Min Gitarr.

TJENARE
FOLKET

Min
Gitarr.

Jora,
det är allt Min Gitarr på loggan till min blogg.

Det
hela började 1961 med att jag hörde Sven Ingvars brôtterhit, ”Te dans mä
Karlstadstösera”. Två minuter in i låten sjunger Sven-Erik Magnussôn ”Dä ropar
bort i skogen, dä svarar med ett skratt- O ho ho ho ho ho ho ho. Sen kommer
Ingvar Kallsôns brutala gitarriff då han härmar skrattet på sin gitarr. 5-årige
Tommy var hur imponerad som helst.

Två
år senare ”slogs” Ingvars gitarriff av ett 40 sekunders gitarrsolo. Trio me Bumbas
gitarrist Bertil Lindblom, när han river av solot i ”Spel-Olles gånglåt”. Ett
riktigt grymt gitarrsolo för en 7-åring. Trots att Bosse Winberg, The Spotnicks
och Hank Marvin, The Shadows rev av gitarriff, gitarrsolon och gitarrlåtar på
löpande band i början/mitten på 60-talet var det inte något som gick upp mot
Bertil Lindbloms solo. Och med en badmintonracket framför spegeln, så var man ju
Bertil Lindblom, jo men…

Nån
gång i mitten på 60-talet fick jag min första gitarr. Brorsan och jag fick
varsin ”Beatles-gitarr”, en plastgitarr med porträtt av fyra grabbar på. Ett
snöre från gitarren till en papplåda fick ju den akustiska gitarren att bli
elektrisk. Ett hopprep tejpad på en sopborste och vips, så hade man en
mikrofon. ”She lavvs jo, jä jä jä…” Det enda som saknades var frillan.

Det
dröjde till början av 70-talet innan man fick klart för sej att det fanns
ackord som man kunde ta för att få nån form av melodi i gitarren. Gunnar i
Körka hade en gitarrkurs nån gång 1971 där lärde jag mej några gångbara ackord.
G, C, D7, Em och Am. Jag minns att jag bland annat kunde lira, just Min Gitarr,
ja ganska så hyfsat i alla fall. Det var ungefär då som man upptäckte att det
fanns andra riff och solon än Bertil Lindbloms.

Layla
i Derek and the Dominos tappning, ett riff som heter duga. Satisfaction, Up
around the bend, Purple Haze, Daytripper, Paranoid, till och med introt på Min
Gitarr och Jag vill resa bort, med Sven Ingvars traggla man sej igenom och naturligtvis
gitarriffernas gitarriff, Smoke on the Water. Alltihop på en, max två strängar.

Men
du Bertil… För mej är det nostalgi på högsta nivå när jag hör solot på
Spel-Olles gånglåt. Sommaren 1963 var jag på Skutberget, badplatsen utanför
Karlstad. I en svartvit Opel hördes låten. När du töjer strängen Bertil, och
river av solot, skruvas volymen upp ytterligare. Solot hörs över hela
parkeringen. Raggarna i Opeln kom i extas och nästan ”rockin their ass off”.
Det var Rock’n Roll det. Sjuårige Tommy var jätteimpad.

1975-76
gjorde jag lumpen på I 2 i Karlstad. Våra logement bestod av ett tjugotal rum
med två enkelsängar i varje, ett bord, två stolar och två garderober. Två
lumparkompisar, vi kan kalla dom för Bengt och Kjell för det heter dom, och 118
Svensson satt i ett av rummen och lira gitarr, nu snackar vi typ Fender och
Gibson, elgitarrer. Kjell hade hängt av sej sin gitarr för att gå på toa. Jag
lånade den och briljerade med klassikern, Smoke on the Water, jodå den kunde
man, fast på en sträng. Pling pling pling, pling pling plingpling…

Bengt
smålog lite åt mej, tog sin gitarr och vilade den på sitt högra knä. Skruvade
upp volymen, tryckte in knappen på Fuzzboxen och drog av det ruggigaste riffet
på Smoke on the Water som jag dittills hade hört. WHOAH WHOAH WHOAH, WHOAH
WHOAH WHOAHWHOAH, WHOAH WHOAH WHOAH, WHOAHWHOAH!!!!!!! Han lägger ifrån sej gitarren. Några sekunder
senare så blir dörröppningen fylld av bassar och där sitter jag med Kjells
gitarr. – Men va faan Svänssôn, inte vesste jag att du va en sån jävel på gitarr,
säger Nilsson från Sunne. Jo men, sa jag och log lite med ena mungipan. I några
sekunder lät jag dom tro det i alla fall.- Nej, sa jag, det var allt Bengt som
lirade.

Kjell
kom tillbaka och hängde på sej guran. Han och Bengt, minns jag, gjorde en
suverän version på ”Sylvia”, Focus gamla gitarrökare från 1973. Jan Akkerman,
gitarristen i den holländska gruppen hade varit riktigt stolt över hur Bengt
och Kjell hanterade deras låt, det är jag övertygad om.

Sommaren
1978 kom så det stora genombrottet. Jag och polare Ulf hamnade på Waterloo,
pubben i Fôrshaga. Där sitter Janne Karlsson ”Kônstnärn” och lirar lite
Cornelis på sin gitarr. Några pilsner och en gitarr, en jättetrevlig kombo.
Fan, tänkte jag, om jag skulle börja lira lite gitarr jag också, jag kan ju fem
ackord, det hade ju Gunnar i Körka lärt mej.

Brorsan
och hans polare, Togge och Johan, hade ett litet garageband i källaren hemma.
Där lånade jag en gitarr och den första låten som jag spelade sedan 1971 var
”Birmingham”, Björn Afzelius och Hoola Bandoolas treackordare, en lämplig start
för Svensson.

Men
jag måste ju ha en egen gitarr också så jag stegade iväg till Gustavssons
Musikhandel i Karlstad. En nylonsträngad Landola drog till sej uppmärksamheten.
Nja, här skulle det granskas noga och kritiskt. Jag plockade ner den, upp med högerbenet
på en stol. Man skulle ju se ut som att man har varit med ett tag. Tog ett ”G”,
drinng, ett ”C”, drinnng och ett ”D7”, drinnnng, joda, det lät ju inte så
tokigt.

Jag
hängde tillbaka Landolan och plockade ner en stålsträngad Bjärton. Medan jag
stod där och ”drinnngade” på gitarren kommer en snubbe in och tar ner Landolan
som jag just hade testat. Ur den gitarren plockar han fram Beatlesklassikern
”Let it be” på ett sånt sätt att till och med George Harrison själv hade varit
grymt imponerad. Bredvid stod amatören. Det är ju för fan så du ska lira
Svensson…

”Gitarren
är skapad av Fan. Den lockar till spel men jävlas när man försöker spela”
Citatet är myntat av Olle Adolphson. Det citatet stämde på mej i det
ögonblicket. Snubben hängde tillbaka Landolan. Jag väntade lite tills han var
utom synhåll. Tog ner Landolan, Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Den
ska jag ha! Minsann, 465 kronor kostade den, två gröna plektrum fick jag på
köpet.

Min Landola fick vara
med på några äventyr. Den var med på nyårsnatten 1978-79 då vi hade gårdsmusik
på ”gettot” i Forshaga i den 32-gradiga kylan. Den var med på ovan nämnda
Waterloo ett otal gånger. Den var med på en nattlig spelning på torget i
Forshaga inför en allsångssugen publik. Den var med vid 4-tiden en tidig
sommarmorgon i Ransäter 1981, då jag och en norsk kvinna i 70-årsåldern stämde
upp i Gyllne Morgon, Halleluja ära vare Gud i höjd…

Den har varit med på
ett bröllop där undertecknad sjöng ”Igelkottaskinnet” där ”Gubben och Gumman”
byttes ut till Sören och Kerstin till bröllopsgästernas förtjusning. Den var
med en glasklar afton, hösten 1980, vid sjön Rämmen mellan Ludvika och Borlänge
när bara jag och gitarren hanterade ”Tiggarn från Luossa” så bra (jora) att vi,
gitarren och jag, fick applåder från folket i en stuga på andra sidan viken.

Landolan fick sin sista
spelning den 9 augusti 1995 då den underhöll skiftlaget på jobbet vid en
utflykt till Götlins Brygga i inre hamnen i Karlstad. Det hela blev lite
pinsamt när två trubadurer underhöll på bryggan bredvid. Jag frågade om jag
skulle ge mej för att inte störa dom. Nej, sa föreståndaren, vi är konkurrenter
så spela på du. En stor stark fick jag som gage. Tydligen hade jag en
trallvänligare repertoar än vad dom hade för det samlades mer folk hos oss. Nu
lät du allt lite skrytig Svensson. Ja men det var sant. En sträng brast så med
fem strängar upplevde Landolan sin sista låt . ”Brevet från kolonin” avslutade
karriären för Landolan på McDonalds i Åhlénshuset då ytterligare en sträng
gick.

Repertoaren har varit
allt från Trettifyran, kaxiga myror, slagsmål på Tegelbacken, några
Gärdestadare, lite Taube, lite Cornelis, lite Dan Andersson, Bengt Sändhs och
Finn Zetterholms något ekivoka visor till Sven-Ingvarsrökare, dom som folk kan,
vare sej dom vill eller inte. Gaget, vid så kallade bokade spelningar, har
varit några öl och en ring Falukorv. Det blir mer Tjosan Hejsan då tycker jag.
Man behöver inte skämmas så om man kommer av sej eller spelar fel, och det
händer ju.

Numera är det hela
historia. Landolan som betedde sej så suveränt i en snubbes händer när jag
upptäckte den vid Gustavssons Musikhandel för snart 39 år sedan har en hedersplats
här hemma. Liksom en hockeylegendars tröja finns den numera upphängd i taket.

En liten spricka i
lådan gjorde att gitarren hade mist sin forna klang.

1996 köpte jag en ny
gitarr, en HG, men den är inge trevlig att spela på så intresset har avtagit
betydligt på ”äldre dar”. Det är faktiskt ”HG:n” som är på loggan.

Musik bör finnas i
varje hem utom i grannlägenheten. Tur att man bor i villa…

Tommy Svensson den 12 januari
2017.