TJENARE
FOLKET
För
femtio år sen.
Vi
skriver 1963. Året började med en tisdag. Det var som sej bör, den första
januari, å fan… Vi flyttar fram till söndagen den 24 februari, platsen är
Karuizawa i Japan. Den 20-årige värmlänningen och ”Filipstassern”, Jonny
Nilsson vinner det avslutande 10 000 meter i skridsko-VM på nya
världsrekordet 15.33,0. Fyr og tyve sekunder bedre en ”Kuppern” som han
dessutom gick i par med. Knut ”Kuppern” Johannesen, den norske skøyteløperen
fra Norge. Totalt vinner även Jonny hela VM. Jo men, då fick man ännu en idol
som hette Nilsson, den förste var ju naturligtvis värmlänningen och
Fôrshagingen Nisse Nilsson.
Detta
betydde att Farsan fick spola upp en isbana på cirka sex gånger tre meter på
tomten där hemma, snösträngar fixade han åxå med ”växling” på bortre långsidan.
10 varv fick symbolisera 10 000 meter. Man har ju inte direkt varit någon
skridskovirituos så när sjuårige Tommy skulle vara Jonny Nilsson så var det väl
lädret på insidan skridskon som fick den mesta iskontakten. Naturligtvis så
skulle man ju ha händerna på ryggen, en teknik som inte alltid fungerade. Men
på nån vänster var man alltid tjugofyra sekunder bättre än ”Kuppern” när man
passerade mållinjen.
Vi ändrar
datum till fredagen den 25 oktober. En tillställning äger rum i Sundsta-aulan i
Karlstad. Telstars, Ken Levy and the Phantoms och tre orkestrar till skulle
lira. Det sista gänget som uppträdde, uppträdde för första gången utanför
Storbritanniens gränser. Dom kallade sej för The Beatles. Förövrigt spelade dom
in sitt första album ”Please, please me” ett halvår tidigare i den klassiska
Abbey Road studion. Tjår Bäjbi. Naturligtvis valde dom Värmeland du sköna för
sin första spelning utomlands. Låtarna de rev av var “Please, Please Me”, “I Saw Her
Standing There”, “From Me To You”, “A Taste Of Honey”, “Boys”, “She Loves You”
och “Twist And Shout”. Och
minsann, såg inte skribenten fyra grabbar på scenen första gången han befann sej
i Sundsta-aulan. Jo visst gjorde jag det… Vaa….
Joråsatt,
fyra grabbar stod på Sundsta-aulans scen och underhöll och jag satt bland
publiken. Fast jag måste erkänna att, inte hette dom Paul, John, George och
Ringo. Va… Nja dom hette Ivan, Svend, Putte och Ernst-Hugo. Va… Efternamnen
på herrarna var Renliden, Asmundsen, Wikman och Järegård. Ja inte var det väl 1963
heller utan nio år senare, 1972. Älvkullegymnasiet där jag gick, hade ordnat en
kulturdag med dessa fyra. Men håll med om att det var ganska nära att jag hade
sett Beatles i Kallsta på Sundsta-aulan. Nja jag vet inte det ja. Det var ju
nio år försent, t.o.m. SJ är snabbare…
Två
månader före Beatles spelning i Karlstad, började jag i första klass.
Grossbolsskolan, där vi skulle gå, var inte färdigbyggd så höstterminen
tillbringade vi i en bilskola i källaren, tillhörande hyreshuset på
Grossbolsgatan 17. Klassföreståndare var den legendariska Anna-Lisa Kuhlman.
Hennes högljudda skånska/småländska/blekingska/halländska eller vad det nu var,
fick väl många att rynka på näsan, men med lite distans och med facit i hand så
var hon, tyckte jag, en riktigt bra fröken.
Jag
minns vår första läsebok och hur jag läste om bokstaven ”O” inför klassen. ”Runt
omkring kan Ormen sno så han blir ett finfint O”. Någon annan läste om
bokstaven ”S”. ”Svart av sot är Sotarn nu, men han kan bli ren som du”. Jodå
för tusan, då fick man ihop två gångbara ord ”Os” och ”So”. D.v.s. stekos och
en sugga. Så småningom blev det mer bokstäver och meningar som ”Tor ror och Mor
är rar” växte fram. Bokstaven ”N” hade inte passerat censuren i dagens läge. En
tecknad bild på en svart pojke som satt i en badbalja, texten nedanför var:
”Negern blir så ren och fin, titta på hans glada min”. Uj Uj Uj… och när
höstterminen var slut hade man avancerat till meningar som ”Mor och Lena ser
far och Tor. Tor ror. Far lär Tor ro. – När lär far Lena ro? sa Lena. – Far lär
Lena ro sen, sa mor. Mor är rar mot Lena”. Nostalgin flödar… När man sen nådde
tonåren så kom man fortfarande ihåg texten (trodde man). Tor ror. Lena är rar.
Mor åt gröt. Far åt helvete …
Några
veckor före skolstarten blev ett tåg stoppat i Buckinghamshire någon mil väster
om Luton i England. Klockan är strax efter tre på natten. Vi skriver torsdagen
den 8 augusti. Lokföraren John Mills passerade en gul signal och saktade ner
och stoppade där signalen visade rött. Rånarna hade manipulerat signalerna. John
Mills och hans kompanjon blev misshandlade. En av rånarna, kanske den mest
kände av dom, Ronald Biggs hade anlitat en polare som skulle köra tåget de
sista 800 meterna från stoppsignalen till Bridego Bridge där omlastningen av
postsäckarna skulle ske. Men loket var av en annan sort så polaren, Stan Agate
kunde inte med reglagen så man tvingade den misshandlade Mills att köra tåget
till bron.
Tjugofem
minuter senare hade gänget med ledaren Bruce Reynolds i spetsen lastat över 121
postsäckar med pengar till ett värde av 2 600 000 pund. I dagens
penning värde motsvarar det cirka 380 miljoner kronor. 22 män var insyltade i
Det Stora Tågrånet. Ronald Biggs firade sin 34-års dag just denna dag, den 8
augusti 1963. Han har således nyss fyllt 84 år. En annan kändis från det stora
tågrånet var ju den gamle boxaren Ronald ”Buster” Edwards. Gamle ”Buster” tog
sej själv av daga 1994, två månader efter Estoniakatastrofen.
Den 20 juni i detta nådens år 1963 greps en av
Sveriges mest kända spioner, överste Stig Wennerström på Riksbron i Stockholm
av två civilklädda poliser tillhörande Säpo. Hela han var ett mysterium. Var
han bara ryssarnas hantlangare eller var han dubbelagent, visste han något om
den nedskjutna DC 3:an. Var han Nazitysklands dräng i Sverige under Andra
Världskriget. Var han en garanti för världsfreden under efterkrigstiden.
Wennerström kanske höll koll på Terrorbalansen under det kalla kriget när USA
och Sovjet visade musklerna. De flesta svaren tog han med sej till den Andra
Sidan när han avled så sent som 22 mars 2006 vid 99 års ålder .
Apropå hemlig agent så hade den första James Bond
filmen ”Agent 007 med rätt att döda” svensk biopremiär den 29 april
Najntiinsixtitrii. Och apropå film så hette årets rulle med Åsa-Nisse
”Åsa-Nisse och tjocka släkten” om det är nån som funderar. Lite extra
filmkuriosa är att skådisarna Persbrandt, Brad Pitt och regissören Quentin
Tarantino är 63:or. Detta år avled en annan skådis, Erik ”Bullen” Berglund som
gav sitt smeknamn till en riktig favorit ”Bullens Pilsnerkorv”. Pilsnerkorven
fick sitt namn genom de så kallade ”pilsnerfilmerna”. ”Pensionat Paradiset” var
väl den mest kända där John Botvid körde med sitt klassiska uttryck, ”Har han
kommit bått, bått i bått bått”. John Botvid överlevde 1963 men avled året
därpå.
En
av de stora händelserna detta år blev ju mordet på John F Kennedy. Är det någon
som sett Oliver Stones film ”JFK”??? Den tror jag faktiskt ligger väldigt nära
sanningen. Lee Harvey Oswald var ju han som fick ta smällen. Nej jag tror det
är som i Palmemordet, att sanningen inte tål dagens ljus. Mörka krafter agerar
om någon kommer för nära. Apropå mordet på John F Kennedy så kommer man ihåg
Sveriges Radios korrespondent i New York vid den här tiden, Arne Thorén. Jo da,
så här kunde det låta när han drog igång. – “FN:s generalsekreterare, U Thant,
meddelade på onsdagen att bla-bla-bla, Sexdagarskriget, bla-bla-bla, Israel,
bla-bla-bla, Golan-höjderna, bla-bla-bla, Moshe Dayan, bla-bla-bla, med
president Lyndon Johnson” och så den klassiska avslutningen. ”Arne Thorén…..New
York”.
Han
hade en smattrande röst som man kopplade ihop med ”nu jävlar har det hänt något
stort”. Varje gång han hördes i nyheterna på radion, trodde man att nu hade
tredje världskriget börjat. Det kvittade egentligen vad han sa, han fick
allting att låta väldigt dramatiskt. Annars var det som sagt mordet på
president Kennedy, raketuppskjutningarna och månlandningen som jag främst
förknippar med honom.
En
annan reporter var och är ju, allas vår Konrad på Radio Värmland. Jag minns en
gång när han hade fått tag på nån inföding som bodde ensam, langt båli oävvla,
djupt inne i den Värmländska skogen tillsammans med sin hund och gubben prata
nån riktig rotvälska Typ: ”Ja de minne ste de tjåkan drau de hit o sorumn söjn
va te glocke ratisäjn va tennant ve räjra, men brännvin åsså, ha ha ha…” Och
Konrad svarade: Ehh…ja…ehh…det förstår ja… Det var väl bara den där gubben och
hans hund som begrep det där språket. Ja men vad har Konrad för anknytning till
1963? Jo han skötte ljudinspelningen när Beatles spelade på Sundsta-aulan.
Den 14 november fick Island en polare, ön Surtsey
växte fram ur havet.
Den 28 augusti höll Martin Luther King sitt berömda
tal vid Lincolnmonumentet i Washington ”I Have a Dream”. Ett citat i detta tal
är ju den berömda frasen -”Jag
har en dröm, att en vacker dag skall nationen resa sig och förstå att alla
människor är skapade lika”. Tanken är ju god men det har väl inte funkat
speciellt bra. Så drömmen får väl leva vidare. Apropå berömda tal detta år så
sa ju John F Kennedy, ”Ich bin ein Berliner” i ett tal i Västberlin den 26
juni. Han avslutade sitt tal vid Rådhuset i Schöneberg med dessa ord för att
visa sitt stöd för Västberlinarna som ju levde i en muromgärdad enklav i
Östtyskland. När Ronald Reagan var i Frankfurt nämnde han att ”Ich bin ein Frankfurter”
och när George W Bush var i Hamburg sa han ”I am a Hamburger”. Nä, dom två
sista citaten är väl inte riktigt sanna.
Kanske
något för våra ledare att ta efter när dom besöker Arslet som ligger i
Tingsryds kommun. Tyvärr, så sett, är Arslet en obebodd plats. Ja vem skulle
vilja bo i Arslet men så vitt jag vet är ju de allra flesta födda i närheten,
om man säger så…
Forshaga
1963. NKlJ-banan fanns. Persontrafiken var visserligen inne på sista spåret
förlåt, året. I Fôrshaga geck Sulfiten, de fyra pappersmaskinerna på Hôlmen
producerade tillsammans runt 20 000 ton papper detta år. Drygt 800
personer jobbade på Mölnbacka-Trysils fabriker i Fôrshaga, och så infördes fyra
veckors betald semester detta år. Det verkade som om det trots allt fanns en
framtidstro. Där kan man kanske tala om ”den gamla goda tiden”.
I
Fôrshaga fanns även vid den här tiden, Lars Birkefall i sin sportaffär, (Huset
rivet, låg mitt emot ICA på andra sidan Storgatan). Gunnar Forsén som hade
bosättningsaffären (Huset rivet, låg där vägen går in till Folkets Hus från
Bruksgatan). Anna-Lisa Eriksson på biblioteket (Huset rivet, låg där
parkeringen är mitt emot nuvarande Altans Pizzeria). Otto Sundell i sin
klädaffär (Nuvarande Salong Rubb och Stubb). Arvid i boa, åxå en klädaffär mitt
emot Sundell (Huset kvar). Ragnar, Alf och Bengt på järnhandeln (Nuvarande
Altans Pizzeria). Sven Björn sålde möbler (Samma hus som Birkefall fast i
”nolere äen” norra änden). Irma Jakobsson hon som hade Irmakiosken, kiosken som
var världsberömd i hele Grôssbol. (Kiosken borta från sin dåvarande plats).
Okej
lite till da… Gunnar Larsson i Arnfeldts bokhandel (del av nuvarande Cosmos på Storgatan). Bror Trells pappershandel i Hjortmyra, Skived (Huset
kvar, privatbostad). Helge Forseryd, Forshagas egen Martin Beck. Fred Lindgren
fotografen. Sven Larssons charkuteri (Huset rivet, numera platsen för de
nybyggda lägenheterna vid Storgatan). Stenqvist i fiskaffärn (Lokalen finns
kvar, det är utbygget på nuvarande Sound Connection). Tore ”kleppern” på
Storgatan (Hade lokalen bredvid nuvarande Ingelas Salong). Listan kan göras betydligt
längre…
Till
sist några legendariska kusiner till min Morfar. Wilhem Eriksson som gav namn
åt Villekiosken. Post-Thure, brevbärarn och legendarernas legendarer, Pecker
Olle och Greta-Olle, minsann… Samtliga dessa nämnda Forshagabor var still
going strong när almanackan visade 1963. I dag är dom gömda av jorden men inte
glömda. Så länge folk pratar om dom och minns, så lever dom.
Att
glömma det förflutna är att vara vilse i nuet och tappa riktningen in i
framtiden. Kommer man upp i åldrarna är nog framtiden inte riktigt vad den har
varit, men lite intressant är den väl för det är ju där man ska hålla till. För
hur det är så är idag, igår, i morron.
Tommy
Svensson den 14 augusti 2013. Och apropå ”Ich bin ein Berliner” så började
Berlinmuren byggas igår för 52 år sedan.