TJENARE
FOLKET
Själarnas
boning.
På
en vägg, nere i en mörklagd kulvert under Stora Ensos fabrik i Forshaga står
det skrivet: Bli inte rädd om du skulle
känna en hand på din axel. Här kan man ibland känna vibrationer, energier, från
Själarnas Boning.
Den
aktuella kulverten är byggd runt första halvan på 50-talet. När texten skrevs
har jag inte en aning om. Några meter från väggen med texten, just där den
aktuella kulverten viker av åt höger, passerar ett rör förbi. Röret, som sen
försvinner in i en kulvertvägg verkar vara kopplat till avloppsnätet. Sen
verkar det som om hela härligheten gick rakt ut i älven. Ett klistrat A4-ark
som påtalar att röret även innehöll ”bakvatten” från den stora torkmaskinen som
var i drift mellan 1958-1969. A4-arket är signerat ”MT”, Mölnbacka-Trysil.
Den
8 juni 1973 började jag jobba som praktikant på elverkstaden på dåvarande Tetra
Pak. Ett av de roligaste jobben på verkstaden var när jag fick märka upp vart pumpar,
vägguttag, fläktar m.m. var säkrade, vart proppskåp, strömbrytare och elcentraler
fanns. Många timmar gick åt till sökning i olika utrymmen, i trånga passager, i
mörka mellanrum mellan innertak och yttertak där en ficklampa var enda
ljuskällan och naturligtvis otaliga kulvertar som finns kvar från
Mölnbacka-Trysils tid. Tetra Pak övertog ju fabrikslokalerna 1969 och Stora
Enso tog över 2001.
Kulvertarna
byggdes för att gömma rören som transporterade lut, vatten, tryckluft, avlopp,
mäld som är flytande pappersmassa, m.m. och även 240-kvadrats matarkablar som
dessförinnan gick ovan jord.
Vad
menas då med texten på väggen: Bli inte
rädd om du skulle känna en hand på din axel. Här kan man ibland känna
vibrationer, energier, från Själarnas Boning. Kanske är det vilsna själar
som går igen. Kanske gengångare från gamla Sulfitens tid. Tydligen är det ändå
vänliga själar. Troligen är att den som skrivit texten har känt av att han inte
var ensam nere i kulverten. Att någon, någonting annat fanns bredvid.
Det
var nästan nollgradigt ute och helt vindstilla. Det är en månfri natt i början
på oktober. Året är 2016. Mellan klämplattorna i gripklon på trucken sitter en
inställningsrulle på dryga ett och ett halvt ton. Jag ska köra upp den från
lagret till en av beläggningsmaskinerna, 23:an. För att komma till 23:an med
rullen måste man köra på utsidan av fabriken.
Första
tecknet på att någonting var annorlunda var kondensröken från kvävetanken som
står till vänster om porten ut från lagret. Att det blir kondensrök när
temperaturen kryper ner mot nollan är inget konstigt alls, det är fullt normalt.
Röken ligger som ett tunt täcke över marken, som kolsyreis på en rockkonsert.
Det som är konstigt är att röken bildar en tratt, en virvel som verkar sugas
ned i marken. Jag hajar till när jag ser virveln snett uppifrån då jag
passerade med trucken. Vad fan var detta???
Jag
kör upp och lämnar rullen vid avrullet vid 23:an. Åker tillbaka ner mot lagret,
passerar tre containrar för löspappersskräp och får syn på virveln som nu vuxit
till sej till en mindre tromb, cirka en och femtio hög och med en skarp spets
mot marken. Jag fick ett infall att köra rakt mot virveln med trucken för att
se om den klarar en påkörning och sen återuppstår. Sagt och gjort. Precis när
jag kommer fram till virveln och nuddar den med gripklon så rör sej båda dom
högra klämplattorna på klon, ungefär som om jag skulle ha kört på något. Men
vad tusan, det var ju bara rök, eller…
Jag
kör fram ett par meter och kliver ur trucken och kollar. Nej, ingenting stod i
vägen, inget synbart. Virveln med kondensröken från kvävetanken är borta. Röken
ligger som vanligt lågt över backen… En lite olustig känsla kommer över mej.
Vad var det som fick klämplattorna på gripklon att röra sej??? Jag står kvar
nån minut strax bakom trucken. Virveln kommer inte tillbaka. Är allt som
normalt?? Det känns så, fast ändå inte.
Jag
sätter mej i trucken, lossar handbromsen och ska precis köra iväg. Jag kastar
en blick i backkameran. Expresståget rusar genom kroppen. Håren på armarna
ställer sej rakt upp. En människa står alldeles bakom trucken. Backspegeln
visar ingenting. Jag vänder mej om men ser heller ingenting. Backkameran
registrerar en man som stirrar rakt emot trucken. Jag vänder mej om igen. Nej,
ingenting. En blick i backkameran … Han är borta!!! Jag kör fram ytterligare
några meter, kliver ur trucken. Vad var det som backkameran såg, som inte jag
såg??
Vart
tog han vägen?? Gick han upp i rök, eller ner i marken… Plötsligt är jag 43 år
tillbaka i tanken. Blodet frös till is när jag får det klart för mej. Jag står
rakt över kulverten, kulverten med texten. Här
kan man ibland känna vibrationer, energier, från Själarnas Boning.
Skulle
jag våga utforska detta? Törs jag gå ner i kulverten mitt i natten, en
höstnatt, gengångarnas och de vilsna själarnas tid. För kulverten existerar inte
dag eller natt, sommar eller höst, den är lika mörklagd ändå. Äh va fan, mej
skrämmer ingen tänkte jag. Jodå, men med blandade känslor går jag ner i
kulverten.
Den
är upplyst, jag viker av åt höger, jag fortsätter ett trettiotal meter. Nu
kommer jag till den mörka delen, ficklampan slås på. Ett tjugotal meter med
bara en ficklampa som ljuskälla. Det är här som ensamheten känns påtaglig. Det
piper till i telefonen, den är utanför räckvidden. Kliver över det gamla röret,
viker av åt höger igen, fem meter längre in är väggen, väggen med texten, och
minsann, texten är kvar men den blir lite skrämmande i skenet från ficklampan. Bli inte rädd om du skulle känna en hand på
din axel. Här kan man ibland känna vibrationer, energier, från Själarnas
Boning.
Plötsligt
slocknar ficklampan, jag befinner mej i ett totalt mörker samtidigt som jag
känner en hand på min axel och en andedräkt som inte är av denna värld. Någon,
någonting fanns alldeles bredvid mej i mörkret.
Jag
ville skrika rakt ut av skräcken och rädslan men samtidigt tänkte jag på texten
. Bli inte rädd om du skulle känna en
hand på din axel. Behåll lugnet Tommy… Det var inte lätt det med en puls
på 300. Handen tvingar mej tillbaka några meter. Här nånstans måste ju röret
vara tänker jag då handen på axeln trycker ner mej tills jag hamnar på knä. Vad
är det frågan om??? Handen tar tag i min skalle och trycker den varsamt men bestämt
mot något kallt. Huvudet vrids så att högra örat kommer mot det kalla godset.
Det måste vara röret…
Jag
anar ljuset från den upplysta delen av kulverten tjugo meter längre bort. Anade
jag inte en skugga också alldeles bredvid mej eller var det inbillning??
Samtidigt som jag har väggens budskap i minnet ”Bli inte rädd…” Handen
släpper taget. Jag har örat mot ett gammalt 220-millimeters gjutjärnsrör. Vad
hade jag gett mej in på? Varför skulle jag ner hit? Jävla virvel. Jävla
kulvert.
Sen
övergår saker och ting mitt förstånd. En bekant signal hörs, allas vår
tidmätare från förr. Ångvisslan på ångcentralen. Håller jag på att bli galen. Vad
är det som händer? Röster börjar höras, vart kommer dom ifrån?? Röret?? Men va
i… Tyska?? Dampfpfeife…Dampfheizungsanlage…Hallo Schwede es ist ja früstuck… Män
va har du på smörrgåsa… jaharu, dä ä kavvijar… Å vart faan ä Kallsônn da… Han
skulle iväg å drite… Har du kaffe kvar i tärrmosa, kan en få en kôpp… Sven, tar
du märrä Birger å Boström sen ätter frukôst så vi kan kôpple ihop di där jävvla
röra inna meddan… Men va tusan, pratas det värmländska också??
Dampfpfeife
und Dampfheizungsanlage… Javisst så heter det på tyska. Ångvisslan och
ångcentralen
En manlig
Krösamaja drog igång.
-I
går va småpåven ôpp te sal igen. Han ställde sej ve det där bordet som han
bruker och sökte ögonkontakt mä Britta. Ho vet direkt va dä ä frågan öm. Han
vill ha sej ett… Han går iväg, ett par minuter senare så går ho efter. Jag tror
di går ôpp te ett litet rum ôpp på vinn. Jorasatt där smörjer han kråset. En
kvart senare kommer ho ner. Ragnar, han skratte litte å så sa han te’ ha. – Jasså
du, ha du fått knullt nô nyss da, ha ha ha… Britta, titte bare rakt fram när ho
geck förbi, sträcke på nacken å sa – Sånt säjer en inte, sånt gör en…
Krösamajan
fortsatte…
…Kommer
ni ihôg Kalle da, när han skulle vise inschenjörn te salsmästern. Han drog iväg
mä inschenjörn förbi pappersmaskinera å rullmaskinera, öppför trappa in på sal och så geck han fram te
Ester å klappe henne på axla å sa te inschenjörn – Den här, ho har e stor e ho.
Kalle springer i väg å inschenjörn å Ester titter på varann. Ester går iväg mä
bestämde steg, nerför trappa, leter öpp och får syn på Kalle å går fram å
flätter ten så dä sjonger ömmet… Ja henne tordes en inte säje nôe te för då
small dä direkt… Jo dä ä ett rejällt fruntimmer dä…
Vad
är det som jag lyssnar på egentligen?? Lite mustigt skvaller?? Då slår det mej.
Låg inte järnarbetarnas matsal rakt ovanför här på femtio och sextiotalet och
var det inte tyskar här som var med och byggde den nya ångcentralen i början på
50-talet, Jovisst var det så.
Minsann:
Här kan man ibland känna vibrationer,
energier, från Själarnas Boning. Är det de jag upplever nu genom att lyssna
i ett rör…?
Det
blir helt tyst. Nä inte riktigt… Ett ansträngt, ehh…ehh… hörs, sen en rejäl
plums. Javisst ja, Kallsônn skulle ju lägga en kabel, sjösätta brungäddan, göra
en äkta touchdown, strypa en neger, flå en ekorre… Schwooooooschhhh, en
vattenkaskad passerade genom röret. Jorasatt, han spolade efter sej också. Det
sista jag hör är Kallsônn när han säjer- Ja där går det faan inte å gå in på
ett ta, hö hö hö…
Jag
hoppar till rejält när en ljuskägla träffar väggen rakt framför mej innan jag
fattar att det är ljuset från ficklampan som går ingång av sej själv. Tydligen
är det slut på föreställningen för denna gång.
Nästa
gång som jag ser något onormalt med kondensröken vid kvävetanken så springer jag
ner till den mörklagda kulverten, lägger örat mot det gamla röret. Då behöver
jag ingen hand som vägvisare… Släck ficklampan bara. Bli inte rädd om du skulle känna en hand på din axel. Här kan man
ibland känna vibrationer, energier, från Själarnas Boning. Nej, nästa gång
blir jag inte rädd.
Nu
väntar jag bara tills nästa föreställning. Det kanske kommer fler storys från
tiden det begav sej. Det beror alldeles på när ”Ibland” inträffar…
Fotnot
1. Sven, Birger och Boström som nämndes,
jobbade jag ihop med på Tetratiden. Numera gömda av jorden men inte glömda. Även
om jag inte jobbade ihop med honom så jag vet nog vem Kallsônn var också… Dom
var med när ångcentralen byggdes i början på 50-talet.
Fotnot
2 . Episoderna med Ester och Kalle, småpåven, Britta och Ragnar ska ha hänt på
Hôlmen, gamla pappersbruket, någon gång i slutet på 40-talet, tidigt 50-tal. Britta,
Ragnar, Ester och Kalle hette däremot något helt annat. Småpåven hette inte
Ernst.
Tommy
Svensson den 17 oktober 2016.