TJENARE
FOLKET
Morfar
har berättat.
Morfar
fyllde på vatten i tråget inunder, som jag har för mej att det var ett halvt
gammalt bildäck. – Vev på du Tommy, sa Morfar till mej, och jag drog runt
slipstenen. – Den ska rotere jämnt å fint, fortsatte han. Morfar tog upp sin
Morakniv, spottade på knivbladet och satte det mot den blöta roterande stenen.
Efter nån minut vände han på knivbadet så den andra sidan fick sej en duvning
också. – Jämnt å fint vet du. Han vände på knivbladet några gånger till. – Nu
ska vi täste ôm den ä nô vass, sa han och han satte kniven mot översidan av sin
underarm och rakade bort några hårstrån. – Jora, dä dôger, sa han. Och jag
tyckte, den där kniven är ju vassare än ett rakblad. Morfar han kunde slipe
kniver han. – Dä där gjorde du bra Tommy, du vet hur en slipsten ska dras du.
Och där stod jag och var två och en halv meter lång.
När
förra seklet var 180 dagar gammalt så föddes min Morfar, Henning, någonstans på
”Bruket” i Forshaga. Och som ”alla” på den tiden började han jobba på fabriken
i unga år. Troligen började Morfar jobba då han var tretton år gammal när han
slutade den då obligatoriska sexåriga skolan, för ungefär hundra år sedan. Han
finns med på ett foto från 1920, av jobbarna på Mölnbacka-Trysils pappersbruk i
Forshaga, ”Hôlmen”. Där jobbade han skift i cirka femtio år. På det fotot finns även Morfars far och
Mormors far med. Strax efter det Andra Världskriget blev han dessutom
månskensbonde då han och Mormor med sex ungar flyttade till Sundstad. Tvärs
över älven från mej sett.
-Så
här ska en inte göre egentligen, sa Morfar och högg ”huvudet” av en huggorm med
en spade, alldeles bakom boningshuset i Sundstad. – Di gör nötta di. Di hôller
ätter môllsôrken, men dä springer så möe onger här, sa han, så dä like bra. Han
la dom två delarna av huggormen på en myrstack och jag tror att aktiviteten i
myrstacken gick från noll till hundra på nån sekund bara. ”Ongera” var min bror
och mina kusiner. Ja, okej da, jag räknades väl dit jag också.
En
gång var Morfar ute i en eka på Blysjön för att dra några abborrar. Han var
ensam i båten. Mörka moln närmade sej. Minsann, åskan mullrade på. Det är bäst att
ro i land, tänkte han, men han hinner inte så långt. Blixten går ner i en
ledningsstolpe på en bergsknalle ett femtiotal meter från honom. På andra sidan
ekan, ett tiotal meter från Morfar sköt en vattenpelare på ett par meter, upp i
samma stund. Blixten hade i princip omringat honom – Då va ja litten, sa
Morfar. Apropå åska så berättade min Mormor, Lisa, om en
klotblixt som kommit ut från eluttaget vid fönstret och for rakt över rummet.
Sekunden innan hade hon flyttat sej från stolen framför eluttaget. Någon hade
sagt till henne, – Sett inte ve ett uttag när åska går, en vet aldrig va sôm
händer. Ja lite flyt ska man väl ha ibland.
Morfars
traktor var (troligen) en Bolinder-Munktell T 24/25 utan hytt. Att åka med på
ett hölass efter traktorn, eller att sitta framför Morfar på traktorn och vara
med och styra, blev ju barndomsminnen som heter duga. Sen skulle ju höet upp på
höskullen. Man stod med en högaffel i nävarna, 8-9 år gammal, och tog några
stygga tag, då man var en av dom som tog emot höet uppe på lon. Jäklar vad
”kärig” man va. Som belöning skulle man ju hoppa i höet sen. Lite sticksit och
dant men det ingick ju det åxå.
Morfar
berättade om en höstkväll då något märkligt hände. Han är ute med häst och
kärra. Vägen är smal, det får bara plats ett ”fordon” på vägen. Plötsligt går
hästen åt sidan, ut på väggrenen så långt åt sidan som möjligt. Morfar försöker
att få tillbaka hästen på vägen igen men hästen rör sej inte en meter. I
mörkret hör Morfar att ett annat ekipage, en häst med kärra närmar sej. Men det
som är konstigt, han ser varken häst eller kärra, än mindre någon kusk.
Ekipaget passerar hörbart men helt osynligt nån meter från Morfar. Ännu
konstigare var att när dom hade passerat så går Morfars häst ut på vägen igen
och fortsätter sin lunk. Morfar begriper ingenting. Hade hästen reagerat på
någonting övernaturligt, eller… Frågan fick aldrig något svar.
Sundstad
sommaren 1970. Morfars sista sommar. Man var fjorton år gammal. Min Morbrors
gamla moppe, en tvåväxlad Monark med ILO-motor. Av någon anledning var man
tvungen att packa på förgasaren innan man kunde starta den med kicken. Jodå
ännu en klassiker, att smygåka moppe innan man fyllt femton hos Mormor och Morfar.
Hur många har inte gjort det? Moppen gick nog fort ändå trots att den inte var
preparerad med ett hack i kanna, polerad förgasare och ställbart munstycke.
Morfar
och Mormors hund, en gråhund, som lystrade till namnet Jojo kommer jag ihåg
lite grand som en jättesnäll, ganska rultig kakhund som gick omkring på gården.
Nån gång i mitten på 60-talet så hade en annan gråhund tagit över reviret,
Ping. Han bodde i en hundkoja och hade en löplina som han sprang i. I och med
att Ping inte sprang lös på gården så trodde man att, den hunden är ju
folkilsken men när han nån gång fick gå lös var han också hur go som helst.
Lite komiskt blev det när han ylade ikapp med tåget när det tutade på andra
sidan älven. Min hund Bosse, hade samma idéer när ”Glassbilen” kom, världens
ylande men ”Hemglassbilens” signal reagerade han inte på.
Tre
kor, en häst, en kalvkätte, några grisar och en hoper höns fanns i ”laggårn”
hos Mormor och Morfar. Jag har inga direkta minnen av hästen och kossorna, där
en av kossorna hade en hatt enligt Mormor. Dyngstan bakom utedasset, kommer jag
ihåg när man jobbade med dynggrepen och leta mask när vi skulle till älven och
meta. Däremot hönsen, ”tippera”, kommer jag mycket väl ihåg. Mormor och jag var
ute i hönshuset och hämtade ägg och tippera var verkligen frigående. Ibland kom
dom in i boningshuset då fick Mormor schasa ut dom.
Ett
riktigt sommarminne från mina barndomssomrar hos Mormor och Morfar är när jag, Mormor,
Morsan och Brorsan, Mostrar och Kusiner, går ner mot en liten dunge, halvvägs mellan
Sundstad och älven, som ju för oss Forshagabor är den bekanta Klarälven. Juli
månad 1968. Sommarlov. Solen skiner. Blå himmel. Vita lätta sommarmoln. Vi går
över en sommaräng med blåklint, tjärblomster och käringtand. Timotej, prästkragar,
smörblommor och rödklöver. Klassiska höhässjor på åkern bredvid. Humlorna
surrar. Lars Magnussons kossor råmar. Vi stannar till vid dungen, lätt skugga
och en svag vind som fläktar. En Moster till mej hittar några smultron och trär
upp dom på ett strå och min äldsta Moster stämmer upp i ”Ute blåser
sommarvind”. Mer sommar kan det fan i mej inte bli. Inte ens regissören Olle
Hellbom kunde få till en sån sommarkänsla som jag kände just då. En sommaräng, en dröm, en verklighet,
en bit av vårt svenska arv. Man kan bli tårögd för mindre.
Det
kan vara vinter också. Morfar med en sparkstötting gick igenom isen på
Klarälven. Morfar klarade sej men sparken försvann. Idag är Morfar borta, gömd
av jorden. Rester av sparken kanske finns kvar på botten eller kanske den är
helt konserverad av bottenslammet.
Den
9 april 1940 gick tyskarna in i Norge. Produktionen stoppades tillfälligt vid
Sulfiten och pappersbruket där Morfar jobbade. Han blev inkallad. Ett tag var
han stationerad vid Krigsflygfält 16 vid Brattforsheden, beredd att försvara
Sverige och sin familj. Samtidigt var det säkert en tuff tid för alla Mormödrar,
och Farmödrar också för den delen, att få hemmet att gå runt.
Nej,
en rejäl Hommage till Mormor och Morfar som var två av miljoner svenskar, som
fick slita hårt för att kommande generationer skulle få det bättre.
Tommy
Svensson den 1 juni 2014.