Ein Warsteiner über Berlin.

TJENARE
FOLKET

Ein
Warsteiner über Berlin.

Klockan
var strax efter nitton. Lufthansas plan, ”Flajt” LH 2432, en Airbus A 319
taxade ut från Franz-Josef Strauss Flughafen i den regniga septemberkvällen.
Året är 2016. Airbusen, accelererade på startbanan. Molnen utanför
kabinfönstret blev till grädde. Den tyske piloten litade helt och fullt på sin
radar. Sikten var noll. Efter tio minuter befann vi oss ovan molnen. Bayern låg
gömt under molntäcket. Trots att jag har hört talats om en stad ovan molnen,
såg jag ingen. Den, en och en halv timme långa färden mellan München och
Göteborg skulle bli en av de mest märkliga upplevelser jag varit med om.

En
häftig solnedgång kunde man skåda genom dom vänstra fönstren, men det var på
den högra sidan, där jag satt, som det hände. En halvtimme senare öppnar sej
molntäcket. Snett framför mej, nere till höger breder en riktigt stor stad ut
sej. Berlin. Mycket mäktigt. Miljoner ljuspunkter lyser upp den mörka
septemberkvällen. En Stewardess, flygvärdinna, frågar mej – Etwas zu trinken,
något att dricka. – Ja, säjer jag –Haben sie Bier? – Ja natürlich, svarar hon
och serverar mej en 33:a Warsteiner. Jag häller upp hälften av ölen i ett plastglas.

Berlin
ligger där nere, 11 500 meter under mej. Jag tar en klunk av ölen, jäddrar
va gött dä va så jag svepte den i ett drag. Jag hällde upp resten av flaskan i glaset
och såg ut och ner över Berlin. Men något hade ändrats, det är något som inte
stämmer. Ljusen har ändrat läge. Vad var det i denna ölen?? Jag lutar mej
närmare fönstret. Långt där nere ser jag silhuetten av ett flygplan som flyger
in mot Berlin, därefter ytterligare två plan, nej fem, nej nio, nej dom är ännu
fler. Vad fan är detta??

Det
hela såg ut som en hel flotta med brittiska Lancaster på väg att bomba Berlin.
Jag skrattade lite för mej själv tills jag insåg att, visst tusan är det de.
Det hela bekräftades av krevaderna på marken. Jag blev alldeles iskall.

Berlin
bombas mitt framför mina ögon. Ett femtiotals Lancaster släpper sina bomber. Stackars
jäklar, tänkte jag, som är instängda i bostäderna som läggs i ruiner utan chans
att ta sej ut. Är det Berlin 1943, som jag ser från 11 500 meters höjd?? Vad
är det som händer?? Är det verklighet? Jag släpper blicken för ett tag. Fäster
blicken på Warsteinern i glaset, sveper hälften och blinkar hårt några gånger,
vakna nu Tommy, du drömmer.

Jag,
tittar ut igen. Jo da, Berlin brinner norr om de centrala delarna. Jag
urskiljer ett av planen, det verkar ha blivit träffat av tyskt luftvärn. Jag
följer planet ända tills det kraschar någonstans i sydöstra Berlin. Stackars
jäklar, tänkte jag, som är instängda i ett störtande flygplan utan chans att ta
sej ut.

Men
va fan är detta. Planet jag sitter i är ju nutid men en dryg mil rakt ner är
det kanske 1943 och brinnande krig. Och där sitter jag tryggt i Lufthansas
Airbus med en öl inom räckhåll. Jag tar det sista ur glaset och ställer ner det
på den fällbara brickan framför mej. Tittar ut igen genom fönstret och hajar
till. Där nere, snett bakom mej, ligger Berlin Anno 2016. Bombplanen,
krevaderna, bränderna är borta.

Vad
var detta för något jag hade upplevt. Fel på ölen? En hallucination? Eller en
tidsresa på dom sju, åtta minuter som jag spanade på Berlin från ovan. Kanske septemberraiden
1943. En tidsresa 73 år tillbaka i tiden…

En
septemberkväll 1993 satt jag på en bänk vid S-Bahnhof Adlershof i Berlin. Jag
skulle med nästa pendeltåg till Ostkreutz för att där byta pendeltåg till
Bahnhof Zoo för vidare färd med nattåget till München. Vid en ”Imbiss”, ett
gatukök, i anslutning till stationen hade jag köpt ein Bier und ein Bockwurst.
Jorasatt. Det var trettio minuter innan tåget skulle gå. Ölen och korven hade
landat mjukt och lyckligt i magen på mej. Jag kände att jag var på väg in i drömmarnas
värld.

På
bänken bakom mej, dom stod med ryggarna mot varandra, hörde jag lite avlägset
att två herrar slog sej ner och började prata lite lågmält. Det lät som engelsmän.
En av dom, hörde jag, hette Richard den andre verkade heta Frank. Dom talade om
någon Ralph Lawson som var försvunnen, ”was missing”. Jaha, han ja, tänkte jag
och nickade till.

Jag
vaknade med ett ryck när jag kände en klapp på axeln och någon sa -Are you
going with this train??– Jess, sa jag rent reflexmässigt och såg att
pendeltåget redan stod på stationen. – Oh Thank you, sa jag och vände mej om.
Men där satt ingen. Inte ens i närheten fanns det någon. Vem hade klappat mej
på axeln och undrat om jag skulle med tåget. Någon hade i alla fall gjort det.
Tack vare det hann jag med nattåget till München.

Denna
händelse kom tillbaka i minnet då jag såg den sista skymten av Berlin i
septemberkvällen från 11 500 meters höjd. Men Ralph Lawson, det ringde en
klocka faktiskt, namnet hade flimrat förbi tidigare någonstans, var det inte
någon historisk person eller nåt… Varför skulle dom prata om honom??

Det
var nu det började klarna lite grand. Sensommaren 2010 sitter jag och tittar på
Viasat History på ett minnesprogram om Royal Air Force Bomber från Runnymede
Memorial någon mil sydväst om Heathrow, den stora flygplatsen i London. Över
20 000 namn finns förevigade för eftervärlden. 20 000 stupade män och
kvinnor, alla med anknytning till Air Force of the British Empire under det Andra
Världskriget. Namnen var och är inristade på dom otaliga stenplattor som finns
vid detta minnesmonument. Kameramannen fokuserade bland annat på detta namn, Ralph
Lawson.

Det
var där jag hade sett namnet. En stupad med anknytning till Royal Air Force.
Hade han kompisar som hette Richard och Frank, namnen på herrarna vid bänken i
Adlershof?? Nu började pulsen och nyfikenheten öka rejält. Med en timme kvar
till Landvetter och ytterligare fyra timmar hem till Forshaga och datorn och
nätet kände jag ivern ta överhand.

Väl
hemma, halv tre på natten kopplar jag upp datorn och söker på Ralph Lawson,
RAF. Efter en stunds letande hittar jag vad jag söker. En rysning for genom
kroppen när jag läser i en av dom högra kolumnerna ”Crashed at Adlershof,
Berlin, Germany”. Rysningen ökar när jag läser namnen, Richard och Frank som
var med på samma plan. Adlershof ligger i sydöstra Berlin ! Det var ju där
planet som jag såg, kraschade !! Ölen jag drack vid stationen var ein
Warsteiner !!! Ståpälsen var total !!!!

Tänk
om… Kunde det ha varit… dom som var med i kraschen och någon av dom som väckte
mej vid bänken på S-Banhof Adlershof i sydöstra Berlin i september 1993, femtio
år efter kraschen. Mystiken tätnar ytterligare när jag läser att sex av
besättningsmännen är ”Missing-belivied killed”. Men ändå kan jag ha märkt deras
närvaro, femtio år senare…

September
1943, då 316 bombplan av modellen Avro Lancaster for mot Berlin i den mörka
höstnatten. 22 av dessa plan kom inte tillbaka till England. 133 bombflygare
omkom i den raiden. Däribland den tjugoårige skytten Ralph Lawson, piloten
Richard French och navigatören Frank Lewis. Även andrepiloten Selby, bombfällaren
Fraser och skytten Lindsay was ”Missing-belivied killed”. Dom var med på detta
plan, JA 854 från Skvadron 7, RAF Oakington, Cambridgeshire som kraschade i
sydöstra Berlin. Det såg jag ju själv med egna ögon. Ännu fler strök med i
Berlin den kvällen och natten.

Uppgiften
för besättningen i planet var att fälla sina 14 stycken 450-kilosbomber över
fabriker och bostäder i Charlottenburg och Moabit, områden som ligger strax
norr om de centrala delarna i Berlin. Det hade dom gjort, när dom troligen blev
träffade av tyskt luftvärn strax efter midnatt den 4 september 1943.

En
tidig Fotnot: En sjunde man, skytten Thighe var med på planet. Troligen räddade
han sej genom att hoppa fallskärm, eller om han överlevde krashen.
Tillfångatagen av tyskarna, men han överlevde kriget.

Vi
går tillbaka lite… Hur vet du att det var just sensommaren 2010 som du kikade
på detta program om ”RAF Bomber”? Jo jag hade börjat lasta bilar vid
utlastningen på jobbet den sommaren. Utav en tysk chaufför som hette Manfred
hade jag fått två öl som ”tack för hjälpen med lastningen”. En av dessa båda
pilsner sitter jag och skummar, medan jag ser programmet.

Någon
vecka senare omkommer Manfred, klämd mellan sin egen lastbil och en framförvarande
trailer någonstans i Västergötland. Några veckor senare kommer Manfreds lastbil
tillbaka till Stora Enso Forshaga för att lasta rullar, ny chaufför och
lastbilshytten lite inklämd i den vänstra fronten. Fan vad konstigt det kändes.
Men det är ju så, The show must go on…

En
av tomburkarna har en hedersplats här hos mej. Den andra hamnade i
återvinningen.

Vad
var det för ölsort du fick av Manfred då?? Det var två Warsteiner…

Jodå,
man har väl klämt några Warsteiner i sina dagar, men dessa tre Warsteiner, en
på en bänk i Adlershof i sydöstra Berlin, 1993, en här i huset på Lingonstigen
i Fôrshaga, 2010 och ein Warsteiner über Berlin, 2016, det blev minnen för
livet det.

Tommy
Svensson, det är den 21 november 2016.