Sanning eller saga eller både och.

TJENARE
FOLKET.

Sanning
eller saga eller både och.

Några
platser som figurerar i Storyn.

Djupe
Hôle:
Är beläget strax nedströms Forshaga kanal och som namnet antyder, en djup håla
på botten av Klarälven.
Udden: Forshaga, Platsen mot forsen där kokeriet och pannhuset stod en
gång när Sulfiten gick
Ätterösera: Bronsåldersgravar på Skottaberget, snitslad väg från
Sisugården.
Hallstamossen: Bakom bostället Lövåsen. En kilometer sydväst om Forshaga
Hembygdsgård.
Brötera: Torpet finns i Hallstamossen på tjugofem meters djup. Det har
min gamle polare, Holger i Hôle, berättat. Sanning eller saga???

För
att göra en kort historia lång…

Solen
hade ännu inte gått upp men gryningsljuset hade vaknat så smått. Jag stod och
tankade trucken. Knappt två timmar kvar av nattskiftet. Dieselpumpen surrade. Jag
hade vänt mej om och tittade mot Hôlmen, Klarafors och Mölnbacka-Trysils gamla
pappersbruk där Mor och Far, Morfar, Morfars far, Mormors far och Tusen andra
har haft sin arbetsplats. Jag kände ett vemod och även historiens vingslag där nu,
det gamla bruket låg tyst och mörkt. Endast några utelampor lyste.

Tjugofem
meter snett framför mej, på ”min” sida älven, finns ingången till ett gammalt
skyddsrum och tillika en kulvert. Jag drar mej till minnes att vid ingången, där
satt legenden Sigge Skoog ibland och njöt av solen. Rakt nedanför ingången
kommer en tunnel fram som transporterar vatten, Klarälvsvatten. Jag hajar till
lite grand när jag ser att det sitter någon vid mynningen på tunneln, men det var
inte Sigge Skoog.

– Hallå
där, säjer jag, vad gör du här? – Ja-a du, säger en riktigt väderbiten gubbe i
en sliten storväst, regnbyxor, storstövlar och en sydväst på huvudet. – Jag har
hand öm tunneln här, ser till att den fungerar och att vattnet rinner som det
ska. – Säjer du det, svarar jag. Har du varit här länge da för jag har inte
sett dej här förut, sa jag. – Du, sa han, här har jag vart sen 1890 då tunnel
blev te. – Nä nu sköjjer du att, sa jag. Visserligen såg han ut som han skulle
ha kunnat vara med på den tiden men, nja, det var väl ändå att ta i. – Joru, sa
han. Har du stönner (en stund över) så ska jag berätte för dej. – Egentligen
inte, sa jag, men det här får jag ju ta mej tid te. Trucken var fulltankad, jag
slog av pumpen. Ett sånt tillfälle kan och vill man ju inte missa.

”- Jo
du förstår. Min Urfader, Melker på Brötera, blev Tempelriddere på gammeldagera.
Di säjer att Tempelridderna vaktar Förbundsarken och den Heliga Graal och andra
helige reliker men jag och bror min blev degraderade när vi var små så vi fick vakte
tunnlera här under gamle fabriken istället, när Sulfiten drog igång. En
Tempelriddere bör ju vare bortöt en 200 år innan han får i uppdrag å vakte
något speciellt. Joda, det var sex stycken vattentunnler här, när det begav
sej. Vi hade tre var. I dag är det bare tre tunnler kvar och sen bror min,
Oskar på Brötera, dog så har jag ensam hand öm tunnlera och vakter dom och ser
te så att vattnet rinner söm dä ska”.

– Varför
blev ni degraderade da? frågade jag. Jo när vi va små så sa min bror, Oskar: – Ska
vi gå bakom utedasset å smyge på mormor när ho driter. Dä gjorde vi, men faschan
kom på öss. – Och ni ska bli Tempelriddare, sa han. Mormor hette Maja på Môsen.
Föresten Bajamajan är öppkallad efter mormor. Hon var gift med Dyng-Johan. De
bodde i Svängen te höger öm Kasabäcken vid Hallstamôsen. Jora, så därför fick
vi vakte tunnlera här istället. Det va lite bättre det tyckte jag, för hur det
är, så är alle ättlinger te Melker på Brötera experter på vatten å
översvämninger. – Men du ska vete, sa han, när jag feck reda på vad söm
egentligen finns här på Udden så kommer jag aldrig att lämne denna plassen”.

”-Jo
i våra släkt har vi inge efternamn utan vi feck smeknamn allihop. Den äldste
ongen i varje generation hette alltid namnet och ”på Brötera”, vi kom ju där
ifrå. Själv heter jag Holger, förr hette jag Skavgalts-Holger för jag stal en gris
en gång men sen 1890, när jag börje å vakte tunnel här, så kaller di mej Holger
i Hôle “.

”-Våran
lellebror, han hette Erland han. Han dog utav Blåsoten. Först blev han blå i
ansiktet, sen dog han. Dä va 1872 dä. Han ligger begravd på Kolerakörrgårn på
Lustnäs. Du förstår, han va kvinnfôlkstokig också, en riktig häradsbetäckere så di kalle honom för
Sädes-Erland”.

”-Vesst
sörrö, den förste rejäle prövninga var översvämninga i maj 1916, mitt under dä
förste världskrige. Då hade älva stege med 10 meter över dä normale. Då feck ja
in allt möjligt i tunnlera, timmer av alle de slag, sågtimmer, massatimmer å
fruntimmer. Dä tog mej fjorton dar å få bort all bröte. Då va dä rejält mä
vatten i älva. Utav misstag kom dä in en tysk U-båt i Klarälva, ända öpp te
Djupe Hôle. Där bärje di U-båten, å gjorde en Sulfitkokere utav den, jo men. Å
i Hjortmyra trodde di att dä hade komme in en massa mini U-båter men dä va Môllsôrkera
(Mullvader) söm hade gjort sej snörkler i form av vanlige sugrör söm sôrkera
hade hette i källern hos Hilmer Bryggern ”.

”-I
Maj 1931 var det nästan like dant. Vattne gick in på Hôlmen så di fick ringe
efter läns-man, å i Hjortmyra feck di gädder i rôttfällera. 1957 va dä en
höstflod söm hette duga. En och en halv miljon stocker låg buntade i älva nôrr
öm Fôrshaga och höll på å slite sej. Om inte jag hade stängt dammluckera vid
tunnlera och lagt på 30 kilometer stålvajer på buntera, jora dä va 16
millimeters stålvajer, å bundit fast döm i tallera efter älva så hade det gått
käpprätt öt skogen. Jomen dä va 75 man på länsa å fyra Lusten-båter söm slet
dygnet runt”.

”-
En annan gång va när vi skulle få bukt mä Storbröten i Brattfallet nörr öm
Ekshärad. Dä va i maj 1930. Då hade vi Storsläppet i Halgån. Flere tusen
timmerstocker gav sej i väg men di fastne i Brattfallet. Storbröten va 300
meter lang. Di hade glömt å släppe på vattnet. Vilka knôvveldôtter, vecka
amatörer. Joda, då va jag där och släppte på vattnet i Halgåa och med hjälp av femti
vanlige göbber å femti dynamitgöbber feck vi loss Storbröten, dä var hur mycket
stocker söm helst, å litte te. Dä blev mitt siste utomlandsjobb dä”.

”-
Men 1947, va dä så törrt i älva så en kunde gå över te Hôlmen utta å bli blöt
öm föttera. Men jag minns sömmern 1714 ja, då va älva så smal att ho bare hade
en enda strand, så litte vatten va dä. Dä enda livsteckne va en dö abbörre.
Jorasatt. Året före, 1713, skulle vi ner till Älvsann ve Hjortmyra o grille
kôrv. Jo men, Falukôrven hade gått te. Då va dä ännu värre törka i älva, dä va
då söm älva va så törr att när vi hade fått fyr på brasa så spred det sej te
bötten på älva å där börje det å brinne i all bröte söm fanns där. Dä va 300 år
sen dä. Jo minsann, dä va då sôm Älva Brann”. Holger i Hôle, han var med han när det
begav sej.

– Ska
du höre öm hur allt börje med Melker på Brötera? – Ja gärne, sa jag.

Han
började ”- Min urfader, Melker på Brötera förstår du, hade gått å lagt sej och
sömne ungefär där Djupe Hôle är nu. Melker på Brötera hade byggt sej en kôje,
han sov ganska tungt för när han vakne hade det frusit på. Rejält med is hade
det blivit. Men va i all världen. Jo du, Inlandsisen hade kommit. Isen täckte inte
bara kôja utan hele nôrre Europa och han visste att den här isen är nog väldigt
tjock, så han började karva i backen med sin hemmagjorda flintakniv men han
stötte på urberget efter ett tag. Han kom ner ungefär sju meter innan han gav
upp. Jorasatt, dä va så Djupe Hôle kom te”.

”-Han
börje å karve sej uppåt istället, ja det tog väl några dar och några veckor
innan han såg dagens ljus. Jodå, 2 500 meter Inlandsis täckte honom. Så han
kröp ner igen och tog en rejäl stock från kôja och öpp tebaka på Inlandsisen
med stocken och tog och karve ur den så han skulle få till nån fôrm av båt, men
träet var hårt, det var av ek. Men båten blev sina modiga Tio Alnar lång och En
Aln och en Tvärhand bred, ungefär”.

”-Melker
satte sej tillrätta i den urhôlkade trästammen. Bark och kåda från träet i kôja
och en gammel självdöd mammut fick agera föda. Melker på Brötera hade varit med
om några istider så han visste att, förr eller senare kommer den att smälte. Så
ungefär för 10 000 år sen började isen att röre på sej. Smältvattnet bar iväg
med Melker på Brötera och hans båt. Han var stjärntydere också, så han hade
tagit sikte på stjärnbilden Orion och speciellt Orions bälte. Det blev bra driv
på båten söderöver”.

”-När
han hade åkt i några veckor såg han land för förste gången. En kulle, en ö,
stack upp och på den stod det ett rekorderligt fruntimmer och vinkade. – Hallå
skrek han, ska du åka med. Hon förstod inte språket men hon fattade ändå. Han
tog henne ombord i den urhôlkade trädstammen. –Tjenare, Melker på Brötera, sa
han. – Olga från Volga, svara hon. Men Melker hade aldrig hört tales om Volga
så han hade noll koll på vart han var”.

”-Ytterligare
några veckor gick. Barkbitarna, mammuten och kådan började ta slut. Vattnet
blev med ens mörkare men den urhôlkade trädstammen med Melker på Brötera och
Olga från Volga drevs framôt av smältvattnet från Inlandsisen. Vattnet blev
helt kôlsvart, natten gjorde väl sitt till också. Vi döper det här till Svarta
Havet sa Melker. Det tyckte Olga var en bra idé”.

”En
bit söder om Svarta Havet fick dom landkänning, en rejäl grundstötning. Bredvid
dom hade en annan båt strandat, en göbbe, hans käring och sex yngre förmågor
med litte höns och några getter. – Men tjenare, vass ärrä med dej da, sa
Melker. Göbben fattade ingenting. Jaha tänkte Melker, en kanske ska presentera
sej. Han sträckte fram näven. –Tjenare , Melker på Brötera. Göbben besvarade
handslaget och sa :- Noak”.

– Jaha
du, sa jag till Holger i Hôle, Du tror att det var Inlandsisen som täckte nôrre
Europa som orsakade Syndafloden. – Helt klart, sa han. Så mycket vatten som var
fast i den Isen och som ville iväg nånstans när klimate blev varmere. Klart att
Syndafloden berodde på Inlandsisen. – Ja kanske det, svarade jag. – Vad hände
med Melker, Olga och båten sen da, sa jag. –Jodu, sa han, ”Melker och Olga stanne
kvar ett bra tag och blev polare med Noak och hans käring. Melker blev en
riktig expert på översvämningar ska jag säje dej. Dä gick i arv dä, det här med
expert på vatten och översvämninger”.

”-Jo
men, ongera te Melker på Brötera och Olga från Volga, August på Brôtera, Stor-Märta
och Elof i Gropa drog sej tebaka te Fôrshaga för 2 500 år sen då Stor-Vänern
geck upp ända te Grôssbolsberget. De hade med sej båten som Melker hade haft,
plus att de hade gjort två båter te, så de fick en varsin. De bosätte sej vid
Brötera, där Melker hade bott vid nôrre änden på Hallstamôsen. Tôrpet överlevde
både Inlandsisen och Stor-Vänern. Dä va rejält byggt serru, jora, han kunne att
han, Melker. Det tôrpet har gått i arv i många generationer”.

”-Brötera, där alle generationer bott i flere
tusen år är borte sen 280 år tebaka, så Willy Nordström, Tryggve Larssôn, Arne
Boström och Allan Johanssôn visste inte öm Tôrpet när de gjorde Tôrpinventeringa
på 1980-talet. När Fimbulvintern kom i metten på 1600-talet, så blev det
kallare i dag än ute. Nolavär (nordanvind) å kallt å surt i tjuge år, dä ä inte
roligt. Dä var så kallt så att det enda som var kvar utomhus var vädret. Di va
tvungen å ha vantera på sej när di skulle tvätte händerna, så kallt va dä. Jora.
I nästan hundra år stod tôrpet på tjälen. Men 1734 blev dä en riktigt varm sömmer,
då tinade det rejält och tôrpet sjönk ner i Hallstamôsen. På tjugefem meters
djup finns tôrpet idag, precis söm dä såg ut när dä begav sej. Då feck släckta
flötte te Gamla Mor på Môsen. Ho söm var min mormors mor, Britta på Môsen, ho
va gift mä Konrad i Rôgen”.

-Men
jag menar, sa jag, du bör väl vara ett par hundra år.”- Joda, sa han, jag är
väl en 330 år. Jag va jämngammel mä Karl den tôlfte, men den sköt di ju innan
han hade levt färdigt. Moschan hette Hilma på Môsen och faschan hette Rudölf på
Brötera. Han va kusin te laxfeskern Peter. Det finns ju en sten ve Hembygdsgårn
där det står ” Här levde i slutet av 1500-talet, bonden och laxfiskaren Peter.
Stamfader för Lagerlöfska släkten.” Men Melker på Brötera är ju själva Urfadern
för döm. Di kaller ju Hembygdsgårn för Bråtarne, dä ä ju en försvenskning utav
dä Värmländske, Brötera”.

”-Jora,
orsaken te att vi blir så gamle i mi släkt var att Urfadern Melker, träffe ju
Noak. Noaks farfar va ju den gamle göbben Methusalem, han ble ju 969 år han.
Men Melker på Brötera va ju hur gammel söm helst, han hade ju överlevt flere
Istider han. Melker kände på sej när Istiden börje så han geck i dvala då. Vesst
serru. Men Melker och Noak, di drack vin en kväll, vin söm Noak hade gjort själv.
Noak blev full och pladdre öm ett recept söm Methusalem hade på en dryck söm
gjorde att han blev så gammel. Melker hette recepte i Arken. Han greje i ordning
en brygd söm alle vi ättlinger feck en klonk av när vi föddes, så varenda en
utav öss ha blivit sådär en 350-400 år öm inga sjukdomer och olycker drabbe
öss”.

Holger
frågade -Känner du Otto Stålhandske? – Nej, men jag har hört tales ömmen, sa
jag.” – Jo han va en jävel på å gräve dike. En sömmerdag, jag kommer inte ihåg
om dä va 1929 eller 1930 så skulle han dike ur litte utav Hallstamôsen.
Hallstamôsen var ju en del av Stor-Vänern när det begav sej. På 80 centimeters
djup stötte han på, di där båtera söm August på Brôtera, Stor-Märta och
Elof i Gropa hade med sej för 2 500 år sen. Och en utav di båtera var ju
Melkers båt, den som han gick på grund mä öppe på Ararat tesammans mä Noaks
Ark. Men Tôrpet, Brötera, ligger betydligt djupare, langt ner i môsen”.

”-Föresten,
sa Holger i Hôle, vesste du att Melker var en utav di Tre Vise Männen som var
med när Jesus föddes. – Säjer du dä, sa jag och tyckte att, nu bär det iväg
riktigt ordentligt. – Jora, sa han, dom andra två hette ju Kasper och Baltsar.
Caspar, Melchior och Balthasar heter di ju egentligen enligt den kristne läran. Melker va ju stjärntydere
också, så han sa te Kasper och Baltsar när di såg e stor stjärne, att där ha dä nog
hänt nånting, så dit går vi. Dä va så di hette fram te Jesus. Men sen i början på
1000-talet, kom Melker tebaka till Fôrshaga med Tempelriddera å Pilgrimmera.
Pilgrimsleden går ju förbi Löved å Ätterösera. Melker börje då å kalle Orions
bälte för ” Di Tre Vise Männen” Dä uttrycket, dä setter ju kvar än”.

– Ja men käre nön, sa jag, han måste ju ha
vart görgammel.” – Jodå han blev så gammel att di va tvungen å skjuten te slut.
Dä gjorde di förresten på berget där som Ätterösera finns, det är därför berget
heter Skottaberget”.

– Va,
sa jag, ligger Melker på Brötera begravd i en utav högera ve Ätterösera? Och var
han en av de Tre Vise Männen? Nja det har jag väl svårt att tro. Men man vet ju
aldrig, inga vittnen finns ju kvar, eller… För som det står skrivet om
Ätterösera. ”Tyst står högen vid
sjöastrand som männen reste över honom, en bragdrik kämpe. Men borta äro männen
som kunna tälja om hans färder över haven och hans mandomsrön i fjärran land.”
Det skulle mycket väl vara Melker på
Brötera som det handlar om.

”-Men
söm sagt, sa Holger i Hôle, dä inte faschan vesste när han sa te öss att vi
skulle vakte tunnlera, va att den här Udden, den ruver på en riktig hemlighet,
en riktig relik från forna dar”.

Nu
blev jag bli riktigt nyfiken.

”-Nä
du, sa Holger, Melker på Brötera ligger inte ve Ätterösera. Di skjöten där
bare. Jag trodde själv att han låg öppe ve Ätterösera ända fram te 1890”. – Men
vet du vart han är begravd da, sa jag, för högera vid Ätterösera är ju från bronsåldern,
så där en 1000 år före Kristi födelse, å då levde ju Melker på Brötera säjer du.

”-Jo
du, sa Holger i Hôle. Melker ligger allt begraven här på Udden. – Va, sa jag. –
Jorasatt, tänk dej det. En utav de Tre Vise Männen ligger här på Udden mot
fôrsen. De andre två, Kasper och Baltsar ligger ju i Domkörka i Köln. – Men, sa
jag, jag ha ju sett sarkofagen i Domkörka i Köln och det står skrivet att det är
de Tre Vise Männen som ligger i den. – Jo, sa Holger, Melker hade inte levt
färdigt när Kasper o Baltsar dog, så di hette en annan döing iställe, bare för
att dä skulle bli tre. Först frakte di kvarlevera te Konstantinopel å sen te Milano.
Sen röve di bort kvarlevera te Köln, men fôlket i Milano säjer att kvarlevera fortfarande
finns kvar i Milano. Dä blev liksöm inga ordning på’t. Dä blev så rotigt tyckte
Melker så han drog tebaka te Fôrshaga istället”.

”-Jo
men. Här på Udden fanns det en ättehög, ”Vester om elfven vid Skifveds laxfors”,
innan di börje planere fabriken. Stenbumlingera plocke di bort när di skulle
bygge fabriken och mure in döm i tunnlera men själve krypta ä kvar. Att dä va
här söm Melker på Brötera ligger begravd kände jag direkt så fort ja kom in i
tunnlera. Kryptan där Melker ligger, är 18 fot under backen, så från den
metterste tunnel finns en hemlig gång söm bare en Tempelriddere kan ta sej in i
och i grund och bötten ä jag ju en”.

”-Jo
du. För tusen år sen så begravde di Melker på Brötera på nästan samme plats som
han vakne efter den senaste istiden. Jag vakter inte bara tunnlera utan även Urfadern
min, Melker på Brötera, tillika Pilgrim och Tempelriddere och dessutom, var han
en av de Tre Vise Männen”.

Jag
frågade Holger i Hôle -Är det nån mer som känner till dej? ”-Ja förr var det
de, fram te 1940-talet. Då hörde jag att di på Sulfiten sa: – Men va faan,
lever han än den där gamle göbben. Då börje jag å dra mej tebaka för gött te
tunnlera. Dä va väl översvämninga 1959, söm va mitt siste store
scenframträdande. Då feck ja ta å rense undan verke söm hade flöte iväg från
såga på Dejefôrs. Numera är jag bare ute ungefär var tjugonde år och koller
läget. Jo dä stämmer dä, 1995 va ja ute en sväng å då va dä högt vatten söm jag
feck styre öpp så inte dä skulle bli en rejäl översvämning”.

”-Men
det finns några till som jag har prate med. En göbbe som hette Erik Fernow, den
träffe jag runt 1775 öppe ve Ätterösera faktiskt. Det var han söm berätte för
mej öm gravröset här på Udden. Sen har jag träffe en söm heter Sigge, han
brukade sitta här ovanför tunneln, goe sömmerdagar, men det är nog en 40 år
sen. Dä va förrförre gangen jag va ute dä”. – Aha, sa jag, du måste mene Sigge
Skoog. – Ja just han. – Jo honom kände jag väl, sa jag, men han är borta sen
fem år tillbaka.

– Men
du Holger, sa jag, jag skriver lite Blogg, kan jag skriva om detta du har
berättat för mej? Dä ä nog ingen som tror mej, men ändå. – Jora det går väl för
sej, sa han, men jag vill inte ha nåt rännande här vid tunnlarna, det viler
trots allt en förbannelse över dessa. – Jasså du, sa jag.- Du förstår, alla di som
byggde dessa tunnler i slutet på 1800-talet, di är döe nu… Jo dä ä att så dä”.

Och
Melker på Brötera vill nog också ha lugn och ro i sin gravkammare…

”-Nej,
1983, när di börje mä lösflôttninga ble dä bedrövligt. Timmerstocker kom in i
tunnlera rätt va det var å dä var inte roligt, men sen 1991 ä dä betydligt
lugnare när di gav sej helt mä flôttninga. En fordrer inte så mycket arbete nu
för tiden, Du vet, te å mä gamle Tempelriddere börjer å känne utav krämpera. Dä
är litte underminerat här på Udden också, så jag hôppes att di inte bygger
nånting där. Å egentligen är ju detta en gravplats. Nej nu måste jag tebaka in
i tunnel igen. Kanske vi ses öm tjuge år”. – Dä vet man aldrig, sa jag. Holger
i Hôle försvann in i tunneln. Jag tänkte till… Tjugo år framåt. Jag är 79 år
då när 2035 års vårflod forsar förbi Udden där Melker på Brötera har sin sista
vila och där hans ättling Holger i Hôle håller till. Han som kollar till både
kryptan, tunnlarna och vattnet.

Numer
är Udden utan bebyggelse sedan dom rev pannhuset och det gamla kokeriet.
Ättehögen är borta. Stenbumlingarna kanske finns i tunnelväggarna, kanske några
användes till kanalbygget. Klarälvens vatten har inte tid att stanna till vid
Udden. Kretsloppet måste fungera. Hade det inte regnat hade Jorden torkat ut
och om inte vattnet hade dunstat hade det blivit översvämning. Minsann, en form
av en evighetsmaskin. Nu vet jag ju att vädergudarna kan jävlas riktigt
ordentligt med människan ibland. Torka och översvämningar förekommer ofta. Är
det en obalans i det ekologiska systemet? ”Häfta eller Dreta” som det heter på
värmländska.

Troligen
är det Melker på Bröteras båt som finns att beskåda på Värmlands Museum. Tack
vare att Otto Stålhandske grävde ett krondike på Hallstamossen den där
sommardagen för 85 år sen så fick Melkers båt se dagens ljus efter 2 500
år i Hallstamossens torv. Ätterösera är värt ett besök. Ta med lite ved, litte
kôrv, kanske en stilla pilsner. Där Stor-Vänerns vågor slog in mot
Skottabergets västsida för 3 000 år sedan. Gå ytterligare 7 000 år
tillbaka i tanken. Istäcket över dej är 2 500 meter tjockt. Vilka som har
legat begravda vid de två rösena, ja kanske det är några ättlingar till Melker
på Brötera…

Det
blev en lång historia detta. Är ni kvar kära läsare, kan jag tala om att allt detta,
det är inte riktigt sant men mycket av detta är faktiskt sanning också. Viket
som är vilket överlåter jag till läsaren, själv att avgöra.

Fotnot:
Tre tunnlar finns kvar av dom sex ursprungliga. Dom har haft olika
vattenförsörjningar till industrierna på Udden, från drift av en kvarn och
drift av turbiner till kylvatten, vatten till Ångcentralen och vattenverk.

Ett
postumt TACK till legendaren och Forshagakännaren Albert Jansson, vars bok
”Sanning och Saga” blev en idéspruta till denna berättelse.

Tommy
Svensson den 1 maj 2015.