TJENARE
FOLKET
Inte
Mount Everest, men nästan.
Jag
har alltid varit fascinerad av mäktiga bergstoppar som är i ensamt majestät. Googla
på Matterhorn, K2, Uranostind så fattar ni vad jag begriper.
1985,
29 år gammal, var jag iväg på en expedition till en imponerande bergstopp som
jag hade fått nys om sex år tidigare, då jag såg den I.R.L, d.v.s. live för
första gången. Då tänkte jag, dit upp ska jag.
Efter
några vandringar vid Trolltindane i Norge och Blåhammarfjället i Sverige så
hade man skaffat sej lite vana. En Camp Trails, en 110 liters ryggsäck, tältet
ett klassiskt Haglöfs Tarfala, en Caravan Carry Combi sovsäck, ett liggunderlag
och ett Trangia stormkök, lite lagomt buckligt så det syns att man varit med
ett tag, utgjorde grundstommen i utrustningen då. Men nu skulle jag bestiga en
bergstopp så då behövde man tänka i lite andra banor. Jag satt hemma och
planerade expeditionen. Jag funderade på sherpas, rep och syrgastuber,
stegjärn, clips och selar.
Vilken
utrustning, framför allt skor, skulle jag ta med mej. Jag visste ju att
vandringen dit och framför allt klättringen uppför kunde bli strapatsrik. Jag
hade mina Lundhags Luffarkängor med stålgelänk och rejäl gummisula för bästa
grepp. Skulle dom duga? Eller krävdes det ett par Nepal Cube GTX. Vad behövde
jag ta med? Mat, hur lång tid skulle det ta? Frystorkat för fem dagar eller…
Väderprognosen… Hårt väder nere vid basläget eller lugnt.
Äsch,
tänkte jag, det är bara amatörer som använder sej av sherpas, rep och syrgastuber,
stegjärn, clips och selar. Fjolla med sånt där, nej en ”riktig kähr” klarar väl
av sånt själv…
Så
var jag då på väg. En övernattning krävdes innan jag kom fram till Basläger 1.
Vid baslägret fanns tyskar, holländare och belgare. Personligen tyckte jag att
dom såg väldigt malplacerade ut ”Vad gör dom här”. Dom såg ut som vilka ”bladdy
tourists” som helst. Nej här gällde det att se ut som en professionell
bergsbestigare för att imponera.
En
Haglöfs trapperhatt med en ormvråksfjäder i, markerade erfarenheten. Vidare en
Bliab, en tioliters ryggsäck, Jora, mina Lundhags Luffarkängor skulle med på
ytterligare en expedition. Väderprognosen lovade vackert väder både vid
Basläger 2 och uppe vid toppen. Utan sherpas, rep och syrgastuber, stegjärn,
clips och selar tänkte jag att jag gör en första attack vid elva tiden på
förmiddan.
Lämnade
Basläger 1 och träffade direkt på fyra svenskar, två herrar och två damer runt
65-70 år. Dom såg nog min Haglöfshatt, vildmarkskjortan i flanell och mina
Luffarkängor. Dom var klädda i kläder som om dom skulle med på en PRO-resa till
Ullared eller nåt i den stilen .– Tjenare, nu ska jag göra en attack mot toppen
utan sherpas, rep och syrgastuber, stegjärn, clips och selar, sa jag och lät
lite ”kährig”. Jaha sa en av damerna, vi kommer precis därifrå vi…
Men
va fan, tänkte jag och fortsatte attacken mot toppen. South East Ridge, Sydostkammen,
den leden har några före mej tagit så den är beprövad. Håller vädret i sej ska
det nog gå bra, jag hade ju en vecka semester så jag kände ingen stress heller.
Ett skrattande läte bakom några stenar fick mej att stanna upp. Var det
utländska bärplockare eller… Nej det var ripor, troligen var det mej dom såg
och var imponerade av eller också ville dom göra narr av mej.
Jag
kom fram till Basläger 2. Perfekt att slå läger vid och fylla på depåerna. Jag
såg den berömda siluetten av toppen. Från läger 2 har man också en fin blick
över hur leden går. Basläger 2 utgjordes av ett träbord med tillhörande träbänkar.
Inga höghöjdssherpas eller syrgastuber fanns. Nej dom är nog vid Basläger 3
dom. En Coca Cola och ett korvpaket behövdes för att forssera fram till nästa
Basläger. Vädret var fortfarande stabilt.
På
vägen upp mot basläger 3 mötte jag fyra bergsbestigare på väg ned utan sherpas,
rep och syrgastuber, stegjärn, clips och selar. Dessutom hade en av
bergsklättrarna Fjällrävenbyxor på sej.- Hej hej, sa jag mitt i steget. –Hello,
svarade han med Fjällrävenbyxorna. Dom verkade vara britter. Jodå, en brittisk
expedition och dessutom hade dom varit uppe på toppen, det tar sej tänkte jag.
Det sista Baslägret dök upp. Basläger 3. Det lägret bestod av en enkel träbänk.
Va fan, inga sherpas och syrgastuber här heller.
Ett
par i 60-års åldern satt på bänken. Kläderna på den expeditionen var även där
”PRO-resa till Ullared”. Och inga rep, stegjärn, clips eller selar såg jag till
– Jo vi har varit uppe på toppen, sa damen. Aha svenskar, – Det är en fin
utsikt därifrån. – Jodå, fortsatte hon, där uppe på toppen förlovade vi oss
1958. Båda fick något saligt i blicken. Jag besvarade deras blickar med ett
leende. – Ja men vad härligt med en liten nostalgitur, sa jag. Jag sa hej då
till paret.–Nej nu ska jag ta mej upp jag också.
Med
energin från korvarna jag smockade i mej vid Basläger 2 så började slutforsseringen
mot toppen. Kroppen kändes fortfarande fräsch och det enda jag var orolig för
var att jag hade klätt mig för varmt när jag lämnade Base Camp Three. Solen
värmer. En fluga surrar förbi, en älgfluga. Jag, försökte så gott jag kunde att
inte se ut som en älg eller ett rådjur. Tydligen gick den på min fint, min kamouflering,
för den fastnade inte på mej.
Väderomslagen
är snabba, ibland skiner solen ibland går den i moln. En fransk expedition, en
göbbe och hans käring, är på väg mot toppen i samma stund. I bakhuvudet finns tanken
på K2 i Pakistan, det 8 611 meter höga berget, det mest fruktade berget i
världen, men man får känslan av att detta kan vara något lättare trots avsaknad
av sherpas. Men det kan gå snett, det saknas rep och clips, laviner kommer och
går, visserligen är det sommar och barmark nu, men bara tanken på laviner gör
att man får intrycket av att man även kämpar mot klockan. Sen så ska man ju ner
åxå…
Så
äntligen… Vid 13.30 tiden nån gång i mitten på juli 1985 hade jag nått mina
drömmars mål. Jag stod på toppen av Städjan, i nordvästra Dalarna, 1131 meter
över havet. Jag hade nått toppen utan sherpas, rep och syrgastuber, stegjärn,
clips eller selar.
Uppe
på toppen, som är väldigt stenig efter århundraden av frostsprängningar, fanns
ytterligare bergsbestigare, allt från ”PRO-folk från Ullared”, fjällvandrare
med Fjällrävenkläder och barnfamiljer till en riktig trapper med en Haglöfshatt
med ormvråksfjäder, vildmarkskjorta i flanell och Lundhags Luffarkängor. Några
höghöjdsherpas såg jag inte till men jag har sett några på TV:n i alla fall…
Fotnot.
Basläger 1 var och är ett café ”Vid foten av fjället” som det heter i visan.
Jag
har alltid varit fascinerad av mäktiga bergstoppar som är i ensamt majestät.
Googla på Städjan så fattar ni vad jag begriper.
Tommy
Svensson den 20 oktober 2016.