Vintips med Gert Ove.

TJENARE
FOLKET

Vintips
med Gert Ove.

Efter
många år av öldrickande har jag återfått ett intresse för vin. Inte för att
dricka det utan för att dela med mej av mina erfarenheter av de viner som man
har läppjat på. Detta hände två år innan jag ryckte in och gjorde militärtjänsten
på Kungliga Värmlands Regemente. Med andra ord, I 2, i Karlstad. Det kom sig av
de utsökta viner man hade råd med i ungdomens dar. Vad var det dom hette då? Jo,
Villafranca och Beyaz. Dom känns obehagligt bekanta på något vis. Ungefär lika ångestfullt som en Lars Norén-pjäs.

Doften
på Villafrancan. Minsann, anade man inte en rik nyans av terpentin blandat med andra
kryddiga kemikalier och en härlig jästarom med en genant karaktär av avlopp som
får fart på hissen som går mellan magsäcken och munhålan. Hade vinet varit israeliskt
har man förstått varför det är så trångt vid Klagomuren.

Förväntningarna
innan, medan vinet dekanterades, blev det nästan en erotisk ”toush” på. Kan ha
varit Bengt Sändh som sjöng en visa som gav förfesten en speciell prägel. ”Ingen
fuktad torva med en flaska Koskenkorva, om tjejer skall grejas skall dom mejas
med Beyaz”, “Rida rida ranka med en flaska Villafranca”.

Som
sagt, förväntningarna var stora efter att ha avnjutit en rumstempererad, det
vill säga en fesjummen, 37:a Villafranca. Priset på Systembolaget var drygt en
femma. Vinet passade bäst till en burk Ravioli eller nåt annat lättspytt. En
toppning av Villafrancan skedde med en klunk av det Turkiska vinet Beyaz. Beyaz
med en bouquet (bokèe) av en tydlig symaskinsoljig karaktär uppbackat med känslan
av sur disktrasa med en nyanserad knorr av ett rejält rävgift. Jodå, när
70-talet var ungt så minns jag också hur förväntningarna uteblev. En så kallad ”feedback”
dök upp när man fixade till en ”Le Grande Vomage” av ovanstående drycker.

Mitt
vindrickande upphörde tvärt efter att erhållit detta rus eller om man så vill, varit
lite på örat, lite mosig, lite på lyset, lite bladig, rund under fötterna, lite
i hatten, på pickalurven, lite blaskig, tankad, slirig, klapp kanon, dyngrak, kort
sagt, bra i röva. Jodå, man spydde som en högtryckstvätt och fick det i näsan,
bakvägen, med en saftig baksmälla som grädde på moset. Munhåleupplevelsen dagen
efter, gav en pikant smak av överjästa vinbär, skatbo och blöt tidning. Som en
knaprig finish anade man en överdimensionerat framtoning av sura jordgubbar med
en strävhet som hade en prägel av ”femmans” sandpapper. En krispig eftersmak
med mycken beska. Kort sagt, en
nära-döden-upplevelse.

Joda.
Le Cardinal, Tirnave, Vino tinto, Green Pearl och Aurora är gamla bekanta ”throw-ups”.
Aurora är väl det man minns bäst trots att jag aldrig har upplevt en
munhåleupplevelse med detta vin. Doften är en genomträngande spänstig arom av gammal
fuktig skosula med en syrlig tillsats av tåbira och en fin balans av gamla blöta
trasmattor. Ett perfekt vin att grunda med för att lägga upp en Capricciosa vid
dikeskanten. Det blev ofta effektfulla fläckar av Aurora. Det syntes ett halvår
efteråt vart folk hade spytt, även om det var utomhus. Kir får man heller inte
glömma. Jag har många minnen av polare som gjort små söta vomeringar i en
härlig violett nyans.

Diamant.
Där kom en goding till. Och Marinella, mycket procent för pengarna. Ett starkvin som
även det var en ”throw-upare”. Smaklökarna får sej en riktig körare så att
kräkreflexerna aktiveras. En liten finess är att tungspetsen gör en halv
Mollbergare. Mateus Rose, en klassiker i den mousserande genren. Många tyckte
nog att det gick fortare att komma fram till själva ruset med en Mateus Rose, bubblorna
hjälpte nog till en del. Käkarna
gick liksom på tomgång, vilket låter mer som intagande av amfetamin snarare än
rosévin. Sådana fyllor är nog lättsamma, men man får betala kopparslagaren dyrt
dagen efter.

Csardas,
Traminer, Parador, Dessertvin och Algerie. Har du lagt en pizza efter att ha inmundiga
dessa drycker, då är de godkända. Jorasatt.

Mmmm… Sug på minnet. Den lite
torrsöta bubblande smaken. En munhåleupplevelse som är stor och komplex med en ton
av gammalt fiskrens och suddgummin, en fruktsyra som får gomseglet att önska
sej nån annanstans och med ett litet kryddigt avslut av katrinplommon som får toastolen
att inta högsta beredskap. Och som Grand Finale, själva Spyan. Den bekanta känslan
av hur det vänder sig i magen, sedan det söta vinet blandat sej med magsaftens
bitterhet. Aaaahh…

Usch,
man mår illa bara av (s)tanken. En 37:a Villafranca och en klunk av en byxvarm
Beyaz som undertecknad fick i sej (och ur sej) i Deje nån gång i februari 1973. Efter det så
har jag avstått helt, från allt vad viner heter. Allt från Argentinskt
Mendozavin till äkta Fransk Bordeaux, för att citera Evert Taube.

Att
det ska vara sånt verbalt akrobatiskt ordbajseri när man ska beskriva ett vin
när det ändå bare är yrsla folk vill åt.

Fotnot.
Vem är Gert Ove da?? Jo, jag heter inte bara Tommy…

Tommy
Svensson den 17 november 2014. Det
återstår 44 dagar av året.