Utan Anna hade livet inte existerat.

TJENARE FOLKET

Utan Anna hade
livet inte existerat.

– Ska du bli mä
ut å mjölke koa? Pigan Anna frågade den 13-årige Lars. Lars var äldste sonen
till Anders Antonsson och hans hustru Kajsa Larsdotter på gården Baggebråten i
norra Segerstad, någon mil väster om Karlstad. – Ja det kan jag väl göre, svarade
han. – Dä ä bra dä, sa Anna, du kan ta mjölkespannen där. Lars och Anna gick ut
till det lilla fähuset
som var hopbyggt med stallet, ladan och logen. Gårdens enda ko skulle mjölkas i den kalla
februarikvällen. Året är 1828.

Den 41-åriga Anna
hade passerat bäst-före-datum många år tidigare, tandlös, stripigt hår under
det solkiga hucklet. Inte så mycket till hull. Ingen karl hade tittat åt henne,
än mindre rört vid henne. Hon skötte sina sysslor på gården där djuren i fähuset
var hennes enda riktiga vänner. Hon hade gått från gård till gård de sista tio
åren. Mellan pigjobben hade fattighuset i Segerstad varit hennes hem. Men tack
vare hennes infall denna februarikväll för 186 år sen så betydde det att
generationer fick uppleva det som kallas livet.

Mjölkningen hade
avslutats. En skvätt av den spenvarma mjölken hade hällts upp i en liten skål.
Jo visst, laggårdskatten skulle ha sin belöning för alla sorkar och möss som han
hade som huvuduppgift att hålla efter. – Jo du Lars, du har vuxit lite grand på
sista tiden, rösten har förändrats på dej. Jag vet nog vad sånt betyder ja, sa
Anna och fick något speciellt i blicken. Lars kände en darrig känsla i kroppen
trots att inte Anna såg ut som hans dröm. Dessutom var hon ju 28 år äldre, och
föga upphetsande.

– Kom med här så
ska du få en upplevelse, den första i ditt liv. Hon lade sej tillrätta på
höloftet knäppte upp både sej och Lars och instruerade honom i livets
mysterier. Enligt Magnus Uggla tar det fyra sekunder. Det kanske det gjorde
även för Lars i denna kalla februarikväll då året var 1828. Ett halvår senare
gick Anna med en mage som inte kunde döljas längre. Ett foster, en pojke hade
börjat sparka. Det hela uppdagades av hussbonn på Baggebråten. Anna fick sparken
direkt med sin ofödde son. Fattighuset tog emot henne på nytt. På hösten 1828
födde hon sonen. Hans namn blev Sven. Efternamnet blev Larsson efter sin far,
Lars son.

Något år senare började
hon som piga på en annan gård. Sven fick följa med. Hussbonn på den gården
visste att Anna mjölkade både kor och 13-åriga pojkar, så hon hölls ganska så
kort. Tre år förflöt på gården. Annas krafter tröt allt mer och mer. Hon gick
ur tiden 1834 och ägde knappt kläderna på kroppen. Hela hennes 47-åriga liv var
kantat av fattigdom. Sven som då var fem och ett halvt, fick flytta tillbaka
till fattighuset där han bodde som fattighjon i elva år. Vi skriver nu 1844.
Sven har fyllt femton år. Redo att lämna fattighuset och känna på vuxenlivet.

Han började sin
yrkeskarriär som dräng på olika gårdar runt omkring Segerstad. Han tar därefter
värvning som fältjägare vid Trossnäs och får sitt knektnamn Sven Seger, han var
ju från Segerstad. Kanske att Sven var stationerad vid Trossnäs den 2 juni 1865
då byråkratins kvarnar malde väldigt långsamt och prestigen gick före sunda
förnuftet. En brand hade utbrutit hos bagare Eriksson på Skepparegatan i
Karlstad och branden hade spridit sej till andra byggnader. Landshövding Carl
Ekström bad Borgmästare Waldenström att rekvirera hjälp från fältjägarna vid
Trossnäs. Borgmästaren skickade en kurir till tjänstgörande chefen på
förläggningen. Den militära chefen godtog inte rekvisitionen. – Den ska vara
undertecknad av Landshövdingen.

Kuriren återvände
de 19 kilometrarna till Karlstad. Letade upp Landshövdingen och fick en
underskrift och återvände till Trossnäs. Under tiden brann Karlstad. Kanske var
det detta som fick Landshövding Ekström att falla i gråt och be högre makter om
hjälp, medan Biskopen i stiftet, Anton Niklas Sundberg, kanske utbrast :-” Förbannade
knektaslasar. Här djeflar anamma hjälper inga böner. Vi får ta saken i egna
händer och hjälpa till med brandsprutan”. Det hette ju enligt Gustaf Fröding
angående Stadsbranden i Karlstad att ”Landshövdingen grät och bad, medan Biskopen svor
och släckte.”

Vid ett-tiden på
natten kommer så ” Di gröne” fältjägarna fram till den, i stort sett
totalförstörda staden. Av 248 hus hade endast sju stycken klarat sej från
lågornas rov. Runt 5 000 innevånare blev hemlösa.

Vår Sven bodde nu
vid Åsundatorp i södra Segerstad. Han hade gift sej med Stina Persdotter. Tre
barn föddes i torpet, Anna, troligen en hyllning till hans mor, Karl och Johan.
Karl som föddes två år innan Stadsbranden i Karlstad blev i sin tur far till
Axel, året är då 1902. Axel blev sedermera min Farfar. Jorasatt. I dagens snack
om pedofiler så är jag trots allt otroligt tacksam för att Anna gjorde som hon
gjorde den där februarikvällen för 186 år sen. Kanske gick det till så som jag
skrivit, kanske skedde det på ett annat sätt. Inga vittnen finns kvar. Till 99
% säkerhet blev den då 13-årige Lars, min farfars farfars far. Och till 100 % säkerhet
blev den trasiga pigan, den då 41-åriga Anna Svensdotter, min farfars farfars mor

Fotnot 1:
Baggebråten finns inte kvar, endast en öppen plats vittnar om bostället där mina
förfäder, på en skör tråd, såg till att liv fördes vidare till kommande
generationer.

Fotnot 2: I
korsningen Östra Torggatan-Drottninggatan vid ”SmartEyes” finns en minnesplatta
på väggen. ”Här började branden den 2 juni 1865”.

Utan Anna hade
livet inte existerat för mej. I och med att Anna bestämde sig för att hennes
enda son skulle heta Sven, troligen efter hennes far, hon hette ju Svensdotter,
så fick ju Svens två söner, däribland Karl heta Svensson. Undrar om Anna hade
en tanke på att fem, sex, sju och även åtta generationer senare så finns det kanske
ett hundratal som för, just hennes sons namn vidare genom efternamnet. En av
dom sitter och plitar ner dessa rader, han heter

Tommy Svensson,
idag är det den 5 juli, året är 2014.