
Stuvarevillan, ytterligare en. På vägen utanför Stuvarevillan stod också en
ryttarpatrull. På källartaket som du ser där bortom Ingenjörsvillan, där hade
vi ett kulsprutegevär”. Vi ?? tänkte jag. Han fortsatte. ”-Strax bortom
källartaket där verkstadsbyggnaden är nu, var ett rutstaket, sen började ju
planket där ett tjugotal militärer var grupperade. Precis där planket började,
där låg jag på post med min Mauser”.

Jag blev
alldeles iskall.

”-Blev du
förvånad nu” frågade han. Jag bara stammade, nu minns jag inte vad, för att
citera Olle Adolphson. Detta var ju inte vad jag hade väntat mej. ”-Vill du att
jag ska fortsätta berätta så får du en bild av förloppet med andra ögon” sa
han. Jag försökte samla mej. Här stod jag tydligen bredvid en av de soldater
som kanske avlossade dödande skott mot svenska arbetare.

”-Vi trodde
att demonstranterna skulle gå rakt mot strejkbrytarförläggningen men när dom
valde Tullgatan istället för Stuvarevägen blev det jävligt nervöst hos oss. Vi
hade ju mest resurser vid Stuvarevillan. Valet av väg som tåget gjorde visade
på att dom inte valde direktkontakt med strejkbrytarna. Där jag befann mej så såg
jag tåget, från det dom kommit in på Tullgatan ända fram till dubbelbjörken.
Från björken till mej är det ungefär hundra meter, fågelvägen. Sen skymmer två
hus sikten för mej. Efter husen så ser jag de sista tjugo metrarna av Tullgatan
innan den mynnar ut på plan vid färjeläget. Soldaterna vid kulsprutan på
källartaket skymmer även sikten mot färjeläget lite grand”.

”-Jo
förstår du, när vi hör pistolskotten och ser ryttarna kommit tillbaka ner på
färjeläget, då förstod vi att ryttarpatrullen inte hade kunnat stoppa
demonstranterna. Kapten Mesterton springer förbi där jag satt. Han stannar vid
ett staket vid Ingenjörsvillan, där han möter ryttarpatrullens befäl,
löjtnant Beckman. Beckman ropar till Mesterton – Här finns ingen återvändo… Mesterton vänder sej mot dom demonstranter som han ser och
ropar ”Halt, i lagens namn stanna annars skjutes här skarpt”. Samtidigt ser jag
att dom första demonstranterna har kommit fram bakom ett hus. Dom har nu cirka
tjugo meter kvar till planen vid färjeläget. Jag hör Mesterton ropa en gång
till”.

”-Mer
demonstranter kommer fram. Några hukar sej ner. Du ska veta att jag var ruskigt
nervös, ändå befann jag mej kanske trettio meter från färjeläget. Där låg ju
tio infanterister med mausergevär. Alla gevären var laddade med två lösa skott
och tre skarpa så förhoppningen var att kunna skrämma tåget till att stanna.
Kulsprutorna kunde bara laddas med skarpa skott och fick bara avfyras på ett
speciellt kommando.”.

”-Kapten
Mesterton inser att tiden krymper väldigt fort. Vi hade fått order att sikta
framför demonstranterna och om några sekunder är det alldeles försent att
skjuta framför dom. Mesterton tar några kliv från staketet vid Ingenjörsvillan
och vänder sej om och tittar på soldaterna vid färjeläget. ELD”.

”-Då brakar
det loss. Här ifrån färjeläget skjuts det upp mot Tullgatan. Det är ju tio som
skjuter härifrån men dom första tjugo skotten är ju lösplugg, sen avlossas de
skarpa skotten. Soldaterna sköt helt vilt omkring sig. Det är ju här som tre av
demonstranterna dör och två skadas av gevärselden. Tre-fyra tusen personer tränger
på uppifrån Tullgatan. Vägen sluttar hela tiden. Folk fattar inte vad som
händer längst fram.”

Jag är
fortfarande lite omtumlad av den oväntade vändningen. Han fortsätter berätta.
”-Under tiden springer kapten Mesterton förbi mej igen, åt andra hållet, och
ber om förstärkning. En furir tar kulsprutan, den som står vid utbuktningen vid
planket. Tre skarpa skott går av. Kanske är det något av de skotten som dödar
flickan uppe på gräsplan, granne med Folkets Hus. Precis när furiren springer
förbi mej med kulsprutan hör vi en ”Eldupphörsignal”. Det är en trumpetare i
musikkåren som får vapnen att tystna. På en kort stund, kanske nån minut bara,
hade allting gått åt helvete. Jag har pratat med några av dessa som sköt från
färjeläget, dom sa att detta var fruktansvärt dels att vänta så länge på
eldordern, stenarna haglade över oss. Sen att se folk som stupade… Hur många
skarpa skott som avlossades här ifrån färjeläget vet jag inte. Det fanns ju
trettio totalt.”

Jag tog mod
till mej och frågade – Avlossade du några skott? – Vad vill du jag ska svara på
det, sa han. – Du ska veta, sa han, ”Vi var mellan 20-21 år, befälselever,
stamanställda korpraler, furirer, vi tillhörde ett skolkompani. Vi hade ingen
utbildning på att hantera en uppjagad folkmassa. Det var nog många av oss som
var blöta i byxorna när tre-fyra tusen marscherade mot oss. Befälen var heller
inte skolade att ta upprorsmakarna på rätt sätt. Och så som varvsområdet i
Lunde såg ut kunde det bara bli en tragedi. Skarpa skott mellan husen. Rena
vansinnet att ta dit militär överhuvudtaget. Skyttevärnet som jag låg i var en
del av vägen vid planket som demonstranterna troligen skulle gå på. Så, så sett
är jag glad att tåget stoppades innan dom kommit till mej”.

”-Sen fanns
det säkert befäl och andra som tyckte att vi skötte det hela perfekt. Du vet
det var många som avskydde kommunister eller ”sågverksindianer”, som många
befäl sa. Några som sköt trodde säkert att magasinet bara innehöll lösa skott.
Så hade det sagts av en del befäl när gevären delats ut bara nån timme innan
demonstrationståget dök upp. Men alla Mausergevär, som jag fattade det, var
laddade med två lösa och tre skarpa skott”.

”-Före
Lunde var jag helt ointresserad av politik. Jag tog värvning för att få en
sysselsättning, ett jobb, dom växte ju inte på trän på trettiotalet. Under
beredskapen var jag stationerad i Tornedalen, där träffade jag på kapten
Mesterton. Jag tror att han då hade blivit befordrad till major. Vi nickade
bara åt varandra. Vi hade båda varit med om något som ändrade våra liv. Sen
finns det säkert soldater som var med i Lunde som skulle kunna skjuta skarpt
igen om order gavs. Min politiska syn idag, är att samhället inte ska förändras
genom våldsaktioner. Jag tror det kallas demokrati, det där med att påverka
vårt samhälle genom val. Har du en annan syn på det hela?” sa han – Nej, sa
jag.

”- Har du
gjort rekryten, frågade han – Ja, sa jag, jag var på I 2 i Karlstad. – Då vet
du att lyda order. – Ja, sa jag. – Aha, sa han sen, Värmlands regemente. Visste
du att regementschefen från 1935 till 1939 hette Thord Evers. – Jaha, nej det
hade jag inte en aning om, sa jag. – Han var vår regementschef på I 21 den 14
maj 1931. Innan vi åkte till Lunde hade Thord Evers sagt till Mesterton, ”
Inget nytt Seskarö.”

Trots allt
tackade jag honom för den guidade turen. Vi stod på den plats där kapten Mesterton
kommenderade eld för lite drygt 47 år sen. Där stod jag med mina sympatier för
dom döda och sårade och fick en uppfattning om hur en ung svensk soldat kände
sej då han vände sitt vapen mot sina egna landsmän. En milstolpe i Sveriges
historia.

“- Vi
sköt för att vi fick order. Samtidigt var många rädda för hela situationen.
Folkmassan som kommer emot oss. Nervösa till tusen. Innan Tullgatan svänger ner
mot färjeläget gick den nästan parallellt med planket där jag var. Jo,
avslutade han, jag tömde magasinet, två lösa och tre skarpa skott. Jag sköt mot
demonstranterna. Troligen träffade jag. Två personer föll, en dog, en sårades.
Det var alldeles vid stenmuren några meter från dubbelbjörken”.

Jaha du
Tommy. Är det en ny ”hittepå-historia” det här eller är det sant. Visst är det
sant alltihop. Ådalen 31. Fem arbetare skjuts till döds, fem såras. Militären
kom från I 21 och T 3 i Sollefteå. Befäl för den 60 man starka truppen var
kapten Nils Mesterton. Demonstrationen var en protest mot lönesänkningar och
strejkbryteri samt höjda vedpriser. Man sympatiserade med Marmaverkens arbetare
där lönesänkningen ledde till en långvarig strejk.

Fotnot: ”
Inget nytt Seskarö”. 1917 ägde hungerkravaller rum på Seskarö utanför
Haparanda. Där övermannades några av soldaterna och blev av med sina vapen. Det
skulle ju inte få upprepas igen.

Nej, det är
inte sant att jag har talat med en av soldaterna som sköt i Lunde. Men med
denna berättelse ville jag försöka få en bild av hur ett sådant möte kunde bli.
Hur en av dom som avlossade skotten i Ådalen resonerade…

Att jag tältade på Lundevarvs camping och gick runt i Lunde några dagar, sommaren 1978 är däremot sant.

Rent
faktamässigt stämmer berättelsen ganska väl med verkligheten.

Idag finns
det troligen inte någon kvar i livet, som var med i 1931 års demonstrationståg.
Detsamma gäller nog för soldaterna. Tidens tand fungerar på det sättet. Dom
skapade som sagt en milstolpe i Sveriges historia.

Ådalen 31. Ett skotthål
som blöder och det skotthålet kommer aldrig att läka hos mej. Men va fan Tommy,
folk dör som flugor varje dag i sammandrabbningar. Strejkande, demonstranter
som protesterar skjuts ner av poliser eller militärer runt omkring på denna
Jord och konstigt nog reagerar jag nästan med en axelryckning, ett ”Jaha”.
Varför Ådalen har berört mej så mycket, har jag svårt att förklara. Det krävs
nog 500 A-fyra ark…

Tommy Svensson den 22 maj
2014. Igår för 83 år sedan begravdes dom fem som stupade denna Kristi
Himmelsfärdsdag den 14 maj 1931. Ja, ja nu är det bra da…