K B Tallmovallen.

TJENARE FOLKET

K B Tallmovallen.

En sommarkväll 1974 utspelar sej följande dialog mellan en för mej okänd snubbe och polaren Per. :- Men tjenare Per, du ser ut å behövve en rackabajsare. :- Nej, sa Per, ja ska ôpp å jobbe te môran, ja har förmeddan sörrö. :- Ä dä säkert att du inte vill ha dej en klonk da? :- Nej dä ä bra sôm dä ä.

Fem minuter senare.

:- Men ta dej en, å va sôm fôlk. :- Nej, dä ä bra, sa Per, ja sa ju att jag ska jobbe te môran. :- Ja men en litten sup bare. :- Va du strir, ja har ju förmeddan på Gråten i môrrn. Ja ska inte ha nôe. Ge dej å töl (tjata). (Sulfatfabriken och pappersbruket i Deje kallades i folkmun för Gråten).

Ytterligare fem minuter senare.

Du vill inte ha dej en liten jäkel ändå? :-Nja, dä ä bra, sa Per. :-Ja men en pyttelitten grogg kan du väl ta dej i alla fall. :- Nja, ja åkej da, men bare en litten en da. :- Ja jag mener väl dä. Det var så det började. Och tio timmar senare…

Klockan är halv fem på morgonen, dagen efter, när basen på nattskiftet på Gråten får ett telefonsamtal :- Du, Per kommer ittnô te môran, vi hett’en i ett dike uttanför Tallmovallen för en halvtimme sen, bra i rava (= skapligt full). Ja ja. Karaktär tror jag det kallas. En tidig fotnot: Per, heter egentligen någonting helt annat i efternamn.

Ja det kanske var lite si och så med karaktärerna när Östra Deje IK arrangerade dom så kallade Värmländska Ungdomsträffarna. Jag vill minnas att dom hade dans, festligheter och uppträdande två helger på raken och dans även på onsdagen mellan dom båda helgerna. Artistuppbådet, måste jag säga var ganska så imponerande. Publikfriare som Rockfolket, Tomas Ledin, Lalla Hansson och Lena Andersson, Landslaget och Vikingarna är några som man kommer ihåg från 1970-talet. Även “brottarband” som Pär-Eriks mä Maj-Britt, Olle Rynos och Harrys med Sune Skogh minns man lite diffust.

Vikingarna höll till på stora dansbanan medan Evert Sandins var på den lövade gammaltjobanan. Tänk när Evert Sandin kom loss i Fåsåsvisan till publikens stora jubel, ”Att hugga timmer båd tall å gran, och hugga i utav själva fan”. Dä vä grejer dä, och sista versen ”Å vill ni veta vem visan gjort, jo de e en gosse från Färnäs ort, han heter Gösta en äkta mas, han älskar flickor å tar ett glas”. Jo men, det är lyrik på hög nivå. Men låten är ju en kultklassiker.

Undertecknad stack in huvudet i en bil (tur att rutan var nervevad) och hojtar till en bekant polare att, :- Ôôôhhh, men tjänare, häng med nu. Varvid en tjej (alltför bekant) sittande bredvid i passagerarsätet uppmanar mej att:- Stör hônôm inte när han hôller på å fin…p..ler mej. Ja ja, han sysslade med handpåläggning han. Romantiken flödade (!!). Detta hände 1974. Bilen stod ungefär där som en jobbarkompis, Hasse Johansson har sitt hus idag. Hasse Johansson??? Javisst ja, ”Snedda” tror jag han kallas.

Att komma hem var ibland inte det lättaste. Ibland fick man improvisera hemfärden eller boendet. En övernattning för den dära Tommy Svensson skedde en natt 1974, i ett indiantält, tillhörande en treåring som 16-17 år senare blev ytterligare en jobbarkompis, jo men.(Tjenare Patrik) Annars kunde man slå upp tält i skogen bakom Tallmovallen och nere vid Bergstjärn. Jag minns speciellt fyra tält som utmärkte sej eller rättare sagt där dom inneboende utmärkte sej. Detta var 1975. Vi hade ”Hej Baberiba” ringande i öronen efter att Rockfolket hade torterat hela Öster Deje med den låten. Återigen lyrik på högsta nivå. Vi hade varit nere vid sjön (Bergstjärn) på natten på efterfest med korvgrillning å en och annan pilsner och vandrar upp tillbaka igen. Utanför ett tält sitter en tjej med tårar, mascara och besvikelse rinnande nerför kinderna, en riktig klassiker med andra ord. Inifrån tältet hörs :- Men snälle nôn, ska du sette där ute å grine hele natta. I ett tält bredvid hade någon startat sågverket med fyra ramar, stockarna verkade vara väldigt grova. ZZZNAAAAARRRRRRK. Jo men, 5.8 på seismografen i Uppsala. Trots tjejens ledsna uppsyn blev det hela riktigt komiskt.

I ett tredje tält, lite högre upp i backen, dras blixtlåset till tältöppningen upp sakta och försiktigt. Precis så mycket att en snubbe får ut skallen. Han tittar på oss med en sårad blick där vi kommer på vägen och vi stannar till och får första parkett. Hans ansikte är blekt, men inte av solen. Han vänder ner blicken mot marken. BLLUURRRÄÄÄÄÄHH. Gryningens första gyllene strålar från den uppstigande solen och morgondaggens kristallklara droppar på det friska gröna gräset alldeles utanför tältöppningen hade fått sällskap av något som såg ut som en Pizza Capricciosa. Han tittar på oss där vi gapskrattar åt situationen. Han ville nog ha lite medlidande men återigen tog komiken överhand. Drog in huvudet likt en sköldpadda och drar igen blixtlåset. Det hela gick i slow-motion. Det var inga yvigare gester om man säger så.

I ett annat tält inte så långt därifrån hade den ljusa svenska förföriska sommarnatten väckt åtrån hos tvenne själar. Aktiviteten pågick och jag vet att jag tänkte angående dessa fyra tält:- Olika falla ödets lotter. Livet är inte så rättvist alla gånger.

Tillbaka till Tallmovallen. Några år senare uppträdde Tomas Ledin. Allsången gick. I natt är jag din, i natt är du min, å ingen ska-aa få ta natten ifrån oss… En låt som jag inte har tagit till mej texten på, över huvudtaget, är ”Knivhuggarrock”. Romantiserar den knivskärningar och knivrån, eller är det jag som inte har fattat texten alls? Men gunget han fick igång i den låten gick verkligen inte av för hackor. Sätter man ner sensorer i marken på fotbollsplanen så ger dom utslag ännu, drygt 30 år efteråt. Ett ärr efter ett knivhugg i vänster underarm, som jag fick ett halvår tidigare, skulle ju naturligtvis visas upp för Herr Ledin men jag vet inte om han såg det. Ärret var och är efter en olyckshändelse på jobbet.

Andra minnesvärda artister var bland annat, Siv-Inger en svensktoppstjej från tidigt 70-tal. Stolt som en tupp var man när man hade fått en puss på kinden av henne och visade upp kinden med, som man trodde, lite läppstift på :- Kolla här. :- Vadå, käken? Ha du fått en smäll? :- Nä men en puss av Siv-Inger. :- Dä syns inte. Nä, då var det inte så roligt. Jag vet några till som fick kindpussar av henne så jag var ”bara en i mängden”, men ändå. Landslaget med Lasse Lindbom och deras stora hittar. ”Tala om var du ska resa”, ”Friday’s my day”,” Karma”, ”Traveller in my songs” och ”Den gamla Jukeboxen”. Tjejen som spelade fiol i Landslaget, Maybritt Niklasson, just när hon leende är på väg i en trappa ner från scen, finns förevigat i mitt fotoalbum, leende för att hon såg kameramannen Tommy Svensson. Jodå. Hon log när hon såg mej, det tog jag som ett bra tecken. Hon kunde ju ha gapflabbat… Kameran var en Kodak Instamatic, pocketmodellen, en sån där med en fyrsidig kubblixt av engångsmodell. Jo men, proffsigt skulle det vara. Rockfolket, där Bertil Bertilsson tog en dans på scenen med Anders som sen bjöds på en stagediving ut bland publiken av ovan nämnde Bertil. Anders heter också någonting annat i efternamn.

Till slut en speciell händelse som hände vid Tallmovallen, Ungdomsträffarna 1972. 16 årige Tommy hade parkerat sin Honda 125:a strax bakom det stora klubbhuset. Jag satt på en liten gräskulle alldeles utanför ingången och trots min blyghet för tjejer (då i alla fall) pratade jag i en kvart, tjugo minuter med en tjej från Grums som jag inte kände sen tidigare. Våglängden stämde rätt bra. Från en bilradio, kassettbandspelare eller något hör vi, strax innan hon ska åka hem, en låt med Ann-Louise Hanson när hon sjunger ”Vinden talar om när du är kär…” Lite blygt log vi åt varandra. Vi sa hej då och skildes med en kram. Detta blev vårt enda möte. Pia som hon hette, blev inte glömd, hon fanns kvar någonstans i bakhuvudet. Så en dag, 1976, dök hennes namn upp i NWT bland dödsannonserna. Plötsligt blev allt så påtagligt. Då klarnade denna sommarkväll upp igen och med Ann-Louise Hansons låt blev den stunden ett minne för livet.

Ungdomsträffarna började, efter vad jag har erfarit, 1953 och sista gången dom gick av stapeln, är jag nästan säker på att det var 1978. Vi är väl många som har minnen därifrån. En del kanske inte minns något alls men personligen måste jag säga att det var härliga fester och härliga minnen men någon gång tyckte jag också att det var lite dimmigt om man säger så.

I rubriken står det K B Tallmovallen. Vad betyder det? Ja fundera på det du. En förkortning för att komma i fas, är en ledtråd.

Tommy Svensson den 24 mars 2010.