Strövtåg i hembygden.

TJENARE
FOLKET

Strövtåg
i hembygden.

Gustaf
Frödings ”Strövtåg i hembygden” skriven för snart 120 år sedan. Genialiskt
tonsatt av Gustav Norén och Björn Dixgård i Mando Diaos version. En annan
Fröding-dikt som fick en suverän tonsättning är ”Anita” från Sven-Ingvars
Frödingskiva. Melodin gjordes av ingen mindre än Sven-Erik Magnusson. Vicka
lite fram och tillbaka på huvudet, nu menar jag det huvudet som båda könen har…
fixa till en cool avspänd blick, väs lite grand i ena mungipan med värmländsk
accent :- ”Sven-Erik Magnussôn”. Känns det inte lite fränt?

Två
Dan Andersson-dikter som åxå fått enkla melodiösa och genialiskt hopsatta noter
är ”Omkring Tiggarn från Luossa” och ”Gunnar Vägman”. Gamle Gunde Johansson är
upphovsmannen till de båda finstämda visorna. Sen vill jag flagga för Torgny
Björks tonsättning av Nils Ferlins ”I Folkviseton”, den som börjar ”Kärleken
kommer, kärleken går, ingen kan tyda dess lagar”. Och angående Fröding och
Torgny Björk så gillar jag även dikten och tonsättningen ”Ett liv efter detta”.
Dessa dikter, tycker jag då i alla fall, är exempel på ord som fick en annan
dimension i och med dessa toner. Det finns några favoriter till.

Apropå
dikter och med all respekt för Tomas Tranströmer, så förstår jag mej inte riktigt
på hans storhet, vad som är så magiskt och märkvärdigt. Fast att säga så, är
väl som att svära i kyrkan. Nån dikt kanske man fattar vad han menar men i
följande citat ur dikten ”Storm” är metaforen med spiltorna så långsökt, att
det inte kan bli något annat än ordbajseri i mina öron. Han beskriver en
nordlig storm, ett nolavär. ”Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i
sina spiltor högt över trädet”. En metafor ska väl ha någon rimlighet i sin
bildliga jämförelse. Men för mig tar det stopp där. Jej skjønner ikke et dritt.
Dånt anderständ. Fatter ittnô. Det är ingen dålig storm i så fall. Tyfonen Haiyan,
som nyligen drabbade Filippinerna är ju en stilla västanfläkt en sommardag om
man jämför.

Okej
en Tranströmer till.” Midvinter”. ”Ett blått sken strömmar ut från mina kläder.
Midvinter. Klirrande tamburiner av is. Jag sluter ögonen. Det finns en ljudlös
värld, det finns en spricka där döda smugglas över gränsen.” Glasklart, eller… Går det att få till nån
melodi till en sån dikt?? Jag ser inga direkta harmonier i den, men den kanske
lyfter med ett klassiskt stycke som bakgrund medan dikten läses upp. Pärhäps, Mäjbi…

Nej
jag återgår nog till Fröding, där fattar jag vart enda ord som han ville ha
sagt med sin ”Strövtåg i Hembygden” men egentligen var det inte ”Strövtåg i
Hembygden” som detta inlägg skulle handla om, utan om lite strövtåg i hembygden.

I snart
58 år har Fôrshaga varit min hembygd. Som sagt, där Far och Farfar gått, där
har min vagga stått. Till och med min mormors, farmors, mormors, morfar, Petter
Nilsson var född i Fôrshaga 1725. Jodå någonstans i Grôssbol, en av dom mer
exklusiva förorterna. Kanske anade han att han skulle bli omnämnd i ett
blogginlägg 288 år senare. Grôssbol förövrigt, det är där jag bor och befinner
mej i denna skrivande stund.

Jo
då, här har man väl klämt några pilsner på sin vandring genom livet och en och
annan kôrv.

Vi
befinner oss hos min Farmor i Bengtsbol en förort till Skived, i mitten på
60-talet. För dom oinvigda ligger Skived på andre sia älva sett från Fôrshaga.
Två broar förenar dom två metropolerna. Min Farmors kafferep med Ebba, Doris,
och Tôpp-Selma, fyra legendariska Skiveds-tanter från tiden det begav sej.
Personligen så tror jag det var väldigt snälla kafferep där ”avrättningar” av
andra kärringar av bägge könen sällan förekom. Granne med Farmor bodde Ellen
och hennes bror Anders. Ellen var en sån där lite lagomt nyfiken karamelltant. Sådana
tanter tillverkas inte längre, kanske dom görs i några exemplar, i alla fall är
dom sällsynta. Fast å andra sidan är det väl inte så där väldigt ofta nu för
tiden att man ränner in till gamla tanter för att få lite godis.

Höjdpunkter
var när man följde med Farmor när hon skulle handla på Kåppera. Det var en
konsumbutik först men när Nisse Kindberg tog över, tror jag det blev en ICA
butik men Farmor sa Kåppera ändå, det satt väl i ryggmärgen. För en del är det
nog en hädelse utan dess like att kalla ICA för Kåppera och vice versa. Backen
som affären låg vid kallas ju än idag för Kindbergsbacken. Sen så skulle vi gå
till ”Erik i Mjôlkaffärn”. Erik i Mjôlkaffärn hade affären där senare Janne
Sköld hade sin billackering. Farmors hund ”Boy” skulle åxå med.

På
vägen dit skulle man ju gå under linbanan som gick ut från vinden, översta
våningen på, Hôlmen, Mölnbacka-Trysils pappersbruk. Linbanan gick in i Skiveds
stora papper och massamagasin som låg mitt emot Skiveds Haupbahnhof. Linbanan
fraktade mestadels rullar och massabalar. Pappersrullar som min Morfar och
Farsan hade varit med och tillverkat, Morsan hade nog nåt finger med i spelet
åxå. Nu kom rullarna på linbanan, det var häftigt det för en liten grabb.

I
andra änden på Hjortmyra låg bryggeriet men det har inte jag direkt något minne
av. Farsan berättade att ibland så ordnade Hilmer Magnusson, Hilmer ”Bryggern”,
utflykter. En gång så hade han anordnat en utflykt med bryggeribilen till
slussarna i Trollhättan. Alla som skulle med fick sitta på lastbilsflaket där
uppochnedvända drickbackar fick utgöra stolar. En presenning skyddade mot
eventuella regnskurar. Jodå Farfar, Farmor och Farsan och ett tjugotal till,
skumpade i väg dom nitton milen till Trollhättan. Naturligtvis åkte dom hem på
samma sätt.

En
gång när 60-talet var ungt så åkte vi med vår nya bil, en Ford Anglia, till
Farmor. Uppför nämnda Kindbergsbacke, åskan gick kraftigt, passerade under
linbanan, Kôlgårn till höger, en blixt och ett rejält dunder i samma sekund,
samtidigt passerade vi infarten till Nora, ett ställe som ligger på vänster
hand. Där höll sopgubbarna på att tömma soptunnor, klassiska soptunnor av plåt
som gjorde skäl för namnet. Jag blev riktigt impad av sopgubbarna: Vad tuffa
dom är, jobba när åskan dundrade rakt över. Det var riktigt hårigt det. Nu mer
går vägen närmare Nora än vad den gjorde på den tiden men det minnet med åskan
och sopgubbarna etsade sej fast. I närheten av Nora låg ett av Forshagas två
tegelbruk en gang i vâla. Där gjorde di teggelstener sôm di byggde pappersbruke
mä. Jorasatt.

Från
Skiveds station vill jag minnas ett stickspår som byggdes på 60-talet och det
gick åt Fôrshaga kanal, Djupe Hôle, Kraftstation till. Vad som fraktades på
det, har jag noll koll på. Jag har för mej att spåret gick parallellt med
linbanan. I böjen på Högbrogatan som då hette Långgatan går ju vägen upp till
”Kullera” en klassisk fotbollsplan där man har lirat fotboll med di store Bengtsbolspôjkera.
Nu verkar det vara crossbanor där fotbollsplan låg. En klassiker till i
Bengtsbol var och är ju påskbrasan vid Noransbäcken, joda för tusan, den har
jag varit med och samlat brännbart till när almanackan visade 60-talet. När
brasan hade brunnit ner till glöd, kommer jag ihåg att det var en sport att
springa genom den.

Farmor,
Ebba, Doris, Tôpp-Selma. Lite trygga minnen från 60-talet. Dom skulle ju finnas
där när man kom hem till Farmor, för mej var dom kaffetanter med hatt på huvudet.
Sådana tanter gör dom heller inte nu för tiden. Bilder man har inne i skallen när
dom sitter vid köksbordet, kaffe och kakor, Ebbas lite kraxiga röst, Doris som
pratade och svara sej själv. Eller när det spelades poker bland mina släktingar, där uttryck som “Tjufem öre mört (mörkt) Ja ä mä å trôr (trampar)” förekom. En gång kom min Mormor dit och hälsa på, vad fel
det blev, hon skulle ju inte vara där, hon skulle ju vara i Sundstad hon.
Likaså om Farmor skulle hälsa på hos Morfar och Mormor. Då hade det också
blivit error, syntax och systemfel 32 hos en tioåring.

Men
ingenting varar beständigt. Inte ens gamla kaffetanter, trots att dom säkert skulle
kunna fortsätta och prata ett par år till. ”Å smâla, geck satt på alle tre” för
att citera Fröding. Schwoooooschhh tiden rusar, det är snart 2014. Idag finns deras
namn ristade eller uthuggna på gravstenar och endast minnen och fotoalbum finns
kvar. Liv och rörelse har gått till vila. Liv som blomstrade, åldrades och gick
bort. Men släktet går vidare

Gener
som kanske startade nån gång i tidernas begynnelse när livet uppstod på
Jordklotet för cirka 3,5 miljarder år sen. Gener som överlevde Digerdödens
härjningar i mitten på 1300-talet. Gamla gubben Jon Nilsson från Edeby förde in
delar av mina gener in i 1700-talet, Olof Andersson från Rud, strax norr om
Olsäter, tog in dom i 1800-talet och Maria Petersdotter från Karlshov, strax
öster om Deje, såg till att några av mina gener tog sej in på 1900-talet.
Maria, mor till min Farmor som via Farsan, och naturligtvis Morsan, fixade till
mina gener som jag, via mina barn förde vidare över millennieskiftet. Gener som
sedan via mina barnbarn går vidare genom 2000-talet och i förlängningen, vidare
genom framtida sekler. Fan vad det bar iväg…

Nä
nu får det vara bra för denna gång.

Ps.
Apropå gener från 1800-talet så finns det idag fem personer på Jordklotet som
ännu är i livet som är födda på just 1800-talet. Ds

Det
som är vardag idag är historia i morgon.

Tommy
Svensson den 15 november 2013.